This document is an excerpt from the EUR-Lex website
Document 52013PC0627
Proposal for a REGULATION OF THE EUROPEAN PARLIAMENT AND OF THE COUNCIL laying down measures concerning the European single market for electronic communications and to achieve a Connected Continent, and amending Directives 2002/20/EC, 2002/21/EC and 2002/22/EC and Regulations (EC) No 1211/2009 and (EU) No 531/2012
Förslag till EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING om åtgärder för att fullborda den europeiska inre marknaden för elektronisk kommunikation och upprätta en uppkopplad kontinent, och om ändring av direktiven 2002/20/EG, 2002/21/EG och 2002/22/EG samt förordningarna (EG) nr 1211/2009 och (EU) nr 531/2012
Förslag till EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING om åtgärder för att fullborda den europeiska inre marknaden för elektronisk kommunikation och upprätta en uppkopplad kontinent, och om ändring av direktiven 2002/20/EG, 2002/21/EG och 2002/22/EG samt förordningarna (EG) nr 1211/2009 och (EU) nr 531/2012
/* COM/2013/0627 final - 2013/0309 (COD) */
Förslag till EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING om åtgärder för att fullborda den europeiska inre marknaden för elektronisk kommunikation och upprätta en uppkopplad kontinent, och om ändring av direktiven 2002/20/EG, 2002/21/EG och 2002/22/EG samt förordningarna (EG) nr 1211/2009 och (EU) nr 531/2012 /* COM/2013/0627 final - 2013/0309 (COD) */
MOTIVERING 1. BAKGRUND
TILL FÖRSLAGET 1.1. Syfte EU
måste ta till vara nya tillväxtkällor för att återställa konkurrenskraft,
främja innovation och skapa nya arbetstillfällen. Världens ekonomi utvecklas
mot en internetekonomi och informations- och kommunikationsteknik (IKT) bör
till fullo erkännas som en källa till smart och hållbar tillväxt för alla. EU
har inte råd att gå miste om fördelarna av internettekniken, som sett till
samtliga sektorer svarat för 50 % av produktivitetsvinsterna under de senaste
åren, som skapar fem nya arbetstillfällen för varje två förlorade och som är en
drivkraft för innovativa och nya tjänster som snabbt kan nå global omfattning
om de får möjlighet att växa. Detta är avgörande för att EU ska kunna komma ur
krisen starkare, vilket kan ske om vi tar itu med de hinder för tillväxt som
beror på den nuvarande uppsplittringen. Detta bekräftades till fullo vid
Europeiska rådets vårmöte 2013, där det i slutsatserna sades att kommissionen
senast i oktober 2013 ska lägga fram en rapport om de återstående hindren för
fullbordandet av en helt fungerande digital inre marknad, och föreslå konkreta
åtgärder för att snarast möjligt upprätta en inre marknad inom informations-
och kommunikationsteknik. Det
allmänna syftet med detta förslag är att bidra till utvecklingen av en inre
marknad för elektronisk kommunikation där –
invånare och företag har tillträde till elektroniska kommunikationstjänster
oavsett var de tillhandahålls i unionen, utan gränshinder eller omotiverade
extrakostnader, –
företag som tillhandahåller elektroniska kommunikationsnät och
kommunikationstjänster kan driva och tillhandahålla sådana nät och tjänster var
än de är etablerade och var än deras kunder finns i EU. Detta ambitiösa mål är viktigt i sig själv
efter mer än ett decennium av EU-lagstiftningsåtgärder för att liberalisera och
integrera dessa marknader. De brådskande och beslutsamma åtgärder för att uppnå
detta som anges i detta förslag är desto mer väsentliga eftersom effekterna av
vissa åtgärder kommer att förverkligas till fullo först ett tag efter att de
antagits. En inre marknad för
elektronisk kommunikation skulle främja konkurrens, investeringar och
innovation när det gäller nät och tjänster, genom att främja
marknadsintegrering och gränsöverskridande investeringar i nät och
tjänstetillhandahållande. De specifika åtgärder som föreslås bör medföra en
högre grad av konkurrens i fråga om infrastrukturens kvalitet och pris samt mer
innovation och starkare differentiering, bland annat i fråga om affärsmodeller,
och göra det enklare att förutse de kommersiella och tekniska inslagen i
investeringsbeslut om etablering eller expansion på marknader för trådlösa
eller fasta nät. Förslaget kommer således att stödja andra åtgärder för att
främja de ambitiösa bredbandsmål som anges i den digitala agendan för Europa
samt etableringen av en verkligt digital inre marknad, där innehålls- och
programvarutjänster samt andra digitala tjänster kan flöda fritt. En ökad
infrastrukturkonkurrens och integrering av olika infrastrukturer i unionen
borde också medföra minskade flaskhalsar och ett behov av att marknaderna för
elektronisk kommunikation regleras i förväg, så att denna sektor liksom andra
ekonomiska sektorer blir föremål för övergripande lagstiftning och
konkurrensregler. En ökad förekomst av
digitala infrastrukturer och tjänster skulle i sin tur utvidga konsumentens
urval av tjänster och förbättra kvaliteten på dessa tjänster samt bidra till
territoriell och social sammanhållning och ökad rörlighet över hela EU. Om man
ser till den digitala ekonomin i stort bör samtidigt en bättre fungerande
sektor för elektronisk kommunikation i hela EU leda till ett större urval av
insatsvaror för företagen och bättre kvalitet på dessa insatsvaror, vilket
möjliggör att man förverkligar de produktivitetsvinster som hänger samman med
IKT och kan dra nytta av moderniserade offentliga tjänster. Det slutliga målet
är att stödja europeisk konkurrenskraft i en värld som i ökande utsträckning
förlitar sig på den digitala ekonomin för att fungera och utvecklas. Utmaningarna när det gäller integrering av den
inre marknaden är bland annat följande: För det första är det nödvändigt att
undanröja onödiga hinder i auktorisationssystemet och i bestämmelserna för
tillhandahållande av tjänster, så att en auktorisation som erhållits i en
medlemsstat är giltig i alla andra medlemsstater och så att operatörer kan
tillhandahålla tjänster på grundval av en konsekvent och stabil tillämpning av
lagar och föreskrifter. För det andra är det viktigt att få mer harmoniserade villkor
för tillträde till grundläggande insatsvaror, genom att garantera
mobiloperatörer förutsägbara villkor för tilldelning och samordnade tidsramar
för tillträde till spektrum för trådlösa bredband i hela EU och genom att
harmonisera metoderna för tillträde till europeiska fasta nät så att det blir
enklare för leverantörer att erbjuda sina tjänster på den inre marknaden. För
det tredje är det nödvändigt att garantera ett enhetligt högt konsumentskydd
inom unionen och enhetliga affärsvillkor i detta avseende, bland annat genom
åtgärder för att gradvis avveckla överdebitering av mobila roamingtjänster och
genom att säkerställa tillträde till ett öppet internet. Detta är distinkta
utmaningar, för vilka tydliga lösningar anges i detta förslag, men alla är väsentliga
för affärs- och investeringsbesluten i denna sektor, och för konsumenternas
skull måste alla problem åtgärdas nu och samtidigt, för att vi ska kunna
frigöra den inre marknadens potential. Utöver dessa finns den bredare
utmaningen att bygga upp en digital inre marknad, exempelvis regler om
onlineinnehåll. För att européer ska kunna
utnyttja nya innovativa tjänster av hög kvalitet är det nödvändigt att snabba
på investeringarna i nästa generations infrastruktur. Ett adekvat regelverk är
avgörande för att bidra till en dynamisk och konkurrensutsatt marknad. Regelverket måste ha rätt balans mellan risk och avkastning
för dem som är beredda att investera.
Detta kan också bidra till att man löser problemet med det splittrade
tillhandahållandet av tjänster, så att alla branscher och användare i EU kan
utnyttja alla fördelar med tjänsterna. För att bidra till uppnåendet av dessa
mål antar kommissionen tillsammans med detta förslag en rekommendation om
enhetliga icke-diskrimineringsskyldigheter och kostnadsberäkningsmetoder för
att främja konkurrens och förbättra klimatet för bredbandsinvesteringar.[1] Denna
rekommendation kommer att främja konkurrens och investeringar i
höghastighetsnät genom att skapa långsiktigt stabila priser för tillträde till
kopparnätet, säkerställa tillträdessökande lika tillträde till etablerade
operatörers nät så att lika konkurrensvillkor skapas och genom att fastställa
villkoren för när en prisreglering av nästa generations accessnät inte längre
är motiverad. Detta gör att investerare i sådana nät får större möjligheter att
utforma lämpliga prissättningsstrategier för att uppnå vinst i konkurrensen med
andra infrastrukturer som reglerade kopparnät, kabel i vissa områden och, i
ökande utsträckning, fjärde generationens mobilnät. Detta förslag måste ses
mot bakgrund av andra nyligen tagna eller nära förestående initiativ på
området. Förslaget bygger på och vidareutvecklar de huvudsakliga direktiven
från 2002 om tillhandahållande av elektronisk kommunikation, i deras 2009
ändrade lydelse, genom att införa direkt tillämpliga regler som ska gälla
tillsammans med direktivreglerna i fråga om exempelvis auktorisation,
spektrumtilldelning och tillträde till nät. Förslaget ska antas mot bakgrund av
kommissionens förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om åtgärder
för att minska kostnaderna för utbyggnad av höghastighetsnät för elektronisk
kommunikation[2],
som också avser att i ett enda instrument behandla flera distinkta och
reglerade kostnadsposter i olika skeden av nätinvesteringsprocessen och som
sammantaget möjliggör en minskning av kostnaderna för bredbandsutbyggnad med
upp till 30 %. Förslaget beaktar också att kommissionens rekommendation om
relevanta marknader[3]
ska ses över 2014 och att förberedelserna för detta har kommit långt. Ett
snabbt antagande och genomförande av detta förslag skulle kunna möjliggöra en
minskning av det antal marknader eller omfattningen av de marknader som
omfattas av förhandsreglering, inom ramen för en framtida analys av
konkurrensutvecklingen på den inre marknaden. 1.2. Allmän bakgrund I dagens värld förmedlas
många nya digitala tjänster och program online på EU:s inre marknad. Dagens
innovations- och tillväxtmöjligheter är ofta digitala i praktiskt taget varje
sektor av ekonomin, från fordonsindustrin (uppkopplade bilar) till
energisektorn (smarta nät) och från offentliga förvaltningar (e-förvaltning)
till allmänna tjänster (e-hälsa). Det krävs tillträde till
tjänster och infrastruktur av senaste typ för att driva nästan alla typer av
företag, från små nystartade företag till stora företag. Hela detta ekosystem
är beroende av den uppkoppling som elektroniska kommunikationsnät ger. EU
är i dag uppdelat i 28 separata nationella kommunikationsmarknader, var och en
med ett visst antal aktörer. Detta medför att totalt mer än 200 operatörer
betjänar en marknad på 510 miljoner kunder, samtidigt som ingen operatör verkar
på mer än hälften av medlemsstaternas marknader och de flesta på ett mycket
mindre antal marknader. EU:s regler om till exempel auktorisation, regleringsvillkor,
spektrumtilldelning och konsumentskydd genomförs på olika sätt. Detta lapptäcke
skapar hinder för tillträde och leder till ökade kostnader för operatörer som
vill tillhandahålla gränsöverskridande tjänster, vilket i sin tur hämmar deras
expansion. Detta kontrasterar starkt mot USA eller Kina, som har en gemensam
marknad på 330 respektive 1 400 miljoner kunder, med fyra till fem stora
operatörer, ett enda regelverk, ett licenssystem och en spektrumpolitik. Stordriftsfördelar och nya
tillväxtmöjligheter kan förbättra avkastningen på investeringar i
höghastighetsnät och samtidigt främja konkurrens och global konkurrenskraft.
Men operatörer kan inte dra tillräcklig fördel av detta inom EU. I andra delar av världen görs stora digitala insatser och investeringar, som är lönsamma för både
investerare och konsumenter, men sådana uppgraderingar sker inte tillräckligt
snabbt i EU. Samtidigt får
konsumenterna till följd av uppsplittringen i nationella marknader färre
valmöjligheter och tjänster som är mindre innovativa och av lägre kvalitet, men
betalar fortfarande höga priser för samtal över gränserna eller roaming inom
EU. Detta innebär att de inte kan dra full nytta av de digitala tjänster som
potentiellt finns tillgängliga i dag. Detta
leder i sin tur till att EU går miste om en stor möjlig källa till tillväxt. I
en värld där IKT har stor genomslagskraft leder en splittrad marknad för
elektronisk kommunikation till att ekonomins effektivitet och produktivitet
undergrävs. De outnyttjade möjligheterna på en inre EU-omfattande marknad för
elektronisk kommunikation uppskattas motsvara upp till 0,9 % av BNP eller 110
miljarder euro per år.[4]
Vinsterna av en inre marknad för affärskommunikationstjänster uppgår bara de
till nästan 90 miljarder euro per år.[5] En sund
telekommunikationsmarknad understödjer en bredare digital ekonomi, vars dynamik
återspeglas i dess ihållande förmåga att skapa arbetstillfällen. För att ge en
uppfattning om denna bredare ekonomis omfattning och styrka kan det nämnas att
mer än 4 miljoner IKT-specialister arbetar i EU, ett antal som fortsätter att
öka trots recessionen. I ekonomin som helhet skulle ökade IKT-investeringar,
förbättrad e-kompetens hos arbetskraften och reformer av villkoren för
internetekonomin kunna leda till en ökning av BNP på ytterligare 5 % fram till
2020[6] och skapa 3,8 miljoner
arbetstillfällen.[7]
Marknadshinder för elektronisk kommunikation hämmar
fördelarna med europeiska gränsöverskridande tjänster: bättre kvalitet,
stordriftsfördelar, ökade investeringar, ökad effektivitet och starkare
förhandlingspositioner. Detta inverkar i sin tur negativt på det digitala
ekosystemet i allmänhet, vilket bland annat drabbar europeiska
utrustningstillverkare och innehålls- och programvaruleverantörer, från
nystartade företag till stater. Det påverkar även
ekonomiska sektorer som banksektorn, fordonsindustrin samt logistik,
detaljhandel, hälso- och sjukvård, energi och transport, som är beroende av
uppkopplingsmöjligheter för att öka produktiviteten, till exempel genom molntjänster,
uppkopplade föremål och ett integrerat tillhandahållande av tjänster. 1.3. Politisk bakgrund I
den digitala agendan för Europa, ett av flaggskeppsinitiativen i EU:s Europa
2020-strategi, betonas redan den centrala roll som IKT och nätuppkoppling spelar.
Agendan innehåller många initiativ för att främja investeringar, öka
konkurrensen och minska kostnaderna för att anlägga höghastighetsnät, så att
alla européer får tillträde till snabbt bredband. Kommissionen har också
lanserat en bred koalition för digitala arbetstillfällen, för att utnyttja
sektorns sysselsättningsmöjligheter. Kommissionen
genomför dessutom initiativ för att skapa en ”digital inre marknad” och främja
onlineinnehåll, däribland e-handel och e-förvaltning. Den har också föreslagit
en reform av EU:s uppgiftsskyddsförordning för att skydda personers integritet
och samtidigt underlätta innovation och företagande på den inre marknaden, och
en strategi för främjande av it-säkerhet och försvar av EU:s kritiska
infrastruktur och nät, däribland ett utkast till direktiv om nät- och
informationssäkerhet[8].
Detta är väsentligt för att invånare och konsumenter ska få förtroende för
internetmiljön. En
utveckling mot en inre marknad för elektronisk kommunikation skulle understödja
uppbyggandet av en digital inre marknad. En sådan marknad skulle inte bara
förutsätta modern infrastruktur, utan även innovativa och säkra digitala
tjänster. Europeiska
rådet är medvetet om detta och betonade vid sitt vårmöte 2013 den digitala inre
marknadens betydelse för tillväxt och uppmanade kommissionen att (i tid inför
rådets oktobermöte) lägga fram konkreta åtgärder för att upprätta en inre
marknad för IKT så snart som möjligt. Detta förslag tillsammans med
kommissionens rekommendation om enhetliga icke-diskrimineringsskyldigheter och
kostnadsberäkningsmetoder för att främja konkurrens och förbättra klimatet för
bredbandsinvesteringar, utgör en uppsättning välavvägda åtgärder som syftar
till att bidra till utvecklingen av en inre marknad för telekommunikation och
främja investeringar. 2. RESULTAT
AV SAMRÅD MED BERÖRDA PARTER OCH KONSEKVENSBEDÖMNINGAR 2.1. Intressenternas
synpunkter Eftersom Europeiska
rådet i sina slutsatser från vårmötet 2013 begärde att konkreta förslag skulle
läggas fram före dess oktobermöte, måste offentliga samråd genomföras inom
ramen för en krävande tidtabell. Utöver specifika formella samråd och
samrådsmöten har kommissionen haft ett brett samarbete med många olika
intressentorganisationer för att utvärdera den allmänna situationen på marknaden
för elektronisk kommunikation och utröna hur en inre marknad på detta område
kan upprättas. Kommissionen har hållit möten med och fått svar från
intressenter som företräder alla branschsegment, konsumentorganisationer, det
civila samhället samt nationella regleringsmyndigheter och regeringar. Utöver detta
organiserade kommissionen flera samrådsarrangemang med intressenter som
företräder alla branschsektorer, konsumenter och det civila samhället[9]. Samråden visade att de flesta
av intressenterna instämmer i kommissionens problemanalys och bekräftar att det
krävs snabba åtgärder. Diskussioner ägde också rum i
Europaparlamentet och rådet (transport, telekommunikation och energi). I rådet
höll de flesta av delegationerna med om problemanalysen och behovet av att vidta
åtgärder för att gå i riktning mot en verklig inre marknad, med sikte på att
säkra eller förbättra konkurrensen och konsumenters valmöjligheter, ta itu med
nätneutralitet och roaming och undvika regelarbitrage, få ett mer konsekvent
regelverk, bland annat i fråga om spektrumförvaltning, och undvika överdriven
centralisering av befogenheter. Vid diskussionerna i Europaparlamentet framkom
ett starkt stöd för huvudinriktningen i kommissionens förslag och betonades
särskilt brådskan med att avskaffa roaming som en del av målet att uppnå en
inre marknad för elektronisk kommunikation och med att införa en hög nivå på
konsumentskyddet och tydliga regler om nätneutralitet. 2.2. Extern experthjälp En omfattande
undersökning med temat ”steg mot en verklig inre marknad för e-kommunikation”,
även kallad ”kostnader för EU utan en inre marknad för telekom”, slutfördes
2012.[10]
Syftet med undersökningen var att utvärdera läget i fråga om en inre marknad i
EU för elektronisk kommunikation och att uppskatta de ekonomiska vinsterna med
en inre marknad på detta område. Kommissionen använde
även många andra uppgiftskällor, till exempel den årliga resultattavlan för den
digitala agendan och ekonomiska studier som utförts av GD Ekonomi och finans,
till exempel om Europas fragmenterade telekommunikationsmarknad.[11] EU:s samrådssystem inom ramen
för regelverket visade också att de nationella regleringsmyndigheternas metoder
för att utöva tillsyn över de berörda marknaderna inte är enhetliga. Inom ramen
för programmet för radiospektrumpolitik upptäckte kommissionen dessutom stora
skillnader mellan medlemsstaternas förfaranden för auktorisation och öppnande
av spektrumband för teknikneutral användning, särskilt i fråga om villkor och
tidpunkter. 2.3.
Konsekvensbedömning I
linje med sin politik för bättre lagstiftning har kommissionen bedömt de olika
handlingsalternativens konsekvenser. Huvudorsakerna
till ett splittrat regelverk är knutna till de viktigaste sektorsspecifika krav
för tillhandahållande av elektronisk kommunikation som omfattas av
EU-lagstiftning (auktorisation, tillträde
till fasta och trådlösa insatsvaror och efterlevnad av
regler för slutanvändarskydd). Även om vart och ett av dessa kravområden har
mycket distinkta egenskaper och lösningarna på uppsplittringen med nödvändighet
kommer att skilja sig åt markant, är de alla väsentliga för att man ska kunna
avveckla de främsta hindren mot ett integrerat tillhandahållande av
elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster i EU. I synnerhet har
granskningen av olika lösningar delats upp med utgångspunkt i a) de hinder som
beror på olika nationella auktorisationsbestämmelser till följd av nationella
regleringsmyndigheters skilda regleringssynsätt, b) bristfällig samordning av
spektrumtilldelning och spektrumvillkor samt osäkerhet när det gäller
regleringen av tillgången på frekvenser, c) brist på produkter i grossistledet
som möjliggör ett tjänstetillhandahållande på en annan operatörs nät som
kännetecknas av konsekvent driftskompatibilitet för tjänster, inom ramen för
marknadslösningar eller bilaterala förhandlingar, och d) splittrade
konsumentskyddsregler som medför olika nivåer på konsumentskyddet och olika
affärsvillkor, inbegripet höga kostnader för roaming och internationella samtal
samt blockering eller strypning av tjänster. För
att åtgärda dessa källor till uppsplittring valdes tre handlingsalternativ ut
för närmare analys. Det första alternativet baserades på det befintliga
regelverket för elektronisk kommunikation. I det andra alternativet övervägdes
ett gemensamt lagstiftningsinstrument (en förordning) där regelverket bara
skulle justeras när det krävs för en inre marknad i EU för elektronisk
kommunikation, baserat på ökad samordning på EU-nivå. Det tredje alternativet
byggde på det andra alternativet, men den nuvarande styrningsstrukturen skulle
bytas ut mot en gemensam EU-regleringsmyndighet, för att uppnå fullständig
rättslig samordning. Varje
handlingsalternativ bedömdes utifrån dess ändamålsenlighet för att uppnå de
politiska målen, med inriktning på kostnader och fördelar för efterfråge- och
utbudssidan, inklusive inverkan på strukturen hos industrin för elektronisk
kommunikation i EU, ekonomin, sysselsättningen, konsumentvinsten och miljön. I
konsekvensbedömningsrapporten dras slutsatsen att det andra handlingsalternativet
är det bästa tillgängliga. För det första syftar en gemensam EU-auktorisation
till att minska den administrativa bördan för europeiska aktörer och se till
att de omfattas av ett gemensamt regelverk. En
samordnad användning av radiospektrumet på den inre marknaden säkerställer en
synkroniserad tillgång på spektruminsatsvaror och tillämpning av enhetliga
villkor för dess användning i EU, så att en effektiv spektrumanvändning
säkerställs. Samtidigt skulle detta gynna ett förutsägbart investeringsklimat
för höghastighetsnät och en bred geografisk omfattning på sådana nät, vilket
också är ett långsiktigt intresse för slutanvändarna. En
förekomst av standardiserade tillträdesprodukter för grossistledet på EU-nivå, som en potentiell lösning på
problemet med ett betydande marknadsinflytande, gör det möjligt för
fastnätsoperatörer att tillhandahålla uppkopplingstjänster av hög kvalitet till
kunder i hela EU. En sådan förekomst väntas få en positiv effekt på
investeringarna, särskilt över medlemsstaternas gränser, och underlätta för
företag att gå in på nya marknader för att följa kunders efterfrågan, samt göra
det möjligt för dem att göra detta med
tillträdesprodukter av hög kvalitet. Detta skulle främja
konkurrensen och ställa krav på operatörer att förbättra sitt utbud genom att
investera i infrastruktur och tjänster. Gemensamma
regler för tjänsters kvalitet säkerställer att användare får möjlighet att få tillträde till tjänster och
program efter eget val och på grundval av tydliga avtalsvillkor i hela EU, utan
att deras tillträde till internet stryps eller blockeras på ett otillbörligt sätt.
Samtidigt kommer gemensamma regler att skapa möjlighet att förvärva
specialiserade tjänster för tillhandahållande av ett visst innehåll, vissa
program och vissa tjänster med en högre kvalitetsnivå. En ökad insyn och
förstärkta avtalsvillkor tillgodoser konsumenternas intresse av tillförlitliga
tjänster av hög kvalitet och kommer att stärka konkurrensdynamiken på
marknaden. Slutligen
syftar åtgärder mot omotiverade prisskillnader mellan inhemska samtal och
samtal inom EU och åtgärder som underlättar Roaming Like At Home-erbjudanden
via roamingavtal till att avskaffa oberättigade ytterligare kostnader för
elektroniska kommunikationstjänster som tillhandahålls över gränserna. Sammanfattningsvis skulle detta
handlingsalternativ öka den rättsliga förutsebarheten och insynen på det mest
effektiva och snabbaste sättet. I synnerhet borde ökade möjligheter att etablera sig på marknader, mer liknande
driftsförhållanden (tillträde till insatsvaror, konsumentspecifika regler) och vidarebefordran av
stordriftsfördelar till följd av konsumentpriselasticitet eller konkurrenstryck
leda till större konvergens. Ett högre konkurrenstryck, medförande incitament
till differentiering, samt större stordriftsfördelar, större förutsebarhet i
regelverket och en bättre miljö för massdistribution av innovativa tjänster
borde i sinom tid förbättra investeringsklimatet. Även om dessa förslag väntas
få positiva effekter på skapandet av arbetstillfällen är det svårt att i detta
skede bedöma de exakta sociala och sysselsättningsrelaterade effekterna.
Kommissionen kommer särskilt att uppmärksamma denna aspekt under sin
övervakning och utvärdering av lagstiftningen. I jämförelse med det föredragna
handlingsalternativ 2 skulle handlingsalternativ 1 (användning av det
befintliga regelverket) eller 3 (fullständig översyn av regelverket för
EU-omfattande tjänster) ta 3 till 5 år längre tid på sig att uppnå det
önskvärda resultatet, vilket medför att man går miste om
en potentiell BNP-ökning på upp till 3,7 % under perioden 2015–2020. Handlingsalternativ
2 tar minst tid på sig att producera effekter och uppnå samtliga särskilda mål,
och är därför det handlingsalternativ som ger de största möjliga ekonomiska och
samhälleliga vinsterna. Konsekvensbedömningsnämnden
yttrade sig om utkastet till konsekvensbedömning den 6 september 2003. Rapporten
och sammanfattningen av den offentliggörs tillsammans med detta förslag. 3. FÖRSLAGETS
RÄTTSLIGA ASPEKTER 3.1. Rättslig grund Förslaget grundas på artikel 114 i fördraget
om Europeiska unionens funktionssätt, eftersom dess syfte är att fullborda den
inre marknaden för elektronisk kommunikation och se till att den fungerar. 3.2. Subsidiaritetsprincipen Det har inte varit möjligt att helt uppnå
målet att inrätta en inre marknad för elektronisk kommunikation med det
befintliga regelverket. De nationella reglerna är förenliga med EU:s befintliga
regelverk, men det finns skillnader som förhindrar gränsöverskridande verksamhet
och tjänster, vilket i sin tur begränsar friheten att tillhandahålla
elektronisk kommunikation, en rättighet som garanteras i EU:s lagstiftning.
Detta har en direkt effekt på den inre marknadens funktionssätt.
Medlemsstaterna har varken behörighet eller incitament för att ändra det
befintliga regelverket. Det krävs åtgärder på EU-nivå för att komma
till rätta med problemets underliggande orsaker. För det första blir det
möjligt att komma till rätta med den nuvarande splittringen till följd av den nationella
dimensionen av det allmänna auktorisationssystemet genom att införa en gemensam
EU-auktorisation. Ett system för en gemensam EU-auktorisation tillsammans med
hemmedlemsstatens kontroll av återkallanden och/eller tillfälliga återkallanden
av sådana auktorisationer skulle underlätta registreringen av EU-operatörer och
samordningen av de viktigaste verkställighetsåtgärder som är tillämpliga på
dem. Förslaget bidrar till att göra regelverket enhetligare och mer
förutsägbart för sådana företag genom att kommissionen ges befogenheten att
kräva att nationella regleringsmyndigheter drar tillbaka föreslagna
korrigeringsåtgärder som är oförenliga med EU:s lagstiftning. Det bidrar
dessutom till att göra de reglerade villkoren för tillträde till fasta och trådlösa
insatsvaror mycket mer enhetligt, vilket i sin tur underlättar
tillhandahållande av EU-omfattande tjänster. En fullständig harmonisering av
slutanvändarnas rättigheter garanterar att medborgare och leverantörer i EU har
liknande rättigheter och skyldigheter, särskilt möjlighet att marknadsföra och
förvärva tjänster över gränserna på samma villkor. Subsidiaritetsprincipen respekteras eftersom
EU:s ingripande begränsas till vad som är nödvändigt för att avlägsna specifika
hinder för den inre marknaden. För det första står den gemensamma
EU-auktorisationen till förfogande för operatörer som har för avsikt att
bedriva sin verksamhet på EU-nivå, och de rättsliga skyldigheter som är
kopplade till den plats där ett nät är beläget eller där en tjänst tillhandahålls
kommer fortfarande att beslutas av den nationella regleringsmyndigheten i den
berörda medlemsstaten. Inkomster från spektrumtilldelningar kommer att
fortsätta att tillfalla den berörda medlemsstaten, medan mer detaljerade
regleringsprinciper om spektrumanvändningen som kompletterar de högt satta mål
som är integrerade i EU:s regelverk fortfarande ger medlemsstaternas stort
utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller detaljerna. Vad gäller
förfarandet för anmälan till kommissionen rörande spektrum bygger detta på en
granskning av förenligheten i rättsligt avseende, snarare än att kommissionens
utrymme för egen bedömning byts ut mot medlemsstaternas, och är föremål för
ytterligare säkerhetsåtgärder såsom granskningsförfarandet enligt kommittéförfarandet.
