1. 

Landgericht Saarbrücken har hänskjutit flera frågor till domstolen avseende tolkningen av och möjligheten att åberopa artikel 21.5 i direktiv 2009/103/EG om ansvarsförsäkring för motorfordon och kontroll av att försäkringsplikten fullgörs beträffande sådan ansvarighet. ( 2 ) Närmare bestämt undrar den hänskjutande domstolen om en civilrättslig domstol enligt denna bestämmelse får delge en ”skaderegleringsrepresentant”en stämningsansökan med giltig verkan trots att denne inte har fått någon uttrycklig fullmakt av svaranden. Om den första frågan ska besvaras jakande undrar den hänskjutande domstolen om ovannämnda artikel 21 även kan åberopas i ett ”triangelsammanhang”, såsom det i förevarande mål, i vilket ett direktiv tillämpas mot ett offentligt organ samtidigt som det får indirekt verkan gentemot en enskild.

2.

Genom direktiv 2009/103 upphävdes direktiv 2000/26 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar om ansvarsförsäkring för motorfordon. ( 3 ) I det nya direktivet bibehölls emellertid innehållet i de bestämmelser som ska tolkas i förevarande mål, framför allt de nedan angivna skälen samt artiklarna 20 och 21, vilka har följande lydelse:

...

...

...

Artikel 20

Särskilda bestämmelser om ersättning till följd av olyckor som inträffat i en annan medlemsstat än den där den skadelidande har sin stadigvarande bostad

1.   Syftet med artiklarna 20–26 är att fastställa särskilda bestämmelser tillämpliga på skadelidande som är berättigade till ersättning för förlust eller skada orsakad av olyckor som inträffar i en annan medlemsstat än den där den skadelidande har sin stadigvarande bostad och som har orsakats genom användning av fordon som är försäkrade och normalt är hemmahörande i en medlemsstat.

Utan att det påverkar tillämpningen av tredjelands lagstiftning om civilrättsligt ansvar och internationell privaträtt ska dessa bestämmelser också tillämpas på skadelidande som är bosatta i en medlemsstat och som är berättigade till ersättning för förlust eller skada orsakad av olyckor som inträffar i tredjeland vars nationella försäkringsbyråer är anslutna till gröna kort-systemet när sådana olyckor orsakas genom användning av fordon som är försäkrade och normalt hemmahörande i en medlemsstat.

2.   Artiklarna 21 och 24 ska gälla endast vid olyckor som har orsakats genom användning av ett fordon som är

Artikel 21

Skaderegleringsrepresentanter

1.   Varje medlemsstat ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att alla försäkringsföretag som täcker de risker som klassificeras i klass 10 under punkt A i bilagan till direktiv 73/239/EEG, utom fraktförares ansvar, utser en skaderegleringsrepresentant i varje medlemsstat utom den där de fick sin officiella auktorisation.

Skaderegleringsrepresentanten ska ha ansvaret för att handlägga och reglera ersättningsanspråk som uppstår genom olyckor i sådana fall som avses i artikel 20.1.

Skaderegleringsrepresentanten ska vara bosatt eller etablerad i den medlemsstat där han är utsedd.

2.   Valet av skaderegleringsrepresentanter ska överlåtas till försäkringsbolaget.

Medlemsstaterna får inte inskränka denna valmöjlighet.

3.   Skaderegleringsrepresentanten kan arbeta för ett eller flera försäkringsbolag.

4.   Skaderegleringsrepresentanten ska vid sådana ersättningsanspråk samla in all nödvändig information med anknytning till regleringen av anspråken och vidta nödvändiga åtgärder för att förhandla fram en reglering av anspråken.

Kravet på att en skaderegleringsrepresentant ska utses ska inte frånta den skadelidande eller dennes försäkringsföretag rätten att väcka talan direkt mot den som har orsakat olyckan eller dennes försäkringsföretag.

