61994C0017

1 Tribunal de grande instance de Bergerac har i detta mål ställt domstolen olika frågor om förhållandet mellan de franska reglerna om inseminationsstationer för sperma från tjurar och fördragsreglerna om statliga monopol, etableringsrätten och friheten att tillhandahålla tjänster samt om olika direktiv om dels veterinärverksamhet dels rasrena avelsdjur av nötkreatur. I målet uppkommer även frågor om vilka krav som kan ställas på den beskrivning av de faktiska omständigheterna i målet som ges i beslut om begäran om förhandsavgörande och om förhållandet till domstolens rättspraxis avseende rent interna situationer.

Nationell rätt

2 De franska reglerna om insemination av husdjur är fastställda i lag nr 66-1005 av den 28 december 1966 om avel samt i ett antal tillämpningsföreskrifter. Enligt lagens artikel 4 kan insamling och behandling av sperma endast utföras av förmän för inseminationsstationer eller under dessas kontroll. Likaledes kan insemination endast utföras av förmän för inseminationsstationer eller av godkända seminörer.

Det är endast tillåtet att driva inseminationsstationer då ett tillstånd från det franska jordbruksdepartementet på förhand har erhållits i enlighet med artikel 5 i lagen. Enligt det fjärde och det femte stycket i bestämmelsen betjänar varje inseminationsstation ett område inom vilket endast denna station kan bedriva verksamhet. Uppfödare som är etablerade inom en inseminationsstations område kan av stationen begära leverans av sperma från en av dem utvald produktionsstation. Överträdelse av nämnda regler är enligt artikel 9 i lagen belagd med straff.

3 Enligt förordning nr 69-258 av den 22 mars 1969 om insemination krävs det ett tillstånd för att utöva verksamhet som seminör. Detta tillstånd utfärdas av den franske jordbruksministern. Inseminationen kan endast utföras under kontroll av en inseminationsstation som är godkänd av jordbruksministeriet.

4 I kungörelse av den 21 november 1991 om "utbildning av seminörer och förmän för inseminationsstationer och utfärdande av tillstånd för denna typ av verksamhet" fastställs tillämpningsföreskrifter för den nämnda förordningen nr 69-258. Enligt kungörelsens artikel 1 utförs inseminationen under kontroll av den behöriga inseminationsstationen. Den franska jordbruksministern kan utfärda ett tillstånd att verka som seminör till innehavare av ett seminörscertifikat mot uppvisande av ett intyg från en föreståndare för en inseminationsstation, i vilket det försäkras att intygets innehavare utför insemination under föreståndarens kontroll, (se artikel 2). Enligt kungörelsens artikel 3 utfärdas certifikatet till sökande som har avlagt en seminörsexamen och till bland andra veterinärer.

Faktiska omständigheter

5 De tilltalade i målet vid den nationella domstolen - Denis Gervais, Jean-Louis Nougaillon, Christian Carrard och Bernard Horgue - är franska medborgare, bosatta i Frankrike. De har samtliga avlagt veterinärexamen i Frankrike. Ingen av dem är knuten till en godkänd inseminationsstation. På grundval av de uppgifter som har framkommit, kan det fastställas att med undantag för Denis Gervais har samtliga tilltalade tillstånd att verka som seminör.

I mars 1992 anmäldes dessa till åklagarmyndigheten i Bergerac av Coopérative périgorde agenaise d'élevage et d'insémination artificielle (nedan kallat "CPAEIA"), som innehar ensamrätt för bland annat arrondissementet Bergerac, för att i strid med artikel 5 i nämnda lag nr 66-1005 ha utövat verksamhet som seminör, utan att ha innehaft de enligt fransk rätt erforderliga tillstånden. Åklagarmyndigheten väckte därefter talan mot Denis Gervais och Jean-Louis Nougaillon för att ha utfört insemination utan att ha varit tilldelade ett område inom vilket de lagenligt kan utföra insemination, och mot Christian Carrard och Bernard Horgue för att utan tillstånd ha drivit en inseminationsstation.

De tilltalade har inte bestritt att de har överträtt de franska bestämmelserna om utövning av inseminationsverksamhet. De har emellertid gjort gällande att de inte kan straffas, eftersom tillståndssystemet enligt deras uppfattning står i strid med gemenskapsrätten.