Utökandet av rätten att använda accesspunkter med liten räckvidd enligt ett
allmänt tillstånd begränsas till småskaliga utbyggnader med låg effekt, som
definieras strikt genom genomförandeåtgärder. Slutligen ligger införandet av
europeiska virtuella accessprodukter kvar hos den nationella
tillsynsmyndigheten i den medlemsstat där nätet är beläget, efter en
marknadsanalys som bygger på den befintliga ramen. Samtidigt används i
harmoniseringen av virtuella accessprodukter samma mekanism som för fysiska
accessprodukter i grossistledet som planerats redan inom den befintliga ramen. 3.3. Proportionalitetsprincipen EU:s åtgärder begränsas till vad som är
nödvändigt för att uppnå de fastställda målen. Åtgärderna kommer att inriktas
på att komma till rätta med tydliga hinder för den inre marknaden, med det
minimum av ändringar av den befintliga rättsliga ramen som krävs för att skapa
förutsättningar för att nya gränsöverskridande marknader för elektronisk
kommunikation ska utvecklas på EU-nivå. Därmed blir det möjligt att uppnå det
dubbla inremarknadsmålet, dvs. frihet att tillhandahålla och frihet att
konsumera elektroniska kommunikationstjänster. Genom att lämna det befintliga
regelverket i stort sett orört, även det sätt på vilket de nationella
tillsynsmyndigheterna övervakar marknaderna, undviker man dessutom att störa
den verksamhet som bedrivs av leverantörer som väljer att bibehålla ett
nationellt (eller regionalt) fotavtryck. Vidare bör utvecklingen av nya
gränsöverskridande marknader ske enligt principen om ”bättre lagstiftning”,
dvs. genom att man gradvis lättar lagstiftningstrycket om marknaderna visar sig
vara konkurrenskraftiga i ett mer integrerat europeiskt sammanhang, men i
enlighet med nationella tillsynsmyndigheters tillsynsbefogenheter och på det
villkoret att en konkurrensövervakning görs i efterhand. Detta är fördelaktigt
eftersom det också på en verklig inre marknad är de nationella
tillsynsmyndigheterna som vore bäst lämpade att ta hänsyn till nationella
särdrag när de i) reglerar tillträde till fysisk infrastruktur som till själva
sin natur är geografiskt begränsad till nationell eller regional nivå och ii)
tar itu med konsumentfrågor på nationell nivå (särskilt på deras eget språk). De föreslagna åtgärderna kommer följaktligen
inte att medföra betydande ändringar av förvaltningen eller överföring av
befogenheter till unionsnivå t.ex. genom en EU-regleringsmyndighet eller
unionsomfattande spektrumauktorisation. Lösningarna kommer att ge berörda parter
möjlighet att utnyttja de synergier som skapas av en stor inre marknad och göra
deras verksamhet och investeringar mer effektiva på ett så tidsbesparande och
effektivt sätt som möjligt. Samtidigt garanterar förslaget för de operatörer
som väljer att tillhandahålla tjänster i en enda medlemsstat att de nuvarande
reglerna fortsätter att gälla, samtidigt som de drar nytta av klarare och
tydligare regler om slutanvändare rättigheter, och mer förutsägbara villkor för
tillträde till spektruminsatsvaror och till produkter av hög kvalitet för
tillträde till fasta nät. 3.4. Grundläggande rättigheter Förslagets inverkan på grundläggande
rättigheter som uttrycks- och informationsfrihet, rätten att driva verksamhet,
icke-diskriminering, konsumentskydd och skydd av personuppgifter har
analyserats. Förordningen kommer i synnerhet att bidra till att säkra tillgång
till ett öppet internet. En hög standard fastställs
för fullständigt harmoniserade rättigheter för slutanvändare och friheten att
bedriva verksamhet ökas på EU-nivå, vilket bör leda till minskad sektorsspecifik
lagstiftning i sinom tid. 3.5. Val av regleringsform Kommissionen föreslår en förordning som
avlägsnar hindren för ett fullbordande av den inre marknaden genom att
komplettera det befintliga regelverket för elektronisk kommunikation. Detta medför
särskilda direkt tillämpliga rättigheter och skyldigheter för leverantörer och
slutanvändare och omfattar även samordningsmekanismer för vissa insatsvaror på
unionsnivå i syfte att underlätta tillhandahållandet av elektroniska
kommunikationstjänster över gränserna En förordning är viktig t.ex. på område
öppet Internet och trafikledning, där en verkligt gemensam strategi är
nödvändig för att från början undvika den nuvarande tendensen mot divergerande
nationella lösningar och för att möjliggöra såväl integrerad nätförvaltning och
utveckling av innehåll, tillämpningar och tjänster online som kan göras
tillgängliga på ett enhetligt sätt i hela unionen. 3.6. Förslagets struktur och de viktigaste
rättigheterna och skyldigheterna Allmänna bestämmelser (kapitel I,
artiklarna 1 och 2) Kapitel 1 innehåller de allmänna
bestämmelserna, inbegripet relevanta definitioner. Här anges de rättsliga
principerna för hur de berörda regleringsmyndigheter ska agera när de tillämpar
denna förordning tillsammans med bestämmelserna i det befintliga regelverket. En gemensam EU-auktorisation (kapitel II,
artiklarna 3–7) Operatörer som vill tillhandahålla tjänster i
flera medlemsstater måste för närvarande ha tillstånd i var och en av dessa
medlemsstater Genom förordningen införs en gemensam EU-auktorisation som bygger
på ett gemensamt anmälningssystem i den medlemsstat där den berörda
leverantören av elektronisk kommunikation har sitt huvudsakliga driftsställe
(hemmedlemsstaten) och tillämpliga villkor anges. Återkallande och/eller tillfälligt
återkallande av en gemensam EU-auktorisation står under hemmedlemsstatens
kontroll Innehavare av en gemensam EU-auktorisation har rätt till samma
rättsliga behandling i liknande situationer i och mellan medlemsstater, och nya
marknadsaktörer och mindre gränsöverskridande operatörer undantas från
administrativa avgifter och bidrag till finansieringen av samhällsomfattande
tjänster i andra medlemsstater än hemmedlemsstaten (värdmedlemsstater).
Innehavare av en gemensam EU-auktorisation kommer dessutom att tillhandahålla
tjänster i hela EU på grundval av en mer konsekvent tillämpning av lagstadgade
skyldigheter. Den gemensamma EU-auktorisationen kommer
därför att bidra till att minska onödiga administrativa hinder samtidigt som
EU-leverantörerna garanteras mer enhetliga rättigheter och skyldigheter för att
bedriva verksamhet inom EU och vinna stordriftsfördelar Europeiska insatsvaror (kapitel III) Avsnitt 1 (artiklarna 8–16) Mobilleverantörer i EU saknar i dag den
förutsägbarhet som krävs när det gäller tillgång till spektrum inom EU och
måste hantera olika tilldelningsvillkor De har därför svårare att planera
långsiktigt och investera över gränserna, vilket i sin tur innebär att de har
svårt att växa. Sådana splittrade förhållanden innebär att tillverkarna av
apparaterna utformar sina produkter för andra marknader med större skala och
tillväxtutsikter För att få slut på denna ohållbara situation måste
harmoniseringen av spektruminsatsvaror garanteras genom att ·
fastställa gemensamma rättsliga principer som är
tillämpliga på en medlemsstat när man fastställer villkoren för användning av
spektrum som är harmoniserade för trådlös bredbandskommunikationer. ·
ge kommissionen befogenhet att anta
genomförandeakter för att harmonisera tillgången till spektrum, tidpunkt för
tilldelningar och varaktigheten för nyttjanderätter till spektrum, ·
inrätta en samrådsmekanism som ger kommissionen
möjlighet att granska förslag till nationella åtgärder för tilldelning och
användning av spektrum, och ·
förenkla villkoren för användning och
tillhandahållande av trådlösa lågeffektstillämpningar för bredbandstillgång
(Wi-Fi, små celler) för att öka konkurrensen och minska överbelastningen av
nät. Avsnitt 2 (artiklarna 17–20) Harmoniserat och högkvalitativt virtuellt
tillträde till fasta nät skulle underlätta marknadsinträdet för både
slutanvändare och företag och även underlätta tillhandahållandet av
gränsöverskridande tjänster. Det skulle dessutom främja konkurrens och
investeringar. I dag definieras virtuella fasta tillträdesprodukter på många
olika sätt inom EU. Virtuellt tillträde till fasta nät för tillhandahållande av
gränsöverskridande tjänster kommer att harmoniseras på följande sätt: ·
Fastställande av gemensamma egenskaper för
EU-harmoniserade virtuella tillträdesprodukter för bredband (virtuell
separation, IP-bitström och terminerande avsnitt i hyrda förbindelser) vid
föreskrivet tillträde för operatörer med ett betydande marknadsinflytande. ·
De nationella regleringsmyndigheterna måste därför
beakta införandet av sådana harmoniserade tillträdesprodukter när de ålägger
korrigerande åtgärder, med vederbörlig hänsyn till befintliga investeringar,
befintlig konkurrens om infrastrukturen samt övergripande
proportionalitetskrav. Förslaget speglar också beslutspraxis genom en bestämmelse
som kopplar övervägande av priskontrollskyldigheter i grossistledet för nästa
generations accessnät till konkurrenstryck från alternativa infrastrukturer,
effektiva garantier för icke-diskriminerande tillträde och omfattningen av
konkurrensen på slutkundsnivå när det gäller pris, valmöjligheter och kvalitet. ·
• Införande av en rättighet för leverantörer
av elektronisk kommunikation att erbjuda och på rimliga villkor få tillträde
till harmoniserade tillträdesprodukter med garanterad tjänstekvalitet för att
möjliggöra nya typer av onlinetjänster Slutanvändarnas rättigheter (kapitel IV,
artiklarna 21-29) Inom EU är inkonsekventa regler för
slutanvändarnas rättigheter ett problem för både slutanvändare och
leverantörer, vilket i sin tur leder till olika skyddsnivåer och många skilda
regler som ska följas i de olika medlemsstaterna. Denna splittring är kostsam
för operatörerna och otillfredsställande för slutanvändarna och förhindrar i
slutändan gränsöverskridande tillhandahållande av tjänster, vilket i sin tur
leder till att slutanvändarna är ovilliga att konsumera sådana tjänster. För
att garantera en lämplig nivå på konsumentskyddet inom EU harmoniseras
bestämmelserna om slutanvändarnas rättigheter, bland annat –
Icke-diskriminering mellan viss nationella och
EU-interna (internationella) kommunikationer (om inte skillnaderna är objektivt
motiverade), –
obligatorisk förhandsinformation och
avtalsinformation, –
ökad insyn och fler möjligheter att undvika oväntat
höga fakturor, –
rätt att säga upp avtalet efter sex månader utan
kostnad (förutom återstående kostnader för eventuell subventionerad utrustning
eller andra kampanjer) –
en skyldighet för leverantörerna att tillhandahålla
obehindrad anslutning till allt innehåll och alla tillämpningar eller tjänster
som slutanvändarna har tillträde till – även kallat nätneutralitet – samtidigt
som operatörers användning av trafikledningsåtgärder regleras när det gäller
allmän tillgång till internet. Samtidigt förtydligas den rättsliga ramen för
specialiserade tjänster med ökad kvalitet. Underlättande av leverantörsbyte (kapitel
V, artikel 30) Förbättrade regler för leverantörsbyte främjar
marknadsinträde och konkurrensen mellan leverantörer av elektronisk
kommunikation, vilket i sin tur leder till att slutanvändarna lättare kan välja
den leverantör som bäst passar just deras behov. Harmoniserade principer för
bytesförfaranden fastställs, till exempel kostnadsorientering, mottagande av
leverantörsledd process samt automatisk uppsägning av avtalet med den
överförande leverantören. Organisatoriska bestämmelser och
slutbestämmelser (kapitel VI, artiklarna 31–40) Detta kapitel innehåller allmänna bestämmelser
om de behöriga nationella myndigheternas befogenheter att besluta om sanktioner
samt regler för kommissionens befogenhet att anta delegerade akter eller
genomförandeakter. Ändringar av ramdirektiven samt roaming- och
Berecförordningen anges också. Syftet med ändringarna är att skapa ökad
enhetlighet och stabilitet inom EU för de nationella regleringsmyndigheternas
marknadsbedömningar och införande av rättsliga krav för innehavare av en
gemensam EU-auktorisation för att undvika att de ställs inför olika
skyldigheter för samma marknadsmisslyckande i varje medlemsstat där de bedriver
verksamhet, särskilt när det gäller förhandsreglering av marknaden och med
tanke på att de nationella regleringsmyndigheterna fortfarande är ansvariga för
sina respektive (nationella) marknader. Därför ges kommissionen befogenhet att
kräva att korrigeringsåtgärder som åläggs företag med en gemensam EU-auktorisation
dras tillbaka och skapa rättslig säkerhet i kriterierna för att identifiera
marknader som bör åläggas sådana förhandsåtgärder, även med hänsyn till
konkurrenstryck från motsvarande tjänster som tillhandahålls av
”over-the-top”-aktörer (OTT). Den tredje roamingförordningen med sina
strukturåtgärder kommer visserligen att skapa större konkurrens på marknaden
men den väntas inte på egen hand kunna skapa en situation där kunderna med
tillförsikt kan återskapa sitt konsumtionsbeteende i hemlandet i samband med
utlandsresor och därmed en situation där tilläggsavgifterna för roaming upphör
i hela EU. Artikel 33 bygger därför på roamingförordningen och ger operatörer
ett incitament att tillhandahålla roamingtjänster på nationella prisnivåer.
Genom förslaget införs också ett frivilligt system för mobiloperatörer att ingå
bilaterala eller multilaterala roamingavtal så att de kan internalisera
roamingkostnaderna i grossistledet och gradvis införa roamingtjänster till
nationella prisnivåer fram till juli 2016, samtidigt som risken för godtycklig
prissättning begränsas Sådana roamingavtal är inte i sig någon nyhet på
marknaden. Det finns redan roamingavtal som ger deltagarna (förutsatt att de
följer konkurrensreglerna) möjlighet att förverkliga stordriftsfördelar när det
gäller tillhandahållande av roamingtjänster som mellan avtalsslutande parter.
Förslaget kräver dock att de anmäls för att förbättra insynen i dem. Syftet med
den föreslagna frivilliga ordningen är att sådana legitima stordriftsfördelar
ska komma konsumenterna till godo genom tillhandahållande av roamingtjänster
till nationella prisnivåer, hemmamarknaden, på villkor som garanterar att
roaming i hela unionen omfattas och att konsumenterna i hela unionen i sinom
tid kan dra nytta av sådana anbud. Samtidigt medför förslaget en nödvändig
jämvikt som ger operatörerna möjlighet att anpassa sina erbjudanden i
detaljistledet och successivt garantera att hela kundbasen drar nytta av dem.
Utan bilaterala eller multilaterala roamingavtal är det orealistiskt att tänka
sig att en operatör ensam skulle kunna tillhandahålla roaming till inhemska
priser i hela unionen inom den planerade tidsramen. Slutligen är det nödvändigt att ändra
Berecförordningen för att göra organet mer stabilt och ge det möjlighet att
spela en mer strategisk roll, särskilt genom utnämning av en ordförande som är
expert och sitter i tre år. 4.
BUDGETKONSEKVENSER Förslaget till förordning påverkar inte
unionens budget. Det ska särskilt påpekas att förslaget om
ändring av förordning (EG) nr 1211/2009) inte påverkar antalet nya tjänster i
tjänsteförteckningen eller EU:s finansiella bidrag till Berec och det överensstämmer med de
siffror som anges i meddelandet från Europaparlamentet och rådet (COM(2013) 519
final). 2013/0309 (COD) Förslag till EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING om åtgärder för att fullborda den europeiska
inre marknaden för elektronisk kommunikation och upprätta en uppkopplad
kontinent, och om ändring av direktiven 2002/20/EG, 2002/21/EG och 2002/22/EG
samt förordningarna (EG) nr 1211/2009 och (EU) nr 531/2012 ((Text av betydelse för EES) EUROPAPARLAMENTET
OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING, med beaktande av
fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 114, med
beaktande av Europeiska kommissionens förslag, efter
översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de nationella parlamenten, med
beaktande av yttrandet från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén[12], med
beaktande av Regionkommitténs yttrande[13], i enlighet med det ordinarie
lagstiftningsförfarandet, och av följande skäl: (1) EU måste utnyttja alla
tillväxtkällor för att ta sig ur krisen, skapa arbetstillfällen och återfå sin
konkurrenskraft. Att åter få fart på tillväxten och skapa arbetstillfällen i
unionen är syftet med Europa 2020-strategin. Vid sitt vårmöte 2013 betonade
Europeiska rådet hur viktig den digitala inre marknaden är för tillväxten och
efterlyste konkreta åtgärder för att så snabbt som möjligt skapa en inre
marknad för informations- och kommunikationsteknik (IKT). Enligt målen för
Europa 2020-strategin och rådets uttalande syftar denna förordning till att
inrätta en inre marknad för elektronisk kommunikation genom att komplettera och
anpassa unionens befintliga regelverk för elektronisk kommunikation. (2) Redan i En digital agenda för
Europa, som är ett av flaggskeppsinitiativen i EU:s Europa 2020-strategi,
betonades den centrala roll som IKT och nätanslutning spelar för utvecklingen
av vår ekonomi och för samhället. För att unionen ska kunna dra bästa nytta av
den digitala omvandlingen krävs en dynamisk inre marknad för elektronisk
kommunikation för alla branscher och i hela EU. En sådan verklig inre marknad
för kommunikationer kommer att utgöra ryggraden i en innovativ och ”smart”
digital ekonomi och ligga till grund för en inre digital marknad där
onlinetjänster flödar fritt över gränserna. (3) På en sömlös inre marknad för
elektronisk kommunikation bör friheten att tillhandahålla elektroniska
kommunikationsnät och kommunikationstjänster till alla kunder i unionen och
varje slutanvändares rätt att välja bästa tillgängliga erbjudande på marknaden
garanteras, och får inte hindras av att marknaderna splittras upp vid de
nationella gränserna. Med det befintliga regelverket är det inte möjligt att
helt lösa problemet med denna uppsplittring, som yttrar sig i nationella i
stället för unionsomfattande allmänna auktorisationssystem, nationella system
för spektrumtilldelning, skillnader mellan de tillträdesprodukter som är
tillgängliga för leverantörer av elektronisk kommunikation i de olika
medlemsstaterna samt skilda branschspecifika konsumentbestämmelser. Unionen kan
i många fall endast fastställa grundläggande bestämmelser, som ofta genomförs
på olika sätt av medlemsstaterna. (4) En verklig inre marknad för elektronisk
kommunikation bör bidra till att främja konkurrens, investeringar och
innovation för att skapa nya och förbättrade nät och tjänster genom att främja
marknadsintegration och gränsöverskridande erbjudanden av tjänster. Detta bör i
sin tur bidra till att uppnå de ambitiösa mål för höghastighetsbredband som
anges i den digitala agendan för Europa. Den ökande tillgången till digitala
infrastrukturer och tjänster bör i sin tur öka konsumenternas valfrihet, tjänsternas
kvalitet och mångfald i innehållet, bidra till territoriell och social
sammanhållning och underlätta rörligheten inom unionen. (5) Fördelarna med en inre
marknad för elektronisk kommunikation bör spridas till det bredare digitala
ekosystemet, som omfattar unionens utrustningstillverkare, innehålls- och
tillämpningsleverantörer och den bredare ekonomin, till exempel banksektorn,
bilindustrin logistiksektorn, detaljhandeln, energi- och transportsektorerna.
Dessa sektorer är beroende av anslutningsmöjligheter för att öka
produktiviteten, till exempel genom allmänt utbredda molntillämpningar,
anslutna föremål och möjligheter till ett integrerat tillhandahållande av
tjänster för olika delar av ett företag. De offentliga förvaltningarna och
sjuk-och hälsovården kommer också att vinna på en bredare tillgång till
e-förvaltnings- och e-hälsotjänster. Utbudet på kulturinnehåll och
kulturtjänster i allmänhet kan också öka på en inre marknad för elektronisk
kommunikation. Tillhandahållande av anslutning via elektroniska
kommunikationsnät och kommunikationstjänster är så viktigt för den bredare
ekonomin och samhället i stort att obefogade branschspecifika bördor, vare sig
rättsliga eller andra, bör undvikas. (6) Denna förordning syftar till
att fullborda den inre marknaden för elektronisk kommunikation genom åtgärder
längs tre inbördes sammankopplade huvudaxlar. För det första bör förordningen
bidra till att säkerställa friheten att tillhandahålla elektroniska
kommunikationstjänster över gränserna och över olika nät i olika medlemsstater
på grundval av en gemensam EU-auktorisation, i syfte att skapa förutsättning
för ökad enhetlighet och förutsägbarhet i innehållet och för genomförandet av
sektorsspecifika bestämmelser inom unionen. För det andra är det nödvändigt att
införa mycket mer enhetliga villkor för tillträdet till grundläggande
insatsvaror för gränsöverskridande tillhandahållande av elektroniska
kommunikationsnät och kommunikationstjänster, inte bara för trådlösa
bredbandskommunikationer som är beroende av både licensbelagda och licensfria
spektrum, utan även för anslutning via fasta nät. För det tredje bör reglerna
för skydd av slutanvändare, särskilt konsumenter, harmoniseras i syfte att
tillnärma affärsvillkoren och bygga upp ett digitalt förtroende bland
medborgarna. Detta omfattar bestämmelser om icke-diskriminering,
avtalsinformation, uppsägning av avtal och leverantörsbyte, om tillträde till
onlineinnehåll, tillämpningar och tjänster och om trafikstyrning, som inte bara
skyddar slutanvändarna, utan samtidigt garanterar att internetekosystemet fortsätter
att fungera som en motor för tillväxt. Dessutom bör ytterligare reformer på
roamingområdet genomföras för att skapa förtroende hos slutanvändarna att
bibehålla sin uppkoppling när de reser inom unionen, och förordningen bör med
tiden därför bli en drivkraft för enhetliga prissättningsvillkor och andra
villkor inom unionen. (7) Denna förordning bör
komplettera unionens befintliga regelverk (Europaparlamentets och rådets
direktiv 2002/19/EG[14],
Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/20/EG[15], Europaparlamentets och rådets
direktiv 2002/21/EG[16],
Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/22/EG[17], Europaparlamentets och rådets
direktiv 2002/58/EG[18],
kommissionens direktiv 2002/77/EG[19]
samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1211/2009[20], Europaparlamentets och rådets
förordning (EU) nr 531/2012[21]
och Europaparlamentets beslut nr 243/2012/EU[22])
och de tillämpliga nationella rättsakter som har antagits i enlighet med
unionsrätten, genom att det fastställs särskilda rättigheter och skyldigheter
för både leverantörer och slutanvändare av elektronisk kommunikation, och görs
relevanta ändringar av de befintliga direktiven och av förordning (EU) nr
531/2012 för att öka konsekvensen samt vissa väsentliga ändringar för att skapa
en mer konkurrenskraftig inre marknad. (8) Åtgärderna i denna förordning
respekterar principen om teknikneutralitet, det vill säga de varken föreskriver
eller gynnar användningen av en viss typ av teknik. (9) Tillhandahållande av elektronisk
kommunikation är fortfarande föremål för större bördor om de är
gränsöverskridande än om de är nationella. Gränsöverskridande leverantörer
måste i synnerhet fortfarande anmäla sig och betala avgifter i de olika
värdmedlemsstaterna. Innehavare av en gemensam EU-auktorisation bör omfattas av
ett gemensamt anmälningssystem och göra anmälan i den medlemsstat där de har
sitt huvudsakliga driftsställe (hemmedlemsstaten), vilket kommer att minska den
administrativa bördan för gränsöverskridande operatörer. Den gemensamma
EU-auktorisationen bör gälla alla företag som tillhandahåller eller har för
avsikt att tillhandahålla elektroniska kommunikationstjänster och
kommunikationsnät i fler än en medlemsstat, vilket innebär att de åtnjuter de
rättigheter som omfattas av friheten att tillhandahålla elektroniska kommunikationstjänster
och kommunikationsnät i alla medlemsstater i enlighet med denna förordning. En
gemensam EU-auktorisation där det tillämpliga regelverket för operatörer av elektronisk
kommunikation som tillhandahåller tjänster i olika medlemsstater på grundval av
en allmän auktorisation i hemmedlemsstaten bör bidra till att friheten att
tillhandahålla elektroniska kommunikationstjänster och kommunikationsnät kan
utövas effektivt i hela unionen. (10) Tillhandahållande av
elektroniska kommunikationstjänster eller kommunikationsnät över gränserna kan
ha olika former beroende på olika faktorer, till exempel vilken typ av nät
eller tjänst som tillhandahålls, omfattningen av den fysiska infrastruktur som
krävs eller antalet abonnenter i de olika medlemsstaterna. Avsikten att
tillhandahålla elektroniska kommunikationstjänster över gränserna eller driva
ett elektroniskt kommunikationsnät i fler än en medlemsstat kan påvisas genom
aktiviteter såsom förhandling om avtal om nättillträde i en viss medlemsstat
eller marknadsföring via en internetsida på den avsedda medlemsstatens språk. (11) Oavsett hur en leverantör
väljer att driva elektroniska kommunikationsnät eller tillhandahålla
elektroniska kommunikationstjänster över gränserna, bör det regelverk som
gäller för leverantörer av elektronisk kommunikation inom EU vara neutralt i
fråga om de kommersiella val som ligger till grund för leverantörens
organisation av funktioner och verksamheter i de olika medlemsstaterna. Oavsett
företagets struktur bör hemmedlemsstaten för en EU-leverantör av elektronisk
kommunikation anses vara den medlemsstat där de strategiska besluten om
tillhandahållande av elektroniska kommunikationsnät eller
kommunikationstjänster fattas. (12) Den gemensamma
EU-auktorisationen bör grundas på den allmänna auktorisationen i
hemmedlemsstaten. Den bör inte omfattas av villkor som redan är tillämpliga
enligt annan befintlig nationell lagstiftning som inte är specifik för sektorn
för elektronisk kommunikation. Dessutom bör bestämmelserna i denna förordning
och förordning (EU) nr 531/2012 även gälla för EU-leverantörer av elektronisk
kommunikation. (13) De flesta sektorsspecifika
villkor, exempelvis om nättillträde, nätsäkerhet och nätintegritet eller
tillträde till larmtjänster, är starkt kopplade till den plats där nätet är
beläget eller tjänsten tillhandahålls. EU-leverantörer av elektronisk
kommunikation kan följaktligen omfattas av villkor som är tillämpliga i den
medlemsstat där leverantören bedriver sin verksamhet om inget annat anges i
denna förordning. (14) Om medlemsstaterna kräver
bidrag från sektorn för finansiering av skyldigheter att tillhandahålla
samhällsomfattande tjänster och för regleringsmyndigheternas administrativa
kostnader, bör kriterierna och förfarandena för fördelningen av bidrag mellan
EU-leverantörer av elektronisk kommunikation vara proportionella och
icke-diskriminerande för att inte hindra gränsöverskridande marknadstillträde,
särskilt av nya marknadsdeltagare och mindre operatörer. Bidragen från de
enskilda företagen bör därför fastställas utifrån varje företags marknadsandel
räknat i realiserad omsättning i den berörda medlemsstaten, och ett
tröskelvärde bör tillämpas. (15) Det är nödvändigt att
säkerställa att EU-leverantörer av elektronisk kommunikation inte behandlas olika
under lika omständigheter av medlemsstaterna, och att en enhetlig
regleringspraxis tillämpas på den inre marknaden, särskilt med avseende på
åtgärder som omfattas av artiklarna 15 eller 16 i direktiv 2002/21/EG eller
artiklarna 5 eller 8 i direktiv 2002/19/EG. EU-leverantörer av elektronisk
kommunikation bör därför ha rätt till lika behandling av medlemsstaterna i
objektivt likvärdiga situationer för att möjliggöra mer integrerade
verksamheter som täcker flera territorier. Dessutom bör det i sådana fall
finnas särskilda förfaranden på unionsnivå för granskning av utkast till beslut
om korrigeringsåtgärder i den mening som avses i artikel 7a i direktiv
2002/21/EG för att undvika omotiverade skillnader i de skyldigheter som är
tillämpliga på EU-leverantörer av elektronisk kommunikation i de olika
medlemsstaterna. (16) Reglerings- och
tillsynsbefogenheterna avseende EU-leverantörer av elektronisk kommunikation
bör fördelas mellan leverantörens hemmedlemsstat och värdmedlemsstat(er) för
att minska hindren för marknadstillträde, samtidigt som det på lämpligt sätt
bör kontrolleras att de tillämpliga villkoren för dessa leverantörers
tillhandahållande av elektroniska kommunikationstjänster och kommunikationsnät iakttas.
Varje nationell regleringsmyndighet bör därför övervaka efterlevnaden av de
villkor som är tillämpliga på respektive territorium i enlighet med
unionslagstiftningen, bland annat genom sanktioner och provisoriska åtgärder,
men endast den nationella regleringsmyndigheten i hemmedlemsstaten bör ha rätt
att återkalla eller tillfälligt återkalla rätten för en EU-leverantör av elektronisk
kommunikation att tillhandahålla elektroniska kommunikationsnät och
kommunikationstjänster i hela eller delar av unionen. (17) Radiospektrum är en kollektiv
nyttighet och en viktig resurs för den inre marknaden för mobilt trådlöst
bredband och satellitkommunikationer i unionen. Utvecklingen av trådlösa
bredbandskommunikationer bidrar till genomförandet av en digital agenda för
Europa, särskilt målet om att garantera en tillgång till bredband med en
hastighet på minst 30 Mbit/s för alla senast 2020, och tillhandahålla unionen
högsta möjliga bredbandshastigheter och bredbandskapacitet. Unionen har
emellertid halkat efter andra stora regioner – Nordamerika, Afrika och delar av
Asien – när det gäller införande och spridning av den senaste generationen
trådlös bredbandsteknik som krävs för att uppnå dessa politiska mål. Över
hälften av medlemsstaterna har ansökt om undantag från den gradvisa
tillståndsprocessen för att möjliggöra användningen av 800 MHz-bandet för
trådlösa bredbandskommunikationer eller har på annat sätt underlåtit att
genomföra detta till den tidsgräns som fastställs i Europaparlamentets och
rådets beslut nr 243/2012 om programmet för radiospektrumpolitik,[23] vilket visar att det krävs
snabba åtgärder även inom det befintliga programmet för radiospektrumpolitik.