5.   Skaderegleringsrepresentanterna ska ha tillräckliga befogenheter för att företräda försäkringsföretaget gentemot skadelidande i sådana fall som avses i artikel 20.1 och för att tillmötesgå deras anspråk till fullo.

De måste kunna behandla ärendet på det eller de språk som är officiella i den medlemsstat där den skadelidande har sin stadigvarande bostad.

6.   Utnämning av en skaderegleringsrepresentant ska inte i sig innebära att en filial öppnas enligt artikel 1 b i direktiv 92/49/EEG och skaderegleringsrepresentanten ska inte anses vara ett etableringsställe enligt artikel 2 c i direktiv 88/357/EEG eller, ett etableringsställe enligt förordning (EG) nr 44/2001.”

3.

Direktiv 2009/103 har införlivats med tysk rätt genom lagen om tillsyn av försäkringsföretag (Versicherungsaufsichtsgesetz, nedan kallad VAG). Artikel 21.5 i direktivet införlivas genom 7b § 2 VAG som har följande lydelse:

”2. Skaderegleringsrepresentanten ska vara bosatt eller etablerad i den medlemsstat där han är utsedd. Skaderegleringsrepresentanten kan arbeta för ett eller flera försäkringsföretag. Han ska ha tillräckliga befogenheter för att företräda försäkringsföretag gentemot skadelidande och för att tillmötesgå deras anspråk till fullo. Han måste uppfylla de villkor som är nödvändiga för att kunna behandla ärendet på det eller de språk som är officiella i den medlemsstat där han är utsedd.”

4.

Bestämmelser om delgivning i civilrättsliga förfaranden i Tyskland finns i 166 §§ i den tyska civilprocesslagen (Zivilprozessordnung, nedan kallad ZPO). Delgivning genom företrädare regleras i 171 § som har följande lydelse:

”En i vederbörlig ordning utsedd företrädare får delges med samma rättsverkan som den företrädda personen. Företrädaren ska skriftligen styrka sin behörighet.”

5.

Spedition Welter, ett bolag med säte i Tyskland, äger en lastbil som var inblandad i en trafikolycka den 24 juni 2011 i utkanten av Paris. Till följd av olyckan väckte Spedition Welter talan vid tysk domstol mot föraren av det andra fordonet, vilken var bosatt i Frankrike och hade försäkrat fordonet hos ett försäkringsföretag, Avanssur S.A. (nedan kallat Avanssur), som även det är etablerat i Frankrike.

6.

Domstolen i första instans delgav Avanssurs skaderegleringsrepresentant i Tyskland, försäkringsföretaget AXA Versicherungs AG, stämningsansökan.

7.

AXA Versicherungs AG skickade tillbaka stämningsansökan och förklarade att Avanssur inte hade gett det någon uttrycklig fullmakt att ta emot delgivning för Avanssurs räkning.

8.

Domstolen i första instans avvisade talan på grund av åsidosättande av väsentliga formföreskrifter eftersom Avanssur inte hade delgetts på rätt sätt. Enligt domstolen i första instans borde Avanssur ha delgetts stämningsansökan direkt i enlighet med gällande instrument för rättsligt samarbete, nämligen förordning nr 1393/2007 om delgivning i medlemsstaterna av rättegångshandlingar och andra handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur. ( 4 )

9.

Spedition Welter bestred denna tolkning och överklagade beslutet till Landgericht Saarbrücken. Bolaget åberopade därvid direkt artikel 21.5 i direktiv 2009/103 och gjorde gällande att det enligt nämnda bestämmelse finns en rättsligt grundad behörighet för representanten att ta emot delgivning inom ramen för ett mål om ansvarsförsäkring för motorfordon.

10.

Mot bakgrund av de frågor som uppkommit till följd av klagandens resonemang beslutade Landgericht Saarbrücken att vilandeförklara målet och att hänskjuta en begäran om förhandsavgörande till Europeiska unionens domstol.

11.