Frågorna i begäran om förhandsavgörande

6 Med anledning av detta har Tribunal de grande instance de Bergerac i beslut av den 14 januari 1994 framställt följande frågor till domstolen:

"1) Strider det mot artikel 59 i EEG-fördraget och rådets direktiv 78/1026/EEG och 78/1027/EEG av den 18 december 1978(1), vilka har antagits för genomförande inom området för veterinärverksamhet, att en nationell lagstiftning om artificiell insemination av nötkreatur tillämpas, enligt vilken förutsättningen för att ett seminörstillstånd kan utfärdas till veterinärer är att dessa kan förevisa ett intyg från föreståndaren för en godkänd station för artificiell insemination, som bestyrker att den person som gör ansökan inseminerar under föreståndarens ansvar, vilket på så sätt under straffansvar förbjuder veterinärer att fritt tillhandahålla tjänster, och samtidigt avsevärt begränsar deras verksamhet genom att tillerkänna personer som har slutit sig samman i så kallade stationer för artificiell insemination och som inte nödvändigtvis innehar en veterinärexamen, ett monopol att utöva denna verksamhet inom ett visst geografiskt område?

2) Strider det mot artikel 52 i EEG-fördraget och rådets direktiv 78/1026/EEG och 78/1027/EEG av den 18 december 1978, vilka har antagits för genomförande inom området för veterinärverksamhet, att en nationell lagstiftning om artificiell insemination av nötkreatur tillämpas enligt vilken veterinärer beviljas seminörstillstånd under vissa villkor, men enligt vilken det under straffansvar är förbjudet att utöva denna verksamhet, vilket begränsar deras etableringsrätt fullständigt, förutom för dem som är verksamma under ansvar av en så kallad station för artificiell insemination, som består av personer som inte nödvändigtvis innehar veterinärexamen och vilken har tillerkänts monopol att utöva denna verksamhet inom ett visst geografiskt område, så att etableringsfriheten för veterinärer inte kan utövas på ett riktigt sätt på franskt territorium utan anknytning till en station?

3) Skall rådets direktiv av den 25 juli 1977 (77/504/EEG) om renrasiga avelsdjur av nötkreatur(2) respektive av den 18 juni 1987 (87/328/EEG) om godkännande för avel av renrasiga avelsdjur av nötkreatur(3), som har antagits på grund av veterinärpolitiska skäl och som enligt ordalydelsen har till ändamål att säkerställa fri handel inom gemenskapen, tolkas på så sätt att det är förenligt med dem att det genom en nationell lagstiftning införs ett monopol - av rent ekonomiskt slag - på att inom ett visst geografiskt område utföra artificiell insemination, vilket är förbehållet 'stationer' som består av personer som inte nödvändigtvis innehar en veterinärexamen?

4) Är det förenligt med de relevanta bestämmelserna i rådets direktiv 77/504/EEG och 87/328/EEG, i vilka det inte föreskrivs någon begränsning i veterinärers etableringsfrihet och verksamhetsutövning, att det i en nationell lagstiftning fastställs att förutsättningen för att påbörja inseminationsverksamhet är att det utfärdas ett tillstånd för artificiell insemination av nötkreatur och att det för att detta tillstånd skall utfärdas krävs att ett intyg från föreståndaren för en godkänd station för artificiell insemination förevisas, vilket bestyrker att den person som gör ansökan utför insemination under föreståndarens ansvar, vilket på så sätt förbjuder eller begränsar möjligheten för veterinärer att utöva denna verksamhet på den grunden att dessa måste vara underställda en föreståndare för en så kallad station för artificiell insemination, vilken har beviljats monopol på att företa insemination inom ett visst geografiskt område?

5) Är ett monopol för tillhandahållande av tjänster, såsom det som fastställs genom lag av den 28 december 1966 om avel och de tillämpningsföreskrifter som har antagits i anknytning till denna, förenliga med artiklarna 37 och 59 i EEG-fördraget, såtillvida att detta utesluter att insemination utförs av andra personer - även om dessa har tillräcklig utbildning och är kvalificerade att utföra ingreppet - än personalen vid de stationer för artificiell insemination som åtnjuter detta monopol?"

