This document is an excerpt from the EUR-Lex website
Document 52013PC0147
Proposal for a REGULATION OF THE EUROPEAN PARLIAMENT AND OF THE COUNCIL on measures to reduce the cost of deploying high-speed electronic communications networks
Förslag till EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING om åtgärder för att minska kostnaderna för utbyggnad av höghastighetsnät för elektronisk kommunikation
Förslag till EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING om åtgärder för att minska kostnaderna för utbyggnad av höghastighetsnät för elektronisk kommunikation
/* COM/2013/0147 final - 2013/0080 (COD) */
Förslag till EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING om åtgärder för att minska kostnaderna för utbyggnad av höghastighetsnät för elektronisk kommunikation /* COM/2013/0147 final - 2013/0080 (COD) */
MOTIVERING I denna motivering presenteras förslaget till
Europaparlamentets och rådets förordning om åtgärder för att minska kostnaderna
för utbyggnad av höghastighetsnät för elektronisk kommunikation. 1. BAKGRUND TILL FÖRSLAGET 1.1. Motiv
och syfte Den föreslagna förordningen syftar till att
sänka kostnaderna för utbyggnaden av höghastighetsinfrastruktur för elektronisk
kommunikation och göra den effektivare. Detta ska åstadkommas genom att i högre
utsträckning tillämpa bästa praxis i EU, vilket kommer att skapa gynnsammare
förutsättningar för att genomföra en väl fungerande inre marknad på ett område
som är viktigt för i princip alla ekonomiska sektorer. Bygg- och anläggningsarbeten brukar stå för
största delen av de totala kostnaderna för nätutbyggnad[1], oavsett vilken teknik som
används. Enligt vissa beräkningar handlar det om så mycket som 80 % för
vissa typer av teknik. Om det införs ett antal direkt tillämpliga
rättigheter och skyldigheter som gäller för alla etapper i byggandet av
infrastruktur, möjliggörs avsevärda kostnadsminskningar. Hindren för
investeringar och marknadstillträde kan minskas genom att möjliggöra
intensivare användning av befintlig fysisk infrastruktur, ökat samarbete kring
planerade bygg- och anläggningsprojekt och förenklade tillståndsförfaranden och
genom att undanröja hinder för höghastighetsfärdig infrastruktur i byggnader. Detta initiativ är därför inriktat på fyra
viktiga problemområden: 1) Ineffektivitet och flaskhalsar i samband med
användningen av befintlig fysisk infrastruktur (t.ex. ledningar, rör, manhål,
kopplingsskåp, stolpar, master, antenner, torn och andra stödkonstruktioner),
2) flaskhalsar i samband med gemensam utbyggnad, 3) ineffektivitet i samband
med utfärdandet av tillstånd och 4) flaskhalsar i samband med utbyggnaden i
byggnader. Varje problemområde är kopplat till ett
specifikt steg i utbyggnadsprocessen. Ett samlat grepp om dessa problemområden
kommer att mynna ut i ett antal sammanhängande åtgärder som ömsesidigt stärker
varandra. En studie har visat att om det vidtogs åtgärder för att angripa de
identifierade problemområdena, skulle operatörerna kunna göra
kapitalkostnadsbesparingar på 20–30 % av de totala investeringskostnaderna[2], dvs. upp till 63 miljarder
euro fram till 2020[3]. För att maximera synergieffekterna mellan nät
riktas förordningen inte bara till leverantörer av elektroniska
kommunikationsnät, utan till alla ägare av fysisk infrastruktur, t.ex. nät för
el, gas, vatten, avlopp, uppvärmning och transporter, som lämpar sig för
element av elektroniska kommunikationsnät. 1.2. Allmän
bakgrund Enligt 2010 års rapport om den inre marknaden[4] är tjänster och infrastruktur
på teleområdet fortfarande i hög grad uppsplittrade på marknader inom de
nationella gränserna i EU. En senare rapport om kostnaderna för att sektorn för
elektronisk kommunikation inte är Europatäckande[5]
visar att den inre marknaden har en outnyttjad potential som uppgår till
0,9 % av BNP per år, eller 110 miljarder euro. Infrastrukturen för höghastighetsbredband är
själva grundstommen i den digitala inre marknaden och en förutsättning för
global konkurrenskraft inom t.ex. e-handel. Såsom noteras i den andra
inremarknadsakten[6]
kan en tioprocentig ökning av bredbandstätheten öka BNP med 1–1,5 % per år
och ge 1,5 % i arbetsproduktivitetsvinster[7].
Dessutom skapar bredbandsgenererad innovation i företag sysselsättning, vilket
kan ge 2 miljoner nya arbetstillfällen fram till 2020.[8] En stor del av denna outnyttjade potential
finns på nätinfrastruktursnivå. Medlemsstaternas skilda regleringsmetoder för
nätutbyggnaden ökar kostnaderna för tillträde till de nationella marknaderna,
står i vägen för utnyttjandet av stordriftsfördelar när det gäller tjänster och
utrustning och hämmar utvecklingen av innovativa tjänster som skulle kunna
utvecklas på nät med väldigt hög hastighet och fungera sömlöst över gränserna.
Utbyggnaden av accessnät styrs ofta av bestämmelser och förfaranden på lokal
nivå, t.ex. lokal sekundärlagstiftning, som indirekt kan påverka friheten att
tillhandahålla tjänster och kan därmed motivera ett ingripande från unionens
sida[9]. Med artikel 114 i
EUF-fördraget som grund har unionen också tidigare lagstiftat, för att främja
utbyggnad av lokal nätinfrastruktur genom tillträde till accessnät[10]. EU har inte råd att låta medborgare och företagare
vara utan sådan infrastruktur och har därför anammat de ambitiösa bredbandsmål
som fastställs i den digitala agendan för Europa: Senast 2013 ska alla i Europa
ha tillgång till grundläggande bredband, och senast 2020 i) ska alla ha
tillgång till hastigheter över 30 Mbit/s och ii) mer än 50 % av de
europeiska hushållen ha internetabonnemang med hastigheter över 100 Mbit/s.
Dessa mål kommer endast att kunna uppnås om kostnaderna för utbyggnad sänks i
EU. 1.3. Politisk
bakgrund En digital agenda för Europa är ett
flaggskeppsinitiativ inom Europa 2020-strategin som syftar till att ge
varaktiga ekonomiska och sociala vinster från en digital inre marknad baserad
på snabbt och ultrasnabbt internet och interoperabla tillämpningar. I den digitala agendan fastställdes bland
annat att kostnaderna för bredbandsutbyggnad måste sänkas i hela EU, bland
annat genom fungerande planering och samordning och minskad administrativ
börda.[11] Europeiska rådet efterlyste vid sitt möte den
1 och 2 mars 2012 åtgärder på unionsnivå för att tillhandahålla bättre
bredbandstäckning, bland annat genom att sänka kostnaden för
bredbandsinfrastruktur med höghastighetsanslutning.[12] I meddelandet Inremarknadsakt II: Tillsammans
för ny tillväxt identifierades initiativet som en av tolv nyckelåtgärder
som kommer att främja tillväxten och sysselsättningen på den inre marknaden och
stärka förtroendet för den samt kommer att få reella effekter i praktiken[13]. Enligt Inremarknadsakt II ska
kommissionens förslag antas under första kvartalet 2013. Europeiska rådet
uppmanade vid sitt möte den 13–14 december 2012 kommissionen att lägga fram
alla viktiga förslag senast våren 2013.[14] 2. RESULTAT AV SAMRÅD MED BERÖRDA PARTER
OCH KONSEKVENSBEDÖMNING 2.1. Offentligt
samråd med berörda parter Kommissionens avdelningar höll ett offentligt
samråd mellan den 27 april och den 20 juli 2012. Där inbjöds berörda parter att
lämna sina synpunkter på fem uppsättningar frågor som omfattade hela kedjan av
nätutbyggnaden, från planeringsfasen till anslutningen av slutanvändare.[15] Över 100 skriftliga svar lämnades in av olika
typer av berörda parter från 26 länder i hela EU och Efta. De största
deltagarkategorierna var leverantörer av elektronisk kommunikation (27) och
deras branschorganisationer (14) samt offentliga organ, både centrala (22,
inklusive 6 nationella regleringsmyndigheter ) och lokala myndigheter (9).
Andra allmännyttiga företag (7) inkom huvudsakligen med synpunkter via sina
branschorganisationer. Tillverkare av utrustning (5) och branschorganisationer
för bygg- och anläggningssektorn och IKT-sektorn (6) deltog också. Generellt såg deltagarna positivt på
kommissionens plan om ett initiativ inriktat på kostnaderna för bygg- och
anläggningarbeten i samband med bredbandsutbyggnaden på den inre marknaden. En
majoritet av deltagarna bekräftade att det fanns problem med ineffektivitet och
flaskhalsar och att det fanns en potential för kostnadsminskningar. Förekomsten
av problem och behovet av åtgärder konstaterades entydigt av de berörda
parterna. Flera olika lösningar föreslogs, varav en del var mycket långtgående
och andra mer måttliga. Utöver det offentliga samrådet inrättade
kommissionens enheter en diskussionsplattform på internet för crowdsourcing av
de berörda parternas idéer.[16] Kommissionens enheter har haft regelbundna
kontakter med viktiga aktörer, både offentliga och privata, från de berörda
sektorerna. 2.2 Studier
och andra informationskällor Kommissionens avdelningar beställde två
studier, en av Deloitte om metoder för kostnadsminskning i samband med utbyggnad
av passiv bredbandsinfrastruktur,[17]
och en av Analysys Mason som underlag för den konsekvensbedömning som bifogas
till detta förslag.[18] Kommissionens enheter använde sig också av
kompletterande informationskällor, studier och bästa praxis (bland annat från
Tyskland, Spanien, Frankrike, Italien, Litauen, Nederländerna, Polen, Portugal,
Slovenien, Sverige och Förenade kungariket)[19].
Detaljerade uppgifter samlades också in av ansvarig enhet på kommissionen via
de nationella regleringsmyndigheterna. 2.3 Bedömning
av den föreslagna förordningens konsekvenser Kommissionens avdelningar har gjort en
konsekvensanalys.[20]
Fyra alternativ valdes ut för fördjupad analys: Alternativ 1: Ingen förändring: Det nuvarande
arbetssättet med övervakning, kontroll av efterlevnaden och vägledning. Alternativ 2: Främjande av
effektivitetsvinster inom telesektorn: Rekommendation om åtgärder för att göra
de nationella regleringsmyndigheternas tillämpning av regelverket för
elektronisk kommunikation mer sammanhållen och harmoniserad. Alternativ 3: Främjande av
effektivitetsvinster som griper över sektorerna: Förslag till en förordning som
syftar till att utnyttja möjligheterna för sektorsöverskridande samarbete (två
delalternativ 3a och 3b som omfattar en förordning respektive en kombination av
en förordning och en rekommendation). Alternativ 4: Föreskrivande av
effektivitetsvinster: Förslag till förordning som kompletterar det nuvarande
regelverket genom att föreskriva åtgärder som går utöver alternativ 3, t.ex.
