(1)

Unionens resolutionsram för kreditinstitut och värdepappersföretag (institut) inrättades i efterdyningarna av den globala finanskrisen 2008–2009 och i enlighet med de utmärkande drag för effektiva resolutionssystem för finansiella institut (3) som utarbetats av rådet för finansiell stabilitet och godkänts på internationell nivå. Unionens resolutionsram består av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU (4) och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 806/2014 (5). Båda akter är tillämpliga på institut som är etablerade i unionen och på alla andra enheter som omfattas av det direktivet eller den förordningen (enheter). Unionens resolutionsram syftar till att under ordnade former hantera instituts och enheters fallissemang genom att bevara institutens och enheternas kritiska funktioner och undvika hot mot den finansiella stabiliteten samtidigt som insättare och offentliga medel skyddas. Dessutom avser unionens resolutionsram att främja utvecklingen av den inre marknaden för banktjänster genom att skapa ett harmoniserat system för att hantera gränsöverskridande kriser på ett samordnat sätt och genom att undvika problem med snedvridning av konkurrensen och risker för ojämlik behandling.

(2)

Efter att nu ha varit genomförd i flera år visar det sig att unionens resolutionsram, såsom den för närvarande är tillämplig, inte ger önskvärda resultat i fråga om vissa av dessa mål. I synnerhet är det så att unionens resolutionsram används sällan, även om institut och enheter har gjort betydande framsteg rörande möjligheten till resolution och har avsatt betydande resurser för detta ändamål, särskilt genom uppbyggnad av förlustabsorberings- och rekapitaliseringskapacitet och komplettering av finansieringsarrangemangen för resolution. Fallissemang hos vissa mindre och medelstora institut och enheter hanteras i stället främst genom oharmoniserade nationella åtgärder. Tyvärr används skattebetalarnas pengar fortfarande snarare än branschfinansierade skyddsnät, inbegripet finansieringsarrangemang för resolution. Denna situation förefaller bero på otillräckliga incitament. Dessa otillräckliga incitament är en följd av samspelet mellan unionens resolutionsram och nationella regler, vilket innebär att den stora handlingsfriheten vid bedömningen av allmänintresset inte alltid innebär att unionens resolutionsram används på ett sätt som återspeglar hur den var avsedd att tillämpas. Samtidigt har unionens resolutionsram använts i liten utsträckning på grund av riskerna för att insättare i insättningsfinansierade institut får bära förluster för att säkerställa att dessa institut kan få tillgång till extern resolutionsfinansiering, särskilt i avsaknad av andra nedskrivningsbara skulder. Slutligen har det faktum att det finns mindre stränga regler för tillgång till finansiering utanför resolution än vid resolution avskräckt aktörer från att tillämpa unionens resolutionsram till förmån för andra lösningar, vilket ofta inneburit att skattebetalarnas pengar använts i stället för institutets och enhetens egna medel eller branschfinansierade skyddsnät. Denna situation medför i sin tur risker för fragmentering, risker för suboptimala utfall i hanteringen av instituts och enheters fallissemang, särskilt när det gäller mindre och medelstora institut och enheter, och alternativkostnader för outnyttjade finansiella resurser. Det är därför nödvändigt att säkerställa en mer effektiv och konsekvent tillämpning av unionens resolutionsram och säkerställa att den kan tillämpas när det ligger i allmänintresset, inbegripet för vissa mindre och medelstora institut ▌.

(2a)

Syftet med att se över direktiv 2014/59/EU är att bättre skydda skattebetalarnas pengar och inrätta nya systemmekanismer för institut och enheter som inte omfattas av den befintliga resolutionsramen. Denna ram syftar till att minska den ekonomiska bördan för samhället genom att minska de totala kostnaderna för bankfallissemang. Användningen av skattebetalarnas pengar bör i och med införandet av en reviderad ram minskas avsevärt för att säkerställa att finansieringsarrangemanget för resolution används oftare och mer effektivt.

(3)

Intensiteten hos och detaljnivån på det resolutionsplaneringsarbete som krävs för dotterföretag som inte har identifierats som resolutionsenheter varierar beroende på de berörda institutens och enheternas storlek och riskprofil, förekomsten av kritiska funktioner och koncernresolutionsstrategin. Resolutionsmyndigheterna bör därför kunna beakta dessa faktorer när de fastställer vilka åtgärder som ska vidtas för sådana dotterföretag och vid behov kunna följa en förenklad metod.

(3a)

Ett av huvudsyftena med detta ändringsdirektiv är att införa ett uppdaterat tillvägagångssätt för att ge myndigheterna befogenhet att effektivt hantera potentiella fallissemang hos vissa banker eller en bankkoncern. Detta tillvägagångssätt bör främja transparens och förutsägbarhet, samtidigt som negativa ekonomiska konsekvenser minimeras. Ett sådant tillvägagångssätt är anpassat till den övergripande skuldnedskrivningsprincipen i direktiv 2014/59/EU, samtidigt som den praktiska möjligheten att hantera medelstora bankers fallissemang bibehålls.

(4)

Ett institut eller en enhet som håller på att avvecklas enligt nationell lagstiftning, efter ett fastställande av att institutet eller enheten fallerar eller sannolikt kommer att fallera och det att resolutionsmyndigheten dragit slutsatsen att en resolution av institutet eller enheten inte ligger i allmänintresset, kommer i slutändan att lämna marknaden. Detta innebär att det inte behövs någon plan för åtgärder som ska vidtas vid fallissemang, oberoende av om den behöriga myndigheten redan har återkallat auktorisationen för det berörda institutet eller den berörda enheten. Detsamma gäller för den resterande delen av ett institut under resolution efter överföring av tillgångar, rättigheter och skulder inom ramen för en överföringsstrategi. Det bör därför specificeras att det i dessa situationer inte krävs att resolutionsplaner antas.

(5)

Resolutionsmyndigheterna får för närvarande förbjuda vissa utdelningar om ett institut eller en enhet inte uppfyller det kombinerade buffertkravet när det beaktas utöver minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder. I vissa situationer kan dock ett institut eller en enhet åläggas att uppfylla minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder på en annan grund än den grund enligt vilken institutet eller enheten måste uppfylla det kombinerade buffertkravet. Detta skapar osäkerhet om villkoren för resolutionsmyndigheternas utövande av sina befogenheter att förbjuda utdelningar och för beräkningen av det högsta utdelningsbara beloppet som avser minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder. Det bör därför fastställas att resolutionsmyndigheterna i dessa fall bör utöva befogenheten att förbjuda vissa utdelningar på grundval av en beräkning av det kombinerade buffertkrav som följer av kommissionens delegerade förordning (EU) 2021/1118 (6). För att säkerställa transparens och rättssäkerhet bör resolutionsmyndigheterna meddela det beräknade kombinerade buffertkravet till institutet eller enheten, som sedan bör offentliggöra detta beräknade kombinerade buffertkrav.

(6)

Åtgärder för tidigt ingripande infördes för att göra det möjligt för de behöriga myndigheterna att åtgärda en försämrad finansiell och ekonomisk situation för ett institut eller en enhet och att i möjligaste mån minska risken för och effekterna av en eventuell resolution. På grund av ovisshet om de utlösande faktorerna för tillämpningen av dessa åtgärder för tidigt ingripande och partiella överlappningar med tillsynsåtgärder har dock åtgärder för tidigt ingripande sällan använts. Villkoren för att tillämpa dessa åtgärder för tidigt ingripande bör därför förenklas och specificeras ytterligare. För att undanröja osäkerhet om villkoren och tidpunkten för att avsätta ledningsorganet och utse tillfälliga förvaltare bör sådana åtgärder uttryckligen identifieras som åtgärder för tidigt ingripande, och tillämpningen av dem bör omfattas av samma utlösande faktorer. Samtidigt bör de behöriga myndigheterna vara skyldiga att välja lämpliga åtgärder för att hantera en specifik situation i enlighet med proportionalitetsprincipen. För att göra det möjligt för de behöriga myndigheterna att ta hänsyn till anseenderisker eller risker i samband med penningtvätt eller informations- och kommunikationsteknik bör de bedöma villkoren för tillämpning av åtgärder för tidigt ingripande inte bara på grundval av kvantitativa indikatorer, såsom kapital- eller likviditetskrav, grad av hävstång, nödlidande lån eller koncentration av exponeringar, utan även på grundval av kvalitativa utlösande faktorer.