Unionens åtgärder för att harmonisera villkoren för tillträde till och effektiv
användning av radiospektrumet för trådlösa bredbandskommunikationer i enlighet
med Europaparlamentets och rådets beslut nr 676/2002/EG[24] har inte varit tillräckliga
för att lösa detta problem. (18) Den nationella politiken
skiljer sig åt på detta område, vilket ger upphov till inkonsekvens och skapar
splittringar på den inre marknaden. Detta förhindrar i sin tur genomförandet av
unionsomfattande tjänster och fullbordandet av den inre marknaden för trådlösa
bredbandskommunikationer. Detta kan skapa olika villkor för tillgång till
sådana tjänster, hindra konkurrensen mellan företag som är etablerade i olika
medlemsstater, avskräcka från investeringar i mer avancerade nät och tekniker
och hindra uppkomsten av innovativa tjänster. Konsekvensen blir att medborgarna
och företagen förvägras allmänt utbredda och integrerade tjänster av hög
kvalitet och operatörerna av trådlöst bredband inte har möjlighet att utnyttja
de större effektivitetsvinsterna från storskaliga och mer integrerade
verksamheter. Åtgärder på unionsnivå när det gäller vissa aspekter av
radiospektrumtilldelning bör därför komplettera utvecklingen av de avancerade
trådlösa bredbandskommunikationstjänsternas täckning så att den blir bred och
integrerad i hela unionen. Samtidigt bör medlemstaterna få behålla rätten att
vidta åtgärder för att organisera sina radiospektrum med hänsyn till den
allmänna ordningen, den allmänna säkerheten och försvaret. (19) Leverantörer av elektroniska
kommunikationstjänster, inklusive mobiloperatörer eller konsortier av sådana
operatörer, bör gemensamt kunna organisera en effektiv och prismässigt
överkomlig täckning av en stor del av unionens territorium som på lång sikt
gynnar slutanvändarna, och bör därför kunna använda radiospektrum i flera
medlemsstater med tillämpning av liknande villkor, förfaranden, kostnader,
tidpunkter och varaktighet i harmoniserade band, och med kompletterande
radiospektrumpaket, såsom en kombination av lägre och högre frekvenser för
täckning av tätbefolkade och mindre tätbefolkade områden. Initiativ för ökad
samordning och konsekvens bidrar även till att öka förutsägbarheten för
investeringar i nät. Förutsägbarheten skulle också gynnas stort av en tydlig
politik för långsiktig giltighet av nyttjanderätter till radiospektrum, utan
att det påverkar den obegränsade karaktären hos sådana rätter i vissa
medlemsstater. Nyttjanderätterna bör ha tydliga villkor för överlåtande,
uthyrning eller fördelning av delar av eller hela det radiospektrum som
omfattas av en sådan individuell nyttjanderätt. (20) Samordningen av och
enhetligheten hos nyttjanderätterna till radiospektrum bör också förbättras,
åtminstone för de band som har harmoniserats för trådlösa, fasta, nomadiska och
mobila bredbandskommunikationer. Detta omfattar de band som har identifierats
av Internationella teleunionen för IMT-advanced-system (International Mobile
Telecommunications-Advanced) samt de band som används för RLAN (Radio
Local Area Networks), såsom 4 GHz och 5 GHz. Det bör även utökas till att
omfatta band som kan harmoniseras i framtiden för trådlösa
bredbandskommunikationer enligt vad som förutses i artikel 3 b i beslutet om
inrättande av ett flerårigt program för radiospektrumpolitik och i yttrandet
från gruppen för radiospektrumpolitik om strategiska utmaningar för Europa när
det gäller att hantera den ökade efterfrågan på spektrum för trådlöst bredband
som antogs den 13 juni 2013, till exempel banden 700 MHz, 1.5 GHz och 3.8–4.2
GHz inom en snar framtid. (21) De olika nationella
förfarandena för radiospektrumtilldelning skulle bli enhetligare genom mer
uttryckliga bestämmelser om kriterierna för tidsplaner för
auktoriseringsförfarandena, giltighetstiden för nyttjanderätterna, avgifter och
hur de ska betalas, kapacitets- och täckningsskyldigheter, fastställande av
vilka radiospektrum och spektrumblock som omfattas av ett
auktorisationsförfarande, objektiva tröskelkrav för främjande av en effektiv
konkurrens samt villkor för omsättningsbarheten för nyttjanderätter, inklusive
fördelningsvillkor. (22) Genom att begränsa
avgiftsbördan till vad som krävs för en optimal radiospektrumförvaltning med en
balans mellan omedelbara betalningar och regelbundna avgifter skulle
investeringar i infrastruktur och införande av teknik främjas, och de
kostnadsfördelar som detta medför skulle överföras till slutanvändarna. (23) Mer synkroniserade
radiospektrumtilldelningar som stimulerar införandet av trådlöst bredband i
hela unionen skulle skapa stordriftsfördelar i de berörda industrierna, till
exempel nätutrustning och terminaler. Dessa sektorer bör i sin tur ta hänsyn
till unionens initiativ och politik för radiospektrumanvändning i en större
utsträckning än vad som varit fallet den senaste tiden. Det bör därför inrättas
ett förfarande för harmonisering av tidtabellerna för tilldelning samt införas
bestämmelser om kortaste eller gemensam giltighetstid för nyttjanderätter till
banden. (24) När det gäller andra viktiga
och väsentliga villkor som skulle kunna kopplas till nyttjanderätter till
radiospektrum för trådlöst bredband skulle medlemsstaternas tillämpning av de
rättsliga principer och kriterier som fastställs i denna förordning bli mer
enhetlig om det infördes en samordningsmekanism genom vilken kommissionen och
medlemsstaternas behöriga myndigheter på förhand skulle kunna ge synpunkter på
en viss medlemsstats förslag till beviljande av nyttjanderätter, och
kommissionen med beaktande av de övriga medlemsstaternas synpunkter skulle
kunna förhindra genomförandet av sådana förslag som inte är förenliga med
unionens lagstiftning. (25) Med tanke på den stora
ökningen av efterfrågan på radiospektrum för trådlöst bredband bör lösningar
för en alternativ spektrumeffektiv tillgång till trådlöst bredband främjas.
Detta omfattar användning av trådlösa tillträdessystem med låg effekt och kort
räckvidd, till exempel så kallade hotspots (även kallade Wi-Fi) i RLAN samt
nätverk med små cellulära tillträdespunkter med låg effekt (även kallade
femto-, pico- eller metroceller). (26) Kompletterande trådlösa
accessystem såsom RLAN, särskilt allmänt tillgängliga RLAN-accesspunkter, gör
internet allt mer lättåtkomligt för slutanvändarna och gör det möjligt för
mobiloperatörerna att avlasta trafiken genom användning av harmoniserade
radiospektrumresurser som inte kräver en individuell auktorisation eller
nyttjanderätt till radiospektrumet. (27) De flesta RLAN-accesspunkterna
används i dag av privata slutanvändare som en lokal trådlös utökning av deras
fasta bredbandsanslutning. Om slutanvändarna inom sina egna internetabonnemang
väljer att dela anslutningen till sitt RLAN med andra kan tillgången till ett
stort antal sådana accesspunkter, särskilt i tätbefolkade områden, bidra till
att maximera den trådlösa datakapaciteten genom återanvändning av
radiospektrumet och skapa en kostnadseffektiv och kompletterande trådlös
bredbandsinfrastruktur som är tillgänglig för andra slutanvändare. Onödiga
begränsningar för användare som vill dela åtkomsten till sina egna
RLAN-anslutningspunkter med andra slutanvändare eller som vill ansluta sig till
sådana accesspunkter bör därför undanröjas eller förebyggas. (28) Onödiga begränsningar av
utbyggande och sammanlänkning av RLAN-accesspunkter bör också avskaffas.
Offentliga myndigheter och leverantörer av offentliga tjänster använder allt
oftar de RLAN-accesspunkter som inrättats i de egna lokalerna för egna ändamål,
till exempel för personalens användning, till att underlätta en kostnadseffektiv
tillgång på plats till e-förvaltningstjänster för medborgarna eller för att
stödja tillhandahållandet av smart samhällsservice med realtidsinformation,
till exempel kollektivtrafik eller trafikstyrning. De skulle även kunna ge tillträde
till sådana accesspunkter till allmänheten i stort, som en sidotjänst till de
tjänster som erbjuds allmänheten i deras lokaler, och bör ges möjlighet att
göra detta i enlighet med konkurrensreglerna och reglerna för offentlig
upphandling. Tillhandahållande av lokalt tillträde till elektroniska
kommunikationsnät inom eller kring privat egendom eller ett begränsat
offentligt område som en sidotjänst till en annan verksamhet som inte är
beroende av anslutning, såsom RLAN-hotspots som görs tillgängliga för kunder
som utnyttjar andra kommersiella verksamheter eller allmänheten i det området,
bör inte innebära att en sådan leverantör betraktas som en leverantör av elektronisk
kommunikation. (29) Trådlösa accesspunkter med låg
effekt och liten räckvidd är mycket små och diskreta utrustningar som liknar
Wi-Fi-routrar för hushållsbruk. Sådana accesspunkters tekniska egenskaper bör specificeras
på unionsnivå så att de kan byggas ut och användas i olika lokala sammanhang som
fordrar ett allmänt tillstånd utan onödiga begränsningar som följer av
individuell planering eller andra tillstånd. Proportionaliteten hos de åtgärder
för att ange de tekniska egenskaperna som vidtas för att ett allmänt tillstånd
för sådana användningsområden ska kunna ges bör garanteras genom att de tekniska
egenskaper som fastställs görs mycket mer begränsande än de tillämpliga
maxgränserna för parametrar i unionsåtgärder, till exempel uteffekt. (30) Medlemsstaterna bör se till
att förvaltningen av radiospektrum på nationell nivå inte hindrar andra
medlemsstater från att använda de radiospektrum som de har rätt till eller
uppfylla sina skyldigheter angående band vars användning är harmoniserad på
unionsnivå. Det är nödvändigt att inrätta en samordningsmekanism som bygger på
det arbete som utförs av gruppen för radiospektrumpolitik för att se till att
varje medlemsstat har likvärdigt tillträde till radiospektrum och för att se
till att resultaten av samordningen är enhetliga och genomförbara. (31) Erfarenheten av genomförandet
av unionens regelverk har visat att de gällande bestämmelserna om konsekvent
tillämpning av bestämmelser och målet att bidra till utvecklingen av den inre
marknaden inte har utgjort tillräckliga incitament att utforma accessprodukter som
bygger på harmoniserade standarder och processer, särskilt inte på området fasta
nät. Operatörer som bedriver verksamhet i olika medlemsstater har svårt att
finna accessinsatsvaror som kvalitetsmässigt och i fråga om
driftskompatibilitet hos nät och tjänster ligger på rätt nivå, och om de finns
så har de olika tekniska egenskaper. Detta leder till ökade kostnader och
hindrar tillhandahållandet av tjänster över de nationella gränserna. (32) Integrationen av den inre
marknaden för elektronisk kommunikation skulle påskyndas om det inrättades en
ram baserad på nyckelparametrar och minimiegenskaper inom vilken det
fastställdes vissa centrala europeiska virtuella produkter som är särskilt
viktiga för att leverantörer av elektroniska kommunikationstjänster ska kunna
tillhandahålla gränsöverskridande tjänster, och inom vilken det skapades en
unionsomfattande strategi som tar hänsyn till den alltmer IP-baserade miljön. (33) De driftsmässiga behoven av
olika virtuella produkter bör tillgodoses. Europeiska produkter för virtuell bredbandsaccess
bör finnas tillgängliga för operatörer med ett betydande marknadsinflytande som
enligt ramdirektivet och tillträdesdirektivet åläggs att ge tillträde till en
viss accesspunkt i sina nät enligt reglerade villkor. För det första bör ett
effektivt inträde på marknader i andra länder underlättas genom harmoniserade
produkter som gör det möjligt för gränsöverskridande leverantörer att utan
dröjsmål göra en första leverans av tjänster som är förutsägbara och av lämplig
kvalitet till sina slutkunder, inklusive företagskunder med många driftsställen
i olika medlemsstater, om detta är nödvändigt och proportionellt enligt en
marknadsanalys. Dessa harmoniserade produkter bör finnas tillgängliga under en
tillräckligt lång tid för att de som söker tillträde och leverantörerna av
detta tillträde ska kunna planera sina investeringar på medellång och lång
sikt. (34) För det andra är sofistikerade
virtuella accessprodukter som kräver större investeringar av de som söker
tillträde och ger dem större kontroll och ökad differentiering, särskilt genom
tillhandahållande av tillträde på en mer lokal nivå, centrala för att skapa förutsättning
för hållbar konkurrens på den inre marknaden. Dessa centrala
tillträdesprodukter i grossistledet till nästa generations accessnät bör därför
också harmoniseras för att underlätta gränsöverskridande investeringar. Sådana
virtuella bredbandstillträdesprodukter bör utformas så att de har likvärdiga
funktioner för fysiskt tillträde med målsättningen att bredda antalet möjliga
korrigeringsåtgärder i grossistledet som kan övervägas av de nationella
regleringsmyndigheterna i en proportionalitetsanalys i enlighet med direktiv
2002/19/EG. (35) För det tredje är det nödvändigt
att skapa en harmoniserad accessprodukt i grossistledet för terminerande
avsnitt av hyrda förbindelser med stärkta gränssnitt för att möjliggöra
gränsöverskridande tillhandahållande av operativt viktiga anslutningstjänster
för de mest krävande företagsanvändarna. (36) Inom ramen för den gradvisa
migrationen till helt IP-baserade nät hindrar den bristande tillgången på
produkter baserade på IP-protokollet för olika typer av tjänster med garanterad
servicekvalitet som möjliggör kommunikationsvägar genom nätdomäner och över
nätgränser, både inom och mellan medlemsstaterna, utvecklingen av tillämpningar
som är beroende av tillträde till andra nät, vilket i sin tur begränsar den
tekniska innovationen. Denna situation hindrar dessutom en spridning i bredare
skala av effektivitetsvinster som görs i samband med förvaltning och
tillhandahållande av IP-baserade nät och tillträdesprodukter med garanterad
servicekvalitetsnivå, särskilt ökad säkerhet, tillförlitlighet och
flexibilitet, kostnadseffektivitet och snabbare anskaffning, vilket gynnar
nätoperatörer, tjänsteleverantörer och slutanvändare. Det krävs därför en
harmoniserad strategi för utformning av och tillgänglighet hos dessa produkter på
rimliga villkor, bland annat, vid behov, möjlighet till korsvisa leveranser av
de berörda leverantörerna av elektronisk kommunikation. (37) De europeiska produkterna för
virtuell bredbandsaccess som inrättas genom denna förordning bör beaktas i de
nationella tillsynsmyndigheternas bedömningar av vilka korrigeringsåtgärder för
att underlätta access som är lämpligast för nät som drivs av operatörer som
anses ha ett betydande marknadsinflytande, samtidigt som en överreglering genom
onödigt många accessprodukter i grossistledet bör undvikas, vare sig de införs
enligt en marknadsanalys eller andra villkor. I synnerhet bör införandet av
europeiska virtuella accessprodukter inte i sig leda till en ökning av det
antal reglerade accessprodukter som fastställts för en viss operatör. De
nationella regleringsmyndigheternas behov av att efter antagandet av denna
förordning bedöma om en europeisk produkt för bredbandsaccess bör införas i
stället för de korrigerande åtgärder som underlättar tillträde i grossistledet,
och att bedöma om det är lämpligt att införa en europeisk produkt för virtuell
bredbandsaccess i samband med framtida marknadsundersökningar där en betydande
marknadsmakt har konstaterats, bör inte påverka deras ansvar för att fastställa
det lämpligaste och bäst avvägda korrigerande åtgärden för att avhjälpa det
konstaterade konkurrensproblemet i enlighet med artikel 16 i direktiv
2022/21/EG. (38) För att skapa rättslig
förutsägbarhet bör lagstiftningen också avspegla viktiga faktorer i den
beslutspraxis som håller på att utvecklas enligt det gällande regelverket vilka
påverkar villkoren för hur accessprodukter i grossistledet, inklusive
europeiska virtuella bredbandsaccessprodukter, görs tillgängliga för nästa
generations accessnät. Detta bör omfatta bestämmelser som avspeglar vilken
betydelse förhållandet mellan konkurrensbegränsningar från alternativa fasta
och trådlösa infrastrukturer, effektiva garantier för icke-diskriminerande
tillträde och den rådande konkurrensen när det gäller priser, valfrihet och
kvalitet på slutkundsnivå har för analysen av grossistmarknaden för tillträde,
och särskilt om det finns behov av priskontroller av tillträde till nästa
generations accessnät. Det sistnämnda övervägandet avgör i slutändan fördelarna
för slutanvändarna. Till exempel när de nationella regleringsmyndigheterna gör
sin bedömning från fall till fall enligt artikel 16 i direktiv 2022/21/EG och
utan att det påverkar bedömningen av betydande marknadsmakt kan de slå fast att
marknadsvillkoren när det finns två fasta nästa generations accessnät är
tillräckligt konkurrenspräglade för att stimulera nätuppgraderingar och
utvecklas mot tillhandahållande av ultrasnabba tjänster, som är en viktig
parameter för konkurrensen på slutkundsnivå. (39) Det förväntas att ökad
konkurrens på en gemensam marknad med tiden kommer att leda till en minskning
av sektorsspecifik lagstiftning som grundas på marknadsanalys. Ett av
resultaten av fullbordandet av den inre marknaden är i själva verket att den effektiva
konkurrensen ökar på de relevanta marknaderna, och att efterhandstillämpning av
konkurrenslagstiftningen alltmer anses vara tillräckligt för att se till att
marknaden fungerar. För att garantera klarhet och förutsägbarhet i regelgivningen
över gränserna bör tydliga och bindande kriterier utformas för bedömningen av
om förhandsreglering fortfarande är motiverat på en viss marknad, med
hänvisning till varaktigheten hos flaskhalsar, konkurrensutsikterna, särskilt
infrastrukturbaserad konkurrens, och konkurrensvillkoren på slutkundsnivå när
det gäller parametrar som pris, valfrihet och kvalitet, vilket i sista hand är
det relevanta för slutanvändarna och för EU-ekonomins globala konkurrenskraft i
stort. Detta bör ligga till grund för successiva översyner av förteckningen
över marknader som går att reglera på förhand och bör vara till hjälp för de
nationella regleringsmyndigheterna, så att de kan inrikta sina insatser på
områden där konkurrensen fortfarande inte är effektiv och göra detta på ett
enhetligt sätt. Inrättandet av en verklig inre marknad för elektronisk
kommunikation kan dessutom påverka marknadernas geografiska omfattning, både
när det gäller sektorsspecifik lagstiftning som grundas på konkurrensprinciperna
och tillämpningen av konkurrenslagstiftningen i sig. (40) Skillnader i det nationella
genomförandet av sektorsspecifika regler för skydd av slutanvändare skapar
stora hinder för den inre digitala marknaden, särskilt i form av ökade efterlevnadskostnader
för leverantörer av elektronisk kommunikation till allmänheten som vill erbjuda
tjänster i olika medlemsstater. Splittringen av och osäkerheten angående nivån
på skyddet i olika medlemsstater leder dessutom till att slutanvändarnas
fortroende minskar och avskräcker dem från att köpa elektroniska
kommunikationstjänster utomlands. För att unionen ska uppnå målet att undanröja
hinder för den inre marknaden är det nödvändigt att ersätta dagens åtskilda
nationella regler med en enda och fullständigt harmoniserad uppsättning
sektorsspecifika regler som bidrar till att skapa en hög och enhetlig nivå på
skyddet av slutanvändarna. En fullständig harmonisering av bestämmelserna bör
emellertid inte hindra leverantörer av elektronisk kommunikation till allmänheten
från att erbjuda slutanvändarna avtalsvillkor som är strängare än den
skyddsnivån. (41) Eftersom endast vissa sektorsspecifika
regler harmoniseras genom denna förordning, bör förordningen inte påverka de
allmänna konsumentsskyddsbestämmelserna i unionslagstiftningen och motsvarande
nationella genomförandelagstiftning. (42) Bestämmelserna i kapitlen 4
och 5 i denna förordning avser slutanvändare, och dessa bestämmelser bör inte endast
gälla konsumenter, utan även andra kategorier av slutanvändare, främst
mikroföretag. Andra slutanvändare än konsumenter bör på begäran kunna enas om
undantag från vissa bestämmelser i ett enskilt avtal. (43) För att fullborda den inre
marknaden för elektronisk kommunikation är det också nödvändigt att undanröja
hindren för slutanvändarnas tillgång till elektroniska kommunikationstjänster
inom unionen. Offentliga myndigheter bör därför inte skapa eller bibehålla
hinder för gränsöverskridande köp av sådana tjänster. Leverantörer av elektronisk
kommunikation till allmänheten får inte avslå eller begränsa tillträde eller
diskriminera slutanvändare på grundval av deras nationalitet eller
bosättningsmedlemsstat. En differentiering utifrån objektivt motiverade
skillnader i kostnader, risker och marknadsförhållanden såsom variationer i
efterfrågan och prissättning av konkurrenter bör emellertid vara möjlig. (44) Både för fasta kommunikationer
och mobilkommunikationer är prisskillnaderna fortfarande mycket stora mellan
nationella samtals- och sms-kommunikationer och kommunikationer som terminerar
i en annan medlemsstat. Det finns stora variationer mellan länder, operatörer
och tariffpaket och mellan mobila och fasta tjänster, vilket fortfarande
drabbar sårbara kundgrupper och hindrar en sömlös kommunikation inom unionen.
Detta sker trots en mycket stor minskning och konvergens i absoluta termer av
termineringsavgifterna i medlemsstaterna samt låga priser på
transitmarknaderna. Dessutom bör övergången till helt IP-baserade elektronisk
kommunikation i sinom tid ge upphov till ytterligare kostnadsminskningar. Varje
väsentlig skillnad i taxor för slutkunder mellan nationella fasta
långdistanskommunikationer, dvs. andra än kommunikationer inom ett lokalt
område som identifieras av en geografisk områdeskod i den nationella
nummerplanen, och fasta kommunikationer som terminerar i en annan medlemsstat bör
därför motiveras utifrån objektiva kriterier. Slutkundstaxorna för
internationella mobilkommunikationer för reglerade roamingsamtal respektive
sms-meddelanden bör inte överstiga den eurotaxa för rösttelefoni och sms som
fastställs i förordning (EU) nr 531/2012, om det inte är motiverat på grundval
av objektiva kriterier. Sådana kriterier kan vara extrakostnader och en rimlig
relaterad marginal. Andra objektiva faktorer kan vara skillnader i
priselasticitet och för alla slutanvändare lätt tillgängliga alternativa taxor
från leverantörer av elektronisk kommunikation till allmänheten som erbjuder
gränsöverskridande kommunikationer inom unionen till en liten extraavgift eller
kostnadsfritt, eller för alla slutanvändare lätt tillgängliga
informationssamhällstjänster med jämförbara funktioner, under förutsättning att
slutanvändarna aktivt informeras om sådana alternativ av sina leverantörer. (45) Under de senaste årtiondena
har internet utvecklats till en öppen plattform för innovation med få
tillträdeshinder för slutanvändare, innehålls- och tillämpningsleverantörer och
internettjänstleverantörer. Syftet med det befintliga regelverket är att ge
slutanvändarna möjlighet att ha tillgång till och kunna distribuera information
eller använda de tillämpningar och tjänster som de väljer. En rapport från
organet för europeiska regleringsmyndigheter för elektronisk kommunikation
(Berec) om trafikstyrningspraxis som publicerades i maj 2012 och en undersökning
som beställts av genomförandeorganet för hälso- och
konsumentfrågor om funktionen hos marknaden för anslutning till och
tillhandahållande av internet ur ett konsumentperspektiv som publicerades i
december 2012, har visat att ett betydande antal slutanvändare påverkas av
trafikstyrningspraxis som blockerar specifika tillämpningar eller gör dem
långsammare. Dessa tendenser kräver tydliga regler på unionsnivå för att
upprätthålla ett öppet internet och undvika en uppsplittring av den inre
marknaden till följd av enskilda medlemsstaters åtgärder. (46) Slutanvändarnas frihet att få
tillträde till och distribuera information och lagligt innehåll och använda de
tillämpningar och tjänster som de väljer regleras av unionens lagstiftning och
tillämplig nationell lag. I denna förordning fastställs gränser för alla inskränkningar
i denna frihet som görs av leverantörer av elektronisk kommunikation till
allmänheten, men utan att det påverkar annan unionslagstiftning, bland annat
upphovsrättsreglerna och direktiv 2000/31/EG. (47) För att internet ska vara
öppet bör leverantörerna av elektronisk kommunikation till allmänheten, inom de
avtalsenliga gränserna för datavolymer och hastigheter för internetaccesstjänsterna,
inte blockera, sakta ned, försämra eller diskriminera visst specifikt innehåll,
vissa tillämpningar eller vissa tjänster eller specifika delar av dessa,
förutom genom ett begränsat antal rimliga trafikstyrningsåtgärder. Sådana
åtgärder bör vara öppna, proportionella och icke-diskriminerande. En skälig
trafikstyrning omfattar förebyggande eller förhindrande av allvarliga brott,
inklusive frivilliga åtgärder från leverantörernas sida för att förhindra
tillträde till och distribution av barnpornografi. Åtgärder för att minimera
följderna av nättrafikbelastning bör anses skäliga, under förutsättning att
nättrafikbelastningen endast uppstår tillfälligt eller under exceptionella
omständigheter. (48) Volymbaserade taxor bör anses
vara förenliga med principen om ett öppet internet så länge slutanvändarna kan
välja taxor som motsvarar deras normala datakonsumtion baserat på öppen
information om villkoren och följderna av sitt val. Samtidigt bör taxorna vara
utformade så att leverantörer av elektronisk kommunikation till allmänheten kan
anpassa nätkapaciteten till de förväntade datavolymerna på ett bättre sätt. Det
är viktigt att slutkunderna får fullständig information innan de samtycker till
datavolymer eller hastighetsbegränsningar samt tillämpliga taxor, att de
kontinuerligt kan övervaka sin konsumtion och på ett enkelt sätt utöka de
tillgängliga datavolymerna om de så önskar. (49) Slutanvändarna efterfrågar
också tjänster och tillämpningar som kräver en höjd nivå av garanterad
servicekvalitet, som erbjuds av leverantörer av elektronisk kommunikation till
allmänheten eller av innehålls-, tillämpnings- eller tjänsteleverantörer.
Sådana tjänster kan bland annat bestå av utsändning via internetprotokoll
(IP-tv), videokonferenser och vissa hälsovårdstillämpningar. Slutanvändarna bör
därför också fritt kunna ingå avtal om tillhandahållande av specialiserade
tjänster med ökad servicekvalitet, antingen med leverantörer av elektronisk
kommunikation till allmänheten eller med innehålls-, tillämpnings- eller
tjänsteleverantörer. (50) Dessutom efterfrågar
innehålls-, tillämpnings- och tjänsteleverantörerna överföringstjänster som
grundas på flexibla kvalitetsparametrar, bland annat lägre prioritet för trafik
som inte är tidskänslig. Dessa leverantörer måste ha möjlighet att förhandla om
flexibel kvalitet på servicenivåerna med leverantörer av elektronisk
kommunikation till allmänheten när det gäller tillhandahållande av
specialiserade tjänster. Detta förväntas spela en viktig roll för utvecklingen
av nya tjänster, till exempel kommunikation från maskin till maskin (M2M).
Samtidigt bör sådana arrangemang ge leverantörer av elektronisk kommunikation
till allmänheten möjlighet att balansera trafiken på ett bättre sätt och
undvika överbelastning av nätet. Innehålls-, tillämpnings- och
tjänsteleverantörerna och leverantörerna av elektronisk kommunikation till
allmänheten bör därför vara fria att ingå specialtjänsteavtal om fastställda
kvalitetsnivåer på tjänsterna, om inte sådana avtal väsentligt försämrar den
allmänna kvaliteten på internetaccesstjänster. (51) De nationella regleringsmyndigheterna
fyller en viktig funktion genom att garantera att slutanvändarna verkligen kan
utöva friheten att ha tillgång till ett öppet intenet. I detta syfte bör de
nationella regleringsmyndigheterna ha övervaknings- och
rapporteringsskyldigheter och ha i uppgift att se till att leverantörer av elektronisk
kommunikation till allmänheten efterlever kraven. De bör också säkerställa
icke-diskriminerande tillgång till internetaccesstjänster av hög kvalitet som
inte försämras av de specialiserade tjänsterna. När de nationella
regleringsmyndigheterna bedömer om det eventuellt föreligger ett generellt
hinder för internetuppkopplingstjänster bör de ta hänsyn till
kvalitetsparametrar såsom tidsplaner, och tillförlitlighetsparametrar (latens,
jitter, paketförlust), överbelastning i nätverket och effekterna av denna,
faktiska kontra uppgivna hastigheter, internetaccesstjänsternas prestanda
jämfört med specialiserade tjänster, samt kvaliteten som slutanvändarna
upplever den. De nationella regleringsmyndigheterna bör likaså ha befogenhet
att införa minimikrav på servicekvaliteten för samtliga eller enskilda
leverantörer av elektronisk kommunikation till allmänheten, om så är nödvändigt
för att förebygga en allmän försämring av kvaliteten på internetaccesstjänster.
(52) Syftet med åtgärderna för ökad
insyn i och jämförbarhet hos priser, taxor och villkor samt parametrar för
tjänstekvalitet, inklusive särskilda parametrar för tillhandahållande av
internetaccesstjänster, är att slutanvändarna ska kunna välja leverantör på bästa
sätt och på så vis dra fullständig nytta av konkurrensen. (53) Slutanvändarna bör på lämpligt
sätt informeras om priset och typen av erbjuden tjänst innan de köper tjänsten.
Denna information bör lämnas omedelbart före kopplingen av ett samtal om samtalet
till ett visst nummer eller en viss tjänst omfattas av särskilda prisvillkor,
till exempel samtal till betalteletjänster, som ofta har en speciell taxa. Om
denna skyldighet är oproportionerlig med hänsyn till varaktigheten och
kostnaden för taxeuppgifterna för tjänsteleverantören jämfört med den
genomsnittliga varaktigheten för samtal och den kostnadsrisk som slutanvändaren
utsätts för, får de nationella regleringsmyndigheterna bevilja undantag.
Slutanvändarna bör också informeras om huruvida gratisnummer är föremål för
ytterligare avgifter. (54) Leverantörer av elektronisk
kommunikation till allmänheten bör på lämpligt sätt informera slutanvändarna om
sina tjänster och taxor, parametrar för tjänstekvalitet, tillgång till
larmtjänster och eventuella begränsningar samt om utbud av tjänster och
produkter som är utformade för konsumenter med funktionsnedsättning.
Informationen bör vara tydlig och klar och vara specifik för de medlemsstater
där tjänsterna tillhandahålls. Den bör uppdateras vid eventuella ändringar.
Leverantörerna bör undantas från dessa informationskrav för erbjudanden som
förhandlas fram enskilt. (55) Att ha tillgång till jämförbar
information om produkter och tjänster är av avgörande betydelse för att
slutanvändarna ska kunna göra en oberoende bedömning av erbjudanden.
Erfarenheten visar att tillgång till tillförlitlig och jämförbar information
ökar slutanvändarnas förtroende för att använda tjänsterna och gör att de är
villigare att utöva sin valfrihet. (56) Avtal är ett viktigt verktyg
för att ge slutanvändarna fullständigt öppen information och rättssäkerhet.
Leverantören av elektronisk kommunikation till allmänheten bör ge slutanvändaren
tydlig och utförlig information om alla väsentliga delar av avtalet innan
slutanvändaren blir bunden av avtalet. Informationen bör vara obligatorisk och
får inte ändras, förutom genom senare avtal mellan slutanvändaren och
leverantören. Kommissionen och flera nationella tillsynsmyndigheter har nyligen
funnit stora skillnader mellan annonserad hastighet för internetaccesstjänster
och den hastighet som verkligen finns tillgänglig för slutanvändarna.
Leverantörer av elektronisk kommunikation till allmänheten bör därför innan
avtalets ingående informera slutanvändarna om den hastighet och andra
parametrar för tjänsternas kvalitet som de realistiskt kan leverera vid
slutanvändarens primära accesspunkt. (57) När det gäller
terminalutrustning bör avtalet innehålla information om de begränsningar som
leverantören kan ha lagt på kundens användning av sådan utrustning, till
exempel i form av SIM-låst mobilutrustning, och eventuella avgifter som ska
betalas om avtalet sägs upp innan det löper ut. Inga avgifter bör betalas efter
det att avtalet löpt ut. (58) För att undvika oväntat höga
fakturor bör slutanvändarna ha möjlighet att sätta ett kostnadstak för
avgifterna för sina samtal och internetaccesstjänster. Denna möjlighet bör
finnas tillgänglig kostnadsfritt, och det bör ges ett lämpligt meddelande, som
även kan läsas igen vid ett senare tillfälle, när taket snart är nått. När det
har nåtts bör kunderna inte längre ges tillgång till eller faktureras för dessa
tjänster om de inte särskilt begär att tjänsten enligt överenskommelsen med
leverantören även fortsättningsvis ska tillhandahållas. (59) Erfarenheter från medlemsstaterna
och en färsk undersökning som beställts av genomförandeorganet för hälso- och
konsumentfrågor visar att långa avtalsperioder och automatiska förlängningar eller
förlängningar genom tyst medgivande av avtal utgör betydande hinder för att
byta leverantör. Slutanvändarna bör därför utan kostnad kunna säga upp avtal
sex månader efter det att det ingåtts. I sådana fall kan slutanvändarna behöva
ersätta leverantörerna för återstående värde av eventuell subventionerad
utrustning eller det tidsproportionella värdet av andra eventuella kampanjer.