infrastrukturatlasar, kostnadsbaserad tillgång till infrastruktur, föreskrivet
samarbete även för bygg- och anläggningsprojekt som inte finansieras med
offentliga medel samt installation av höghastighetsfärdig infrastruktur även i
äldre byggnader. Analysen av de olika alternativen fokuseras
särskilt på kostnader och vinster för de direkta intressenterna, de förväntade
effekterna på nätinvesteringar och bredbandsutbyggnad samt en bredare
makroekonomisk analys av påverkan på konsumenternas välfärd, tillväxt,
konkurrenskraft och den inre marknaden. Konsekvensanalysen visade att alternativ 3a
var det bästa, baserat på effektiviteten i förhållande till de angivna målen,
samt kostnadsintäktsanalysen och det effektiva och sammanhållna sättet att
utnyttja kostnadsminskningspotentialen tillsammans med allmänna EU-mål, i
enlighet med proportionalitetsprincipen och subsidiaritetsprincipen. Valet av den föreslagna formen behandlas i
avsnitt 3.4. 3. FÖRSLAGETS RÄTTSLIGA ASPEKTER 3.1. Rättslig
grund Förslaget grundar sig på artikel 114 i
fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Detta motiveras av förslagets
syfte, som är att förbättra villkoren för den inre marknadens genomförande och
funktion. Såsom bekräftas av rättspraxis ger denna
artikel unionens lagstiftare ett utrymme för skönsmässig bedömning – beroende
på det övergripande sammanhanget och de särskilda förhållanden som råder på det
område som ska harmoniseras – avseende den mest lämpliga tillnärmningstekniken
för att uppnå önskat resultat, särskilt inom områden som kännetecknas av
komplicerade tekniska särdrag.[21] 3.2. Subsidiaritetsprincipen
Det föreslagna europeiska ingripandet för att
sänka kostnaderna för utbyggnad av höghastighetsinfrastrukturer för elektronisk
kommunikation är motiverat utifrån subsidiaritetsprincipen. Subsidiaritetsprincipen har två syften: För
det första tillåter principen att unionen agerar om ett problem inte kan lösas
tillfredsställande av en medlemsstat som agerar på egen hand. För det andra ska
den upprätthålla medlemsstaternas auktoritet inom de områden som inte kan
hanteras mer effektivt med unionsåtgärder. Syftet är att föra beslutsfattandet
i EU så nära medborgarna som möjligt. Den föreslagna förordningen fokuseras på
definitionen av särskilda direkt tillämpliga rättigheter och skyldigheter för
att underlätta planeringen och verkställandet av utbyggnaden av fysisk
infrastruktur och bygg- och anläggningsprojekt, inbegripet anknutna
bestämmelser för att garantera öppenhet och insyn när det gäller relevant
information och samordning av administrativa förfaranden. Den omfattar också
krav som rör inbyggd fysisk infrastruktur i nya byggnader och omfattande
renoveringsprojekt. De planerade åtgärderna bygger på befintlig
bästa praxis i flera medlemsstater, som praxis för återanvändning av befintlig
infrastruktur i Litauen och Portugal, öppenhet och insyn vad gäller befintlig
infrastruktur i Belgien och Sverige, gemensam utbyggnad i Finland och Sverige,
förenkling av ledningsrätter och administrativa förfaranden i Nederländerna och
Polen samt infrastruktur för höghastighetsbredband i nya byggnader i Spanien
och Frankrike[22].
Några medlemsstater har antagit bestämmelser som ibland är mer långtgående än
de föreslagna åtgärderna, t.ex. Greklands enda kontaktpunkt. Den föreslagna
förordningen påverkar inte sådana mer detaljerade bestämmelser i nationell
lagstiftning. Den föreslagna förordningen påverkar inte
heller eventuella särskilda regleringsåtgärder som de nationella
regleringsmyndigheterna vidtar inom ramen för unionens regelverk för
elektronisk kommunikation, t.ex. införande av skyldigheter för företag med
betydande inflytande på marknaden. De föreslagna åtgärderna är nödvändiga på
unionsnivå för att förbättra villkoren för den inre marknadens genomförande och
funktion, genom att göra följande: –
Undanröja de hinder för en fungerande inre marknad
som orsakas av ett lappverk av regler och administrativa förfaranden på
nationell, lokal och regional nivå. Dessa hämmar de europeiska företagens
utveckling och tillväxt, har en negativ inverkan på Europas konkurrenskraft och
skapar hinder för investeringar och verksamheter över gränserna och utgör
därigenom ett hinder för friheten att tillhandahålla elektroniska
kommunikationstjänster och nät på det sätt som garanteras i gällande
unionslagstiftning. Ett exempel är att de uppsplittrade och otydliga metoderna
för att reglera nätutbyggnaden ökar kostnaderna för tillträde till de
nationella marknaderna. Denna fragmentering utgör ett hinder för både
multinationella företag och nationella företag som vill uppnå stordriftsfördelar
på europeisk nivå inför den ökande globala konkurrensen. Den hindrar också
utvecklingen av innovativa tjänster som skulle kunna utvecklas på nät med
mycket höga hastigheter som fungerar sömlöst över gränser. –
Främja heltäckande bredbandstäckning, som är en
förutsättning för utvecklingen av en digital inre marknad och därmed bidrar
till undanröjandet av ett viktigt hinder för genomförandet av den inre
marknaden och som samtidigt bidrar till den territoriella sammanhållningen.
Dessa mål kan endast uppnås om kostnaderna för utbyggnad sänks i hela EU. –
Frigöra den stora outnyttjade potentialen för
kostnadsminskning och underlättande av bredbandsutbyggnad, bl.a. genom en mer
omfattande användning av befintlig bästa praxis i hela EU. –
Skapa enhetliga och effektiva planerings- och
investeringsprocesser i stor skala och därigenom bidra till en utveckling där
operatörer kan vara verksamma i hela Europa. –
Säkerställa likabehandling och icke-diskriminering
av både företag och investerare i linje med ”mål och uppgifter [som] är nära
förbundna med de områden som regleras”[23]
som finns i flera rättsakter som redan ingår i EU-lagstiftningen, i synnerhet
för sektorn för elektronisk kommunikation[24]
men även för andra sektorer (t.ex. allmännyttiga företag som vill tjäna pengar
på sin fysiska infrastruktur eller synergieffekter vid inrättandet av smarta
energinät). Mycket har redan gjorts för att förslaget ska
vara förenligt med subsidiaritetsprincipen. –
För det första får medlemsstaterna behålla eller
anta mer detaljerade bestämmelser som ytterligare specificerar eller
kompletterar de skyldigheter som ingår i den föreslagna förordningen, t.ex. vad
gäller tillträde till befintlig infrastruktur, samordning av bygg- och
anläggningsprojekt och gemensam utbyggnad. –
De uppgifter som skapas genom den föreslagna
förordningen ska visserligen automatiskt tilldelas den oberoende nationella
regleringsmyndigheten enligt regelverket för elektronisk kommunikation, med
tanke på dess expertkunskaper och oberoende, men medlemsstaterna får utse olika
behöriga organ i enlighet med sina nationella konstitutionella system för
fördelning av uppgifter och befogenheter[25],
på optimal aggregeringsnivå, så att de kan säkra värdefulla
effektivitetsvinster baserat på vilka uppgifter det handlar om. Detta gäller
för alla de uppgifter som förutses i förordningen: Informationspunkten för
tillstånd, öppenhet och insyn och tvistlösning. –
När det gäller öppenhet och insyn avseende
befintlig fysisk infrastruktur har ett antal medlemsstater inlett olika
kartläggningsinitiativ, i form av GIS-tillämpningar (geografiska
informationssystem) som i några medlemsstater inte bara omfattar infrastruktur
för elektronisk kommunikation utan även fysisk infrastruktur för andra
allmännyttiga företag. Detta förslag ålägger dock inte medlemsstaterna att göra
någon sådan kartläggning. Det föreskriver inte heller att uppgifter ska samlas
eller lagras hos en enda kontaktpunkt. Medlemsstaterna blir dock skyldiga att
”tillhandahålla” sådana uppgifter hos en central informationspunkt, vilket kan göras
genom länkning till andra ställen. Förslaget omfattar inte heller någon allmän
skyldighet till förhandsanmälan av planerade bygg- och anläggningsprojekt. I
stället blir det möjligt för leverantörer av elektronisk kommunikation att
kräva denna information från nätoperatörer, med tanke på utbyggnad av
höghastighetsnät för elektronisk kommunikation. –
När det gäller tillståndsförfarandena påverkar
förslaget inte medlemsstaternas självbestämmande i processuella frågor som
innebär att de internt kan fördela behörigheter. Information om olika
tillståndsförfaranden måste finnas tillgänglig och ansökningar lämnas via
kontaktpunkten, men dess roll begränsas till att lämna ut de olika tillstånden
och att samordna tillståndsförfarandena. Dessutom harmoniseras de olika
tidsfristerna endast i den mån som andra bestämmelser saknas, medlemsstaterna
får behålla eller införa egna särskilda tidsfrister, utan att det påverkar
andra särskilda tidsfrister eller skyldigheter som gäller för en korrekt
tillämpning av förfarandet enligt nationell lagstiftning eller EU-lagstiftning.
–
När det slutligen gäller infrastruktur i byggnader
ger den föreslagna förordningen medlemsstaterna rätt att anpassa skyldigheterna
enligt denna förordning till sina nationella och lokala särdrag genom att
undanta vissa kategorier av byggnader, t.ex. enfamiljshus eller
renoveringsprojekt från tillämpningsområdet, helt i enlighet med
subsidiaritetsprincipen och proportionalitetsprincipen. 3.3. Proportionalitetsprincipen
De föreslagna åtgärderna är också motiverade
utifrån proportionalitetsprincipen. Kostnadsminskningsåtgärderna fokuseras på ökad
samordning, öppenhet och insyn samt harmoniserade minimiverktyg. Detta ska göra
det möjligt för berörda aktörer att utnyttja synergieffekter och minska antalet
ineffektiva inslag i utbyggnaden. Åtgärderna syftar till att minska antalet
hinder för tillträdet till fysisk infrastruktur, men medför inget orimligt
intrång i äganderätten, och affärsmässiga förhandlingar fortsätter att vara den
viktigaste metoden. De föreslagna åtgärderna föreskriver inte
några särskilda affärsmodeller. Medlemsstaterna kommer att ha möjlighet att
anta mer detaljerade bestämmelser, vilket innebär att åtgärderna snarare
kompletterar än påverkar pågående nationella initiativ. Medlemsstaterna kommer
tvärtom att kunna bygga vidare på sina nuvarande åtgärder och välja hur
befintliga eller nya åtgärder ska organiseras så som det bäst passar deras egna
särdrag, utan att det nödvändigtvis medför några ytterligare kostnader. Den föreslagna förordningen påverkar i någon
mån äganderätten, men detta sker i enlighet med proportionalitetsprincipen. Förslaget främjar affärsmässiga förhandlingar
om tillträde till fysisk infrastruktur utan att föreskriva tillträde till
förutbestämda eller kostnadsbaserade villkor. Den ger vägledning för när det
kan bedömas som rimligt att inte bevilja tillträde, t.ex. skäl som rör den
aktuella fysiska infrastrukturens tekniska lämplighet för att rymma element av
elektroniska kommunikationsnät, brist på tillgång till utrymme för tjänsterna
eller frågor som rör nätens integritet och säkerhet. Förslaget omfattar bestämmelser om
tvistlösning om tillträde vägras på ett orimligt sätt, men det tar hänsyn till
flera olika parametrar vid prissättningen på tillträde, t.ex. det begärda
tillträdets påverkan på den affärsplan som ligger till grund för nätoperatörens
investeringar. Detta gäller i synnerhet för nybyggd infrastruktur som används
för tillhandahållande av elektroniska kommunikationstjänster med hög hastighet. När det gäller öppenhet och insyn beträffande
befintlig fysisk infrastruktur avser förslaget sådan infrastruktur som är
lämplig för höghastighetsnät och inte vilken fysisk infrastruktur som helst.