(7)

För att förbättra rättssäkerheten bör de åtgärder för tidigt ingripande som fastställs i direktiv 2014/59/EU och som överlappar redan befintliga befogenheter enligt den tillsynsram som fastställs i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU (7) och Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/2034 (8) avskaffas. Dessutom är det nödvändigt att säkerställa att resolutionsmyndigheterna kan förbereda en möjlig resolution av ett institut eller en enhet. Den behöriga myndigheten bör därför i tillräckligt god tid informera resolutionsmyndigheterna om en försämring av ett instituts eller en enhets finansiella ställning, och resolutionsmyndigheterna bör ha de befogenheter som krävs för att genomföra förberedande åtgärder. För att resolutionsmyndigheterna ska kunna reagera så snabbt som möjligt på en försämring av ett instituts eller en enhets situation är det viktigt att en föregående tillämpning av åtgärder för tidigt ingripande inte bör vara ett villkor för att resolutionsmyndigheten ska kunna vidta åtgärder för att saluföra institutet eller enheten eller begära information för att uppdatera resolutionsplanen och förbereda värderingen. För att säkerställa en konsekvent, samordnad, effektiv och snabb reaktion på en försämring av ett instituts eller en enhets finansiella situation och för att ordentligt förbereda en möjlig resolution är det nödvändigt att förbättra samverkan och samordningen mellan behöriga myndigheter och resolutionsmyndigheter. Så snart ett institut eller en enhet uppfyller villkoren för tillämpning av åtgärder för tidigt ingripande bör de behöriga myndigheterna och resolutionsmyndigheterna öka sitt informationsutbyte, inbegripet angående provisorisk information, och gemensamt övervaka institutets eller enhetens finansiella situation.

(8)

Det är nödvändigt att säkerställa snabba åtgärder och tidig samordning mellan den behöriga myndigheten och resolutionsmyndigheten, när ett institut eller en enhet fortfarande är i drift men när det finns en väsentlig risk för att institutet eller enheten kan komma att fallera. Den behöriga myndigheten bör därför så tidigt som möjligt underrätta resolutionsmyndigheten om en sådan risk. Underrättelsen bör innehålla skälen till den behöriga myndighetens bedömning och en översikt över de alternativa åtgärder från den privata sektorns sida, tillsynsåtgärder eller åtgärder för tidigt ingripande som finns tillgängliga för att inom rimlig tid förhindra att institutet eller enheten fallerar. En sådan tidig underrättelse bör inte inverka på förfarandena för att fastställa huruvida villkoren för resolution är uppfyllda. En föregående underrättelse från den behöriga myndigheten till resolutionsmyndigheten om att det finns en väsentlig risk för att ett institut eller en enhet fallerar eller sannolikt kommer att fallera bör inte vara ett villkor för ett senare fastställande av att ett institut eller en enhet faktiskt fallerar eller sannolikt kommer att fallera. Om det i ett senare skede bedöms att institutet eller enheten fallerar eller sannolikt kommer att fallera och det inte finns några alternativa lösningar för att förhindra ett sådant fallissemang inom rimlig tid, måste dessutom resolutionsmyndigheten fatta ett beslut om huruvida resolutionsåtgärder ska vidtas. I ett sådant fall kan ett snabbt beslut om att tillämpa resolutionsåtgärder på ett institut eller en enhet vara avgörande för ett framgångsrikt genomförande av resolutionsstrategin, särskilt eftersom ett tidigare ingripande i institutet eller enheten kan bidra till att säkerställa tillräcklig förlustabsorberingskapacitet och likviditet för att genomföra denna strategi. Det är därför lämpligt att göra det möjligt för resolutionsmyndigheten att i nära samarbete med den behöriga myndigheten bedöma vad som utgör en rimlig tidsram för att genomföra alternativa åtgärder för att undvika fallissemang för institutet eller enheten. Vid genomförandet av denna bedömning bör hänsyn också tas till behovet av att bevara resolutionsmyndighetens och den berörda enhetens förmåga att effektivt genomföra resolutionsstrategin där detta i slutändan behövs, men detta bör inte hindra att alternativa åtgärder vidtas. I synnerhet bör den planerade tidsramen för de alternativa åtgärderna inte äventyra effektiviteten i ett potentiellt genomförande av resolutionsstrategin. För att säkerställa ett snabbt resultat och göra det möjligt för resolutionsmyndigheten att ordentligt förbereda en potentiell resolution av institutet eller enheten bör resolutionsmyndigheten och den behöriga myndigheten mötas regelbundet, och resolutionsmyndigheten bör besluta hur ofta dessa möten ska hållas med beaktande av omständigheterna i fallet.

(9)

Resolutionsramen är avsedd att tillämpas på potentiellt alla institut eller enheter, oavsett deras storlek och affärsmodell, om de verktyg som finns tillgängliga enligt nationell rätt inte är tillräckliga för att hantera deras fallissemang. För att säkerställa ett sådant resultat bör kriterierna för att tillämpa bedömningen av allmänintresset på ett fallerande institut eller en fallerande enhet specificeras. I detta avseende är det nödvändigt att klargöra att vissa av institutets eller enhetens funktioner, beroende på de särskilda omständigheterna, kan betraktas som kritiska även om deras upphörande skulle påverka den finansiella stabiliteten eller tillhandahållandet av kritiska tjänster på regional nivå , särskilt om de kritiska funktionernas utbytbarhet avgörs av den relevanta geografiska marknaden .

(9a)

För att säkerställa att konsekvensbedömningen på regional nivå kan baseras på uppgifter som är tillgängliga på ett konsekvent sätt i hela unionen bör ”regional nivå” förstås med hänvisning till de territoriella enheterna på nivå 1 eller 2 i den gemensamma nomenklaturen för statistiska territoriella enheter (Nuts-nivå 1 eller 2) i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1059/2003 (9).

(10)

Bedömningen av huruvida en resolution av ett institut eller en enhet ligger i allmänintresset bör återspegla övervägandet att insättarna är bättre skyddade när medel från insättningsgarantisystem används mer effektivt och förlusterna för dessa medel minimeras. Vid bedömningen av allmänintresset bör därför resolutionsmålet att skydda insättare anses uppnås på ett bättre sätt genom en resolution om valet av insolvens skulle vara dyrare för insättningsgarantisystemet.

(10a)

Om nationella insolvens- och resolutionsramar på ett effektivt sätt uppnår ramens mål i samma utsträckning bör företräde ges åt alternativet som minimerar risken för skattebetalarna och ekonomin. Detta säkerställer ett försiktigt och ansvarsfullt tillvägagångssätt som är anpassat till det övergripande målet att skydda både skattebetalarnas intressen och den bredare ekonomiska stabiliteten.

(11)

Bedömningen av huruvida en resolution av ett institut eller en enhet ligger i allmänintresset bör i möjligaste mån också återspegla skillnaden mellan å ena sidan den finansiering som tillhandahålls genom branschfinansierade skyddsnät (finansieringsarrangemang för resolution eller insättningsgarantisystem) och å andra sidan den finansiering som medlemsstaterna tillhandahåller genom skattebetalarnas pengar. Finansiering från medlemsstaterna medför en större moralisk risk och lägre incitament för marknadsdisciplin. Vid bedömningen av målet att minimera beroendet av extraordinärt offentligt finansiellt stöd bör resolutionsmyndigheterna därför anse att finansiering genom finansieringsarrangemangen för resolution eller insättningsgarantisystemet är att föredra och att finansiering genom lika stora medel från medlemsstaternas budgetar endast bör övervägas under extraordinära omständigheter .