Avtal som har förlängts genom tyst medgivande bör ha en uppsägningsfrist på en
månad. (60) Eventuella betydande ändringar
av avtalsvillkor som fastställts av leverantörer av elektronisk kommunikation
till allmänheten som är till nackdel för slutanvändaren, till exempel avseende
avgifter, taxor, datavolymbegränsningar, datahastigheter, täckning eller
behandling av personuppgifter, bör anses ge upphov till rättighet för
slutanvändaren att säga upp avtalet utan kostnad. (61) Paket som består av elektronisk
kommunikation och andra tjänster såsom linjära utsändningstjänster blir allt
vanligare och är en viktig konkurrensfaktor. Om olika avtalsbestämmelser för
uppsägning och byte gäller för de tjänster som ingår i sådana paket kan
slutanvändarna inte byta till konkurrenskraftiga erbjudanden för hela eller
delar av paketet. Bestämmelserna om uppsägning av avtal och byte i denna
förordning bör därför tillämpas på alla delar av sådana paket. (62) För att utnyttja den konkurrenspräglade
miljön bör slutanvändarna kunna göra väl underbyggda val och byta leverantör
när de vill. Slutanvändarna bör därför kunna byta leverantör utan att hindras
av juridiska, tekniska eller praktiska hinder, inklusive avtalsvillkor och
avgifter. Nummerportabilitet är centralt för att förenkla konsumenternas val
och för en effektiv konkurrens. Denna tjänst bör genomföras med minsta möjliga
dröjsmål så att numret aktiveras inom en arbetsdag efter det att ett avtal om
nummerportabilitet ingåtts. Betalning av utestående fakturor bör inte vara ett
villkor för verkställande av en nummerportering. (63) För att stödja
tillhandahållandet av en enda kontaktpunkt för slutanvändaren och se till att han
eller hon smidigt kan byta leverantör bör bytesprocessen ledas av den
mottagande leverantören av elektronisk kommunikation till allmänheten. Den
överförande leverantören av elektronisk kommunikation till allmänheten får inte
försena eller hindra bytesprocessen. Automatiska processer bör användas så ofta
som möjligt och en hög skyddsnivå för personuppgifter bör garanteras. Tillgång
till öppen och exakt information i rätt tid om bytet bör bidra till att öka
slutanvändarnas förtroende för bytet av leverantör och göra dem villigare att
aktivt medverka i konkurrensen mellan leverantörerna. (64) Avtal med överförande
leverantörer av elektronisk kommunikation till allmänheten bör hävas
automatiskt efter bytet utan ytterligare åtgärder från slutanvändarnas sida.
Tjänster betalda med kontantkort och eventuella tillgodohavanden som inte har
utnyttjats bör återbetalas till den bytande konsumenten. (65) Slutanvändarna behöver
kontinuitet när de byter viktiga identifierare, såsom e-postadresser. I detta
syfte och för att se till att e-postkommunikationerna inte går förlorade bör slutanvändarna
ges möjlighet att kostnadsfritt välja att utnyttja en tjänst för
vidarebefordran av e-postbrev som erbjuds av den överförande leverantören av
internetaccesstjänsten i fall där slutanvändaren har en adress som
tillhandahållits av den överförande leverantören. (66) De behöriga nationella
myndigheterna får reglera de övergripande processerna för nummerportering och
byte med beaktande av den tekniska utvecklingen och behovet av att garantera en
snabb, effektiv och konsumentvänlig bytesprocess. De behöriga nationella
myndigheterna bör också kunna vidta proportionella åtgärder för att skydda slutanvändarna
på lämpligt sätt under bytesprocessen, inbegripet lämpliga sanktioner som är
nödvändiga för att minimera risken för missbruk eller förseningar och risken
för att slutanvändarna överförs till en annan leverantör utan att de har lämnat
sitt samtycke. De bör dessutom kunna införa ett automatiskt ersättningssystem
för slutanvändare i sådana fall. (67) De nationella
regleringsmyndigheterna bör kunna vidta effektiva åtgärder för att övervaka och
säkerställa efterlevnaden av bestämmelserna i denna förordning, och bör bland
annat vara behöriga att ålägga effektiva ekonomiska eller administrativa
påföljder vid överträdelser av förordningens bestämmelser. (68) För att ta hänsyn till
marknaden och den tekniska utvecklingen bör befogenheten att anta akter i
enlighet med artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt
delegeras till kommissionen när det gäller anpassning av bilagorna. Det är
särskilt viktigt att kommissionen under det förberedande arbetet kan genomföra
lämpliga samråd, även på expertnivå. Kommissionen bör, då den förbereder och
utarbetar delegerade akter, se till att relevanta handlingar översänds
samtidigt till Europaparlamentet och rådet och att detta sker så snabbt som
möjligt och på lämpligt sätt. (69) För att säkerställa enhetliga
villkor för genomförandet av denna förordning bör kommissionen ges
genomförandebefogenheter när det gäller beslutet om att medlemsstaterna ska
anpassa sina planer för regelefterlevnaden till en gemensam tidsplan för beviljande
av nyttjanderätter och medgivande till det faktiska nyttjandet. (70) Genomförandebefogenheterna för
harmonisering och samordning av auktorisation av radiospektrum, egenskaper hos
trådlösa accesspunkter med liten räckvidd, samordning mellan medlemsstaterna
när det gäller fördelning av radiospektrum, närmare tekniska och metodologiska
regler för europeiska virtuella tillträdesprodukter och skyddet av
internetanslutning samt skälig trafikstyrning och kvalitet på tjänster, bör
utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU)
nr 182/2011.[25] (71) För att säkerställa ett
konsekvent genomförande av de åtgärder som krävs för att fullborda den inre
marknaden för elektronisk kommunikation i enlighet med denna förordning och
vissa befintliga rättsliga bestämmelser, och för att avspegla viktiga faktorer
i den beslutspraxis som håller på att utvecklas, bör direktiven 2002/21/EG,
2002/20/EG och 2002/22/EG samt förordning (EU) nr 531/2012 ändras. Detta
innebär att man bör möjliggöra att direktiv 2002/21/EG och de relaterade
direktiven läses i jämförelse med denna förordning, att kommissionen ges ökade
befogenheter att säkerställa enhetlighet i de åtgärder som åläggs
EU-leverantörer av elektronisk kommunikation som har ett betydande
marknadsinflytande inom ramen för den europeiska samrådsmekanismen, att de
kriterier som tillämpas vid bedömningen av vilka marknader som är av betydelse
och konkurrensförhållandena på dessa harmoniseras, att anmälningssystemet
enligt direktiv 2002/270/EG anpassas med hänsyn till den gemensamma
EU-auktorisationen och att bestämmelserna om minimiharmonisering av
slutanvändarnas rättigheter enligt direktiv 2002/22/EG, som blir överflödiga i
och med bestämmelserna om fullständig harmonisering i denna förordning, upphävs.
(72) Unionens marknad för
mobilkommunikationer är fortfarande splittrad och det finns inget mobilnät somt
täcker samtliga medlemsstater. Till följd av detta måste roamingleverantörer
köpa roamingtjänster i grossistledet från operatörer i den besökta
medlemsstaten för att kunna tillhandahålla mobilkommunikationstjänster till
sina nationella kunder som reser inom unionen. Dessa grossistavgifter utgör ett
stort hinder för tillhandahållandet av roamingtjänster till prisnivåer som
motsvarar de nationella mobiltjänsterna. Ytterligare åtgärder bör därför
införas för att underlätta en sänkning av dessa avgifter. Kommersiella eller
tekniska avtal mellan roamingleverantörer som möjliggör en virtuell utökning av
deras nättäckning inom unionen är ett sätt att internalisera kostnaderna i
grossistledet. För att skapa lämpliga incitament bör vissa regleringskrav som
fastställs i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 531/2012[26] anpassas. När roamingleverantörer
via sin egna nät eller genom bilaterala eller multilaterala roamingavtal ser
till att alla deras kunder i unionen som standard erbjuds roamingtaxor till
samma nivå som de nationella taxorna till alla sina kunder, bör skyldigheten
för nationella leverantörer att ge sina kunder tillträde till röst-, sms- och
dataroamingtjänster från en alternativ roamingleverantör inte gälla för sådana
leverantörer, med en övergångsperiod i de fall där sådant tillträde redan har
beviljats. (73) Genom bilaterala eller
multilaterala roamingavtal kan mobiloperatörerna i betydande utsträckning
behandla roaming av sina nationella kunder på nät som tillhör en partner på
samma sätt som tillhandahållandet av tjänster till sådana kunder i sina egna
nät, vilket i sin tur påverkar prissättningen i slutkundsledet för sådan
virtuell täckning på nätet inom unionen. Sådana arrangemang på grossistnivå
möjliggör utveckling av nya roamingprodukter och bidrar därför till ökad
valfrihet och konkurrens på slutkundsnivå. (74) I En digital agenda för Europa
och förordning (EU) nr 531/2012 fastställs det politiska målet att
skillnaden mellan roamingtaxor och nationella taxor bör närma sig noll. I
praktiken innebär detta att en konsument som tillhör någon av de breda
observerbara kategorierna av nationell konsumtion, vilka identifieras med
hänvisning till en parts olika nationella slutkundspaket, tryggt bör kunna
följa sitt typiska konsumtionsmönster enligt sitt respektive nationella
slutkundspaket vid de tillfällen då han eller hon reser inom unionen, utan
ytterligare kostnader utöver de normala kostnaderna i hemmedlemsstaten. Sådana
breda kategorier kan identifieras via aktuell kommersiell praxis, till exempel
genom differentiering i nationella slutkundspaket mellan kunder som har
kontantkort och kunder som har abonnemang, paket som endast innehåller GSM
(dvs. rösttelefoni- och sms-tjänster), paket som anpassats för olika
konsumtionsvolymer, företagspaket respektive konsumentpaket, slutkundspaket med
priser per konsumerad enhet och paket som innehåller samlade enheter (t.ex.
samtalsminuter, datamegabytes) till en standardavgift, oavsett den faktiska
konsumtionen. Den mångfald taxeplaner för slutkunder och paket som finns
tillgängliga för kunderna på de nationella mobilmarknaderna i unionen tillgodoser
varierande användarbehov på en konkurrenspräglad marknad. Denna flexibilitet på
de nationella marknaderna bör också avspeglas i roamingmiljön inom unionen,
samtidigt som det är viktigt att ta hänsyn till att roamingleverantörer behöver
insatsvaror i grossistledet från oberoende nätoperatörer i olika medlemsstater,
vilket fortfarande kan motivera införandet av gränser med hänvisning till
skälig användning om nationella taxor tillämpas på sådan roamingkonsumtion. (75) Det är i första hand roamingleverantörerna
som själva bedömer vad som utgör skäliga volymer av samtal, sms-meddelanden och
data i roaming som ska täckas av nationella taxor i deras olika slutkundspaket.
De nationella regleringsmyndigheterna bör övervaka roamingleverantörernas
tillämpning av sådana skäliga konsumtionsgränser och se till att de
uttryckligen definieras med detaljerad och kvantifierad information i avtalen
på ett sätt som är tydligt och klart för kunderna. I detta sammanhang bör de
nationella regleringsmyndigheterna ta största möjliga hänsyn till relevant
vägledning från organet för europeiska regleringsmyndigheter för elektronisk
kommunikation (Berec). I sin vägledning bör Berec kartlägga flera olika
användningsmönster som underbyggs av de underliggande tendenserna för användning
av samtals-, data- och sms-tjänster på unionsnivå samt utvecklingen av
förväntningarna, särskilt trådlös datakonsumtion. (76) Dessutom bör den senaste
tidens avsevärda sänkning av mobiltermineringstaxor inom unionen nu göra det
möjligt att avskaffa extra roamingavgifter för inkommande samtal. (77) Det är likaså nödvändigt att
bygga vidare på den erfarenhet som hittills gjorts med Berec genom att göra
dess strategiska ledarskap mer stabilt. Dessutom kommer arbetet med att
fullborda den inre marknaden enligt denna förordning ytterligare att förstärka
kraven på att Berec ska bidra till att utforma den tekniska och politiska
inriktningen. Berec bör därför ha en ordförande som är expert på området och
ges ett treårigt mandat som får förnyas. (78) Direktiven 2002/20/EG,
2002/21/EG och 2002/22/EG samt förordningarna (EG) nr 1211/2009 och (EU)
nr 531/2012 bör därför ändras i enlighet med detta. (79) I enlighet med förordning (EG)
nr 1211/2009 kan kommissionen alltid inhämta ett yttrande från Berec när det
anses vara nödvändigt för genomförandet av bestämmelserna i denna förordning. (80) Denna förordning respekterar
de grundläggande rättigheter och iakttar de principer som erkänns i Europeiska
unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, särskilt artikel 8 (skydd av
personuppgifter), artikel 11 (yttrandefrihet och informationsfrihet), artikel
16 (näringsfrihet), artikel 21 (icke-diskriminering) och artikel 38
(konsumentskydd). (81) Eftersom målet för denna
förordning, nämligen att fastställa de regleringsprinciper och detaljerade
regler som krävs för att fullborda EU:s inre marknad för elektronisk
kommunikation, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna
och det därför på grund av dess omfattning eller verkningar bättre kan uppnås
på unionsnivå, får unionen vidta åtgärder i enlighet med
subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I
enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning
inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål. HÄRIGENOM
FÖRESKRIVS FÖLJANDE. Kapitel I
Allmänna bestämmelser Artikel
1
Syfte och tillämpningsområde 1.
I denna förordning fastställs de regleringsprinciper och detaljerade regler som
krävs för att fullborda EU:s inre marknad för elektronisk kommunikation, på
vilken a)
leverantörer av elektroniska kommunikationstjänster och kommunikationsnät har
rätt, möjlighet och incitament att utveckla, utöka och driva sina nät och
tillhandahålla tjänster oavsett var leverantören är etablerad eller var i
unionen dess kunder finns, b)
medborgare och företag har rätt och möjlighet att få tillträde till
konkurrenskraftiga, säkra och tillförlitliga kommunikationstjänster, oavsett
varifrån i unionen de tillhandahålls och utan att hämmas av gränshinder eller
omotiverade ytterligare kostnader. 2.
I denna förordning fastställs i synnerhet följande regleringsprinciper
enligt vilka kommissionen, Organet för europeiska regleringsmyndigheter för
elektronisk kommunikation (Berec) och de nationella behöriga myndigheterna ska
agera, var och en inom ramen för sina egna befogenheter, och i jämförelse med
bestämmelserna i direktiven 2002/19/EG, 2002/20/EG,
2002/21/EG och 2002/22/EG: a)
Att säkerställa förenklade, förutsägbara och konvergerande regleringsvillkor avseende
viktiga administrativa och kommersiella parametrar, inbegripet
proportionaliteten hos individuella skyldigheter som kan åläggas enligt en
marknadsanalys. b)
Att främja en hållbar konkurrens på den inre marknaden och unionens globala
konkurrenskraft samt minska den sektorsspecifika marknadsregleringen allt
eftersom dessa mål uppnås. c)
Att främja investeringar och innovation i ny och förbättrad infrastruktur med
hög kapacitet som täcker hela unionen och tillgodose slutanvändarnas
föränderliga behov. d)
Att underlätta tillhandahållande av innovativa tjänster av hög kvalitet. e)
Att garantera tillgänglighet hos och effektiv användning av radiospektrum på
grundval av antingen en allmän auktorisation eller individuella
nyttjanderätter, för trådlösa bredbandstjänster till stöd för innovation,
investeringar och arbetstillfällen och till förmån för slutanvändarna. f)
Att tillgodose medborgarnas och slutanvändarnas intressen när det gäller anslutningsmöjlighet
genom att skapa de rätta investeringsförhållandena för att öka valfriheten och
kvaliteten i fråga om nättillträde och tjänster, och genom att underlätta
rörligheten inom unionen och främja både social och territoriell integration. 3.
För att säkerställa genomförandet av de övergripande regleringsprinciper som
anges i punkt 2 fastställs i denna förordning nödvändiga detaljerade regler för
a)
en gemensam EU-auktorisation för EU-leverantörer av elektronisk kommunikation, b)
ökad enhetlighet i regleringsvillkoren när det gäller nödvändigheten av och
proportionaliteten hos de korrigeringsåtgärder som nationella
tillsynsmyndigheter ålägger EU-leverantörer av elektronisk kommunikation, c)
ett harmoniserat tillhandahållande på unionsnivå av vissa produkter i
grossistledet för bredband enligt enhetliga regleringsvillkor, d)
en samordnad EU-ram för tilldelning av harmoniserade radiospektrum för trådlösa
bredbandskommunikationstjänster, för att på så sätt skapa ett europeiskt
trådlöst område. e)
harmonisering av reglerna för slutanvändares rättigheter och främjande av
effektiv konkurrens på slutkundsmarknaderna, för att därigenom skapa ett
europeiskt konsumentområde för elektronisk kommunikation, f)
en utfasning av omotiverade tilläggsavgifter för kommunikation inom unionen och
roamingkommunikation inom unionen. Artikel
2
Definitioner I
denna förordning ska definitionerna i direktiven 2002/19/EG, 2002/20/EG,
2002/21/EG, 2002/22/EG och 2002/77/EG gälla. Dessutom
gäller följande definitioner: (1)
EU-leverantör av elektronisk kommunikation: ett företag som är etablerat
i unionen och som tillhandahåller eller har för avsikt att tillhandahålla
elektroniska kommunikationsnät eller kommunikationstjänster, antingen direkt
eller genom en eller flera filialer, vilka riktas till fler än en medlemsstat,
och vilket inte kan anses utgöra ett dotterbolag till en annan leverantör av elektronisk
kommunikation. (2)
leverantör av elektronisk kommunikation till allmänheten: ett företag
som tillhandahåller allmänna elektroniska kommunikationsnät eller allmänt
tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster. (3)
dotterbolag: ett företag i vilket ett annat företag direkt eller
indirekt i)
har befogenhet att använda mer än hälften av
rösträttigheterna, eller ii)
har befogenhet att utse mer än hälften av ledamöterna i kontrollorganet,
styrelsen eller de organ som rättsligt företräder företaget, eller iii)
har rätt att leda företagets verksamhet. (4)
gemensam EU-auktorisation: det regelverk som är tillämligt på en
EU-leverantör av elektronisk kommunikation i hela unionen, på grundval av en
allmän auktorisation i hemmedlemsstaten och i enlighet med denna förordning. (5)
hemmedlemsstat: den medlemsstat där en EU-leverantör av elektronisk
kommunikation har sitt huvudsakliga verksamhetsställe. (6)
huvudsakligt verksamhetsställe: den verksamhetsort i medlemsstaten där
de huvudsakliga besluten om investeringar i och tillhandahållande av
elektroniska kommunikationstjänster eller kommunikationsnät i unionen fattas. (7)
värdmedlemsstat: varje annan medlemsstat än hemmedlemsstaten där en
EU-leverantör av elektronisk kommunikation tillhandahåller elektroniska
kommunikationsnät eller kommunikationstjänster. (8) harmoniserade radiospektrum för
trådlösa bredbandskommunikationer: radiospektrum vars villkor för tillgång
och effektiv användning är harmoniserade på unionsnivå, särskilt i enlighet med
Europaparlamentets och rådets beslut nr 676/2002/EG,[27] och som används för andra
elektroniska kommunikationstjänster än utsändning. (9)
trådlös accesspunkt med liten räckvidd: liten trådlös
nätanslutningsutrustning med låg effekt och liten räckvidd, som kan ingå i ett
allmänt markbundet kommunikationsnät, och är utrustad med en eller flera
antenner med låg visuell inverkan, som möjliggör trådlös anslutning för
allmänheten till elektroniska kommunikationsnät, oberoende av den underliggande
nättopologin. (10)
radio local area network (RLAN): trådlöst anslutningssystem med låg
effekt och liten räckvidd, med låg risk för störningar av andra RLAN-system
vilka utnyttjas av andra användare i omedelbar närhet, och vilket på
icke-exklusiv grund använder spektrum vars villkor för
tillträde och effektiv användning är harmoniserade på unionsnivå. (11)
virtuell bredbandsaccess: en typ av åtkomst till bredbandsnät i
grossistledet som består av en virtuell anslutningslänk till kunden via någon
accessnätinfrastruktur, undantaget fysiskt tillträde, tillsammans med en
överföringstjänst till en fastställd uppsättning överlämningspunkter, inklusive
specifika nätelement, specifika nätfunktioner och anknutna it-system. (12)
anslutningsprodukt med garanterad tjänstekvalitet: en produkt som tillhandahålls vid IP-växeln (Internet Protocol)
som gör det möjligt för kunderna att skapa en IP-kommunikationslänk mellan en
sammanlänkningspunkt och en eller flera fasta nättermineringspunkter, och
möjliggör definierade nivåer av obruten nätprestanda för tillhandahållande av
särskilda tjänster till slutanvändare på grundval av en garanterad tjänstekvalitet
som baseras på angivna parametrar. (13)
långdistanskommunikation: samtals- eller meddelandetjänst som terminerar
utanför det område vilket omfattas av den lokala växeln och regionaltaxan och vilket
identifieras av en geografisk områdeskod i den nationella nummerplanen. (14)
internetaccesstjänst: en allmänt tillgänglig kommunikationstjänst som
erbjuder internetanslutning, och därigenom möjlighet till anslutning mellan
praktiskt taget alla slutpunkter som är uppkopplade mot internet, oberoende av
vilken nätteknik som används. (15)
specialiserad tjänst: elektronisk kommunikationstjänst eller annan
tjänst som möjliggör anslutning till specifikt innehåll, specifika
tillämpningar eller tjänster eller en kombination av dessa, och vars tekniska
egenskaper kontrolleras genomgående eller gör det möjligt att sända eller motta
data från ett fastställt antal parter eller slutpunkter, och som inte saluförs
eller allmänt används som ersättning för internetaccesstjänst. (16)
mottagande leverantör av elektronisk kommunikation till allmänheten: en
leverantör av elektronisk kommunikation till allmänheten till vilken ett
telefonnummer eller en tjänst överförs. (17)
överförande leverantör av elektronisk kommunikation till allmänheten: en
leverantör av elektronisk kommunikation till allmänheten från vilken ett
telefonnummer eller en tjänst överförs. Kapitel II
Gemensam EU-auktorisation Artikel
3
Frihet att tillhandahålla elektronisk
kommunikation inom unionen 1.
EU-leverantörer av elektronisk kommunikation har rätt att tillhandahålla
elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster inom hela unionen och
att utöva de rättigheter som gäller för tillhandahållande av sådana nät och
tjänster i varje medlemsstat där de bedriver verksamhet enligt en gemensam
EU-auktorisation som endast omfattas av de anmälningskrav som anges i artikel
4. 2.
EU-leverantörer av elektronisk kommunikation omfattas av
de regler och villkor som tillämpas i varje berörd medlemsstat i enlighet med
unionens lagstiftning om inte annat anges i denna förordning och utan att det
påverkar tillämpningen av förordning (EU) nr 531/2012. 3.
Genom undantag från artikel 12 i direktiv 2002/20/EG får EU-leverantörer av elektronisk
kommunikation endast omfattas av administrativa avgifter tillämpliga i
värdmedlemsstaten om de har en årlig omsättning för elektroniska
kommunikationstjänster i den medlemsstaten som överstiger 0,5 % av den totala
nationella omsättningen för elektronisk kommunikation. När sådana avgifter tas
ut ska endast omsättningen för elektroniska kommunikationstjänster i den
berörda medlemsstaten beaktas. 4.
Genom undantag från artikel 13.1 b i direktiv 2002/22/EG får EU-leverantörer av
elektronisk kommunikation endast omfattas av skyldigheten att dela
nettokostnaden för skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster
i värdmedlemsstaten om de har en årlig omsättning för elektroniska
kommunikationstjänster i den medlemsstaten som överstiger 3 % av den
totala nationella omsättningen för elektronisk kommunikation. När sådana bidrag
tas ut ska endast omsättningen för elektroniska kommunikationstjänster i den
berörda medlemsstaten beaktas. 5.
EU-leverantörer av elektronisk kommunikation ska därför ha
rätt till lika behandling av medlemsstaternas nationella tillsynsmyndigheter i
objektivt likvärdiga situationer. 6.
I händelse av tvist mellan företag där en av parterna är en EU-leverantör av elektronisk
kommunikation om tillämpliga skyldigheter i enlighet med direktiven 2002/19/EG, 2002/20/EG, 2002/21/EG och
2002/22/EC, denna förordning eller förordning (EU)
nr 531/2012 i en värdmedlemsstat får EU-leverantören av elektronisk
kommunikation rådgöra med den nationella regleringsmyndigheten i
hemmedlemsstaten, som får avge ett yttrande i syfte att bidra till spridningen
av en enhetlig regleringspraxis. Den nationella regleringsmyndigheten i
värdmedlemsstaten ska ta största möjliga hänsyn till yttrandet från den
nationella regleringsmyndigheten i hemmedlemsstaten när den avgör tvisten. 7.
EU-leverantörer av elektronisk kommunikation som på dagen för ikraftträdandet
av denna förordning har rätt att tillhandahålla elektroniska kommunikationsnät
och kommunikationstjänster i fler än en medlemsstat ska lämna in den anmälan
som avses i artikel 4 senast den 1 juli 2016. Artikel
4
Anmälningsförfarande för
EU-leverantörer av elektronisk kommunikation 1.
EU-leverantörer av elektronisk kommunikation ska i enlighet med denna
förordning lämna in en gemensam anmälan till den nationella
regleringsmyndigheten i hemmedlemsstaten innan de inleder verksamhet i
åtminstone en medlemsstat. 2.
Anmälan ska innehålla en förklaring om tillhandahållande
eller avsikt att börja tillhandahålla elektroniska kommunikationsnät och
kommunikationstjänster, och ska endast åtföljas av följande uppgifter: a) leverantörens namn, rättsliga
ställning och juridiska form, registreringsnummer, om leverantören är
registrerad i ett handelsregister eller liknande
offentligt register, geografisk adress för leverantörens huvudsakliga verksamhetsställe,
en kontaktperson, en kort beskrivning av de nät eller tjänster som leverantören
tillhandahåller eller har för avsikt att tillhandahålla samt angivelse av
hemmedlemsstat. b) Den eller de
värdmedlemsstater där leverantören tillhandahåller eller har för avsikt att
tillhandahålla tjänster och nät direkt eller via dotterbolag, och i det senare
fallet namn, rättsliga ställning och juridiska form, geografisk adress,
registreringsnummer, om leverantören är registrerad i ett
handelsregister eller liknande offentligt register i värdmedlemsstaten och
kontaktuppgifter till eventuella berörda dotterbolag samt respektive
verksamhetsområden. Om ett dotterbolag
kontrolleras gemensamt av minst två leverantörer av elektronisk kommunikation
som har sina huvudsakliga verksamhetsställen i olika medlemsstater ska
dotterbolaget ange relevant hemmedlemsstat bland moderbolagets hemmedlemsstater
enligt denna förordning, och ska anmälas av moderbolaget i den hemmedlemsstaten
i enlighet med detta. Anmälan
ska lämnas in på det eller de språk som används i den tillämpliga
hemmedlemsstaten och i eventuella värdmedlemsstater. 3.
Eventuella ändringar av de uppgifter som lämnas in i enlighet med punkt 2 ska
anges till den nationella regleringsmyndigheten i hemmedlemsstaten inom en
månad efter ändringen. Om anmälda ändringar rör avsikten att tillhandahålla
elektroniska kommunikationsnät eller kommunikationstjänster i en värdmedlemstat
som inte omfattas av en tidigare anmälan får EU-leverantören av elektronisk
kommunikation inleda verksamhet i den värdmedlemsstaten vid anmälan. 4.
Bristande efterlevnad av det anmälningskrav som fastställs i denna artikel ska
utgöra en överträdelse av de gemensamma villkor som är tillämpliga på
EU-leverantören av elektronisk kommunikation i hemmedlemsstaten. 5.
Den nationella regleringsmyndigheten i hemmedlemsstaten ska vidarebefordra de
uppgifter som mottas i enlighet med punkt 2 samt eventuella ändringar av dessa
uppgifter i enlighet med punkt 3 till de nationella regleringsmyndigheterna i
de berörda värdmedlemsstaterna och till Berecs byrå inom en vecka efter
mottagande av sådana uppgifter eller eventuella ändringar. Berecs
byrå ska driva ett offentligt tillgängligt register över anmälningar som görs i
enlighet med denna förordning. 6.
På begäran från en EU-leverantör av elektronisk kommunikation ska den
nationella regleringsmyndigheten i hemmedlemsstaten utfärda en förklaring i
enlighet med artikel 9 i direktiv 2002/20/EG, där det anges att företaget i
fråga innehar en gemensam EU-auktorisation. 7.
Om en eller flera nationella tillsynsmyndigheter i olika
medlemsstater anser att angivelsen av hemmedlemsstat i en anmälan som gjorts i
enlighet med punkt 2 eller eventuella ändringar av inlämnade uppgifter i
enlighet med punkt 3 inte motsvarar eller har upphört att motsvara företagets
huvudsakliga verksamhetsställe i enlighet med denna förordning, ska myndigheten
hänskjuta frågan till kommissionen och bestyrka grunderna för sin bedömning. En kopia av det hänskjutna ärendet ska lämnas till Berecs
byrå för information. Kommissionen ska, efter att ha gett den berörda
EU-leverantören av elektronisk kommunikation och de nationella
regleringsmyndigheterna i den omtvistade hemmedlemsstaten tillfälle att yttra
sig, inom tre månader efter hänskjutandet av ärendet utfärda ett beslut där den
fastställer det berörda företagets hemmedlemsstat i enlighet med denna
förordning. Artikel
5
Efterlevnad av den gemensamma
EU-auktorisationen 1.
Den nationella regleringsmyndigheten i varje berörd
medlemsstat ska i enlighet med den nationella lagstiftning som genomför de
förfaranden som anges i artikel 10 i direktiv 2002/20/EG övervaka och
säkerställa att EU-leverantörer av elektronisk kommunikation följer de regler
och villkor som är tillämpliga på dess territorium i enlighet med artikel 3. 2.
Den nationella regleringsmyndigheten i en värdmedlemsstat ska till den
nationella regleringsmyndigheten i hemmedlemsstaten översända all relevanta
information om enskilda åtgärder som vidtagits med avseende på EU-leverantörer
av elektronisk kommunikation i syfte att säkerställa efterlevnad av de regler och villkor som är tillämpliga på dess territorium i enlighet
med artikel 3. Artikel
6
Återkallande och tillfälligt
återkallande av rätten för EU-leverantörer av elektronisk kommunikation att
tillhandahålla elektronisk kommunikation 1.
Utan att det påverkar åtgärder för återkallande eller tillfälligt återkallande
av nyttjanderätter till spektrum eller nummer som beviljats av en berörd
medlemsstat och provisoriska åtgärder som vidtagits i enlighet med punkt 3, får
endast den nationella regleringsmyndigheten i hemmedlemsstaten återkalla eller
tillfälligt återkalla rätten för en EU-leverantör av elektronisk kommunikation
att tillhandahålla elektroniska kommunikationsnät eller kommunikationstjänster
i hela eller delar av unionen i enlighet med den nationella lagstiftning som
genomför artikel 10.5 i direktiv 2002/20/EG. 2.
Vid allvarliga eller upprepade överträdelser av de regler och villkor som är
tillämpliga i en värdmedlemsstat i enlighet med artikel 3, och då åtgärder för
att säkerställa efterlevnad som har vidtagits av den nationella
regleringsmyndigheten i värdmedlemsstaten i enlighet med artikel 5 inte har
gett verkan, ska den myndigheten informera den nationella regleringsmyndigheten
i hemmedlemsstaten och begära att den vidtar de åtgärder som anges i punkt 1. 3.