Upptagande till sakprövning

7 Kommissionen, den franska regeringen och CPAEIA, som agerar som målsägande i målet vid den nationella domstolen, har anfört att den nationella domstolen inte ens kortfattat har redogjort för målets faktiska och rättsliga bakgrund. Frågorna i begäran om förhandsavgörande skall därför inte upptas till sakprövning.

8 Domstolen har fastställt att det, eftersom det är nödvändigt att uppnå en tolkning av gemenskapsrätten som är användbar för den nationella domstolen, krävs att den faktiska och rättsliga bakgrunden till begäran om förhandsavgörande närmare anges i denna.(4) Det är av samma anledning ovillkorligen nödvändigt att den nationella domstolen redogör för orsaken till att den anser att ett svar på dessa frågor är nödvändigt för tvistens lösning.(5) Den information som tillhandahålls i besluten om hänskjutande är till nytta inte endast för att möjliggöra för domstolen att avge användbara svar, utan även för att ge såväl medlemsstaters regeringar som andra berörda parter möjligheten att framställa synpunkter.(6) Det ankommer på domstolen att se till att denna möjlighet säkerställs, med beaktande av den omständigheten att det enligt artikel 20 i domstolens stadga endast är beslut om hänskjutande som delges de berörda parterna.(7)

9 Beslutet om hänskjutande uppfyller inte de krav som det med beaktande av denna rättspraxis är befogat att ställa. Om uppgifter gällande målet endast skulle ha givits genom beslutet om hänskjutande, borde begäran om förhandsavgörande enligt min uppfattning avvisas.

10 Domstolen har emellertid ställt ett antal frågor till de tilltalade i målet vid den nationella domstolen i syfte att klarlägga omständigheterna. Svaren på dessa frågor leder enligt min uppfattning till att det med beaktande av omständigheterna är möjligt att ge den nationella domstolen ett ändamålsenligt svar på de frågor som framförs i begäran om förhandsavgörande. De skall därför besvaras.

Den första och den andra frågan

11 Med den första och den andra frågan önskar den nationella domstolen få besvarat om bestämmelser såsom de franska gällande villkoren för att utöva verksamhet som seminör är förenliga med artiklarna 52 och 59 i fördraget och direktiv 78/1026 och 78/1027.

12 Enligt artikel 2 i direktiv 78/1026, som har utfärdats med stöd av artiklarna 49, 57, 66 och 235 i fördraget, skall varje medlemsstat erkänna de utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis som tilldelas medborgare i medlemsstaterna av övriga medlemsstater i enlighet med artikel 1 i direktiv 78/1027, genom att ge dessa bevis samma innebörd inom sitt territorium, när det gäller rätten att påbörja och utöva veterinärverksamhet, som dem som medlemsstaten själv utfärdar.

13 Enligt artikel 1 i direktiv 78/1027, som även detta har utfärdats med stöd av artiklarna 49, 57, 66 och 235 i fördraget, skall medlemsstaterna av de personer som vill påbörja eller utöva veterinäryrket kräva att de innehar något av de utbildnings-, examens- eller andra behörighetsbevis för veterinär som avses i artikel 3 i direktiv 78/1026, som garanterar att personen i fråga under hela utbildningstiden har förvärvat olika kvalifikationer av betydelse för verksamheten som veterinär. I direktivets övriga bestämmelser fastslås regler för vilka kunskaper en veterinär skall ha förvärvat under utbildningen, liksom regler om utbildningens längd och kraven för att bli antagen till denna.

14 De tilltalade i målet vid den nationella domstolen har anfört att kravet på tillstånd innebär ett monopol på inseminationsverksamhet för ett visst geografiskt område. De franska reglerna står därför i strid såväl med fördragets bestämmelser om fri rörlighet som med direktiv 78/1026 och 78/1027. Kommissionen, den franska regeringen och CPAEIA har däremot gjort gällande att målet vid den nationella domstolen rör rent interna förhållanden, vilka inte omfattas av fördragets regler om fri rörlighet. Direktiv 78/1026 och 78/1027 omfattar varken regler om utövande av inseminationsverksamhet eller om vilken verksamhet som skall anses ha anknytning till veterinärverksamhet.