Landgericht Saarbrückens begäran om förhandsavgörande inkom den 26 juni 2012 till EU-domstolen. Den innehöll följande tolkningsfrågor:

Om den första frågan ska besvaras jakande:

12.

Avanssur, Republiken Österrike, Republiken Portugal och kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden.

13.

Landgericht Saarbrücken har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 21.5 i direktiv 2009/103 innebär att ”skaderegleringsrepresentanten” har passiv behörighet att ta emot en delgivning för försäkringsföretagets räkning inom ramen för ett civilrättsligt mål.

14.

De som har yttrat sig i förevarande mål har intagit olika ståndpunkter. Republiken Österrike och kommissionen har gjort gällande att artikel 21.5 i direktiv 2009/103 medför passiv behörighet som inbegriper såväl myndighets- som domstolsförfaranden. Avanssur och Republiken Portugal har däremot anfört att domstolsförfaranden inte omnämns i denna bestämmelse, vilket innebär att sådan behörighet är utesluten i ett sådant sammanhang som det förevarande.

15.

Innan jag uttalar mig angående tolkningen av artikel 21.5 i direktiv 2009/103 anser jag att några inledande anmärkningar är påkallade.

16.

För det första prövas tvisten i Tyskland av domstolar som har internationell behörighet. Varken parterna eller de tyska domstolar som har yttrat sig hittills har ifrågasatt att dessa domstolar har internationell behörighet att pröva tvisten i fråga. Som jag ska visa längre fram är denna fråga viktig, eftersom den utesluter mycket av den problematik som ligger till grund för artikel 21.5 i direktiv 2009/103. Den aktuella tvisten rör således endast räckvidden av en passiv behörighet att ta emot delgivning och inte alls huruvida de domstolar som prövar tvisten har internationell behörighet.

17.

Här ska ytterligare en aspekt beröras som är minst lika viktig. Tvistefrågan handlar om passiv behörighet att delges rättegångshandlingar, i förevarande fall en stämningsansökan. Spedition Welter har inte hävdat att AXA Versicherungs AG skulle vara behörigt att tillvarata Avanssurs intressen i domstol eller att AXA skulle ha en generell behörighet att företräda Avanssur i tysk domstol. Den behörighet som enligt Spedition Welter följer av artikel 21.5 i direktiv 2009/103 rör endast delgivning av rättegångshandlingar och påverkar inte på något sätt Avanssurs ställning som motpart eller möjligheterna för Avanssur att försvara sig. Denna passiva behörighet att delges rättegångshandlingar har fördelen att den som väcker talan kan undvika internationell delgivning, eller som i förevarande fall delgivning i enlighet med förfarandena i förordning nr 1393/2007, vilka såsom påpekats i målet medför översättningskostnader som kan undvikas om delgivning sker genom en företrädare.

18.

Den i förevarande fall aktuella frågan inskränker sig således till en särskild och mycket begränsad aspekt. Den avser huruvida en ”skaderegleringsrepresentant” i den mening som avses i direktiv 2009/103 har passiv behörighet att delges rättegångshandlingar, i förevarande fall en stämningsansökan.

19.

Jag ska nu granska bakgrunden till artikel 21.5 i direktiv 2009/193 och därefter tolka den mot bakgrund av direktivets syfte och systematik.

20.

Såsom tidigare angetts ersatte direktiv 2009/103 direktiv 2000/26, vilket i sin tur hade medfört omfattande ändringar av direktiven 73/239/EEG och 88/357/EEG. ( 5 ) Artikel 21.5 i direktiv 2009/103 har sitt ursprung i artikel 4 i direktiv 2000/26. Denna sistnämnda bestämmelse, vilken alltså infördes år 2000, innebar bland annat förbättringar av de harmoniserade bestämmelserna om ansvarsförsäkring för motorfordon.

21.