Till dess att ett slutligt beslut om en begäran som lämnats in i enlighet med
punkt 2 har fattats av den nationella regleringsmyndigheten i hemmedlemssaten
får den nationella regleringsmyndigheten i värdmedlemsstaten vidta brådskande
provisoriska åtgärder i enlighet med nationell lagstiftning som genomför
artikel 10.6 i direktiv 2002/20/EG om den har bevis för att de regler och
villkor som är tillämpliga på dess territorium i enlighet med artikel 3 har
överträtts. Genom undantag från den tremånadersgräns som anges i artikel 10.6 i
direktiv 2002/20/EG, får sådana provisoriska åtgärder gälla till dess att den
nationella regleringsmyndigheten i hemmedlemsstaten antar ett slutligt beslut. Kommissionen,
Berec och de nationella regleringsmyndigheterna i hemmedlemsstaten och andra
värdmedlemsstater ska informeras om den vidtagna tillfälliga åtgärden i god
tid. 4.
Om den nationella regleringsmyndigheten i hemmedlemsstaten, antingen på eget
initiativ eller på begäran av den nationella regleringsmyndigheten i en
värdmedlemsstat, överväger att fatta ett beslut om att återkalla eller
tillfälligt återkalla rättigheterna för en EU-leverantör av elektronisk
kommunikation i enlighet med punkt 1 ska den meddela detta till de nationella
regleringsmyndigheterna i eventuella värdmedlemsstater som påverkas av ett
sådant beslut. Den nationella regleringsmyndigheten i en värdmedlemsstat får avge
ett yttrande inom en månad. 5.
Med största möjliga hänsyn till eventuella yttranden från den nationella
regleringsmyndigheten i den berörda värdmedlemsstaten ska den nationella
regleringsmyndigheten i hemmedlemsstaten fatta ett slutligt beslut och ska inom
en vecka från det att beslutet antagits meddela det till kommissionen, Berec
och de nationella regleringsmyndigheterna i de värdmedlemsstater som berörs av
ett sådant beslut. 6.
Om den nationella regleringsmyndigheten i hemmedlemsstaten
har beslutat att återkalla eller tillfälligt återkalla rättigheter för en
EU-leverantör av elektronisk kommunikation i enlighet med punkt 1, ska den
nationella regleringsmyndigheten i eventuella berörda värdmedlemsstater vidta
lämpliga åtgärder för att förhindra leverantören från att fortsätta att
tillhandahålla tjänster eller nät som berörs av detta beslut inom sitt
territorium. Artikel
7
Samordning av
verkställighetsåtgärder 1.
Vid tillämpningen av artikel 6 ska den nationella regleringsmyndigheten i
hemmedlemsstaten vidta tillsyns- eller verkställighetsåtgärder i samband med en
elektronisk kommunikationstjänst eller ett elektroniskt kommunikationsnät som
tillhandahålls i en annan medlemsstat eller som har orsakat skada i en annan
medlemsstat lika noggrant som den skulle ha gjort om den berörda tjänsten eller
det berörda nätet hade tillhandahållits i hemmedlemsstaten. 2.
Medlemsstaterna ska se till att det inom deras territorier är möjligt att delge
juridiska dokument som avser åtgärder som vidtas i enlighet med artiklarna 5
och 6. Kapitel III
Europeiska insatsvaror Avsnitt
1
Samordning av användning av
radiospektrum inom den inre marknaden Artikel
8
Tillämpningsområde och allmänna
bestämmelser 1.
Detta avsnitt ska tillämpas på harmoniserade radiospektrum
för trådlösa bredbandskommunikationer. 2. Detta avsnitt ska inte påverka
medlemsstaternas rätt att dra fördel av avgifter som tas ut för att garantera
en optimal användning av radiospektrumresurserna i enlighet med artikel 13 i
direktiv 2002/20/EG och att organisera och använda sina radiospektrum för radiospektrum
för den allmänna ordningen, statens säkerhet och försvar. 3.
När kommissionen utövar de befogenheter som den tilldelas enligt detta avsnitt
ska den ta största möjliga hänsyn till eventuella yttranden som utfärdas av Gruppen för radiospektrumpolitik (RSPG),
inrättad genom kommissionens beslut nr 2002/622/EG[28]. Artikel
9
Användning av radiospektrum för
trådlösa bredbandskommunikationer: regleringsprinciper 1. De nationella
myndigheter som är behöriga för radiospektrum ska bidra till utvecklingen av
ett trådlöst område med enhetliga investerings- och konkurrensvillkor för
trådlösa höghastighetsbredbandskommunikationer som möjliggör planering och
tillhandahållande av integrerade flerterritoriella nät och tjänster och
stordriftsfördelar, vilket i sin tur främjar innovation, ekonomisk tillväxt och
långsiktiga fördelar för slutanvändarna. De
nationella behöriga myndigheterna ska undvika att tillämpa förfaranden eller
införa villkor för användning av radiospektrum som kan förhindra
EU-leverantörer av elektronisk kommunikation från att tillhandahålla
integrerade elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster i flera
medlemsstater eller inom hela unionen. 2. De nationella
behöriga myndigheterna ska tillämpa auktorisationssystem som är så lite
betungande som möjligt för att tillåta användning av radiospektrum på grundval
av objektiva, öppet redovisade, icke-diskriminerande och proportionerliga
kriterier för att användningen av radiospektrum ska vara så flexibel och effektiv
som möjligt, och sträva efter att uppnå jämförbara villkor inom unionen för
integrerade flerterritoriella investeringar och verksamheter av EU-leverantörer
av elektronisk kommunikation. 3.
När de nationella behöriga myndigheterna fastställer villkor och förfaranden
för auktorisation av användning av radiospektrum ska de särskilt försäkra sig
om att det råder lika behandling mellan befintliga och potentiella operatörer
och mellan EU-leverantörer av elektronisk kommunikation och andra företag. 4.
Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 5 ska de nationella behöriga
myndigheterna när de fastställer villkor och förfaranden för auktorisation av
nyttjanderätter till radiospektrum ta hänsyn till och vid behov förena följande
regleringsprinciper: a)
Maximera slutanvändarnas intressen, bland annat både effektiva långsiktiga
investeringar och innovation i trådlösa nät och tjänster och effektiv
konkurrens. b)
Säkerställa en så effektiv användning och ändamålsenlig förvaltning av
radiospektrumet som möjligt. c)
Garantera förutsägbara och jämförbara villkor för att möjliggöra planering av
investeringar i nät och tjänster i ett flerterritoriellt sammanhang och skapa
stordriftsfördelar. d)
Se till att de tillämpliga villkoren är nödvändiga och proportionella, bland
annat genom en objektiv bedömning av om det är motiverat att införa ytterligare
villkor som kan vara till fördel eller nackdel för vissa operatörer. e)
Säkerställa en bred territoriell täckning av trådlösa höghastighetsbredbandsnät
och en bred spridning och konsumtion av berörda tjänster. 5.
När de nationella behöriga myndigheterna bedömer om de ska införa något av de
särskilda villkor för radiospektrumanvändning som avses i artikel 10 ska de
särskilt beakta de kriterier som fastställs i den artikeln. Artikel
10
Relevanta kriterier som ska
beaktas vid radiospektrumanvändning 1. De nationella behöriga myndigheterna ska beakta följande
när de fastställer mängd och typ av radiospektrum som ska fördelas i ett visst
förfarande för beviljande av nyttjanderätter till radiospektrum: a)
De tekniska egenskaperna hos olika tillgängliga radiospektrumband. b)
En eventuell kombination i ett gemensamt förfarande för kompletterande band. c)
Relevansen av sammanhängande portföljer av nyttjanderätter till radiospektrum i
olika medlemsstater för tillhandahållande av nät eller tjänster på hela eller
en betydande del av unionens marknad. 2. De nationella
behöriga myndigheterna ska beakta följande när de beslutar om huruvida de ska
ange minimi- eller maximimängder av radiospektrum som kan fastställas för
nyttjanderätter i ett visst band eller i kombination med kompletterande band: a)
Effektivast möjliga användning av radiospektrum i enlighet med artikel
9.4 b, med hänsyn till egenskaperna hos det eller de berörda banden. b)
Effektiva nätinvesteringar i enlighet med artikel 9.4 a. Denna
punkt ska inte påverka tillämpningen av punkt 5 när det gäller villkor för
maximala mängder radiospektrum. 3. De nationella
behöriga myndigheterna ska säkerställa att följande syften uppnås med eventuella
avgifter för användning av radiospektrum: a)
Spegla det sociala och ekonomiska värdet av radiospektrumet på lämpligt sätt,
inklusive fördelaktiga externa effekter. b)
Undvika underutnyttjande och främja investeringar i nätens och tjänsternas
kapacitet, täckning och kvalitet. c)
Undvika diskriminering och säkerställa lika möjligheter mellan operatörer, även
mellan befintliga och potentiella operatörer. d)
Uppnå en optimal fördelning mellan omedelbar betalning och, om så förekommer,
avbetalning, särskilt med tanke på behovet av att stimulera ett snabbt
införande av nät och utnyttjande av radiospektrum i enlighet med artikel
9.4 b och e. Denna
punkt ska inte påverka tillämpningen av punkt 5 när det gäller eventuella
villkor som leder till olika avgifter mellan operatörer som fastställs i syfte
att främja en effektiv konkurrens. 4. De nationella behöriga myndigheterna får ålägga
skyldigheter att uppnå en minimal territoriell täckning endast när detta är
nödvändigt och proportionellt i enlighet med artikel 9.4 d, i syfte att
uppnå särskilda mål av allmänt intresse på nationell nivå. De nationella
behöriga myndigheterna ska beakta följande när de ålägger sådana skyldigheter: a)
Eventuell befintlig täckning av det nationella territoriet av de relevanta tjänsterna
eller av andra elektroniska kommunikationstjänster. b)
Minimering av antalet operatörer som eventuellt kan omfattas av sådana
skyldigheter. c)
Möjlighet till bördefördelning och ömsesidighet mellan flera operatörer, även
leverantörer av andra elektroniska kommunikationstjänster. d)
Nödvändiga investeringar för att uppnå en sådan täckning och behovet av att
avspegla dessa investeringar i de tillämpliga avgifterna. e)
De relevanta bandens tekniska ändamålsenlighet för ett effektivt
tillhandahållande med bred territoriell täckning. 5. De behöriga myndigheterna ska när de beslutar om huruvida de
ska vidta några av de åtgärder för att främja en effektiv konkurrens som anges
i artikel 5.2 i Europaparlamentets och rådets beslut nr 243/2012/EG[29]
grunda sitt beslut på en objektiv och framåtblickande bedömning av följande,
med beaktande av marknadsförhållanden och tillgängliga riktmärken: a)
Om en effektiv konkurrens kan eller inte kan upprätthållas eller uppnås om
åtgärderna inte vidtas. b)
Sannolika effekter av sådana tillfälliga åtgärder på marknadsoperatörernas
befintliga och framtida investeringar. 6. De nationella
behöriga myndigheterna ska fastställa villkor enligt vilka företagen får
överlåta eller hyra ut delar av eller hela sina individuella nyttjanderätter
till radiospektrum till andra företag, inklusive fördelning av sådana
radiospektrum. De nationella behöriga myndigheterna
ska beakta följande när de fastställer sådana villkor: a)
Optimera en effektiv radiospektrumanvändning i enlighet med artikel 9.4 b. b)
Utnyttja fördelaktiga fördelningsmöjligheter. c)
Förena befintliga och potentiella rättsinnehavares intressen. d)
Skapa en bättre fungerande och mer likvid marknad för tillträde till
radiospektrum. Denna
punkt ska inte påverka tillämpningen av konkurrensreglerna på företagen. 7. De nationella
behöriga myndigheterna ska ge tillstånd till delning av passiv och aktiv
infrastruktur och gemensamt anläggande av infrastruktur för trådlösa
bredbandskommunikationer, och ska därvid beakta följande: a)
Konkurrenssituationen avseende infrastrukturbaserad konkurrens och eventuell
tjänstebaserad konkurrens. b)
Kraven på effektiv radiospektrumanvändning. c)
Ökad valfrihet och högre kvalitet på tjänsterna för slutanvändare. d)
Teknisk innovation. Denna
punkt ska inte påverka tillämpningen av konkurrensreglerna på företagen. Artikel
11
Ytterligare bestämmelser om villkor
för användning av radiospektrum 1. När de tekniska
förhållandena för tillträde till och effektiv användning av harmoniserade
radiospektrum för trådlösa bredbandskommunikationer gör det möjligt att använda
relevanta radiospektrum enligt ett allmänt auktorisationssystem, ska de
nationella behöriga myndigheterna undvika att införa ytterligare villkor och
ska se till att eventuell alternativ användning inte hindrar en effektiv
tillämpning av ett sådant harmoniserat system. 2. De nationella
behöriga myndigheterna ska fastställa villkor för auktorisation, varigenom en
individuell auktorisation eller nyttjanderätt kan återkallas eller upphävas vid
upprepad underlåtande att använda det relevanta radiospektrumet. Återkallandet eller upphävandet kan omfattas av en lämplig
ersättning när underlåtandet att använda det berörda radiospektrumet beror på
orsaker som står utanför operatörens kontroll och är objektivt motiverade. 3. De nationella
behöriga myndigheterna ska, i enlighet med konkurrensreglerna och för att
snabbt frigöra eller fördela tillräckligt harmoniserade radiospektrum i
kostnadseffektiva band för trådlösa bredbandstjänster med hög kapacitet, överväga
behovet av att införa a)
lämplig ersättning eller stimulansbetalningar till befintliga användare eller
innehavare av nyttjanderätter till radiospektrum, bland annat genom att
inbegripa dem i budsystemet eller genom fasta belopp för nyttjanderätter, b)
stimulansbetalningar som ska betalas av befintliga användare eller innehavare
av nyttjanderätter till radiospektrum. 4. De nationella
behöriga myndigheterna ska överväga behovet av att i enlighet med artikel 6.3 i
beslut nr 243/2012/EG fastställa lämpliga
miniminivåer för teknisk prestanda för olika band för att förbättra
spektrumeffektiviteten och utan att det påverkar de åtgärder som vidtas enligt
beslut nr 676/2002/EG. När
de fastställer dessa nivåer ska de särskilt a)
ta hänsyn till den tekniska utvecklingscykeln och förnyelse av utrustning,
särskilt terminalutrustning. b)
tillämpa principen om teknikneutralitet för att uppnå den angivna
prestandanivån i enlighet med artikel 9 i direktiv 2002/21/EG. Artikel
12
Harmonisering av vissa
auktorisationsvillkor för trådlösa bredbandskommunikationer 1.
De nationella behöriga myndigheterna ska fastställa tidtabeller för beviljande
eller förnyad tilldelning av nyttjanderätter eller för förlängning av sådana
rätter enligt villkoren för befintliga rätter, vilka ska gälla för
radiospektrum som harmoniserats för trådlösa bredbandskommunikationer. Giltighetstiden
för nyttjanderätter eller datum för förlängning ska fastställas i god tid före
det relevanta förfarande som fastställs i den tidtabell som avses i första
stycket. När de nationella behöriga myndigheterna fastställer tidtabeller,
giltighetstider och förlängningsperioder ska de beakta behovet av förutsägbara
investeringsförhållanden, möjligheter att frigöra eventuella relevanta nya
radiospektrumband som harmoniserats för trådlösa bredbandskommunikationer och
amorteringstiden för relaterade investeringar enligt konkurrenskraftiga
villkor. 2. För att säkerställa ett
enhetligt genomförande av punkt 1 i hela unionen och särskilt möjliggöra
synkroniserad tillgång till trådlösa tjänster inom unionen får kommissionen
genom genomförandeakter a) fastställa en gemensam tidtabell för hela
unionen eller lämpliga tidtabeller för de rådande omständigheterna för olika
kategorier av medlemsstater, det eller de datum då individuella nyttjanderätter
för ett harmoniserat band eller en kombination av kompletterande harmoniserade
band ska beviljas och faktisk användning av radiospektrum ska tillåtas för
exklusivt eller delat tillhandahållande av trådlösa bredbandskommunikationer
inom unionen, b) fastställa en kortaste giltighetstid för de
rätter som beviljas i de harmoniserade banden, c) när det gäller rättigheter som inte är
obegränsade, fastställa ett samordnat förfallo- eller förlängningsdatum för
hela unionen, d) fastställa utgångsdatum för eventuella
befintliga nyttjanderätter till harmoniserade band som används för annat än
trådlösa bredbandskommunikationer, eller när det gäller rätter med obegränsad
varaktighet, det datum då dessa nyttjanderätter ska ändras för att möjliggöra
tillhandahållande av trådlösa bredbandskommunikationer. Sådana genomförandeakter ska antas i enlighet
med det granskningsförfarande som avses i artikel 33.2. 3. Kommissionen får också anta
genomförandeakter för att harmonisera utgångs- eller förlängningsdatumet för
individuella nyttjanderätter till radiospektrum för trådlöst bredband i
harmoniserade band, som redan finns den dag sådana akter antas, för att
samordna datumet för förlängning eller förnyad tilldelning av nyttjanderätter
till sådana band, inklusive en eventuell samordning med datum för förlängning
eller förnyad tilldelning av andra band som harmoniserats genom
genomförandeakter som antagits i enlighet med punkt 2 eller denna punkt. Sådana
genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses
i artikel 33.2. Om det i de genomförandeakter som avses i
denna punkt fastställs ett harmoniserat datum för förlängning eller förnyad
tilldelning av nyttjanderätter till radiospektrum som infaller efter förfallo-
eller förlängningsdatumet för eventuella befintliga individuella
nyttjanderätter till sådana radiospektrum i medlemstaterna, ska de nationella
behöriga myndigheterna förlänga de befintliga nyttjanderätterna fram till det
harmoniserade datumet enligt samma väsentliga auktorisationsvillkor som tidigare
tillämpats, inklusive eventuella tillämpliga avgifter. Om den förlängningsperiod som beviljats i
enlighet med andra stycket är avsevärt längre än den ursprungliga
giltighetstiden för nyttjanderätterna får de nationella behöriga myndigheterna
anpassa förlängningen av rätterna till tidigare tillämpliga
auktorisationsvillkor som är nödvändiga mot bakgrund av förändrade
omständigheter, inklusive uttag av ytterligare avgifter. Dessa ytterligare
avgifter ska beräknas tidsproportionellt utifrån den eventuella inledande
avgiften för de ursprungliga nyttjanderätterna som uttryckligen beräknades
enligt den ursprungliga giltighetstiden. De genomförandeakter som anges i detta stycke
ska inte fordra att giltighetstiden för befintliga nyttjanderätter i medlemstaterna
förkortas, förutom i enlighet med artikel 14.2 i direktiv 2002/20/EG, och ska
inte gälla befintliga rätter med obegränsad giltighetstid. När kommissionen antar en genomförandeakt
enligt punkt 2 får den tillämpa bestämmelserna i denna punkt på motsvarande
sätt på nyttjanderätter till det berörda harmoniserade bandet för trådlöst
bredband. 4. Kommissionen ska beakta följande när den
antar de genomförandeakter som anges i punkterna 2 och 3: a) De regleringsprinciper som anges i artikel
9. b) Objektiva variationer av behoven av
ytterligare radiospektrum för tillhandahållande av trådlöst bredband inom
unionen, samtidigt som den tar hänsyn till gemensamma behov av radiospektrum
för integrerade nät som täcker flera medlemsstater. c) Förutsägbarhet i driftsvillkoren för
befintliga radiospektrumanvändare. d) Användnings-, utvecklings- och
investeringscykler för successiva generationer av trådlös bredbandsteknik. e) Efterfrågan från slutanvändarna på trådlösa
bredbandskommunikationer med hög kapacitet. När kommissionen fastställer tidtabeller för
olika kategorier av medlemsstater som inte redan har beviljat individuella
nyttjanderätter och tillåtit faktisk användning av det berörda harmoniserade
bandet, ska den vederbörligen beakta eventuella synpunkter från medlemsstaterna
om hur radiospektrumrätter har beviljats historiskt sett, grunderna för
begränsningar i enlighet med artikel 9.3 och 9.4 i direktiv 2002/21/EG,
eventuella behov av att utrymma bandet i fråga, konkurrenseffekter eller
geografiska eller tekniska begränsningar, med hänsyn till följderna för den
inre marknaden. Kommissionen ska se till att genomförandet inte skjuts upp i
onödan och att eventuella variationer i tidtabellerna mellan medlemsstaterna
inte leder till olämpliga skillnader mellan medlemsstaterna när det gäller
konkurrens eller reglering. 5. Punkt 2 ska inte påverka medlemsstaternas
rätt att bevilja nyttjanderätter till och tillåta faktisk användning av ett
harmoniserat band före antagandet av en genomförandeakt som gäller det bandet
om inte annat följer av andra stycket i denna punkt, eller före det
harmoniserade datum som fastställts i en genomförandeakt för detta band. Om de nationella behöriga myndigheterna
beviljar nyttjanderätter till ett harmoniserat band före antagandet av en
genomförandeakt som gäller det bandet ska de fastställa villkor för
beviljandet, särskilt giltighetstiden, så att innehavarna av nyttjanderätterna
är medvetna om att kommissionen kan komma att anta genomförandeakter i enlighet
med punkt 2 för att fastställa en kortaste giltighetstid för dessa
nyttjanderätter eller en samordnad förfallo- eller förlängningsperiod för hela
unionen. Detta stycke ska inte tillämpas på beviljande av nyttjanderätter med
en obegränsad giltighetstid. 6. När det gäller harmoniserade band för vilka
en gemensam tidtabell för beviljande av nyttjanderätter och tillåtelse av
faktisk användning har fastställts i en genomförandeakt som antagits i enlighet
med punkt 2, ska de behöriga myndigheterna lämna lämplig och tillräckligt
detaljerad information till kommissionen om sina efterlevnadsplaner.
Kommissionen får anta genomförandeakter för att fastställa format och
förfaranden för inlämnandet av sådan information. Sådana genomförandeakter ska
antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 33.2. Om kommissionen vid en granskning av de
detaljerade planer som lämnats in av medlemsstaterna anser att det är
osannolikt att medlemsstaten i fråga kommer att kunna uppfylla sin tidtabell
får kommissionen anta ett beslut genom en genomförandeakt för att kräva att
medlemsstaten anpassar sina planer på lämpligt sätt för att garantera
efterlevnad. Artikel
13
Samordning av
auktorisationsförfaranden och villkor för användning av radiospektrum för
trådlöst bredband på den inre marknaden 1. Om en nationell behörig myndighet har för
avsikt att göra användningen av radiospektrum beroende av en allmän
auktorisation eller bevilja individuella nyttjanderätter till radiospektrum
eller ändra rättigheter eller skyldigheter för användningen av radiospektrum i enlighet
med artikel 14 i direktiv 2002/20/EG, ska den samtidigt göra förslaget till
åtgärd tillgängligt för kommissionen och de behöriga myndigheterna för
radiospektrum i andra medlemsstater, liksom den motivering som åtgärden grundar
sig på, om så är tillämpligt när det offentliga samråd som avses i artikel 6 i
direktiv 2002/21/EG har avslutats och i alla händelser först i ett skede av
utarbetandet där den kan lämna tillräcklig och definitiv information om alla
relevanta frågor till kommissionen och de behöriga myndigheterna i de andra
medlemsstaterna. De nationella behöriga myndigheterna ska minst
lämna information om följande frågor, om så är tillämpligt: a) Typ av auktorisationsförfarande. b) Tidpunkt för auktorisationsförfarandet. c) Nyttjanderätternas giltighetstid. d) Typ och mängd av tillgängligt
radiospektrum, totalt eller till ett visst företag. e) Belopp och struktur för eventuella avgifter
som ska betalas. f) Ersättning eller incitament när det gäller
utrymmande eller fördelning av radiospektrum av befintliga användare. g) Täckningsskyldigheter. h) Tillträde för grossister, nationella eller
regionala roamingkrav. i) Reservering av radiospektrum för vissa
typer av operatörer eller uteslutande av vissa typer av operatörer. j) Villkor för tilldelning, överlåtelse eller
ackumulering av nyttjanderätter. k) Möjlighet till delad användning av
radiospektrum. l) Infrastrukturdelning. m) Miniminivåer för teknisk prestanda. n) Begränsningar som tillämpas i enlighet med
artikel 9.3 och 9.4 i direktiv 2002/21/EG. o) Upphävande eller återkallande av en eller
flera nyttanderätter eller ändring av rättigheter eller skyldigheter som är
knutna till sådana rätter som inte kan anses vara mindre betydande i den mening
som avses i artikel 14.1 i direktiv 2002/20/EG. 2. De nationella behöriga myndigheterna och
kommissionen får yttra sig till den berörda behöriga myndigheten inom en period
av två månader. Tvåmånadersperioden kan inte förlängas. Kommissionen ska särskilt beakta följande när
den bedömer en föreslagen åtgärd i enlighet med denna artikel: a) Bestämmelserna i direktiven 2002/20/EG och
2002/21/EG samt i beslut nr 243/2012/EG. a) De regleringsprinciper som anges i artikel
9. c) Relevanta kriterier för vissa särskilda
villkor som anges i artikel 10 samt de kompletterande bestämmelser som anges i
artikel 11. d) Eventuella genomförandeakter som antagits i
enlighet med artikel 12. e) Konsekvens med nyligen införda, ej
avslutade eller planerade förfaranden i andra medlemsstater samt eventuella
effekter på handeln mellan medlemsstaterna. Om kommissionen inom denna tidsperiod meddelar
den behöriga myndigheten att förslaget till åtgärd utgör ett hinder för den
inre marknaden eller om den hyser allvarliga tvivel om huruvida åtgärden är
förenlig med unionsrätten, ska förslaget till åtgärd inte antas under en
ytterligare period av två månader. I sådana fall ska kommissionen även
informera de behöriga myndigheterna i de andra medlemsstaterna om sin
ståndpunkt. 3. Under den tidsfrist på två månader som
avses i punkt 2 ska kommissionen och den berörda behöriga myndigheten ha ett
nära samarbete för att identifiera den lämpligaste och effektivaste åtgärden
mot bakgrund av de kriterier som avses i punkt 2 med beaktande av
marknadsaktörernas yttranden och behovet av att säkerställa spridningen av en
enhetlig regleringspraxis. 4. Den behöriga myndigheten får ändra eller
dra tillbaka förslaget till åtgärd när som helst under förfarandet, med största
möjliga hänsyn till kommissionens meddelande enligt punkt 2. 5. Inom den ytterligare tvåmånadersperiod som
avses i punkt 2 får kommissionen a) lägga fram ett utkast till beslut för
kommunikationskommittén med ett krav på att den berörda behöriga myndigheten
ska dra tillbaka förslaget till åtgärd. Utkastet till beslut ska åtföljas av en
detaljerad och objektiv analys av varför kommissionen anser att förslaget till
åtgärd inte bör antas i den form som det lämnats in. Vid behov ska kommissionen
lämna specifika förslag för ändring av förslaget till åtgärd, eller b) fatta ett beslut om att ändra sin
ståndpunkt om det berörda förslaget till åtgärd. 6. Om kommissionen inte har lagt fram ett
utkast till beslut i enlighet med punkt 5 a eller om den fattar ett beslut
i enlighet med punkt 5 b får den berörda behöriga myndigheten anta
förslaget till åtgärd. Om kommissionen har lagt fram ett utkast till
beslut i enlighet med punkt 5 a får den behöriga myndigheten inte anta
åtgärden under en period av högst sex månader från det datum då det meddelande
som avses i punkt 2 skickades till den behöriga myndigheten. Kommissionen får när som helst under
förfarandet besluta att ändra sin ståndpunkt om det berörda förslaget till
åtgärd, även efter det att utkastet till beslut har lagts fram för
kommunikationskommittén. 7.
Kommissionen ska anta eventuella beslut med krav på att den behöriga
myndigheten ska dra tillbaka sitt förslag till åtgärd genom genomförandeakter.
Sådana genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som
avses i artikel 33.2. 8. När kommissionen har antagit ett beslut i
enlighet med punkt 7 ska den behöriga myndigheten ändra eller dra tillbaka
förslaget till åtgärd inom sex månader från datumet för meddelandet av
kommissionens beslut. Om förslaget till åtgärd ändras ska den behöriga
myndigheten i tillämpliga fall genomföra ett offentligt samråd och ska göra
förslaget till åtgärd tillgängligt för kommissionen i enlighet med punkt 1. 9. Den berörda behöriga myndigheten ska ta
största möjliga hänsyn till eventuella synpunkter från de behöriga
myndigheterna i de andra medlemsstaterna och kommissionen och får, förutom i de
fall som omfattas av tredje stycket i punkt 2, andra stycket i punkt 6 och
punkt 7, anta förslaget till åtgärd och meddela kommissionen detta. 10. Den behöriga myndigheten ska informera
kommissionen om resultaten av det förfarande som åtgärden avser när förfarandet
i fråga har avslutats. Artikel
14
Tillträde till RLAN 1. De nationella behöriga myndigheterna ska
tillåta tillhandahållande av tillträde genom RLAN till nät som tillhör en
leverantör av elektronisk kommunikation till allmänheten samt användning av
harmoniserade radiospektrum för sådant tillhandahållande, med förbehåll endast
för en allmän auktorisation. 2. De nationella behöriga myndigheterna får
inte förhindra leverantörer av elektronisk kommunikation till allmänheten att
ge allmänheten tillträde till sina nät genom RLAN som kan vara belägna i en
slutanvändares lokaler, under förutsättning att de allmänna
auktorisationsvillkoren följs samt att användaren lämnar sitt
förhandsgodkännande. 3. Leverantörer av elektronisk kommunikation
till allmänheten får inte ensidigt begränsa a) slutanvändares rätt att ansluta sig till
RLAN efter eget val som tillhandahålls av tredje parter, b) slutanvändarnas rätt att ömsesidigt eller
mer allmänt tillåta tillträde till sådana leverantörers nät för andra
slutanvändare genom RLAN, även på grundval av initiativ från tredje parter som
förenar och ger tillgång till olika slutanvändares RLAN. 4. De nationella behöriga myndigheterna får
inte begränsa slutanvändarnas rätt att ömsesidigt eller mer allmänt tillåta
tillträde till sina RLAN-nät för andra slutanvändare, även på grundval av
initiativ från tredje parter som förenar och ger tillgång till olika
slutanvändares RLAN. 5. De nationella regleringsmyndigheterna får
inte begränsa tillhandahållande av allmänt tillträde till RLAN a) av offentliga myndigheter eller i omedelbar
närhet till lokaler där sådana myndigheter är inhysta, när tillträdet är en
sidotjänst till de offentliga tjänster som tillhandahålls i sådana lokaler, b) genom initiativ från icke-statliga
organisationer eller offentliga myndigheter att förena och ömsesidigt eller mer
allmänt göra RLAN tillgängligt för olika slutanvändare, i tillämpliga fall
inklusive RLAN med allmänt tillträde i enlighet med led a. 6. Ett företag, en offentlig myndighet eller
en annan slutanvändare ska inte anses vara en leverantör av elektronisk
kommunikation till allmänheten endast på grund av att de ger allmänt tillträde till
RLAN om tillhandahållandet inte är av kommersiell karaktär eller endast är en
sidotjänst till andra kommersiella verksamheter eller offentliga tjänster som
inte är beroende av överföring av signaler via sådana nät. Artikel
15
Utbyggande och drift av
anslutningspunkter med kort räckvidd 1. De nationella behöriga myndigheterna ska
tillåta utbyggnad, anslutning och drift av småskaliga trådlösa
anslutningspunkter med kort räckvidd enligt det allmänna auktorisationssystemet
och får inte begränsa sådan utbyggnad, anslutning eller drift i onödan genom
enskilda stadsplaneringstillstånd eller på något annat sätt om sådan användning
uppfyller de genomförandeåtgärder som antagits i enlighet med punkt 2. Denna punkt påverkar inte
auktorisationssystemet för radiospektrum som byggs ut för att driva
anslutningspunkter med kort räckvidd. 2. För att genomförandet av det allmänna
auktorisationssystemet för utbyggnad, anslutning och drift av trådlösa
anslutningspunkter med kort räckvidd i enlighet med punkt 1 ska vara enhetligt
får kommissionen genom en genomförandeakt ange tekniska egenskaper för utformning,
utbyggnad och drift av trådlösa anslutningspunkter med kort räckvidd. Det ska
garanteras att sådana trådlösa anslutningspunkter inte är störande när de
används i olika lokala sammanhang. Kommissionen ska ange sådana tekniska
egenskaper med hänvisning till maximal storlek, effekt och elektromagnetiska
egenskaper samt visuellt intryck av utbyggda trådlösa anslutningspunkter med kort
räckvidd. Dessa tekniska egenskaper för användning av trådlösa
anslutningspunkter med kort räckvidd ska minst uppfylla kraven i direktiv
2013/35/EU[30]
och de gränsvärden som anges i rådets rekommendation nr 1999/519/EG.[31] De egenskaper som anges för att utbyggnad,
anslutning och drift av trådlösa anslutningspunkter med låg räckvidd ska
omfattas av punkt 1 ska inte påverka de väsentliga kraven i Europaparlamentets
och rådets direktiv 1999/5/EG om utsläppande på marknaden av sådana produkter.[32] Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet
med det granskningsförfarande som avses i artikel 33.2. Artikel
16
Samordning av radiospektrum
mellan medlemsstaterna 1. Utan att det påverkar de behöriga
myndigheternas skyldigheter enligt relevanta internationella avtal, inbegripet
Internationella telekommunikationsunionens (ITU) radioreglemente ska de
behöriga myndigheterna säkerställa att användningen av radiospektrum är
organiserad på deras territorier, och ska särskilt vidta alla nödvändiga
åtgärder för fördelning eller tilldelning av spektrum så att inga andra
medlemsstater förhindras att tillåta användning av ett visst harmoniserat band
på sina territorier i enlighet med unionens lagstiftning. 2. Medlemsstaterna ska samarbeta med varandra
i den gränsöverskridande samordningen av användningen av radiospektrum för att
säkerställa efterlevnad med punkt 1 och se till att ingen medlemsstat förvägras
rättvist tillträde till radiospektrumet. 3. Varje berörd medlemsstat får uppmana
gruppen för radiospektrumpolitik att medla för att hjälpa den och eventuella
andra medlemsstater att uppfylla denna artikel. Kommissionen får anta genomförandeåtgärder för
att se till att de samordnade resultaten uppfyller kravet på rättvist tillträde
till radiospektrumet mellan de relevanta berörda medlemsstater, lösa eventuella
praktiska inkonsekvenser mellan olika samordnade resultat mellan olika
medlemsstater och säkerställa genomförandet av samordnade lösningar enligt
unionsrätten. Sådana genomförandeakter ska antas i enlighet med det
granskningsförfarande som avses i artikel 33.2. Avsnitt 2
Europeiska produkter för
virtuell access Artikel
17
Europeiska produkter för
virtuell bredbandsaccess 1.