(11a)

Skattebetalarfinansierat extraordinärt finansiellt stöd till institutioner och enheter bör, om överhuvudtaget, endast beviljas för att avhjälpa en allvarlig störning i ekonomin som är exceptionell och systemisk till sin natur, eftersom det innebär en betydande börda för de offentliga finanserna och snedvrider spelreglerna på den inre marknaden.

(12)

För att säkerställa att resolutionsmålen uppnås på effektivast möjliga sätt bör resultatet av bedömningen av allmänintresset vara negativt endast om en avveckling av ett fallerande institut eller en fallerande enhet enligt normala insolvensförfaranden skulle uppnå resolutionsmålen på ett effektivare sätt och inte bara i samma utsträckning som resolution.

(12a)

Vid beslut mellan resolution och likvidation bör alternativet med lägre totala kostnader föredras. Denna bedömning bör ta hänsyn till olika kostnader, bland annat de som rör utbetalningar från ett insättningsgarantisystem, såsom den varaktighet som krävs för återvinning av tillgångar och de inkomster som går förlorade under processen. I de fall där resolutions- och likvidationsalternativen båda uppvisar liknande kostnadsprofiler bör företräde ges åt alternativet som medför mindre risker för ekonomin, inte minst de offentliga finanserna och inverkan på ekonomins stabilitet.

(13)

Om ett fallerande institut eller en fallerande enhet inte försätts i resolution bör institutet eller enheten avvecklas i enlighet med de förfaranden som är tillgängliga enligt nationell rätt. Sådana förfaranden kan variera avsevärt från en medlemsstat till en annan. Medan det är lämpligt att medge tillräcklig flexibilitet att använda befintliga nationella förfaranden, bör vissa aspekter klargöras för att säkerställa att de berörda instituten eller enheterna lämnar marknaden.

(14)

Det bör säkerställas att den berörda nationella administrativa eller rättsliga myndigheten snabbt inleder ett förfarande enligt nationell rätt när ett institut eller en enhet anses fallera eller sannolikt komma att fallera och inte försätts i resolution. Om det enligt nationell rätt finns möjlighet till frivillig likvidation av institutet eller enheten efter ett beslut av aktieägarna bör en sådan möjlighet finnas kvar. Det bör dock säkerställas att den berörda nationella administrativa eller rättsliga myndigheten vidtar åtgärder i avsaknad av snabba åtgärder från aktieägarnas sida.

(15)

Det bör också fastställas att slutresultatet av sådana förfaranden är att det fallerande institutet eller den fallerande enheten lämnar marknaden eller upphör med sin bankverksamhet. Beroende på nationell rätt kan detta mål uppnås på olika sätt, vilket kan inbegripa försäljning av institutet eller enheten eller delar därav, försäljning av specifika tillgångar eller skulder, gradvis avveckling av eller upphörande med dess bankverksamhet, inbegripet betalningar och inlåning, i syfte att sälja dess tillgångar gradvis för att återbetala drabbade borgenärer. För att göra förfarandena mer förutsägbara bör dock detta resultat uppnås inom en rimlig tidsram.

(16)

De behöriga myndigheterna bör ha befogenhet att återkalla auktorisationen för ett institut eller en enhet enbart på grundval av att institutet eller enheten fallerar eller sannolikt kommer att fallera och inte försätts i resolution. De behöriga myndigheterna bör kunna återkalla auktorisationen för att stödja målet att avveckla institutet eller enheten i enlighet med nationell rätt, särskilt i fall där de tillgängliga förfarandena enligt nationell rätt inte kan inledas vid den tidpunkt då institutet eller enheten fastställs fallera eller sannolikt komma att fallera, inbegripet de fall där institutet eller enheten ännu inte är insolvent enligt balansräkningen. För att ytterligare säkerställa att målet att avveckla institutet eller enheten kan uppnås bör medlemsstaterna säkerställa att en behörig myndighets återkallelse av auktorisationen också ingår bland de möjliga villkoren för att inleda minst ett av de förfaranden som är tillgängliga enligt nationell rätt och som är tillämpliga på institut eller enheter som fallerar eller sannolikt kommer att fallera men som inte försätts i resolution.

(17)

Mot bakgrund av erfarenheterna av att genomföra direktiv 2014/59/EU, förordning (EU) nr 806/2014 och Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/49/EU (10) är det nödvändigt att närmare ange på vilka villkor förebyggande säkerhetsåtgärder som kan betecknas som extraordinärt offentligt finansiellt stöd får beviljas i undantagsfall. För att minimera den snedvridning av konkurrensen som följer av skillnader i insättningsgarantisystemens karaktär i unionen bör ingripanden från insättningsgarantisystem i samband med förebyggande åtgärder som uppfyller kraven i direktiv 2014/49/EU och som kan betecknas som extraordinärt offentligt finansiellt stöd undantagsvis tillåtas om det mottagande institutet eller den mottagande enheten inte uppfyller något av villkoren för att anses fallera eller sannolikt komma att fallera. Det bör säkerställas att säkerhetsåtgärder vidtas tillräckligt tidigt. Europeiska centralbanken (ECB) grundar i nuläget sin bedömning av att ett institut eller en enhet är tillräckligt solvent för en förebyggande rekapitalisering på en framåtblickande bedömning för de följande tolv månaderna av huruvida institutet eller enheten kan uppfylla de kapitalbaskrav som anges i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 (11) eller i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/2033 (12) och det ytterligare kapitalbaskrav som anges i direktiv 2013/36/EU eller direktiv (EU) 2019/2034. Denna praxis bör fastställas i direktiv 2014/59/EU. Dessutom kan åtgärder för att tillhandahålla lättnader för värdeminskade tillgångar, inbegripet tillgångsförvaltningsenheter eller tillgångsgarantisystem, visa sig vara ändamålsenliga och effektiva när det gäller att ta itu med orsakerna till eventuella betalningssvårigheter som institut och enheter ställs inför och förhindra att de fallerar och skulle därför kunna utgöra relevanta säkerhetsåtgärder. Det bör därför anges att sådana säkerhetsåtgärder kan utformas som åtgärder för övertagande av värdeminskade tillgångar.

(18)

För att upprätthålla marknadsdisciplinen, skydda offentliga medel och undvika snedvridning av konkurrensen bör säkerhetsåtgärder förbli undantag och endast tillämpas för att hantera situationer med allvarliga störningar på marknaden eller för att bevara den finansiella stabiliteten , särskilt i händelse av en systemkris . Dessutom bör säkerhetsåtgärder inte användas för att hantera uppkomna eller sannolika förluster. Det mest tillförlitliga instrumentet för att identifiera uppkomna eller sannolika förluster är en översyn av tillgångarnas kvalitet som utförs av ECB, Europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska bankmyndigheten, EBA), inrättad genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1093/2010 (13) eller nationella behöriga myndigheter. De behöriga myndigheterna bör använda en sådan översyn för att identifiera uppkomna eller sannolika förluster, om en sådan översyn kan genomföras inom rimlig tid. Om detta inte är möjligt bör de behöriga myndigheterna identifiera uppkomna eller sannolika förluster på det mest tillförlitliga sätt som är möjligt under rådande omständigheter, på grundval av inspektioner på plats om så är lämpligt.

(19)

Syftet med förebyggande rekapitalisering är att stödja bärkraftiga institut och enheter som sannolikt kommer att stöta på tillfälliga svårigheter inom en nära framtid och förhindra att deras situation förvärras ytterligare. För att undvika att offentliga subventioner beviljas företag som redan är olönsamma när stödet beviljas, bör säkerhetsåtgärder som beviljas i form av förvärv av kapitalbasinstrument eller andra kapitalinstrument eller genom åtgärder för övertagande av värdeminskade tillgångar inte överstiga det belopp som krävs för att täcka de kapitalunderskott som identifierats i det negativa scenariot i ett stresstest eller en motsvarande genomgång. För att säkerställa att den offentliga finansieringen i slutändan upphör bör dessa säkerhetsåtgärder också vara tidsbegränsade och innehålla en tydlig tidsplan för deras avslutande ( ” exitstrategi för stödåtgärden” ). Eviga instrument, inbegripet kärnprimärkapital, bör endast användas under exceptionella omständigheter och omfattas av vissa kvantitativa begränsningar, eftersom de till sin natur inte är väl lämpade för att uppfylla kravet på att vara av tillfällig natur.