Kommissionen har hela tiden förespråkat att en skaderegleringsrepresentant ska ha behörighet att delges rättegångshandlingar från en domstol som prövar försäkringsföretagets civilrättsliga skadeståndsansvar. Detta klargjorde kommissionen i sitt förslag till direktiv som offentliggjordes den 10 oktober 1997, ( 6 ) vilket innehöll en bestämmelse, som var föregångare till den som senare blev artikel 4 och som hade följande lydelse:

”Skaderegleringsrepresentanten skall ha tillräcklig befogenhet för att kunna representera försäkringsbolaget inför personer som har lidit skada och lägger in en skadeersättningsansökan. Han skall även kunna bevilja slutbetalning i ärendet, och vid behov representera försäkringsbolaget inför domstol i samband med dessa skadeersättningsansökningar, i den mån detta är förenligt med Brysselkonventionen av den 27 september 1968 om domstolsbefogenheter och verkställande av beslut inom civilrätt och handelsrätt och med andra bestämmelser inom internationell privaträtt om tillerkännande av domstolsbefogenheter, och inför myndigheterna i den medlemsstat inom vilkens territorium han representerar försäkringsgivaren.” ( 7 )

22.

I de förklarande anmärkningarna till förslaget tillade kommissionen att syftet med bestämmelsen var att klargöra vilka följder representantens agerande skulle få för den skadelidande. ( 8 ) Eftersom representanten har rättslig behörighet att företräda försäkringsföretaget vid regleringen av ersättningsanspråken, blir representantens handlingar bindande för försäkringsföretaget gentemot den skadelidande. Därefter tillade kommissionen följande:

”I texten ges inte domsrätt till domstolarna i det land där den skadelidande är bosatt. Det vore faktiskt olämpligt vid fall som normalt bör avgöras på grundval av en annan lagstiftning än lex fori, nämligen bestämmelserna i internationell privaträtt vid den domstol dit frågan hänskjutits. Det faktum att representanten har befogenhet att representera försäkringsgivaren inför domstol får alltså begränsad betydelse i praktiken inom ramen för detta direktiv.” ( 9 )

23.

Det bör även understrykas att kommissionen har påtalat att den processuella aspekten av representantens befogenhet att representera försäkringsgivaren inte på något sätt borde påverka bestämmelserna om domstols internationella behörighet. Därför betonade kommissionen, och detta är viktigt i förevarande mål, att den processuella verkan av befogenheten att representera försäkringsgivaren blir marginell, eller som det står i texten, att den ”i praktiken får begränsad betydelse”. Med detta menade kommissionen att befogenheten att representera försäkringsgivaren i processuellt hänseende inskränker sig till just detta, nämligen att representera försäkringsgivaren i samband med vissa processuella förfaranden vid handläggningen, vilket främst har den fördelen att det underlättar delgivning men inte påverkar bestämmelserna om domstols internationella behörighet.

24.

Vid Europaparlamentets andra behandling gjordes en ändring i förslaget. Hänvisningen till ”medlemsstaternas myndigheter”i artikel 3.5 flyttades till skälen. Den överenskommelse som kommissionen, rådet och Europaparlamentet nådde fram till avspeglas i ett av kommissionens yttranden, i vilket kommissionen gick med på att ta bort hänvisningen till domstolarna i artikeldelen för att inte behöva ändra bestämmelserna i den internationella privaträtten. Överenskommelsen mellan institutionerna innebar emellertid att en hänvisning till domstolarna skulle behållas i skälen för att säkerställa åtminstone en ”begränsad” befogenhet att representera försäkringsgivaren, vilket kommissionen förespråkade i början av lagstiftningsförfarandet. ( 10 ) Det var denna överenskommelse som till slut tog sig uttryck i den slutliga texten i direktiv 2000/26 och som senare kom att återges i direktiv 2009/103.

25.