Tillhandahållande av en virtuell produkt för bredbandsaccess i enlighet med
artiklarna 8 och 12 i direktiv 2002/19/EG ska anses utgöra tillhandahållande av
en europeisk virtuell produkt för bredbandsaccess om den levereras i enlighet
med de minimiparametrar som anges i ett av de erbjudanden som fastställs i
bilaga I och tillsammans uppfyller följande väsentliga krav: a) Produkten erbjuds som en
högkvalitetsprodukt i hela unionen. b) Högsta möjliga grad av driftskompatibilitet
för nät och tjänster och icke-diskriminerande nätförvaltning mellan
operatörerna i konsekvens med nättopologin. c) Kapacitet att ge service till
slutanvändarna på konkurrenskraftiga villkor. d) Kostnadseffektivitet, med hänsyn till
produktens kapacitet att tillämpas på befintliga och nybyggda nät och samverka
med andra accessprodukter som kan tillhandahållas på samma nätstruktur. e) Driftsmässig effektivitet, särskilt att i
så stor utsträckning som möjligt begränsa eventuella hinder för genomförandet
och utbyggnadskostnader för leverantörer av virtuellt bredbandsaccess och
sökande som vill ha tillträde till virtuellt bredband. f) Efterlevnad av reglerna för integritets-
och personuppgiftsskydd, nätens säkerhet och integritet samt insyn i enlighet
med unionsrätten. 2. Kommissionen
ska ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 32 för att
anpassa bilaga I mot bakgrund av marknadsutvecklingen och den tekniska
utvecklingen så att de väsentliga krav som anges i punkt 1 kan fortsätta att
uppfyllas. Artikel
18
Regleringsvillkor för
europeiska produkter för virtuell bredbandsaccess 1.
En nationell regleringsmyndighet som tidigare i enlighet med artiklarna 8 och
12 i direktiv 2002/19/EG har ålagt en operatör en skyldighet att tillhandahålla
tillträde i grossistledet till nästa generations nät ska bedöma huruvida det är
lämpligt och proportionellt att i stället införa en skyldighet att leverera en
europeisk produkt för virtuell bredbandsaccess som har minst likvärdiga
funktioner som de befintliga accessprodukter i grossistledet som införts. De
nationella tillsynsmyndigheter som avses i första stycket ska utföra den
erforderliga bedömningen av befintliga åtgärder för tillträde i grossistledet
så snart som möjligt efter ikraftträdandet av denna förordning, oavsett
tidpunkten för analys av de relevanta marknaderna i enlighet med artikel 16.6 i
direktiv 2002/21/EG. När
den nationell regleringsmyndighet som tidigare har infört en skyldighet att
tillhandahålla virtuell bredbandaccess efter sin bedömning enligt första
stycket anser att en europeisk produkt för virtuell bredbandsaccess inte är
lämplig under de specifika omständigheterna ska den lämna en motiverad
förklaring i sitt utkast till åtgärd i enlighet med det förfarande som avses i
artiklarna 6 och 7 i direktiv 2002/21/EG. 2.
När en nationell regleringsmyndighet har för avsikt att ålägga en operatör
skyldigheten att tillhandahålla access i grossistledet till ett nästa
generations nät i enlighet med artiklarna 8 och 12 i direktiv 2002/19/EG ska
den, förutom de faktorer som anges i artikel 12.2 i det direktivet, särskilt
bedöma respektive fördelar med att införa i)
en passiv insatsvara i grossistledet, såsom fysiskt separat tillträde till
accessnätet eller delaccessnätet eller ii)
en icke-fysisk eller virtuell insatsvara för grossistledet som erbjuder
motsvarande funktioner, särskilt en europeisk produkt för virtuell
bredbandsaccess som uppfyller de väsentliga krav och parametrar som anges i
artikel 17.1 och punkt 1 i bilaga I till denna förordning. 3.
Genom undantag från artikel 12.3 i direktiv 2002/19/EG ska en nationell
regleringsmyndighet när den har för avsikt att ålägga en operator skyldigheten
att tillhandahålla virtuell bredbandsaccess i enlighet med artiklarna 8 och 12
i det direktivet, införa en skyldighet att tillhandahålla en europeisk produkt för
virtuell bredbandsaccess som har de mest relevanta funktionerna för att
uppfylla det regleringsbehov som myndigheten har fastställt i sin bedömning.
När en nationell regleringsmyndighet anser att en europeisk produkt för
virtuell bredbandsaccess inte är lämplig under de specifika omständigheterna
ska den lämna en motiverad förklaring i sitt utkast till åtgärd i enlighet med
det förfarande som anges i artiklarna 6 och 7 i direktiv 2002/21/EG. 4.
Den nationella regleringsmyndigheten ska, när den i enlighet med punkterna 1, 2
eller 3 bedömer huruvida en europeisk produkt för virtuell bredbandsaccess ska
införas i stället för andra möjliga accessprodukter i grossistledet, beakta
behovet av enhetliga regleringsvillkor inom unionen för korrigeringsåtgärder
avseende tillträde i grossistledet, den rådande och framtida konkurrenssituationen
avseende infrastrukturbaserad konkurrens och utvecklingen av
marknadsförhållandena mot tillhandahållande av konkurrerande nästa generations
nät samt investeringar som görs av den operatör som anses ha ett betydande
marknadsinflytande respektive av tillträdessökande och amorteringstiden för
sådana investeringar. Den
nationella regleringsmyndigheten ska fastställa en övergångsperiod för
ersättandet av en befintlig accessprodukt för grossistledet med en europeisk
produkt för virtuell bredbandsaccess om så är nödvändigt. 5.
Genom undantag från artikel 9.3 i direktiv 2002/19/EG ska de nationella
regleringsmyndigheterna om en operatör i enlighet med artiklarna 8 och 12 i det
direktivet har skyldigheter att tillhandahålla en europeisk produkt för
virtuell bredbandsaccess, säkerställa att ett referenserbjudande som åtminstone
innehåller de delar som anges i bilaga i punkt 1, 2 eller 3 i bilaga I, allt
efter omständigheterna. 6.
Genom undantag från artikel 16.3 i direktiv 2002/21/EG ska en nationell
regleringsmyndighet inte införa en obligatorisk uppsägningstid innan den
upphäver en tidigare införd skyldighet att erbjuda en europeisk produkt för
virtuell bredbandsaccess som uppfyller de väsentliga krav och parametrar som
anges i artikel 17.1 och i punkt 2 i bilaga I till denna förordning om den
berörda operatören frivilligt åtar sig att på rättvisa och rimliga villkor göra
en sådan produkt tillgänglig på begäran av tredje parter under en ytterligare
period av tre år. 7.
Om en nationell regleringsmyndighet inom ramen för en bedömning i enlighet med
punkterna 2 och 3 överväger om priskontroller för tillträde i grossistledet
till nästa generationsens nät ska införas eller upprätthållas i enlighet med
artikel 13 i direktiv 2002/19/EG, vare sig genom en av de europeiska produkterna
för virtuell bredbandsaccess eller på annat sätt, ska den överväga
konkurrenssituationen i fråga om priser, valfrihet och kvalitet på de produkter
som erbjuds på slutkundsnivå. Myndigheten ska ta hänsyn till hur effektivt
skyddet mot diskriminering är på grossistnivå och till situationen för den
infrastrukturbaserade konkurrensen från andra fasta linjenät eller trådlösa
nät, och ska lägga vederbörlig vikt rollen för befintlig infrastrukturbaserad
konkurrens mellan nästa generations nät när det gäller att stimulera
ytterligare kvalitetsförbättringar för slutanvändarna, i syfte att fastställa
huruvida priskontroller för tillträde för grossistledet inte är nödvändigt
eller proportionellt i det specifika fallet. Artikel
19
Anslutningsprodukt med
garanterad tjänstekvalitet 1.
Varje operatör ska ha rätt att tillhandahålla europeiska anslutningsprodukter
med garanterad tjänstekvalitet enligt vad som anges i punkt 4. 2.
Varje operatör ska uppfylla en rimlig begäran som lagts fram skriftligt av en
auktoriserad leverantör av elektroniska kommunikationstjänster om att
tillhandahålla en europeisk anslutningsprodukt med garanterad tjänstekvalitet
enligt vad som anges i punkt 4. Avslag på begäran om att tillhandahålla en
europeisk produkt med garanterad tjänstekvalitet ska grundas på objektiva
kriterier. Operatören ska ange skälen till eventuella avslag inom en månad från
den skriftliga begäran. Om
den part som begär leverans av en europeisk anslutningsprodukt med garanterad
tjänstekvalitet inte kan eller inte vill göra en europeisk anslutningsprodukt
tillgänglig för den part som lämnat in begäran på rimliga villkor, vare sig
inom unionen eller i tredjeländer ska detta anses utgöra ett objektivt skäl
till avslag om den senare parten begär detta. 3.
Om begäran avslås eller om en överenskommelse om specifika villkor, inklusive
pris, inte har nåtts inom två månader från den skriftliga begäran har ingen av
parterna rätt att hänskjuta frågan till den relevanta nationella
regleringsmyndigheten i enlighet med artikel 20 i direktiv 2002/21/EG. I sådant
fall kan artikel 3.6 i denna förordning vara tillämplig. 4.
Tillhandahållande av en anslutningsprodukt ska anses utgöra tillhandahållande
av en europeisk anslutningsprodukt med garanterad tjänstekvalitet om den
levereras i enlighet med de minimiparametrar som anges i bilaga II och
tillsammans uppfyller följande väsentliga krav: a)
Produkten erbjuds som en högkvalitetsprodukt i hela unionen. b)
Tjänsteleverantörerna kan tillgodose sina slutanvändares behov. c)
Kostnadseffektivitet, med hänsyn till befintliga lösningar som kan
tillhandahållas på samma nät. d)
Driftsmässig effektivitet, i synnerhet när det gäller att undanröja hinder för
genomförandet samt utbyggnadskostnader för kunderna i så stor utsträckning som
möjligt. f)
Efterlevnad av reglerna för integritets- och personuppgiftsskydd, nätens
säkerhet och integritet samt insyn i enlighet med unionsrätten. 5.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med
artikel 32 för att anpassa bilaga II mot bakgrund av marknadens utveckling och
den tekniska utvecklingen så att de väsentliga krav som anges i punkt 4 kan
fortsätta att uppfyllas. Artikel
20
Åtgärder med avseende på
europeiska accessprodukter 1.
Kommissionen ska senast den 1 januari 2016 anta genomförandeakter för att
fastställa enhetliga tekniska och metodologiska regler för genomförandet av en
europeisk virtuell accessprodukt i den mening som avses i artikel 14 och punkt
1 i bilaga I, i enlighet med de kriterier och parametrar som anges där, och för
att garantera att funktionerna hos en sådan virtuell accessprodukt för
grossistledet för nästa generations nät motsvarar funktionerna hos en fysisk
separerad accessprodukt. Sådana genomförandeakter ska antas i enlighet med det
granskningsförfarande som avses i artikel 33.2. 2.
Kommissionen får anta genomförandeakter för att fastställa enhetliga tekniska
och metodologiska regler för genomförandet av en eller flera av de europeiska accessprodukter
som avses i artiklarna 17 och 19 och punkterna 1 och 2 i bilaga II, i enlighet
med de respektive kriterier och parametrar som anges där. Sådana
genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses
i artikel 33.2. Kapitel IV
Harmoniserade rättigheter för slutanvändare Artikel
21
Undanröjande av begränsningar och diskriminering 1.
De offentliga myndigheterna får inte begränsa slutanvändarnas frihet att använda
offentliga elektroniska kommunikationsnät eller allmänt tillgängliga
elektroniska kommunikationstjänster som tillhandahålls av ett företag som är
etablerat i en annan medlemsstat. 2.
Leverantörer av elektronisk kommunikation till allmänheten får inte tillämpa
diskriminerande krav eller villkor för tillträde eller användning för
slutanvändare baserat på slutanvändarens nationalitet eller bosättningsort, om
inte sådana skillnader är objektivt motiverade. 3. Leverantörer av elektronisk
kommunikation till allmänheten får inte tillämpa högre taxor för
kommunikationer inom unionen som terminerar i en annan medlemsstat, om detta
inte är objektivt motiverat enligt följande: a) När det gäller fasta kommunikationer, taxorna är högre
än taxorna för nationella långdistanskommunikationer. b)
När det gäller mobilkommunikationer, högre taxor än de eurotaxor för reglerade
samtals- respektive sms-roamingkommunikationer som fastställs i förordning (EG)
nr 531/2012. Artikel
22
Lösning av gränsöverskridande tvister 1.
De förfaranden för tvistlösning utanför domstol som inrättas i enlighet med
artikel 34.1 i direktiv 2002/22/EG ska också gälla avtalstvister mellan
konsumenter, andra slutanvändare i den utsträckning sådana
tvistlösningsförfaranden utanför domstol finns tillgängliga även för dem samt
leverantörer av elektronisk kommunikation till allmänheten som är etablerade i
en annan medlemsstat. Vid tvister som omfattas av direktiv 2013/11/EU[33] ska bestämmelserna i det direktivet gälla. 2.
Tvistlösningsförfarandena utanför domstol i den medlemsstat där slutanvändaren
har sin hemvist ska gälla om inte annat överenskommits med en slutanvändare som
inte är konsument. 3.
Tvistlösningsorgan och nationella regleringsmyndigheter i alla medlemsstater
som är inblandade i en gränsöverskridande tvist ska samarbeta nära och snabbt i
enlighet med artikel 17 i direktiv 2013/11/EU[34]. Artikel
23
Frihet att tillhandahålla och använda öppen
internetanslutning samt rimlig trafikstyrning 1. Slutanvändare ska vara fria att ansluta sig
till och distribuera information och innehåll samt använda tillämpningar och
tjänster efter eget val via sin internetaccesstjänst. Slutanvändare ska
vara fria att ingå avtal om datavolymer och hastigheter med leverantörer av
internetaccess och att i enlighet med sådana avtal om datavolymer utnyttja
erbjudanden från leverantörer av innehåll, tillämpningar och tjänster på
internet. 2. Slutanvändare
ska också vara fria att antingen med leverantörer av elektronisk kommunikation
till allmänheten eller leverantörer av innehåll, tillämpningar och tjänster
ingå avtal om tillhandahållande av specialiserade tjänster med ökad
servicekvalitet. För att
möjliggöra tillhandahållande av specialiserade tjänster till slutanvändare ska
leverantörer av innehåll, tillämpningar och tjänster och leverantörer av
elektronisk kommunikation till allmänheten vara fria att ingå avtal med
varandra för att överföra de relaterade datavolymerna eller den relaterade
datatrafiken som specialiserade tjänster med en fastställd servicekvalitet
eller särskild kapacitet. Tillhandahållandet av specialiserade tjänster får inte
på ett återkommande eller fortlöpande sätt försämra internetaccesstjänsternas
allmänna kvalitet. 3. Denna artikel
ska inte påverka unionslagstiftning eller nationell lagstiftning om laglighet
hos den information, det innehåll och de tillämpningar och tjänster som
överförs. 4. Utövandet av
de friheter som anges i punkterna 1 och 2 ska underlättas genom
tillhandahållande av fullständig information i enlighet med artiklarna 25.1,
26.2 och 27.1 och 2. 5. Inom gränserna för eventuella datavolymer
eller hastigheter för internetaccesstjänster som fastställts genom avtal ska
leverantörer av internettjänster inte begränsa de friheter som anges i punkt 1
genom att blockera, sakta ned, försämra eller diskriminera specifikt innehåll,
specifika tillämpningar eller tjänster eller specifika klasser av dessa, om så
inte är nödvändigt för att tillämpa rimliga trafikstyrningsåtgärder. Rimliga
trafikstyrningsåtgärder ska vara öppna, icke-diskriminerande, proportionella
och nödvändiga för att a) genomföra en lagstiftningsbestämmelse eller
ett domstolsbeslut eller förebygga eller förhindra allvarlig brottslighet, b) bevara integriteten och säkerheten för
nätet, tjänster som tillhandahålls via detta nät och slutanvändarnas
terminaler, c) förebygga överföring av oönskade
kommunikationer till slutanvändare som har lämnat sitt förhandsgodkännande till
sådana begränsande åtgärder, d) minimera
effekterna av tillfällig eller exceptionell överbelastning av nätet under
förutsättning att motsvarande trafiktyper behandlas på samma sätt. Rimlig
trafikstyrning ska endast medföra behandling av uppgifter som är nödvändiga och
proportionella för att uppnå de syften som anges i denna punkt. Artikel
24
Garantier för tjänsternas kvalitet 1. De nationella regleringsmyndigheterna ska
nära övervaka och se till att slutanvändarna kan utnyttja de fördelar som anges
i artikel 23.1 och 2, efterlevnad av artikel 23.5 och en fortsatt tillgång till
icke-diskriminerande internetaccesstjänster till kvalitetsnivåer som speglar
den tekniska utvecklingen och inte förhindras av specialiserade tjänster. De
ska, i samarbete med andra behöriga nationella myndigheter, också övervaka hur
specialiserade tjänster påverkar kulturell mångfald och innovation, Nationella
regleringsmyndigheter ska årligen rapportera om övervakningen och resultaten av
denna till kommissionen och Berec. 2. För att förhindra en allmän försämring av
kvaliteten på internetaccesstjänster eller skydda slutanvändarnas förmåga att
skaffa sig tillgång till och distribuera information samt att använda
tillämpningar och tjänster efter eget val ska de nationella
regleringsmyndigheterna ha befogenhet att införa minimikrav för tjänsternas
kvalitet för leverantörer av elektronisk kommunikation till allmänheten. De nationella
regleringsmyndigheterna ska i god tid innan de inför sådana krav lämna en
sammanfattning till kommissionen om skälen till åtgärderna, planerade krav och
föreslaget tillvägagångssätt. Denna information ska också göras tillgänglig för
Berec. Kommissionen får när den har granskat sådan information yttra sig eller
lämna rekommendationer, särskilt för att se till att de planerade kraven inte
har negativa återverkningar på den inre marknadens funktion. De planerade
kraven ska inte antas under en period av två månader från det att kommissionen
mottagit fullständig information om inte annat överenskoms mellan kommissionen
och den nationella regleringsmyndigheten eller om kommissionen har informerat
den myndigheten om att granskningsperioden ska förkortats eller om kommissionen
har yttrat sig eller lämnat rekommendationer. De nationella
regleringsmyndigheterna ska ta största möjliga hänsyn till kommissionens
synpunkter eller rekommendationer, och ska informera kommissionen och Berec om
de antagna kraven. 3. Kommissionen får anta genomförandeakter för
att fastställa enhetliga villkor för de nationella behöriga myndigheternas
genomförande av skyldigheterna enligt denna artikel. Sådana genomförandeakter
ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 33.2. Artikel
25
Insyn och offentliggörande av information 1. Leverantörer av elektronisk kommunikation till
allmänheten ska, förutom erbjudanden som förhandlas individuellt, offentliggöra
öppen, jämförbar, adekvat och aktuell information om a) företagets namn, adress och kontaktuppgifter, b) för varje taxeplan, erbjudna tjänster och
relevanta parametrar för tjänstekvalitet, gällande priser (för konsumenter,
inklusive skatt) och eventuella tillämpliga avgifter (tillträde, användning,
underhåll och eventuella ytterligare avgifter) samt kostnader för
terminalutrustning, c) tillämpliga taxor för eventuella nummer eller
tjänster som omfattas av särskilda prissättningsvillkor, d) tjänsternas kvalitet, i enlighet med de genomförandeakter
som avses i punkt 2, e) internetaccesstjänster om sådana erbjuds, med angivande av följande: i)
Faktisk tillgänglig datahastighet för nedladdning och uppladdning i
slutanvändarens bosättningsmedlemsstat, även under högtrafik. ii)
Omfattningen av tillämpliga begränsningar av datavolymer i tillämpliga fall,
priser för att tillfälligt eller varaktigt öka den tillgängliga datavolymen,
datahastighet som är tillgänglig efter det att den tillämpliga datavolymen har
konsumerats om den är begränsad och kostnaden för detta samt vilka medel som
står till slutanvändarnas förfogande för att när som helst kunna kontrollera
sin konsumtion. iii)
En tydlig och lättbegriplig förklaring av hur eventuella begränsningar av
datavolym, faktiskt tillgänglig hastighet och andra kvalitetsparametrar samt
samtidig användning av specialiserade tjänster med ökad servicekvalitet
praktiskt kan påverka användningen av innehåll, tillämpningar och tjänster. iv)
Upplysningar om eventuella förfaranden som leverantören har infört för att mäta
och styra trafiken i syfte att undvika att nätet överbelastas samt information
om hur dessa förfaranden kan inverka på tjänsternas kvalitet och skyddet av
personuppgifter. f)
Åtgärder som vidtagits för att säkerställa likvärdigt tillträde för slutanvändare
med funktionsnedsättning, inklusive regelbundet uppdaterad information om
produkter och tjänster som utformats för dessa slutanvändare. g) Standardsavtalsvillkor, inklusive eventuella
minimiperioder för avtalets löptid, villkor för och eventuella avgifter vid
förtida uppsägning av avtalet, förfaranden och direkta avgifter relaterade till
byte och nummerportabilitet och portabilitet av andra identifierare samt
ersättningsarrangemang för förseningar i eller missbruk av byten. h) Tillgång till larmtjänster och uppgifter om varifrån samtalet kommer för alla tjänster som erbjuds,
begränsningar i tillhandahållandet av larmtjänster enligt artikel 26 i direktiv
2002/22/EG samt eventuella ändringar därav. i) Rättigheter med avseende på samhällsomfattande tjänster,
i tillämpliga fall inklusive de faciliteter och tjänster som anges i bilaga I
till direktiv 2002/22/EG. Informationen ska offentliggöras i en tydlig, lättbegriplig och
lättillgänglig form på det eller de officiella språken i den medlemsstat där tjänsten
erbjuds och ska uppdateras regelbundet. Informationen
ska på begäran lämnas till de berörda nationella behöriga myndigheterna innan
den offentliggörs. Eventuella skillnader i de villkor som gäller för
konsumenter och andra slutanvändare ska anges uttryckligen. 2. Kommissionen får anta
genomförandeakter för att ange metoder för att mäta internetaccesstjänsternas hastighet,
parametrar för tjänstekvalitet och metoder för att mäta dem samt innehållet i
och formen och sättet för hur informationen ska offentliggöras, inbegripet
eventuella mekanismer för kvalitetscertifiering. Kommissionen
får beakta de parametrar, definitioner och mätmetoder som anges i bilaga III
till direktiv 2002/22/EG. Sådana genomförandeakter ska antas i enlighet med det
granskningsförfarande som avses i artikel 33.2. 3. Slutanvändare ska ha tillgång till en oberoende
bedömning som ger dem möjlighet att jämföra prestandan hos elektronisk
kommunikationsnätsanslutning och tjänster på detta område samt kostnaden för
alternativa användningsmönster. I detta syfte ska medlemsstaterna införa ett
frivilligt certifieringssystem för interaktiva webbplatser, guider eller
liknande verktyg. Certifiering ska beviljas på grundval av objektiva, öppet
redovisade och proportionella krav, särskilt kravet på oberoende i förhållande
till leverantörer av elektronisk kommunikation till allmänheten, ett klart och
enkelt språk, fullständig och aktuell information samt ett effektivt förfarande
för handläggning av klagomål. Om certifierade jämförelsefaciliteter inte finns
tillgängliga på marknaden kostnadsfritt eller till ett rimligt pris ska de
nationella regleringsmyndigheterna eller andra behöriga nationella myndigheter göra
sådana faciliteter tillgängliga, antingen själva eller via tredje parter i
enlighet med certifieringskraven. Den information som offentliggörs av
leverantörer av elektronisk kommunikation till allmänheten ska finnas
tillgänglig avgiftsfritt i syfte att tillhandahålla jämförelsefaciliteter. 4. På begäran av de berörda offentliga myndigheterna
ska leverantörer av elektronisk kommunikation till allmänheten sprida
kostnadsfri information av allmänintresse till slutanvändare, med hjälp av
samma metoder som de normalt använder för att kommunicera med slutanvändarna. I så fall ska informationen tillhandahållas av de berörda offentliga
myndigheterna till leverantörer av elektronisk kommunikation till allmänheten i
ett standardiserat format och ska bland annat omfatta följande: a) De vanligaste
användningssätten för elektroniska kommunikationstjänster för att bedriva
olaglig verksamhet eller sprida skadligt innehåll, särskilt när det kan skada
respekten för andras fri- och rättigheter, inklusive intrång i
dataskyddsrättigheter, upphovsrätt och närstående rättigheter, och de rättsliga
följderna av detta. b) Metoder för att skydda sig
mot risker för personlig säkerhet och olaglig åtkomst till personuppgifter vid
användning av elektroniska kommunikationstjänster. Artikel
26
Informationskrav för avtal 1.
Innan ett avtal om tillhandahållande av anslutning till elektroniska
kommunikationsnät eller offentligt tillgängliga elektroniska
kommunikationstjänster blir bindande ska leverantörer av elektronisk
kommunikation till allmänheten till konsumenter och andra slutanvändare lämna
minst följande upplysningar om annat inte har överenskommits uttryckligen: a)
Leverantörens namn, adress och kontaktuppgifter, och om adressen är en annan,
adress och kontaktuppgifter för eventuella klagomål. b)
Huvudsakliga egenskaper hos den tillhandahållna tjänsten, särskilt i) för
varje taxeplan, typer av erbjudna tjänster, kommunikationsvolymer som ingår och
alla relevanta parametrar för tjänstekvalitet, inbegripet
tidpunkten för den första anslutningen, ii) huruvida
tillträde till larmtjänster och information om varifrån
samtalet kommer tillhandahålls i andra medlemsstater och i så fall i vilka samt
eventuella samt om eventuella begränsningar av tillhandahållandet av
larmtjänster i enlighet med artikel 26 i direktiv
2002/22/EG, iii) de typer av eftermarknadsservice, underhållstjänster och
kundstödstjänster som tillhandahålls, villkor och avgifter samt metoderna för
kontakt med dessa tjänster, iv) eventuella restriktioner som åläggs av leverantören när det gäller
användningen av terminalutrustning, inklusive information om upplåsning av
terminalutrustningen och eventuella tillämpliga avgifter om avtalet sägs upp
före den kortaste avtalsperioden, c)
detaljerade uppgifter om priser och taxor (för konsumenter inklusive skatt och
eventuella ytterligare avgifter som ska betalas) och sätten för att erhålla
aktuell information om alla tillämpliga taxor och avgifter, d)
de betalningsmetoder som erbjuds och eventuella
kostnadsskillnader beroende på betalningsmetod samt tillgängliga hjälpmedel för
att garantera insyn i faktureringen samt övervaka konsumtionen, e)
avtalstid samt villkor för förlängning och uppsägning av
tjänster och avtal, inbegripet i) varje form av krav på minsta användning eller kortaste löptid som
gäller för att man ska kunna utnyttja kampanjerbjudanden, ii) eventuella avgifter relaterade till byte och nummerportabilitet och
portabilitet av andra identifierare, inklusive ersättningsarrangemang för
förseningar i eller missbruk av byte, iii)
eventuella avgifter vid förtida uppsägning av avtalet,
inklusive eventuell kostnadstäckning med avseende på terminalutrustning (på grundval av gängse avskrivningsmetoder) och andra
kampanjfördelar (beräknat i förhållande till tidsperioden), f)
de ersättnings- och återbetalningssystem som gäller om de
avtalade tjänsternas kvalitetsnivåer inte uppfylls, inklusive en uttrycklig
hänvisning till slutanvändarens rättigheter, g)
när det föreligger en skyldighet i enlighet med artikel 25
i direktiv 2002/22/EG, slutanvändarens valmöjligheter när det gäller att föra
in sina personuppgifter i en abonnentförteckning samt de berörda uppgifterna, h)
för slutanvändare med funktionsnedsättning, detaljerad
information om produkter och tjänster som är riktade till dem, i)
metoden för inledande av tvistlösningsförfaranden,
inklusive gränsöverskridande tvister, i enlighet med artikel
34 i direktiv 2002/22/EG och artikel 22 i denna förordning, j) vilken typ av åtgärder som
leverantören kan tänkas vidta i samband med säkerhets- eller
integritetsincidenter eller hot och sårbarhet. 2.
