61992A0034

1. Institutionernas rättsakter - giltighetspresumtion - bestridande - gemenskapsdomstolens åtgärder för bevisupptagning - villkor

(artikel 189 i EEG-fördraget)

2. Konkurrens - administrativt förfarande - förhör - protokoll - ändring - information om de ifrågavarande företagen - former

3. Institutionernas rättsakter - motivering - skyldighet - räckvidd - beslut som överensstämmer med tidigare beslut - nödvändigt att uttryckligen motivera ett fall som sträcker sig längre i förhållande till tidigare praxis

(artikel 190 i EEG-fördraget)

4. Institutionernas rättsakter - motivering - skyldighet - räckvidd - beslut om tillämpning av konkurrensregler - kommissionens beslut om vägran att bevilja undantag

(artiklarna 85.3 och 190 i EEG-fördraget)

5. Konkurrens - konkurrensbegränsande samverkan - förbud - upphörande av överträdelser - ålägganden som riktas till företag - ett åläggande av förklarande karaktär om att inte delta i någon form av samarbete som blivit föremål för vägran att bevilja undantag

(artikel 85.1 i EEG-fördraget, rådets förordning nr 17 artikel 3.1)

6. Konkurrens - konkurrensbegränsande samverkan - skadlig inverkan på konkurrensen - avtal utan konkurrensbegränsande verkan - bedömning av verkningarna på marknaden - kriterier

(artikel 85.1 i EEG-fördraget)

7. Konkurrens - konkurrensbegränsande samverkan - skadlig inverkan på konkurrensen - avtal som skapar ett system för informationsutbyte som inte avser priser och som inte heller utgör stöd för någon annan konkurrensbegränsande mekanism - tillåtet på en konkurrensutsatt marknad - otillåtet på en oligopolistisk marknad

(artikel 85.1 i EEG-fördraget)

8. Konkurrens - konkurrensbegränsande samverkan - förbud - undantag - undantagsvillkorens kumulativa karaktär

(artikel 85.3 i EEG-fördraget)

9. Konkurrens - konkurrensbegränsande samverkan - förbud - undantag - skyldighet för företaget att visa att dess begäran är berättigad

(artikel 85.3 i EEG-fördraget)

1. Om det inte föreligger någon som helst omständighet som tyder på att ett av kommissionen fattat beslut är ogiltigt, skall det omfattas av den giltighetspresumtion som gäller för gemenskapens rättsakter. Om sökandena inte har kunnat förete minsta bevis som gör att denna presumtion kan kullkastas, ankommer det inte på gemenskapsdomstolen att besluta om åtgärder för bevisupptagning för att kontrollera om formföreskrifterna i kommissionens arbetsordning har iakttagits i det förevarande fallet.

2. Den omständigheten att företaget och inte dess rådgivare - i ett förfarande om tillämpning av konkurrensreglerna - underrättades direkt om en ändring i förhörsprotokollet kan inte anses ifrågasätta giltigheten av den meddelade informationen.

3. Om ett beslut som överensstämmer med en fast beslutspraxis kan motiveras på ett kortfattat sätt, bl.a. genom en hänvisning till denna praxis, åligger det kommissionen att tydligare utveckla sin argumentation när ett beslut sträcker sig avsevärt längre än tidigare beslut.

4. Vad beträffar tolkningen av artikel 85.2 i fördraget skall det framhållas att även om ett avtals ogiltighet endast skall omfatta de avtalsbestämmelser som har en konkurrensbegränsande karaktär när dessa avtalsvillkor kan avskiljas från de övriga bestämmelserna i avtalet och även om det följaktligen ankommer på kommissionen att, i det motsatta fallet, i sina beslutsskäl klargöra varför dessa bestämmelser inte framstod som avskiljbara från avtalet i dess helhet, kan denna tolkning inte tillämpas vid prövningen av en ansökan om undantag som gjorts i enlighet med artikel 85.3 i fördraget. I det sistnämnda fallet ankommer det nämligen på kommissionen att fatta beslut med beaktande av avtalet sådant det anmäldes för att pröva en ansökan från de företag som ursprungligen anhängiggjorde ansökan hos kommissionen om den inte under ärendets handläggning erhåller uppgifter från parterna om särskilda ändringar i det anmälda avtalet.

5. Artikel 85.1 i fördraget uttalar ett principiellt förbud mot avtal som har en konkurrensbegränsande karaktär. Denna bestämmelse utgör tvingande rätt och är således bindande för de berörda företagen, oberoende av varje åläggande som kommissionen skulle kunna rikta till dem. Härav följer att ett förbud i ett beslut, genom vilket de företag som anmält avtalet förvägrats undantag enligt artikel 85.3 i fördraget - och vilket förbud innebär att företagen inte får delta i någon form av samarbete som har samma eller liknande syfte som det anmälda - enbart skall anses vara av förklarande karaktär.

6. Om ett avtal inte har ett konkurrensbegränsande syfte kan det endast ifrågasättas på grund av dess verkningar på marknaden. I ett sådant fall bör avtalets eventuella konkurrensbegränsande verkningar bedömas i förhållande till hur konkurrenssituationen faktiskt skulle ha sett ut utan det omtvistade avtalet.

7. Ett avtal som skapar ett system för informationsutbyte som inte avser priser och som inte heller utgör stöd för någon annan konkurrensbegränsande mekanism kan på en verkligt konkurrensutsatt marknad leda till en skärpt konkurrens på utbudssidan, eftersom den omständigheten att en ekonomisk aktör tar hänsyn till den information som han får tillgång till för att anpassa sitt beteende på marknaden sannolikt inte, med tanke på utbudets splittrade karaktär, minskar eller undanröjer osäkerheten hos de övriga ekonomiska aktörerna vad gäller förutsägbarheten i konkurrenternas beteende. Däremot, ett allmänt utbyte av detaljerad information med korta tidsintervall mellan de aktörer som står för den största delen av utbudet på en väldigt koncentrerad oligopolistisk marknad, där konkurrensen redan är kraftigt reducerad och där informationsutbytet underlättas, begränsar väsentligt den konkurrens som finns mellan de ekonomiska aktörerna. Under sådana omständigheter innebär ett regelbundet och frekvent utbyte av information om marknadens funktion att de enskilda konkurrenternas ställning och strategi på marknaden med jämna mellanrum avslöjas för samtliga konkurrenter.

8. De fyra villkor som föreskrivs i artikel 85.3 i fördraget för att ett avtal som anmälts på ett korrekt

sätt till kommissionen skall kunna bli föremål för ett individuellt beslut om undantag är kumulativa, vilket innebär att kommissionen, om ett av dem inte är uppfyllt, lagligen kan avslå den ansökan som har anhängiggjorts.

9. Vid en ansökan om ett individuellt beslut om undantag från förbudet mot konkurrensbegränsande samverkan, ankommer det i första hand på de berörda företagen att framlägga bevis för kommissionen som styrker att avtalet uppfyller de villkor som föreskrivs i artikel 85.3 i fördraget.

Mål T-34/92

Fiatagri UK Limited, ett bolag enligt engelsk rätt, med säte i Basildon (Förenade kungariket),

och

New Holland Ford Limited, ett bolag enligt engelsk rätt, tidigare Ford New Holland Limited, med säte i Basildon,

företrädda av advokaten Mario Siragusa, Rom, och advokaten Giuseppe Scassellati-Sforzolini, Bologna, med delgivningsadress i Luxemburg hos advokaten Arendt, 8-10, rue Mathias Hardt,

sökande,

mot

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av Julian Currall, rättstjänsten, i egenskap av ombud, biträdd av Stephen Kon, solicitor, och Leonard Hawkes, barrister, i England och Wales, med delgivningsadress i Luxemburg hos Georgios Kremlis, rättstjänsten, Centre Wagner, Kirchberg,

svarande.

Talan avser ogiltighetsförklaring av kommissionens beslut 92/157/EEG av den 17 februari 1992 i ett förfarande för tillämpning av artikel 85 i EEG-fördraget (IV/31.370 och 31.446-UK Agricultural Tractor Registration Exchange, EGT nr L 68, s. 19, fransk version; vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå).

FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (andra avdelningen)

sammansatt av ordföranden J. L. Cruz Vilaça samt domarna C. P. Briët, D. P. M. Barrington, A. Saggio och J. Biancarelli,

justitiesekreterare: M. H. Jung,

som beaktat det skriftliga förfarandet och vad som förekommit vid den muntliga förhandlingen den 16 mars 1994,

meddelar följande

dom

Faktiska omständigheter i målet

1 Agricultural Engineers Association Limited (nedan kallad "AEA") är en branschorganisation som är öppen för alla i Förenade kungariket verksamma tillverkare eller importörer av jordbrukstraktorer. Organisationen hade vid tidpunkten för de faktiska omständigheterna ca 200 medlemmar, däribland Case Europe Limited, John Deere Limited, Fiatagri UK Limited, Ford New Holland Limited, Massey-Ferguson (United Kingdom) Limited, Renault Agricultural Limited, Same-Lamborghini (UK) Limited och Watveare Limited. Sökandena är således båda medlemmar i AEA.

a) Det administrativa förfarandet

2 Den 4 januari 1988 anmälde AEA ett avtal till kommissionen som rörde ett informationssystem baserat på uppgifter från Förenade kungarikets transportministerium angående registrering av jordbrukstraktorer, med beteckningen "UK Agricultural Tractor Registration Exchange" (nedan kallad "den första anmälan") för att erhålla, i första hand, ett icke-ingripandebesked och, i andra hand, ett individuellt undantag. Detta avtal om informationsutbyte ersatte ett tidigare avtal från 1975 som dock inte hade anmälts till kommissionen. Det senare avtalet hade kommit till kommissionens kännedom 1984 i samband med att kommissionen gjorde undersökningar efter ett klagomål om hinder för parallellimport.

3 Alla tillverkare eller importörer av jordbrukstraktorer i Förenade kungariket kan, vare sig de är medlemmar i AEA eller ej, ansluta sig till det anmälda avtalet. AEA svarar för sekretariatsfunktionen när det gäller avtalet. Antalet anslutna till avtalet har enligt sökanden varierat under den tid då ärendet utretts beroende på de omstruktureringar som branschen genomgått. Vid tidpunkten för anmälan deltog åtta tillverkare, däribland sökandena, i avtalet. Avtalsparterna är de åtta ekonomiska aktörer som anges i punkt 1 ovan och dessa förfogar enligt kommissionen över 87-88 % av marknaden för jordbrukstraktorer i Förenade kungariket, medan resten av marknaden delas av flera små tillverkare.

4 Kommissionen sände den 11 november 1988 ett meddelande om anmärkningar till AEA, till var och en av de åtta medlemmar som var berörda av den första anmälan och till Systematics International Group of Companies Limited (nedan kallat "SIL"), ett databehandlingsföretag som ansvarar för bearbetningen och hanteringen av de uppgifter som finns i formulär V55 (se punkt 6 nedan). Den 24 november 1988 beslutade deltagarna i avtalet att upphäva det tills vidare. Enligt sökandena trädde avtalet åter i kraft, men utan att information som gjorde det möjligt att få kännedom om konkurrenternas försäljning - vare sig enskilt eller kollektivt - spreds. Under ett förhör inför kommissionen gjorde sökandena gällande framför allt med hänvisning till en undersökning av professor Albach, ledamot av Berlin Science Center, att den information som förmedlats hade haft en gynnsam inverkan på konkurrensen. Den 12 mars 1990 anmälde fem medlemmar av AEA, däribland sökanden, ett nytt avtal till kommissionen (nedan kallad "den andra anmälan") om spridning av information, betecknat "UK Tractor Registration Data System" (nedan kallat "Data System"), och förpliktade sig att inte tillämpa det nya systemet innan de fått kommissionens svar på sin anmälan. Enligt sökandena medför detta nya avtal å ena sidan en väsentlig inskränkning av mängden och tillströmningen av den information som erhålls inom ramen för avtalet och å andra sidan undanröjs alla "institutionella" faktorer som kommissionen bestritt giltigheten av i sitt ovannämnda meddelande om anmärkningar.