Det framgår således av bakgrunden till direktiv 2009/103 att lagstiftarens avsikt med att en försäkringsgivare skulle ha en representant i den skadelidandes hemland, var att denne skulle ha passiv behörighet att delges rättegångshandlingar, om än en begränsad sådan. Kommissionen var visserligen medveten om vilka konsekvenser denna uppgift för representanten skulle kunna få för den garanti som regeln om att talan ska väckas där svaranden har hemvist innebär för svaranden. Såväl kommissionen som Europaparlamentet förespråkade därför redan i förfarandets början att den passiva behörigheten för att ta emot delgivning inte på något sätt skulle påverka de allmänna eller särskilda internationella privaträttsliga bestämmelser som är tillämpliga på gränsöverskridande trafikrelaterade tvister rörande civilrättsligt skadeståndsansvar.

26.

Konsekvenserna av en sådan passiv behörighet skulle under alla omständigheter, och såsom framgår av förarbetena, vara ”begränsade”. Det förefaller rimligt att uppfatta det så att dessa ”begränsade” konsekvenser åtminstone inskränker sig till behörigheten att delges rättegångshandlingar för svarandens räkning när käranden har väckt talan i domstol i den stat där han bor. Under dessa förhållanden medför delgivningen av stämningsansökan till representanten endast att ett formellt processrättsligt förhållande upprättas. Om talan ska prövas av domstolarna i den stat där käranden bor, ska svaranden ha tillgång till en försvarsadvokat i kärandens hemstat. Rättegångshandlingarna ska därefter delges på kärandens språk, eftersom det även är svarandeombudets språk. Med beaktande av de konsekvenser den passiva behörigheten enligt artikel 21.5 i direktiv 2009/103 får vid domstol, måste den, såsom krävs med hänsyn till bestämmelsens syfte, vara begränsad.

27.

Med formuleringen ”tillräckliga befogenheter” i artikel 21.5 i direktiv 2009/103 avsåg lagstiftaren såsom ovan angetts befogenheter att företräda försäkringsgivaren gentemot såväl skadelidande som offentliga organ, inbegripet domstolar, även om detta bara gällde ”begränsade” uppgifter. Lagstiftarens avsikt i detta avseende framkommer uttryckligen i skäl 37 i direktivet, där det fastställs att dessa tillräckliga befogenheter innefattar behörighet att företräda försäkringsföretaget ”inför nationella myndigheter och, om så krävs, även inför domstol”. ( 11 )

28.

I artikel 21.5 finns dessutom ett andra stycke där det anges att representanterna ”måste kunna behandla ärendet på det eller de språk som är officiella i den medlemsstat där den skadelidande har sin stadigvarande bostad”. Om de tidigare behandlade bestämmelserna bekräftar att befogenheterna att företräda försäkringsföretaget får full verkan i domstol, visar den sistnämnda bestämmelsen att denna befogenhet innefattar de förfaranden med hjälp av vilka den skadelidande kan vända sig till representanten på sitt eget språk. Såsom framgår av punkt 17 i detta förslag till avgörande är skälet till att Spedition Welter har yrkat att domstolen ska delge Avanssurs representant i Tyskland just att Spedition Welter vill undvika de översättningskostnader som blir följden av förordning nr 1393/2007. I skäl 34 i direktiv 2009/103 understryks detta och framhålls betydelsen av att den skadelidande får möjlighet att få skadan handlagd ”genom ett förfarande som denne är förtrogen med”.

29.

Det bör även påpekas att den omständigheten att passiv behörighet att delges rättegångshandlingar medges inte påverkar de internationella privaträttsliga bestämmelser som är tillämpliga inom detta område. Detta påpekande är viktigt, eftersom det bör erinras om att även om skaderegleringsrepresentantens befogenheter innefattar behörighet att företräda försäkringsföretaget inför domstol, var institutionerna noga med att inte införa någon regel som kunde rubba den känsliga jämvikt som kännetecknar bestämmelserna om domstols internationella behörighet och om tillämplig rätt i samband med en talan om ersättning för skador som orsakats av trafikolyckor med gränsöverskridande karaktär. Denna omsorg avspeglas såväl i skäl 35 som i slutet av skäl 36 och i skäl 38 i direktiv 2009/103.