(20)

Säkerhetsåtgärder bör begränsas till det belopp som institutet eller enheten skulle behöva för att upprätthålla sin solvens vid en händelse enligt ett negativt scenario enligt vad som fastställts i ett stresstest eller en motsvarande genomgång. När det gäller säkerhetsåtgärder i form av åtgärder för övertagande av värdeminskade tillgångar bör det mottagande institutet eller den mottagande enheten kunna använda detta belopp för att täcka förluster på de överförda tillgångarna eller i kombination med ett förvärv av kapitalinstrument, förutsatt att det totala beloppet för det konstaterade underskottet inte överskrids. Det är också nödvändigt att säkerställa att sådana säkerhetsåtgärder i form av åtgärder för övertagande av värdeminskade tillgångar är förenliga med befintliga regler och bästa praxis för statligt stöd, att de återställer institutets eller enhetens långsiktiga bärkraft, att statligt stöd begränsas till vad som är absolut nödvändigt och att snedvridning av konkurrensen undviks. Av dessa skäl bör de berörda myndigheterna vid säkerhetsåtgärder i form av åtgärder för övertagande av värdeminskade tillgångar beakta den särskilda vägledningen, inbegripet planen för kapitalförvaltningsbolag (14) och meddelandet om hantering av nödlidande lån (15). Sådana säkerhetsåtgärder i form av åtgärder för övertagande av värdeminskade tillgångar bör alltid omfattas av det överskuggande kravet på att vara av tillfällig natur. Offentliga garantier som beviljats för en viss period med avseende på det berörda institutets eller den berörda enhetens värdeminskade tillgångar förväntas säkerställa bättre efterlevnad av kravet på att vara av tillfällig natur än överföringar av sådana tillgångar till en offentligt understödd enhet. För att säkerställa att institut som får stöd uppfyller villkoren för stödåtgärden bör de behöriga myndigheterna begära en åtgärdsplan från institut som inte fullgjort sina åtaganden. Om en behörig myndighet anser att åtgärderna i åtgärdsplanen inte kan åstadkomma att långsiktig bärkraft för institutet uppnås eller om institutet har underlåtit att följa åtgärdsplanen, ska de berörda myndigheterna göra en bedömning av huruvida institutet fallerar eller sannolikt kommer att fallera , i enlighet med artikel 32 i direktiv 2014/59/EU .

(21)

För att täcka väsentliga överträdelser av tillsynskraven är det nödvändigt att ytterligare specificera villkoren för att fastställa att holdingföretag fallerar eller sannolikt kommer att fallera. Ett holdingföretags överträdelse av dessa krav bör anses vara väsentlig om typen och omfattningen av en sådan överträdelse är jämförbar med en överträdelse som, om den hade begåtts av ett kreditinstitut, skulle ha motiverat den behöriga myndighetens återkallelse av auktorisationen i enlighet med artikel 18 i direktiv 2013/36/EU.

(22)

Medlemsstaterna kan enligt sin nationella lagstiftning ha befogenhet att tillfälligt upphäva betalnings- eller leveransskyldigheter som kan inbegripa kvalificerade insättningar. Om det tillfälliga upphävandet av betalnings- eller leveransskyldigheter inte är direkt kopplat till kreditinstitutets finansiella omständigheter kan insättningar inte vara indisponibla enligt direktiv 2014/49/EU. Detta innebär att insättarna kanske inte har tillgång till sina insättningar under en längre period. För att bevara insättarnas förtroende och förtroendet för banksektorn och upprätthålla den finansiella stabiliteten bör medlemsstaterna säkerställa att insättarna har tillgång till en lämplig summa per dag från sina insättningar för att i synnerhet täcka levnadsomkostnader, i det fall deras insättningar blir otillgängliga på grund av att betalningar ställs in av andra skäl än sådana som leder till utbetalningar till insättare. Ett sådant förfarande bör förbli ett undantag, och medlemsstaterna bör säkerställa att insättare har tillgång till lämpliga dagliga belopp.

(23)

För att öka rättssäkerheten, och med tanke på den potentiella relevansen av skulder som kan uppstå till följd av framtida osäkra händelser, inbegripet resultatet av rättstvister som pågår vid tidpunkten för resolution, är det nödvändigt att fastställa vilken behandling sådana skulder bör få vid tillämpningen av skuldnedskrivningsverktyget. De vägledande principerna i detta avseende bör vara de som anges i redovisningsreglerna, särskilt de redovisningsregler som fastställs i Internationell redovisningsstandard 37, antagen genom kommissionens förordning (EG) nr 1126/2008 (16). På denna grund bör resolutionsmyndigheterna göra åtskillnad mellan avsättningar och eventualförpliktelser. Avsättningar är skulder som avser ett sannolikt utflöde av medel och som kan uppskattas på ett tillförlitligt sätt. Eventualförpliktelser redovisas inte som skulder eftersom de avser en förpliktelse som inte kan anses sannolik vid tidpunkten för uppskattningen eller som inte kan uppskattas på ett tillförlitligt sätt.

(24)

Eftersom avsättningar redovisas som skulder bör det specificeras att sådana avsättningar ska behandlas på samma sätt som andra skulder. Sådana avsättningar bör vara nedskrivningsbara, såvida de inte uppfyller ett av de särskilda kriterierna för att undantas från tillämpningsområdet för skuldnedskrivningsverktyget. Med tanke på den potentiella relevansen av dessa avsättningar vid resolution och för att uppnå säkerhet vid tillämpningen av skuldnedskrivningsverktyget bör det specificeras att avsättningar är en del av de nedskrivningsbara skulderna och att skuldnedskrivningsverktyget därför är tillämpligt på dem. Det bör också säkerställas att dessa skulder och eventuella skyldigheter eller fordringar som hänför sig till dem, efter tillämpning av skuldnedskrivningsverktyget, betraktas som infriade för alla ändamål. Detta är särskilt relevant för skulder och skyldigheter som hänför sig till rättsliga anspråk mot institutet under resolution.

(25)

Enligt redovisningsprinciperna får eventualförpliktelser inte redovisas som skulder och bör därför inte vara nedskrivningsbara. Det är dock nödvändigt att säkerställa att en eventualförpliktelse som skulle uppstå till följd av en händelse som är osannolik eller inte kan uppskattas på ett tillförlitligt sätt vid tidpunkten för resolution inte försämrar resolutionsstrategins effektivitet och särskilt skuldnedskrivningsverktygets effektivitet. För att uppnå detta mål bör värderaren, som en del av värderingen i resolutionssyfte, bedöma eventualförpliktelser som ingår i balansräkningen för institutet under resolution och kvantifiera det potentiella värdet av dessa förpliktelser enligt sin bästa förmåga. För att säkerställa att institutet eller enheten efter resolutionsprocessen kan bevara ett tillräckligt marknadsförtroende under en lämplig tidsperiod bör värderaren beakta detta potentiella värde vid fastställandet av det belopp med vilket nedskrivningsbara skulder behöver skrivas ned eller konverteras för att återställa kapitalrelationerna för institutet under resolution. Resolutionsmyndigheten bör i synnerhet tillämpa sina konverteringsbefogenheter på nedskrivningsbara skulder i den utsträckning som krävs för att säkerställa att rekapitaliseringen av institutet under resolution är tillräcklig för att täcka potentiella förluster som kan orsakas av en skuld som kan uppkomma till följd av en osannolik händelse. Vid bedömningen av det belopp som ska skrivas ned eller konverteras bör resolutionsmyndigheten noggrant överväga den potentiella förlustens inverkan på institutet under resolution på grundval av ett antal faktorer, däribland sannolikheten för att händelsen inträffar, tidsramen för dess förverkligande och storleken på eventualförpliktelsen.