15 Enligt domstolens fasta rättspraxis är fördragets bestämmelser om etableringsfrihet inte tillämpliga på rent interna förhållanden i en medlemsstat, som till exempel när en medlemsstats medborgare inom denna stats territorium utövar verksamhet som oberoende näringsidkare, utan att de tidigare har förvärvat någon utbildning för verksamheten eller har utövat denna verksamhet i en annan medlemsstat.(8) På motsvarande sätt är bestämmelserna om friheten att tillhandahålla tjänster i artiklarna 59 och 60 i fördraget inte tillämpliga på en verksamhet för vilken samtliga faktorer av relevans är begränsade till en enskild medlemsstat.(9)

16 Ingen av de tilltalade har någon yrkesmässig anknytning till en annan medlemsstat. De kan därför inte åberopa fördragets bestämmelser om etableringsrätt och om friheten att tillhandahålla tjänster, oberoende av om den omtvistade franska lagstiftningen strider mot nämnda bestämmelser, då de omfattar en faktor med tillräcklig anknytning till gemenskapen.

17 Mot bakgrund av detta är min uppfattning att domstolen i förhållande till artiklarna 52 och 59 i fördraget bör besvara den första och den andra frågan med att fördragets bestämmelser om fri etableringsrätt och friheten att tillhandahålla tjänster inte är tillämpliga på rent interna förhållanden i en medlemsstat, som till exempel då medborgare i en medlemsstat inom denna stats territorium önskar utöva verksamhet som oberoende näringsidkare, utan att kunna visa att de tidigare har förvärvat någon utbildning för verksamheten eller har utövat denna verksamhet i en annan medlemsstat.

18 Direktiv 78/1026 och 78/1027 omfattar enligt min uppfattning inte några bestämmelser som är av relevans för att avgöra målet vid den nationella domstolen. Enligt artikel 2 i direktiv 78/1026 skall medlemsstaterna erkänna utbildningsbevis m.m. som tilldelas medborgare i medlemsstaterna av övriga medlemsstater i enlighet med bestämmelserna i direktiv 78/1027, genom att inom sitt territorium ge dessa bevis samma innebörd som dem som medlemsstaten själv utfärdar när det gäller rätten att påbörja och utöva veterinärverksamhet. Direktiv 78/1027 anknyter till direktiv 78/1026, genom att det i detta fastställs regler för bland annat vilka kunskaper m.m. som skall ha förvärvats för att en person skall kunna erhålla utbildningsbevis som veterinär, men direktivet innehåller varken regler om vilken typ av verksamhet en till veterinär utbildad person kan utöva eller om förhållandet mellan en veterinär och den stat där denne har avlagt sin veterinärexamen.

19 De två direktiven är således endast tillämpliga då den berörde veterinären innehar ett utbildningsbevis utfärdat i en annan medlemsstat än den mot vilken han önskar åberopa direktiven. Däremot reglerar inte direktiven rent interna förhållanden i en medlemsstat, som när den person som innehar ett utbildningsbevis vilket har utfärdats i den medlemsstat i vilken han är medborgare önskar använda detta för att utöva veterinärverksamhet i medlemsstaten.

20 Jag föreslår därför att domstolen besvarar den del av den första och den andra frågan som gäller förhållandet till direktiv 78/1026 och 78/1027 med att den person som innehar ett utbildningsbevis som veterinär, inte mot den medlemsstat i vilken ifrågavarande utbildningsbevis har utfärdats kan åberopa direktiv 78/1026 om ömsesidigt erkännande av utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för veterinärer inklusive åtgärder för att underlätta det faktiska utövandet av etableringsrätten och friheten att tillhandahålla tjänster, och direktiv 78/1027 om samordning av bestämmelserna i lagar och andra författningar om veterinärverksamhet.

Den tredje och den fjärde frågan

21 Med den tredje och den fjärde frågan önskar den nationella domstolen få besvarat om det strider mot direktiv 77/504 och 87/328 att en nationell lagstiftning tillämpas genom vilken vissa inseminationsstationer tilldelas ensamrätt att utföra insemination och i vilken fastställs att förutsättningen för att påbörja inseminationsverksamhet är att föreståndaren för en inseminationsstation utfärdar ett tillstånd.