Det ger också medlemsstaterna rätt att besluta om allmänna undantag för infrastruktur
som tekniskt sett är olämplig. Enligt förslaget ska information göras
tillänglig till lägsta möjliga kostnad. Därför omfattar det gradvisa
skyldigheter som gör det möjligt att organisera tillgången till redan
tillgänglig information, vilket innebär att man endast ska behöva genomföra
undersökningar när denna information inte finns lätt åtkomlig hos offentliga
organ eller leverantörer av elektronisk kommunikation. När det gäller samordningen av bygg- och
anläggningsprojekt begränsar förslaget inte företagens ekonomiska frihet. Det
föreskriver inte gemensam utbyggnad för parter som inte har valt denna
kommersiella modell. Tvärtom är tanken att underlätta kommersiella
samutbyggnadsarrangemang, genom att möjliggöra bättre informationsförmedling om
framtida bygg- och anläggningsprojekt. När det gäller fysisk infrastruktur i
byggnader begränsas skyldigheten att utrusta byggnader med fysisk infrastruktur
som klarar höghastighetskommunikation till nya byggnader och omfattande
renoveringsprojekt. Detta beror på att tilläggskostnaderna i dessa fall är
begränsade jämfört med de höga kostnaderna för att i efterhand utrusta
befintliga byggnader med passiv infrastruktur, och dessa merkostnader kommer
förmodligen att kompenseras genom att tillgången får ett högre värde. Förslaget
avgränsar också tillämpningsområdet för denna skyldighet till sådana omfattande
renoveringsprojekt som kräver byggnadstillstånd. Medlemsstaterna kommer också
att få göra allmänna undantag av proportionalitetsskäl. 3.4 Grundläggande rättigheter De föreslagna åtgärderna inverkan på
grundläggande rättigheter har analyserats. Nätoperatörernas skyldighet att tillgodose
alla rimliga krav på tillträde till deras fysiska infrastruktur skulle kunna
begränsa deras rätt att bedriva företagsamhet liksom deras äganderätt. De
negativa effekterna i det hänseendet mildras dock av bestämmelsen att sådant
tillträde ska beviljas på rättvisa villkor, inklusive prisvillkor. Denna
begränsning måste också anses berättigad och stå i proportion till syftet att sänka
kostnaderna för utbyggnaden av höghastighetsnät för elektronisk kommunikation
eftersom den skulle minska behovet av bygg- och anläggningsarbeten, som utgör
nästan 80 % av kostnaderna för nätutbyggnad. När det gäller
nätoperatörernas skyldighet att tillhandahålla en miniminivå av information om
befintliga infrastrukturer säkras rätten till privatliv och skyddet av
affärshemligheter genom undantag avseende driftshemligheter och
affärshemligheter. Den skyldighet som innebär att företag som
genomför sådana bygg- och anläggningsprojekt som helt eller delvis finansieras
med offentliga medel ska tillgodose varje rimlig begäran om tillträde avseende
utbyggnad av element av höghastighetsnät för elektronisk kommunikation skulle
kunna begränsa deras rätt att bedriva företagsamhet och även deras äganderätt.
En sådan skyldighet skulle dock endast gälla om den inte medför några
tilläggskostnader för det ursprungliga bygg- och anläggningsprojektet och om
begäran om samordning lämnas in så snart som möjligt och i varje fall minst en
månad innan det slutliga projektet lämnas till de behöriga myndigheterna för
tillståndsbehandling. Denna begränsning måste också anses berättigad och stå i
proportion till syftet att sänka kostnaderna för utbyggnad av höghastighetsnät
för elektronisk kommunikation eftersom den skulle göra det möjligt för
nätoperatörerna att täcka endast en del av kostnaderna för bygg- och
anläggningsprojektet. Skyldigheten att utrusta alla nya byggnader
med höghastighetsfärdig fysisk infrastruktur skulle kunna påverka äganderätten
för ägarna till den berörda egendomen. Denna begränsning måste anses motiverad
och stå i proportion till syftet att sänka kostnaderna för utbyggnaden av
höghastighetsnät för elektronisk kommunikation, eftersom den skulle undanröja behovet
av att i efterhand utrusta byggnader med fysisk infrastruktur. Rätten för en leverantör av allmänna
kommunikationsnät att terminera sitt nät i koncentrationspunkten med tanke på
tillträdet till höghastighetsfärdig fysisk infrastruktur i byggnader, skulle
kunna påverka äganderätten för ägarna till den berörda privata egendomen. Denna
begränsning begränsas dock av att leverantörer av allmänna nät är skyldiga att
minimera konsekvenserna för äganderätten och täcka eventuella kostnader.
Begränsningen måste anses berättigad och stå i proportion till syftet att sänka
kostnaderna för utbyggnad av höghastighetsnät för elektronisk kommunikation
eftersom den skulle göra det möjligt för nätoperatörerna att uppnå skaleffekter
vid utbyggnaden av nät. Rätten för leverantörer av allmänna
kommunikationsnät att få tillträde till befintlig höghastighetsfärdig fysisk
infrastruktur i byggnader skulle kunna påverka äganderätten för innehavaren av
nyttjanderätten till den berörda fysiska infrastrukturen. Denna begränsning är dock
begränsad eftersom sådant tillträde skulle behöva beviljas på rimliga villkor
och endast skulle gälla i de fall då det är tekniskt omöjligt eller ekonomiskt
ineffektivt med duplicering. Rätten till effektiva rättsmedel för parter
som berörs av de ovan beskrivna begränsningarna garanteras genom möjligheten
att hänskjuta ärendet till ett behörigt nationellt tvistlösningsorgan, vilket
inte får påverka endera partens rätt att föra ärendet till domstol. 3.5. Val
av regleringsform Kommissionen föreslår en förordning eftersom
det garanterar en heltäckande och direkt tillämplig lösning, även för alla
tillstånd som behövs för nätutbyggnaden. En förordning ger också snabb tillgång
till kostnadsminskningsverktyg, vilket innebär at man kan hålla takten i förhållande
till den digitala agendans mål som ska uppnås till 2020. I motsats till ett direktiv, som skulle
innebära att man måste avsätta extra tid för medlemsstaternas införlivande,
kommer denna förordning att medföra att de grundläggande rättigheterna och skyldigheterna
avseende nätutbyggnad snabbt införs på hela den inre marknaden. Ett direktiv
skulle också genom sin natur tillåta en betydande grad av differentiering i
genomförandet av rättigheterna och skyldigheterna och därigenom bevara det
lapptäcke av bestämmelser som vi ser i dag. En omedelbart tillämplig rättsakt
kommer att minska den nuvarande uppsplittringen och förebygga framtida
uppsplittring genom att fokusera på undanröjandet av ett utvalt antal hinder
för utvecklingen av en inre marknad för elektroniska kommunikationsnät, på
grundval av bästa praxis. Organisatoriska frågor överlåts dock i hög grad till
medlemsstaterna. Leverantörerna behöver ges ett antal direkt tillämpliga
rättigheter som avser i varje etapp av planeringen och nätutbyggnaden, så att
de kan åberopa dessa inför nationell domstol, inte bara mot medlemsstaterna
utan även mot andra privata aktörer, som t.ex. ägare av infrastruktur. Eftersom det centrala i förslaget är att
fastställa rättigheter och skyldigheter som är direkt tillämpliga på hela den
inre marknaden tycks en förordning snarare än ett direktiv vara det bästa
rättsliga instrumentet, eftersom en förordning har klara fördelar i fråga om
effektivitet, ger lika spelregler för alla medborgare och företag och har
större potential för privat kontroll av efterlevnaden[26]. Till skillnad från ett
direktiv, som måste genomföras i nationell lagstiftning, garanterar också en
förordning som direkt kan tillämpas bättre de omedelbara effekter som krävs för
att bidra till den digitala agendans mål om bredbandstillgång till 2020. Åtgärderna för kostnadsminskning har avsevärda
fördelar, vad gäller både ekonomiska och samhälleliga vinster, som med råge
uppväger eventuella administrativa bördor. 3.6. Förslagets
struktur och de viktigaste rättigheterna och skyldigheterna Artikel 1
Syfte och tillämpningsområde –
I artikel 1 fastställs förordningens mål och
räckvidd. Artikel 2 –
Definitioner –
Denna artikel innehåller definitioner som
kompletterar definitionerna i EU:s regelverk för elektronisk kommunikation. Artikel 3 –
Tillträde till befintlig fysisk infrastruktur –
Genom artikel 3 införs en allmän rättighet för
nätoperatörer att erbjuda tillträde till sin fysiska infrastruktur och en
skyldighet för nätoperatörer att tillgodose varje rimlig begäran om tillträde
till sin fysiska infrastruktur för utbyggnad av element av elektroniska
kommunikationsnät enligt rättvisa villkor. –
Det föreskrivs att ett tvistlösningsorgan ska
granska avslag eller tvister om villkoren. Denna uppgift anförtros automatiskt
den nationella regleringsmyndigheten, om inget annat uttryckligen fastställs. Artikel 4 –
Öppenhet och insyn vad gäller fysisk infrastruktur –
Artikel 4 omfattar rätten att få tillgång till
minimiinformation om befintlig fysisk infrastruktur och planerade bygg- och anläggningsprojekt. –
Denna rätt kombineras med en skyldighet för
nätoperatörerna att tillgodose varje rimlig begäran om undersökningar på plats
av specifika element av deras fysiska infrastruktur. –
Tvistlösning avseende undersökningar på plats eller
tillgång till information skulle anförtros ett tvistlösningsorgan, som
automatiskt är den nationella regleringsmyndigheten om inget annat fastställs. Artikel 5 –
Samordning av bygg- och anläggningsprojekt –
Denna artikel omfattar en rättighet att förhandla
om samordning av bygg- och anläggningsprojekt. –
Den inför också en skyldighet för företag som
genomför bygg- och anläggningsprojekt som finansieras med offentliga medel att
tillgodose varje rimlig begäran om samordningsavtal avseende bygg- och
anläggningsprojekt enligt icke-diskriminerande villkor. Artikel 6 –
Tillståndsförfarande –
Denna artikel omfattar rätten att via en central
informationspunkt få tillgång i elektronisk form till alla uppgifter om de
villkoren och förfaranden som är tillämpliga på specifika bygg- och
anläggningsprojekt samt rätten att lämna in tillståndsansökningar i elektronisk
form via denna informationspunkt. Informationspunkten underlättar och samordnar
tillståndsförfarandet och övervakar att tidsfristerna hålls. –
I artikeln fastställs också en allmän maximal
tidsfrist om ingen tidsfrist fastställs i nationell lagstiftning eller
EU-lagstiftning, liksom rätten att få ett snabbt beslut när det gäller
tillståndsansökningar. Artikel 7–8 –
Utrustning i byggnader –
I artikel 7 fastställs en skyldighet att utrusta
nya byggnader, liksom byggnader som genomgår omfattande renovering, med
höghastighetsfärdig inbyggd fysisk infrastruktur, liksom en skyldighet att