30.

Ovanstående argument förefaller inte vederläggas av den ståndpunkt som har intagits av Avanssur och Republiken Portugal, vilka menar att den omständigheten att det i direktivet inte uttryckligen föreskrivs någon passiv behörighet att delges rättegångshandlingar, visar att det var lagstiftarens avsikt att utesluta sådan behörighet. Såsom framgår av punkterna 20–24 i detta förslag till avgörande, var lagstiftarens avsikt i stället att sådan behörighet, om än i begränsad form, skulle omfattas, vilket även tolkningen av systematiken i direktiv 2009/103 tyder på. Det finns emellertid ytterligare ett argument som talar mot Avanssurs och Republiken Portugals ståndpunkt, vilket kommissionen mycket riktigt har påpekat.

31.

Såsom ovan angetts föreskrivs i artikel 22 ett förfarande vid ersättningsanspråk som innebär att den skadelidande får vända sig direkt till försäkringsföretagets representant i den medlemsstat där denne har sin stadigvarande bostad, vilket innebär att ersättningsanspråket handläggs på den skadelidandes eget språk. Det anges vidare i artikel 18 i direktiv 2009/103 att medlemsstaterna ska se till att skadelidande parter vid olyckor vållade av ett fordon som omfattas av en försäkring ”har rätt att rikta anspråk direkt mot det försäkringsföretag som tillhandahåller ansvarsförsäkring för den ansvariga personen”. Detta har Tyskland gjort, vilket den hänskjutande domstolen erinrar om då den hänvisar till de tyska domstolarnas internationella behörighet i förevarande mål. ( 12 )

32.

Om förberedande åtgärder får vidtas direkt mot representanten och anspråk riktas direkt mot försäkringsföretaget, vore det minst sagt märkligt om representanten inte skulle vara behörig att delges rättegångshandlingar, med tanke på att representantens uppgift enligt syftet med direktiv 2009/103 är att underlätta för den skadelidande att framställa sina ersättningsanspråk och i förekommande fall väcka talan om ersättning.

33.

Mot bakgrund av ovanstående argument anser jag således att artikel 21.5 i direktiv 2009/103, med hänsyn till att det där föreskrivs att skaderegleringsrepresentanten ska ha ”tillräckliga befogenheter” samt med beaktande av direktivets historiska bakgrund och systematik, ska tolkas så att den innefattar passiv behörighet för representanten att delges sådana rättegångshandlingar som en stämningsansökan, vilken ingetts av skadelidande i ett civilrättsligt mål vid en domstol med internationell behörighet att pröva tvisten.

34.

Landgericht Saarbrücken har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 21.5 i direktiv 2009/103 har direkt effekt på så sätt att den skadelidande kan åberopa denna bestämmelse inför den nationella domstolen, med följden att den nationella domstolen ska utgå från att giltig delgivning av försäkringsföretaget har skett när skaderegleringsrepresentanten har delgetts i egenskap av försäkringsföretagets ”företrädare”.

35.

Det behöver som bekant inte slås fast att unionsrättsliga bestämmelser, inklusive direktiv, har direkt effekt för att de ska kunna tillämpas. En unionsrättslig bestämmelse kan vara tillämplig även om den inte har direkt effekt. ( 13 ) Direkt effekt innebär att en unionsrättslig bestämmelse av egen kraft kan tillämpas på vissa faktiska omständigheter, utan att några andra bestämmelser, oavsett om de är unionsrättsliga eller nationella, behöver komma i fråga. ( 14 ) Även om en unionsrättslig bestämmelse inte har direkt effekt kan den ändå ha en viktig funktion vid prövningen av en tvist, eftersom den kan vara användbar för den domstol som ska avgöra tvisten. I det sistnämnda fallet har den unionsrättsliga bestämmelsen inte direkt effekt, men den är ändå ”tillämplig” i den mening som ovan beskrivits.