(26)

Under vissa omständigheter får resolutionsmyndigheterna, efter det att finansieringsarrangemanget för resolution har lämnat ett bidrag på maximala 5 % av institutets eller enhetens sammanlagda skulder, inklusive kapitalbas, använda ytterligare finansieringskällor för att förstärka stödet för sina resolutionsåtgärder. Det bör anges tydligare under vilka omständigheter finansieringsarrangemanget för resolution kan ge ytterligare stöd i de fall alla skulder med lägre prioritet än insättningar som inte är obligatoriskt eller diskretionärt undantagna från skuldnedskrivning har skrivits ned eller konverterats till fullo.

(27)

Genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/876 (17), Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/877 (18) och Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/879 (19) genomfördes i unionen den internationella villkorsförteckningen för total förlustabsorberingskapacitet, som offentliggjordes av rådet för finansiell stabilitet den 9 november 2015 (TLAC-standarden), när det gäller globala systemviktiga banker, som i unionsrätten betecknas som globala systemviktiga institut. Genom förordning (EU) 2019/877 och direktiv (EU) 2019/879 ändrades också minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder enligt direktiv 2014/59/EU och förordning (EU) nr 806/2014. Det är nödvändigt att anpassa bestämmelserna i direktiv 2014/59/EU om minimikrav för kapitalbas och kvalificerade skulder till genomförandet av TLAC-standarden för globala systemviktiga institut i fråga om vissa skulder som kan användas för att uppfylla den del av minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder som bör uppfyllas med kapitalbas och andra efterställda skulder. I synnerhet bör skulder som är likställda med vissa undantagna skulder inkluderas i resolutionsenheters kapitalbas och efterställda kvalificerade instrument om beloppet av dessa undantagna skulder i resolutionsenhetens balansräkning inte överstiger 5 % av resolutionsenhetens kapitalbas och kvalificerade skulder och om det inte uppstår några risker kopplade till principen om ”inte sämre villkor för borgenär”.

(28)

Reglerna för fastställande av minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder är främst inriktade på att fastställa en lämplig nivå på minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder utifrån antagandet att skuldnedskrivningsverktyget är den föredragna resolutionsstrategin. Enligt direktiv 2014/59/EU får resolutionsmyndigheterna dock använda andra resolutionsverktyg, nämligen sådana som bygger på att verksamheten i institutet under resolution överförs till en privat köpare eller till ett broinstitut. Det bör därför specificeras att resolutionsmyndigheterna, om resolutionsplanen föreskriver användning av verktyget för försäljning av verksamhet eller broinstitutverktyget▌ , enskilt eller i kombination med andra resolutionsverktyg , bör fastställa nivån på minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder för den berörda resolutionsenheten på grundval av särdragen hos dessa resolutionsverktyg och de olika förlustabsorberings- och rekapitaliseringsbehov som dessa verktyg medför.

(29)

Nivån på minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder för resolutionsenheter är summan av de förluster som förväntas vid resolution och det rekapitaliseringsbelopp som gör det möjligt för resolutionsenheten att fortsätta att uppfylla sina auktorisationsvillkor och bedriva sin verksamhet under en lämplig period. Vissa föredragna resolutionsstrategier innebär överföring av tillgångar, rättigheter och skulder till en mottagande enhet▌, särskilt verktyget för försäljning av verksamhet. I dessa fall kan det hända att de mål som eftersträvas med rekapitaliseringskomponenten inte är tillämpliga i samma utsträckning, eftersom resolutionsmyndigheten inte kommer att vara skyldig att säkerställa att resolutionsenheten återställer efterlevnaden av sina kapitalbaskrav efter resolutionsåtgärden. Förlusterna förväntas dock i sådana fall överstiga resolutionsenhetens kapitalbaskrav. Det är därför lämpligt att fastställa att nivån på minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder för dessa resolutionsenheter fortsätter att inbegripa ett rekapitaliseringsbelopp som justerats på ett sätt som står i proportion till resolutionsstrategin.

(30)

Om resolutionsstrategin föreskriver användning av andra resolutionsverktyg än enbart skuldnedskrivning kommer den berörda enhetens rekapitaliseringsbehov i allmänhet att vara mindre efter resolution än vid en skuldnedskrivning i befintlig juridisk person. Kalibreringen av minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder i ett sådant fall bör ta hänsyn till denna aspekt vid uppskattningen av rekapitaliseringskravet. När resolutionsmyndigheterna anpassar nivån på minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder för resolutionsenheter vars resolutionsplan innefattar verktyget för försäljning av verksamhet eller broinstitutverktyget , enskilt eller i kombination med andra resolutionsverktyg , bör resolutionsmyndigheterna därför beakta egenskaperna hos dessa verktyg, inbegripet den förväntade omfattningen av överföringen till den privata köparen eller broinstitutet, de typer av instrument som ska överföras, instrumentens förväntade värde och säljbarhet samt utformningen av den föredragna resolutionsstrategin, inbegripet en kompletterande användning av verktyget för avskiljande av tillgångar. Eftersom resolutionsmyndigheten måste besluta från fall till fall om en eventuell användning vid resolution av medel från insättningsgarantisystem och eftersom ett sådant beslut inte med säkerhet kan antas på förhand, bör resolutionsmyndigheterna inte beakta ett potentiellt bidrag från insättningsgarantisystem vid resolution när de kalibrerar nivån på minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder.

▌

(32)

Det finns ett samspel mellan resolutionsramen och ramen för marknadsmissbruk. Medan åtgärder som vidtas för att förbereda resolution kan klassificeras som insiderinformation enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 596/2014 (20), finns det i synnerhet en risk för att resolutionsprocessen kan äventyras om åtgärderna offentliggörs för tidigt. Institut under resolution kan vidta åtgärder för att hantera detta problem genom att begära att offentliggörandet av insiderinformation skjuts upp enligt artikel 17.5 i förordning (EU) nr 596/2014. Vid den tidpunkt då en resolution förbereds är det dock möjligt att de rätta incitamenten inte föreligger för att institutet under resolution ska ta initiativet till en sådan begäran. För att undvika sådana situationer bör resolutionsmyndigheterna ha befogenhet att på ett institut under resolutions vägnar direkt begära att offentliggörandet av insiderinformation enligt artikel 17.5 i förordning (EU) nr 596/2014 skjuts upp.

(33)

För att underlätta resolutionsplaneringen, bedömningen av möjligheten till resolution och utövandet av befogenheten att åtgärda eller avlägsna hinder för möjligheten till resolution samt främja informationsutbyte bör resolutionsmyndigheten för ett institut med betydande filialer i andra medlemsstater inrätta och vara ordförande för ett resolutionskollegium.

(34)

Efter den inledande uppbyggnadsperiod för finansieringsarrangemang för resolution som avses i artikel 102.1 i direktiv 2014/59/EU kan deras respektive tillgängliga finansiella medel sjunka något till en nivå under målnivån, särskilt om garanterade insättningar ökar. Storleken på de förhandsbidrag som kan komma att begäras in under dessa omständigheter är således sannolikt liten. Det kan således vara möjligt att storleken på sådana förhandsbidrag under några år inte längre står i proportion till kostnaden för att samla in dessa bidrag. Resolutionsmyndigheter bör därför kunna skjuta upp insamlingen av förhandsbidrag under upp till tre ett år tills det belopp som ska samlas in når ett belopp som står i proportion till kostnaderna för insamlingsprocessen, förutsatt att ett sådant uppskjutande inte väsentligt påverkar resolutionsmyndigheternas förmåga att använda finansieringsarrangemang för resolution.