5 Genom beslut 92/157/EEG av den 17 februari 1992 i ett förfarande för tillämpning av artikel 85 i EEG-fördraget (IV/31.370 och 31.446 - UK Agricultural Tractor Registration Exchange, EGT nr L 68, s. 19, nedan kallat "beslutet") har kommissionen

- fastslagit att avtalet om utbyte av information om registreringar av jordbrukstraktorer strider mot artikel 85.1 i fördraget "i den utsträckning det ger upphov till ett informationsutbyte som ger varje tillverkare möjlighet att få kännedom om varje enskild konkurrents försäljning och de egna återförsäljarnas försäljning och import" (artikel 1),

- avslagit ansökan om undantag enligt artikel 85.3 i fördraget (artikel 2),

- ålagt AEA och parterna i avtalet att upphöra med överträdelsen, om så inte redan skett, och att i framtiden avstå från att ingå avtal med samma eller liknande syfte eller verkan (artikel 3).

b) Avtalets innehåll och rättsliga ställning

6 Enligt den nationella lagstiftningen skall alla fordon registreras hos transportministeriet för att få framföras på allmän väg i Förenade kungariket. Ett speciellt formulär, det administrativa formuläret V55, skall användas vid ansökan om registrering av ett fordon. Enligt en överenskommelse med Förenade kungarikets transportministerium skall viss information som samlats in vid registreringen av motorfordon av ministeriet överföras till SIL. Enligt sökandena är denna överenskommelse densamma som den som slutits mellan tillverkare och importörer av andra typer av motorfordon.

7 Parterna har olika uppfattningar i fråga om ett antal faktiska omständigheter när det gäller uppgifterna på formuläret och hur de används. Deras oenighet kan sammanfattas enligt följande.

8 Sökandena har framhållit att det, med hänsyn till å ena sidan ursprunget till den information som spridits till deltagarna i avtalet och å andra sidan det faktum att återförsäljarnas lager är begränsade, kan ta lång tid mellan den dag då en traktor beställs respektive levereras, vilket ligger före den tidpunkt när fordonet sätts i trafik på de allmänna vägarna och, följaktligen, när informationen överförs till deltagarna i avtalet. Det kan således förflyta längre eller kortare tid mellan försäljningsdagen och den dag då registreringen sker och sökandena anser därför att det inte finns någon "ögonblicksbild" av marknaden, så den samlade informationen är endast av ungefärlig karaktär. SIL hämtar information från det administrativa formuläret varefter det förstörs, utan att direkt översändas till deltagarna i avtalet.

9 Sökandena medger att formulär V55 finns i flera versioner, numrerade från V55/1 till V55/5. De har emellertid understrukit att det endast är formulär V55/1 som är "ifyllt på förhand". Formulär V55/2 och V55/4, som enbart har använts av British Leyland, används inte längre, medan formulär V55/3, som används om formulär V55/1 har förkommit, skall fyllas i för hand. Formulär V55/5 slutligen skall användas av oberoende importörer samt även vid försäljning av begagnade motorfordon. Det är nämligen ganska vanligt förekommande att en traktor registreras efter att den enbart har använts på privat mark, utan att ha körts på allmänna vägar. Under samtliga omständigheter kan medlemmarna inte genast få tillgång till formulären.

10 Enligt kommissionen finns det i huvudsak två versioner av formuläret. Dels formulär V55/1-V55/4, som skall vara "ifyllt på förhand" av tillverkarna och ensamimportörerna och användas av återförsäljarna för registrering av motorfordon som levererats till dem, dels formulär V55/5, som används vid parallellimport.

11 Enligt kommissionen innehåller formuläret följande uppgifter, vilket bestrids av sökandena på ett antal punkter:

- märke (tillverkare);

- modell-, serie- och chassinummer, registreringsdatum; vid sammanträdet den 7 december 1993 mellan parterna och referenten framkom att dessa uppgifter om serienummer (eller chassinummer) registreras av SIL. I systemet som var föremål för den första anmälan sprids dessa uppgifter emellertid inte längre till deltagarna i avtalet, eftersom man sedan den 1 september 1988 kommit överens om att SIL inte längre skall tillställa deltagarna i avtalet fordonens registreringsformulär. Enligt sökandena behöver tillverkarna dessa uppgifter för att genomföra sina återkallelsekampanjer och för att kontrollera om en begäran om garanti som riktas till dem är giltig; enligt dem överfördes därför uppgifterna till deltagarna, vilket även föreskrivs i Data System, fram till september 1988,

- den ursprunglige återförsäljaren och säljaren (kodnummer, namn, adress och postnummer): enligt sökandena registreras inte dessa uppgifter av SIL,

- fullständigt postnummer för fordonets registrerade innehavare; enligt sökandena registreras endast de fem första siffrorna i postnumret till den registerförda innehavaren av SIL, för att postdistriktet skall kunna anges och detta nummer förkortas ibland till tre eller fyra siffror; vid sammanträdet med parterna den 7 december 1993 förklarade SIL att om detta postnummer inte anges på formuläret, används det postnummer som är närmast den siste användarens, nämligen återförsäljaren. Om det sistnämnda numret inte finns angivet används postnumret till den ursprunglige återförsäljaren eller, om det numret inte finns angivet, postnumret till Local Vehicles Licensing Office (nedan kallat "LVLO") som har ansvar för området. Under sammanträdet klargjorde SIL att all information skall kunna hänföras till ett postdistrikt för att ensamåterförsäljarnas försäljningsområden skall kunna bestämmas,

- namn och adress för fordonets registrerade innehavare: vid sammanträdet med parterna den 7 december 1993 framhöll sökandena, vars uttalande bekräftades av SIL, att även om dessa uppgifter eventuellt kan förekomma på sidan 3 i formulär V55, som är den enda sida som sänds till SIL, så registreras dessa inte av SIL, och vidarebefordras inte till deltagarna i avtalet.

12 Parterna är överens om att de uppgifter som SIL översänder till deltagarna i avtalet kan indelas i tre kategorier, men de definierar dessa tre kategorier på olika sätt.

13 Enligt sökandena är de tre kategorier av uppgifter som översänds till dem av SIL följande:

- ekonomiska uppgifter: de avser samtliga siffror om registreringen av de traktorer som sålts av hela branschen, grupperade efter tidpunkt, antal hästkrafter, typ av kraftöverföring och postdistrikt för fordonets registrerade innehavare,

- identifieringsuppgifter: de avser registreringar av de traktorer som sålts av varje deltagare i avtalet, grupperade efter försäljningsdatum, traktormodell och postdistrikt för fordonets registrerade innehavare,

- de egna uppgifterna som endast meddelas den berörde deltagaren i avtalet; de rör försäljningar av registrerade traktorer som genomförts av var och en av återförsäljarna i deltagarens distributionsnät, uppgifter som hör till de två ovannämnda kategorierna efter en geografisk indelning som motsvarar försäljningsområdena i den berörde deltagarens distributionsnät, särskilda analyser som efterfrågats av en viss deltagare samt även siffror om registreringar av sålda traktorer.

14 Enligt kommissionen är de tre kategorierna av uppgifter följande:

- samlade uppgifter om branschen: branschens totala försäljning, med eller utan uppdelning efter antal hästkrafter och typ av kraftöverföring. Dessa uppgifter finns tillgängliga för perioder på ett år, ett kvartal, en månad eller en vecka;

- uppgifter om varje deltagares försäljning: antalet enheter som sålts av varje enskild tillverkare och dennes marknadsandel, fördelad på olika geografiska områden: Förenade kungariket som helhet, en region, ett grevskap, ett återförsäljarområde som fastställs med hjälp av de postnummerområden som varje område består av. Dessa uppgifter finns tillgängliga för perioder på en månad, ett kvartal eller ett år (i det sistnämnda fallet de föregående tolv månaderna, kalenderåret eller den löpande tolvmånadersperioden);

- uppgifter om försäljningen för de återförsäljare som ingår i varje deltagares distributionsnät, särskilt återförsäljarnas import och export inom deras respektive område. Det är alltså möjligt att identifiera importen och exporten mellan de olika återförsäljarområdena och jämföra denna försäljningsverksamhet med återförsäljarnas försäljning inom deras egna områden. Såsom det särskilt framgår av punkterna 29, 30, 55 och 56 i beslutet skulle en tillverkare, om han så önskar, kunna begränsa återförsäljarnas detaljhandel utanför det område som de har ensamrätt på, både inom och utanför Förenade kungariket, genom att bestämma försäljningarnas destinationsort på detta sätt. Vid sammanträdet med parterna den 7 december 1993 vidhöll sökandena att en tillverkare själv, utan sina konkurrenter, kan jämföra sina egna återförsäljares försäljningar och till skillnad från vad som anges i beslutet möjliggör inte systemet för informationsutbyte att de olika tillverkarna kan jämföra försäljningar av återförsäljare i ett visst distributionsnät.

15 Sökandena har framhållit den omständigheten att uppgifter, om "dealer import" och "dealer export", inte omfattas av själva avtalet och endast vidarebefordras till deltagarna i avtalet av SIL på grundval av enskilda avtal som ingåtts med SIL. Dessa uppgifter, vilka inte längre kan erhållas inom ramen för avtalet som var föremål för den andra anmälan, avser en återförsäljares försäljningar utanför vederbörandes område ("dealer export") och försäljningar som genomförts inom en viss återförsäljares område av andra som är etablerade i Förenade kungariket ("dealer import"). De gäller således inte export till andra medlemsstater eller import från sådana stater.

16 Enligt kommissionen försåg SIL, fram till 1988, deltagarna i avtalet med exemplar av V55/5-formuläret som används av de oberoende importörerna. Sedan 1988 förser SIL dem enbart med uppgifter från detta formulär, vilket nu förstörs efter det att SIL har använt det. Kommissionen har hävdat att dessa registreringshandlingar gjorde det möjligt att identifiera parallellimport, huvudsakligen med hjälp av fordonets serienummer. Med beaktande av dessa sistnämnda uppgifter förklarade kommissionen under sammanträdet med parterna den 7 december 1993 att det borde göras en åtskillnad mellan formulär V55/1, 3 och 4 å ena sidan och formulär V55/5 å den andra. Formulär V55/1, 3 och 4 skulle nämligen fyllas i på förhand av tillverkaren, på ett sådant sätt att informationen om serienumret framgick av det till fordonet åtföljande formuläret, vilket gav tillverkarna full kontroll över traktorernas destinationsort. Fram till september 1988 översände SIL formulär V55/5 till deltagarna för att göra det möjligt att spåra varifrån ett visst fordon kom. Under sammanträdet medgav emellertid kommissionen att systemet inte gjorde det möjligt för tillverkarna att övervaka parallellimport efter den 1 september 1988. Under detta sammanträde framhöll sökandena å sin sida att det, inte heller före den 1 september 1988, var möjligt att övervaka parallellimport, eftersom fordonets chassinummer inte alltid fanns angivet på formulär V55/5.

Parternas yrkanden

17 Det är under dessa omständigheter som sökandena genom ansökan, som inkom till förstainstansrättens kansli den 6 maj 1992, har väckt förevarande talan.

18 Sökandena har yrkat att förstainstansrätten skall:

"- ålägga att protokollet från sammanträdet i kommissionsledamöternas kollegium, då kommissionens beslut C (92) 271 av den 17 februari 1992 i ärendena nr IV/B-2/31.370 och 31.446 (UK Agricultural Tractor Registration Exchange) antogs, framläggs samt texten i det till protokollet fogade beslutet; vidare ålägga att ändringarna i förhörsprotokollet, som kommissionen gjorde innan det överlämnades till den rådgivande kommittén, framläggs,

- förklara att beslutet är en nullitet eller, i andra hand, att ta upp talan till prövning och ogiltigförklara beslutet,

- förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna".

19 I sin replik har sökandena vidare yrkat att målet skall förenas med den av John Deere Limited väckta talan i mål T-35/92.

20 Kommissionen har yrkat att förstainstansrätten skall

"- ogilla talan eftersom den saknar grund,

- ogilla sökandenas yrkande om att protokollet från sammanträdet i kommissionsledamöternas kollegium, då kommissionens beslut nr 92/157 EEG av den 17 februari 1992 i ärendena nr IV/B-2/31.370 och 31.446 (UK Agricultural Tractor Registration Exchange) antogs, skall föreläggas samt texten i det till protokollet fogade beslutet,

- förplikta sökandena att ersätta rättegångskostnaderna".