förse nya flerfamiljshus, liksom äldre flerfamiljshus som genomgår omfattande
renovering, med en koncentrationspunkt belägen i eller utanför byggnaden. –
I artikel 8 fastställs att leverantörer av
elektroniska nät har rätt att terminera sin nätinfrastruktur i
koncentrationspunkter i byggnader, operatörer av elektronisk kommunikation har
rätt att förhandla om tillträde till befintlig höghastighetsfärdig fysisk
infrastruktur i byggnader och, om det saknas inbyggd höghastighetsfärdig
infrastruktur, rätt att terminera sina nät i abonnentens privata lokaler under
förutsättning att operatören gör det på egen bekostnad och minimerar inverkan
på privat egendom. Artiklarna 9 – 11 –
Dessa artiklar innehåller slutbestämmelserna,
inklusive utseende av behöriga organ och skyldighet att se över förordningen
inom tre år från ikraftträdandet. 4. BUDGETKONSEKVENSER Förslaget påverkar inte unionens budget. 2013/0080 (COD) Förslag till EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING om åtgärder för att minska kostnaderna för
utbyggnad av höghastighetsnät för elektronisk kommunikation (Text av betydelse för EES) EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA
UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA REKOMMENDATION med beaktande av fördraget om Europeiska
unionens funktionssätt, särskilt artikel 114, med beaktande av Europeiska kommissionens
förslag, efter översändande av utkastet till
lagstiftningsakt till de nationella parlamenten, med beaktande av Europeiska ekonomiska och
sociala kommitténs yttrande[27], med beaktande av Regionkommitténs yttrande[28], i enlighet med det ordinarie
lagstiftningsförfarandet, och av följande skäl: (1) Den digitala ekonomin håller
på att förändra den inre marknaden i grunden. Den kan integrera den inre
marknaden på ny nivå, eftersom den är innovativ, snabb och når över
nationsgränserna. Unionens vision är en digital ekonomi, baserad på moderna
onlinetjänster och snabb internetanslutning, som skapar hållbara ekonomiska och
sociala fördelar. En digital infrastruktur av hög kvalitet är viktig för i
princip alla sektorer i en modern och innovativ ekonomi och av strategisk
betydelse för den sociala och territoriella sammanhållningen. Därför måste alla
medborgare och företag ha möjlighet att delta i den digitala ekonomin. (2) Medlemsstaterna har erkänt
betydelsen av att bygga ut höghastighetsbredband och gett sitt stöd till de
ambitiösa målen i kommissionens meddelande till Europaparlamentet, rådet,
Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén Den digitala
agendan för Europa - Drivkraft för den europeiska digitala tillväxten[29] (nedan kallad den digitala
agendan): 100 % bredbandstäckning senast 2013, och hastigheter på 30
Mbit/s för alla hushåll och internetanslutningar på över 100 Mbit/s för minst
hälften av hushållen senast 2020. (3) I den digitala agendan
fastställs också att det behövs strategier för att sänka kostnaderna för
bredbandsutbyggnad i hela unionen, bland annat genom fungerande planering och
samordning och minskad administrativ börda. (4) Med beaktande av behovet av
åtgärder på EU-nivå för att tillhandahålla bättre bredbandstäckning, bland
annat genom att sänka kostnaden för bredbandsinfrastruktur med höghastighetsanslutning[30], betonas det i
Inremarknadsakt II[31]
att det krävs ytterligare ansträngningar för att snabbt uppnå målen i den
digitala agendan för Europa genom att bland annat anta investeringsutmaningen
som höghastighetsnätet utgör. (5) Utbyggnaden av höghastighetsnät
för fast och trådlös elektronisk kommunikation i hela unionen förutsätter stora
investeringar, varav en stor del utgörs av kostnaderna för bygg- och
anläggningsarbeten. (6) En stor del av dessa
kostnader kan hänföras till ineffektiv användning av befintlig passiv
infrastruktur (som ledningar, rör, manhål, kopplingsskåp, stolpar, master,
antenninstallationer, torn och andra stödkonstruktioner) i samband med
utbyggnadsprocessen, flaskhalsar i samband med samordningen av bygg- och
anläggningsprojekt, betungande tillståndsförfaranden och flaskhalsar i samband
med utbyggnaden av nät i byggnader. (7) De åtgärder som syftar till
att effektivisera användningen av befintlig infrastruktur och att minska
kostnaderna och hindren vid genomförandet av nya bygg- och anläggningsprojekt
bör i hög grad bidra till att säkerställa en snabb och omfattande utbyggnad av
höghastighetsnät för elektronisk kommunikation och samtidigt bibehålla en
effektiv konkurrens. (8) Några medlemsstater har
antagit åtgärder för att sänka kostnaderna för bredbandsutbyggnad. En ökad
användning av sådan bästa praxis i unionen kan i hög grad bidra till skapandet
av en digital inre marknad. Denna typ av åtgärder är dock fortfarande ovanliga
och fragmenterade. Skillnader i lagstiftning står ibland i vägen för samarbete
mellan allmännyttiga företag och kan skapa hinder för nya aktörers tillträde
till marknaden och för nya affärsmöjligheter, vilket hämmar utvecklingen av en
inre marknad för användning och utbyggnad av fysiska infrastrukturer för höghastighetsnät
för elektronisk kommunikation. Slutligen verkar initiativen i medlemsstaterna
inte alltid vara baserade på en helhetssyn, trots att det är nödvändigt att
vidta åtgärder i alla delar av utbyggnadsprocessen och alla sektorer för att
uppnå en sammanhållen och betydande verkan. (9) Denna förordning syftar till
att föreskriva en uppsättning minimirättigheter och minimiskyldigheter som är
tillämpliga i hela unionen för att främja utbyggnaden av höghastighetsnät för
elektronisk kommunikation och samordning mellan sektorer. Detta skulle skapa
lika minimivillkor för alla, men inte påverka befintlig bästa praxis, mer
detaljerade bestämmelser och villkor på nationell och lokal nivå eller andra
åtgärder som kompletterar dessa rättigheter och skyldigheter, i enlighet med
subsidiaritetsprincipen. (10) Lex specialis innebär
att om mer specifika bestämmelser i enlighet med EU-lagstiftningen är
tillämpliga, bör dessa ha företräde framför den miniminivå av rättigheter och
skyldigheter som föreskrivs i denna förordning. Därför bör denna förordning
inte påverka tillämpningen av EU-lagstiftning och i synnerhet inte eventuella
särskilda lagstiftningsåtgärder, inbegripet införande av åtaganden för företag
som har ett betydande inflytande på marknaden, som tillämpas i enlighet med
unionens regelverk för elektronisk kommunikation (Europaparlamentets och rådets
direktiv 2002/21/EG av den 7 mars 2002 om ett gemensamt regelverk för
elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (ramdirektiv)[32], Europaparlamentets och rådets
direktiv 2002/20/EG av den 7 mars 2002 om auktorisation för elektroniska
kommunikationsnät och kommunikationstjänster (auktorisationsdirektiv)[33], Europaparlamentets och rådets
direktiv 2002/19/EG av den 7 mars 2002 om tillträde till och samtrafik mellan
elektroniska kommunikationsnät och tillhörande faciliteter (tillträdesdirektiv)[34], Europaparlamentets och rådets
direktiv 2002/22/EG av den 7 mars 2002 om samhällsomfattande tjänster och
användares rättigheter avseende elektroniska kommunikationsnät och
kommunikationstjänster (direktiv om samhällsomfattande tjänster)[35] och kommissionens direktiv
2002/77/EG av den 16 september 2002 om konkurrens på marknaderna för
elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster[36]). (11) Det kan vara betydligt mer
effektivt för operatörer av elektroniska kommunikationsnät, i synnerhet nya
aktörer, att återanvända befintlig fysisk infrastruktur, även sådan som hör
till andra allmännyttiga tjänster, för att bygga ut elektroniska
kommunikationsnät, i synnerhet i områden där inga lämpliga elektroniska
kommunikationsnät finns tillgängliga eller där det kanske inte är ekonomiskt
genomförbart att bygga upp ny fysisk infrastruktur. Synergieffekter mellan
olika sektorer kan också avsevärt minska behovet av bygg- och anläggningsarbeten
för utbyggnad av elektroniska kommunikationsnät och därmed också de sociala och
miljömässiga kostnaderna som dessa medför, till exempel föroreningar,
störningar och trafikbelastningar. Därför bör denna förordning inte endast vara
tillämplig på operatörer av elektroniska kommunikationsnät, utan på alla ägare
eller innehavare av nyttjanderätter avseende stor, samhällsomfattande fysisk
infrastruktur som lämpar sig för element av elektroniska kommunikationsnät,
t.ex. nät för el, gas, vatten och avlopp, uppvärmning och transporter. (12) Med tanke på deras låga
differentieringsgrad kan den fysiska infrastrukturen i sådana nät ofta
samtidigt rymma en stor mängd element av elektroniska kommunikationsnät,
inklusive leverans av bredbandsåtkomst i hastigheter på minst 30 Mbit/s i
enlighet med principen om teknikneutralitet, utan att det påverkar förmedlingen
av den huvudsakliga tjänsten och med ett minimum av anpassningskostnader.
Därför kan fysisk infrastruktur som är avsedd att endast fungera som värdinfrastruktur
för andra nätelement, utan att själv bli ett aktivt nätelement, i princip
användas för kablar, utrustning eller andra element av elektroniska
kommunikationsnät, oavsett den fysiska infrastrukturens faktiska användning
eller vem som äger den. Utan att det påverkar det mål av allmänintresse som
eftersträvas med tillhandahållandet av huvudtjänsten bör synergieffekter mellan
nätoperatörer uppmuntras så att man samtidigt kan bidra till att nå målen i den
digitala agendan. (13) Denna förordning bör inte
heller påverka eventuella särskilda skyddsåtgärder som krävs för att garantera
nätsäkerheten och nätens integritet eller för att säkerställa att den
huvudtjänst som nätoperatören tillhandahåller inte påverkas, men allmänna
bestämmelser i nationell lagstiftning som förbjuder nätoperatörer att förhandla
om tillträde till fysisk infrastruktur för leverantörer av elektroniska
kommunikationsnät kan hindra uppkomsten av en marknad för tillträde till fysisk
infrastruktur, och sådana bestämmelser bör därför avskaffas. Bestämmelserna i
denna förordning påverkar inte heller medlemsstaternas möjlighet att göra de
allmännyttiga företagens tillhandahållande av infrastrukturtillträde mer
attraktivt genom att undanta intäkterna från denna tjänst från underlaget för beräkning
av slutanvändarnas avgifter för de allmännyttiga företagens
huvudverksamhet(er), i enlighet med tillämplig EU-lagstiftning. (14) En nätoperatör kan vägra
tillträde till specifik fysisk infrastruktur av objektiva skäl. I synnerhet kan
det tänkas att en fysisk infrastruktur inte är tekniskt lämplig med hänsyn till
särskilda omständigheter som avser den berörda infrastrukturen, t.ex.
utrymmesbrist. Under särskilda omständigheter kan gemensam användning av
infrastruktur äventyra nätens integritet och nätsäkerheten eller hota
tillhandahållandet av de huvudtjänster som tillhandahålls via samma
infrastruktur. När nätoperatören redan tillhandahåller tillträde i
grossistledet till fysisk nätinfrastruktur som skulle tillgodose behoven för
den som ansöker om tillträde, kan tillträdet till den underliggande fysiska
infrastrukturen ha negativ ekonomisk inverkan på nätoperatörens affärsmodell
och investeringsincitament och eventuellt medföra en ineffektiv duplicering av
nätelement. När det gäller skyldigheter avseende tillträde till fysisk
infrastruktur som införs enligt unionens regelverk för elektronisk
kommunikation, t.ex. skyldigheter för företag som har betydande inflytande på
marknaden, omfattas detta redan av särskilda regleringsskyldigheter som inte
bör påverkas av denna förordning. (15) När leverantörer av
elektroniska kommunikationsnät begär tillträde inom ett angivet område bör
nätoperatörerna tillhandahålla ett erbjudande om gemensam användning av
infrastrukturerna enligt rättvisa villkor, inbegripet pris, om inte tillträde
vägras av objektiva skäl. Beroende på omständigheterna skulle flera aspekter
kunna påverka villkoren för beviljandet av sådant tillträde, t.ex.:
merkostnader för underhåll och anpassning, förebyggande skyddsåtgärder som
införs för att begränsa den negativa inverkan på nätsäkerheten och nätens
integritet, särskilda bestämmelser om skadeståndsansvar i händelse av skador,
användning av offentligt stöd som beviljats för byggandet av infrastrukturen,
inklusive särskilda villkor kopplade till stödet eller som föreskrivs i
nationell lagstiftning i enlighet med unionslagstiftning, och restriktioner
till följd av nationella bestämmelser som syftar till att skydda miljö,
folkhälsa eller allmän säkerhet eller för att uppnå samhällsplaneringsmål. (16) Vid oenighet i kommersiella
förhandlingar om tekniska och kommersiella villkor bör varje part kunna vända
sig till ett tvistlösningsorgan på nationell nivå som kan ålägga parterna en
lösning, för att undvika omotiverade avslag eller oskäliga villkor. Vid
fastställandet av priser för tillträde bör tvistlösningsorganet ta hänsyn till
de investeringar som gjorts i den fysiska infrastrukturen. I det särskilda
fallet med tillträde till fysisk infrastruktur som tillhör operatörer av
elektroniska kommunikationsnät kan de investeringar som gjorts i
infrastrukturen direkt bidra till målen i den digitala agendan för Europa, och
konkurrensen i senare led kan påverkas av att andra åker snålskjuts. Vid varje
skyldighet att ge tillträde bör därför den ekonomiska bärkraften för dessa
investeringar beaktas baserat på befintliga tidsplaner för avkastning på
investeringar, tillträdets påverkan på konkurrensen i senare led, avskrivningen
av nättillgångarna vid tidpunkten för begäran om tillträde, nyttokalkyler som
ligger till grund för de investeringar som gjorts – i synnerhet när det gäller
nybyggda fysiska infrastrukturer som används för tillhandahållande av
elektroniska kommunikationstjänster med hög hastighet – och möjligheter till
gemensam utbyggnad som erbjuds den tillträdessökande. (17) För att effektivt kunna
planera utbyggnaden av höghastighetsnät för elektronisk kommunikation och
säkerställa effektivast möjliga användning av befintlig infrastruktur som är
lämplig för utbyggnad av elektroniska kommunikationsnät bör företag som har
tillstånd att tillhandahålla elektroniska kommunikationsnät kunna få tillgång
till minimiinformation om den fysiska infrastruktur som finns tillgänglig inom
deras område. Denna minimiinformation bör göra det möjligt att bedöma
möjligheterna för användning av befintlig infrastruktur inom ett visst område
samt att begränsa skadorna på befintlig fysisk infrastruktur. Med tanke på
antalet parter som berörs och för att underlätta tillgången till denna
information, även mellan sektorer och över gränser, bör denna minimiinformation
tillhandahållas via en central informationspunkt. Denna informationspunkt bör
ge tillgång till den minimiinformation som redan finns tillgänglig i
elektronisk form, med förbehåll för begränsningar för att skydda nätsäkerheten
eller nätens integritet eller för att skydda berättigade drifts- och
affärshemligheter. (18) Denna förordning inför inte
några nya kartläggningsskyldigheter för medlemsstaterna men föreskriver att den
minimiinformation som redan samlats in av offentliga organ och som finns
tillgänglig i elektronisk form i enlighet med nationella initiativ och
unionslagstiftning (som Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/2/EG av den
14 mars 2007 om upprättande av en infrastruktur för rumslig information i Europeiska
gemenskapen (Inspire)[37])
bör göras tillgänglig, t.ex. via länkar, till en central informationspunkt, för
att möjliggöra en samordnad och säker tillgång till information om fysiska
infrastrukturer för leverantörer av elektroniska kommunikationsnät och samtidigt
garantera säkerheten och integriteten för sådan information. Detta
tillhandahållande av information bör inte påverka de öppenhetskrav som redan
gäller för vidareutnyttjande av information från den offentliga sektorn enligt
Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/98/EG av den 17 november 2003 om
vidareutnyttjande av information från den offentliga sektorn[38]. Om den information som den
offentliga sektorn förfogar över inte säkerställer tillräckliga kunskaper om
befintlig fysisk infrastruktur inom ett visst område eller av en viss typ, bör
nätoperatörerna på begäran göra informationen tillgänglig för den centrala
informationspunkten. (19) I de fall då
minimiinformationen inte finns tillgänglig via en central informationspunkt bör
operatörer av elektroniska kommunikationsnät ändå ha möjlighet att direkt
begära sådan specifik information från varje nätoperatör i det berörda området.
Om begäran är rimlig, i synnerhet om så krävs med hänsyn till möjligheten att
dela befintlig fysisk infrastruktur eller samordna bygg- och
anläggningsprojekt, bör operatörer av elektroniska kommunikationsnät också få
möjlighet att göra undersökningar på plats och begära information om planerade
bygg- och anläggningsprojekt enligt öppet redovisade, proportionerliga och icke-diskriminerande
villkor och utan att det påverkar de skyddsåtgärder som vidtagits för att
garantera nätsäkerheten och nätens integritet eller för att skydda
driftshemligheter och affärshemligheter. Incitament bör ges för stor öppenhet
för planerade bygg- och anläggningsprojekt hos nätoperatörerna själva, eller
genom aktiva centrala informationspunkter som har behörighet att begära sådan
information, i synnerhet för områden av största nytta, genom att sådan
information vidareförmedlas till godkända operatörer om den finns tillgänglig. (20) När tvister uppkommer avseende
tillgången till information om fysiska infrastrukturer med tanke på utbyggnaden
av höghastighetsnät för elektronisk kommunikation, bör den centrala
informationspunkten kunna lösa sådana tvister genom ett tvingande beslut, utan
att det påverkar endera partens möjlighet att hänskjuta ärendet till domstol. (21) Samordning av bygg- och
anläggningsprojekt som rör fysisk infrastruktur kan ge betydande besparingar
och minimera olägenheterna för det område som påverkas av utbygganden av nya
elektroniska kommunikationsnät. Därför bör rättsliga restriktioner vilka som
huvudregel hindrar förhandling mellan nätoperatörer om samordning av sådana
projekt för att också bygga ut höghastighetsnät för elektronisk kommunikation
förbjudas. I de fall då bygg- och anläggningsprojekt inte finansieras med
offentliga medel bör detta dock inte påverka aktörernas möjligheter att ingå
överenskommelser om samordning av bygg- och anläggningsprojekt i enlighet med
sina egna investeringsplaner och affärsplaner och vid den tidpunkt de väljer. (22) Bygg- och anläggningsprojekt
som helt eller delvis finansieras med offentliga medel bör inriktas på att
maximera de positiva kollektiva effekterna genom att utnyttja projektens
positiva externa effekter över flera sektorer och säkerställa lika möjligheter
för gemensam användning av den tillgängliga och planerade fysiska
infrastrukturen för utbyggnad av elektroniska kommunikationsnät. Det får inte
ha någon negativ inverkan på huvudsyftet för de bygg- och anläggningsprojekt
som finansieras med offentliga medel, men en rimlig begäran som inkommer i tid
om samordning av utbyggnaden av element av höghastighetsnät för elektronisk
kommunikation, och som till exempel säkerställer att eventuella merkostnader
täcks och antalet ändringar av de ursprungliga planerna minimeras, bör
tillgodoses av det företag som genomför det berörda bygg- och
anläggningsprojektet, enligt proportionerliga, icke-diskriminerande och öppet
redovisade villkor, utan att det påverkar tillämpningen av gällande
bestämmelser om statligt stöd. Särskilda förlikningsförfaranden bör finnas
tillgängliga för att säkerställa en snabb lösning på tvister som rör
förhandlingarna om dessa samordningsavtal enligt skäliga, proportionerliga, icke-diskriminerade
och öppet redovisade villkor. Sådana bestämmelser får inte påverka
medlemsstaternas rätt att reservera kapacitet för elektroniska
kommunikationsnät även om det inte finns någon särskild begäran, i syfte att
klara framtida efterfrågan på fysisk infrastruktur för att maximera värdet på
bygg- och anläggningsprojekt, eller att anta åtgärder som medför liknande
rättigheter att samordna bygg- och anläggningsprojekt för operatörer av andra
typer av nät, t.ex. gas- eller elnät. (23) Det kan krävas ett antal olika
tillstånd för utbyggnad av elektroniska kommunikationsnät eller nya nätelement,
t.ex. stadsplanering, miljötillstånd och andra tillstånd, för att skydda
medlemsstatens och unionens allmänna intressen. Antalet tillstånd som krävs för
utbyggnaden av olika typer av elektroniska kommunikationsnät och utbyggnadens
lokala karaktär kan medföra att en mängd olika förfaranden och villkor
tillämpas. Med bevarande av varje behörig myndighets rätt att vara involverad
och bibehålla sina beslutsbefogenheter i enlighet med subsidiaritetsprincipen,
kan inrättandet av en central punkt som tillhandahåller information om alla
förfaranden och allmänna villkor som är tillämpliga på bygg- och
anläggningsprojekt minska komplexiteten och öka effektiviteten och öppenheten,
i synnerhet för nya aktörer eller mindre operatörer som inte är verksamma inom
det berörda området. Företag som bygger ut elektroniska kommunikationsnät bör
också ha rätt att lämna in sin tillståndsansökan via en enda kontaktpunkt, som
har ansvaret för att samordna de olika förfarandena och övervaka om besluten
fattas inom de lagstadgade tidsfristerna. En sådan kontaktpunkt bör fungera som
enda kontaktpunkt utan att nödvändigtvis ha några beslutsbefogenheter om den
inte tilldelats sådana genom nationell lagstiftning. (24) För att säkerställa att
tillståndsförfarandena inte fungerar som hinder för investeringar, och att de
inte har en negativ inverkan på den inre marknaden, bör ett beslut om att
bevilja eller avslå en ansökan om tillstånd under alla omständigheter fattas
inom sex månader, utan att detta påverkar andra särskilda tidsfrister eller
skyldigheter som fastställs för det förfarande som är tillämpligt på
beviljandet av tillstånd enligt nationell lag eller unionslagstiftning. Sådana
beslut kan vara av underförstådd eller uttrycklig karaktär i enlighet med de
tillämpliga rättsliga bestämmelserna. Varje försening av ett tillståndsbeslut
bör medföra rätt till ersättning för de företag som har ansökt om sådana
tillstånd, om de kan bevisa att de har lidit skada till följd av förseningen.
En sådan rätt bör utövas i enlighet med materiella och processuella
skyddsmekanismer i nationell lagstiftning. (25) För att säkerställa att sådana
tillståndsförfaranden slutförs inom rimlig tid får medlemsstaterna införa flera
skyddsmekanismer, t.ex. underförstådd tillståndsgivning, eller vidta åtgärder
för att förenkla tillståndsförfarandena genom att bland annat minska antalet
tillstånd som behövs för utbyggnad av elektroniska kommunikationsnät eller
genom att undanta vissa kategorier av små eller standardiserade bygg- och
anläggningsprojekt från tillståndskrav. Myndigheter på nationell, regional
eller lokal nivå ska motivera varje avslag på tillståndsansökningar inom sitt
behörighetsområde, på grundval av öppet redovisade, icke-diskriminerande,
objektiva och proportionerliga kriterier och villkor. Detta bör inte påverka
tillämpningen av bestämmelser som antas av medlemsstaterna för att undanta
vissa element av elektroniska kommunikationsnät, oavsett om de är passiva eller
aktiva, från tillståndskrav. (26) En förutsättning för att den
digitala agendans mål ska kunna uppnås är att infrastrukturen byggs ut så att
den kommer nära slutanvändarnas lokaler, samtidigt som
proportionalitetsprincipen helt följs vad gäller eventuella begränsningar av
äganderätten med tanke på det allmänintresse som eftersträvas. Förekomsten av
höghastighetsnät för elektronisk kommunikation ända fram till slutanvändaren
bör främjas samtidigt som teknikneutralitet säkerställs, i synnerhet genom
höghastighetsfärdig fysisk infrastruktur i byggnader. Om ledningar dras redan
under konstruktionen av byggnaden medför det endast begränsade
tilläggskostnader, medan det utgör en betydande del av kostnaderna för
utbyggnad av ett höghastighetsnät om man i efterhand utrustar byggnaderna med
höghastighetsinfrastruktur; därför bör alla nya byggnader eller byggnader som
genomgår omfattande renovering utrustas med fysisk infrastruktur som gör det
möjligt att ansluta slutanvändare till höghastighetsnät. För att bygga ut
höghastighetsnät för elektronisk kommunikation bör också nya flerfamiljshus,
och flerfamiljshus som genomgår omfattande renovering, utrustas med en
accesspunkt eller koncentrationspunkt genom vilken leverantören kan få
tillträde till nätet i byggnaden. I praktiken betyder detta att byggföretag bör
se till att tomma kabelrör tillhandahålls från varje bostadsenhet till en
koncentrationspunkt belägen i eller utanför byggnaden. Det kan finnas fall,
t.ex. nya enfamiljshus eller kategorier av mer omfattande renoveringsprojekt i
isolerade områden, där utsikterna för höghastighetsanslutning på objektiva
grunder anses för avlägsna för att motivera merkostnaderna för att utrusta
byggnaderna med höghastighetsfärdiga fysiska infrastrukturer och/eller en koncentrationspunkt. (27) När leverantörer av allmänna
kommunikationsnät bygger höghastighetsnät i ett specifikt område finns det
stora stordriftsfördelar om de kan terminera sitt nät i en koncentrationspunkt
i en byggnad, oavsett om ägarna, förvaltaren eller de boende uttryckligen har
anmält sitt intresse för tjänsten vid den tidpunkten, under förutsättning att
inverkan på privat egendom minimeras genom användningen av befintlig fysisk
infrastruktur och återställande av det påverkade området. När nätet termineras
i koncentrationspunkten är det möjligt att ansluta ytterligare en kund till
avsevärt lägre kostnader, genom tillträde till ett höghastighetsfärdigt
vertikalt segment inuti byggnaden, där ett sådant redan existerar. (28) Med tanke på de sociala
vinsterna av e-integration och med beaktande av ekonomiska aspekter av
utbyggnaden av höghastighetsnät för elektronisk kommunikation, där det varken
finns befintlig passiv eller aktiv höghastighetsfärdig infrastruktur som går
fram till slutanvändarnas lokaler eller några alternativ för tillhandahållande
av höghastighetsnät för elektronisk kommunikation till slutanvändarna, bör
leverantörer av allmänna kommunikationsnät ha rätt att terminera sina nät i
privata lokaler på egen bekostnad, när leverantören har fått abonnentens
godkännande och under förutsättning att det minimerar inverkan på privat
egendom, t.ex. genom att man när så är möjligt återanvänder befintlig fysisk
infrastruktur som finns tillgänglig i byggnaden eller säkerställer ett
fullständigt återställande av de påverkade områdena. (29) Utan att det påverkar de
uppgifter som anförtrotts de nationella regleringsmyndigheterna i enlighet med
unionens regelverk för elektronisk kommunikation bör sådana funktioner som
föreskrivs i denna förordning, för att säkerställa konsekventa
tvistlösningsbeslut, anförtros åt de myndigheter som utför de uppgifter som
anges i artikel 20 i direktiv 2002/21/EG, med beaktande av tillgänglig expertis
och garantierna för oberoende och opartiskhet, om inte medlemsstaterna
specifikt utsett någon annan. I linje med subsidiaritetsprincipen bör dock inte
denna förordning påverka medlemsstaternas möjlighet att fördela
regleringsuppgifterna enligt förordningen till de myndigheter som är bäst
lämpade för att utföra dem i enlighet med det nationella konstitutionella
systemet för tilldelning av behörigheter och befogenheter och med de krav som
fastställs i förordningen. (30) Oavsett vilket organ som
medlemsstaten utser för tvistlösning bör detta säkerställa opartiskhet och
oberoende i förhållande till de berörda parterna. De utsedda myndigheterna bör
även ha tillräckliga resurser och befogenheter att besluta om påföljder vid
överträdelser av de beslut som fattas. (31) För att säkerställa att
informationspunkterna enligt denna förordning fungerar effektivt bör de
medlemsstater som beslutar om att utse andra organ än de nationella
regleringsorgan som utför de uppgifter som anges i artikel 20 i direktiv
2002/21/EG säkerställa att det finns tillräckliga resurser och att den
relevanta informationen för ett visst område finns tillgänglig hos sådana
informationspunkter på optimal aggregeringsnivå där värdefulla
effektivitetsvinster kan säkras med tanke på de tilldelade uppgifterna (till
exempel fastighetsregistret). I detta hänseende kan medlemsstaterna ta
ställning till eventuella synergieffekter och stordriftsfördelar med de
gemensamma kontaktpunkterna enligt artikel 6 i direktiv 2006/123/EG av den 12
december 2006 om tjänster på den inre marknaden (tjänstedirektivet), för att
bygga vidare på befintliga strukturer och maximera fördelarna för
slutanvändarna. (32) Eftersom målet med den
föreslagna åtgärden, nämligen att främja utbyggnaden av fysiska infrastruktur
som är lämpliga för höghastighetsnät för elektronisk kommunikation i hela
unionen, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna, och de
därför på grund av åtgärdens omfattning och verkningar bättre kan uppnås på
unionsnivå, får gemenskapen vidta åtgärder i enlighet med
subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget. I enlighet med
proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad
som är nödvändigt för att uppnå dessa mål. (33) Denna förordning står i
överensstämmelse med de grundläggande rättigheter och principer som erkänns
framförallt i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, i
synnerhet rätten till personlig integritet och skyddet av affärshemligheter,
näringsfriheten, äganderätten och rätten till ett effektivt rättsmedel.
Medlemsstaterna bör tillämpa denna förordning i enlighet med dessa rättigheter
och principer. HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE. Artikel 1
Syfte och tillämpningsområde 1. Denna förordning syftar till att underlätta
och skapa incitament för utbyggnaden av höghastighetsnät för elektronisk
kommunikation genom att främja gemensam användning av befintlig infrastruktur
och möjliggöra en effektivare utbyggnad av ny fysisk infrastruktur så att
sådana nät kan byggas till lägre kostnad. 2. Denna förordning ska omfatta alla bygg- och
anläggningsprojekt och all fysisk infrastruktur, enligt definitionen i artikel
2. 3. Denna förordning påverkar inte
medlemsstaternas rätt att behålla eller införa bestämmelser i enlighet med
unionslagstiftningen som är mer detaljerade än de som fastställs i denna
förordning. 4. Denna förordning påverkar inte
tillämpningen av direktiven 2002/21/EG, 2002/20/EG, 2002/19/EG, 2002/22/EG och
2002/77/EG. Artikel 2
Definitioner I denna förordning ska definitionerna i
direktiven 2002/21/EG, 2002/20/EG, 2002/19/EG, 2002/22/EG och 2002/77/EG gälla. Dessutom gäller följande definitioner: (1) nätoperatör: leverantör av
elektroniska kommunikationsnät och företag som tillhandahåller en fysisk
infrastruktur avsedd för tillhandahållandet av: en tjänst för produktion,
transport eller distribution av gas, el (inklusive offentlig belysning),
uppvärmning, vatten (inklusive bortskaffande eller behandling av
avloppsvatten), transporttjänster (inklusive järnvägar, vägar, hamnar och
flygplatser). (2) fysisk infrastruktur: nätelement
som rör, master, ledningar, tillsynsbrunnar, manhål, kopplingsskåp, byggnader
eller ingångar till byggnader, antenninstallationer, torn och stolpar och
tillhörande inrättningar. (3) höghastighetsnät för elektronisk
kommunikation: elektroniskt kommunikationsnät som kan leverera tjänster för
bredbandstillgång i hastigheter på minst 30 Mbit/s. (4) bygg- och anläggningsprojekt: varje
resultat av bygg- och anläggningsverksamhet vilket som helhet räcker för att
fylla en ekonomisk eller teknisk funktion och involverar ett eller flera
element av fysisk infrastruktur. (5) offentligt organ: statlig, regional
eller lokal myndighet, organ som lyder under offentlig rätt, sammanslutningar
av en eller flera sådana myndigheter eller av ett eller flera sådana organ som
lyder under offentlig rätt. (6) organ som lyder under offentlig rätt:
varje organ som a) särskilt har inrättats i syfte att tillgodose
behov i det allmännas intresse, utan industriell eller kommersiell karaktär, b) är en juridisk person, och c) till största delen finansieras av statliga,
regionala eller lokala myndigheter eller av andra offentligrättsliga organ,
eller organ vars verksamhet står under kontroll av sådana organ, eller i vars
förvaltningsorgan, styrelseorgan eller kontrollorgan mer än hälften av
ledamöterna utses av statliga, regionala eller lokala myndigheter eller av
andra offentligrättsliga organ. (7) fysisk infrastruktur i byggnader: fysisk
infrastruktur vid slutanvändarens lokaler, inklusive element under gemensamt
ägande, som är avsedd för att rymma fasta och/eller trådlösa nät, när sådana
accessnät kan leverera elektroniska kommunikationstjänster och koppla samman
byggandens koncentrationspunkt med nätets termineringspunkt. (8) höghastighetsfärdig fysisk
infrastruktur i byggnader: fysisk infrastruktur i byggnader som är avsedd
för att rymma element av höghastighetsnät för elektronisk kommunikation. (9) omfattande renoveringsprojekt:
bygg- eller anläggningsprojekt i slutanvändarens lokaler som omfattar
strukturella ändringar av den fysiska infrastrukturen i byggnaden och som
kräver ett byggnadstillstånd. (10) tillstånd: ett formellt eller
underförstått beslut som fattas av en behörig myndighet efter ett förfarande
där en person åläggs att vidta åtgärder för att verkställa bygg- eller
anläggningsprojekt på lagligt sätt. Artikel 3
Tillträde till befintlig fysisk infrastruktur 1. Varje nätoperatör ska ha rätt att erbjuda
tillträde till sin fysiska infrastruktur för element av höghastighetsnät för
elektronisk kommunikation. 2. På särskild skriftlig begäran från ett
företag som är godkänt för tillhandahållande av elektroniska kommunikationsnät
ska varje nätoperatör vara skyldig att tillgodose varje rimlig begäran om
tillträde till dess fysiska infrastruktur enligt rättvisa villkor, inklusive
prisvillkor, för utbyggnad av element av höghastighetsnät för elektronisk
kommunikation. 3. Varje avslag på en begäran ska baseras på
objektiva kriterier som framför allt kan röra a) lämpligheten hos den fysiska infrastruktur
till vilken tillträde har begärts för sådana element av elektroniska kommunikationsnät
som avses i punkt 2, b) tillgången till utrymme för de element som
avses i led a, c) integriteten och säkerheten för befintliga
nät, d) risken för att de planerade elektroniska
kommunikationstjänsterna ska medföra allvarliga störningar för tillhandahållandet
av andra tjänster via samma fysiska infrastruktur, e) tillgången till alternativa metoder för
tillträde till fysisk nätinfrastruktur i grossistledet som tillhandahålls av
nätoperatören och som är lämplig för tillhandahållandet av höghastighetsnät för
elektronisk kommunikation. Nätoperatören ska ange skälen för varje avslag
inom en månad från den skriftliga begäran om tillträde. 4. När tillträde vägras eller en
överenskommelse om de specifika villkoren, inklusive priset, inte har nåtts
inom två månader från den skriftliga begäran om tillträde har endera parten
rätt att hänskjuta ärendet till behörigt nationellt tvistlösningsorgan. 5. Det nationella tvistlösningsorgan som avses
i punkt 4 ska, med full hänsyn till proportionalitetsprincipen, utfärda ett
tvingande beslut för att lösa den inledda tvisten enligt punkt 4, och även
fastställa rättvisa villkor och skäliga priser, när så är lämpligt, inom
kortast möjliga tidsram och i vilket fall inom fyra månader, utan att det
påverkar den möjlighet som endera part har att föra ärendet till domstol. Det
pris som fastställs av tvistlösningsorganet ska beakta vilken inverkan det
begärda tillträdet har på den affärsplan som ligger till grund för de
investeringar som gjorts av den nätoperatör till vilken begäran riktas, i
synnerhet när det gäller nybyggd fysisk infrastruktur som används för
tillhandahållande av elektroniska kommunikationstjänster med hög hastighet. Artikel 4
Öppenhet och insyn när det gäller fysisk infrastruktur
1. För att begära tillträde till fysisk
infrastruktur i enlighet med artikel 3 ska varje företag som har tillstånd att
tillhandahålla elektroniska kommunikationsnät ha rätt att på begäran, via en
central informationspunkt, få tillgång till följande minimiinformation om
nätoperatörers befintliga fysiska infrastruktur (a) lokalisering, rutt och geografisk
referens, (b) infrastrukturens storlek, typ och
nuvarande användning, (c) namn på ägaren eller innehavaren av
nyttjanderätten till fysisk infrastruktur samt en kontaktpunkt. Det företag som begär tillträde ska ange
vilket område som är aktuellt för element av höghastighetsnät för elektronisk
kommunikation. Tillgång till minimiinformation avseende det
angivna området ska beviljas utan dröjsmål i elektronisk form enligt
proportionerliga, icke-diskriminerande och öppet redovisade villkor. Tillgången
till minimiinformationen får endast begränsas av den centrala
informationspunkten när det anses nödvändigt med tanke på nätens säkerhet och
integritet eller drifts- och affärshemligheter. Den centrala informationspunkten ska se till
att tillgång till minimiinformationen enligt denna punkt finns tillgänglig
senast den [Publications Office: please insert the exact date: entry into
force of this Regulation + 12 months]. 2. Vare offentligt organ som på grund av sina
uppgifter förfogar över den minimiinformation som avses i punkt 1 i
elektroniskt format om en nätoperatörs fysiska infrastruktur ska på elektronisk
väg göra denna information tillgänglig för den centrala informationspunkten
före den [Publications Office: please insert the exact date: entry into
force of this Regulation + 6 months]. Alla uppdateringar av
minimiinformationen och alla nya sådana uppgifter enligt punkt 1 som erhålls av
det offentliga organet ska göras tillgängliga för den centrala
informationspunkten inom en månad från mottagandet. 3. Om den minimiinformation som avses i punkt
1 inte innehas av offentliga organ enligt punkt 2 ska nätoperatörer på särskild
begäran tillhandahålla den minimiinformation som avses i punkt 1 om sin fysiska
infrastruktur, i elektroniskt format, inom en månad från begäran. Nätoperatören
ska till den centrala informationspunkten lämna varje uppdatering av den
minimiinformation som tillhandahålls inom en månad från den faktiska ändring av
det fysiska nätet som påverkar dessa uppgifter. 4. Om den minimiinformation som avses i punkt
1 inte finns tillgänglig via den centrala informationspunkten ska
nätoperatörerna ge tillgång till sådan information på särskild skriftlig
begäran från ett företag som har tillstånd att tillhandahålla elektroniska
kommunikationsnät. Begäran ska ange vilket område som är aktuellt för att rymma
element av höghastighetsnät för elektronisk kommunikation. Tillgång till
informationen ska beviljas inom en månad från den skriftliga begäran enligt
proportionerliga, icke-diskriminerande och öppet redovisade villkor, utan att
det påverkar begränsningar enligt punkt 1. 5. På särskild skriftlig begäran från ett
företag som har tillstånd att tillhandahålla elektroniska kommunikationsnät ska
nätoperatörerna tillgodose varje rimlig begäran om undersökning på plats av
specifika element av deras fysiska infrastruktur. Begäran ska ange vilka
element av det berörda nätet som är aktuella för att rymma element av
höghastighetsnät för elektronisk kommunikation. Undersökningar på plats ska
beviljas inom en månad från den skriftliga begäran enligt proportionerliga,
icke-diskriminerande och öppet redovisade villkor, utan att det påverkar
begränsningar enligt punkt 1. 6. På särskild skriftlig begäran från ett
företag som har tillstånd att tillhandahålla elektroniska kommunikationsnät ska
varje nätoperatör tillhandahålla följande minimiinformation avseende pågående
eller planerade bygg- och anläggningsprojekt relaterade till den fysiska
infrastruktur som omfattas av ett utfärdat tillstånd, som är föremål för ett
pågående tillståndsförfarande eller för vilket ett tillstånd väntas lämnas in
till de behöriga myndigheterna för tillståndsförfarande inom de närmaste sex
månaderna. a) lokalisering och typ av projekt, b) berörda nätelement, c) beräknat datum för inledningen på projektet
och projektets varaktighet, och d) en kontaktpunkt. Begäran från ett företag som har tillstånd att
tillhandhålla elektroniska kommunikationsnät ska ange vilket område som är aktuellt
för att rymma element av höghastighetsnät för elektronisk kommunikation.
Nätoperatörerna ska tillhandahålla den begärda informationen enligt
proportionerliga, icke-diskriminerande och öppet redovisade villkor, utan att
det påverkar begränsningar enligt punkt 1. 7. Nätoperatören kan avslå en begäran enligt
punkt 8 om - nätoperatören har gjort den begärda
informationen allmänt tillgänglig i elektroniskt format, eller - tillgången till sådan information
säkerställs via en central informationspunkt. 8. På särskild begäran ska varje nätoperatör
ge den centrala informationspunkten tillgång till den minimiinformation som
avses i punkt 6. 9. Om en eventuell tvist skulle uppstå i
samband med rättigheterna och skyldigheterna enligt punkterna 4–7 ska endera parten
ha rätt att hänskjuta tvisten till ett nationellt tvistlösningsorgan. Det organ
som ansvarar för tvistlösning ska, med fullt beaktande av
proportionalitetsprincipen, utfärda ett tvingande beslut för att lösa tvisten
inom kortast möjliga tid och i varje fall inom två månader, utan att det
påverkar varje parts möjlighet att föra ärendet till domstol. 10. Medlemsstater får bevilja undantag från
skyldigheterna enligt punkterna 1–5 om de befintliga fysiska infrastrukturerna
inte anses tekniskt lämpade för att rymma höghastighetsnät för elektronisk
kommunikation. Sådana åtgärder ska vara väl motiverade i detta hänseende. De
berörda parterna ska ges tillfälle att lämna synpunkter på åtgärdsförslaget
inom rimlig tid. Sådana åtgärder ska anmälas till kommissionen. Artikel 5
Samordning av bygg- och anläggningsprojekt 1. Varje nätoperatör ska ha rätt att förhandla
fram avtal om samordning av bygg- och anläggningsprojekt med företag som har
tillstånd att tillhandahålla elektroniska kommunikationsnät, med sikte på
utbyggnad av element av höghastighetsnät för elektronisk kommunikation. 2. Varje företag som genomför bygg- och
anläggningsprojekt som helt eller delvis finansieras med offentliga medel ska
tillgodose varje rimlig begäran från företag som har tillstånd att
tillhandahålla elektroniska kommunikationsnät avseende utbyggnad av element av
höghastighetsnät för elektronisk kommunikation för avtal om samordning av bygg-
och anläggningsprojekt, på öppet redovisade och icke-diskriminerande villkor,
om detta inte medför några extrakostnader för det ursprungligen planerade bygg-
och anläggningsprojektet och om begäran om samordning inkommer så snart som
möjligt och i varje fall senast en månad innan det slutliga projektet lämnas
till de behöriga myndigheterna för tillståndsförfarande. 3. Om ingen överenskommelse om samordning av
bygg- och anläggningsprojekt enligt punkt 2 uppnås inom en månad från den
formella begäran om förhandling, har varje part rätt att hänskjuta frågan till
det berörda nationella tvistlösningsorganet. 4. Det nationella tvistlösningsorgan som avses
i punkt 3 ska, med full hänsyn till proportionalitetsprincipen, utfärda ett
tvingande beslut för att lösa den inledda tvisten enligt punkt 3, och även
fastställa rättvisa och icke-diskriminerande villkor och priser, när så är
lämpligt, inom kortast möjliga tidsram och i varje fall inom två månader, utan
att det påverkar varje parts möjlighet att föra ärendet till domstol. 5. Medlemsstaterna får bevilja undantag från
skyldigheterna enligt denna artikel för bygg- och anläggningsprojekt av
obetydligt värde. Sådana åtgärder ska vara väl motiverade i detta hänseende. De
berörda parterna ska ges tillfälle att lämna synpunkter på åtgärdsförslaget
inom rimlig tid. Sådana åtgärder ska anmälas till kommissionen. Artikel 6
Tillståndsförfarande 1. Varje företag som är godkänt för att
tillhandahålla elektroniska kommunikationsnät ska på begäran ha rätt att på
elektronisk väg via en informationspunkt få tillgång till all information om
villkoren och förfarandena för beviljande av de tillstånd för bygg- och
anläggningsprojekt som behövs för utbyggnaden av element av höghastighetsnät
för elektronisk kommunikation, inklusive alla undantag som är tillämpliga på
sådana element när det gäller vissa eller alla tillstånd som krävs enligt
nationell lag. 2. Varje företag som har tillstånd för att
tillhandahålla elektroniska kommunikationsnät ska ha rätt att på elektronisk
väg via den centrala informationspunkten lämna in ansökningar om de tillstånd
som krävs för bygg- och anläggningsprojekt för utbyggnad av element av
höghastighetsnät för elektronisk kommunikation. Den centrala
informationspunkten ska underlätta och samordna tillståndsförfarandet. Den ska
i synnerhet se till att ansökningarna vidarebefordras till alla behöriga myndigheter
som är involverade i de tillståndsförfaranden som är tillämpliga på de berörda
bygg- och anläggningsprojekten och övervaka att de tidsfrister som gäller
enligt punkt 3 följs. 3. De behöriga myndigheterna ska bevilja eller
avslå tillstånd inom sex månader från det att en begäran inkommit, utan att det
påverkar andra särskilda tidsfrister eller skyldigheter som fastställs för ett
korrekt genomförande av de förfaranden som är tillämpliga på
tillståndsförfarandet i enlighet med nationell lagstiftning eller
unionslagstiftning. Varje avslag ska vara väl motiverat baserat på objektiva,
öppet redovisade, icke-diskriminerande och proportionerliga kriterier. 4. Varje företag som har tillstånd att
tillhandahålla elektroniska kommunikationsnät och som har lidit skada till
följd av att de tillämpliga tidsfristerna enligt punkt 3 inte följs ska ha rätt
att få ersättning från den behöriga myndigheten för den skada som åsamkats, i
enlighet med nationell lag. Artikel 7
Utrustning i byggnader 1. Alla nybyggda byggnader där slutanvändaren
har sina lokaler, inklusive element under gemensamt ägande, för vilka
ansökningar om byggnadstillstånd har lämnats in efter den [Publications
Office: please insert the exact date of the entry into force of this Regulation]
ska vara utrustade med höghastighetsfärdig fysisk infrastruktur i byggnaden
fram till nätanslutningspunkterna. Samma skyldighet gäller för omfattande
renoveringsprojekt för vilka ansökningar om byggnadstillstånd har lämnats in
efter den [Publications Office: please insert the exact date of the entry
into force of this Regulation]. 2. Alla nybyggda flerfamiljshus, för vilka
ansökningar om byggnadstillstånd har lämnats in efter den [Publications
Office: please insert the exact date of the entry into force of this Regulation]
ska vara utrustade med en koncentrationspunkt, belägen inuti eller utanför
byggnaden, som är tillgänglig för leverantörer av kommunikationsnät, varigenom
anslutning till höghastighetsfärdig inbyggd infrastruktur tillhandahålls. Samma
skyldighet gäller för omfattande renoveringsprojekt som avser flerfamiljshus
och för vilka ansökningar om byggnadstillstånd har lämnats in efter den [Publications
Office: please insert the exact date of the entry into force of this Regulation].
3. Medlemsstaterna får bevilja undantag för
kategorier av byggnader, i synnerhet enfamiljshus, eller omfattande
renoveringsprojekt, från skyldigheterna enligt punkterna 1 och 2 när
kostnaderna för att fullgöra dessa skyldigheter är oproportionerligt höga.
Sådana åtgärder ska motiveras väl. De berörda parterna ska ges tillfälle att
lämna synpunkter på åtgärdsförslaget inom rimlig tid. Sådana åtgärder ska
anmälas till kommissionen. Artikel
8 Tillträde
till utrustning i byggnader 1. Leverantörer av allmänna kommunikationsnät
ska ha rätt att terminera sitt nät i koncentrationspunkten, om leverantören på
egen bekostnad minimerar inverkan på den privata egendomen, för tillträde till
höghastighetsfärdig fysisk infrastruktur i byggnader. 2. Leverantörer av allmänna kommunikationsnät
ska ha rätt att få tillträde till befintlig höghastighetsfärdig fysisk
infrastruktur i byggnader enligt skäliga villkor om duplicering är tekniskt
omöjlig eller ekonomiskt ineffektiv. Innehavaren av en nyttjanderätt för
inbyggd fysisk infrastruktur ska bevilja tillträde enligt icke-diskriminerande
villkor. 3. När ingen överenskommelse om tillträde
enligt punkterna 1 eller 2 nås inom två månader från den formella begäran om
tillträde, ska varje part ha rätt att hänskjuta frågan till det behöriga
nationella tvistlösningsorganet för att bedöma efterlevnaden av kraven enligt
dessa två punkter. Det nationella tvistlösningsorganet ska, med fullt beaktande
av proportionalitetsprincipen, utfärda ett tvingande beslut för att lösa
tvisten inom kortast möjliga tidsram och i varje fall inom två månader, utan
att det påverkar varje parts möjlighet att föra ärendet till domstol. 4. Om det inte finns någon höghastighetsfärdig
infrastruktur i byggnader som är tillgänglig ska varje leverantör av allmänna
kommunikationsnät ha rätt att terminera sin nätutrustning i lokalerna hos en
abonnent på en elektronisk kommunikationstjänst med hög hastighet, under
förutsättning att abonnenten samtycker, om leverantören på egen bekostnad
minimerar inverkan på den privata egendomen. Artikel 9
Behöriga organ 1. Den nationella regleringsmyndighet som
utför de uppgifter som anges i artikel 20 i direktiv 2002/21/EG ska fylla
funktionen som nationellt tvistlösningsorgan enligt artiklarna 3.4, 4.9, 5.4
och 8.3, om inte medlemsstaten utser andra behöriga organ. 2. Eventuella andra nationella
tvistlösningsorgan som utses av medlemsstaterna i enlighet med punkt 1 ska vara
juridiskt och funktionellt fristående från alla nätoperatörer.
Tvistlösningsorganet ska ha befogenhet att besluta om ändamålsenliga effektiva,
proportionerliga och avskräckande påföljder för nätoperatörer som inte fullgör
sina skyldigheter enligt de beslut som fattas under tvistlösningen. 3. Den nationella regleringsmyndighet som
utför de uppgifter som anges i artikel 20 i direktiv 2002/21/EG ska fylla
funktionen som central informationspunkt enligt artiklarna 4 och 6, om inte
medlemsstaten utser andra behöriga organ. 4. Om en annan central informationspunkt utses
av medlemsstaten i enlighet med punkt 3 ska denna informationspunkt ha
befogenhet att besluta om ändamålsenliga effektiva, proportionerliga och
avskräckande påföljder för nätoperatörer som inte fullgör sina skyldigheter
enligt artikel 4.3 och 4.8. 5. Medlemsstaterna ska meddela kommissionen
identiteten på varje behörigt organ som utses i enlighet med denna artikel för
att utföra en uppgift enligt denna förordning senast den [Publications
Office: please insert the exact date: entry into force of this
Regulation] och alla ändringar avseende det behöriga organet ska meddelas
innan en sådan utnämning eller ändring börjar gälla. 6. Beslut som fattas av ett behörigt organ
enligt denna artikel ska kunna överklagas i domstol i enlighet med nationell
lagstiftning. Artikel 10
Översyn Kommissionen ska lägga fram en rapport till
Europaparlamentet och rådet senast den [Publications Office: please insert
the exact date: entry into force of this Regulation + 3 years] om
genomförandet av denna förordning. Rapporten ska innehålla en sammanfattning av
effekterna av åtgärderna enligt denna förordning och en bedömning av
utvecklingen mot målen. Artikel 11
Ikraftträdande Denna förordning träder i kraft den tjugonde
dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella
tidning. Denna förordning är till alla delar
bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater. Utfärdad i Bryssel den På Europaparlamentets vägnar På
rådets vägnar Ordförande Ordförande [1] Analysys Mason, 2008, Analysys Mason 2012, WIK, 2008. [2] Analysys Mason, 2012. Beräkningen bygger på följande
antaganden: Vid 25 % av utbyggnaden används befintliga ledningar, vilket
ger besparingar på 75 % av kapitalkostnaderna för den aktuella delen. Vid
10 % av utbyggnaden kopplas nätet till nya bostadsprojekt, och gemensam
utbyggnad med andra operatörer och allmännyttiga företag används, vilket ger
15–60 % i besparingar. Vid 5 % av utbyggnaden kopplas nätet till
flerfamiljshus där infrastruktur redan har installerats, vilket ger
20–60 % i besparingar. Det här kommer även att ge sociala, miljömässiga
och ekonomiska vinster. [3] Beräkningen bygger på ett investeringsscenario som räknats fram som en
del av en omfattande studie utförd av Analysys Mason och Tech4i2 (The
socio-economic impact of bandwidth, 2013). Enligt studien kan
bredbandsmålen enligt den digitala agendan endast uppnås med hjälp av
omfattande investeringar, närmare bestämt 211 miljarder euro investerade i
nästa generations tillträde. För beräkningen av de möjliga besparingarna
tillämpades de angivna procentsatserna på denna summa. [4] A new Strategy for the Single Market, rapport av
Mario Monti till Europeiska kommissionens ordförande, 9 maj 2010. [5] Steps towards a truly Internal Market for
e-communications in the run-up to 2020, Ecorys, TU Delft och TNO, utgiven i
februari 2012. [6] KOM(2012) 573. [7] Booz and Company, Maximising the impact of
Digitalisation, 2012. [8] Kommissionens beräkning baserad på nationella studier
(Liebenau, J., Atkinson, R., Karrberg, P., Castro, D. och Ezell, S., 2009: The
UK Digital Road to Recovery, Katz R.L. et al, 2009: The Impact of
Broadband on Jobs and the German Economy). [9] I De Coster-målet (C-17/00, [2001] REG s. I-9445,
punkt 37) erinrade domstolen om att all sekundärlagstiftning som påverkar
friheten att tillhandahålla tjänster måste vara förenlig med
proportionalitetsprincipen. När det gäller parabolantenner underströk
kommissionen också i sitt meddelande om tillämpningen av de allmänna
principerna om fri rörlighet för varor och tjänster – Artiklarna 28 och 49 i
EG-fördraget – på parabolantenner (KOM(2001) 351 slutlig) att det visserligen
är den enskilda medlemsstatens sak att enligt sin egen rättsordning fastställa
vilka villkor som måste uppfyllas vid installation och användning av
parabolantenner, men att vissa nationella regler kan påverka möjligheterna till
mottagning. Därigenom påverkar de indirekt spridningen av det enorma
tjänsteutbud som förmedlas via satellit. Detta utbud är i särskilt hög grad
gränsöverskridande, och det tar formen av bl.a. tv- och radiosändningar och
interaktiva tjänster (”informationssamhällets tjänster”). Sådana nationella
regler måste därför följa fördragets grundläggande principer, bl.a. den fria
rörligheten för varor och friheten att tillhandahålla tjänster på den inre
marknaden. [10] Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2887/2000
av den 18 december 2000 om tillträde till accessnät, EGT L 336, 30.12.2000, s.
4. [11] Meddelande från kommissionen till europaparlamentet,
rådet, europeiska ekonomiska och sociala kommittén och regionkommittén: En
digital agenda för Europa, KOM(2010) 245, 19.5.2010, i synnerhet avsnitt 2.4.1. [12] Slutsatser från Europeiska rådets möte den 1–2 mars 2012,
EUCO 4/2/12, http://register.consilium.europa.eu/pdf/sv/12/st00/st00004-re02.sv12.pdf,
punkt 15. [13] Meddelande från kommissionen till rådet,
Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt
regionkommittén, KOM(2012) 573 slutlig, 3.10.2012, nyckelåtgärd 9. [14] Europeiska rådets slutsatser av den 13–14 december 2013,
EUCO 205/12, http://www.consilium.europa.eu/uedocs/cms_data/docs/pressdata/sv/ec/134356.pdf,
punkt 17. [15] En rapport om resultatet av det offentliga samrådet ingår
i den rapport om konsekvensbedömningen som bifogas det här förslaget (bilaga I
till rapporten). [16] Se http://daa.ec.europa.eu/content/special/crowdsourcing. [17] En rapport som bygger på den studie som sammanställts av
Deloitte, och som kontrollerats mot andra källor, ingår i den
konsekvensbedömning som bifogas till detta förslag (bilaga II). [18] Rapporten ingår i den konsekvensbedömning som bifogas
detta förslag (bilaga III). [19] En komplett förteckning över dessa källor finns i
bibliografin till konsekvensbedömningen. [20] Konsekvensbedömningen har bifogats till detta förslag. [21] Se mål C-66/04, punkt 45, och mål C-217/04, punkt 43. [22] Se Analysys Manson, Final report for the DG Information
Society and Media, European Commission Support for the preparation of an impact
assessment to accompany an EU initiative on reducing the costs of high-speed
broadband infrastructure deployment (SMART 2012/0013). [23] Se mål C-217/04, punkt 47. [24] Se t.ex. skäl 8 i direktiv 2009/140/EG, skäl 22 i
ramdirektivet, skäl 1 och 4 i förordning 2887/2000/EG. [25] Se mål 272/83, punkterna 25 och 27. [26] Europaparlamentets resolution av den 14 juni 2012,
Inremarknadsakten: De kommande åtgärderna för att skapa tillväxt
(2012/2663(RSP), punkt 10. [27] EUT
C , , s. . [28] EUT
C , , s. . [29] KOM(2010) 245. Se även översynen av den digitala
agendan, KOM (2012) 784 slutlig. [30] Slutsatser från Europeiska rådets möte den 13–14 december
2012, 205/12, punkt 17. [31] COM (2012)573 final. [32] EGT L 108, 24.4.2002, s. 33. [33] EGT L 108, 24.4.2002, s. 21. [34] EGT L 108, 24.4.2002, s. 7. [35] EGT L 108, 24.4.2002, s. 51. [36] EGT L 249, 17.9.2002, s. 21. [37] EUT
L 108, 25.4.2007, s. 1. [38] EUT
L 345, 31.12.2003, s. 90.