Beskattningen av energiprodukter och elektricitet i unionen regleras genom rådets direktiv 2003/96/EG av den 27 oktober 2003 om en omstrukturering av gemenskapsramen för beskattning av energiprodukter och elektricitet 1 (energiskattedirektivet eller direktivet).

I enlighet med artikel 19.1 i direktivet samt bestämmelserna i framför allt artiklarna 5, 15 och 17 får rådet enhälligt, på förslag från kommissionen ge varje medlemsstat tillstånd att av särskilda politiska hänsyn införa ytterligare skattebefrielser eller skattenedsättningar.

Genom rådets genomförandebeslut (EU) 2019/814 av den 17 maj 2019 2 har Italien redan fått tillstånd att i vissa särskilt eftersatta geografiska områden tillämpa nedsatta skattesatser på dieselbrännolja och gasol som används för uppvärmningsändamål, för att delvis kompensera för de höga uppvärmningskostnaderna för invånarna i dessa områden.

Syftet med detta förslag är att förlänga tillståndet i enlighet med Italiens begäran, eftersom det nuvarande undantaget kommer att upphöra att gälla den 31 december 2024.

De höga uppvärmningskostnaderna beror antingen på mycket svåra klimatförhållanden eller på svåra klimatförhållanden eller geografisk isolering i kombination med svårigheter med bränsleförsörjningen. Skattenedsättningen tillämpas i geografiska områden som uppfyller följande kriterier: Enligt artikel 8.10 i den italienska lagen nr 448/1998 gäller skatteförmånen leveranser av dieselbrännolja och gasol som används i  kommuner i klimatzon F (de svåraste klimatförhållandena på Italiens territorium), enligt presidentdekret nr 412 av den 26 augusti 1993,  kommuner som inte är anslutna till gasnätet och som ligger i klimatzon E, enligt presidentdekret nr 412/1993. I detta fall kommer skatteförmånen i enlighet med artikel 8.10.c.4 i lag nr 448/1998 att tas bort så snart en kommun har anslutits till gasnätet 3 ,  i regionen Sardinien eller på de små öarna, så länge som de berörda kommunerna ännu inte har anslutits till naturgasnätet. Denna del av ordningen omfattar alla italienska öar utom Sicilien.

Genom en skrivelse av den 24 april 2024 underrättade de italienska myndigheterna kommissionen om sin avsikt att förlänga den nuvarande åtgärden till och med den 31 december 2030. De italienska myndigheterna lämnade ytterligare upplysningar genom skrivelser av den 12 september och 21 november 2024.

Ursprungligen begärdes en giltighetstid från och med den 1 januari 2025 till och med den 31 december 2030, vilket inte överskrider den längsta tillåtna perioden enligt artikel 19 i energiskattedirektivet. Efter diskussioner mellan de italienska myndigheterna och kommissionen, särskilt mot bakgrund av förslaget till revidering av direktiv 2003/96/EG 4 , enades man dock om ett tidigare slutdatum, närmare bestämt den 31 december 2028.

De begärda nedsättningarna är desamma som i det tidigare beslutet och uppgår till 122,56 EUR per 1 000 liter för dieselbrännolja som används som bränsle för uppvärmning och till 151,01 EUR per 1 000 kg för gasol som används som bränsle för uppvärmning 5 . Skatteförmånen får inte kombineras med andra punktskattenedsättningar.

Skattedifferentieringen grundar sig enligt de italienska myndigheterna på objektiva kriterier och syftar till att utjämna geografiska orättvisor i förhållande till resten av det italienska territoriet, dvs. till att ge invånarna i de berättigade områdena mer likvärdiga villkor i förhållande till den övriga italienska befolkningen genom att minska deras oproportionerligt höga uppvärmningskostnader.

Skattenedsättningen är lika stor för alla användare. Dess enda syfte är att till viss del kompensera för de extra uppvärmningskostnaderna för invånarna i de berättigade områdena, som beror på kalla klimatförhållanden eller svårigheter med bränsleförsörjningen.

Dessutom hänger öarnas särskilda situation samman med det faktum att de särskilda geografiska förhållandena gör att bränsletillförseln blir begränsad och därför dyrare än på det italienska fastlandet på grund av de extra transportkostnaderna. Skattenedsättningen innebär inte någon överkompensation och leder inte till att priserna på gasol och dieselbrännolja blir lägre än priserna på fastlandet. När det gäller tillämpningen av subventionen på de mindre öarna medför logistikkedjan på de berörda platserna oundvikligen högre kostnader än på det italienska fastlandet. De högre kostnaderna är resultatet av bristen på grundläggande logistik, vilket leder till högre distributionskostnader. De högre kostnaderna beror också ofta på bristfälliga vägförbindelser, högre kostnader för motorbränsle än på fastlandet, transportkostnader för att nå de mindre öarna, liksom på de enskilda leveransernas begränsade storlek.

De italienska myndigheterna noterade att skattenedsättningen under perioden 2019–2023 i genomsnitt motsvarade 9 % av priset på dieselbrännolja som används för uppvärmningsändamål och 13 % av priset på gasol som används för samma ändamål.

När det gäller de extra transportkostnaderna i de mindre gynnade områden som omfattas av åtgärden (bergsområden, Sardinien och små öar) jämfört med andra delar av landet beräknas transportkostnaderna vara omkring 120 % högre än i andra delar av Italien. Detta beror på att längre (och mer komplicerade) rutter används för att nå mer avlägsna områden och dessutom måste mindre transportmedel användas. Den siffra som anges ovan är ett genomsnitt som också tar hänsyn till de potentiella merkostnaderna för fartygstransporter till Sardinien och de små öarna.

I de områden som är berättigade till nedsättningen beräknas utgifterna för gasol som används för uppvärmning vara omkring 90 % högre i klimatzon E och 170 % högre i klimatzon F.

Med hänsyn till alla dessa faktorer är kostnaden för dieselbrännolja och gasol som används för uppvärmning i klimatzonerna E och F och på Sardinien och de små öarna för närvarande 10 % lägre i genomsnitt än vad som skulle vara fallet utan nedsättningen.

När det gäller antalet stödmottagare uppskattas antalet för närvarande till 3 961 546 hushåll.

De årliga budgetutgifterna för åtgärden uppgår till ca 142,8 miljoner EUR.

Artikel 19.1 första stycket i direktivet har följande lydelse:

Utöver de bestämmelser som är angivna i föregående artiklar, särskilt artiklarna 5, 15 och 17, får rådet enhälligt, på förslag från kommissionen ge varje medlemsstat tillstånd att av särskilda politiska hänsyn införa ytterligare skattebefrielser eller skattenedsättningar.

Införandet av en förmånlig skattebehandling av dieselbrännolja och gasol som används för uppvärmningsändamål i vissa eftersatta geografiska områden kan göras enligt artikel 19 i direktivet, eftersom syftet är att varje medlemsstat ska kunna införa ytterligare skattebefrielser eller skattenedsättningar av särskilda politiska hänsyn.

Italien har begärt att åtgärden ska tillämpas under den längsta period som tillåts enligt artikel 19.2 i direktivet, dvs. sex år (från och med den 1 januari 2025 till och med den 31 december 2030). I princip bör tillämpningsperioden för undantaget vara tillräckligt lång för att ge de berörda geografiska områdena en tillräcklig grad av säkerhet.

Efter diskussioner mellan de italienska myndigheterna och kommissionen, särskilt mot bakgrund av förslaget till revidering av direktiv 2003/96/EG, enades man dock om ett tidigare slutdatum, närmare bestämt den 31 december 2028. Med hänsyn till att dagens system varken påverkar handeln inom EU negativt eller den allmänna bränsleskattenivån i Italien, och för att ge de geografiska områdena rättslig säkerhet, föreslår kommissionen att det begärda tillståndet beviljas på fyra år, dvs. för perioden 1 januari 2025–31 december 2028. För att inte undergräva den framtida allmänna utvecklingen av den befintliga rättsliga ramen är det emellertid lämpligt att föreskriva att om rådet, i enlighet med artikel 113 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt eller en annan relevant bestämmelse, inför ett ändrat allmänt system för beskattning av energiprodukter som det aktuella tillståndet inte är anpassat till, ska detta beslut upphöra att gälla den dag då de ändrade reglerna börjar tillämpas.

Varje begäran om undantag enligt artikel 19 i energiskattedirektivet måste prövas av kommissionen med hänsyn till den inre marknadens funktion, behovet av att säkerställa en sund konkurrens samt EU:s politik när det gäller hälsa, miljö, energi och transport.

Skattedifferentieringen uppväger till viss del de extra uppvärmningskostnaderna för invånarna i vissa geografiska områden i Italien som är särskilt eftersatta i förhållande till det övriga territoriet och för vilka de normala skattesatserna för dieselbrännolja och gasol som används för uppvärmningsändamål därför skulle leda till en alltför stor skattebörda. De geografiska nackdelarna medför extra uppvärmningskostnader som beror på svåra klimatförhållanden eller geografisk isolering i kombination med att det saknas tillgång till alternativa bränslen, framför allt tillgång till naturgasnätet. De nedsatta skattesatserna för såväl dieselbrännolja som gasol är fortfarande högre än unionens minimiskattenivåer som fastställs i energiskattedirektivet och uppväger endast till viss del de extra uppvärmningskostnaderna i de berörda geografiska områdena.

Skattenedsättningen kan därför anses vara förenlig med målet att skapa skatteincitament för energieffektivitet.

Åtgärden bedöms inte vara oförenlig med den relevanta EU-politiken på miljö- och energiområdena.

Åtgärden är dessutom godtagbar med hänsyn till den inre marknadens funktion och behovet att säkerställa sund konkurrens. Dess enda syfte är att till viss del kompensera för de extra uppvärmningskostnader som hänger samman med de faktiska förhållandena i de berörda områdena. Skattenedsättningen får inte kombineras med andra skattenedsättningar och gäller inte för annan användning av de berörda bränslena än rumsuppvärmning.

Åtgärden kan utgöra statligt stöd i enlighet med artikel 107.1 i EUF-fördraget. Eftersom de nedsatta skattesatserna ligger över unionens miniminivå förefaller åtgärden omfattas av artikel 44 i kommissionens förordning (EU) nr 651/2014, där det fastställs på vilka villkor stöd i form av skattenedsättning i enlighet med direktiv 2003/96/EG kan undantas från skyldigheten att anmäla statligt stöd. Det kan dock inte i detta skede fastställas om alla villkor i förordningen är uppfyllda och förslaget till rådets genomförandebeslut påverkar inte medlemsstatens skyldighet att säkerställa överensstämmelse med reglerna för statligt stöd, i synnerhet när det gäller undantaget stöd, som omfattas av kommissionens förordning (EU) nr 651/2014. Förslaget till rådets genomförandebeslut påverkar inte heller medlemsstatens skyldighet enligt artikel 108.3 i EUF-fördraget att anmäla stödet till kommissionen innan det genomförs, om det nya stödet inte omfattas av ett gruppundantag.

Artikel 19 i rådets direktiv 2003/96/EG.

Indirekt beskattning, som behandlas i artikel 113 i EUF-fördraget, utgör inte i sig ett område där Europeiska unionen har exklusiv befogenhet i den mening som avses i artikel 3 i EUF-fördraget.

I enlighet med artikel 19 i direktiv 2003/96/EG ges dock rådet genom sekundärrätten exklusiv befogenhet att ge en medlemsstat tillstånd att införa ytterligare skattebefrielser eller skattenedsättningar i den mening som avses i den bestämmelsen. Medlemsstaterna kan därför inte träda i rådets ställe. Följaktligen är subsidiaritetsprincipen inte tillämplig på föreliggande genomförandebeslut. Eftersom denna rättsakt inte är ett utkast till lagstiftningsakt, bör den i alla händelser inte översändas till de nationella parlamenten i enlighet med protokoll nr 2 till fördragen för granskning av överensstämmelsen med subsidiaritetsprincipen.

Förslaget är förenligt med proportionalitetsprincipen. Skattenedsättningen överstiger inte vad som är nödvändigt för att uppnå det berörda målet. Skattenedsättningarna är tillämpliga i vissa geografiska områden. De godkända skattesatserna är högre än de minimiskattenivåer som fastställs i direktivet.

Föreslaget instrument är rådets genomförandebeslut. I artikel 19 i direktiv 2003/96/EG föreskrivs endast denna typ av åtgärd.

Åtgärden kräver ingen utvärdering av befintlig lagstiftning.

Detta förslag grundas på en begäran från Italien och berör endast denna medlemsstat. Det har därför inte genomförts något samråd med berörda parter.

Det har inte behövts några externa sakkunnigutlåtanden.

Ingen konsekvensbedömning har gjorts.

Åtgärden ger ingen förenkling. Åtgärden grundas på en begäran från Italien och berör endast den medlemsstaten.

Åtgärden påverkar inte de grundläggande rättigheterna.

Denna åtgärd medför inga finansiella eller administrativa kostnader för unionen. Förslaget påverkar därför inte unionens budget.

En genomförandeplan är inte nödvändig. Detta förslag gäller ett tillstånd till en skattenedsättning som en enskild medlemsstat har begärt. Det ges för en begränsad period, till och med den 31 december 2028. De skattesatser som ska tillämpas måste överensstämma med de minimiskattenivåer som fastställs i energiskattedirektivet. Åtgärden kan utvärderas vid en begäran om förlängning efter det att giltighetsperioden har löpt ut.

Förslaget kräver inga förklarande dokument om införlivande.

I artikel 1 ges Italien tillstånd att tillämpa nedsatta skattesatser för dieselbrännolja och gasol som används för uppvärmningsändamål i vissa eftersatta geografiska områden. Skattesatserna måste vara i linje med de minimiskattenivåer som fastställs i direktivet.

I artikel 2 fastställs att rätten till nedsättning i vissa av de berättigade geografiska områdena endast gäller om den berörda kommunen inte är ansluten till gasnätet.

I artikel 3 anges att det begärda tillståndet beviljas med verkan från och med den 1 januari 2025, i anslutning till rådets nu gällande genomförandebeslut (EU) 2019/814, till och med den 31 december 2028, vilket inte överstiger den längsta period som tillåts enligt direktivet.