—

med beaktande av sin resolution av den 8 mars 2011 om proteinbristen i EU: vilka lösningar finns det på detta långvariga problem? (1),

—

med beaktande av kommissionens förslag av den 14 september 2016 till Europaparlamentets och rådets förordning, den så kallade samlingsförordningen, om finansiella regler för unionens allmänna budget (COM(2016)0605) och om tillhörande ändringar med syftet att införa en begäran till kommissionen om att senast i slutet av 2018 offentliggöra en ”proteinplan” (2),

—

med beaktande av ”Europeiska förklaringen om soja”som Tyskland och Ungern lade fram vid rådets möte (jordbruk) den 12 juni 2017 och som sedan dess har undertecknats av fjorton medlemsstater (3),

—

med beaktande av rådets beslut 93/355/EEG av den 8 juni 1993 om ingåendet av en samförståndsförklaring mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och Förenta staterna inom ramen för GATT om vissa oljeväxtfrön (4),

—

med beaktande av dokumentet Att förändra vår värld: Agenda 2030 för hållbar utveckling, antaget av FN:s generalförsamling den 25 september 2015, särskilt målen för hållbar utveckling 2, 12 och 15,

—

med beaktande av beslutet som FN:s generalförsamling fattade vid sitt 68:e möte om att officiellt utlysa år 2016 till det internationella året för baljväxter, under överinseende av FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO) (5),

—

med beaktande av den studie som beställdes av Europaparlamentets utredningsavdelning B på begäran av utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling om proteingrödors roll för miljön inom den nya gemensamma jordbrukspolitiken (6),

—

med beaktande av den utfrågning som anordnades i parlamentet om att förbättra tillgången på proteingrödor i Europa,

—

med beaktande av Donauförklaringen om soja av den 19 januari 2013,

—

med beaktande av artikel 52 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling och yttrandet från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet (A8-0121/2018), och av följande skäl:

A.

Det råder ett stort underskott på vegetabiliskt protein i EU på grund av behoven i dess djurhållningssektor som är beroende av foderimport från tredje land, och situationen har tyvärr inte förbättrats i någon större utsträckning trots att det under mer än femton års tid har meddelats många avsikter och tagits många initiativ på detta område och trots användningen av biprodukter från biobränsleproduktion i djurfoder. Den nuvarande situationen i EU, som kännetecknas av import av vegetabiliskt protein (huvudsakligen soja) från Sydamerika, är ohållbar och visar att det måste vidtas kraftfullare åtgärder, i synnerhet för att göra denna import mer hållbar.

B.

Det är mycket viktigt att minska unionens enorma beroende av import av proteingrödor, vilka framför allt används som djurfoder. Utöver miljöpåverkan i de sojaproducerande regionerna, innebär den nuvarande situationen stora risker för i första hand EU:s djurhållningssektor, eftersom prisvolatiliteten har ökat kraftigt på de internationella marknaderna.

C.

Europaparlamentet har vid flera tillfällen uttalat sig om proteiner och behovet av en proteinplan för EU, men initiativen har inte fått någon konkret uppföljning som kan ändra situationen vad gäller EU:s beroende av andra för sin försörjning med vegetabiliska proteiner.

D.

Som en följd av BSE-krisen infördes med rätta ett europeiskt förbud mot användning av djurmjöl i djurfoder (7), men detta förbud har emellertid medfört att importen av soja från Latinamerika har ökat kraftigt.

E.

I EU används följaktligen enbart 3 procent av åkermarken till odling av proteingrödor, och mer än 75 procent av EU:s behov av vegetabiliska proteiner importeras, främst från Brasilien, Argentina och Förenta staterna.

F.

Djurhållningssektorn i unionen är extremt känslig för prissvängningar och konkurrenssnedvridning och är beroende av import av högkvalitativt vegetabiliskt protein till överkomliga priser, vilket är en stor utmaning för de europeiska jordbruken.

G.

Europeiska proteingrödor genererar oljehaltiga biprodukter som kan bidra till den cirkulära ekonomin och som är värdefulla som livsmedel eller som förnybar energi eller för framställning av gröna kemikalier. Samproduktion av proteiner och biprodukter gör det möjligt att minska importen av både genetiskt modifierade proteiner och biobränslen som bidrar till avskogning.

H.

Frågan om vegetabiliskt protein som används i djurfoder har alltför ofta enbart analyserats med utgångspunkt i proteinrika råvaror, tillsammans med EU:s underskott på vegetabiliskt protein och forskningen om råvaror som kan komplettera produktionsdjurens foder.

I.

Det måste ske en mer övergripande analys av frågan om vegetabiliskt protein i EU, i syfte att få fram en långsiktig strategi och så många handlingsalternativ som möjligt för att på ett effektivare sätt minska vårt beroende av importerat vegetabiliskt protein. En sådan strategi är ett redskap i övergången till mer hållbara jordbrukssystem och system för jordbruksbaserade livsmedel.

J.

I likhet med energi är protein en nödvändig och oundgänglig del av vår kost som kan tillföras i vegetabilisk eller animalisk form.

K.

Vegetabiliskt protein står i centrum för sådana utmaningar som livsmedelstrygghet och livsmedelssuveränitet (för livsmedel och foder), miljöskydd, den globala uppvärmningen och förnybar energi. Proteiner är livsnödvändiga och finns i alla livsmedel liksom i allt djurfoder.

L.

Den totala europeiska produktionen av proteinrika råvaror ökade från 24,2 till 36,3 miljoner ton (+50 procent mellan 1994 och 2014, men samtidigt ökade den sammanlagda konsumtionen från 39,7 till 57,1 miljoner ton (+44 procent). Det totala proteinunderskottet i EU (20,8 ton år 2014) ökar alltså. Världsmarknaden för vegetabiliskt protein, som är knuten till marknaden för soja och sojaskrå, har växt kraftigt de senaste 50 åren. Konsumtionen av dessa råvaror har exploderat i samtliga medlemsstater och sojakonsumtionen har gått från 2,42 miljoner ton 1960 till nästan 36 miljoner ton i dag. EU:s djurhållningssektor är kraftigt beroende av import av sojabönor och sojaskrå från tredjeländer, särskilt från Sydamerika. Efterfrågan på soja i EU tar en yta på nästan 15 miljoner hektar i anspråk, varav 13 miljoner hektar återfinns i Sydamerika.

M.

Odlingen av proteingrödor skapar ett betydande mervärde för miljön, som inte hotas av den därtill hörande användningen av växtskyddsprodukter.

N.

Kina har under de senaste åren intagit platsen som världens största sojaimportör och har inrättat en egen äkta och föga transparent strategi för säkring av sina leveranser, vid sidan av de traditionella marknadsmekanismerna. Strategin bygger på produktionsavtal med Brasilien, världens största sojaleverantör, och massiva investeringar, som sker på bekostnad av miljön, i produktions-, bearbetnings- (sönderdelnings-) och hamntransportinfrastruktur i detta land. Denna internationaliseringsstrategi som tillämpas av den kinesiska sektorn för jordbruksbaserade livsmedel skulle kunna påverka dagens leveranser av soja och oljeväxtfrön till EU, som också är en viktig kund för Brasilien, och äventyra stabiliteten på EU:s marknader.

O.

Merparten av den importerade sojan, särskilt från Amerika, kommer från genetiskt modifierad odling, en teknik som misstros av de europeiska konsumenterna. Intresset för lokala icke genetiskt modifierade produkter ökar liksom oron över det koldioxidavtryck som importen orsakar. I EU stöder många sojaproducenter och sojabearbetningsföretag, djurfoderproducenter liksom företrädare för livsmedelsbranschen (köttproducenter, mjölk- och äggproducenter och andra användare av sojabönor), handelskedjor och andra relevanta institutioner hållbara och certifierade system för produktion av icke genetiskt modifierad soja.

P.

I syfte att tillgodose EU:s livsmedelsbehov har det europeiska jordbruket förändrats i grunden, under inflytande av den gemensamma jordbrukspolitiken. Det har blivit intensivare och marknaderna för jordbruksprodukter och råvaror har öppnats upp, vilket har ökat EU:s beroende av import av vegetabiliskt protein från Amerika. Globaliseringen har lett till att kostvanorna likriktats och till att jordbruksföretagen specialiserat sig, vilket har medfört att insatsvaror för proteinproduktionen – både kvävehaltigt konstgödsel och proteinrika råvaror för djurfoder – transporteras över långa avstånd, något som påverkar miljön och klimatet.

Q.

Produktionen av proteingrödor, i synnerhet soja, som importeras för produktion av djurfoder är en av de främsta orsakerna till den förändrade markanvändningen och en kraftigt bidragande orsak till den globala avskogningen i många regioner utanför EU. Ökad odling av proteiner i EU skulle kunna utgöra ett viktigt komplement till de åtgärder som vidtas för att skapa leveranskedjor för jordbruksråvaror som inte leder till avskogning. Att möta den globala utmaning som avskogning och skogsförstörelse medför har blivit allt viktigare mot bakgrund av Agenda 2030 för hållbar utveckling och Parisavtalet om klimatförändringar.

R.

Behovet av kväve för att ge näring till växter och producera vegetabiliskt protein, med undantag för baljväxter, täcks i dag i första hand av kvävehaltigt konstgödsel, som är dyrt och energislukande att producera, förorsakar både vatten- och luftföroreningar och har ett stort ekologiskt fotavtryck på grund av de stora mängder fossila bränslen som används i tillverkningsprocessen. Detta bidrar inte till målet att få till stånd en cirkulär ekonomi och att effektivisera användningen av våra resurser och avfallsflöden. Under dessa omständigheter måste man tänka om i proteinfrågan, hela vägen från produktion till konsumtion, vad gäller produktions- och miljöprestanda, på grundval av en mer tillfredsställande hantering av kvävecykeln, inbegripet genom användningen och utvecklingen av ekologiska kvävegödselmedel såsom återvunna näringsämnen från sådant bioavfall som stallgödsel.

S.

För att EU:s beroende av import av vegetabiliskt protein ska kunna minska går det inte att fokusera enbart på proteinrika grödor som tillgodoser idisslares och icke idisslares behov, utan det är nödvändigt att beakta även alla andra grödor (inklusive foderarealer och gräsbevuxen mark) som, trots att de är mindre proteinrika, odlas på stora arealer i hela EU. Det finns många fördelar med naturbete för idisslare, bl.a. minskar gårdarnas kostnader för insatsvaror.

T.

Produktionen av vegetabiliskt protein kommer inte att öka utan att det sker en förbättring av sådana grödors lönsamhet, och det krävs nu en strategisk, effektiv och ambitiös försörjningsplan för vegetabiliskt protein för att möjliggöra en hållbar utveckling av det europeiska jordbruket. För att genomföra en sådan plan måste flera av EU:s politikområden mobiliseras, i första hand den gemensamma jordbrukspolitiken.

U.

Under de senaste årtiondena har EU använt tre huvudsakliga åtgärder för att främja målet att uppnå oberoende i EU vad gäller proteinproduktion, nämligen frivilligt kopplat stöd till odling av proteingrödor och oljeväxter, EU:s politik för biobränsle och det tvärvillkor avseende 30 procent av direktstödet som infördes genom den senaste reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken för genomförandet av miljöanpassningsåtgärder, bland annat kravet att avsätta 5 procent av åkermarken till områden med ekologiskt fokus och beslutet att tillåta odling av kvävebindande växter och fånggrödor.

V.

Intresset bland jordbrukare för kvävebindande och proteinrika grödor har ökat kraftigt eftersom dessa grödor hjälper jordbrukarna att uppfylla miljöanpassningskraven, och detta intresse kommer att uppmuntra växtförädlarna att återuppta eller utöka sin verksamhet med dessa grödor.

W.

Under perioden 2000–2013 lyckades de åtgärder som införts genom den gemensamma jordbrukspolitiken inte i sig vända den nedåtgående trenden eller stagnationen inom proteinproduktionen i EU. Sedan 2013 har emellertid kombinationen av dessa stöd tillsammans med den miljöanpassningsåtgärd som tillåter odling av proteingrödor i områden med ekologiskt fokus lett till en kraftigt ökad produktion av proteingrödor i EU.

X.

Den politiska överenskommelse om den gemensamma jordbrukspolitiken som nåddes av Europaparlamentet, rådet och kommissionen 2013 föreskriver möjligheten att odla kvävebindande grödor i områden med ekologiskt fokus.

Y.

Forskningen har visat att fodertillverkare ofta tillför fodret mer protein än vad som anses vara nödvändigt, och effektivitetsvinster kan göras om man med större noggrannhet fastställer hur mycket protein som behövs för den djurart som fodret är avsett för.

Z.

Som en följd av den ringa odlingen av proteingrödor i EU minskar antalet forskningsprogram som är inriktade på vegetabiliskt protein, och det sker även en tillbakagång vad gäller utbildning, innovation och tillägnande av praktiska kunskaper i EU. Innovationen bör effektiviseras och politiken till stöd för forskning om proteiner stärkas, men för att detta ska fungera krävs det politiska åtaganden på medellång till lång sikt. Politiken till stöd för forskning om proteiner bör också inkludera lokalt anpassade inhemska baljväxter.

AA.

Växtförädlingsverksamhet kommer att spela en viktig roll för utvecklingen av nya proteingrödesorter som kan bidra till en större proteinproduktion i EU. Effektiv växtförädlingsverksamhet kräver en långsiktig forskningspolitik med tillräcklig finansiering och ett lämpligt regelverk som uppmuntrar innovation.

AB.

Kommissionen har redan finansierat, och håller på att finansiera, ett antal relevanta projekt, däribland de under rubriken SFS-44–2016 som omfattar ett gemensamt växtförädlingsprogram för att minska EU:s och Kinas beroende av proteinimport. Man bör säkerställa att resultaten av sådana projekt kommuniceras, sprids och används på lämpligt sätt så att framtida beslut på området bygger på fakta.

AC.

I reala termer har kostnaderna för soja i princip fördubblats sedan 2007.

1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

9.

10.

11.

12.

13.

14.

15.

16.

17.

18.

19.

20.

21.

22.

23.

24.

25.

26.

27.

28.

29.

30.

31.

32.

33.

34.

35.

36.

37.

38.

39.

40.

41.

42.