36.

Det tydligaste exemplet på att en unionsrättslig bestämmelse inte behöver ha direkt effekt för att vara tillämplig utgörs av den så kallade skyldigheten att göra en direktivkonform tolkning. En unionsrättslig bestämmelse som inte har direkt effekt, till exempel ett direktiv som inte har införlivats med verkan mellan enskilda, kan vara tillämplig i ett mål eftersom den nationella domstolen under alla förhållanden är skyldig att tolka nationell rätt mot bakgrund av unionsrätten. Direktivet är tillämpligt och domstolen ska tillämpa det då den prövar tvisten, men eftersom det saknar direkt effekt får domstolen bara tillämpa det i tolkningssyfte och i den mån den nationella rätten inte uttryckligen förhindrar det. Just detta är fallet i förevarande mål vilket innebär att svaret på den hänskjutande domstolens fråga i första hand är beroende av prövningen av huruvida den tyska lagstiftningen kan tolkas i enlighet med direktiv 2009/103. Om denna fråga ska besvaras jakande är det inte nödvändigt att pröva huruvida artikel 21.5 i direktivet har direkt effekt.

37.

Kommissionen har gjort gällande att det är möjligt att tolka den tyska lagstiftningen mot bakgrund av artikel 21.5 i direktiv 2009/103. Enligt kommissionen återges innehållet i artikel 21.5 i direktiv 2009/103 ordagrant i den tyska lagstiftningen, närmare bestämt i 7b § 2 VAG. Om denna bestämmelse i direktiv 2009/103 ska tolkas så som jag tidigare har föreslagit, nämligen att den ger representanten passiv behörighet att delges rättegångshandlingar, kan således 7b § 2 VAG inte tolkas annorlunda, enligt kommissionen.

38.

Jag delar kommissionens uppfattning. När domstolen väl har bekräftat tolkningen av en unionsrättslig bestämmelse, ska nationella bestämmelser som införlivar unionsrätten direkt och som strikt återger den unionsrättsliga bestämmelsen tolkas på samma sätt som denna. Om den nationella bestämmelsen som införlivar den unionsrättsliga, såsom här är fallet, har samma ordalydelse som den sistnämnda, är det uppenbart att den unionsrättsliga och den nationella bestämmelsen endast kan tolkas på samma sätt. Med förbehåll för att detta är en fråga som det ankommer på den hänskjutande domstolen att avgöra, anser jag i det här fallet att 7b § 2 VAG ska tolkas på samma sätt som den ursprungliga unionsrättsliga bestämmelsen, som den har en nära anknytning till, det vill säga artikel 21.5 i direktiv 2009/103.

39.

Det kan sålunda inte på något sätt hävdas att passiv behörighet att ta emot delgivning kategoriskt utesluts enligt ZPO. I 170 och 171 §§ nämns uttryckligen möjligheten att genomföra delgivningen genom en företrädare. Även om 170 § endast medger en sådan möjlighet i vissa fall, föreskrivs i 171 § att så generellt får ske om den som företräds har utsett en företrädare genom avtal. Det bör erinras om att medlemsstaterna enligt artikel 21.1 i direktiv 2009/103 ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att försäkringsföretagen utser en representant i varje medlemsstat. Det är uppenbart att denna representant utses genom avtal mellan försäkringsföretag. Om direktiv 2009/103 säkerställer en passiv behörighet att ta emot delgivningar, kan ett avtal mellan en representant och den som representeras fungera som en viljeförklaring genom vilken det in concreto inrättas en behörighet att företräda försäkringsföretaget vilken dessförinnan säkerställdes genom direktivet.

40.