22 Genom direktiv 77/504 om renrasiga avelsdjur av nötkreatur, vilket har utfärdats med stöd av artiklarna 43 och 100 i fördraget, har rådet antagit ett antal bestämmelser i syfte att befrämja produktionen av och handeln med renrasiga avelsdjur av nötkreatur. I enlighet med artikel 2 i direktivet skall medlemsstaterna se till att handel med bland annat sperma och embryon från renrasiga avelsdjur av nötkreatur inom gemenskapen inte förbjuds, begränsas eller hindras på avelsmässiga grunder.

23 Rådet har med stöd av artikel 3 i ovannämnda direktiv genom direktiv 87/328 om godkännande för avel av renrasiga avelsdjur av nötkreatur fastställt bestämmelser om godkännande av nötkreatur för avel. Medlemsstaterna får hädanefter inte förbjuda, begränsa eller hindra godkännande för officiell prövning av renrasiga tjurar eller användningen av deras sperma inom ramen för den kvantitet som godkända organisationer eller föreningar behöver för att kunna utföra sådana officiella prov. Medlemsstaterna får inte heller hindra godkännande för artificiell insemination inom sitt territorium av renrasiga tjurar eller användningen av deras sperma, om tjurarna har godkänts för artificiell insemination i en medlemsstat efter prov som har utförts enligt kommissionens beslut 86/130/EEG av den 11 mars 1986(10) (se artikel 2.1 i direktivet).

I direktivet föreskrivs vidare att medlemsstaterna, för att underlätta handeln inom gemenskapen, skall säkerställa att den sperma som avses i artikel 2 är samlad, behandlad och lagrad på en officiellt godkänd station för artificiell insemination (se artikel 4).

24 De tilltalade har anfört att direktiv 77/504 och 87/328 inte ger medlemsstaterna möjlighet att ge vissa personer eller företag ensamrätt att utöva inseminationsverksamhet eller att begränsa rätten att utöva sådan verksamhet genom att uppställa krav om förhandstillstånd. En sådan lagstiftning utgör en restriktion av den fria rörligheten för varor i strid med artikel 30 i fördraget. Kommissionen, den franska regeringen och CPAEIA har mot detta anfört att de ovannämnda direktiven inte behandlar de omständigheter under vilka tjursperma kan insemineras och/eller vilka grupper av personer som får utföra inseminationen.

25 Jag delar kommissionens, den franska regeringens och CPAEIA:s uppfattning att direktiv 77/504 och 87/328 enligt deras ordalydelse och ändamål endast rör nationella åtgärder som påverkar handeln med renrasiga avelsdjur av nötkreatur, inbegripet handeln med sperma för avel. Ingenting i direktiven ger stöd för antagandet att de även påverkar medlemsstaternas möjlighet att förbehålla vissa yrkesgrupper eller företag möjligheten att utöva inseminationsverksamhet, så länge sådana nationella bestämmelser varken direkt eller indirekt utgör en otillåten restriktion av handeln med tjursperma.

26 Enligt de uppgifter som finns tillgängliga, förbjuder det franska systemet inte andra yrkesverksamma än inseminationsstationer att importera tjursperma från andra medlemsstater(11) eller i övrigt att handla med sådana varor. Bestämmelserna ger inte heller seminören behörighet att i strid med uppfödarens vilja bestämma om inseminationen skall utföras med fransk eller importerad sperma.

27 En nationell lagstiftning som endast reglerar vilka företag och yrkesverksamma som är tillåtna att utföra insemination kan därför knappast såsom sådan antas innebära en begränsning av handeln med sperma och embryon från renrasiga avelsdjur av nötkreatur i strid med artikel 2 i direktiv 77/504. En sådan lagstiftning utgör inte heller någon begränsning av importen av tjursperma i sådana mängder som de godkända organisationerna eller föreningarna behöver för att kunna utföra officiella prov (se artikel 2 i direktiv 87/328).