Förutom punkt 1 ska leverantörer av elektronisk kommunikation till allmänheten
minst lämna följande information om deras internetaccesstjänster till slutanvändarna, om inte annat överenskommits med en
slutanvändare som inte är konsument: ii)
Omfattningen av tillämpliga begränsningar av datavolymer i tillämpliga fall,
priser för att tillfälligt eller varaktigt öka den tillgängliga datavolymen,
datahastighet som är tillgänglig efter det att den tillämpliga datavolymen har
konsumerats om den är begränsad och kostnaden för detta samt vilka medel som
står till slutanvändarnas förfogande för att när som helst kunna kontrollera
sin konsumtion. b)
Faktisk tillgänglig datahastighet för nedladdning och uppladdning vid
slutanvändarens primära anslutningspunkt, inklusive hastighetsintervaller, genomomsnittliga
hastigheter och hastighet vid högtrafik, och inklusive den potentiella effekten
av att tillåta tillträde via ett RLAN som tillhandahålls av tredjeman/, och
inklusive den möjliga effekten av att tillåta tillträde för tredje personer
genom ett RLAN. c)
Andra parametrar för tjänstekvalitet. d)
Upplysningar om eventuella förfaranden som leverantören har infört för att mäta
och styra trafiken i syfte att undvika att nätet överbelastas samt information
om hur dessa förfaranden kan inverka på tjänsternas kvalitet och skyddet av
personuppgifter. e)
En tydlig och lättbegriplig förklaring av hur eventuella begränsningar av
datavolym, faktiskt tillgänglig hastighet och andra kvalitetsparametrar samt
samtidig användning av specialiserade tjänster med ökad servicekvalitet
praktiskt kan påverka användningen av innehåll, tillämpningar och tjänster. 3. De
upplysningar som avses i punkterna 1 och 2 ska lämnas på ett tydligt,
heltäckande och lättillgängligt sätt på ett officiellt språk för
slutanvändarens bosättningsmedlemsstat, och ska uppdateras regelbundet.
Upplysningarna ska utgöra en integrerad del av avtalet och får inte ändras, om
inte de avtalsslutande parterna enas om annat. Slutanvändaren ska få en
skriftlig kopia av avtalet. 4.
Kommissionen får anta genomförandeakter med närmare bestämmelser om de
informationskrav som anges i punkt 2. Sådana
genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses
i artikel 33.2. 5. På begäran av de berörda
offentliga myndigheterna ska avtalet också innehålla sådan information som
avses i artikel 25.4 och som är relevant för den tillhandahållna tjänsten,
vilken eventuellt tillhandahålls av de berörda offentliga myndigheterna för
detta ändamål avseende användningen av elektroniska kommunikationsnät och
kommunikationstjänster för att bedriva olaglig verksamhet eller för att sprida
skadligt innehåll samt om metoderna för att skydda sig mot risker för personlig
säkerhet, integritet och personuppgifter. Artikel
27
Kontroll av konsumtion 1.
Leverantörer av elektronisk kommunikation till allmänheten ska ge slutanvändare
möjlighet att kostnadsfritt välja en facilitet som ger information om den
ackumulerade konsumtionen för olika elektroniska kommunikationstjänster,
uttryckt i den valuta som slutanvändaren faktureras. En sådan facilitet ska
garantera att de ackumulerade utgifterna under en specificerad
användningsperiod inte överskrider en angiven ekonomisk gräns som fastställts
av slutanvändaren utan användarens samtycke. 2.
Leverantörer av elektronisk kommunikation till allmänheten ska se till att ett
lämpligt meddelande skickas till slutanvändaren när konsumtionen av tjänster
har nått 80 % av den ekonomiska gräns som fastställts i enlighet med punkt
1. Meddelandet ska innehålla information om det förfarande som följas för ett
fortsätt tillhandahållandet av dessa tjänster, inklusive deras kostnader.
Leverantören ska upphöra att tillhandahålla de angivna tjänsterna och ta ut
avgifter för dessa om den ekonomiska gränsen skulle överskridas om inte
slutanvändaren begär ett fortsatt eller förlängt tillhandahållande av dessa
tjänster. När den ekonomiska gränsen har nåtts ska slutanvändarna kunna
fortsätta motta samtal och sms-meddelanden och ha tillgång till kostnadsfria
telefonnummer och larmtjänster genom att kostnadsfritt använda det europeiska
larmnumret 112 fram till slutet av den överenskomna faktureringsperioden. 3.
Leverantörer av elektronisk kommunikation till allmänheten ska omedelbart före
samtalet ansluts enkelt och utan kostnad ge slutanvändarna information om
tillämpliga taxor avseende nummer eller tjänster som omfattas av särskilda
kostnadsvillkor om inte den nationella regleringsmyndigheten har beviljat ett
förhandsundantag av proportionalitetsskäl. Denna information ska
tillhandahållas på ett jämförbart sätt för alla sådana nummer eller tjänster. 4. Leverantörer av elektronisk kommunikation till
allmänheten ska erbjuda slutanvändarna möjligheten att kostnadsfritt välja att
få specificerade fakturor. Artikel
28
Uppsägning av avtal 1.
Avtal som ingås mellan konsumenter och leverantörer av elektroniska
kommunikationstjänster till allmänheten får inte föreskriva en avtalsperiod som
överstiger 24 månader. Leverantörer av elektronisk kommunikation till
allmänheten ska göra det möjligt för användarna att ingå ett
avtal med en maximal giltighetstid på 12 månader. 2.
Om inte annat har överenskommits ska konsumenter och andra slutanvändare ha
rätt att säga upp ett avtal med en månads uppsägningstid när minst sex månader
har förflutit sedan avtalet ingicks. Ingen ersättning ska utgå förutom återstående kostnader för eventuell subventionerad utrustning eller
andra kampanjer som är knutna till avtalet vid tidpunkten för uppsägningen samt
ersättning beräknat i förhållande till tidsperioden för eventuella andra
kampanjfördelar som anges som sådana vid den tidpunkt då avtalet ingicks. Eventuella begränsningar av användning av
terminalutrustning på andra nät ska hävas kostnadsfritt av leverantören senast
vid betalning av sådan ersättning. 3.
Om det i avtalen eller i nationell lagstiftning anges att avtalsperioderna
förlängs genom tyst medgivande ska leverantörer av elektronisk kommunikation
informera slutanvändarna i god tid så att de har minst en månad på sig för att
inkomma med en invändning mot ett tyst medgivande. Om slutanvändaren inte
inkommer med en invändning ska avtalet anses utgöra ett permanent avtal som kan
sägas upp utan kostnad av slutanvändaren när som helst inom en
uppsägningsperiod på en månad. 4.
Slutanvändare ska ha rätt att säga upp avtal utan kostnad vid meddelande om
ändringar av avtalsvillkoren som föreslås av leverantörer av elektronisk
kommunikation till allmänheten, om inte de föreslagna ändringarna enbart är
till slutanvändarens fördel. Leverantörerna ska senast en månad före sådana
ändringar meddela slutanvändarna på lämpligt sätt, och ska samtidigt informera
dem om att de har rätt att säga upp avtalet utan kostnad om de inte godtar de
nya villkoren. Punkt 2 ska gälla på motsvarande sätt. 5.
Eventuella betydande och icke tillfälliga skillnader mellan faktisk prestanda
avseende hastighet eller andra kvalitetsparametrar och den prestanda som har
angetts av leverantörer av elektroniska tjänster till allmänheten i enlighet
med artikel 26 ska anses utgöra bristande överensstämmelse med när slutanvändarens
gottgörelse fastställs i enlighet med nationell lagstiftning. 6.
Abonnemang på ytterligare tjänster som tillhandahålls av samma leverantör av
elektronisk kommunikation till allmänheten ska inte innebära att den inledande
avtalsperioden återupptas om inte priset på de ytterligare tjänsterna betydligt
överstiger priset på de ursprungliga tjänsterna eller om de ytterligare
tjänsterna erbjuds till ett speciellt kampanjpris som är kopplat till en
förlängning av det befintliga avtalet. 7.
Leverantörer av elektroniska tjänster till allmänheten ska tillämpa villkor och
förfaranden för uppsägning av avtal som inte hindrar eller hämmar byte av
tjänsteleverantör. Artikel
29
Paketerbjudanden Om
ett paket av tjänster som erbjuds till konsumenterna består av minst en
anslutning till ett elektroniskt kommunikationsnät eller en elektronisk
kommunikationstjänst ska artiklarna 28 och 30 i denna förordning tillämpas på
alla delarna i paketet. Kapitel V
Förenklat byte av leverantör Artikel
30
Byte och nummerportabilitet 1.
Alla slutanvändare med nummer från den nationella
nummerplanen som kräver detta kan behålla sina nummer oberoende av vilken
leverantör av elektronisk kommunikation till allmänheten som tillhandahåller
tjänsten i enlighet med bestämmelserna i del C i bilaga I till direktiv
2002/22/EG, under förutsättning att leverantören är en EU-leverantör av
elektronisk kommunikation i den medlemsstat som den nationella nummerplanen
relaterar till eller är en EU-leverantör av elektronisk kommunikation som till
den behöriga regleringsmyndigheten i hemmedlemsstaten har anmält att den
tillhandahåller eller har för avsikt att tillhandahålla sådana tjänster i den medlemsstat
som den nationella nummerplanen relaterar till. 2.
Kostnadsorienteringsprincipen ska följas vid prissättningen av
nummerportabilitet mellan leverantörer av elektronisk kommunikation till
allmänheten, och eventuella direkta avgifter för slutanvändare ska inte inverka
hämmande på slutanvändare för byte av tjänsteleverantör. 3.
Portering av nummer och dess efterföljande aktivering ska
utföras snarast möjligt. Slutanvändare som
ingått ett avtal om portering av ett nummer till en ny leverantör ska få numret
aktiverat inom en arbetsdag från det att ett sådant avtal ingås. Eventuella avbrott i tjänsten under porteringen får
inte överstiga en arbetsdag. 4.
Bytes- och porteringsprocessen ska ledas av den mottagande leverantören av
elektronisk kommunikation till allmänheten. Slutanvändarna ska få adekvat
information om bytet före och under processen, och även omedelbart efter det
att processen avslutats. Slutanvändare får inte överföras till en annan
leverantör mot sin vilja. 5.
Slutanvändarnas avtal med överförande leverantörer av elektronisk kommunikation
till allmänheten ska upphöra automatiskt efter det att bytet slutförts. De
överförande leverantörerna ska ersätta konsumenter som använder kontantkort för
eventuella kvarstående tillgodohavanden. 6.
Leverantörer av elektronisk kommunikation till allmänheten som försenar eller
missbrukar byte, bland annat genom att inte göra den information som krävs för
portering tillgänglig i god tid, ska vara skyldiga att ersätta slutanvändare
som utsätts för sådana förseningar eller sådant missbruk. 7.
Om en slutanvändare som byter till en ny leverantör av internetaccesstjänster har en e-postadress som tillhandahållits av den
överförande leverantören ska denna på begäran av slutanvändaren kostnadsfritt
vidarebefordra alla e-postbrev som är adresserade till slutanvändarens tidigare
e-postadress till en e-postadress som anges av slutanvändaren under en period
av 12 månader. Denna tjänst för vidarebefordran av
e-postbrev ska omfatta ett automatiskt svarsmeddelanden till alla avsändare av
e-postbrev med information om slutanvändarens nya e-postbrev. Slutanvändaren
ska ha möjlighet att begära att den nya e-postadressen inte anges i det
automatiska svarsmeddelandet. Efter
den inledande 12-månadersperioden ska den överförande leverantören av
elektronisk kommunikation till allmänheten ge slutanvändaren möjlighet att
förlänga perioden för vidarebefordran av e-postbrev till en avgift om så krävs.
Den överförande leverantören ska inte anvisa slutanvändarens ursprungliga
e-postadress till någon annan slutanvändare före en period av två år sedan
uppsägningen av avtalet, och i alla händelser inte under den period som
vidarebefordran av e-postbrev har förlängts. 8.
De behöriga nationella myndigheterna får fastställa allmänna förfaranden för
byte och nummerportabilitet, inklusive bestämmelser om lämpliga sanktioner för
leverantörer och ersättningar för slutanvändare. De ska ta hänsyn till behovet
av att skydda slutanvändarna på lämpligt sätt under byten och se till att
bytesförfarandet är effektivt. Kapitel VI
Organisatoriska bestämmelser och slutbestämmelser Artikel
31
Påföljder Medlemsstaterna
ska föreskriva påföljder för överträdelser av bestämmelserna i denna förordning
och ska vidta de åtgärder som krävs för att se till att dessa påföljder
tillämpas. Påföljderna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande.
Medlemsstaterna ska anmäla dessa bestämmelser till kommissionen senast den 1
juli 2016 och alla senare ändringar som gäller dem så snart som möjligt. När
det gäller EU-leverantörer av elektronisk kommunikation ska påföljder åläggas i
enlighet med kapitel II avseende de respektive befogenheterna för nationella
regleringsmyndigheter i hem- och värdmedlemsstater. Artikel
32
Delegering av befogenheter 1.
Befogenhet att anta delegerade akter ska ges till kommissionen med förbehåll
för de villkor som anges i denna artikel. 2.
Befogenhet att anta de delegerade akter som avses i artiklarna 17.2 och 19.5
ska ges till kommissionen på obestämd tid från och med den [dag då denna
förordning träder i kraft]. 3.
Den delegering av befogenhet som avses i artiklarna 17.2 och 19.5 får när som
helst återkallas av Europaparlamentet eller rådet. Ett beslut om återkallelse
innebär att delegeringen av den befogenhet som anges i beslutet upphör att
gälla. Beslutet ska få verkan dagen efter det att det offentliggjorts i Europeiska
unionens officiella tidning eller vid en senare tidpunkt som anges i
beslutet. Beslutet påverkar inte giltigheten för delegerade akter som redan
trätt i kraft. 4.
Så snart kommissionen antar en delegerad akt ska kommissionen samtidigt delge
Europaparlamentet och rådet denna. 5.
En delegerad akt som antas enligt artiklarna 17.2 och 19.5 ska träda i kraft
endast om varken Europaparlamentet eller rådet har gjort invändningar mot den
delegerade akten inom en period av två månader från den dag då akten delgavs
Europaparlamentet och rådet, eller om både Europaparlamentet och rådet, före
utgången av den perioden, har underrättat kommissionen om att de inte kommer
att invända. Denna period ska förlängas med två månader på
Europaparlamentets eller rådets initiativ. Artikel
33
Kommittéförfarande 1.
Kommissionen ska biträdas av kommunikationskommittén, som inrättats genom
artikel 22.1 i direktiv 2002/21/EG. Denna kommitté ska vara en kommitté i den
mening som avses i förordning (EU) nr 182/2011. 2. När hänvisning görs till
denna punkt ska artikel 5 i förordning (EU) nr 182/2011 tillämpas. Artikel
34
Ändringar av direktiv 2002/20/EG I
artikel 3.2 ska andra stycket utgå. Artikel
35
Ändringar av direktiv 2002/21/EG Direktiv
2002/21/EG ska ändras på följande sätt: (1)
I artikel 1 ska följande punkt 6 läggas till: ”Detta
direktiv och särdirektiven ska tolkas och tillämpas tillsammans med
bestämmelserna i förordning (EU) nr [XXX/2014].” (2)
Artikel 7a ska ändras på följande sätt: –
a) I artikel 1 ska första stycket ersättas med
följande: ”1.
Om en planerad åtgärd som omfattas
av artikel 7.3 syftar till att införa, ändra eller återkalla en operatörs
skyldighet i enlighet med artikel 16 och i förening med artiklarna 5 och 9–13 i
direktiv 2002/19/EG (tillträdesdirektivet) och artikel 17 i direktiv 2002/22/EG
(direktivet om samhällsomfattande tjänster) får kommissionen, inom den
tidsfrist på en månad som fastställs i artikel 7.3 i det här direktivet,
meddela den berörda nationella regleringsmyndigheten och Berec varför den anser
att den föreslagna åtgärden skulle utgöra ett hinder för den inre marknaden
eller varför den hyser allvarliga tvivel om att den föreslagna åtgärden är
förenlig med unionslagstiftningen, i tillämpliga fall med beaktande av
eventuella rekommendationer som antagits i enlighet med artikel 19.1 i det här
direktivet avseende harmoniserad tillämpning av de särskilda bestämmelserna i
det här direktivet och i särdirektiven.
I sådana fall ska antagandet av den
föreslagna åtgärden senareläggas med ytterligare tre månader från och med
kommissionens meddelande.” –
b) Punkt 2 ska ersättas med följande: ”2.
Under den tidsfrist på tre månader
som avses i punkt 1 ska kommissionen, Berec och den berörda nationella
regleringsmyndigheten ha ett nära samarbete för att identifiera den
effektivaste och lämpligaste åtgärden mot bakgrund av de mål som fastställs i
artikel 8 med beaktande av marknadsaktörernas yttranden och behovet av att
säkerställa spridningen av en enhetlig regleringspraxis. Om en planerad
åtgärd syftar till att införa, ändra eller återkalla en skyldighet för en
EU-leverantör av elektronisk kommunikation i den mening som avses i förordning
(EU) nr [XXX/2014] i en värdmedlemsstat, får även den nationella
regleringsmyndigheten i hemmedlemsstaten delta i samarbetet.” –
c) Följande punkt ska införas som punkt 5aa: ”aa) fatta beslut om att den berörda nationella
regleringsmyndigheten ska dra tillbaka förslaget, tillsammans med specifika förslag till ändringar av den,
när den planerade åtgärden syftar
till att införa, ändra eller återkalla en skyldighet för en EU-leverantör av
elektronisk kommunikation i den mening som avses i förordning (EU) nr
[XXX/2014].” –
d) I punkt 6 ska följande stycke läggas till: ”Artikel 7.6 ska gälla i de fall där kommissionen
fattar ett beslut i enlighet med punkt 5aa.” (3) Artikel 15 ska
ändras på följande sätt: –
a) i punkt 1 ska följande stycke införas mellan
första och andra stycket: ”I bedömningen av
om en viss marknad har egenskaper som kan motivera införande av reglerade
förhandsskyldigheter, och därför måste tas med i rekommendationen, ska
kommissionen särskilt beakta behovet av enhetlig reglering inom unionen,
behovet av att främja effektiva investeringar och innovation i slutanvändarnas
intresse och EU-ekonomins globala konkurrenskraft samt den berörda marknadens
relevans och andra faktorer, såsom befintlig infrastrukturbaserad konkurrens på
slutkundsnivå och konkurrens om priser, valfrihet och kvalitet på de produkter
som erbjuds till slutanvändarna. Kommissionen ska överväga alla relevanta
begränsningar av konkurrensen, oavsett om de nät, tjänster eller tillämpningar
som utgör sådana begränsningar anses vara elektroniska kommunikationsnät,
elektroniska kommunikationstjänster eller andra typer av tjänster eller
tillämpningar som är jämförbara från slutanvändarens perspektiv, i syfte att
avgöra huruvida följande kriterier kumulativt är uppfyllda, allmänt inom
unionen eller i en betydande del därav: a) Förekomst av
stora och varaktiga strukturella, rättsliga eller regleringsbaserade hinder för
marknadstillträde. b) Marknadsstrukturen
inte tenderar att utvecklas i riktning mot effektiv konkurrens inom den
tillämpliga tidsramen, med hänsyn till situationen för infrastrukturbaserad
konkurrens och annan konkurrens bakom hindret för marknadstillträde. c) Enbart
konkurrenslagstiftning inte i tillräcklig grad skulle avhjälpa de aktuella
bristerna på marknaden.” –
d) I punkt 3 ska följande stycke läggas till: ”När kommissionen
utövar sina befogenheter i enlighet med artikel 7 ska den kontrollera om de tre
kriterier som anges i punkt 1 är kumulativt uppfyllda när den undersöker om ett
förslag till åtgärd där följande slutsatser dras är förenligt med unionsrätten: a) Att en viss
marknad som inte identifieras i rekommendationen har egenskaper som motiverar
införande av regleringsskyldigheter med tanke på de specifika nationella
omständigheterna. b) Att en marknad
som identifieras i rekommendationen inte kräver reglering med tanke på de
specifika nationella omständigheterna.” (4) Första stycket
i artikel 19 ska ändras på följande sätt: När
kommissionen konstaterar att skillnader i de nationella
regleringsmyndigheternas genomförande av de regleringsuppgifter som anges i
detta direktiv och i särdirektiven samt i förordning (EU) nr [XXX/2014] kan
skapa hinder för den inre marknaden får kommissionen, utan att detta påverkar
tillämpningen av artikel 9 i detta direktiv och artiklarna 6 och 8 i direktiv
2002/20/EG (auktorisationsdirektivet), utfärda en rekommendation eller ett
beslut om harmoniserad tillämpning av bestämmelserna i det här direktivet,
särdirektiven och förordning (EU) nr [XXX/2014] för att de mål som anges i
artikel 8 ska uppnås; när detta görs ska kommissionen i största möjliga
utsträckning beakta yttrandet från Berec.” Artikel
36
Ändringar av direktiv 2002/22/EG 1. Med verkan från
och med den 1 juli 2016 ska direktiv 2002/22/EG ändras på följande sätt: (1) I artikel 1.3 ska den första meningen utgå. (2)
Artiklarna 20, 21, 22 och 30 ska utgå. 2.
Medlemsstaterna ska behålla alla åtgärder som införlivar de bestämmelser som
avses i punkt 1 till den 1 juli 2016. Artikel
37
Ändringar av förordning (EU) nr 531/2012 Förordning (EU) nr 531/2012 ska
ändras på följande sätt: (1) I artikel 1.1.
ska följande stycke införas som det tredje stycket: ”Denna förordning ska tillämpas på roamingtjänster som tillhandahålls i
unionen till slutanvändare vars nationella leverantör är en leverantör av
elektroniska kommunikationstjänster till allmänheten i en medlemsstat.” (2) I artikel 2.2
ska följande led r införas: ”(r)
bilateralt eller multilateralt roamingavtal: ett eller flera
kommersiella eller tekniska avtal mellan roamingleverantörer som möjliggör en
virtuell utökning av hemnättäckningen och ett hållbart tillhandahållande av var
och en av roamingleverantörerna av reglerade roamingtjänster för slutkundsledet
till samma prisnivå som deras respektive nationella
mobilkommunikationstjänster.” (3) I artikel 4
ska följande punkt 7 läggas till: ”7.
Denna artikel ska inte tillämpas på roamingleverantörer som tillhandahåller
reglerade roamingtjänster för slutkundsledet i enlighet med artikel 4a.” (4) Följande
artikel ska införas som artikel 4a: ”Artikel 4a 1.
Denna artikel ska tillämpas på roamingleverantörer vilka a)
som standard och i alla sina respektive slutkundspaket som innehåller reglerade
roamingtjänster tillämpar den gällande nationella tjänstetaxan på både
nationella tjänster och reglerade roamingtjänster inom hela unionen, på samma
sätt som om de reglerade roamingtjänster skulle ha konsumerats i hemnätet, och b)
ser till, antingen via sina egna nät eller genom bilaterala eller multilaterala
roamingavtal med andra roamingleverantörer, att minst en roamingleverantör i
varje medlemsstat följer bestämmelserna i punkt a) 2.
Punkterna 1 och 6 ska inte hindra att en roamingleverantör begränsar
konsumtionen av reglerade roamingtjänster för slutkundsledet till den
tillämpliga nationella tjänstetaxan genom ett kriterium för rimlig användning.
Ett eventuellt kriterium för rimlig användning ska tillämpas på ett sådant sätt
att konsumenter som använder roamingleverantörens olika nationella paket för
slutkundsledet tryggt kan följa sitt vanliga
konsumtionsmönster för sina respektive nationella slutkundspaket när de då och
då reser inom unionen. En roamingleverantör som
utnyttjar denna möjlighet ska offentliggöra detaljerad kvantifierad information
om hur kriteriet för rimlig användning tillämpas i enlighet med [artikel 25.1
b] i förordning (EU) nr XXX/2014 och infoga denna information i sina avtal i
enlighet med [artikel 26.1 och c], med hänvisning till huvudsakliga parametrar
för prissättning, volym eller andra parametrar för slutkundspaketet i fråga. Senast den 31
december 2014 ska Berec, efter samråd med berörda aktörer och i nära samarbete
med kommissionen, fastställa riktlinjer för tillämpningen av kriterier för rimlig
användning i slutkundsavtal som erbjuds av roamingleverantörer som utnyttjar
denna artikel. Berec ska utarbeta sådana riktlinjer
med hänsyn till det övergripande mål som anges i första stycket, och ska
särskilt beakta utvecklingen av priser och konsumtionsmönster i
medlemsstaterna, graden av konvergens av de nationella prisnivåerna i unionen, en
eventuell observerbar effekt av roaming enligt den nationella tjänstetaxan på utvecklingen
av sådana avgifter samt utvecklingen av roamingtaxorna för grossistledet för
obalanserad trafik mellan roamingleverantörer. De
behöriga nationella regleringsmyndigheterna ska övervaka och utöva tillsyn av
tillämpningen av kriterierna för rimlig användning genom att ta största möjliga
hänsyn till Berecs allmänna riktlinjer när de har antagits och ska se till att
orimliga villkor inte tillämpas. 3.
Enskilda slutanvändare som har tecknat avtal med en roamingleverantör som
utnyttjar denna artikel får på egen begäran göra ett avsiktligt och uttryckligt
val att avstå från fördelen att den tillämpliga nationella tjänstetaxan
tillämpas på reglerade roamingtjänster enligt ett visst slutkundspaket i utbyte
mot andra fördelar som erbjuds av den leverantören. Roamingleverantören ska
påminna dessa slutanvändare om vilka roamingfördelar som de förlorar i ett
sådant fall. De nationella regleringsmyndigheterna ska särskilt övervaka om
roamingleverantörer som utnyttjar denna artikel tillämpar affärsmetoder som
innebär att standardsystemet kringgås. 4.
De reglerade roamingavgifter för slutkundsledet som fastställs i artiklarna 8,
10 och 13 ska inte tillämpas på roamingtjänster som erbjuds av en roamingleverantör
som utnyttjar denna artikel i den utsträckning dessa avgifter tas ut på samma
nivå som den tillämpliga nationella tjänstetaxan. Om
en roamingleverantör som utnyttjar denna artikel tillämpar avgifter som skiljer
sig från den tillämpliga nationella tjänstetaxan för konsumtion av reglerade
roamingtjänster utöver rimlig användning av sådana tjänster i enlighet med
punkt 2, eller om en enskild slutanvändare uttryckligen avstår från fördelen
att utnyttja nationella tjänstetaxor för reglerade roamingtjänster i enlighet
med punkt 3, får avgifterna för dessa reglerade roamingtjänster inte överstiga
de roamingavgifter för slutkundsledet som fastställs i artiklarna 8, 10 och 13.
5.
En roamingleverantör som vill utnyttja denna artikel ska anmäla sin egen
försäkran och eventuella bilaterala eller multilaterala avtal genom vilka den
uppfyller villkoren i punkt 1 samt eventuella ändringar av dessa till Berecs
byrå. Den anmälande roamingleverantören ska till sin anmälan foga bevis på att
eventuella avtalsslutande parter till anmälda bilaterala eller multilaterala
avtal har samtyckt till en sådan anmälan.. 6.
Under perioden 1 juli 2014 till 30 juni 2016 ska denna artikel tillämpas på
roamingleverantörer som inte uppfyller de villkor som anges i punkt 1 om de
uppfyller följande villkor: a)
Roamingleverantören ska anmäla sin egen försäkran och eventuella relevanta
bilaterala eller multilaterala roamingavtal till Berecs kontor, med särskild
hänvisning till denna punkt. b)
Roamingleverantören ska se till, antingen via sin egna nät eller genom
bilaterala eller multilaterala roamingavtal med andra roamingleverantörer, att
villkoren i punkterna c, d och e uppfylls i minst 17 medlemsstater som utgör 70 %
av unionens befolkning. c)
Varje roamingleverantör och eventuella avtalsslutande parter i den mening som
avses i punkt b åtar sig att senast från den 1 juli 2014 eller från datumet för
anmälan, beroende på vilket som inträffar senare, tillhandahålla och aktivt
erbjuda minst ett slutkundspaket med ett taxealternativ där både den
tillämpliga nationella tjänsttaxan gäller för både nationella tjänster och
reglerade roamingtjänster inom unionen, på samma sätt som om de reglerade
roamingtjänsterna skulle ha konsumerats i hemnätet. d)
Varje roamingleverantör och eventuella avtalsslutande parter i den mening som
avses i punkt b åtar sig att senast från den 1 juli 2015 eller från datumet för
anmälan, beroende på vilket som inträffar senare, tillhandahålla och aktivt
erbjuda sådana taxealternativ i slutkundspaket som den 1 januari det året
användes av minst 50 % av deras respektive kundbaser. e)
Varje roamingleverantör och eventuella avtalsslutande parter i den mening som
avses i punkt b åtar sig att senast från och med den 1 juli 2016 tillämpa punkt
1b på alla sina respektive slutkundspaket. Roamingleverantören
och eventuella avtalsslutande parter enligt punkt b som utnyttjar denna artikel
får, som ett alternativ till det åtagande som avses i led d, från och med den 1
juli 2015 eller från datumet för anmälan, beroende på vilket som inträffar
först, göra ett åtagande om att eventuella tilläggsavgifter för roaming som
tillämpas förutom de taxor för nationella tjänster som gäller för deras olika
slutkundspaket sammanlagt uppgår till högst 50 % av de tillämpliga taxorna
för sådana paket den 1 januari 2015, oberoende av om sådana tilläggsavgifter
beräknas på grundval av enheter som samtalsminuter eller megabytes, eller
perioder som dagar eller veckor av roaming, med hjälp av andra metoder eller
genom en kombination av dessa. Roamingleverantörer som åberopar denna punkt ska
visa att de uppfyller kravet på en minskning på 50 % för den nationella
regleringsmyndigheten och ska lämna alla nödvändiga bestyrkande dokument som
begärs av myndigheten. Om
en roamingleverantör som utnyttjar denna artikel anmäler sin egen försäkran och
om eventuella avtalsslutande parter i den mening om avses i punkt b anmäler ett
relevant bilateralt eller multilateralt roamingavtal till Berecs kontor i
enlighet med led a i första stycket och därmed omfattas av detta stycke, ska varje
anmälande roamingleverantör och eventuella avtalsslutande parter i den mening
som avses i punkt b åtminstone fram till den 1 juli 2018 vara skyldiga att
uppfylla sina respektive åtaganden i enlighet med leden c, d och e i första
stycket, inklusive eventuella alternativa åtaganden förutom det åtagande som
anges i led d i det stycket. 7.
Under perioden från den 1 juli 2014 till den 30 juni 2016 ska denna artikel
vara tillämplig på roamingleverantörer som inte uppfyller villkoren i punkt 1,
förutsatt att de uppfyller följande villkor: a)
Roamingleverantören anmäler sin egen försäkran och eventuella relevanta
bilaterala eller multilaterala roamingavtal till Berecs byrå, med särskild
hänvisning till denna punkt. b)
Roamingleverantören ser till, antingen via sina egna nät eller genom bilaterala
eller multilaterala roamingavtal med andra roamingleverantörer, att villkoren i
punkt 1 a senast från den 1 juli 2014 eller från dagen för anmälan, beroende på
vilket som infaller senare, uppfylls i minst tio medlemsstater som utgör
30 % av unionens befolkning. c)
Roamingleverantören ser till, antingen via sina egna nät eller genom bilaterala
eller multilaterala roamingavtal med andra roamingleverabtörer, att villkoren i
punkt 1 a senast från den 1 juli 2015 eller från dagen för anmälan, beroende på
vilket som infaller senare, uppfylls i minst 14 medlemsstater som utgör
50 % av unionens befolkning. d)
Roamingleverantören ser till, antingen via sina egna nät eller genom bilaterala
eller multilaterala roamingavtal med andra roamingleverantörer, att villkoren i
punkt 1 a senast från den 1 juli 2016 uppfylls i minst 17 medlemsstater som
utgör 70 % av unionens befolkning. Om
en roamingleverantör som utnyttjar denna artikel anmäler sin egen försäkran och
eventuella bilaterala eller multilaterala roamingavtal till Berecs byrå enligt
led a i första stycket och därmed omfattas av detta stycke, ska den anmälande
roamingleverantören och eventuella avtalsslutande parter i den mening som avses
i led b var och en vara skyldig att fullgöra sina åtaganden för att uppfylla
villkoren i punkt 1 a åtminstone till den 1 juli 2018. 8.
Roamingleverantörer ska i god tro förhandla om arrangemangen för att inrätta bilaterala
eller multilaterala roamingavtal med rättvisa och rimliga villkor och med
beaktande av målet att sådana avtal med andra roamingleverantörer ska
möjliggöra en virtuell utökning av hemnättäckningen och ett hållbart tillhandahållande
av var och en av de roamingleverantörer som utnyttjar denna artikel av
reglerade roamingtjänster för slutkundsledet till samma prisnivå som deras
respektive nationella mobilkommunikationstjänster. 9.
Genom undantag från punkt 1a ska denna artikel efter den 1 juli 2016 tillämpas
på roamingleverantörer som utnyttjar denna artikel om de kan visa att de i god
tro har försökt inrätta eller utvidga ett bilateralt eller multilateralt roamingavtal
på grundval av rättvisa och rimliga villkor i samtliga medlemsstater där de
ännu inte uppfyller villkoren i punkt 1 och inte har lyckats säkra ett
bilateralt eller multilateralt roamingavtal med en roamingleverantör i en eller
flera medlemsstater, under förutsättning att de uppfyller kravet på minsta
nättäckning i punkt 6b och alla andra relevanta bestämmelser i den artikeln. I
sådana fall ska roamingleverantörer som utnyttjar denna artikel fortsätta att
sträva efter rimliga villkor för att ingå ett roamingavtal med en
roamingleverantör från en medlemsstat som inte är representerad i avtalet. 10.
Om en alternativ roamingleverantör redan har beviljats tillträde till en
nationell leverantörs kund i enlighet med artikel 4.1 och redan har gjort
nödvändiga investeringar för att betjäna dessa kunder, ska artikel 4.7 inte
tillämpas på en sådan nationell leverantör under en övergångsperiod på tre år.
Denna övergångsperiod ska inte påverka behovet av att respektera eventuella
längre avtalsperioder som har överenskommits med den alternativa
roamingleverantören. 10.
Denna artikel ska inte påverka tillämpningen av unionens konkurrensregler på bilaterala
och multilaterala roamingavtal. (5) I artikel 8
ska punkt 2 ändras på följande sätt: a) Det första
stycket ska ersättas av följande stycke: ”2.
Med verkan från den 1 juli 2013 får den slutkundsavgift
(exklusive mervärdesskatt) för en eurotaxa för rösttelefoni som en
roamingleverantör får ta ut av sin roamingkund för ett reglerat roamingsamtal
variera för alla roamingsamtal, men får inte överstiga 0,24 EUR per minut för
ringda samtal eller 0,07 EUR per minut för mottagna samtal. Den högsta slutkundsavgiften för ringda samtal ska sänkas
till 0,19 EUR den 1 juli 2014. Från och med den 1 juli 2014 ska
roamingleverantörer inte ta ut någon avgift av sina roamingkunder för mottagna samtal,
utan att det påverkar åtgärder som vidtas för att förhindra anormal eller
bedräglig användning. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 19
ska dessa högsta slutkundsavgifter för eurotaxan för rösttelefoni fortsätta att
gälla till och med den 30 juni 2017.” b) Det tredje
stycket ska ersättas av följande stycke: ”Samtliga
roamingleverantörer ska, när det gäller reglerade roamingsamtal som omfattas av
en eurotaxa för rösttelefoni, debitera sina roamingkunder med ett belopp
uttryckt per sekund.” (6) I artikel 14
ska följande punkt 1a infogas: ”1a När konsumtionen av reglerade roamingtjänster i
slutkundsledet till den tillämpliga nationella tjänstetaxan begränsas genom ett
kriterium för rimlig användning i enlighet med punkt 2 i artikel 4a, ska roamingleverantörerna
meddela sina roamingkunder när konsumtionen av roamingsamtal och
sms-meddelanden har nått gränsen för rimlig användning, och ska samtidigt ge
sina roamingkunder grundläggande personlig prisinformation om de
roamingavgifter som gäller för att ringa samtal och skicka sms-meddelanden
utanför den nationella tjänstetaxan eller paketet i enlighet med andra, fjärde
och femte stycket i punkt 1 i denna artikel.” (7) I artikel 15
ska följande punkt 2a infogas: ”2a När konsumtionen av
reglerade roamingtjänster i slutkundsledet till den tillämpliga nationella
tjänstetaxan begränsas genom ett kriterium för rimlig användning i enlighet med
punkt 2 i artikel 4a, ska roamingleverantörerna meddela sina roamingkunder när
konsumtionen av dataroamingtjänster har nått gränsen för rimlig användning, och
ska samtidigt ge sina roamingkunder grundläggande personlig
prisinformation om de roamingavgifter som gäller för dataroaming utanför den
nationella tjänstetaxan eller paketet i enlighet med punkt 2 i denna artikel.”
Punkt 3 i denna artikel ska tillämpas på dataroamingtjänster som konsumeras
utanför de tillämpliga nationella tjänstetaxor eller paket som avses i punkt 2
i artikel 4a.” (8) Artikel 19 ska
ändras på följande sätt: a) Punkt 1 ska
ändras på följande sätt: i) Den första
meningen ska ersättas av följande mening: ”Kommissionen ska göra en översyn över denna förordnings verkan och,
efter ett offentligt samråd, rapportera resultaten till Europaparlamentet och
rådet senast den 30 december 2016.” ii) Led g ska ersättas
med följande: ”g)
i vilken utsträckning genomförandet av de strukturella
åtgärderna enligt artiklarna 3 och 4 och det alternativa system som avses i
artikel 4a har lett till att det utvecklats konkurrens på den inre marknaden
för roamingtjänster i sådan utsträckning att det inte finns någon faktisk
skillnad mellan roamingtaxorna och de nationella taxorna,” iii) följande led
i) ska läggas till: "i) i den
utsträckning som nationella detaljistpriser eventuellt märkbart har påverkats
av att roamingleverantörer tillämpat den nationella tjänstetaxan på både
nationella tjänster och reglerade roamingtjänster i hela unionen. b) Punkt 2 ska
ändras på följande sätt: i) Den första
meningen ska ersättas av följande mening: Om rapporten visar
att taxealternativ där den nationella tjänstetaxan gäller både för nationella
tjänster och reglerade roamingtjänster inte tillhandahålls i alla paket i
slutkundsledet för skälig användning av minst en roamingleverantör i varje
medlemsstat eller att erbjudanden från alternativa roamingleverantörer inte har
gjort väsentligen motsvarande roamingtaxor i slutkundsledet lätt tillgängliga
för konsumenter inom unionen, ska kommissionen samtidigt lägga fram lämpliga
förslag till Europaparlamentet och rådet för att åtgärda situationen och se
till att det inte finns några skillnader mellan nationella taxor och
roamingtaxor på den inre marknaden.” ii) Led d ska
ersättas med följande: ”d) ändra
giltighetstiden för eller minska nivån på de högsta grossistavgifter som
föreskrivs i artiklarna 7, 9 och 12 i syfte att öka möjligheterna för alla
roamingleverantörer att i sina respektive slutkundspaket för skälig användning
tillhandahålla rimliga taxealternativ där den tillämpliga nationella
tjänstetaxan gäller både för nationella tjänster och reglerade roamingtjänster,
på samma sätt som om de reglerade roamingtjänsterna skulle ha konsumerats i
hemnätet,” Artikel
38
Ändringar av förordning (EG) nr 1211/2009 Förordning (EG) nr 1211/2009 ska ändras på följande
sätt: (1) Artikel 1.2
ska ersättas med följande: ”2.
Berec ska verka inom ramen för direktiv 2002/21/EG (ramdirektivet) och
direktiven 2002/19/EG, 2002/20/EG, 2002/22/EG och 2002/58/EG (särdirektiven)
och inom ramen för förordningarna (EU) nr 531/2012 och (EU) nr XXX/2014.” (2)
Artikel 4.4 och 4.5 ska utgå 3)
Följande artikel 4a ska läggas till: "Artikel
4a – Tillsättning av ordföranden och dennes uppgifter 1.Tillsynsnämnden
ska företrädas av en ordförande, som ska vara en oberoende yrkesverksam på
heltid. Ordföranden
ska vara tillfälligt anställd vid byrån i enlighet med artikel 2a i
anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska unionen. Ordföranden
ska ansvara för att förbereda tillsynsnämndens arbete och utan rösträtt leda
mötena i tillsynsnämnden och förvaltningskommittén. Utan
att det påverkar tillsynsnämndens roll i förhållande till ordförandens
uppgifter får ordföranden inte söka eller ta emot instruktioner från någon
regering eller nationell regleringsmyndighet, från kommissionen eller från
något annat offentligt eller privat organ. 2.Ordföranden
ska efter ett öppet urvalsförfarande utses av tillsynsnämnden utifrån sina
meriter, färdigheter, kunskaper om marknadsaktörer och marknader inom
elektronisk kommunikation och sina erfarenheter med relevans för tillsyn och
reglering. Den
kandidat som tillsynsnämnden väljer kan före utnämningen ombes att göra ett
uttalande inför behörigt utskott i Europaparlamentet och besvara frågor från
utskottsledamöterna. Tillsättningen
av ordföranden blir giltig först när den godkänts av förvaltningskommittén. Tillsynsnämnden
ska också bland sina ledamöter utse en vice ordförande som ska sköta
ordförandens uppgifter i dennes frånvaro. 3.Ordförandens
mandatperiod ska vara tre år och får förlängas en gång. 4.Under
nio månader före utgången av ordförandens treåriga mandatperiod ska
tillsynnämnden utvärdera a)
resultaten under den första mandatperioden och hur de uppnåtts, och b)
tillsynsnämndens uppgifter och åtaganden under de närmaste åren. Tillsynsnämnden
ska underrätta Europaparlamentet om sin avsikt att förlänga ordförandens
mandatperiod. Inom
en månad före en sådan förlängning av mandatperioden kan ordföranden uppmanas
att göra ett uttalande inför Europaparlamentets behöriga utskott och besvara
frågor från utskottsledamöterna. 5.Ordföranden
får endast avlägsnas från sitt uppdrag genom beslut av tillsynsnämnden på
förslag av kommissionen och efter förvaltningskommitténs godkännande. Ordföranden
får inte hindra tillsynsnämnden och förvaltningskommittén från att diskutera
frågor som rör ordföranden, särskilt behovet av att avlägsna denne från sitt
uppdrag, och får inte delta i överväganden om sådana frågor." 4)
Artikel 6 ska ändras på följande sätt: a)
Fjärde strecksatsen i punkt 2 ska utgå. b)
Punkt 3 ska ändras på följande sätt: "3.Byrån
ska bestå av a)
en ordförande för tillsynsnämnden, b)
en förvaltningskommitté, c)
en förvaltningsdirektör." 5)
Artikel 7 ska ändras på följande sätt: a)
Punkt 2 ska ändras på följande sätt: "2.
Förvaltningskommittén ska utse förvaltningsdirektören och, i förekommande fall,
förlänga mandatperioden eller avsätta honom eller henne i enlighet med artikel
8. Den
utnämnda förvaltningsdirektören ska inte delta i beredningen av eller
omröstningen om ett sådant beslut. b)
Punkt 4 ska utgå. 6)
Artikel 8.2, 8.3 och 8.4 ska strykas och ersättas med följande: "2.Förvaltningsdirektören
ska vara tillfälligt anställd vid byrån i enlighet med artikel 2a i
anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska unionen. 3.Förvaltningsdirektören
ska utses av förvaltningskommittén från en förteckning över kandidater som
föreslagits av kommissionen efter ett öppet och transparent urvalsförfarande. Vid
ingående av avtal med förvaltningsdirektören ska byrån företrädas av
ordföranden för förvaltningskommittén. Den
kandidat som förvaltningskommittén väljer kan före utnämningen uppmanas att
göra ett uttalande inför behörigt utskott i Europaparlamentet och besvara
frågor från utskottsledamöterna. 4.
Förvaltningsdirektörens mandattid ska vara fem år. Vid periodens utgång ska
kommissionen göra en utvärdering där den tar hänsyn till
förvaltningsdirektörens arbetsinsats och byråns framtida uppgifter och
utmaningar. 5.
Förvaltningskommittén får på förslag av kommissionen, med beaktande av den
utvärdering som avses i punkt 4, förlänga förvaltningsdirektörens mandatperiod
en gång med högst fem år. 6.
Förvaltningskommittén ska underrätta Europaparlamentet om den har för avsikt
att förlänga förvaltningsdirektörens mandatperiod. Inom en månad före en sådan
förlängning av mandatperioden kan förvaltningsdirektören uppmanas att göra ett
uttalande inför Europaparlamentets behöriga utskott och besvara frågor från
utskottsledamöterna. 7.
En förvaltningsdirektör vars mandatperiod har förlängts får inte delta i ett
annat urvalsförfarande för samma befattning vid utgången av den sammantagna
mandatperioden. 8.
Förvaltningsdirektören får endast avsättas genom beslut av
förvaltningskommittén på förslag från kommissionen. 9.
Förvaltningskommittén ska fatta beslut om utnämning, förlängning av mandatet
och avsättning av förvaltningsdirektören med två tredjedelars majoritet av sina
röstberättigade ledamöter." 7)
Artikel 9.2 ska ändras på följande sätt: "2.
Förvaltningsdirektören ska bistå ordföranden för tillsynsnämnden med att bereda
dagordningarna för tillsynsnämnden, förvaltningskommittén och expertgrupperna. Förvaltningsdirektören
ska utan rösträtt delta i tillsynsnämndens och förvaltningskommitténs
arbete." 8)
Artikel 10 ska ändras på följande sätt: "1.
Tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen,
anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska unionen samt de
bestämmelser som antagits gemensamt av unionens institutioner för tillämpningen
av tjänsteföreskrifterna och anställningsvillkoren ska gälla för byråns
personal, inklusive ordföranden för tillsynsnämnden och förvaltningsdirektören. 2.
Förvaltningskommittén ska anta lämpliga tillämpningsföreskrifter för att ge
verkan åt tjänsteföreskrifterna och anställningsvillkoren för övriga anställda
i enlighet med artikel 110 i tjänsteföreskrifterna. 3.
Förvaltningskommittén ska, med avseende på byråns personal utöva de
befogenheter som i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän tilldelas
tillsättningsmyndigheten och i anställningsvillkoren för övriga anställda
tilldelas den myndighet som är behörig att sluta anställningsavtal
(tillsättningsbefogenheter). 4.
Förvaltningskommittén ska, i enlighet med artikel 110 i tjänsteföreskrifterna,
anta ett beslut grundat på artikel 2.1 i tjänsteföreskrifterna och
artikel 6 i anställningsvillkoren för övriga anställda om att till den
förvaltningsdirektören delegera relevanta tillsättningsbefogenheter och
fastställa på vilka villkor denna delegering av befogenheter kan dras in. Förvaltningsdirektören
ska ha rätt att vidaredelegera dessa befogenheter. Om
exceptionella omständigheter kräver det får förvaltningskommittén genom ett
beslut tillfälligt dra in delegeringen av tillsättningsmyndighetsbefogenheterna
till förvaltningsdirektören samt de befogenheter som denne vidaredelegerat och
utöva dem på egen hand eller delegera dem till en av sina medlemmar eller till
en annan anställd än förvaltningsdirektören." 9)
Följande artikel ska införas som artikel 10a: "Artikel
10a – Utstationerade nationella experter och övrig personal 1.
Byrån får använda sig av utstationerade nationella experter och annan personal
som inte är anställd av byrån. 2.
Förvaltningskommittén ska anta ett beslut om bestämmelser för utstationering av
nationella experter till byrån." Artikel
39
Översyn Kommissionen ska
regelbundet till Europaparlamentet och rådet lägga fram rapporter om
utvärderingen och översynen av denna förordning. Den första rapporten ska
läggas fram senast den 1 juli 2018. Kommissionen ska därefter lägga fram
rapporter vart fjärde år. Kommissionen ska om så är nödvändigt lägga fram
lämpliga förslag i syfte att ändra denna förordning och anpassa andra rättsliga
instrument, särskilt med beaktande av utvecklingen av informationstekniken och
utvecklingstakten i informationssamhället. Rapporterna ska offentliggöras. Artikel
40
Ikraftträdande 1.
Denna förordning träder i kraft den tjugonde dagen efter det att den har
offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning. 2.
Den ska tillämpas från och med den 1 juli 2014. Artiklarna
21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29 och 30 ska dock tillämpas från och med den 1
juli 2016. Denna förordning är till alla delar bindande och direkt
tillämplig i alla medlemsstater. Utfärdad i Bryssel den På Europaparlamentets vägnar På
rådets vägnar Talman Ordförande BILAGA I
MINIMIPARAMENTRAR FÖR ERBJUDANDEN OM EUROPEISKA PRODUKTER FÖR VIRTUELL BREDBANDSACCESS 1. ERBJUDANDE 1 – Accessprodukt för fasta
nät i grossistledet som erbjuds över nästa generations nät vid Layer 2 i
Internationella standardiseringsorganisationens modell med sju lager för
kommunikationsprotokoll (Data Link Layer) och som erbjuder funktioner
motsvarande fysiskt tillträde, med överlämningspunkter på en nivå närmare
kunden än nationell eller regional nivå. 1.1 Nätelement och relaterad information: a) En beskrivning av den nätaccess som ska
tillhandahållas, inklusive tekniska egenskaper (som ska innehålla information
om nätkonfiguration om så krävs för att nätaccessen ska kunna utnyttjas på ett
effektivt sätt). b) De platser som nätaccessen ska
tillhandahållas på. c) Eventuella relevanta tekniska standarder
för nätaccessen, inklusive eventuella begränsningar av användningen och andra
säkerhetsfrågor. d) Tekniska specifikationer för gränssnittet
vid överlämningspunkter och nättermineringspunkter (hos kunden). e) Specifikationer för den utrustning som ska
användas på nätet. f) Uppgifter om test av driftskompatibilitet. 1.2 Nätfunktioner: a) Flexibel fördelning av VLAN, baserat på
gemensamma tekniska specifikationer. b) Serviceoberoende anslutning, som möjliggör
kontroll av trafikhastigheten för nedladdning och uppladdning. c) Säker. d) Flexibilitet för kunden att välja
utrustning (om det är tekniskt möjligt). e) Fjärrtillträde till kundens utrustning. f) Multicast-funktion om efterfrågan finns och
en sådan funktion är nödvändig för att garantera att konkurrerande erbjudanden
i slutkundsledet är möjliga att reproducera. 1.3 Operativ process och affärsprocess: a) Villkor för beställning och
tillhandahållande. b) Faktureringsinformation. c) Förfaranden för migration, flyttning och
upphörande. d) Specifika tidsfrister för reparation och
underhåll. 1.4 Sidotjänster och it-system: a) Information och villkor för
tillhandahållande samlokalisering och stamnät. b) Specifikationer för tillträde till och
användning av anknutna it-system för operativa stödsystem, informationssystem
och databaser för förbeställning, tillhandahållande, beställning, underhålls-
och reparationsförfrågningar samt fakturering, inklusive begränsningar av
användningen och föraranden för att få tillträde till dessa tjänster. 2. ERBJUDANDE 2: Tillträdesprodukt för
fasta nät för grossistledet som erbjuds vid Layer 3 i Internationella
standardiseringsorganisationens modell med sju lager för
kommunikationsprotokoll (”Data Link Layer”), på IP-nivå med bitströmmar, med
överlämningspunkter vid en nivå som ger en högre nivå av resurssammanslagning,
såsom nationell och/eller regional nivå. 2.1 Nätelement och relaterad information: a) Egenskaperna hos den anslutningslänk som
tillhandahålls vid överlämningspunkterna (när det gäller hastighet, tjänsternas
kvalitet etc.). b) En beskrivning av det bredbandsnät som
ansluter kunden till överlämningspunkterna, när det gäller stamnätets och
accessnätets strukturer. c) Platsen för överlämningspunkten eller
överlämningspunkterna. d) Tekniska specifikationer för gränssnitten
vid överlämningspunkterna. 2.2 Nätfunktioner: Förmåga att stödja olika nivåer på tjänsternas
kvalitet (t.ex. nivå 1, 2 och 3) med avseende på i) försening, ii) jitter, iii) paketförlust, och iv) konfliktgrad. 2.3 Operativ process och affärsprocess: a) Villkor för beställning och
tillhandahållande. b) Faktureringsinformation. c) Förfaranden för migration, flyttning och
upphörande. d) Specifika tidsfrister för reparation och
underhåll. 2.4 Anknutna it-system: Specifikationer för tillträde till och
användning av anknutna it-system för operativa stödsystem, informationssystem
och databaser för förbeställning, tillhandahållande, beställning, underhålls-
och reparationsförfrågningar samt fakturering, inklusive begränsningar av
användningen och föraranden för att få tillträde till dessa tjänster. 3. ERBJUDANDE 3: Terminerande segment för
grossistledet i hyrda linjer med förstärkt gränssnitt för exklusiv användning
för tillträdessökanden, som ger permanent symmetrisk kapacitet utan
begränsningar av användningen och med tjänstenivåavtal, genom en
punkt-till-punktanslutning och med Layer 2 i Internationella
standardiseringsorganisationens modell med sju lager för nätgränssnitt för
kommunikationsprotokoll (”Data Link Layer”). 3.1 Nätelement och relaterad information: a) En beskrivning av det nättillträde som ska
tillhandahållas, inklusive tekniska egenskaper (som ska innehålla information
om nätkonfiguration om så krävs för att nättillträdet ska kunna utnyttjas på
ett effektivt sätt). b) De platser som nättillträdet ska
tillhandahållas på. c) De olika hastigheter och maxlängder som
erbjuds. d) Eventuella relevanta tekniska standarder
för nättillträd (inklusive eventuella användningsbegränsningar och andra
säkerhetsfrågor). e) Uppgifter om test av driftskompatibilitet. f) Specifikationer för den utrustning som är
tillåten på nätet. g) Tillgängligt nätnodgränssnitt (NNI). h) Maximal tillåten ramstorlek, i bytes. 3.2 Nät- och produktfunktioner: a) Obehindrad och symmetrisk särskild
anslutning. b) Serviceoberoende anslutning, som möjliggör
kontroll av trafikhastigheten och symmetri. a) Öppna protokoll, flexibel fördelning av
VLAN baserat på gemensamma tekniska specifikationer. d) Parametrar för tjänsternas kvalitet
(försening, jitter, paketförlust), som möjliggör affärskritisk prestanda. 3.3 Operativ process och affärsprocess: a) Villkor för beställning och
tillhandahållande. b) Förfaranden för migration, flyttning och
upphörande. c) Specifika tidsfrister för reparation och
underhåll. d) Ändringar av it-system (i den utsträckning
ändringarna påverkar alternativa operatörer). e) Relevanta avgifter, betalningsvillkor och
faktureringsförfaranden. 3.4 Servicenivåavtal a) Belopp för den ersättning som den ena
parten ska betala till den andra för underlåtande att fullgöra avtalsmässiga
åtaganden, inklusive tillhandahållande och reparationstider samt villkoren för
berättigande till ersättning. b) En definition av ansvarsbegränsning och
skadelöshet. c) Förfaranden i händelse av att ändringar av
tjänsteerbjudandena föreslås, till exempel lansering av nya tjänster eller
ändringar av befintliga tjänster eller priser. d) Uppgifter om eventuella relevanta
upphovsrätter. e) Uppgifter om avtalens giltighet och
omförhandling av avtal. 3.5 Anknutna it-system: Specifikationer för tillträde till och
användning av anknutna it-system för operativa stödsystem, informationssystem
och databaser för förbeställning, tillhandahållande, beställning, underhålls-
och reparationsförfrågningar samt fakturering, inklusive begränsningar av
användningen och föraranden för att få tillträde till dessa tjänster. BILAGA
II
MINIMIPARAMETRAR FÖR EUROPEISKA ANSLUTNINGSPRODUKTER MED GARANTERAD
TJÄNSTEKVALITET Nätelement och relaterad information - En beskrivning av den tillträdesprodukt som
ska tillhandahållas över det fasta nätet, inklusive tekniska egenskaper och
antagande av relevanta standarder. Nätfunktioner - Anslutningsavtal som garanterar genomgående
kvalitet på tjänsterna, som baseras på gemensamma angivna parametrar som
möjliggör tillhandahållande av minst följande klasser av tjänster: - Rösttelefoni- och videosamtal. - Sändning av audiovisuellt innehåll. - Datakritiska tillämpningar. [1] COM [insert final reference]. [2] COM(2013) 147. [3] EUT L 344, 28.12.2007, s. 65. [4] Steps towards a truly
internal market for e-communications in the run-up to 2020, Ecorys, TU Delft och TNO, 2012. [5] Business communications, economic growth and the
competitive challenge, WIK, 2012. [6] Capturing the ICT dividend, Oxford Economics
Research, 2011. [7] Quantitative estimates of the demand for cloud
computing in Europe and the likely barriers to takeup, IDC, 2012. [8] COM(2013) 48. [9] I synnerhet hölls ett offentligt informationsmöte i
Bryssel den 17 juni 2013. Ett ytterligare arrangemang ägde rum i samband med det årliga forumet
för den digitala agendan den 19 juni i Dublin. [10] Steps towards a truly
internal market for e-communications in the run-up to 2020, Ecorys, TU Delft och TNO, 2012. [11] European Commission, European Economy Occasional Papers
129: Market Functioning in Network Industries - Electronic Communications,
Energy and Transport, 2013. [12] EUT C,
s. . [13] EUT C,
s. . [14] Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/19/EG av den 7
mars 2002 om tillträde till och samtrafik mellan elektroniska kommunikationsnät
och tillhörande faciliteter (tillträdesdirektivet) (EGT L 108, 24.4.2002,
s. 7). [15] Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/20/EG av den 7
mars 2002 om auktorisation för elektroniska kommunikationsnät och
kommunikationstjänster (auktorisationsdirektivet) (EGT L 108, 24.4.2002,
s. 21). [16] Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/21/EG av den 7
mars 2002 om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och
kommunikationstjänster (ramdirektivet) EGT L 108, 24.4.2002, s. 33). [17] Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/22/EG av den 7
mars 2002 om samhällsomfattande tjänster och användares rättigheter avseende
elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (direktivet om
samhällsomfattande tjänster) (EGT L 108, 24.4.2002, s. 51). [18] Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG av den
12 juli 2002 om behandling av personuppgifter och integritetsskydd inom sektorn
för elektronisk kommunikation (direktiv om integritet och elektronisk
kommunikation) (EGT L 201, 31.7.2002, s. 37) [19] Kommissionens direktiv 2002/77/EC av den 16 september 2002
om konkurrens på marknaderna för elektroniska kommunikationsnät och
kommunikationstjänster (EGT L 249, 17.9.2002, s. 21.) [20] Europaparlamentets och rådets förordning (EG)
nr 1211/2009 av den 25 november 2009 om inrättande av organet för
europeiska regleringsmyndigheter för elektronisk kommunikation (Berec) och
byrån (EUT L 337, 18.12.2009, s. 1). [21] Europaparlamentets och rådets förordning (EU)
nr 531/2012 av den 13 juni 2012 om roaming i
allmänna mobilnät i unionen (EUT L 172, 30.6.2012, s. 10). [22] Europaparlamentets och rådets beslut nr 243/2012/EU
av den 14 mars 2012 om inrättande av ett flerårigt program för
radiospektrumpolitik (EUT L 81, 21.3.2012, s. 7). [23] Europaparlamentets och rådets beslut nr 243/2012/EU
av den 14 mars 2012 om inrättande av ett flerårigt program för
radiospektrumpolitik (EUT L 81, 21.3.2012). [24] Europaparlamentets
och rådets beslut nr 676/2002/EG av den 7 mars 2002 om ett regelverk för
radiospektrumpolitiken i Europeiska gemenskapen (radiospektrumbeslutet) (EGT L
108, 24.4.2002, s. 1). [25] Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011
om fastställande av allmänna regler och principer för medlemsstaternas kontroll
av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter (EUT L 55,
28.2.2011, s. 13). [26] Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 531/2012
av den 13 juni 2012 om roaming i allmänna mobilnät i
unionen (EUT L 172, 30.6.2012, s. 10). [27] Europaparlamentets
och rådets beslut nr 676/2002/EG av den 7 mars 2002 om ett regelverk för
radiospektrumpolitiken i Europeiska gemenskapen (radiospektrumbeslut)
(EGT L 108, 24.4.2002, s. 1). [28] Kommissionens beslut nr 2002/622/EG av den 26 juli
2002 om upprättande av en grupp för radiospektrumpolitik (EGT L 198,
27.07.2002, s. 49). [29] Europaparlamentets och rådets beslut nr 243/2012/EU
av den 14 mars 2012 om inrättande av ett flerårigt program för
radiospektrumpolitik (EUT L 81, 21.3.2012, s. 7). [30] Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/35/EU av den
26 juni 2013 om minimikrav för arbetstagares hälsa och
säkerhet vid exponering för risker som har samband med fysikaliska agens
(elektromagnetiska fält) i arbetet (20:e särdirektivet enligt artikel 16.1 i
direktiv 89/391/EEG) och om upphävande av direktiv 2004/40/EG (EUT L
179, 29.6.2013, s. 1). [31] Rådets rekommendation 1999/519/EG av den 12 juli 1999 om
begränsning av allmänhetens exponering för elektromagnetiska fält (0 Hz-300
GHz) (EGT L 1999, 30.7.1999, s. 59). [32] Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/5/EG av den 9
mars 1999 om radioutrustning och teleterminalutrustning och om ömsesidigt
erkännande av utrustningens överensstämmelse (EGT L 91, 7.4.1999,
s. 10). [33] Directive 2013/11/EU of the European Parliament and of
the Council of 21 May 2013 on alternative dispute resolution for consumer
disputes and amending Regulation (EC) No 2006/2004 and Directive
2009/22/EC, OJ L 165 of 18 June 2013, p.63. [34] Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/11/EU av den
21 maj 2013 om alternativ tvistlösning vid
konsumenttvister och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 och direktiv
2009/22/EG (EUT L 165, 18.6.2013, s. 63).