21 I sin duplik meddelade kommissionen förstainstansrätten att den inte motsatte sig att det förevarande målet för den muntliga förhandlingen förenades med den av John Deere Limited väckta talan T-35/92, dock med förbehåll för att dom i båda målen meddelades i två separata domar. Efter det att det skriftliga förfarandet avslutats meddelade ordföranden på förstainstansrättens andra avdelning, genom beslut av den 28 oktober 1993, att det förevarande målet för den muntliga förhandlingen skulle förenas med mål T-35/92, John Deere Limited mot kommissionen, dock med förbehåll för att vissa delar av ansökan i T-35/92 och av vissa bilagor i målet skulle behandlas konfidentiellt i förhållande till sökandena i förevarande fall.

22 På grundval av referentens rapport beslutade förstainstansrätten (andra avdelningen) att inleda den muntliga förhandlingen utan föregående åtgärder för bevisupptagning. Rätten anmodade emellertid parterna att besvara vissa skriftliga frågor och att ge in vissa handlingar. Sökandena och svaranden besvarade frågorna den 2 december 1993. Vidare kallades parterna och SIL till ett möte med referenten i enlighet med artikel 64 i rättegångsreglerna. Mötet ägde rum den 7 december 1993. Parterna har utvecklat sin talan och svarat på förstainstansrättens muntliga frågor under det offentliga sammanträdet den 16 mars 1994. Under det offentliga sammanträdet hördes företrädaren för SIL, Hodges, i egenskap av vittne i enlighet med de villkor som föreskrivs i artiklarna 68 och följande i rättegångsreglerna.

Parternas grunder och argument

23 Sökandena har gjort gällande att beslutet:

- kom till stånd genom ett rättsstridigt förfarande,

- misstolkar räckvidden av motiveringsskyldigheten,

- grundar sig på en felaktig definition av produkten och den relevanta marknaden,

- innehåller faktiska felaktigheter i prövningen av de anmälda uppgifterna,

- utgår från felaktig rättstillämpning vid tolkningen av artikel 85.1 i fördraget,

- i fallet felaktigt utesluter tillämpningen av artikel 85.3 i fördraget.

Den första grunden: Beslutet antogs genom ett rättsstridigt förfarande

24 Som grund för slutsatsen om att beslutet är en nullitet har sökandena för det första hävdat att det skall säkerställas att beslutet överensstämmer med kommissionens arbetsordning och för det andra att denna ensidigt genomförde ändringar i förhörsprotokollet.

Grundens första del: åsidosättande av kommissionens arbetsordning

25 Sökandena anser att de, med beaktande av texten i beslutet som delgavs dem, har anledning att ifrågasätta om de då gällande formföreskrifterna i artikel 12 i kommissionens arbetsordning 63/41/EEG av den 9 januari 1963 (EGT 1963, 17, s. 181, fransk version; vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå), provisoriskt gällande genom artikel 1 i kommissionens beslut 67/426/EEG av den 6 juli 1967 (EGT 1967, 147, s. 1, fransk version; vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå), senast ändrad genom kommissionens beslut 86/61/EEG, Euratom, EKSG, av den 8 januari 1986 (EGT L 72, s. 34, fransk version; vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå), iakttogs i förevarande fall. Till följd härav har sökandena yrkat att förstainstansrätten skall besluta om åtgärder för bevisupptagning för att pröva om förfarandet iakttogs på ett riktigt sätt och, om så ej var fallet, förklarar att beslutet är en nullitet (förstainstansrättens dom av den 27 februari 1992 i målen T-79/89, T-84/89, T-85/89, T-86/89, T-89/89, T-91/89, T-92/89, T-94/89, T-96/89, T-98/89, T-102/89 och T-104/89 BASF m.fl. mot kommissionen, Rec. s. II-315).

26 Kommissionen anser att omständigheterna i målet skiljer sig mycket från de i det ovannämnda målet BASF m.fl. mot kommissionen. I förevarande fall finns det ingen anledning för förstainstansrätten att besluta om att protokollet från mötet i kommissionsledamöternas kollegium skall framläggas och sökandena har inte rätt att framställa en sådan begäran.

27 Eftersom det inte föreligger några som helst omständigheter som gör att giltigheten kan ifrågasättas av det beslut som är föremål för den föreliggande talan, anser förstainstansrätten att det beslut som delgivits sökandena omfattas av den giltighetspresumtion som gäller för gemenskapens rättsakter. Eftersom sökandena inte har kunnat förete minsta bevis som gör att denna presumtion kan kullkastas, ankommer det inte på förstainstansrätten att besluta om de åtgärder för bevisupptagning som begärts. När det sedan gäller frågan om förfarandet för antagandet av kopian av beslutet och delgivningen av det var i enlighet med reglerna, anser förstainstansrätten att även om man antar att det bevisades att det fanns brister i fråga om kopian eller att den inte delgivits företagen i enlighet med reglerna, skulle dessa brister inte under några omständigheter påverka beslutets lagenlighet eller, a fortiori, på beslutets förekomst, utan endast ha betydelse för frågan om från vilket datum fristen för att väcka talan mot beslutet börjar löpa. För övrigt kunde sökandena, vilket framgår av innehållet i förevarande talan, fullt ut ta del av beslutet och fullt ut utöva sina processuella rättigheter. I det föreliggande fallet tillsändes sökanden en kopia vars överenstämmelse med originalet hade intygats av kommissionens generalsekreterare. Eftersom det inte föreligger någon som helst konkret omständighet som gör att man kan ifrågasätta om beslutet utfärdats enligt reglerna är en sådan kopia tillförlitlig (domstolens dom av den 17 oktober 1989 i förenade målen 97-99/87 Dow Chemical Iberica m. fl. mot kommissionen, Rec. s. 3165, punkt 59, och förstainstansrättens dom av den 7 juli 1994 i målet T-43/92 Dunlop Slazenger mot kommissionen, Rec. s. II-441, punkterna 24 och 25). Med hänsyn till samtliga dessa omständigheter kan grunden inte godtas.

Grundens andra del: olagligheter i förhörsprotokollet

28 Sökandena har framhållit att kommissionens skrivelse av den 14 oktober 1991, där de informerades om de gjorda ändringarna i förhörsprotokollet, riktades till företagen själva och inte till deras rådgivare. De har hävdat att de, efter delgivningen av beslutet, fick klart för sig att kommissionen ensidigt hade gjort ändringar i förhörsprotokollet innan det översändes till rådgivande kommittén för frågor om konkurrensbegränsande samverkan och företags missbruk av en dominerande ställning. De har yrkat att förstainstansrätten skall vidta nödvändiga åtgärder för bevisupptagning för att pröva om de gjorda ändringarna i förhörsprotokollet har förvanskat deras argument.

29 Kommissionen anser att sökandenas argument om att de inte skulle ha underrättats om de i förhörsprotokollet gjorda ändringarna saknar grund. I detta avseende har kommissionen hänvisat till den skrivelse av den 14 oktober 1991 som riktades till sökandena. Kommissionen anser i varje fall att dessa ändringar inte förvanskar innebörden i parternas uttalanden under förhöret.

30 Förstainstansrätten konstaterar å ena sidan att sökandena, som svar på kommissionens argument om att de genom kommissionens skrivelse av den 14 oktober 1991, i motsats till vad företagen har hävdat, fick kännedom om de ifrågavarande ändringarna som gjorts i protokollet från förhöret med sökandena av kommissionen, endast har anfört att detta brev riktades direkt till företagen och inte till deras rådgivare. Denna omständighet kan inte anses ifrågasätta giltigheten av den information som företagen fick kännedom om. Förstainstansrätten konstaterar å andra sidan att företagen, som således vederbörligen informerades om de gjorda ändringarna i protokollet, inte har hävdat att dessa ändringar förvanskade innebörden av deras uttalanden och har inte heller påstått att dessa ändringar gör yttrandet från rådgivande kommittén för frågor om konkurrensbegränsande samverkan och företags missbruk av en dominerande ställning ogiltigt. Till följd härav och enligt en fast rättspraxis kan inte heller den andra delen av grunden för talan godtas, utan att det i detta hänseende är nödvändigt att besluta om åtgärder för bevisupptagning (domstolens domar av den 15 juli 1970 i målet 44/69 Buchler mot kommissionen, Rec. 733, punkt 17, av den 14 juli 1972 i målet 48/69 ICI mot kommissionen, Rec. s. 619, punkt 31, av den 10 juli 1980 i målet 30/78 Distillers Company mot kommissionen, Rec. 2229; förstainstansrättens domar av den 24 oktober 1991 i målet T-2/89 Petrofina mot kommissionen, Rec. s. II-1087, punkt 45, av den 17 december 1991 i målet T-4/89 BASF mot kommissionen, Rec. s. II-1523, punkt 47, i målet T-6/89 Enichem Anic mot kommissionen, Rec. s. II-1623, punkt 47, av den 10 mars 1992 i målet T-9/89 Hüls mot kommissionen, Rec. s. II-499, punkt 79, i målet T-12/89 Solvay mot kommissionen, Rec. s. II-907, punkt 67, och i målet T-15/89 Chemie Linz mot kommissionen, Rec. s. II-1275, punkt 76).

31 Av ovanstående framgår att den första grundens två delar inte kan godtas och att yrkandena om att beslutet är en nullitet följaktligen inte kan bifallas, utan att förstainstansrätten behöver besluta om framläggande av de av sökandena begärda handlingarna.

Den andra grunden: Beslutsmotiveringen är otillräcklig

32 Sökandena har å ena sidan hävdat att beslutet inte var tillräckligt motiverat och å andra sidan att beslutsskälen inte räcker till att motivera beslutet, vars innebörd är oklar.

Grundens första del: kommissionen har inte i tillräckligt hög grad beaktat sökandenas argument

33 För det första har sökandena gjort gällande att den omständigheten att kommissionen inte i tillräckligt hög grad har beaktat deras argument är likvärdigt med en bristande motivering. Ett bra exempel på att motiveringen är otillräcklig består i den omständigheten att kommissionen har fastställt en tröskel på tio enheter för de försäljningar som en deltagare i avtalet genomför inom en viss återförsäljares område, en siffra - under vilken den samlade informationen inte får spridas - som är allför hög och som inte tar hänsyn till verkligheten på den mycket uppsplittrade marknaden. Likaså framstår valet av året som referensperiod oacceptabelt. I anslutning till detta är punkt 61 i beslutet för övrigt så otydlig att deltagarna i avtalet inte har kunnat göra en gemensam tolkning av den. För det andra har företagen hävdat att beslutet inte uttalar sig om Data System med undantag för en notering nederst på sidan, vilket är att likställa med att det saknas beslutsskäl i förhållande till detta sistnämnda system. För det tredje anser sökandena att det i beslutet inte beaktas att merparten av de nationella lagstiftningarna tillåter överlämnande av registreringsinformation till tillverkarna. För det fjärde har de hävdat att domstolen i domen som kallas "Papiers peints de Belgique" fann att kommissionen har skyldighet att tydligare utveckla sin argumentation när, såsom i förevarande fall, beslutet "sträcker sig märkbart längre än tidigare beslut" (domstolens dom av den 26 november 1975 i målet 73/74 Groupement des fabricants de papiers peints de Belgique m.fl. mot kommissionen, Rec. s. 1491, punkt 33). Kommissionen har i förevarande fall uppenbarligen försummat denna skyldighet.

34 Kommissionen har erinrat om att det finns många beslut om informationsutbyte i dess beslutspraxis. Dessa beslut kan inte bortses från som prejudikat till föreliggande mål av den enda anledningen att de inte rörde kapitalvaror. Likaså är sökandenas påståenden om att beslutet skulle vara det första som rör informationsutbyte av genomförda försäljningar felaktigt. Kommissionen har tillagt att beslutet i vart fall är tillräckligt motiverat, så argumentet avseende bristande kännedom om de i det ovannämnda rättsfallet Papiers peints de Belgique uppställda principerna kan inte godtas. Beslutet sträcker sig inte längre än de principer som tidigare uppställts, utan dessa principer tillämpas endast i det särskilda fallet på den relevanta marknaden. Det är således tillräckligt motiverat i den mening som avses i målet Papiers peints de Belgique. Beslutet redogör särskilt klart för att konkurrensbegränsningar, som beror på informationsutbyte, inte är absolut nödvändiga och att kommissionen kan avslå en begäran om undantag så snart som ett av de i artikel 85.3 i fördraget uppställda villkoren inte är uppfyllt, utan att pröva om övriga villkor är uppfyllda (domstolens dom av den 13 juli 1966 i målen 56/64 och 58/64 Consten och Grundig mot kommissionen, Rec. s. 429).

35 Förstainstansrätten konstaterar att kommissionen - som i punkterna 33 och 65 i beslutet konstaterade att Data System å ena sidan stred mot ordalydelsen i artikel 85.1 i fördraget på grund av att detta system för informationsutbyte, med vederbörliga ändringar, vidareförde det tidigare systemet och att informationsutbytet å andra sidan stred mot artikel 85.3 i fördraget på grund av att konkurrensbegränsningarna inte var absolut nödvändiga - tillräckligt har motiverat sitt beslut på denna punkt, oberoende av varje bedömning huruvida dessa grunder i detta skede av målets prövning kan godtas. Vad avser argumentet om bristande kännedom om de i den ovannämnda domen Papiers peints de Belgique uppställda principerna erinrar förstainstansrätten om att ifall kommissionen, enligt ordalydelsen i denna dom, kan motivera ett beslut som överensstämmer med en fast rättspraxis på ett relativt kortfattat sätt, blir den på kommissionen åliggande motiveringsskyldigheten mer omfattande när det beslut som antas sträcker sig märkbart längre än den befintliga rättspraxisen vid den tidpunkt då beslutet fattas (punkterna 31 ff.). I förevarande fall finner förstainstansrätten att i beslutet, vilket kommer att framgå av domskälen i det aktuella målet (se vidare nedan punkt 90), endast tillämpas principer från kommissionens tidigare beslutspraxis på en särskild marknad - nämligen den för jordbrukstraktorer i Förenade kungariket - vilket kommissionen med rätta hävdat. Utan att det i detta hänseende är nödvändigt att företa en undersökning av medlemsstaternas olika rättsordningar, saknar sökandena följaktligen grund att åberopa kommissionens bristande kännedom om ovanstående principer, som uppställts av domstolen i dess ovannämnda dom Papiers peints de Belgique.

Grundens andra del: vagheten i beslutet

36 Sökandena har hävdat att räckvidden av beslutet inte klart framgår av beslutsskälen på grund av kommissionens bristande kännedom om rättspraxis (ovannämnda dom Consten och Grundig mot kommissionen). Artiklarna 1 och 2 i beslutet grundar sig inte bara på faktiska och rättsliga felaktigheter, utan saknar även stöd i beslutsskälen, så det är omöjligt för dem beslutet riktar sig till att rätta sig efter det. Artikel 2 i beslutet om avtalets bedömning enligt artikel 85.3 i fördraget är dessutom oförenlig med kommissionens tidigare beslut. Om kommissionen finner bestämmelser i ett avtal som inte kan bli föremål för ett undantag, såsom i förevarande fall, är den nämligen skyldig att iaktta proportionalitetsprincipen och bevilja undantaget, under förutsättning att dessa bestämmelser tas bort. Omfattningen av den skyldighet som åligger sökandena, genom artikel 3 i beslutet att avhålla sig från att delta i ett avtal som har samma eller liknande syfte som det ifrågavarande informationsutbytet kan, slutligen, inte tydligt fastställas. Avsaknaden av tydlighet i beslutet är sådan att AEA var tvungen att göra en ny anmälan.

37 Kommissionen anser att hänvisningen till den ovannämnda domen Consten och Grundig mot kommissionen inte är relevant. I förevarande fall är det avtalet om informationsutbyte som i sig är konkurrensbegränsande och inte den ena eller den andra av avtalsbestämmelserna. Genom att klargöra under vilka villkor den inte skulle ha invänt mot avtalet för informationsutbyte, har kommissionen på ett riktigt sätt uppfyllt det i den ovannämnda domen Consten och Grundig mot kommissionen uppställda kravet, enligt vilket kommissionen i skälen - när den inte i beslutet nämner vilka delar av ett avtal som omfattas av artikel 85.1 i fördraget - skall motivera varför den finner att dessa delar inte kan avskiljas från avtalet i dess helhet. Genom att hänvisa till principen om hur ett beslut skall tolkas, som domstolen fastställde i domen av den 16 december 1975, Suiker Unie m.fl. mot kommissionen (40/73-48/73, 50/73, 54/73-56/73, 111/73, 113/73 och 114/73, Rec. s. 1663), finner kommissionen att beslutet är tydligt, särskilt med beaktande av punkt 61 i detta.

38 Förstainstansrätten erinrar om att domstolen i det ovannämnda fallet Consten och Grundig mot kommissionen, avseende tolkningen av artikel 85.2 i fördraget, fann att ett avtals ogiltighet, enligt artikelns bestämmelser, endast skall omfatta de avtalsvillkor som har en konkurrensbegränsande karaktär i den mening som avses i artikel 85.1 i fördraget, när dessa avtalsvillkor kan avskiljas från den övriga delen av avtalet. Enligt den åberopade rättspraxisen är det nämligen endast då avtalet är sådant att de konkurrensbegränsande villkoren inte kan avskiljas från resten av avtalet som det i sin helhet skall förklaras strida mot artikel 85.1 i fördraget. I samband härmed angav domstolen att, i den sistnämnda situationen, skall kommissionen "i skälen för beslutet ange anledningen till att dessa delar för kommissionen inte framstår som avskiljbara" (ovannämnda dom Consten och Grundig mot kommissionen, s. 498). Under dessa omständigheter finner förstainstansrätten att sökandenas argument på denna punkt saknar grund. Å ena sidan framgår det nämligen tydligt av beslutets ordalydelse att det verkligen är systemet för informationsutbyte i sin helhet som, i förevarande fall, anses ha en konkurrensbegränsande karaktär, vilket för övrigt kommissionen hävdat, och inte företagens översändande av den ena eller den andra uppgiften inom ramen för ett informationsutbytesavtal mellan företag. Å andra sidan finner förstainstansrätten att domstolens rättspraxis om tolkningen av artikel 85.2 i fördraget, som avses i den ovannämnda domen Consten och Grundig mot kommissionen, inte utan vidare kan tillämpas vid en prövning av en ansökan om undantag i enlighet med artikel 85.3 i fördraget, om det, i det sistnämnda fallet, ankommer på kommissionen att fatta beslut, med beaktande av avtalet sådant det anmäldes, för att pröva en ansökan från de företag som ursprungligen underställde anmälan kommissionens bedömning, om den inte under ärendets utredning erhåller uppgifter från parterna om särskilda ändringar i det anmälda avtalet.

39 Vad avser påståendet om att det är svårt att tolka artikel 3 i beslutet, enligt vilket företagen skall avhålla sig från att delta i alla system för informationsutbyte som har samma eller liknande syfte som det för ansökan om undantag ursprungliga avtalet, finner förstainstansrätten att artikeln är av rent förklarande karaktär. Artikel 85.1 i fördraget uttalar nämligen ett principiellt förbud mot avtal som har en konkurrensbegränsande karaktär. Denna bestämmelse utgör tvingande rätt och är således bindande för de sökande företagen, oberoende av varje åläggande från kommissionen på denna punkt, åtminstone om kommissionen - som den har gjort i förevarande fall - i punkterna 16 och 61 i beslutsskälen samt i ovannämnda artikel 1 i beslutet låter företagen, som ställer krav på rättssäkerhet för sina affärstransaktioner, få kännedom om i vilken utsträckning deras system för informationsutbyte är lagligt. I detta hänseeende framgår det särskilt av punkt 50 i beslutsskälen, som inte alls strider mot beslutets ordalydelse, att kännedom om konkurrenternas försäljningar av "historiska" skäl inte är olagligt. För den händelse kommissionen avser att förbjuda ett annat system för informationsutbyte som sökandena deltar i, skulle den direkt kunna grunda sitt beslut på artikel 85.1 i fördraget, oberoende av artikel 3 i beslutet. Såsom kommissionen hävdat är beslutet om det läses mot bakgrund av dess skäl, särskilt punkterna 16 och 61, således tydligt. Grundens andra del kan således inte godtas.

40 Av ovanstående framgår att den andra grunden inte kan godtas.

Den tredje grunden: Beslutet utgår från en felaktig definition av den relevanta produkten och den relevanta marknaden

Sammanfattning av parternas argument

41 Enligt sökandena innehåller avsnittet i beslutet om beskrivningen av de faktiska omständigheterna felaktigheter rörande beskrivningen av produkten och marknadsanalysen. Dessa faktiska fel påverkar beslutets lagenlighet, eftersom de utgör själva grunden på vilken kommissionen har baserat sin rättsliga bedömning.

42 Sökandena anser att beslutet inte innehåller någon beskrivning av produkten och att det ger en bild av marknaden som en koncenterad marknad, medan det handlar om en marknad som är öppen och konkurrensutsatt. För det första, vad beträffar efterfrågan innehåller beslutet ingenting om marknadens särdrag och drar felaktiga slutsatser på grund av detta förbiseende. Eftersom det är en återanskaffningsmarknad, kan efterfrågan endast stimuleras genom diversifiering och innovation, så avsaknad av detaljerad kännedom om denna efterfrågan utgör investeringsrisker för tillverkarna. Beträffande utbudssidan ger beslutet en oriktig bild av marknaden. De fyra största tillverkarna, vars marknadsandelar varierar och som förfogar över mindre än 50 % av gemenskapsmarknaden, ställs nämligen inför viktiga omstruktureringar och stöter på hård konkurrens. De största leverantörernas marknadsandelar har fallit dramatiskt, medan de andra konkurrenternas marknadsandelar ökar. Det som är kännetecknande för dessa företag har förändrats, vilket innebär att företagen i "leader"-ställning inte är desamma som de som innehade denna position då systemet för informationsutbyte inrättades. Kommissionens påstående att det skulle finnas hinder för att komma in på marknaden, är felaktig. Avtalet har inte alls en förstelnande inverkan på marknaden, utan bidrar i det hela till dess öppenhet.

43 Sökandena har bestritt påståendet om produktanalysen i beslutet om att de olika produkttyperna till stor del skulle vara utbytbara. De har hävdat att avtalet inte endast grupperar traktorerna efter antal hästkrafter och typ av kraftöverföring, utan även - vilket är viktigare - efter modell. I detta hänseende anser sökandena att kommissionens förbud har antagits oberoende av varje faktisk analys av hur marknaden fungerar, så kommissionen har fastslagit att en kränkning "per se" har ägt rum i strid mot såväl domstolens praxis som av kommissionens tidigare beslutspraxis och dess doktrin, såsom denna framgår av flera "tillkännagivanden" eller i dess årliga rapporter om konkurrenspolitiken.

44 Vad slutligen beträffar den geografiska avgränsningen av marknaden, anser sökandena att hänvisningen till den ifrågavarande nationella lagstiftningens tillämpningsområde är en tämligen förenklad metod att avgränsa marknaden geografiskt. När Ford New Holland Limited förvärvades av Fiat, intog kommissionen i sitt beslut av den 8 februari 1991 angående frågan om förenlighet - vilket beslut antogs i enlighet med artikel 6.1 b i rådets förordning av den 21 december 1989 (EEG) nr 4064/89 om kontroll av företagskoncentrationer (reviderad version publicerad i EGT 1990, L 257, s. 13, fransk version; svensk specialutgåva, annex s. 16) -en motsatt ståndpunkt till den i förevarande fall genom att låta förstå att de nationella marknaderna inte längre skulle kunna bestå inom gemenskapen. Definitionen av den relevanta marknaden får emellertid än större vikt i förevarande fall, eftersom beslutet förutsätter att de största tillverkarna har stark ställning och att det föreligger hinder för att komma in på marknaden, två begrepp som inte skulle vara relevanta om det inte hade fastslagits att den relevanta marknaden är den nationella marknaden. För övrigt tyder vissa faktorer på att marknaden är, om inte världsomspännande, så åtminstone europeisk.

45 Enligt kommissionen beror motsättningen mellan parterna huvudsakligen på traktormarknadens karaktär i Förenade kungariket och på de slutsatser som därav kan dras med hänsyn till gemenskapens konkurrensrätt. Enligt svarandens uppfattning är det en smal marknad, som är starkt koncentrerad och som är svår att komma in på. Kommissionen har erinrat om att den inte är skyldig att ta ställning till alla de faktiska omständigheter som åberopats av företagen och att den har kunnat vidhålla sin ståndpunkt som redan uttryckts i meddelandet om anmärkningar, eftersom den har prövat samtliga av sökandena framlagda bevis (förslag till avgörande av generaladvokaten Sir Gordon Slynn i domstolens dom av den 21 februari 1984 i målet 86/92 Hasselblad mot kommissionen, Rec. s. 883, 913). Vidare anser kommissionen att sökandenas påstående om att den inte skulle ha vidtagit någon produktanalys är felaktigt.

46 Kommissionen har även gjort gällande att den, i motsats till vad sökandena hävdat, har genomfört en noggrann marknadsanalys, men att den har dragit andra slutsatser än vad sökandena har gjort. I fråga om produktanalysen har kommissionen tillbakavisat de uppdelningskriterier som sökandena har föreslagit. Den godtar inte heller marknadsanalysen, som föreslagits av de sistnämnda, om att det skulle röra sig om en öppen marknad. Marknaden är i huvudsak en återanskaffningsmarknad som karakteriseras av en ofullständig konkurrens av oligopolistiskt slag och som domineras av fem företag, och på vilken marknad lojaliteten mot märket är viktig. Utbudet avser utbytbara produkter. Kommissionen bestrider inte att traktorn är en "heterogen" produkt, men den är oenig med sökandena om hur omfattande denna olikhet är. Även om utbudet är relativt diversifierat, skall olikheten bedömas med hänsyn till efterfrågans beskaffenhet. Den omständigheten att de största konkurrenternas respektive marknadsandelar gradvis har förändrats förklaras inte nödvändigtvis av konkurrensens intensitet på den relevanta marknaden.

47 Sökandenas argument om att leverantörerna utvecklar sina investeringar i syfte att anpassa sig till en stagnerande efterfrågan, motsvarar inte verkligheten för en marknad där koncentrationen ökar. Kommissionen har också avfärdat sökandenas analys om att den felaktigt skulle ha beskrivit den relevanta marknaden som en sluten marknad som det är svårt att komma in på. Enligt kommissionen är nämligen en marknad, där de fyra största tillverkarna innehar en dominerande marknadsandel och där det finns en tydlig skillnad mellan denna andel och den som de övriga aktörerna innehar, en marknad som det är svårt att komma in på.

48 Slutligen i fråga om den geografiska avgränsningen på den relevanta marknaden, anser kommissionen att den med rätta har begränsat den till marknaden i Förenade kungariket, eftersom det ifrågavarande informationssystemet ursprungligen kommer från information som samlats in med hjälp av ett administrativt formulär vars användning uteslutande är begränsat till Förenade kungarikets territorium. Kommissionen anser slutligen att efterfrågans elasticitet, med hänsyn till lojaliteten mot märket, är svag i förhållande till priserna. Systemet för informationsutbytet gör det således möjligt för deltagarna i avtalet att upprätthålla en allmänt hög prisnivå i Förenade kungariket.

Förstainstansrättens bedömning

- Om produktmarknaden

49 Det skall erinras om att artikel 85 i fördraget förbjuder samverkan som har ett konkurrensbegränsande syfte eller en konkurrensbegränsande verkan. I förevarande fall har det inte påståtts att det ifrågavarande systemet för informationsutbyte skulle ha ett konkurrensbegränsande syfte. Under dessa omständigheter kan det endast, i förekommande fall, göras invändningar mot det med hänsyn till dess verkningar på marknaden (se den ovannämnda domen Consten och Grundig mot kommissionen, e contrario). I denna situation skall enligt fast rättspraxis dess eventuella konkurrensbegränsande verkan bedömas med hänsyn till den konkurrens som skulle uppstå utan det omtvistade avtalet (domstolens dom av den 30 juni 1966 i målet 56/65 Société technique minière, Rec. s. 337).

50 För att avgöra om kommissionen i beslutet i förevarande fall har tagit hänsyn till den berörda marknadens typiska kännetecken, finner förstainstansrätten att det finns anledning att dels bedöma om definitionen av produktmarknaden är riktig och, dels om kännetecknen för marknadens verksamhet, sådana som de framgår av beslutet, är korrekta.

51 Å ena sidan, i fråga om definitionen av produktmarknaden, skall graden av produktens utbytbarhet bedömas. I detta hänseende finner förstainstansrätten att sökandenas argument om att det saknas en analys av produktmarknaden i beslutet, inte kan godtas, eftersom det i tillräckligt hög grad framgår av beslutet att det utgår från antagandet att den relevanta marknaden avser traktorer i Förenade kungariket. Eftersom delaktighet i det omtvistade informationsutbytessystemet dessutom endast är beroende av om vederbörande är tillverkare eller importör av traktorer till Förenade kungariket och inte av den ena eller den andra kategorin traktorer, har sökandena ingen grund för att hävda att definitionen av produktmarknaden skulle vara felaktig och att olika slag av traktorer inte skulle vara utbytbara i någon högre grad. Av detta konstaterande drar förstainstansrätten nämligen slutsatsen att företagen själva, inom ramen för avtalet, definierar sin konkurrensställning i förhållande till det av kommissionen antagna allmänna traktorbegreppet.

52 Å andra sidan, i fråga om bedömningen av den relevanta marknadens oligopolistiska karaktär, kan den kritik som sökandena framfört mot kommissionens analys om att marknaden domineras av fyra företag som representerar mellan 75 och 80 % av marknaden, inte godtas, eftersom det av den tabell, som återger marknadsutvecklingen och som framlagts av sökandena själva i bilaga 10 till ansökan, framgår att denna marknads väsentliga karaktär, dvs. dess starkt oligopolistiska karaktär, är stabil. Det framgår nämligen av denna handling att de fyra största leverantörernas sammanlagda marknadsandel låg på 82,4 % under 1991 jämfört med 82,3% under 1979. En noggrann läsning av denna handling visar dessutom, i motsats till vad sökandena hävdat, en relativ stabilitet för de största aktörernas individuella positioner, om man bortser från företaget John Deere, vars marknadsandel har fördubblats under denna period. Men såsom kommissionen med rätta har framhållit räcker inte detta enstaka fall med en mäktig amerikansk tillverkare som har tagit sig in på marknaden för att vederlägga svarandens slutsatser om att marknaden kännetecknas av en relativ stabilitet när det gäller konkurrenternas ställning och av stora hinder när det gäller att ta sig in på den.

53 Dessa hinder beror särskilt på nödvändigheten för en ny konkurrent att förfoga över ett tillräckligt tätt distributionsnät. Vidare framgår det av undersökningen, vilket i synnerhet visas i punkterna 35, 38 och 51 i beslutet, att importen till Förenade kungariket av traktorer med starkare motorer än 30 hästkrafter är begränsad, vilket även bekräftas såväl av den av kommissionen under rättegången inlämnade rapporten - som svar på en av förstainstansrätten ställd skriftlig fråga - om jordbruksutrustningssektorn i Europeiska gemenskapen, som de av sökandena själva inlämnade uppgifterna vilka visar att importen avser produkter som till stor del inte är utbytbara, eftersom 2 212 av 3 862 nya fordon som importerades 1991 enligt tullstatistiken hade svagare motorer än 25 kw. Slutligen ifrågasätts inte denna analys av undersökningen av det resterande utbudets struktur, vars mycket uppsplittrade karaktär förstärker den ställning som de viktigaste företagen innehar, tvärtemot vad sökandena hävdat.

54 Sammantaget finner således förstainstansrätten att kommissionen på goda grunder hävdat att den relevanta marknaden har en sluten oligopolistisk karaktär.

55 Av ovanstående framgår att sökandena inte framlagt starka bevis av sådant slag att det kan fastslås att kommissionens definition och analys av verksamheten på den relevanta marknaden kan anses innehålla ett väsentligt bedömningsfel.

- Om den geografiska marknaden

56 Förstainstansrätten anser att den relevanta marknaden kan definieras geografiskt som ett område där konkurrensvillkoren och särskilt konsumenternas efterfrågan uppvisar tillräckligt enhetliga kännetecken (se, i analogi, domstolens dom av den 14 februari 1978 i målet 27/76 United Brands mot kommissionen, Rec. s. 207, punkt 11). Under dessa omständigheter är det inte uteslutet att marknaden för jordbrukstraktorer skall karakteriseras som en marknad som omfattar hela gemenskapen, vilket kommissionen framhöll i det ovannämnda beslutet av den 8 februari 1991. Om denna lösning kan godtas utgör den under alla omständigheter emellertid inget hinder mot att den relevanta marknaden definieras som en nationell marknad, där verkningarna av den kritiserade verksamheten - som i förevarande fall är geografiskt begränsad till ett av medlemsstaternas territorium - skall bedömas. I så fall är det nämligen leverantörerna själva som, enbart genom sitt beteende, har givit marknaden de egenskaper som kännetecknar en nationell marknad.

57 Av ovanstående framgår att sökandena inte har lyckats fastslå att kommissionen har gjort ett väsentligt bedömningsfel vad avser definitionen av och förändringarna i den relevanta marknadens verksamhet och att denna grund därmed inte kan godtas.

Den fjärde grunden: sakfel i analysen av den anmälda informationen

Sammanfattning av parternas argument

58 I fråga om beskrivningen av avtalet och av Data System anser sökandena att det är oriktigt att hävda, vilket görs i beslutet, att det avtal som anmäldes 1988 finns sedan 1975. Det anmälda systemet skiljer sig nämligen från det föregående systemet. Det som påstås i artiklarna 14 och 15 i beslutet om att formulär V55 innehåller namnet på fordonets registrerade innehavare och att denna information vidarebefordras till deltagarna i avtalet är felaktigt. Enligt sökandena begär den administrerande myndigheten endast att återförsäljarna anger postnumret till den plats där köparen har sitt hemvist, men utan att denna information gör det möjligt för tillverkaren att kontakta köparen. Sökandena har hävdat att SIL från formulär V55 faktiskt inte plockade fram hela postnumret till fordonets registrerade innehavare för att behandla det och skicka det till deltagarna i avtalet, utan begränsade sig till att ange fyra eller fem av numrets siffror för att möjliggöra lokalisering av platsen där registrering skett bland de ca 8 250 postdistrikten i Förenade kungariket.

59 I motsats till de uppgifter som förekommer i punkterna 6 och 49 i beslutet tyder emellertid denna indelning inte på någon oegentlighet. Indelningen i ensamrätter bestäms självständigt av varje tillverkare och det är bara denne och SIL, vilken underrättas för statistisk information, som har kännedom om indelningen. Sökandena har invänt mot begreppet "återförsäljares område identifieras med hjälp av (ett) postnummer på fem siffror", som, enligt dem, felaktigt skulle tyda på att en ensamrätt sammanfaller med de markgränser som omfattas av ett postnummer. De har även invänt mot påståendet i beslutet enligt vilket den vidarebefordrade informationen skapar ett helt öppet system, eftersom information om genomförda försäljningar på en marknad för olikartade produkter, där priskonkurrensen samverkar med andra konkurrensfaktorer än priset, endast kan skapa en mycket ofullständig öppenhet.

60 Sökandena har understrukit att den utbytta informationen rör registreringar och inte försäljningar. Utan ett informationsutbyte om priser berörs inte priskonkurrensen och varje sanktion vore omöjlig ifall rabatter eller prisnedsättning skulle erbjudas. I punkt 26 i beslutet borde, enligt sökandena, analysen av den till deltagarna i avtalet vidarebefordrade informationen om försäljningar - som deras egna återförsäljare har genomfört - rättas eftersom den insamlade informationen endast används i kontakterna mellan tillverkaren och dennes återförsäljare och inte som informationsutbyte mellan olika tillverkare.

61 Sluligen vad gäller det samband som beslutet försöker skapa mellan informationsutbytessystemet och begränsningarna i parallellimporten, har de berörda medlemmarna i AEA fastslagit att informationen om denna import som de förfogade över inte kom från det omtvistade informationsutbytessystemet. Sökandena anser att kommissionen felaktigt angett att de förändringar som följer av den nya anmälan saknar betydelse, eftersom kommissionen inte har beaktat den omständigheten att informationen, enligt uppgifterna i det nya systemet, om de försäljningar som en tillverkare genomfört via sina egna återförsäljare enbart rör de försäljningar som genomförts av en återförsäljare inom dennes eget område. Sökandena har framhållit att i listan, som finns i kommissionens svarsinlaga, över de förändringar som gjorts i systemet under den andra anmälan inte beaktas den omständigheten att informationen om registreringsuppgifterna avseende enskilda medlemmar inte skickas ut månadsvis, utan kvartalsvis.

62 Enligt kommissionen har sökandena bestritt tolkningen av den anmälda informationen avseende avtalets varaktighet, postnumrens betydelse för hur avtalet fungerar och, slutligen, omfattningen av den andra anmälan.

63 För det första i fråga om avtalets varaktighet är sökandenas åberopande om att avtalet inte existerade före 1975 nytt. Före talans väckande gjorde sökandena nämligen ingen skillnad mellan det anmälda avtalet och det system för informationsutbyte som fanns tidigare.

64 För det andra i fråga om postnumrens betydelse för hur avtalet fungerar framgår det av beslutet, särskilt i punkterna 6 och 49, att kommissionen ansåg att deltagarna i avtalet hade enats om ett fördelningssystem för återförsäljarnas ensamrätter vilket - genom att till varje tillverkare överlämna uppgiften att besluta om indelningen av det egna nätverket - har bidragit till att göra den överförda informationen precis och öppen. Angivandet i ansökan av namn och adress till fordonets registrerade ägare skall också förstås med hänvisning till användandet av postnumret; påståendena i ansökan saknar relevans på denna punkt. I likhet med Data System medför således avtalet ett sätt att enhetligt inrätta ett uppgiftsutbyte. De låter alla sina medlemmar få reda på att motsvarande information om statistik, som de har tillgång till, även är tillgängligt för de andra deltagarna i avtalet. Enligt kommissionen har detta system till följd att minska osäkerheten mellan konkurrenterna och att hindra den "dolda konkurrensen", såsom den definieras i punkt 37 första stycket i beslutet.

65 För det tredje i fråga om omfattningen av den andra anmälan anser kommissionen att punkt 65 i beslutet redogör för orsakerna till varför den ansåg att denna andra anmälan inte uppvisade någon betydande skillnad i förhållande till avtalet. Kommissionen anser att Data System, i likhet med systemet som var föremål för den första anmälan, gör det möjligt att fastställa konkurrenternas försäljningar samt en återförsäljares försäljningar utanför det område där han har ensamrätt. Utan att bestrida att den andra anmälan medför vissa positiva förändringar i förhållande till den första, anser kommissionen att den inte kunde bevilja undantag i enlighet med artikel 85.3 i fördraget, eftersom det anmälda systemet baserades på principen om månadsvis informationsutbyte, med information efter modell, vilket möjliggjorde att försäljningarna och varje konkurrents marknadsandel kunde fastställas utifrån en geografisk fördelning från nationell eller regional nivå till varje återförsäljares område och postnummerområde. Med hänvisning till punkt 61 andra stycket i beslutet har kommissionen vidhållit att sökandena är väl informerade om den omständigheten att den anser att de inte får utbyta information på lokal distriktsnivå och att informationsutbyte som omfattar större geografiska områden å andra sidan inte får hänföra sig till årsvisa perioder och avse året före det år då informationen sprids. Som svar på en av förstainstansrätten ställd skriftlig fråga har kommissionen hänvisat till punkterna B och C i bilaga 2 till den andra anmälan vad gäller informationen som fastställer försäljningsvolymerna och deltagarnas och återförsäljarnas marknadsandelar månadsvis.

Förstainstansrättens bedömning

- Tolkningen av punkt 14 i beslutet

66 Inledningsvis konstaterar förstainstansrätten att kommissionen, under det informella sammanträdet med parterna som ägde rum den 7 december 1993, uttryckligen medgav att punkt 15 i beslutet, enligt vilken den i punkt 14 avsedda informationen överlämnats till deltagarna i avtalet "i form av rapporter och analyser som beskrivs nedan", skall tolkas så att den av SIL registrerade informationen vidarebefordras till deltagarna i avtalet i form av rapporter och analyser som beskrivs i följande punkter i beslutet och inte alls så som att all information som avses i punkt 14 överlämnats till deltagarna i avtalet efter att den använts av SIL. Förstainstansrätten finner att denna tolkning inte är av sådan art att beslutets lagenlighet kan ifrågasättas, även om den skulle kunna betraktas som materiellt felaktig, eftersom punkterna 18, 37, 38, 40, 41, 45, 55 och 63 i beslutet i vilket fall som helst inte alls påverkas av denna materiella felaktighet. Å ena sidan ingår nämligen punkt 18 i beslutet i sakbedömningen, medan å andra sidan sökandena, i motsats till vad de hävdade vid den muntliga förhandlingen, inte kan styrka att den sista meningen i punkt 37 sista meningen i den tredje strecksatsen i punkt 38, första meningen i punkt 40 i slutet av meningen i den andra strecksatsen i punkt 41, andra meningen i punkt 45, punkt 55, andra meningen i punkt 63 samt tredje meningen i punkt 65, skulle påverkas av de eventuella materiella felaktigheter som kommissionen begått i punkt 14 i beslutet.

67 Närmare bestämt innehåller inte konstaterandet i sista meningen i punkt 37 i beslutet, enligt vilket "situationen i detta fall är lämpad för att utjämna och därmed konsolidera varje oligopolmedlems ställning, ty ingen konkurrens hotar dessa utifrån, förutom någon parallellimport, vilken även den övervakas, något som förklarats ovan", några faktiska felaktigheter, eftersom det får anses som tillräckligt fastställt att marknaden för jordbrukstraktorer i Förenade kungariket har en karaktär av slutet monopol, vilket anmärkts tidigare (se ovan, punkt 52).

68 Även sista meningen i tredje strecksatsen i punkt 38 i beslutet, enligt vilken "denna information kan erhållas från kunder som upplyser återförsäljarna om konkurrenternas priser inom ett visst område", redogör endast för verksamheten på marknaden med hänsyn till dess egenskaper såsom de analyserats tidigare utan att, i något fall, konstatera om det föreligger ett samband mellan verksamheten på marknaden och det omtvistade systemet för informationsutbyte.

69 Vad avser första meningen i punkt 40 i beslutet, vilken klargör att "de enda uppgifterna om den brittiska traktormarknaden som är svåra att erhålla, men som är mycket viktiga, är de som rör varje tillverkares återförsäljares exakta försäljningsvolym och som gör det möjligt att genast ange varje förändring på den lokala nivån av försäljningsvolym och marknadsandelar för en oligopolmedlem eller en återförsäljare", visar inte sökandena att denna mening på något sätt avser att omfatta återförsäljare som deltar i ett distributionsnät och återförsäljare i konkurrenternas distributionsnät, som de hävdade under den muntliga förhandlingen.

70 Vad avser slutet av meningen i andra strecksatsen i punkt 41, enligt vilken den insamlade informationen gör det möjligt för varje medlem att "övervaka om konkurrenternas försäljningsstrategier, särskilt avseende priset, ger resultat och i vilken omfattning" är det ostridigt att det omtvistade systemet för informationsutbyte samtidigt möjliggör en bedömning av hur effektiv konkurrenternas försäljningssstrategi är genom att det gör det möjligt för varje medlem att bedöma sin ställning på marknaden i förhållande till konkurrenternas.

71 Andra meningen i punkt 45 fastslår att "en detaljerad kännedom om försäljningsstrukturen för traktorer på den brittiska marknaden hjälper medlemmarna att bättre försvara sin ställning gentemot företag som står utanför avtalet". Det föreligger emellertid knappast något tvivel om att systemet för informationsutbyte, vilket även kommer att framgå nedan (se punkt 91), ger deltagarna i avtalet en konkurrensfördel utan att det är nödvändigt för dem att, i motsats till vad sökandena hävdat, därför förfoga över information om tillverkare och återförsäljare som inte deltar i avtalet.

72 Punkt 55 i beslutet liksom sista meningen i punkt 63 rör de försäljningar som var och en av en medlems återförsäljare har genomfört. I detta hänseende har sökandena, utan att bestrida bedömningen av systemet sådant det anges i punkterna 55 och 63 i beslutet, endast erinrat om att det beskrivna systemet för informationsutbyte är det som är föremål för den första anmälan och inte Data System. Eftersom beslutet inte alls gör gällande att det i punkterna 55 och 63 beskrivna systemet även skulle tillämpas på Data System, har inte sökandena styrkt den påstådda felaktigheten.

73 Av ovanstående framgår att sökandena, vilket har sagts ovan (se punkt 66), inte har styrkt att, i motsats till vad de gjort gällande, de eventuella materiella felaktigheter som kommissionen begått i punkt 14 i beslutet skulle vara av sådan art att beslutets lagenlighet kan ifrågasättas.

- De påstådda materiella felaktigheten

74 För det första i fråga om den av SIL genomförda bearbetningen av informationen om postnumret till fordonets registrerade innehavare, framgår det av själva ordalydelsen i punkt 14 i beslutet, som tydligt hänvisar till ett postnummer på fem siffror, att sökandenas argument om att kommissionen begick en materiell felaktighet när den konstaterade att SIL plockade ut sju siffror från postnumret till fordonets registrerade innehavare från formulär V55 saknar grund.

75 För det andra i fråga om indelningen av ensamrätterna, har sökandena inte lyckats styrka en eller flera materiella felaktigheter i kommissionens bedömning om att dessa områden bestämts med hänvisning till postnummerområde, antingen enskilt eller gruppvis.

76 För det tredje i fråga om sökandenas argument om att sista strecksatsen i punkt 26 i beslutet borde tolkas så att tillverkarna upprättade ett informationsutbyte mellan sig snarare än ett informationsutbyte om förhållandena mellan en viss tillverkare och dennes återförsäljare, skall det konstateras att det saknas grund för detta, eftersom beslutet endast anger att analysen av återförsäljarnas försäljningar "gör det möjligt för tillverkarna att känna igen de återförsäljare som har genomfört försäljningar inom ett visst postnummerområde och att jämföra dessa försäljningar med alla sektorns försäljningar inom detta postnummerområde".

77 För det fjärde och slutligen i fråga om argumentet om att kommissionen i analysen av Data System inte beaktade att systemet kvartalsvis angav de försäljningar som genomförts av en viss tillverkares återförsäljare inom det område som omfattar varje återförsäljares ensamrätt, konstaterar förstainstansrätten att viss information om registrerade fordon, med hänsyn till punkterna B och C i bilaga 2 till Data Systems anmälningsformulär, vidarebefordrades månadsvis till deltagarna i avtalet, medan annan information vidarebefordrades kvartalsvis, särskilt information om försäljningar som genomförts av respektive återförsäljare inom dennes försäljningsområde. Följaktligen är kommissionens bedömning, såsom den framgår av punkt 65 i beslutet och enligt vilken Data System "fortsätter att tillhandahålla månatliga uppgifter om försäljningsvolym och deltagarnas och återförsäljarnas marknadsandelar", inte behäftad med några materiella felaktigheter.

78 Av det anförda framgår att den av sökandena åberopade grunden, om att kommissionens bedömning skulle vara behäftad med materiella felaktigheter av sådan art att beslutets lagenlighet kan ifrågasättas, således inte kan godtas.

Den femte grunden: felaktig tillämpning av artikel 85.1 i fördraget

Sammanfattning av parternas argument

79 Sökandena har bestritt kommissionens slutsats om att informationen om de av konkurrenterna nyligen genomförda försäljningarna oundvikligen begränsar konkurrensen genom att den "dolda konkurrensen" sätts ur spel och hindren för att komma in på marknaden förstärks. De har också bestritt kommissionens påstående om att den erhållna informationen om deras egna återförsäljares försäljningar skulle göra det möjligt för deltagarna i avtalet att förhindra återförsäljares och parallellimportörers verksamhet.

80 Enligt sökandena anges inte i beslutet uttryckligen att avtalet har ett konkurrensbegränsande syfte. I händelse av att ett avtal, som i förevarande fall, syftar till att främja konkurrensen med målsättningen att förbättra utbudet, kan det inte ifrågasättas med hänsyn till dess verkningar förrän dessa verkningar närmare har analyserats. Med utgångspunkt från bedömningen av avtalets verkningar har sökandena emellertid anfört två huvudsakliga invändningar. De har för det första gjort gällande att en felaktig rättstillämpning logiskt följer av de av kommissionen begångna materiella felaktigheterna och, för det andra, att analysen av verkningarna som ett avtal har på en oligopolistisk marknad är felaktig.

81 Vad gäller den första punkten har sökandena i huvudsak hävdat att de antaganden på vilka punkterna 35 och följande i beslutet baseras, särskilt punkterna 37, 40, 44 till 48, 49, 51 och 52 samt dess slutsatser i punkterna 56 och 57, är helt eller delvis felaktiga. Punkterna 37 till 52 presenterar obestyrkta uppgifter, t.o.m. felaktiga sådana, som om de vore obestridligen sanna. Även punkterna 44 till 48 avslöjar motsättningen i kommissionens metod, eftersom denna inte samtidigt kan medge att avtalet är öppet för alla och att det utgör ett hinder för att komma in på marknaden.

82 Vad gäller den andra punkten har sökandena, som särskilt stödjer sig på de i punkt 4 i denna dom nämnda expertrapporterna som upprättats av professor Albach, gjort gällande att om kommissionen vidhåller att ett avtal som det ifrågavarande nödvändigtvis hämmar konkurrensen på en oligopolistisk marknad, är det inte, under alla omständigheter, känntecknande för marknaden för jordbrukstraktorer i Förenade kungariket. Även om det kan förutsättas att marknaden är av oligopolistisk karaktär, visar de ekonomiska undersökningarna i vart fall tydligt den summariska analys som kommissionen har genomfört. Sökandena anser följaktligen att kommissionen försöker att fastslå teorin om en överträdelse "per se", men att den inte faktiskt har styrkt att det föreligger en tillräckligt märkbar förändring av konkurrensen, som avtalet eventuellt har orsakat. För att åstadkomma detta borde kommissionen ha bedömt avtalet med beaktande av den konkurrens som skulle uppstå om avtalet inte fanns. I avsaknad av en sådan bedömning nöjer den sig med att konstatera att det är en överträdelse "per se". Det finns emellertid inte någon grund i rättspraxis för tillämpning av en förbudsregel "per se". Sökandena har hävdat att det omtvistade informationsutbytet stimulerar konkurrensen i stället för att begränsa den. Eftersom informationsutbytet är öppet för alla, såsom i förevarande fall, blir systemet för informationsutbytet ett konkurrensredskap.

83 Beslutet kan inte motiveras utifrån något annat tidigare beslut, vare sig avseende analysmetoden eller de tillämpliga rättsprinciperna. Dessutom motsäger en undersökning av föregående beslut den analys som kommissionen genomfört av informationsutbytessystemet i det aktuella målet. Sökandena har i detta hänseende åberopat Sjunde rapporten om konkurrenspolitiken, som publicerades 1978. I förevarande fall har kommissionen inte respekterat den regel som den ålagt sig själv.

FORTS. AV DOMSKÄL UNDER DOK.NR: 692A0034.1

84 Sökandena har vidare hävdat att de avtal om informationsutbyte som kommissionen hittills har förkastat behandlade informationutbyte antingen om priser eller om likartade varor. I endast ett beslut har kommissionen berört ett informationsutbyte om kapitalvaror, närmare bestämt traktorer. Det avser beslut 83/361/EEG av den 13 juli 1983 i ett förfarande för tillämpning av artikel 85 i EEG-fördraget (mål nr IV/30.174 - Vimpoltu, EGT L 200, s. 44, fransk version; vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå). I detta fall liknade emellertid aktörernas - vilka hade utbytt prisinformation - beteende konkurrensbegränsande samverkan. Vidare kan kommisionen inte åberopa sitt beslut 87/69/EEG av den 15 december 1986 i ett förfarande för tillämpning av artikel 85 i EEG-fördraget (IV731.458-X/Open Group, EGT L 35, s. 36, fransk version; vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå), där den å ena sidan anger en omfattande definition - vilken går längre än den betydelse som domstolen lägger i begreppet - av de eventuella verkningar på konkurrensen som ett informationsutbyte medför, och å andra sidan beviljar undantag för just informationsutbytet. Vad gäller domstolen har den aldrig prövat ett mål som uteslutande rör informationsutbyte. Kommissionens påstående om att frågan - huruvida den aktuella produkten är en likartad produkt eller tvärtom olikartad - saknar relevans, strider direkt mot ekonomisk teori. Härav följer således att de andra aspekterna av detta beslut inte har någon relevans i förevarande fall. Sammanfattningsvis har sökandena hävdat att det inte är endast är så att beslutet inte stödjer sig på något tidigare fall, utan även att prövningen av de fall som har varit föremål för ett beslut i sitt sammanhang direkt motsäger den fastslagna lösningen i förevarande fall.

85 Enligt kommissionen är den metod som har använts av den vad avser ifrågavarande system för informationsutbyte just den som föreskrivs i Sjunde rapporten om konkurrenspolitiken. Vid prövningen av det aktuella ärendet har den inte utfärdat något förbud "per se" vad avser system för informationsutbyte. Genom att särskilt hänvisa till punkt 51 i beslutet har kommissionen framhållit att sökandena inte kan förneka att beslutet innehåller en närmare analys av villkoren för verksamheten på marknaden, vilka de för övrigt har bestritt. Argumentet att beslutet inte tydligt nämner att avtalet har ett konkurrensbegränsande syfte grundas på antagandet att avtalet främjar konkurrensen. Det finns emellertid inget stöd för ett sådant påstående. Kommissionen anser således att det inte finns någon omständighet av sådan art att förstainstansrätten kan konstatera att det föreligger ett väsentligt fel eller ett åsidosättande av handläggningsregler. Sökandenas argument att kommissionen inte kan undersöka ett avtals konkurrensbegränsande verkningar utan att ha styrkt att detta har ett konkurrensbegränsande syfte, strider mot domstolens rättspraxis och kommissionens beslutspraxis. Enligt domstolens dom av den 1 februari 1978 i målet 19/77 Miller mot kommissionen (Rec. s. 131), skall kommissionen, för att bevisa att avtalet eventuellt har inverkan på konkurrensen, styrka att avtalet är av den arten att det ger upphov till sådana verkningar, något som styrks i punkterna 43 och 51 fjärde stycket i beslutet. Sökandenas argument bortser från att kommissionen även skall ta hänsyn till möjliga negativa verkningar av ett avtal på den framtida konkurrensen när den skall besluta att bevilja ett icke-ingripandebesked eller ett individuellt beslut om undantag. I förevarande fall hade kommission vägrat att godkänna konkurrensbegränsningar som berodde på ett informationsutbytessystem mellan de största aktörerna på en oligopolistisk marknad vilken därmed kännetecknas av en bristande konkurrens.

Förstainstansrättens bedömning

86 Förstainstansrätten konstaterar att analysen, i punkterna 35 till 56 i beslutsskälen, av vilka effekter informationsutbytet får på konkurrensen på marknaden för jordbrukstraktorer i Förenade kungariket genomfördes enligt beslutet uteslutande utifrån avtalets verkningar. Denna analys har utförts genom tillämpningen av två särskiljande kriterier. För det första skiljer beslutet mellan å ena sidan vilka konkurrensbegränsande verkningar som spridningen av uppgifter om varje konkurrent medför (punkterna 35 till 52) och å andra sidan vilka konkurrensbegränsande verkningar som informationen om de affärer som varje deltagares återförsäljare har genomfört (punkterna 53 till 56) medför. För det andra skiljer beslutet i analysen av vilka verkningar som informationen om varje konkurrents försäljningar medför mellan å ena sidan de negativa verkningarna på den "dolda konkurrensen" (punkterna 37 till 43) och å andra sidan de negativa verkningarna för att komma in på marknaden som hindrar de tillverkare vilka inte deltar i avtalet (punkterna 44 till 48).

87 I fråga om vilken konkurrensbegränsande verkan som informationen om varje konkurrents försäljningar medför, visar beslutet (punkterna 35 till 43) för det första att systemet för informationsutbyte tillförsäkrar en fullständig öppenhet mellan leverantörerna avseende verksamheten på marknaden. Med beaktande av marknadens egenskaper, vilka tidigare har beskrivits (se ovan, punkterna 52 och 53), undergräver denna öppenhet vad som kvarstår av den "dolda konkurrensen" mellan aktörerna och eliminerar den osäkerhetsmarginal som föreligger vad gäller förutsägbarheten av konkurrenternas beteende. Beslutet visar för det andra att systemet för informationsutbytet verkligen är diskriminerande, vad beträffar att komma in på marknaden, mellan medlemmarna, vilka förfogar över information som gör det möjligt för dem att förutse konkurrenternas beteende, och de aktörer som inte deltar i avtalet, vilka inte bara är osäkra på hur konkurrenterna skall uppträda utan även inser att deras eget beteende omedelbart avslöjas för deras största konkurrenter den dag då de beslutar sig för att ansluta sig till systemet, för att övervinna den ovan beskrivna svårigheten.

88 I fråga om vilken konkurrensbegränsande verkan som informationen om återförsäljarnas "försäljningar" medför, visar beslutet (punkterna 53 till 56) å ena sidan att de olika konkurrenternas försäljningar för var och ett av återförsäljarområdena kan anges i informationsutbytessystemet. Beslutet visar nämligen att försäljningarna, under en viss tröskel, som genomförts på en viss återförsäljares område kan göra det möjligt att närmare urskilja varje utförd transaktion. I beslutet anges att tröskeln - under vilken informationen kan individualiseras och varje försäljning identifieras - skall vara tio enheter för en viss period och en viss produkt (punkt 54). Å andra sidan möjliggör systemet, enligt beslutet, att återförsäljarnas aktiviteter övervakas och att import och export identifieras och således att "parallellimporterna" övervakas genom informationen om de försäljningar som genomförs till följd av konkurrensen på en återförsäljares område samt om de försäljningar som en återförsäljare genomför utanför sitt område (punkt 55). Denna situation är av sådan art att konkurrensen mellan olika märken begränsas med de negativa verkningar som detta kan få på priserna.

89 För det första i fråga om sökandenas bestridande av faktiska omständigheter och dessas eventuella betydelse för den rättsliga prövning som görs i beslutet, erinrar förstainstansrätten om att sökandena inte har styrkt, vilket rätten redan har fastslagit tidigare (se ovan, punkterna 66 till 78) -i motsats till vad de har hävdat - att de materiella felaktigheter som kommissionen eventuellt har begått är av sådan art att beslutets lagenlighet påverkas.

90 För det andra i fråga om den av sökandena påstådda motsättningen mellan beslutet och kommissionens tidigare beslutspraxis, finner förstainstansrätten att beslutet i vart fall inte innehåller någon motsättning till kommissionens tidigare beslutspraxis. Kommissionens åberopade beslut avser nämligen antingen informationsutbyte avseende annan information än sådan som avses i det förevarande fallet eller marknader vars egenskaper och verksamhetsformer till sin natur skiljer sig från den relevanta marknaden. Sökandena har inte heller styrkt att kommissionen genom beslutet inte tillämpat vissa principer som den är skyldig att följa, särskilt med anledning av Sjunde årsapporten om konkurrenspolitiken. Såsom det redan har påpekats (se ovan, punkt 35) är beslutet, i förhållande till kommissionens tidigare beslutspraxis, tillräckligt motiverat och sökandena kan inte hävda att beslutet åsidosätter de principer som domstolen fastställde i den ovannämnda domen Papiers peints de Belgique.

91 Förstainstansrätten konstaterar emellertid att beslutet, såsom sökandena har hävdat, är det första där kommissionen förbjuder ett informationsutbytessystem som utan att direkt röra priser inte heller förstärker någon annan konkurrensbegränsande åtgärd. I detta hänseende finner förstainstansrätten att öppenheten, såsom sökandena visserligen med rätta har hävdat, mellan de ekonomiska aktörerna i princip är av sådan natur att konkurrensen mellan leverantörerna på en fullständigt konkurrensutsatt marknad ökar, eftersom den omständigheten att en ekonomisk aktör beaktar information som han förfogar över till att anpassa sitt beteende på marknaden inte är av sådan art att det - med hänsyn till utbudssidans uppsplittrade karaktär - minskar eller undanröjer osäkerheten för de andra ekonomiska aktörerna om förutsägbarheten av konkurrenternas beteende. Förstainstansrätten anser emellertid att ett allmänt utbyte av fullständig och regelbundet återkommande information mellan de största leverantörerna om de registrerade fordonens egenskaper och plats för registrering är, såsom kommissionen denna gång hävdat, av sådan beskaffenhet att det, på en väldigt koncentrerad oligopolistisk marknad som den aktuella marknaden (se ovan, punkt 52) och där konkurrensen följaktligen redan är kraftigt begränsad och där informationsutbytet underlättas, väsentligt hämmar konkurrensen mellan de ekonomiska aktörerna. I en sådan situation orsakar nämligen ett regelbundet återkommande informationsutbyte om verksamheten på marknaden att ställningarna på marknaden och de enskilda konkurrenternas strategier periodvis avslöjas för samtliga konkurrenter.

92 Denna bedömning kan inte ifrågasättas på den grunden att det av den förberedande handläggningen, och särskilt av de preciseringar som tillhandahållits av SIL och som godkänts av kommissionen, framgår att deltagarna i avtalet endast erhåller en samlad bild av marknaden uppdelad efter märke och modell en gång per år sedan den 1 september 1988, eftersom informationen som var och en av systemets medlemmar får mellan två årliga serier enbart avser en viss tillverkares ställning på hela marknaden. Tillhandahållandet av sådan information till samtliga leverantörer förutsätter nämligen å ena sidan ett avtal mellan de ekonomiska aktörerna, åtminstone ett tyst sådant, för att med hänvisning till det i Förenade kungariket gällande postnummersystemet bestämma områdesgränserna för återförsäljarnas försäljningar, samt en institutionell ram som möjliggör informationsutbytet mellan aktörerna genom den branschorganisation som de är anslutna till och å andra sidan, med hänsyn till informationens regelbundenhet och systematiska karaktär, gör konkurrenternas beteende desto mer förutsägbart för en viss ekonomisk aktör genom att osäkerhetsfaktorn för verksamheten på marknaden, som skulle kvarstå utan ett sådant informationsutbyte, minskar eller undanröjs. Dessutom har kommissionen med rätta hävdat i punkterna 44 till 48 i beslutet att vilket beslut en ekonomisk aktör - som önskar komma in på marknaden för jordbrukstraktorer i Förenade kungariket - än fattar, vare sig han ansluter sig till avtalet eller ej, drabbas vederbörande nödvändigtvis av avtalet, oavsett frågan om informationsutbytessystemet i princip är öppet för alla med hänsyn till dess måttliga kostnad och regler för anslutning. Antingen ansluter sig nämligen inte den ifrågavarande ekonomiska aktören till informationsutbytesavtalet och avstår, i motsats till sina konkurrenter, därigenom från den utbytta informationen och upplysningarna om marknaden, eller också beslutar vederbörande att ansluta sig till avtalet vilket omedelbart avslöjar dennes affärsstrategi för samtliga konkurrenter genom den erhållna informationen.

93 Av ovanstående framgår att sökandena varken kan grunda sitt argument på att det omtvistade avtalet om informationsutbyte är av sådan art att konkurrensen på marknaden ökar eller på att kommissionen inte tillräckligt har styrkt det omtvistade avtalets konkurrensbegränsande karaktär. I detta hänseende saknar den omständigheten att svaranden inte kan styrka någon faktisk verkan på marknaden som särskilt skulle ha kunnat orsakas av att avtalets ikraftträdande sköts upp från den 24 november 1988 betydelse för tvistens lösning, eftersom artikel 85.1 i fördraget såväl förbjuder faktiska konkurrensbegränsande verkningar som rent potentiella verkningar under förutsättning att dessa är tillräckligt påtagliga, såsom i förevarande fall, med beaktande av marknadens egenskaper vilka tidigare har beskrivits (se ovan, punkt 52). Under dessa omständigheter är det i vilket fall som helst inte nödvändigt för förstainstansrätten att avgöra frågan om huruvida kommissionen med rätta vidhållit att flera företag under förhöret lät förstå att uppskjutandet av avtalets ikraftträdande väsentligen hade förändrat möjligheten för dem att förutse utvecklingen på marknaden. Vidare har kommissionen med rätta i punkterna 55 och 56 i beslutet hävdat att det omtvistade informationsutbytessystemet gjorde det möjligt, åtminstone fram till den 1 september 1988 - det datum då SIL slutade att skicka ett exemplar av formulär V55/5 till företagen - att övervaka parallellimporten av jordbrukstraktorer till Förenade kungariket genom identifieringen av fordonets chassinummer som tillverkaren tidigare angav på formuläret. Slutligen ifrågasätts inte analysen av avtalets konkurrensbegränsande verkningar i den andra anmälan av den 12 mars 1990, eftersom det nya systemet, såsom det hävdas i punkt 65 i beslutet och som det i övrigt framgår av informationen i bilaga 2 till anmälningsformuläret, "fortsätter att tillhandahålla uppgifter månadsvis om försäljningsvolym och deltagarnas och återförsäljarnas marknadsandelar samt detaljerad information såsom chassinummer och registreringsdatum för varje såld enhet. Dessa två upplysningar gör det möjligt att, i likhet med formulär V55/5, identifiera alla traktorers ursprung och destination".

94 Av ovanstående framgår att grunden om överträdelse av artikel 85.1 i fördraget inte kan godtas.

Den sjätte grunden: felaktig vägran att tillämpa artikel 85.3 i fördraget

Sammanfattning av parternas argument

95 Sökandena har hävdat att de har tillhandahållit detaljerade bevis på avtalets fördelar till kommissionen. I punkt 60 medges i beslutet att deltagarna får använda den erhållna informationen till att öka konkurrensen, i synnerhet för att förbättra distributionen av produkterna, dock utan att kunna kompensera de konkurrensbegränsningar som följer av avtalet. Sökandena har tillagt att den främsta orsaken till att kommissionen har antagit en negativ inställning i förhållande till informationsutbytesavtalet är att detta skulle göra det möjligt att omedelbart upptäcka konkurrenternas åtgärder samt övervaka parallellimport och återförsäljares försäljningar utanför deras område. Data System erbjuder emellertid inte en sådan kontrollmöjlighet för sina medlemmar, eftersom det föreskriver att identifieringsuppgifterna fryses under en tidsperiod på tre månader.

96 Sökandena har vidare gjort gällande att det nya systemet, enligt dem, i vilket fall som helst motiverar ett undantag i enlighet med artikel 85.3 i fördraget, eftersom informationen om deras egna återförsäljares försäljningar inte längre möjliggör för deltagarna i avtalet att identifiera och lokalisera de försäljningar som genomförs av återförsäljarna utanför deras område. Vidare överför inte längre SIL, i Data System, formulär V55 till deltagarna i avtalet. Den översända informationen är hädanefter begränsad till att ange fordonets chassinummer och datumet för dess registrering.

97 Kommissionen har hävdat att sökandenas argument grundas på en felaktig tolkning av beslutet. Den har bestritt att den skulle ha godtagit idén om informationsutbytets positiva inverkan på konkurrensen. Det finns inget som leder till slutsatsen att kommissionens bedömning - enligt vilken ett av de fyra i artikel 85.3 uppställda villkoren inte är uppfyllt - är uppenbart felaktig. Följaktligen är det med rätta som den inte bifallit begäran om undantag. Denna bedömning kan inte ifrågasättas av den andra anmälan, som endast medför smärre ändringar i informationsutbytessystemet, så bedömningen som genomfördes med anledning av den första anmälan fortsätter således att gälla inom ramen för den andra anmälan.

98 Enligt kommissionen innehåller formulär V55 namnet och adressen till fordonets registrerade innehavare när dess "voluntary statistical section" (icke-obligatoriska statistikdel) är ifylld. Inom ramen för Data System plockar SIL ut detaljerad information om chassinummer och registreringsdatum för sålda traktorer ur forumlär V55 och översänder den till deltagarna i avtalet. Kommissionen är av den uppfattningen att denna information gör det möjligt för deltagarna i avtalet att identifiera ursprunget och destinationen för varje såld traktor. I motsats till vad sökandena hävdat är denna information vidare inte oumbärlig för prövningen av garantier och begäran om bonus, vilket framgår av punkterna 59 till 65 i beslutet. Prövningen av begäran om bonus och garantier innebär inte alls att tillverkarna deltar i ett informationsutbytessystem med konkurrenterna och att varje tillverkare skulle enskilt kunna bestämma och tillämpa en lämplig metod för att kontrollera detta.

Förstainstansrättens bedömning

99 Inledningsvis erinrar förstainstansrätten om att de fyra villkor som uppställs i artikel 85.3 i fördraget för att ett till kommissionen korrekt anmält avtal skall beviljas ett individuellt undantag är, enligt en fast rättspraxis, kumulativa, så att om ett av villkoren inte är uppfyllt kan kommissionen på laglig grund avslå den till sig anhängiggjorda ansökan. Förstainstansrätten erinrar vidare om att det i första hand ankommer på de berörda företagen som anmält avtalet för att erhålla ett individuellt undantag av kommissionen att till denna inge bevis på att avtalet uppfyller de i artikel 85.3 i fördraget uppställda villkoren (domstolens dom av den 17 januari 1984 i målen 43/82 och 63/82 VBVB och VBBB mot kommissionen, Rec. s. 19; förstainstansrättens dom av den 9 juli 1992 i målet T-66/89 Publishers Association mot kommissionen, Rec. s. II-1995). I förevarande fall föreskrivs i beslutet att konkurrensbegränsningarna som informationsutbytet medför inte är av nödvändig karaktär, eftersom "uppgifterna om varje företag, å ena sidan, och om hela sektorn, å den andra, är tillräckliga för verksamhet på marknaden för jordbrukstraktorer" i Förenade kungariket. Detta konstaterande, som gjordes i punkt 62 i beslutet om den första anmälan, upprepas vad gäller den andra anmälan i punkt 65. Förstainstansrätten finner emellertid att kommissionen med rätta anser att de påpekanden som gjorts med anledning av den första anmälan gäller, i tillämpliga delar, med anledning av den andra, eftersom Data System, vilket det erinrades om tidigare, "fortsätter att tillhandahålla uppgifter månadsvis om försäljningsvolym och deltagarnas och återförsäljares marknadsandelar". Såsom det framgår av sammanträdet med parterna den 7 december 1993, anförde kommissionen således att det inte är nödvändigt att förfoga över regelbundet återkommande information som är anpassad efter konkurrenternas försäljningar för att uppnå de påstådda syftena. Sökandena, som endast hävdat att den erhållna informationen är nödvändig för att säkerställa tjänster efter försäljningen och garanti, har inte visat att de konkurrensbegränsningar som följer av informationsutbytessystemet, vilka begränsningar tidigare har analyserats (se ovan, punkt 91), är nödvändiga särskilt i förhållande till de av dem uppställda syftena. Det står nämligen klart att tjänster efter försäljningen eller garanti fullständigt kan tillförsäkras utan något informationsutbytessystem av sådant slag som det aktuella. Informationsutbytessystemet uppfyller följaktligen inte, såsom framgår av såväl den första som den andra anmälan daterad den 12 mars 1990, de i artikel 85.3 i fördraget uppställda villkoren,

100 Härav följer att grunden, att kommissionen felaktigt har avslagit den ansökan om individuellt undantag som anhängiggjorts, inte kan godtas och följaktligen att talan i dess helhet skall ogillas.

Rättegångskostnader

101 Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Eftersom sökandena har tappat målet, skall de förpliktas att solidariskt ersätta rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar

FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (andra avdelningen)

följande dom:

1) Talan ogillas.

2) Sökandena skall solidariskt ersätta rättegångskostnaderna.