(35)

Icke återkalleliga betalningsåtaganden är en av komponenterna i de tillgängliga finansiella medlen för finansieringsarrangemang för resolution. Det är därför nödvändigt att specificera under vilka omständigheter sådana betalningsåtaganden kan begäras in och det tillämpliga förfarandet när åtagandena avslutas i de fall ett institut eller en enhet upphör att omfattas av skyldigheten att betala bidrag till ett finansieringsarrangemang för resolution. För att öka transparensen och säkerheten när det gäller andelen icke återkalleliga betalningsåtaganden av det totala beloppet för förhandsbidrag som ska tas upp bör resolutionsmyndigheterna dessutom fastställa en sådan andel på årsbasis, med förbehåll för tillämpliga gränser.

(36)

Det högsta årliga beloppet för extraordinära efterhandsbidrag till finansieringsarrangemang för resolution som får begäras in är för närvarande begränsat till tre gånger beloppet för förhandsbidragen. Efter den inledande uppbyggnadsperiod som avses i artikel 102.1 i direktiv 2014/59/EU kommer sådana förhandsbidrag, under andra omständigheter än vid användningen av finansieringsarrangemangen för resolution, endast att bero på variationer i nivån på garanterade insättningar och kommer därför sannolikt att bli små. Att basera det högsta beloppet för extraordinära efterhandsbidrag på förhandsbidrag skulle då kunna leda till en drastisk begränsning av möjligheten för finansieringsarrangemang för resolution att ta upp efterhandsbidrag, vilket skulle minska deras handlingsförmåga. För att undvika ett sådant resultat bör en annan gräns fastställas och det högsta beloppet för extraordinära efterhandsbidrag som får begäras in bör fastställas till tre gånger en åttondel av målnivån för det berörda finansieringsarrangemanget för resolution.

(37)

Genom direktiv 2014/59/EU harmoniserades delvis rangordningen av insättningar enligt nationell rätt om normala insolvensförfaranden. Enligt dessa regler skulle insättningar rangordnas i tre steg, varvid garanterade insättningar fick högsta prioritet, följt av kvalificerade insättningar från fysiska personer, mikroföretag och mindre och medelstora företag över garantinivån. De återstående insättningarna, dvs. insättningar från stora företag som överskrider garantinivån och insättningar som inte är berättigade till utbetalning från insättningsgarantisystemet, skulle ha lägre prioritet, men deras position harmoniserades inte på annat sätt. Slutligen fick insättningsgarantisystemens fordringar samma högre prioritet som garanterade insättningar. Detta har dock inte visat sig vara den optimala lösningen för att skydda insättare. Den partiella harmoniseringen skapade skillnader i behandlingen av de återstående insättarna i medlemsstaterna, särskilt eftersom ett ökande antal medlemsstater har beslutat att även ge de återstående insättningarna en rättslig preferens. Dessa skillnader skapade också svårigheter vid fastställandet av det kontrafaktiska insolvensscenariot för gränsöverskridande koncerner under värderingarna i resolutionssyfte. ▌Rangordningen av insättarnas fordringar i tre steg kunde dessutom skapa problem när det gäller efterlevnaden av principen om ”inte sämre villkor för borgenär”, särskilt när de insättningar vars prioritet inte hade harmoniserats genom direktiv 2014/59/EU hade rangordnats på samma nivå som prioriterade fordringar. Slutligen har den höga prioriteten för insättningsgarantisystemens fordringar inte gjort det möjligt att använda de tillgängliga finansieringsmedlen från dessa system på ett mer effektivt och ändamålsenligt sätt vid andra ingripanden än utbetalning av garanterade insättningar vid insolvens, dvs. i samband med resolution, alternativa åtgärder vid insolvens eller förebyggande åtgärder. Skyddet av garanterade insättningar bygger inte på rangordningen av insättningsgarantisystemens fordringar utan säkerställs i stället genom obligatoriska undantag från skuldnedskrivning vid resolution och snabb utbetalning från insättningsgarantisystemet om insättningar blir indisponibla. Därför bör prioriteten för insättningar i den nuvarande rangordningen av fordringar ändras.

(37a)

Ändringen av borgenärernas rangordning ökar inte bara tillgängligheten för insättningsgarantisystemen och den gemensamma resolutionsfonden framför användningen av offentligt stöd, utan banar också väg för mer finansiellt effektiva lösningar vid resolution av finansinstitut. Detta bör i sin tur minska kostnaderna för skattebetalarna och främja en effektiv användning av de olika verktyg som finns i unionens finansiella ekosystem.

(38)

Rangordningen av ▌insättningar bör harmoniseras fullt ut genom tillämpning av ▌en rangordning med två nivåer , där ▌insättningar från fysiska personer och mikroföretag samt små och medelstora företag ges högre prioritet framför kvalificerade insättningar från stora företag och centrala och regionala myndigheter . Detta tillvägagångssätt med olika nivåer är utformat för att ge ett ökat skydd för ett brett spektrum av insättare, som återspeglar de unika egenskaperna hos deras insättningar, samtidigt som möjligheten till resolution öppnas för enheter som inte omfattas av den nuvarande ramen. Samtidigt bör användningen av insättningsgarantisystemen vid resolution, insolvens och förebyggande åtgärder alltid vara beroende av att de relevanta villkoren uppfylls, särskilt ”testet av det minst kostsamma scenariot”.

▌

(41)

Ändringarna av prioritetsrangordningen för insättningar ▌skulle inte inverka negativt på det skydd som ges garanterade insättningar i händelse av fallissemang, eftersom detta skydd skulle fortsätta att garanteras genom ett obligatoriskt uteslutande av garanterade insättningar från förlustabsorbering vid resolution och, i slutändan, genom utbetalning från insättningsgarantisystemet om insättningarna blir indisponibla.

(42)

Finansieringsarrangemang för resolution kan användas för att stödja tillämpningen av verktyget för försäljning av verksamhet eller broinstitutverktyget, varigenom en uppsättning tillgångar, rättigheter och skulder i institutet under resolution överförs till en mottagande enhet. I så fall kan finansieringsarrangemanget för resolution ha en fordran på den resterande delen av institutet eller enheten vid dess efterföljande avveckling enligt normala insolvensförfaranden. Detta kan inträffa om finansieringsarrangemanget för resolution används i samband med förluster som borgenärer annars skulle ha burit, inbegripet i form av garantier för tillgångar och skulder eller täckning av skillnaden mellan de överförda tillgångarna och skulderna. För att säkerställa att aktieägare och borgenärer som blir kvar i den resterande delen av institutet eller enheten effektivt absorberar förlusterna för institutet under resolution och förbättra möjligheterna till återbetalningar vid insolvens till det resolutionsspecifika skyddsnätet, bör dessa fordringar hos finansieringsarrangemanget för resolution gentemot den resterande delen av institutet eller enheten, och fordringar som uppstår till följd av rimliga, regelrätta kostnader som uppstår, vid insolvens prioriteras högre än fordringarna från insättningar och insättningsgarantisystemet. Eftersom ersättningar som betalas till aktieägare och borgenärer genom finansieringsarrangemang för resolution på grund av brott mot principen om ”inte sämre villkor för borgenär” syftar till att kompensera för resultaten av resolutionsåtgärderna bör sådana ersättningar inte ge upphov till fordringar hos dessa arrangemang.

(43)

För att säkerställa tillräcklig flexibilitet och underlätta insättningsgarantisystemens ingripanden till stöd för användningen av resolutionsverktygen, ▌om det krävs för att förhindra att förluster bärs av insättare, bör vissa aspekter av användningen av insättningsgarantisystem vid resolution specificeras. Det är särskilt nödvändigt att specificera att insättningsgarantisystemet, i vissa fall och på vissa tydliga villkor, kan användas för att stödja överföringstransaktioner som inbegriper insättningar, inbegripet kvalificerade insättningar utöver den garantinivå som tillhandahålls av insättningsgarantisystemet, och även insättningar som undantas från utbetalning från ett insättningsgarantisystem. Bidraget från insättningsgarantisystemet bör syfta till att täcka underskottet i värdet på de tillgångar som överförs till en köpare eller ett broinstitut jämfört med värdet på de överförda insättningarna. Om köparen kräver ett bidrag som en del av transaktionen för att säkerställa dess kapitalneutralitet och upprätthålla efterlevnaden av köparens kapitalkrav bör insättningsgarantisystemet också tillåtas bidra till detta. Insättningsgarantisystemets stöd till resolutionsåtgärder bör ges i form av kontanter eller i andra former, såsom garantier eller förlustdelningsavtal som kan minimera stödets inverkan på insättningsgarantisystemets tillgängliga finansiella medel, samtidigt som bidraget från insättningsgarantisystemet kan uppfylla sina syften.