Självfallet ankommer det på den hänskjutande domstolen att tolka nationell rätt i enlighet med artikel 21.5 i direktiv 2009/103. EU-domstolen har klargjort att den nationella domstolen ska göra detta ”i enlighet med de tolkningsmetoder som erkänns i [den nationella rätten] ... för att uppnå det resultat som eftersträvas i direktivet”. ( 15 ) Om detta är möjligt, och det tycks det vara i förevarande fall, är det inte nödvändigt att pröva huruvida bestämmelsen i fråga har direkt effekt.

41.

Innan jag avslutar bedömningen av den andra tolkningsfrågan, ska det dock klargöras huruvida något av de undantag från skyldigheten att göra en direktivkonform tolkning som slagits fast i domstolens rättspraxis föreligger.

42.

För det första kan den nationella domstolens skyldighet att vid tolkningen av de relevanta reglerna i nationell rätt beakta direktivets innehåll inte utgöra grund för en tolkning av nationell rätt contra legem. ( 16 ) Detta undantag är emellertid bara aktuellt när det finns en uppenbar motstridighet mellan olika bestämmelser, vilket inte är fallet här. Förutsatt att den hänskjutande domstolen bekräftar det medger 171 § ZPO generellt passiv behörighet att ta emot delgivning, och ett fall som det här aktuella är inte uttryckligen undantaget. Tillsammans med ovanstående överväganden ska bestämmelserna i ovannämnda 7b § 2 VAG beaktas, vars systematiska tolkning med 171 § ZPO inte borde medföra en olöslig konflikt mellan nationella och unionsrättsliga bestämmelser.

43.

För det andra kan skyldigheten för den nationella domstolen att vid tolkningen av relevanta regler i nationell rätt beakta direktivets innehåll begränsas av de allmänna rättsprinciperna och särskilt av principerna om rättssäkerhet och icke-retroaktivitet. ( 17 )

44.

Så är emellertid inte fallet här. Parterna i den aktuella tvisten är visserligen Spedition Welter och Avanssur, men när det gäller behörighet att delges rättegångshandlingar rör det sig snarare om ett ”triangulärt förhållande” som visserligen innefattar två enskilda, men även ett offentligt organ. När en enskild vänder sig till tysk domstol och yrkar att en annan enskild ska delges en rättegångshandling, är det medlemsstaten som käranden vänder sig till. Kärandens yrkande riktar sig indirekt mot svaranden, men det har ett tydligt mål: domstolen.

45.

Beträffande den här typen av situationer följer det av fast rättspraxis vid domstolen att ”negativa återverkningar för tredje mans rättigheter ... inte i sig [motiverar] att enskilda förvägras rätten att åberopa bestämmelserna i ett direktiv gentemot den berörda medlemsstaten, även om det är säkert att sådana återverkningar uppstår”. ( 18 ) Det är just sådana negativa återverkningar som Avanssur skulle kunna åberopa för att invända mot att tysk rätt tolkas i enlighet med artikel 21.5 i direktiv 2009/103. Såsom framgått ovan förhindrar emellertid sådana återverkningar inte tillämpningen av ett direktiv och i än mindre utsträckning möjligheten att tolkningen av direktivet får konsekvenser för hur den nationella rätten tolkas.

46.

Med beaktande av ovanstående argument anser jag således att, förutsatt att det i tysk rätt finns en bestämmelse som införlivar unionsrätten och som har samma lydelse som artikel 21.5 i direktiv 2009/103, bör den nationella domstolen tolka nationell rätt i enlighet med vad som föreskrivs i artikel 21.5 i direktiv 2009/103. Mot bakgrund av omständigheterna i förevarande mål tycks det inte finnas några hinder för en sådan direktivkonform tolkning, eftersom unionsrätten varken medför att nationell rätt tolkas contra legem eller medför ett åsidosättande av de allmänna principerna om rättssäkerhet och icke-retroaktivitet. Det ankommer emellertid på den hänskjutande domstolen att pröva om så är fallet.

47.

Med hänsyn till vad som ovan anförts föreslår jag att domstolen besvarar de tolkningsfrågor som Landgericht Saarbrücken har hänskjutit enligt följande: