1.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 240/9

1.

Agendan för städer är ett ytterst betydelsefullt EU-projekt: Det som tas fram är ett nytt arbetssätt som ska tillhandahålla en operativ ram och ändamålsenliga instrument för att sörja för samstämmighet mellan alla politikområden som rör städerna och deras kringliggande funktionella områden. Eftersom omkring två tredjedelar av EU:s sektorspolitik påverkar stadsområdena bör städerna i högre grad vara involverade när politiken utformas och genomförs. Målet är att förbättra livskvaliteten i städerna och utveckla nya ”urbana” styrelseformer som genom ett praktiskt och konkret tillvägagångssätt, samordnat på olika nivåer och med respekt för subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna, fastställer och genomför mål. Detta nya stadsparadigm ger stora möjligheter: Det kan ge lokalbefolkningen möjlighet att verkligen erfara EU-mervärdet när det gäller att hantera de sociala och demografiska utmaningarna, det kan – i nära anslutning till kommissionens agenda för bättre lagstiftning – förbättra kvaliteten på EU-politiken genom den ömsesidiga kopplingen till nationella, regionala och lokala strategier och på så sätt gå mycket längre än det hittillsvarande samarbetet. ReK understryker att agendan för städer måste ingå i en mer heltäckande territoriell vision, där man ser till både stads- och landsbygdsområden (1).

Det kan också ge ett relevant bidrag till uppnåendet av målen i artikel 3 i EU-fördraget, i synnerhet målet om ekonomisk, social och territoriell sammanhållning, och målen i Europa 2020-strategin (2).

Inom ramen för en ”nedifrån-och-upp”-strategi och flernivåstyre finns det tre grundläggande kriterier som är avgörande för att denna process ska bli framgångsrik:

2.

ReK påminner om de insatser som genomförts sedan 1989 och om de urbana pilotprojekten för att ta större hänsyn till städerna och ge dem en mer framträdande plats i utformningen av politiken på europeisk nivå och för att förbereda en agenda för städer på EU-nivå:

3.

Städernas betydelse: Den globala tendensen att befolkningen i allt större utsträckning koncentreras till städerna är märkbar även i Europa. Europa är en kontinent där numera ca 70 % av befolkningen bor i städer eller tätorter. De utgör motorer för ekonomisk utveckling (de står för mer än 75 % av BNP), social delaktighet och hållbar utveckling. Städerna kännetecknas dock också av direkt interaktion mellan sociala motsatser: fattigdom och välstånd, sysselsättningspotential och långtidsarbetslöshet, arbetskraftsefterfrågan och arbetskraftsbrist, stora skillnader på utbildningsområdet och särskilda utmaningar på miljöområdet, för att bara nämna några få. Som ”katalysatorer för integrationen” kommer de även till stor del hjälpa till att hantera de nuvarande flyktingströmmarna och även migrationen inom EU. EU:s politik skulle inte vara genomförbar utan hänsyn till den urbana dimensionen.

4.

Integrerade och multidisciplinära metoder: Redan i Leipzigstadgan från 2007 betonades att enbart integrerade metoder kan bli framgångsrika i städerna och att flernivåstyre är nyckeln till att lösa komplexa problem i städerna. Att övervinna ”silotänkandet i den offentliga förvaltningen”, dvs. en avdelningsövergripande strategi för att lösa problem, samverkan på tvärs över traditionella hierarkier och deltagande av olika berörda parter, med hänsyn till skillnaderna mellan lokala och regionala territorier, är framgångsrika metoder. Därmed skisseras här områden som är nära kopplade till kommissionens föreställningar om ”bättre lagstiftning”, ”bättre finansiering” och ”bättre samordning”. Integrerade metoder förutsätter emellertid en hög grad av samordning och samarbete på och mellan alla nivåer: lokal, regional, nationell och europeisk.

5.

Stad och landsbygd som kompletterande funktionella områden: I diskussionen om agendan för städer ges det ofta uttryck för farhågan att en starkare inriktning på stadsintressen skulle ske på bekostnad av stödet till landsbygden. ReK framhåller emellertid betydelsen av förbindelserna mellan stad och landsbygd och erkänner den roll som landsbygden spelar, som också bidrar till att främja tillväxt och sysselsättning. EU:s politik får inte uppmuntra ett konkurrensförhållande mellan dessa två dimensioner, som är sammankopplade geografiskt, administrativt samt i fråga om funktionell och tematisk politik. Det bör därför framhållas att de båda dimensionerna kompletterar varandra och att de därigenom testar och möjliggör nya styresformer mellan sig, särskilt genom ökad tillgång till tjänster och utveckling av digital teknik. Enbart om båda är starka kan man uppnå det överordnade målet: ett ekologiskt, ekonomiskt och socialt starkt Europa samt ökad territoriell sammanhållning. I fokus för en europeisk stadspolitik står alla städer och omkringliggande funktionella områden: inte bara huvud- och storstäder utan även medelstora och små städer, som är mycket viktiga för sina omgivningar.

6.

I EU-agendan för städer bör det också ges riktlinjer för EU:s förhandlingspositioner inför Habitat III-konferensen i Quito den 17–20 oktober 2016. Dessutom, och i linje med både EU:s målsättning att bli en starkare global aktör och behovet av att öka enhetligheten mellan EU:s utrikes- och inrikespolitik, bör EU stärka och stimulera det internationella samarbetet och utbytet mellan stadsmyndigheter.

7.

För ett framgångsrikt genomförande måste agendan för städer också bygga på en samordnad strategi för styrningen av stadsområdena och regionerna, som omfattar de institutionella och administrativa strukturerna.

8.

För att utforma en EU-agenda för städer som respekterar subsidiaritetsprincipen och inbegriper deltagande av de lokala och regionala myndigheterna nedifrån-och-upp har det en avgörande betydelse att de folkvalda lokala och regionala myndigheterna och deras representativa sammanslutningar på nationell och europeisk nivå involveras i beslutsfattandet och att de deltar och har en ansvarsfull roll i samband med utarbetandet av de operativa programmen samt vid genomförandet och utvärderingen av sammanhållningspolitiken, med beaktande av deras respektive institutionella roller.

9.

Kommissionen har tillsammans med det nederländska rådsordförandeskapet och med deltagande av många berörda parter börjat förbereda Amsterdampakten. Målet är att inom ramen för tolv tematiska partnerskap under tre år utarbeta och genomföra handlingsplaner för integrerad politik för viktiga problem i stadsområden.

Dessa tematiska partnerskap är tänkta att vara ett viktigt genomföranderedskap inom agendan för städer. De kommer att sammanföra ett allt större antal sektorpolitiska områden som påverkar EU:s stadsområden. Avgörande för framgången för partnerskapen och styrkommittén för EU:s agenda för städerna, som kommer att övervaka processen, är också att utvecklingen sker i nära samarbete med stadsmyndigheter, lokala och regionala myndigheter, medlemsstaterna, EU-institutionerna (däribland Europeiska regionkommittén) och relevanta lokala aktörer.

ReK förespråkar att man fokuserar på ett begränsat antal viktiga politikområden som skulle göra det möjligt att uppnå synliga resultat och demonstrera mervärdet med EU-agendan för städer. De tolv prioriterade teman som fastställts utgör inte någon uttömmande förteckning. Partnerskap bör upprättas även för andra teman där en integrerad politik behövs, t.ex. beaktande av den kulturella dimensionen samt turismen i stadsutvecklingen och nya inkluderande former av deltagande, innovation och ”smarta städer”. En heltäckande bedömning av de tematiska prioriteringarna kommer dock att vara möjlig först när partnerskapen har utarbetats, eftersom det först då kommer att visa sig om och hur de teman som är så viktiga för Europeiska unionen, t.ex. ungdomssysselsättningen, är förankrade. ReK välkomnar att fyra pilotpartnerskap (”luftkvalitet”, ”bostäder”, ”fattigdom i städer” och ”migration och integration av flyktingar”) redan har inlett sitt arbete. För partnerskapens fortsatta arbete är det ytterst viktigt att man redan från början enas om en betydande bindande karaktär, till exempel i form av halvårsrapporter till kommissionen, Europaparlamentet, rådet och ReK. ReK framhåller även möjligheten att de tematiska partnerskapen kan bidra till utformningen av kommande, och revideringen av nuvarande, EU-lagstiftning. När det gäller finansieringen av deltagandet i de tematiska partnerskapen, som förväntas inbegripa cirka 15 partner, och med tanke på att Nederländerna redan har avsatt 50 000 euro till stöd för varje partnerskap, uppmanar ReK kommissionen att undersöka möjligheten att finansiera tekniskt bistånd för att underlätta för berörda lokala myndigheter att bli partner.

10.

Utvecklingen och finansieringen av de handlingsplaner för städer som tas fram inom ramen för Amsterdampakten eller andra EU-program (t.ex. Urbact) skulle under den kommande programperioden kunna omfattas av operativa program.

11.

Dessutom är det viktigt att kommissionen spelar en stark och bindande roll i samordningen. Till detta hör att förste vice ordföranden utses till samordnare för EU:s agenda för städer, som genom sin funktion även skulle garantera en stark koppling till agendan för bättre lagstiftning. Denna samordning skulle också avhjälpa den splittrade syn på städer som är ett resultat av de enskilda generaldirektoratens respektive fackperspektiv. ”Smarta städer” och, när det gäller landsbygdsområden, ”smarta regioner” skulle då inte enbart vara ”tekniskt smarta” utan även socialt smarta städer och regioner. Det finns också ett behov av en integrerad politik inom EU-agendan för städer, där strategierna Smarta städer och Smart specialisering (RIS3) strömlinjeformas. En helhetssyn är absolut nödvändig särskilt med tanke på en utmaning som flyktingvågen och de motsvarande integrationsbehoven. Vidare utgör införlivandet av agendan för städerna i kommissionens årliga arbetsprogram en annan viktig faktor. Även detta skulle gagna processens öppenhet och bindande karaktär.

12.

ReK vill framhålla att det krävs ytterligare framsteg för att se till att lokala och regionala myndigheter, däribland stads- och regionsnätverk och andra intressenter, blir bättre involverade i att både iordningställa och utvärdera den EU-politik som påverkar och/eller är inriktad på myndigheter med ansvar för stadsområden.

13.

Komplettering av konsekvensbedömningarna med en stadsdimension: Det pilotprojekt för territoriell konsekvensbedömning av t.ex. byggnaders energieffektivitet som ReK och kommissionen tagit initiativ till visar att det finns lämpliga instrument för att komplettera konsekvensbedömningarna med en bedömning av den territoriella dimensionen. Inte minst har pilotprojektet visat städernas och regionernas stora intresse, beredskap och förmåga att aktivt delta i de motsvarande åtgärderna och bidra med nödvändig input.

14.

Det är nödvändigt att genomföra kunskapsutbyte och samarbete mellan städerna för att främja utbyte av expertis/bästa praxis mellan städer och lokala myndigheter genom att minimera den administrativa bördan så mycket som möjligt. Insamling av uppgifter om stadsutvecklingsfrågor får endast ske i undantagsfall och ska inskränkas till det absolut nödvändigaste.

15.

ReK efterlyser återigen en systematisk granskning av möjligheterna att förbättra stödet till städer och deras funktionella områden. Följande skulle vara tänkbart:

16.

Den europeiska planeringsterminens ökande betydelse som instrument för samordning av den ekonomiska politiken gör att ReK anser att även stads- och landsbygdsaspekter måste beaktas på lämpligt sätt inom ramen för den europeiska planeringsterminen. Detta kan uppnås genom att de lokala och regionala myndigheterna i god tid involveras i det årliga utarbetandet av de nationella reformprogrammen i medlemsstaterna. I detta sammanhang kan kommissionens representant för den europeiska planeringsterminen i den enskilda medlemsstaten spela en viktig roll.

17.

ReK betonar också stadsnätens dynamik och kapacitet att bidra till att uppnå Europeiska unionens politiska mål. När det gäller borgmästaravtalet, som samlar över 6 000 lokala och regionala myndigheter som har åtagit sig att minska koldioxidutsläppen och överträffa EU:s klimatmål för 2020, uppmanar ReK kommissionen att utveckla borgmästaravtalets roll i syfte att förlänga dess verksamhet till efter 2020 så att det blir ett instrument för konkreta bidrag från städer och regioner i kampen mot klimatförändringarna inom en vidare EU-ram (4).

18.

Amsterdampakten bör leda till en bindande överenskommelse om processen för att genomföra agendan för städer. De åtta partnerskap som ännu inte påbörjats bör inledas omgående. Snart därefter bör man se över förteckningen över teman för att bedöma om partnerskapen avspeglar de viktigaste aspekterna av verkligheten i städerna. ReK välkomnar det förslag som lades fram av det nederländska ordförandeskapet i utkastet till Amsterdampakten om att övergripande frågor, bland annat stadsförvaltning, styrning över förvaltningsgränserna, inklusive mellan städer och landsbygd och gränsöverskridande samarbete, samt tillhandahållande av offentliga tjänster av allmänt intresse, integreras i alla tematiska partnerskap. I fråga om den sistnämnda aspekten måste man se till att EU-agendan för städer i enlighet med artikel 14 i EUF-fördraget och protokoll nr 26 respekterar det lokala och regionala självstyret och det därmed förknippade handlingsutrymmet enligt EU:s primärrätt, och i synnerhet tematiskt integrerar kommunala tjänster av allmänt intresse.

19.

Utöver de organ och rapporteringsskyldigheter som föreskrivs i Amsterdampakten bör rapport regelbundet avläggas för kommissionen, Europaparlamentet, rådet och ReK för att sörja för ett öppet och allmänt tillgängligt förfarande där inte bara de direkt berörda utan även en bred intresserad allmänhet kan följa processen (5).

20.

För att se till att agendan i hög grad är bindande för framtida rådsordförandeskap bör Amsterdampakten efter antagandet vid det informella rådsmötet för ministrarna med ansvar för stadsutveckling den 30 maj 2016 tas upp i slutsatserna från rådet (allmänna frågor) i juni 2016. Detta bör kopplas till en uppmaning till framtida rådsordförandeskap att ta med agendan för städer i sina arbetsprogram.

Under det slovakiska rådsordförandeskapet bör en första rapport om genomförandet av partnerskapen läggas fram före slutet av 2016.

21.

För att göra den fortsatta politikutformningen och hållbarheten inom ramen för en agenda för städer bindande bör man lägga fram en vitbok där resultaten av partnerskapen utvärderas och systematiseras och där faktorer för bättre styrning beskrivs och görs överförbara. På så sätt uppnås både bindande kraft och mer öppenhet. Vitboken bör dock inte läggas fram först efter att de treåriga partnerskapen har löpt ut, utan den bör 2017, efter en halvtidsutvärdering, sammanfatta och systematisera de redan vunna erfarenheterna, som bör utgöra underlag till förberedelserna av den framtida programperioden för de europeiska struktur- och investeringsfonderna från 2021 och efterföljaren till Europa 2020-strategin.