(44)

Bidraget från insättningsgarantisystemet vid resolution bör vara föremål för vissa begränsningar. För det första bör det säkerställas att eventuella förluster som uppkommer för insättningsgarantisystemet till följd av ett resolutionsingripande inte överstiger den förlust som insättningsgarantisystemet skulle bära vid insolvens om det gjorde utbetalningar till garanterade insättare och övertog ansvaret för deras fordringar på institutets tillgångar. Detta belopp bör fastställas på grundval av testet av det minst kostsamma scenariot, i enlighet med de kriterier och den metod som anges i direktiv 2014/49/EU , med beaktande av alla relevanta faktorer, inbegripet pengars tidsvärde samt förseningar i återvinningen av medel i insolvensförfaranden . Dessa kriterier och denna metod bör också användas för att fastställa den behandling som insättningsgarantisystemet skulle ha fått om institutet hade inlett ett normalt insolvensförfarande vid värderingen i efterhand i syfte att bedöma efterlevnaden av principen om ”inte sämre villkor för borgenär” och fastställa eventuell ersättning till insättningsgarantisystemet. För det andra bör beloppet för det bidrag från insättningsgarantisystemet som syftar till att täcka skillnaden mellan de tillgångar och skulder som ska överföras till en köpare eller ett broinstitut inte överstiga skillnaden mellan de överförda tillgångarna och de överförda insättningarna och skulderna med samma prioritet som eller högre prioritet vid insolvens än vad dessa insättningar har. Detta skulle säkerställa att bidraget från insättningsgarantisystemet endast används för att undvika att insättare drabbas av förluster, när så är lämpligt, och inte för att skydda borgenärer med lägre prioritet än insättningar vid insolvens. Summan av bidraget från insättningsgarantisystemet för att täcka skillnaden mellan tillgångar och skulder och bidraget från insättningsgarantisystemet till den mottagande enhetens kapitalbas bör likväl inte överstiga kostnaden för utbetalningar till garanterade insättare enligt beräkningen i testet av det minst kostsamma scenariot.

(45)

Det bör specificeras att insättningsgarantisystemet endast får bidra till en överföring av andra skulder än garanterade insättningar i samband med resolution om resolutionsmyndigheten drar slutsatsen att andra insättningar än garanterade insättningar inte kan skrivas ned eller lämnas kvar i den resterande delen av det institut under resolution som kommer att avvecklas. Resolutionsmyndigheten bör i synnerhet tillåtas att undvika att fördela förluster på sådana insättningar där undantaget är absolut nödvändigt och proportionerligt för att bevara kontinuiteten i kritiska funktioner och kärnaffärsområden eller när så krävs för att undvika omfattande spridningseffekter och finansiell instabilitet som skulle kunna orsaka en allvarlig störning i unionens eller en medlemsstats ekonomi. Samma skäl bör gälla för att i överföringen till en köpare eller ett broinstitut inbegripa nedskrivningsbara skulder med lägre prioritet än insättningar. I så fall bör överföringen av dessa nedskrivningsbara skulder inte stödjas av bidraget från insättningsgarantisystemet. Om finansiellt stöd krävs för att överföra dessa nedskrivningsbara skulder bör detta stöd tillhandahållas av finansieringsarrangemanget för resolution.

(46)

Med tanke på möjligheten att använda insättningsgarantisystem vid resolution är det nödvändigt att närmare ange på vilket sätt bidraget från insättningsgarantisystemet kan tas med i beräkningen avseende kraven för tillgång till finansieringsarrangemang för resolution. Om bidraget från aktieägare och borgenärer i institutet under resolution genom minskning, nedskrivning eller konvertering av deras skulder, sammanräknat med bidraget från insättningsgarantisystemet, uppgår till minst 8 % av institutets totala skulder, inklusive kapitalbasen, bör institutet kunna få tillgång till finansieringsarrangemanget för resolution för att erhålla ytterligare finansiering, om det är nödvändigt för att säkerställa en effektiv resolution i linje med resolutionsmålen. Om dessa villkor är uppfyllda bör bidraget från insättningsgarantisystemet begränsas till det belopp som krävs för att möjliggöra tillgång till finansieringsarrangemanget för resolution , om inte det belopp som finansieringsarrangemanget för resolution bidrar med överstiger gränsen på 5 % av de totala skulderna inklusive kapitalbasen, då insättningsgarantisystemet bör bidra i proportion till det överskjutande beloppet . För att säkerställa att en resolution fortsätter att i första hand finansieras med institutets interna medel och för att minimera snedvridningen av konkurrensen bör möjligheten att använda bidraget från insättningsgarantisystemet för att säkerställa tillgång till finansieringsarrangemang för resolution endast vara tillgänglig för institut för vilka resolutionsplanen eller koncernresolutionsplanen inte föreskriver att de ska avvecklas under ordnade former vid fallissemang, med tanke på att det minimikrav för kapitalbas och kvalificerade skulder som fastställts av resolutionsmyndigheterna för dessa institut har fastställts till en nivå som innefattar både förlustabsorberings- och rekapitaliseringsbelopp. Möjligheten att använda bidraget från insättningsgarantisystemet för att möjliggöra tillgång till finansieringsarrangemang för resolution bör också enbart vara tillgänglig för institut med minsta uppgifter om efterlevnad av minimikraven för kapitalbas.

(47)

Med tanke på EBA:s roll när det gäller att främja konvergens i myndigheternas praxis bör EBA övervaka och rapportera om utformningen och genomförandet av bedömningar av instituts och koncerners möjligheter till resolution och om resolutionsmyndigheternas åtgärder och förberedelser för att säkerställa ett effektivt genomförande av resolutionsverktygen och resolutionsbefogenheterna. I dessa rapporter bör EBA också bedöma graden av transparens i de åtgärder som resolutionsmyndigheterna vidtar gentemot relevanta externa intressenter och omfattningen av deras bidrag till beredskapen för resolution och institutens möjlighet till resolution. EBA bör vidare rapportera om de åtgärder som medlemsstaterna vidtar för att skydda icke-professionella investerare när det gäller skuldinstrument som kan medräknas i minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder enligt direktiv 2014/59/EU, där man jämför och bedömer potentiella effekter på gränsöverskridande verksamhet. Tillämpningsområdet för befintliga tekniska standarder för tillsyn avseende beräkningen av ytterligare kapitalbaskrav och det kombinerade buffertkravet för resolutionsenheter bör utvidgas till att omfatta enheter som inte har identifierats som resolutionsenheter, om dessa krav inte fastställs på samma grund som minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder. I årsrapporten om minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder bör EBA också bedöma resolutionsmyndigheternas genomförande av politiken för de nya reglerna för kalibrering av minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder i fråga om överföringsstrategier. Inom ramen för EBA:s uppgifter att bidra till att säkerställa en enhetlig och samordnad krishanterings- och resolutionsram i unionen bör EBA samordna och övervaka krissimuleringsövningar. Dessa simuleringar bör ur ett helhetsperspektiv omfatta samordning och samarbete mellan behöriga myndigheter, resolutionsmyndigheter och insättningsgarantisystem under en försämring av instituts och enheters finansiella situation, testning av användningen av verktygslådan vid återhämtnings- och resolutionsplanering, åtgärder för tidigt ingripande och resolution. Sådana övningar bör särskilt beakta den gränsöverskridande dimensionen i samspelet mellan de relevanta myndigheterna och tillämpningen av tillgängliga verktyg och befogenheter. I relevanta fall bör krissimuleringsövningarna också innefatta ett antagande och genomförande av resolutionsordningar inom bankunionen, i enlighet med förordning (EU) nr 806/2014.