28 Mot bakgrund av detta föreslår jag att domstolen skall besvara den tredje och den fjärde frågan med att det inte strider mot direktiv 77/504 om renrasiga avelsdjur av nötkreatur och direktiv 87/328 om godkännande för avel av renrasiga avelsdjur av nötkreatur att en nationell lagstiftning tillämpas, i vilken inseminationsstationer eller personer som har tilldelats ett tillstånd att verka som seminör, och som inte nödvändigtvis är utbildade veterinärer, beviljas ensamrätt att utföra insemination.

Den femte frågan

29 Med den femte frågan önskar den nationella domstolen få klarlagt om ett monopol för tillhandahållande av tjänster såsom det franska är förenligt med artiklarna 37 och 59 i fördraget.

30 De tilltalade i målet vid den nationella domstolen har anfört att den franska lagstiftningen strider mot artiklarna 37 och 59 samt mot artiklarna 5, 86 och 90 i fördraget. Kommissionen, den franska regeringen och CPAEIA har mot detta anfört att frågan redan har avgjorts i dom av den 28 juni 1983 i målet Mialocq(12). Den franska regeringen och CPAEIA har vidare anfört att den femte frågan är grundad på en felaktig uppfattning av innebörden av den franska lagstiftningen, då även oberoende yrkesverksamma kan erhålla ett tillstånd att utföra insemination från stationerna.

31 Jag är inte av den uppfattningen att domstolen med hänvisning till den franska regeringens och CPAEIA:s argument kan neka till att besvara den femte frågan. Domstolen har inte behörighet att i samband med ett förfarande avseende en begäran om förhandsavgörande ta ställning till det korrekta i en invändning om att en fråga i begäran om förhandsavgörande inte är relevant då den är grundad på en felaktig tolkning av nationell rätt.(13)

32 Vad avser frågan om förhållandet till artikel 59 i fördraget, hänvisar jag till mitt ställningstagande i den första frågan.

33 Enligt min uppfattning har domstolen redan i ovannämnda dom av den 28 juni 1983 i målet Mialocq tagit ställning till sambandet mellan artikel 37 i fördraget och nationella bestämmelser som de förevarande. I den domen fastställde domstolen att artikel 37 avser handel med varor och att den inte rör monopol avseende tillhandahållande av tjänster. Det fanns inte något stöd för antagandet att det genom de franska bestämmelserna om insemination av nötkreatur indirekt inrättades ett monopol till hinder för den fria rörligheten för varor:

"Det framgår nämligen av nämnda uppgifter att i förhållande till gällande fransk lagstiftning står det varje enskild uppfödare fritt att av den inseminationsstation till vilken denne är knuten begära leverans av sperma som härstammar från en av denne utvald produktionsstation, i Frankrike eller i utlandet. Den franska regeringen har anfört att de franska bestämmelserna inte är till hinder för att en inseminationsstation eller till och med en enskild uppfödare direkt vänder sig till en utomlands belägen station för att inhandla sperma eller för att dessa erhåller det för detta ändamål nödvändiga importtillståndet.

Den första frågan bör därför besvaras på så sätt att artikel 37 skall tolkas så, att bestämmelsen inte omfattar monopol avseende tillhandahållande av tjänster, även om ett sådant monopol ger den ifrågavarande medlemsstaten möjlighet att ta kontroll över en näringsgren inom den nationella ekonomin, såvida inte monopolet strider mot principen om den fria rörligheten för varor genom att importerade varor diskrimineras till fördel för inhemska varor" (punkt 12 och 13).

34 Ingenting i det förevarande målet ger stöd för ett annat resultat. Såsom domstolen har fastställt i ovannämnda dom av den 5 oktober 1994 i målet Centre d'insémination de la Crespelle, C-323/93, faller det inom den nationella domstolens behörighet att bedöma om den franska lagstiftningen i praktiken leder till diskriminering av importerad tjursperma. Det har i det förevarande målet inte framkommit några uppgifter som visar att det förekommer diskriminering till fördel för inhemska varor.

35 Enligt min uppfattning bör domstolen inte beakta de tilltalades invändningar gällande artiklarna 5, 86 och 90 i fördraget. Domstolens önskan att ge den nationella domstolen ett ändamålsenligt svar på en fråga i en begäran om förhandsavgörande kan visserligen leda till att domstolen tar gemenskapsrättsliga bestämmelser i beaktande, vilka den nationella domstolen inte har nämnt i sin fråga, men domstolen kan inte på en parts begäran behandla frågor som inte har hänskjutits av den nationella domstolen.(14)

36 Mot bakgrund av detta föreslår jag att domstolen besvarar den femte frågan med att artikel 37 inte omfattar ett monopol avseende tillhandahållande av tjänster, såvida inte monopolet strider mot principen om den fria rörligheten för varor genom att importerade varor diskrimineras till fördel för inhemska varor.

Förslag till avgörande

37 Jag föreslår att domstolen skall fastställa följande:

1) Fördragets bestämmelser om fri etableringsrätt och friheten att tillhandahålla tjänster är inte tillämpliga på rent interna förhållanden i en medlemsstat, som till exempel när medborgare i en medlemsstat inom denna stats territorium önskar utöva oberoende yrkesverksamhet, om de inte kan visa att de dessförinnan har genomgått utbildning avseende denna verksamhet eller utövat denna verksamhet i en annan medlemsstat.

2) Den person som innehar ett utbildningsbevis som veterinär kan inte mot den medlemsstat i vilken ifrågavarande utbildningsbevis har utfärdats åberopa direktiv 78/1026 om ömsesidigt erkännande av utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för veterinärer, inklusive åtgärder för att underlätta det faktiska utövandet av etableringsrätten och friheten att tillhandahålla tjänster, och direktiv 78/1027 om samordning av bestämmelserna i lagar och andra författningar om veterinärverksamhet.

3) Det strider inte mot direktiv 77/504/EEG om renrasiga avelsdjur av nötkreatur och direktiv 87/328/EEG om godkännande för avel av renrasiga avelsdjur av nötkreatur att en nationell lagstiftning tillämpas i vilken inseminationsstationer eller personer som har tilldelats ett tillstånd att verka som seminör, och som inte nödvändigtvis är utbildade veterinärer, beviljas ensamrätt att utföra insemination.

4) Artikel 37 i fördraget omfattar inte ett monopol avseende tillhandahållande av tjänster, såvida inte monopolet strider mot principen om den fria rörligheten för varor genom att importerade varor diskrimineras till fördel för inhemska varor.

(1) - EGT nr L 362, s. 1 och 7.

(2) - EGT nr L 206, s. 8, ändrat genom rådets direktiv 91/174/EEG av den 25 mars 1991, om krav beträffande avel och härstamning vid marknadsföring av renrasiga djur samt om ändring av direktiv 77/504/EEG och 90/425/EEG (EGT nr L 85, s. 37).

(3) - EGT nr L 167, s.54.

(4) - Se till exempel dom av den 26 januari 1993, Telemarsicabruzzo m.fl. (C-320/90, C-321/90 och C-322/90, punkt 6) och beslut av den 26 april 1993, Monin Automobiles (C-386/92, Rec. s. I-2049, punkt 6).

(5) - Se dom av den 16 juli 1992, Lourenço Dias (C-343/90, Rec. s. I-4673, punkt 19), och beslut av den 9 augusti 1994, La Pyramide (C-378/93, Rec. s. I-3999, punkt 13).

(6) - Se i synnerhet dom av den 1 april 1982, Holdijk m.fl. (141/81, 142/81 och 143/81, Rec. s. 1299, punkt 6).

(7) - Se beslut av den 23 mars 1995, Saddik (C-458/93, REG s. I-511, punkt 13), och av den 7 april 1995, Grau Gomis m.fl. (C-167/94, REG s. I-1023, punkt 10).

(8) - Se senast dom av den 16 februari 1995, Aubertin m.fl. (C-29/94-C-35/94, Rec. s. I-311, punkt 9).

(9) - Se dom av den 23 april 1991, Höfner och Elser (C-41/90, Rec. s. I-1979, punkt 37).

(10) - EGT nr L 101, s. 37

(11) - Se dom av den 5 oktober 1994, Centre d'insémination de la Crespelle (C-323/93, Rec. s. I-5077).

(12) - 271/81, Rec. s. 2057.

(13) - Se dom av den 16 april 1991, Eurim-Pharm (C-347/89, Rec. s. I-1747, punkt 14-17).

(14) - Se dom av den 14 november 1985, Neumann (299/84, Rec. s. 3663, punkt 12).