61994C0182

1 Medlemsstaterna har varit skyldiga att genomföra bestämmelserna i rådets direktiv 89/392/EEG av den 14 juni 1989 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om maskiner(1) och rådets direktiv 91/368/EEG av den 20 juni 1991 om ändring av direktiv 89/392/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om maskiner(2) i nationell rätt före den 1 januari 1992(3).

2 I föreliggande mål om fördragsbrott för kommissionen talan om fastställelse av att Republiken Italien har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt gemenskapsrätten genom att inte inom den ovan nämnda fristen vidta nödvändiga åtgärder i lag eller annan författning för att genomföra de båda direktiven. Kommissionen har även yrkat att Republiken Italien skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

3 Republiken Italien har inte bestritt att den har underlåtit att uppfylla sin skyldighet att inom rätt tid vidta nödvändiga åtgärder för att genomföra nämnda direktiv.

4 Republiken Italien har emellertid till sitt försvar anfört att kommissionen i sitt motiverade yttrande av den 28 maj 1993 utsatte en frist om två månader, inom vilken Italien skulle uppfylla sina skyldigheter. Under denna tidsperiod utfärdade emellertid rådet ytterligare två direktiv - direktiv 93/44/EEG av den 14 juni 1993(4) och direktiv 93/68/EEG av den 22 juli 1993(5) - om ändring av direktiv 89/392. Den gemenskapsrättsliga regleringen, vilken svaranden, i enlighet med vad kommissionen har gjort gällande, inte har genomfört i sin rättsordning, var därför vid den ifrågavarande tidpunkten överhuvudtaget inte längre aktuell. Frågan rör därför endast ett formellt fördragsbrott på vilket en talan enligt artikel 169 i EG-fördraget inte kan grundas. Kommissionens talan skall därför avvisas på den grunden att det inte föreligger några av rättsordningen skyddade intressen.

5 Vad Republiken Italien har anfört kan inte godtas. Såsom kommissionen med rätta har klargjort, behöver denna inte redovisa något skyddat intresse för att väcka talan enligt artikel 169 i EG-fördraget(6). Lika berättigad är kommissionens invändning, att det inte kan vara tillåtet för medlemsstaterna att undandra sig sin skyldighet att genomföra direktiven, även då dessa tid efter annan uppdateras. I annat fall skulle faktiskt sett hela harmoniseringsarbetet sättas i fråga. Svarandens synsätt skulle på sin höjd kunna vara berättigat om bestämmelser i ett direktiv som inte genomförts blev obsoleta genom en senare ändring av gemenskapsrätten - dvs. i det fall då det ifrågavarande direktivet upphävs genom ett senare direktiv. Detta är uppenbarligen inte fallet här (och har heller inte påståtts av svaranden).

6 I sin begäran om yttrande av den 20 maj 1992 hade kommissionen inte endast tagit upp direktiven 89/392 och 91/368, utan samtidigt framställt anmärkning om att ytterligare sex direktiv inte hade genomförts. I svaromålet har Republiken Italien gjort gällande, att kommissionens tillvägagångssätt är ägnat att skapa förvirring, då det förfarande som föreskrivs i artikel 169 i EG-fördraget är mycket formbundet. Det är oklart om svaranden med detta vill göra gällande att talan inte kan upptas till prövning. Om det skulle förhålla sig på det sättet, kan detta synsätt ändå inte vinna framgång. Kommissionen är oförhindrad att i ett mål om fördragsbrott som grundar sig på artikel 169 föra talan om flera fördragsbrott samtidigt. Vidare kan det inte råda något tvivel om att Republiken Italien var väl medveten om vad det fördragsbrott bestod i som anmärkningen avsåg. Detta framgår redan av uttalandet i svaromålet om att man hade väntat med att genomföra de båda i målet aktuella direktiven, eftersom direktiven 93/44 och 93/68 hade utfärdats under mellantiden.

Förslag till slutavgörande

7 Jag föreslår därför att domstolen bifaller kommissionens yrkande och förpliktar Republiken Italien att ersätta rättegångskostnaderna.

(1) - EGT nr L 183, s. 9.

(2) - EGT nr L 198, s. 16.

(3) - Se artikel 13.1 i direktiv 89/392 och artikel 3.1 i direktiv 91/368.

(4) - EGT nr L 175, s. 12.

(5) - EGT nr L 220, s. 1.

(6) - Detta framgår redan av domen av den 4 april 1974 i mål 167/73 (kommissionen mot Republiken Frankrike, Rec. 1974, s. 359, punkt 15).