(48)

Konsekvensbedömningar av hög kvalitet är avgörande för att utarbeta sunda och evidensbaserade lagstiftningsförslag, eftersom fakta och bevis är kritiska som underlag till de beslut som fattas under lagstiftningsförfarandet. Därför bör resolutionsmyndigheter, behöriga myndigheter, den gemensamma resolutionsnämnden, ECB och andra medlemmar av Europeiska centralbankssystemet och EBA på begäran förse kommissionen med all den information den behöver för sina uppgifter i samband med policyutveckling, inbegripet utarbetande av konsekvensbedömningar och utarbetande av och förhandlingar om lagstiftningsförslag.

(49)

Direktiv 2014/59/EU bör därför ändras i enlighet med detta.

(50)

Eftersom målen för detta direktiv, nämligen att förbättra ändamålsenligheten och effektiviteten hos återhämtnings- och resolutionsramen för institut och enheter, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna till följd av de risker som skiljaktiga nationella strategier kan medföra för den inre marknadens integritet, utan snarare kan uppnås bättre på unionsnivå genom att ändra regler som redan fastställts på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

1.

Artikel 2.1 ska ändras på följande sätt:

2.

I artikel 5 ska punkterna 2, 3 och 4 ersättas med följande:

3.

I artikel 6 ska punkt 5 ersättas med följande:

4.

I artikel 8.2 ska tredje stycket ersättas med följande:

”EBA får på begäran av en behörig myndighet bistå de behöriga myndigheterna när det gäller att nå ett gemensamt beslut i enlighet med artikel 31.2 c i förordning (EU) nr 1093/2010.”

5.

▌Artikel 10 ska ändras på följande sätt:

6.

Artikel 12 ska ändras på följande sätt:

7.

I artikel 13.4 ska fjärde stycket ersättas med följande:

”EBA får på begäran av en resolutionsmyndighet bistå resolutionsmyndigheterna när det gäller att nå ett gemensamt beslut i enlighet med artikel 31.2 c i förordning (EU) nr 1093/2010.”

8.

I artikel 15 ska följande punkt läggas till som punkt 5:

9.

I artikel 16a ska följande punkt läggas till som punkt 7:

(*3)  Kommissionens delegerade förordning (EU) 2021/1118 av den 26 mars 2021 om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU vad gäller tekniska tillsynsstandarder som specificerar den metod som resolutionsmyndigheterna ska använda för att beräkna det krav som avses i artikel 104a i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU och det kombinerade buffertkravet för resolutionsenheter på konsoliderad resolutionsgruppnivå, om resolutionsgruppen i sig inte omfattas av dessa krav enligt det direktivet (EUT L 241, 8.7.2021, s. 1).” "

10.

▌Artikel 17 ska ändras på följande sätt:

11.

Artikel 18 ska ändras på följande sätt:

12.

Artiklarna 27 och 28 ska ersättas med följande:

13.

Artikel 29 ska ändras på följande sätt:

14.

Artikel 30 ska ändras på följande sätt:

15.

Följande artikel ska införas som artikel 30a:

16.

I artikel 31.2 ska leden c och d ersättas med följande:

17.

Artikel 32 ska ändras på följande sätt:

18.

Artiklarna 32a och 32b ska ersättas med följande:

19.

Följande artikel ska införas som artikel 32c:

20.

I artikel 33 ska punkt 2 ersättas med följande:

21.

Artikel 33a ska ändras på följande sätt:

22.

Artikel 35 ska ändras på följande sätt:

23.

Artikel 36 ska ändras på följande sätt:

24.

I artikel 37 ska följande punkt läggas till som punkt 11:

25.

Artikel 40 ska ändras på följande sätt:

26.

I artikel 42.5 ska led b ersättas med följande:

27.

Artikel 44 ska ändras på följande sätt:

28.

▌Artikel 44a ska ändras på följande sätt:

29.

Artikel 45 ska punkt 1 ersättas med följande:

30.

Artikel 45b ska ändras på följande sätt:

31.

Artikel 45c ska ändras på följande sätt:

32.

Följande artikel ska införas som artikel 45ca:

33.

I artikel 45d.1 ska de inledande orden ersättas med följande:

”Kravet enligt artikel 45.1 på en resolutionsenhet som utgör en G-SII-enhet ska bestå av följande:”

34.

I artikel 45f.1 ska tredje stycket ersättas med följande:

”Genom undantag från första och andra stycket i denna punkt ska moderföretag inom unionen som själva inte utgör resolutionsenheter och som är dotterföretag till enheter i tredjeland uppfylla kraven i artiklarna 45c och 45d på konsoliderad basis.”

35.

Artikel 45l ska ändras på följande sätt:

35.

I artikel 45m ska följande punkt införas:

36.

I artikel 45m ska punkt 4 ersättas med följande:

37.

I artikel 46.2 ska första stycket ersättas med följande:

”Den bedömning som avses i punkt 1 i den här artikeln ska fastställa det belopp med vilket nedskrivningsbara skulder behöver skrivas ned eller konverteras

38.

I artikel 47.1 b ska led i ersättas med följande:

39.

Artikel 52 ska ändras på följande sätt:

40.

I artikel 53 ska punkt 3 ersättas med följande:

41.

Artikel 55 ska ändras på följande sätt:

42.

Artikel 59 ska ändras på följande sätt:

43.

Artikel 63 ska ändras på följande sätt:

44.

I artikel 71a ska punkt 3 ersättas med följande:

45.

I artikel 74.3 ska följande led läggas till som led d:

45.

I artikel 84 ska följande punkt införas:

46.

I artikel 88 ska följande punkt införas som punkt 6a:

46.

I artikel 90 ska följande punkt läggas till:

47.

Artikel 91 ska ändras på följande sätt:

48.

I artikel 92.3 ska andra stycket ersättas med följande:

”EBA får på begäran av en resolutionsmyndighet bistå resolutionsmyndigheterna när det gäller att nå ett gemensamt beslut i enlighet med artikel 31.2 c i förordning (EU) nr 1093/2010.”

49.

I artikel 97 ska punkt 4 ersättas med följande:

50.

I artikel 98 ska punkt 1 ändras på följande sätt:

51.

I artikel 101 ska punkt 2 ersättas med följande:

52.

I artikel 102.3 ska första stycket ersättas med följande:

”Om de tillgängliga finansiella medlen efter den inledande tidsperiod som avses i punkt 1 i denna artikel underskrider den målnivå som fastställs i den punkten ska de regelbundna bidrag som tas upp i enlighet med artikel 103 återupptas till dess att målnivån uppnås. Resolutionsmyndigheter får skjuta upp insamlingen av de regelbundna bidrag som tas upp i enlighet med artikel 103 i upp till tre år om det belopp som ska samlas in når ett belopp som står i proportion till kostnaderna för insamlingsprocessen, förutsatt att ett sådant uppskjutande inte väsentligt påverkar resolutionsmyndighetens förmåga att använda finansieringsarrangemangen för resolution i enlighet med artikel 101. Efter det att målnivån initialt har uppnåtts och de tillgängliga finansiella medlen därefter har minskats till mindre än två tredjedelar av målnivån ska de bidragen fastställas till en nivå som gör det möjligt att uppnå målnivån inom fyra år.”

53.

Artikel 103 ska ändras på följande sätt:

54.

I artikel 104.1 ska andra stycket ersättas med följande:

”Extraordinära efterhandsbidrag får inte vara högre än tre gånger 12,5 % av den målnivå som anges i artikel 102.”

55.

Artikel 108 ska ändras på följande sätt:

56.

Artikel 109 ska ändras på följande sätt:

57.

I artikel 111.1 ska följande led läggas till som led e:

58.

Artikel 128 ska ändras på följande sätt:

59.

Följande artikel ska införas som artikel 128a: