52012DC0673

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET, RÅDET, EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN SAMT REGIONKOMMITTÉN

Strategi för att skydda Europas vattenresurser

1.           Motivet till strategin: EU:s vatten har inte tillräckligt god status!

Vatten är en nödvändighet för människor, natur och ekonomi. Det är en förnybar resurs, men den är också ändlig och kan inte ersättas med andra resurser. Sötvatten utgör bara 2 % av jordens vatten och olika konkurrerande behov kan leda till en global vattenbrist på uppskattningsvis 40 % år 2030[1].

EU:s vattenpolitik har varit framgångsrik när det gäller att skydda våra vattenresurser. Syftet med denna strategi för att skydda Europas vattenresurser är att undanröja hinder för arbetet med att skydda Europas vattenresurser. Den baseras på en omfattande utvärdering av den nuvarande politiken. Strategin bygger på omfattande information och analys, bland annat Europeiska miljöbyråns rapport om vattensituationen[2], kommissionens bedömning av medlemsstaternas förvaltningsplaner för avrinningsdistrikten och översyn av politiken för problemet med vattenbrist och torka[3] samt en kontroll av ändamålsenligheten i EU:s sötvattenpolitik[4]. Den åtföljs dessutom av en konsekvensbedömning[5]. Strategin baseras även på omfattande offentliga samråd med allmänheten, berörda parter, medlemsstaterna samt andra EU-institutioner och EU-organ[6]. Samråden har hållits både under arbetet med att utveckla strategin och inom ramen för kontrollen av ändamålsenligheten. Kommissionen konstaterar i strategin att den akvatiska miljön varierar kraftigt i EU och föreslår därför inte någon universallösning, i enlighet med subsidiaritetsprincipen. Kommissionen lyfter fram viktiga teman, bland annat att förbättra markanvändningen, ta itu med vattenföroreningarna, öka vatteneffektiviteten och återhämtningsförmågan samt förbättra förvaltningen av vattenresurserna.

1.1.        Politisk bakgrund

EU:s vattenpolitik har varit framgångsrik när det gäller att skydda vattnet under de tre senaste årtiondena. Européerna kan tryggt dricka kranvattnet och simma i tusentals kustområden, floder och sjöar i EU. Föroreningarna från städer, industri och jordbruk regleras, vilket har bidragit till att kraftigt förbättra kvaliteten i Europas vatten, särskilt genom att minska överskottet av näringsämnen. Detta har gjort att symboliska fiskarter som lax och stör på vissa håll har återvänt till Europas floder.

År 2000 tog EU, genom ramdirektivet för vatten (vattendirektivet)[7], för första gången på ett heltäckande sätt itu med alla utmaningar för EU:s vatten, och klargjorde därmed att vattenförvaltningen omfattar så mycket mer än bara distribution och behandling. Det handlar om markanvändning och förvaltning som påverkar både vattnets kvalitet och kvantitet. Detta måste sedan samordnas med medlemsstaternas fysiska planering och integreras i finansieringsprioriteringarna. I vattendirektivet fastställdes målet om att uppnå god status till 2015. Tidsfristen för detta närmar sig. Både Europeiska miljöbyråns rapport om vattensituationen och kommissionens bedömning av medlemsstaternas förvaltningsplaner för avrinningsdistrikten som utarbetats enligt vattendirektivet tyder på att målet troligtvis kommer att uppnås i drygt hälften (53 %) av EU:s vatten. Det behöver således göras mycket mer för att bevara och förbättra EU:s vatten.

De främsta orsakerna till den negativa påverkan på vattnets status är sammankopplade. Det handlar bland annat om klimatförändring, markanvändning, ekonomiska verksamheter som energiproduktion, industri, jordbruk och turism samt stadsutveckling och demografiska förändringar. Påverkan består av föroreningar, överanvändning av vatten (vattenstress), fysiska förändringar av vattenförekomster och extrema händelser, såsom översvämningar och torka, ett problem som lär öka om ingenting görs. Detta leder till att den ekologiska och kemiska statusen för EU:s vatten äventyras, att fler områden i EU riskerar att drabbas av vattenbrist, och att de akvatiska ekosystemen – som våra samhällen är beroende av – kan bli mer känsliga för extrema händelser, såsom översvämningar och torka. Det är viktigt att ta itu med dessa utmaningar för att bevara våra resurser som är en förutsättning för liv, natur och ekonomi och för att skydda människors hälsa.

EU behöver fokusera på grön tillväxt och på att bli mer resurseffektivt (även när det gäller vatten) för att på ett hållbart sätt kunna återhämta sig från dagens ekonomiska och miljömässiga kris, anpassa sig till klimatförändringen och bygga upp återhämtningsförmågan vid katastrofer. Om vi tar itu med dessa utmaningar finns det stora möjligheter att öka konkurrenskraften och tillväxten inom den europeiska vattensektorn, som omfattar 9 000 aktiva små och medelstora företag och ger 600 000 direkta arbetstillfällen enbart inom vattentjänster. Det finns också möjligheter till grön tillväxt inom andra vattenrelaterade sektorer (vattenanvändande industrier, teknikutveckling på vattenområdet m.m.) där man genom innovation kan effektivisera verksamheten.

Av EU:s territorium ligger 60 % i gränsöverskridande avrinningsområden. De hydrologiska cyklerna är så sammankopplade att markanvändningen i ett land kan påverka nederbörden utanför landets gränser. Dessutom har EU:s marknad, EU:s gemensamma politik och medlemsstaternas politik stor inverkan på vattnets status. Av dessa skäl föreslår kommissionen denna strategi för att skydda Europas vattenresurser. Det långsiktiga syftet är att se till att alla verksamheter som påverkar vatten är hållbara, för att på så sätt trygga tillgången till vatten av god kvalitet för en hållbar och rättvis vattenanvändning. Detta mål finns redan i vattendirektivet på olika sätt. Strategin kommer att hjälpa oss att nå målet genom att identifiera de hinder som finns och hitta sätt att övervinna dem.

2.           God vattenstatus och hur man uppnår det: Något bättre, något mer och något nytt

Även om målet med strategin inte är nytt är det första gången som det har funnits så mycket information om vattenstatus inom EU. Detta beror framförallt på arbetet med att utarbeta förvaltningsplanerna för avrinningsdistrikten enligt vattendirektivet och ovannämnda bedömningar. Dessa visar att EU:s befintliga rättsliga ram om vatten är omfattande, flexibel och i grunden lämplig för att ta itu med den akvatiska miljöns problem, en uppfattning som delas av berörda parter. Det finns dock ett behov av att förbättra genomförandet och bättre integrera vattenpolitikens mål i andra politikområden, till exempel den gemensamma jordbrukspolitiken, sammanhållnings- och strukturfonderna, samt politiken för förnybar energi, transport och integrerad katastrofhantering. Skälen till dagens bristfälliga genomförande och integration är komplexa och har analyserats i den åtföljande konsekvensbedömningen. De består av en rad problem inom vattenförvaltningen, bland annat en otillräcklig användning av ekonomiska instrument, bristen på stöd för specifika åtgärder, bristfällig förvaltning och kunskapsluckor. Endast i ett fåtal fall har man hittat luckor som skulle kräva att dagens rättsliga ram kompletteras med ny lagstiftning eller rättsliga åtgärder.

Det är uppenbart att den föreslagna strategin är beroende av medlemsstaternas vilja och insatser för att involvera berörda parter och följa upp kommissionens förslag om att förbättra genomförandet av den befintliga lagstiftningen. I det avseendet bör vattendirektivets gemensamma genomförandestrategi, som omfattar alla medlemsstater och relevanta berörda parter, fortsätta att spela en positiv roll i vattendirektivets genomförande. Strategin bygger vidare på den gemensamma genomförandestrategin i den mån det är möjligt, för att främja delaktighet och göra det möjligt att genomföra kommissionens förslag. Det faktum att kommissionen använder sig av den gemensamma genomförandestrategin innebär dock inte att kommissionen kommer att avsäga sig sin tillsynsroll när det gäller vattenlagstiftningen. Det kan bli nödvändigt att inleda överträdelseförfaranden, beroende på vilka framsteg medlemsstaterna gör när det gäller att åtgärda bristerna i genomförandet. Det kan även bli aktuellt med lagstiftningsinitiativ.

I följande avsnitt tar kommissionen upp de aktuella problemområdena och lägger fram förslag till åtgärder i fråga om markanvändning/ekologisk status, kemisk status och vattenföroreningar, vatteneffektivitet, sårbarhet och övergripande frågor. Man bör dock komma ihåg att alla dessa aspekter av vattenförvaltningen är sammankopplade och att de föreslagna åtgärderna kommer att bidra till att uppnå flera olika mål. Till exempel väntas vatteneffektivitets- och sårbarhetsåtgärderna ha positiva effekter på den ekologiska och kemiska statusen och vice versa.

2.1.        Markanvändning och ekologisk status i EU:s vatten: problem och lösningar

Europeiska miljöbyråns rapport om vattensituationen och kommissionens bedömning av förvaltningsplanerna för avrinningsdistrikten visar att 43 % av de rapporterade sötvattenförekomsterna för närvarande har uppnått god ekologisk status och att denna siffra väntas öka till 53 % till 2015 till följd av ytterligare åtgärder som anges i planerna.

Den ekologiska statusen måste fortfarande förbättras. Det verkar dock som om de mest utbredda påfrestningarna på den ekologiska statusen i EU (19 medlemsstater) beror på modifieringar av vattenförekomster[8], till exempel till följd av anläggning av dammar för vattenkraft och sjöfart, dränering av mark inom jordbruket, eller anläggning av vallar för att skydda sig mot översvämningar.

Det finns kunskap om hur man kan ta itu med dessa påfrestningar och den bör man använda sig av. Om befintliga strukturer som byggts för vattenkraft, sjöfart eller andra ändamål stör flodens kontinuitet och, vilket ofta är fallet, fiskens vandring, bör det vara standard att vidta åtgärder för att minska denna påverkan, till exempel anlägga fisktrappor och fiskhissar. Detta sker i nuläget till följd av kraven i vattendirektivet (artikel 4.7), dock främst vid nybyggen. Det är viktigt att gradvis även vidta åtgärder i befintliga strukturer för att förbättra vattnets status. När det finns planer på att utföra nya större modifieringar av vattenförekomster bör det göras strategiska miljöbedömningar (SMB)[9] utöver miljökonsekvens­bedömningarna (MKB)[10] för specifika projekt. Till exempel bör nationella och regionala planer på att utvinna vattenkraft genomgå en strategisk miljöbedömning för att undersöka var dammarna kan placeras för att minimera de negativa miljöeffekterna och sårbarheten för katastrofrisker, eller för att jämföra planerna med alternativa förnybara energikällor[11]. Vid strategiska miljöbedömningar av planer för att utveckla sjöfarten på inre vattenvägar bör man även undersöka vilka vattenvägar som skulle klara mest trafik till lägst miljökostnad och som skulle utgöra det mest hållbara alternativet i kombination med andra transportmedel[12]. Kommissionen kommer att vara särskilt uppmärksam på att kontrollera efterlevnaden av artikel 4.7. Gränsöverskridande frågor bör också tas upp inom ramen för EU:s förbindelser med tredjeländer, bland annat inom EU:s grannskaps- och utvidgningspolitik.

Åtgärder kan vidtas för att minska eller förebygga påfrestningar från jordbruket och översvämningsskydd. Det kan till exempel handla om att anlägga buffertzoner, som skapar biologisk kontinuitet mellan flod och flodbank. Här bör man i möjligaste mån använda sig av grön infrastruktur, till exempel för att återuppbygga strandområden, våtmarker och översvämningsplan för att hålla kvar vatten, främja den biologiska mångfalden och jordens bördighet samt förebygga översvämningar och torka. Detta är ett värdefullt alternativ till klassisk grå infrastruktur (t.ex. vallar, diken och dammar). Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt att förebygga försämringen av källflöden. Det är små vattenförekomster (lekområde för många fiskarter) som enligt Europeiska miljöbyrån ofta hotas av anläggningsarbeten inom jordbruket (dränerings- och fyllningsarbeten) och uttorkning. Fiskdammar spelar också en viktig roll för att hålla och lagra vatten i landskapet samt för att förebygga översvämningar och erosion.

För att komma till rätta med detta innehåller kommissionens förslag till flerårig budgetram för 2014–2020[13] kraftfulla politiska integrationsverktyg som väsentligt kan öka användningen av grön infrastruktur. Förslaget om att anslå 20 % av EU:s budget för integration av klimathänsyn i den fleråriga budgetramen bör öka stödet till alla vattenåtgärder som rör klimatanpassning. Vissa inslag i områden med ekologisk inriktning enligt kommissionens förslag om miljöanpassning av den första pelaren i den gemensamma jordbrukspolitiken, till exempel buffertzoner, skulle kunna fungera som åtgärder för naturlig vattenupptagning, en typ av grön infrastruktur. Åtgärder för naturlig vattenupptagning skulle även kunna få finansiellt stöd ur sammanhållnings- och strukturfonderna som ett alternativ till grå infrastruktur. Förslaget till den nya Europeiska havs- och fiskerifonden omfattar åtgärder för att främja utvecklingen av hållbart vattenbruk och erbjuder stöd för att bevara och förbättra miljön, den biologiska mångfalden, förvaltningen av landskapet och traditionella inslag i vattenbruksområden.

Kommissionens förslag om den fleråriga budgetramen behöver underbyggas och fyllas ut med hjälp av tillämpningsföreskrifter. Medlemsstaterna måste prioritera de vattenpolitiska målen när de förhandlar fram partnerskapsavtal med kommissionen inför programplaneringen av EU-medel.

För att utveckla den gröna infrastrukturen bör medlemsstaterna göra mer för att integrera politiken på nationell nivå. De bör utnyttja förvaltningsplanerna för avrinningsdistrikten fullt ut, vilket kräver en integrerad strategi för förvaltning av vattenresurser på olika politiska områden, till exempel jordbruk, vattenbruk, energi, transport och integrerad katastrofhantering. Kommissionen föreslår att man inom den gemensamma genomförandestrategin utarbetar en vägledning om åtgärder för naturlig vattenupptagning för att underlätta en sådan integrerad strategi och kommer även att överväga att utarbeta en vägledning för att upprätthålla ett tillräckligt skydd av skaldjursvatten.

Den näst vanligaste påfrestningen på EU:s ekologiska status (i 16 medlemsstater) beror på ett överuttag av vatten. Man bör skilja på övertilldelning av vatten till användarna i ett avrinningsområde på grund av en överskattning av tillgängliga volymer eller på grund av ekonomiska eller politiska påtryckningar, och överuttag av vatten, som är olagligt eftersom det sker utan tillstånd eller i strid med ett beviljat tillstånd.

För att ta itu med problemet med övertilldelning finns det i många av EU:s avrinningsområden ett behov av att skapa en mycket stabilare grund för den kvantitativa vattenförvaltningen. Det handlar om att identifiera det ekologiska flödet, dvs. den mängd vatten som det akvatiska ekosystemet behöver för att fortsätta att må bra och tillhandahålla de tjänster vi behöver. Här är det viktigt att inse att vattenkvalitet och vattenkvantitet är nära förknippade med begreppet ”god status”. EU har dock ingen gemensam definition av ekologiskt flöde, inte heller någon gemensam tolkning av hur det bör beräknas, trots att detta är en förutsättning för en konsekvent tillämpning. För att ta itu med det här problemet föreslår kommissionen att man utarbetar ett vägledningsdokument inom ramen för vattendirektivets gemensamma genomförandestrategi, som bygger på öppenhet och deltagande. När man har kommit överens om en gemensam definition och metod för beräkningen, bör de genomföras under nästa cykel för förvaltningsplanerna för avrinningsdistrikten som ska antas i slutet av 2015.

När det gäller olagligt uttag[14] bör medlemsstaterna använda alla medel för att kontrollera efterlevnaden av EU:s lagstiftning och nationell lagstiftning. Här kan satellitbilder och information från t.ex. det europeiska jordövervakningsprogrammet (GMES) vara till stor hjälp för att identifiera områden där bevattningen överskrider gränsen för vad som är tillåtet enligt nationella tillstånd eller till och med sker utan tillstånd. Därför föreslår kommissionen att man arbetar tillsammans med de medlemsstater som har problem med olagligt uttag för att föreslå jordövervakningstjänster som fullt ut utnyttjar den information som finns på medlemsstatsnivå för att upptäcka olagligt uttag.

Tabell 1

Förslag till åtgärd enligt strategin || Vem ska vidta åtgärden? || När?

Utarbeta en vägledning om åtgärder för naturlig vattenupptagning inom den gemensamma genomförandestrategin (grön infrastruktur). || Kommissionen, medlemsstaterna och berörda parter || 2014

Miljöanpassa första pelaren i den gemensamma jordbrukspolitiken för att främja åtgärder för naturlig vattenupptagning (genom områden med ekologisk inriktning). || Kommissionen och medlemsstaterna || fr.o.m. 2014

Använda stöd ur struktur- och sammanhållningsfonderna samt lån från Europeiska investeringsbanken (EIB) för att främja åtgärder för naturlig vattenupptagning. || Kommissionen, EIB och medlemsstaterna || 2014–2021

Utarbeta en vägledning om ekologiskt flöde inom den gemensamma genomförande­strategin (vattenräkenskaper). || Kommissionen, medlemsstaterna och berörda parter || 2014

Använda sig av jordövervaknings­programmets tjänster för att upptäcka olagligt uttag. || Kommissionen och medlemsstaterna || fr.o.m. 2013

2.2.        Kemisk status och föroreningar i EU:s vatten: problem och lösningar

Uppgifterna om kemisk status i förvaltningsplanerna för avrinningsdistrikten är inte tillräckligt tydliga för att kunna fastställa ett referensscenario för 2009, det år då planerna antogs. Samtidigt som vattenförekomsternas kemiska kvalitet har förbättrats under de senaste 30 åren är situationen för prioriterade ämnen – som ligger till grund för bedömningen av kemisk status enligt vattendirektivet – sämre än förväntat.

Bedömningen av kemisk status visar att det finns en stor andel vattenförekomster (omkring 40 %) med okänd status. Det är uppenbart att övervakningen i många medlemsstater är otillräcklig och bristfällig. Det gäller särskilt i fall där inte alla prioriterade ämnen övervakas, där antalet övervakade vattenförekomster är mycket begränsat eller där man valt att övervaka ämnen i en olämplig del av den akvatiska miljön.

En förutsättning för ett korrekt beslutsfattande är att vattendirektivets krav på övervakning uppfylls, särskilt eftersom kostnaden för övervakningen är lägre än kostnaden för att fatta olämpliga beslut.

Före vattendirektivet antog EU flera rättsakter för att itu med betydande föroreningar från punktkällor och diffusa källor, samt andra föroreningar av den akvatiska miljön, bland annat direktivet om rening av avloppsvatten[15], nitratdirektivet[16], direktivet om växtskyddsmedel[17] och direktivet om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar[18]. Dessa direktiv bidrar till att skydda vattenresurserna från föroreningar av näringsämnen och/eller andra kemikalier för jordbruket, hushållen och industrin.

Även om det har gjorts stora framsteg när det gäller genomförandet av direktiven, efterlevs de fortfarande inte fullt ut. Detta gör att man inte kan uppnå direktivens miljömål. Föroreningar från diffusa källor och punktkällor utgör fortfarande stora påfrestningar på vattenmiljön i ca 38 % resp. 22 % av EU:s vattenförekomster. Eutrofiering till följd av för höga halter av näringsämnen i vattnet är fortfarande ett stort hot mot möjligheten att uppnå god vattenstatus, eftersom ca 30 % av vattenförekomsterna i 17 medlemsstater är övergödda. För att komma till rätta med dessa hot finns det ett behov av att utöka de nitratkänsliga områdena och intensifiera åtgärdsprogrammen. Det är också viktigt att förbättra efterlevnaden när det gäller rening av avloppsvatten med hjälp av långsiktiga investeringsplaner och genomförandeplaner (inklusive EU-medel och EIB-lån). De nationella myndigheterna bör se till att de utfärdar tillstånd för industriutsläpp som innehåller utsläppsgränsvärden som är förenliga med bästa tillgängliga teknik och att de tar hänsyn till relevanta vattenmål.

I EU:s kemikalielagstiftning (Reach)[19] och lagstiftning om växtskyddsmedel och biocidprodukter[20] har man tagit fasta på behovet av att bedöma de risker som ämnena utgör för den akvatiska miljön och att vid behov införa begränsningar för hur de får användas eller neka tillstånd att använda dem överhuvudtaget. I vilket fall som helst är förebyggande åtgärder att föredra framför saneringsåtgärder i efterhand.

Kommissionen föreslog i sina förslag till reform av den gemensamma jordbrukspolitiken att direktivet om en hållbar användning av bekämpningsmedel[21] skulle omfattas av tvärvillkoren. Effektiva åtgärder för att kontrollera efterlevnaden av direktivet skulle kunna komplettera de åtgärder som vidtas enligt lagstiftningen om växtskyddsmedel och bidra till att ytterligare minska vattenföroreningarna till följd av användningen av sådana medel. För att bidra till detta är det viktigt att stödja kommissionens förslag om att låta direktivet omfattas av tvärvillkoren.

När det gäller läkemedelslagstiftningen bör man skilja på det miljöskydd som ges enligt lagstiftningen om humanläkemedel[22] och det som ges enligt lagstiftningen om veterinärmedicinska läkemedel[23]. I båda fallen krävs det en bedömning av miljöriskerna och en bedömning av behovet för skyddsåtgärder[24] i varje enskilt fall, men miljöhänsyn får endast beaktas vid tillståndsgivningen för veterinärmedicinska läkemedel. Miljöföroreningar i form av läkemedelsrester är ett framväxande problem. Kommissionen kommer att lägga fram en rapport om problemets omfattning, tillsammans med en bedömning av om EU:s läkemedelslagstiftning eller annan EU-lagstiftning[25] behöver ändras. Baserat på all tillgänglig information lade kommissionen den 31 januari 2012 fram ett förslag till ändring av direktivet om miljökvalitetsnormer och vattendirektivet[26], för att bland annat lägga till 15 ämnen i förteckningen över prioriterade ämnen i det direktivet, inklusive tre läkemedel. När ändringsförslaget antas kommer det att stärka vattendirektivets roll när det gäller att identifiera risker för eller via den akvatiska miljön. Det kommer också att bidra med övervakningsdata som kommer att vara till nytta vid utvecklingen av ytterligare åtgärder.

Tabell 2

Förslag till åtgärd enligt strategin || Vem ska vidta åtgärden? || När?

Vattendirektivet: Kontrollera efterlevnaden av rapporteringskraven. || Kommissionen || Löpande

Nitratdirektivet: Utöka de nitratkänsliga områdena och stärka åtgärdsprogrammen. || Medlemsstaterna || Löpande

Direktivet om rening av avloppsvatten: Förbättra efterlevnaden när det gäller rening av avloppsvatten med hjälp av långsiktiga investeringsplaner (inklusive EU-medel och EIB-lån). Utarbeta genomförandeplaner. || Medlemsstaterna (även kommissionen när det gäller EU-medel och EIB när det gäller lån) Medlemsstaterna och kommissionen || 2018 2014

Direktivet för industriutsläpp: Se till att tillstånd för industriutsläpp innehåller utsläppsgränsvärden som är förenliga med bästa tillgängliga teknik och tar hänsyn till relevanta vattenmål. || Medlemsstaterna || fr.o.m. 2016

Direktivet om en hållbar användning av bekämpningsmedel: Låta det omfattas av den gemensamma jordbrukspolitikens tvärvillkor. || Rådet, Europaparlamentet och kommissionen || Så fort villkoren i kommissionens förslag är uppfyllda (dvs. tidigast 2014)

Läkemedel: Presentera en rapport om läkemedel och miljön. || Kommissionen || 2013

Direktivet om miljökvalitetsnormer: Anta kommissionens ändringsförslag. || Rådet och Europaparlamentet || 2012–2013

2.3.        EU:s vatteneffektivitet: problem och lösningar

En hållbar användning av Europas vatten, särskilt dess kvantitativa aspekter, är en verklig utmaning för vattenförvaltarna, på grund av globala fenomen som klimatförändringen och demografiska förändringar. Europeiska miljöbyråns rapport om vattensituationen belyser en oroande utveckling som visar på en ökad och mer utbredd vattenbrist och vattenstress, som väntas påverka omkring hälften av EU:s avrinningsområden år 2030. För att ta itu med detta bör man utöver att förbättra vattentilldelningen baserat på ekologiskt flöde vidta vatteneffektivitetsåtgärder i syfte att spara vatten och i många fall även spara energi.

Enligt artikel 9 i vattendirektivet ska en prispolitik genomföras som ger incitament till en effektiv vattenanvändning. Prissättning är ett kraftfullt verktyg för att öka konsumenternas medvetenhet. Den ger både miljömässiga och ekonomiska fördelar samtidigt som den stimulerar till innovation. Mätning är en förutsättning för att prispolitiken ska ge sådana incitament. I artikel 9 ställs även krav på kostnadstäckning (inklusive miljö- och resurskostnader) för vattentjänster, där hänsyn tas till principen att förorenaren betalar. Kommissionens meddelande om problemet med vattenbrist och torka[27] från 2007 innehöll olika lösningsmöjligheter, bland annat i form av ”rätt prissättning för vatten”, ”effektivare tilldelning av vatten” och ”främjande av vatteneffektiv teknik och metodik”. Dessa vatteneffektivitetsåtgärder stämmer väl överens med de övergripande resurseffektivitetsmålen i Europa 2020-strategin[28].

Som kommissionens översyn av politiken för vattenbrist och torka visar har det gjorts begränsade framsteg när det gäller att genomföra de politiska instrument som identifieras i meddelandet från 2007. I översynen betonar kommissionen att det finns stor outnyttjad potential för vatteneffektivitetsåtgärder i alla de stora vattenanvändande sektorerna (jordbruket, industrin, distributionsnäten, byggsektorn och energiproduktionen). Kommissionen menar att vattenräkenskaper och vatteneffektivitetsmål på sektorsnivå skulle skapa en stabilare grund för effektiva och målinriktade vattenskyddsåtgärder. En bedömning av förvaltningsplanerna för avrinningsdistrikten enligt vattendirektivet visar att situationen inte ser mycket bättre ut när det gäller artikel 9. Alla medlemsstater och vattenanvändande sektorer tillämpar inte en öppen vattenprissättning som ger incitament till en effektiv vattenanvändning, bland annat på grund av att man inte använder sig av mätare. Endast för 49 % av förvaltningsplanerna för avrinningsdistrikten finns det planer på att ändra vattenprissystemet för att främja en effektivare användning av vatten och endast 40 % innehåller åtgärder för att förbättra mätningen av vatten. Att inte prissätta en begränsad resurs som vatten kan ses som en miljöskadlig subvention. Dessutom hindrar vissa medlemsstaters snäva tolkning av begreppet vattentjänster arbetet med att genomföra en kostnadstäckningspolitik som omfattar mer än dricksvatten och vattenrening[29]. Detta gör att dessa bestämmelser i vattendirektivet inte alls får den effekt som de skulle kunna få.

Samtidigt som kommissionen fortsätter att kontrollera efterlevnaden av artikel 9 kommer den att försöka underlätta genomförandet genom att utarbeta ett vägledningsdokument inom ramen för den gemensamma genomförandestrategin. I vägledningsdokumentet kommer man att fokusera på metoder för att bedöma kostnader och fördelar med vattenåtgärder för att främja en ökad kostnadseffektivitet och ett fortsatt genomförande av systemet för betalning för ekosystemtjänster. Detta kommer att hjälpa till att identifiera vatteneffektivitetsåtgärder och även att genomföra principen att förorenaren betalar. Införandet av en prispolitik för vatten ses vidare som ett förhandsvillkor för att erhålla finansiering för vissa projekt inom ramen för kommissionens förslag om landsbygdsutvecklings- och sammanhållningsfonderna. Om förslagen antas skulle de ge ytterligare incitament till en effektiv vattenprissättning.

Kommissionen har identifierat flera ytterligare åtgärder som skulle kunna avsevärt förbättra den kvantitativa vattenförvaltningen och vatteneffektiviteten i Europa och på så sätt även bidra till målen om vattenkvalitet.

För det första har kommissionen tillsammans med Europeiska miljöbyrån utarbetat vattenräkenskaper för enskilda avrinningsområden och deltillrinningsområden. Dessa räkenskaper kommer att behöva finjusteras tillsammans med medlemsstaterna och berörda parter inom ramen för vattendirektivets gemensamma genomförandestrategi. De utgör dock den ”felande länken” för vattenförvaltningen i många avrinningsområden. De talar om för vattenförvaltarna hur mycket vatten som strömmar in och ut ur ett avrinningsområde och hur mycket vatten som realistiskt sett kan förväntas finnas innan tilldelningen sker. Vattenräkenskaperna fyller en lucka genom att samla kunskaper som hittills endast har varit utspridda och fragmenterade. Om de genomförs på bred front skulle de kunna bidra en hel del till att lösa problemen med vattenbrist. De skulle t.ex. göra det lättare att analysera strukturella och episodiska kategorier av vattenstress och ge bättre kunskap om vattenresursindikatorer. Vattenräkenskaper är nära förknippade med fastställandet av ekologiskt flöde eftersom de är avsedda att se till att naturens behov respekteras och att vattenbalansen i ett avrinningsområde håller sig inom hållbara gränser. Vattenräkenskaper i sig är dock inte tillräckligt eftersom informationen de ger endast utgör underlag för åtgärder.

För det andra bör de myndigheter som ansvarar för avrinningsområdena, för att effektivisera vattenanvändningen, fastställa vatteneffektivitetsmål för de avrinningsområden som är – eller väntas – utsättas för vattenstress. Dessa mål bör baseras på vattenstressindikatorer som tagits fram inom ramen för den gemensamma genomförandestrategin och tillämpas på enskilda avrinningsområden. Sådana mål bör kunna tillämpas inom alla stora vattenanvändande sektorer (industrin, energiproduktionen, jordbruket, hushållen m.m.) och bör vara nära förknippade med målet om god status. Dessa mål tillsammans med ovannämnda incitamentskapande vattenprissättning bör användas för att undvika en möjlig rekyleffekt (en ökad vatteneffektivitet innebär att vattenanvändningen och vattenkonsumtionen snarare ökar än minskar). De skulle kunna användas vid vattentilldelningen och fastställandet av mål i förvaltningsplanerna för avrinningsdistrikten. Detta skulle kunna leda till vatten- och energibesparingar, som gynnar de akvatiska ekosystemen, begränsar kostnaderna och minskar utsläppen av växthusgaser. För att garantera konsekvens och jämförbarhet föreslår kommissionen att man inom ramen för den gemensamma genomförandestrategin utarbetar en gemensam EU-metod för att fastställa vatteneffektivitetsmål.

För det tredje har kommissionen för att främja vatteneffektiviteten i byggsektorn analyserat de alternativ som finns. Den har beslutat att utarbeta frivilliga kriterier för EU:s miljömärke och miljöanpassad offentlig upphandling[30] för viktiga vattenrelaterade produkter och införa vattenrelaterade produkter i arbetsplanen för ekodesign i det tillämpningsområde som anges i den planen[31]. Detta alternativ innebär flera fördelar: Det är enkelt för konsumenterna som i framtiden endast kommer att hitta effektivare och tydligt effektivitetsmärkta vattenanordningar och produkter på marknaden. Det bygger på en progressiv strategi eftersom det inte krävs några åtgärder i befintliga byggnader utan sker gradvis i takt med att gamla produkter byts ut mot effektivare på marknaden. Det kommer att ge betydande energibesparingar eftersom en stor del av det vatten som konsumeras i hushållen är uppvärmt. Energibesparingarna för kranar och duschar beräknas uppgå till 10,75 miljoner ton oljeekvivalenter år 2020 och omkring det dubbla år 2030. Det motsvarar omkring 3,5 % av hushållens totala energianvändning i EU-27 eller omkring 1 % av den totala energianvändningen i EU-27.

För det fjärde innehåller kommissionens förslag till reform av den gemensamma jordbrukspolitiken, som diskuteras för närvarande, utrymme (inom den andra pelaren för landsbygdsutveckling) för finansiering för att effektivisera bevattningen på ett sätt som är förenligt med målen i vattendirektivet och som förhindrar rekyleffekten. Detta omfattar bland annat krav på att minska vattenanvändningen med en viss mängd. Förhoppningen är att dessa åtgärder kommer att antas i den slutliga jordbrukslagstiftningen. Det här är viktigt eftersom jordbruket står för 24 % av Europas vattenuttag. Även om det kanske inte låter så mycket jämfört med de 44 % som används för att kyla vatten vid energiproduktion, så är dess effekt på vattenreserverna mycket större. Vid energiproduktionen återförs nästan allt kylvatten till en vattenförekomst, men inom jordbruket är den siffran ofta endast en tredjedel[32].

För det femte anser kommissionen att problemet med läckage från vattendistributionsnäten endast kan lösas från fall till fall genom att bedöma de miljömässiga och ekonomiska fördelarna med att minska läckaget. Situationen ser mycket olika ut mellan och inom medlemsstaterna, där läckagets omfattning varierar från 7 % till 50 % eller mer. Kommissionen kommer att arbeta tillsammans med EU:s vattenindustri för att påskynda utvecklingen och spridningen av bästa metoder om hållbart ekonomiskt läckage och, mer allmänt, av en strategisk vision för den framtida vatteninfrastrukturen för att anpassa den till klimatförändringen i en värld med alltmer begränsade resurser.

Avslutningsvis är vattenhandel ett instrument som främst används utanför EU men som skulle kunna bidra till att öka vatteneffektiviteten och minska vattenstressen, om man genomför ett övergripande tak för vattenanvändningen. Vattenhandel medför relativt höga administrativa kostnader och är i princip endast rimligt för vattenanvändare i ett avgränsat avrinningsområde. Även om det inte vore lämpligt att upprätta ett sådant system på EU-nivå föreslår kommissionen att man utarbetar en vägledning inom ramen för den gemensamma genomförandestrategin för att underlätta vattenhandel i de medlemsstater som väljer att använda sig av det.

Tabell 3

Förslag till åtgärd enligt strategin || Vem ska vidta åtgärden? || När?

Kontrollera efterlevnaden av kraven på prissättning/kostnadstäckning enligt vatten­direktivet, inklusive mätning i tillämpliga fall. Göra prissättning/kostnadstäckning till ett förhandsvillkor inom landsbygdsutvecklings- och sammanhållningsfonderna. || Kommissionen Rådet, Europaparlamentet och kommissionen || Löpande fr.o.m. 2014

Utarbeta en vägledning om handelssystem inom den gemensamma genomförande­strategin och en bedömning av kostnader/fördelar. || Kommissionen, medlemsstaterna och berörda parter || 2014

Låta en minskad vattenanvändning vara ett villkor för vissa bevattningsprojekt inom landsbygdens utveckling. || Rådet, Europaparlamentet och kommissionen || fr.o.m. 2014

Utarbeta en vägledning om vattenräkenskaper (och ekologiskt flöde) inom den gemensamma genomförandestrategin. || Kommissionen, medlemsstaterna och berörda parter || 2014

Utarbeta en vägledning om fastställande av mål inom den gemensamma genomförandestrategin. || Kommissionen, medlemsstaterna och berörda parter || 2014

Inkludera vattenrelaterade produkter i arbetsplanen för ekodesign. Utarbeta frivilliga kriterier för EU:s miljömärke och miljöanpassad offentlig upphandling. || Kommissionen || 2012 2013

Sprida bästa metoder/verktyg för att uppnå ett hållbart ekonomiskt läckage. || Kommissionen, medlemsstaterna och vattenindustrin || 2013

2.4.        Sårbarheten i EU:s vatten: problem och lösningar

Uppgifter från strategins konsekvensbedömning visar på en ökad tendens för låga vattenflöden i floder och översvämningsrelaterade skador i Europa under de senaste årtiondena. Detta understryker behovet av att öka de akvatiska ekosystemens återhämtningsförmåga för att anpassa sig till klimatförändringen, som också kommer att medföra ökad påverkan, t.ex. i form av högre vattentemperatur och invasiva främmande arter. Samtidigt är det nödvändigt att överväga att vidta åtgärder som bygger på en integrerad katastrofhanteringsstrategi och som är särskilt avsedda att motverka effekterna av extrema händelser, såsom torka och översvämning, som tycks ha blivit vanligare, kraftigare och orsaka större miljömässig och ekonomisk skada de senaste trettio åren.

Enligt EU:s översvämningsdirektiv ska medlemsstaterna senast 2015 utarbeta planer för hantering av översvämningsrisker som ska samordnas fullt ut med andra cykelns förvaltningsplaner för avrinningsdistrikten som också ska vara klara 2015. Planerna för hantering av översvämningsrisker bör också beaktas vid utarbetandet av sektorsövergripande riskhanteringsplaner för flera olika typer av hot. Detta kommer förhoppningsvis att leda till en förbättrad markanvändning och fysisk planering, där hänsyn tas till klimatförändringen, återhämtningsförmågan vid katastrofer och behovet av anpassning[33].

En av de åtgärder som verkligen skulle kunna bidra till att begränsa de negativa effekterna av översvämningar och torka är grön infrastruktur, särskilt åtgärder för naturlig vattenupptagning. Det handlar bland annat om att återställa översvämningsplan och våtmarker, som kan hålla vatten under perioder med riklig – eller kraftig – nederbörd för att använda det under torra perioder. Grön infrastruktur kan bidra till att se till att tillhandahållandet av ekosystemtjänster är förenligt med EU:s strategi för biologisk mångfald[34]. En annan åtgärd som kan minska risken för översvämning är att förhindra hårdgörning av marken[35]. Dessa åtgärder bör inkluderas i både förvaltningsplanerna för avrinningsdistrikten och planerna för hantering av översvämningsrisker och bör, som nämnts tidigare, prioriteras när det gäller finansiering ur jordbruks-, sammanhållnings- och strukturfonderna.

Kommissionens meddelande om problemet med vattenbrist och torka från 2007 innehöll, utöver ovannämnda lösningsmöjligheter för vatteneffektivitet, ett förslag om att ”överväga ytterligare infrastruktur för vattendistribution”. Kommissionen föreslog även en vattenhierarki som innebär att ytterligare vattendistributionslösningar (t.ex. avsaltning) först ska beaktas när alla andra effektivitetsförbättringar på efterfrågesidan är uttömda. Detta bör baseras på en analys av kostnader och fördelar.

Under samråden med berörda parter som ledde fram till strategin har det dykt upp en alternativ vattendistributionslösning – återanvändning av vatten för bevattning eller inom industrin – som EU behöver titta närmare på. Återanvändning av vatten (t.ex. från avloppsrening eller industrianläggningar) anses ha en mindre miljöpåverkan än andra alternativa vattendistributionslösningar (t.ex. vattenöverföringar eller avsaltning) men används endast i begränsad omfattning i EU. Det tycks bero på att det inom EU inte finns några gemensamma miljö-/hälsonormer för återanvänt vatten och att det finns potentiella hinder för den fria rörligheten för jordbruksprodukter som bevattnas med återanvänt vatten. Kommissionen kommer att undersöka vilket EU-instrumentet som är bäst lämpat för att uppmuntra återanvändning av vatten, bland annat en förordning om fastställande av gemensamma normer. Kommissionen kommer att lägga fram ett förslag 2015, som ska genomgå en vederbörlig konsekvensbedömning, för att säkerställa ett fullgott skydd för folkhälsa och miljö i EU.

När det gäller torka kommer kommissionen att fortsätta att utveckla det europeiska observationsorganet för torka som ska fungera som ett system för tidig varning för att öka beredskapen hos medlemsstater och berörda parter. Kommissionen kommer även att kontrollera efterlevnaden av kraven i vattendirektivet och – genom att ge återkoppling på den första cykelns förvaltningsplaner för avrinningsdistrikten – uppmuntra medlemsstaterna att bättre integrera riskhanteringen för torka och klimatförändringsaspekter i sina framtida förvaltningsplaner och vid utarbetandet av sektorsövergripande riskhanteringsplaner för flera olika typer av hot.

Tabell 4

Förslag till åtgärd enligt strategin || Vem ska vidta åtgärden? || När?

Utarbeta en vägledning om åtgärder för naturlig vattenupptagning inom den gemensamma genomförandestrategin (grön infrastruktur). || Kommissionen, medlemsstaterna och berörda parter || 2014

Miljöanpassa första pelaren i den gemensamma jordbrukspolitiken för att främja åtgärder för naturlig vattenupptagning (genom områden med ekologisk inriktning). || Kommissionen och medlemsstaterna || fr.o.m. 2014

Använda stöd ur struktur- och sammanhållningsfonderna samt lån från Europeiska investeringsbanken (EIB) för att främja åtgärder för naturlig vattenupptagning. || Kommissionen, EIB och medlemsstaterna || 2014–2021

Kontrollera efterlevnaden av vattendirektivets krav när det gäller hanteringen av risken för torka. || Kommissionen || Löpande

Utveckla planer för hantering av översvämningsrisker. || Medlemsstaterna || 2015

Lägga fram förslag till (lagstiftning om) normer för återanvändning av vatten. || Kommissionen || 2015

Vidareutveckla det europeiska observationsorganet för torka. || Kommissionen || 2013–2014

2.5.        Övergripande lösningar

Kommissionen har identifierat ett antal övergripande alternativ för att främja målen i EU:s vattenpolitik.

De europeiska innovationspartnerskapen om vatten respektive produktivitet och hållbarhet inom jordbruket som lanserades tidigare i år[36] kommer att bidra till att hitta lösningar på vattenproblem i stadsmiljöer, inom industrin och inom jordbruket. Detta kommer att bidra till att både uppnå miljömålen och skapa möjligheter på marknaden. Det finns en snabbt växande världsmarknad för vatten som beräknas uppgå till 1 biljon euro år 2020. En ökning av vattenindustrins tillväxttakt i Europa med 1 % skulle kunna skapa mellan 10 000 och 20 000 arbetstillfällen. Europa kan genom att utnyttja nya och betydande marknadsmöjligheter i allt större utsträckning bli ledande på världsmarknaden inom vattenrelaterad innovation och teknik. Innovationspartnerskapen är tänkta att möjliggöra kopplingar mellan tillgång och efterfrågan på innovativa lösningar och till att sprida beprövade lösningar, till exempel genom att skapa en elektronisk marknad och inrätta specifika nätverk.

Övriga gränsöverskridande alternativ kan i princip delas in i två områden: förbättra kunskapsbasen och förbättra förvaltningen.

När det gäller kunskapsbasen samlas det redan in en imponerande mängd EU-omfattande information om vattenstatus och vattenpolitik via vatteninformationssystemet för Europa (WISE). Det finns dock fortfarande brister. Ofta är informationen utspridd och inte lättillgänglig på olika beslutsnivåer. Kommissionen anser att detta verktyg bör utvecklas för att med hjälp av de kommande genomförandeplanerna se till att det är helt kompatibelt med de informationssystem som används på medlemsstatsnivå och på EU-nivå för att förbättra vår kunskap om akvatiska ekosystem. Kunskapsbasen kommer till exempel att gagna utvecklingen och genomförandet av infrastrukturen för rumslig information i gemenskapen (Inspire)[37], det gemensamma miljöinformationssystemet (Seis)[38], och GMES. Den kommer även att gagnas av den vattenforskning som bedrivs inom sjunde ramprogrammet för verksamhet inom området forskning och den forskning som kommer att bedrivas inom initiativet Horizon 2020[39]. När det gäller vattenstatistik kommer kommissionen att föreslå att förordningarna om miljöräkenskaper respektive statistik[40] innehåller de informationskrav som är mest lämpade för vattenpolitiska behov. Kommissionen kommer också i nära samarbete med medlemsstaterna att ytterligare harmonisera rapporteringscyklerna enligt vattenlagstiftningen för att minska den administrativa bördan genom att föreslå ytterligare integration och vid behov målinriktade ändringar av relevant lagstiftning (vattendirektivet, nitratdirektivet och direktivet om rening av avloppsvatten).

Kommissionen kommer att fortsätta att stödja arbetet för att förbättra samspelet mellan vetenskap och politik och vidareutveckla prototypen för den vattenekonomiska modell som tagits fram av det gemensamma forskningscentrumet (JRC) för att stödja konsekvensbedömningen av strategin. Detta kommer också att vara till hjälp vid bedömningen av kostnader och fördelar i samband med referensscenarierna och medlemsstaternas åtgärdsprogram, i samordning med andra verktyg på nationell nivå och/eller i enskilda avrinningsområden.

När det gäller förvaltningen föreslår kommissionen att man inom ramen för den gemensamma genomförandestrategin inrättar ett enkelt och frivilligt system för inbördes granskning. Tanken är att myndigheter som ansvarar för avrinningsdistrikten kan lämna in sina förslag till förvaltningsplaner för avrinningsdistrikten och låta myndigheter som ansvarar för andra distrikt, inom samma eller i någon annan medlemsstat, granska dem. Detta väntas gynna ömsesidigt lärande och förbättra planernas kvalitet och förenlighet med kraven i vattendirektivet. Kommissionen skulle kunna hjälpa till att utifrån sin bedömning av den första cykelns förvaltningsplaner för avrinningsdistrikten identifiera vilka myndigheter som skulle gynnas mest av ett sådant utbyte.

Som ett led i reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken har kommissionen föreslagit att låta vissa av vattendirektivets krav omfattas av jordbrukspolitikens tvärvillkor. Detaljerna i förslaget måste definieras i delegerade akter men förslaget skulle, om det antas, kunna ge starka incitament till att uppfylla vattendirektivets krav på gårdsnivå, till exempel tillstånd för uttag och uppdämning, för att på så sätt hantera betydande påverkan på vattenmiljön från jordbruket.

Som ett led i uppföljningen av kommissionens nyligen antagna meddelande om EU:s miljöåtgärder[41] arbetar kommissionen för närvarande med att skärpa de tillsyns- och övervakningskrav som gäller för all EU-miljölagstiftning. Vattensektorn är ett av huvudområdena i initiativet. Kommissionen kommer även att undersöka hur man genom att samarbeta närmare med medlemsstaterna genom partnerskapsavtal om genomförande skulle kunna förbättra den framtida efterlevnaden i frågor som övertilldelning eller olagligt uttag av vatten.

Som kommissionen betonade i sin färdplan för ett resurseffektivt Europa är vatten en begränsad resurs. En effektiv användning av vatten kommer därför att ge betydande ekonomiska fördelar för flera ekonomiska sektorer. Kommissionen kommer därför att undersöka vattenrelaterade aspekter i den årliga tillväxtöversikten och i förekommande fall komma med landspecifika rekommendationer till enskilda medlemsstater inom ramen för den europeiska planeringsterminen. För tredjeländer kommer detta att ske inom ramen för anslutningsprocessen och de strukturerade dialoger som förs med EU:s grannländer.

Avslutningsvis stöder kommissionen användningen av verktyg för att öka medvetenheten, t.ex. kommunikationskampanjer[42], certifieringssystem[43] och fotavtryck[44] för att ge vattenanvändarna incitament till att göra hållbara val.

Syftet med strategin är att på bred front förbättra de akvatiska ekosystemen, vilket kommer att bidra till arbetet med att uppnå målet i EU:s strategi för biologisk mångfald om att till 2020 hejda förlusten av biologisk mångfald och förstörelsen av ekosystemtjänster i EU, samt återställa dem där detta är möjligt. Den kommer att främja arbetet med att öka återhämtningsförmågan vid katastrofer[45], anpassa sig till klimatförändringen[46] och uppnå milstolpen om vatten i färdplanen för ett resurseffektivt Europa. Eftersom landbaserad påverkan även till stor del påverkar den marina miljöns status kommer strategin att bidra till att uppnå god miljöstatus enligt ramdirektivet om en marin strategi[47], förutsatt att det finns tillräcklig samordning med åtgärdsprogrammen enligt de marina strategierna som ska presenteras 2015.

När det gäller gränsöverskridande vattenförekomster kommer kommissionen att fortsätta sitt arbete med att uppmuntra kandidat- och grannländer att anpassa sin lagstiftning till EU:s miljöregelverk och ge länderna tekniskt bistånd.

Tabell 5

Förslag till åtgärd enligt strategin || Vem ska vidta åtgärden? || När?

Genomföra innovationspartnerskapen om vatten och för produktivitet och hållbarhet inom jordbruket. || Kommissionen och berörda parter || fr.o.m. 2013

Uppgradera WISE. || Europeiska miljöbyrån, kommissionen, medlemsstaterna och berörda parter || 2015

Strama upp rapporterings- och statistikkraven. || Europeiska miljöbyrån, kommissionen, medlemsstaterna och berörda parter || 2014

Färdigställa den vattenekonomiska modellen. || Europeiska miljöbyrån, kommissionen, medlemsstaterna och berörda parter || 2013

Fortsätta att förbättra samspelet mellan vetenskap och politik inom den gemensamma genomförandestrategin. || Europeiska miljöbyrån, kommissionen, medlemsstaterna och berörda parter || Löpande

Inrätta och använda ett system för ömsesidig granskning av förvaltningsplanerna för avrinningsdistrikten. || Kommissionen, medlemsstaterna och berörda parter || 2013–2016

Låta vattendirektivets krav omfattas av den gemensamma jordbrukspolitikens tvärvillkor. || Rådet, Europaparlamentet och kommissionen ||  Så fort villkoren i kommissionens förslag är uppfyllda (dvs. tidigast 2014)

Skärpa tillsyns- och övervakningskraven. || Kommissionen || 2013

Komma med landspecifika rekommendationer om vatten inom ramen för den europeiska planeringsterminen. || Kommissionen, Europeiska rådet || 2013

Stödja verktyg för att öka medvetenheten om vattenförbrukning (t.ex. frivilliga märknings- och certifieringssystem). || Kommissionen, medlemsstaterna och berörda parter || Löpande

2.6.        Globala aspekter

Strategins huvudsakliga fokus ligger på Europas vatten. Vatten är en lokal fråga men även ett globalt problem som är sammankopplat med många frågor, till exempel livsmedelstrygghet, ökenspridning, klimatförändringen, katastrofer m.m. som alla har betydande ekonomiska, sociala och säkerhetsmässiga dimensioner. EU är engagerat i många av dessa områden till följd av sina åtaganden enligt Agenda 21, de tre Riokonventionerna (om ökenspridning, klimatförändring och biologisk mångfald), millennieutvecklingsmålen för vatten, genomförandeplanen från Johannesburg och, det senaste i raden, Förenta nationernas konferens om hållbar utveckling (Rio+20). Detta engagemang kommer att fortsätta att ha hög prioritet för EU.

Världen uppnådde redan 2011 millennieutvecklingsmålet om att före 2015 halvera andelen människor som saknar en hållbar tillgång till säkert dricksvatten, men många afrikanska länder släpar efter när det gäller tillgången till vatten. Världen har fortfarande långt kvar till millennieutvecklingsmålet om tillgång till sanitär service. För närvarande saknar 2,5 miljarder människor tillgång till acceptabla sanitära anläggningar.

Befolkningstillväxten och vattenanvändarnas konkurrerande behov kommer att leda till att den globala efterfrågan på vatten ökar med 35–60 % till 2025. Denna siffra kan fördubblas till 2050[48]. Denna utveckling kommer att förvärras av klimatförändringen, vilket kommer att få allvarliga följder för livsmedelstryggheten.

Med tanke på de nya målen i EU:s utvecklingspolitik[49] och prioriteringar och strategier för EU:s partnerländer och partnerregioner i utvecklingsområden bör fokus på vattenförvaltningen i EU:s utvecklingssamarbete ligga på följande aspekter:

· Tillgång till säkert dricksvatten och grundläggande sanitär service, som FN förklarade vara en mänsklig rättighet 2010, vilket bekräftades i Rio+20-deklarationen 2012[50].

· Vatten för ekonomisk tillväxt och hållbar utveckling. EU kommer att ägna särskild uppmärksamhet åt tilldelning och användning av vatten inom ekonomiska sektorer, hållbart jordbruk och i samspelet mellan vatten, jordbruk, energi och miljö.

· Vattenförvaltning. En effektiv institutionell struktur som leder till god vattenförvaltning av enskilda avrinningsområden är en förutsättning för att kunna uppnå åtagandet i Rio+20-deklarationen om att avsevärt förbättra genomförandet av en integrerad förvaltning av vattenresurser på alla relevanta nivåer. En ordentlig förvaltning och hållbar vattenförvaltning på regional och gränsöverskridande nivå bidrar också till att bevara fred och politisk stabilitet, på grund av samspelet mellan vatten och säkerhet.

Det kommer även att behövas samordningsmekanismer mellan EU:s partnerländer och partnerregioner som skulle kunna bygga vidare på EU:s vatteninitiativ.

EU:s stöd till partnerländer och partnerregioner bör baseras på erfarenheter och kunskap som förvärvats inom EU:s vattenförvaltning, särskilt genomförandet av vattendirektivet. EU:s innovationspartnerskap om vatten skulle även kunna resultera i och sprida innovativa lösningar för utvecklingsländernas utmaningar på vattenområdet.

Vatten som används i importerade jordbruks- och industriprodukter från utvecklingsländer bör också beaktas i partnerländernas vattenförvaltningsplaner och i EU-politiken. Här bör EU stödja utvecklingen av en hållbar vattenförvaltning i exportländerna, t.ex. genom att öka vatteneffektiviteten och förbättra valet av grödor och andra produkter, inom EU:s utvecklingspolitik.

Tabell 6

Förslag till åtgärd enligt strategin || Vem ska vidta åtgärden? || När?

Främja tillgången till säkert dricksvatten och grundläggande sanitär service. || Kommissionen, medlemsstaterna och berörda parter || Löpande och fr.o.m. 2014

Stödja en hållbar integrerad förvaltning av vattenresurser. || Kommissionen, medlemsstaterna och berörda parter || Löpande och fr.o.m. 2014

3.           Slutsatser och utsikter för EU:s vattenpolitik

I strategin fastställs viktiga åtgärder som vattenförvaltare och beslutsfattare måste vidta för att ta itu med utmaningarna för den akvatiska miljön.

Medlemsstaterna kan och måste förbättra genomförandet av vattendirektivet och minska den hydromorfologiska påverkan i våra avrinningsområden genom att återställa flodernas kontinuitet, t.ex. genom att använda grön infrastruktur. Detta kan även göra EU mindre sårbart för översvämningar och torka. Det finns utrymme inom den gemensamma jordbrukspolitiken samt sammanhållnings- och strukturfonderna för att finansiera lanseringen av grön infrastruktur, särskilt om kommissionens nuvarande förslag för den fleråriga budgetramen antas. Det bör även utarbetas en vägledning inom den gemensamma genomförandestrategin för att främja detta mål.

Åtgärder måste vidtas för att få bukt med övertilldelningen av vatten och vi måste respektera naturens behov: det ekologiska flödet. Kommissionen kommer att arbeta inom den gemensamma genomförandestrategin för att utveckla en gemensam definition av detta begrepp och hur det beräknas. Under arbetet med strategin har kommissionen tillsammans med Europeiska miljöbyrån även utarbetat vattenräkenskaper som kommer att ge vattenförvaltarna en mer realistisk bild av tillgången på vatten i enskilda avrinningsområden eller tillrinningsområden. När dessa verktyg har finjusterats inom den gemensamma genomförandestrategin kommer de att förbättra tilldelningen av vatten betydligt.

Föroreningar från diffusa källor och punktkällor äventyrar fortfarande statusen i EU:s vatten, trots de framsteg som har gjorts genom nitratdirektivet, direktivet om rening av avloppsvatten, direktivet om prioriterade ämnen och direktivet om växtskyddsmedel. Lagstiftningen måste genomföras ytterligare och kommissionen kommer att fortsätta att kontrollera efterlevnaden. Det finns EU-stöd men det kan bara komplettera, inte ersätta, medlemsstaternas och den privata sektorns långsiktiga investeringsplaner inom dessa områden.

Vatteneffektivitet kan bidra till att minska problemen med vattenbrist och vattenstress. Vattenprissättning baserad på uppmätt volymenhet är ett kraftfullt verktyg för att öka vatteneffektiviteten, som trots de rättsliga kraven i vattendirektivet inte används full ut. Kommissionen kommer att fortsätta att kontrollera efterlevnaden av kraven och samtidigt arbeta inom den gemensamma genomförandestrategin för att förbättra metoderna för en adekvat kostnadstäckning som omfattar miljökostnader. Dessutom föreslår kommissionen att man inom den gemensamma genomförandestrategin utvecklar en gemensam metod för vatteneffektivitetsmål som i tillämpliga fall bör integreras i förvaltningsplanerna för avrinningsdistrikten. Det är särskilt viktigt att öka vatteneffektiviteten i vissa sektorer. På jordbruksområdet innehåller kommissionens förslag till den andra pelaren i den gemensamma jordbrukspolitiken (landsbygdens utveckling) stöd för att effektivisera bevattningen, om en minskad vattenanvändning genomförs. När det gäller byggnader föreslår kommissionen att vattenrelaterade produkter läggs till i arbetsplanen för ekodesign i det tillämpningsområde som anges i den planen, en kostnadseffektiv lösning som skulle kunna medföra stora sidovinster när det gäller att minska energiförbrukningen.

Kommissionen kommer att överväga att ta fram ett rättsinstrument med EU-normer för återanvändning av vatten för att på så sätt undanröja hindren för en utbredd användning av denna alternativa vattentillgång. Detta skulle bidra till att minska vattenbristen och sårbarheten.

En rad övergripande instrument kommer att främja genomförandet av de åtgärder som planeras i strategin. De europeiska innovationspartnerskapen om vatten respektive produktivitet och hållbarhet inom jordbruket kommer att bidra till att pröva och sprida innovativa lösningar genom att hjälpa till att matcha tillgång och efterfrågan på innovationer. Den vattenekonomiska modell som tagits fram av det gemensamma forskningscentrumet kommer att underlätta för vattenförvaltarna att bedöma hur kostnadseffektiva åtgärderna är i förvaltningsplanerna för avrinningsdistrikten. Genom att utveckla WISE och göra det mer kompatibelt blir det lättare för beslutsfattarna att få tillgång till nödvändig information. Ett system för ömsesidig granskning ska bidra till ömsesidigt lärande vid utarbetandet av förvaltningsplanerna för avrinningsdistrikten. Om kommissionens nuvarande förslag för den gemensamma jordbrukspolitiken antas kommer införandet av vissa av vattendirektivets krav i tvärvillkoren att skapa starka incitament att respektera dessa krav. Avslutningsvis kan kommissionen komma med landspecifika rekommendationer till medlemsstaterna inom den europeiska planeringsterminen för att identifiera åtgärder som är positiva för både ekonomin och vattenmiljön.

När de pågående förhandlingarna om den fleråriga budgetramen har avslutats kommer kommissionen att utvärdera resultatet och kommer, om det skulle visa sig vara nödvändigt för att uppnå de vattenpolitiska målen, att lägga fram ytterligare lagstiftningsförslag om t.ex. mätning, åtgärder för naturlig vattenupptagning och vatteneffektivitetsmål.

Genomförandet och övervakningen av strategins förslag kommer att ske inom ramen för vattendirektivets gemensamma genomförandestrategi, där kommissionen ska presentera dem och följa upp dem. Kommissionen kommer att utveckla och regelbundet uppdatera en resultattavla för att kontrollera hur genomförandet fortskrider. Vattendirektivet måste ses över och eventuellt ändras senast 2019. Inför denna översyn kommer kommissionen att utvärdera hur strategins alla delar genomförs och vid behov föreslå ändringar av direktivet för att göra det lättare att uppnå målen. Dessa ändringsförslag kan i sin tur medföra att en del av de icke-bindande förslagen i strategin omvandlas till juridiskt bindande krav om frivillighetsprincipen visar sig vara otillräcklig.

I strategin anges tydliga mål och en tydlig riktning för EU:s vattenpolitik. För att uppnå dem krävs det politisk vilja och engagemang från berörda parter under kommande år.

I tabell 7 ges en översikt över strategins förslag till åtgärder som beskrivs i detta dokument och tidsplaner för att genomföra dem

|| Hur uppnår vi dem?

Specifika mål i strategin || Frivillighet || Reglering || Villkor || Finansierings-prioriteringar

Vattenprissättning som ger incitament till ökad effektivitet || Vägledning om system för handel med vatten inom den gemensamma genomförandestrategin, senast 2014 || Kontrollera efterlevnaden av artikel 9 i vattendirektivet (löpande) || Förhandsvillkor inom landsbygdsutvecklings- och sammanhållningsfonderna fr.o.m. 2014 ||

Införa mätning || || Kontrollera efterlevnaden av artikel 9 i vattendirektivet (löpande) || ||

Minska vattenanvändningen inom jordbruket || || || Förhandsvillkor för vissa bevattningsprojekt inom landsbygdens utveckling fr.o.m. 2014 ||

Minska olagligt uttag/uppdämning || Tillämpa GMES fr.o.m. 2013 || Möjligt EU-initiativ om tillsyn 2013 || Tvärvillkor inom den gemensamma jordbrukspolitiken när villkoren i kommissionens förslag har uppfyllts (dvs. tidigast 2014) ||

Öka medvetenheten om vattenkonsumtion (t.ex. i importerade/exporterade varor) || Stödja frivilliga märknings- och certifieringssystem || || ||

Maximera användningen av åtgärder för naturlig vattenupptagning (grön infrastruktur) || Vägledning inom den gemensamma genomförandestrategin senast 2014 || || Miljöanpassa första pelaren i den gemensamma jordbrukspolitiken (områden med ekologisk inriktning) fr.o.m. 2014 || Struktur- och sammanhållningsfonderna samt EIB-lån (2014–2021)

Effektiva vattenprodukter i byggnader || Kriterier för EU:s miljömärke och miljöanpassad offentlig upphandling 2013 || Arbetsplan för ekodesign 2012 || ||

 Minska läckagen || Bästa metoder/verktyg om hållbart ekonomiskt läckage 2013 || || || Struktur- och sammanhållningsfonderna samt EIB-lån (2014–2021)

 Maximera återanvändningen av vatten || || Eventuell lagstiftning 2015 || || Struktur- och sammanhållningsfonderna samt EIB-lån (2014–2021)

Förbättra förvaltningen || Ömsesidig granskning av förvaltningsplaner för avrinningsdistrikten (2013–2016) || || ||

Genomföra vattenräkenskaper Genomföra ekologiskt flöde Fastställa mål || Vägledning om vattenräkenskaper/ ekologiskt flöde inom den gemensamma genomförandestrategin senast 2014 Vägledning om fastställande av mål inom den gemensamma genomförandestrategin senast 2014 || || ||

Minska risken för översvämning || Genom grön infrastruktur (se ovan) Europeiskt varningssystem för översvämningar || Planer för hantering av översvämningsrisker senast 2015 || ||

Minska risken för torka || Genom grön infrastruktur (se ovan) Det europeiska observationsorganet för torka || Kontrollera efterlevnaden av vattendirektivets krav (löpande) || ||

Förbättra beräkningen av kostnader och fördelar || Vägledning inom den gemensamma genomförandestrategin senast 2014 || || ||

Förbättra kunskapsbasen || Uppgradera WISE senast 2015 Färdigställa JRC:s vattenekonomiska modell senast 2013 Åtgärder för att förbättra samspelet mellan vetenskap och politik inom den gemensamma genomförandestrategin (löpande) || Krav på rapportering/statistik senast 2014 || ||

Stödja utvecklingsländer || || || || Främja tillgången till säkert dricksvatten och grundläggande sanitär service Stödja en hållbar integrerad förvaltning av vattenresurser (löpande och fr.o.m. 2014–2021)

Minska föroreningarna || Rapport om läkemedel och miljön (2013) || Målinriktat kontrollera efterlevnaden av vattendirektivet, direktivet om miljökvalitetsnormer för prioriterade ämnen, nitratdirektivet, direktivet om rening av avloppsvatten och industriutsläppsdirektivet, inriktat på följande: 1. Övervaka kraven i vattendirektivet och direktivet om miljökvalitetsnormer för prioriterade ämnen. Utöka nitratkänsliga områden och stärka åtgärdsprogrammen (löpande). 3. Förbättra efterlevnaden när det gäller rening av avloppsvatten med hjälp av långsiktiga investeringsplaner (inklusive EU-medel och EIB-lån) senast 2018, genomförandeplanerna klara senast 2014. 4. Se till att tillstånden för industriutsläpp innehåller utsläppsgränsvärden som är förenliga med bästa tillgängliga teknik och tar hänsyn till relevanta vattenmål fr.o.m. 2016. Anta förslagen till ändring av direktivet om miljökvalitetsnormer för prioriterade ämnen. || Låta direktivet om en hållbar användning av bekämpningsmedel omfattas av tvärvillkoren inom den gemensamma jordbrukspolitiken när villkoren i kommissionens förslag har uppfyllts (dvs. tidigast 2014) ||

Övergripande åtgärder || Innovationspartnerskapen om vatten och för produktivitet och hållbarhet inom jordbruket fr.o.m. 2013 || Övergripande kontrollera efterlevnaden av direktiven: Vattendirektivet, direktivet om miljökvalitetsnormer för prioriterade ämnen, nitratdirektivet, direktivet om rening av avloppsvatten och industriutsläppsdirektivet || Eventuellt komma med rekommendationer inom ramen för den europeiska planeringsterminen 2013 || Övergripande prioritering av vattenmålen inom den gemensamma jordbrukspolitiken, struktur- och sammanhållningsfonderna samt EIB-lån (2014–2021)

[1]               Charting our water future, en rapport från 2030 Water Resources Group, http://www.mckinsey.com/client_service/sustainability/latest_thinking/charting_our_water_future.

[2]               http://www.eea.europa.eu/themes/water/publications-2012.

[3]               Kommissionens rapport om genomförandet av ramdirektivet för vatten (2000/60/EG) – Förvaltningsplaner för avrinningsdistrikten, och kommissionens meddelande Rapport om översynen av EU-politiken för problemet med vattenbrist och torka, som antas tillsammans med den här strategin.

[4]               Arbetsdokument från kommissionens avdelningar om kontrollen av ändamålsenligheten i EU:s sötvattenpolitik.

[5]               Arbetsdokument från kommissionens avdelningar – konsekvensbedömning, som åtföljer meddelandet Strategi för att skydda Europas vattenresurser och som innehåller en fullständig förteckning över de studier som utgör underlag till strategin.

[6]               Europaparlamentets resolution av den 3 juli 2012 om genomförandet av EU:s vattenlagstiftning, i väntan på ett nödvändigt övergripande synsätt på europeiska vattenutmaningar, http://www.europarl.europa.eu/sides/getDoc.do?type=TA&reference=P7-TA-2012-0273&language=SV&ring=A7-2012-0192. Se även regionkommitténs yttrande (av den 30 juni 2011) om de lokala och regionala myndigheternas roll i främjandet av hållbar vattenförvaltning, http://www.toad.cor.europa.eu/ViewDoc.aspx?doc=cdr%5cenve-v%5cdossiers%5cenve-v-008%5csv%5cCDR5-2011_REV2_PAC_sv.doc&docid=2770279 och Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande (av den 15 juni 2011) om integration av vattenpolitiken i övrig EU-politik, http://www.eesc.europa.eu/?i=portal.en.nat-opinions.18788.

[7]               Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på vattenpolitikens område, EGT L 327, 22.12.2000.

[8]               Så kallad hydromorfologisk påverkan som drabbar omkring 40 % av vattenförekomsterna.

[9]               Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/42/EG om bedömning av vissa planers och programs miljöpåverkan, EGT L 197, 21.7.2001.

[10]             Rådets direktiv 85/337/EEG om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt, EGT L 175, 5.7.1985, i dess ändrade lydelse. Kommissionen räknar med att den kommande översynen av MKB-direktivet också kommer att bidra till att uppnå vattenmålen genom att göra det lättare att identifiera vattenpåverkan på ett mer heltäckande sätt.

[11]             Se WFD and Hydro-morphological pressures Policy Paper, Focus on hydropower, navigation and flood defence activities – Recommendations for better policy integration på http://circa.europa.eu/Public/irc/env/wfd/library?l=/framework_directive/thematic_documents/hydromorphology/hydromorphology/_EN_1.0_&a=d.

[12]             Se t.ex. det gemensamma uttalandet om sjöfart av internationella kommissionen för skyddet av Donau, http://www.icpdr.org/main/sites/default/files/Joint_Statement_FINAL.pdf.

[13]             http://ec.europa.eu/budget/reform/commission-proposals-for-the-multiannual-financial-framework-2014-2020/index_en.htm.

[14]             Det är svårt att få tag i en tillförlitlig siffra om illegalt uttag, men enligt det spanska miljöministeriet 2006 fanns det 510 000 olagliga källor i Spanien (Illegal water use in Spain. Causes, effects and solutions, Världsnaturfonden, maj 2006).

[15]             Rådets direktiv 91/271/EEG om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse, EGT L 135, 30.5.1991.

[16]             Rådets direktiv 91/676/EEG om skydd mot att vatten förorenas av nitrater från jordbruket, EGT L 375, 31.12.1991.

[17]             Rådets direktiv 91/414/EEG om utsläppande av växtskyddsmedel på marknaden, EGT L 230, 19.8.1991, upphävt genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1107/2009, EUT L 309, 24.11.2009.

[18]             Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/1/EG om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar, EGT L 28, 29.1.2008. Direktivet kommer att ersättas av Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/75/EU om industriutsläpp, EUT L 334, 17.12.2010.

[19]             Europarlamentets och rådets förordning (EG) nr 1907/2006 av den 18 december 2006 om registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier (Reach), inrättandet av en europeisk kemikaliemyndighet, ändring av direktiv 1999/45/EG och upphävande av rådets förordning (EEG) nr 793/93 och kommissionens förordning (EG) nr 1488/94 samt rådets direktiv 76/769/EEG och kommissionens direktiv 91/155/EEG, 93/67/EEG, 93/105/EG och 2000/21/EG, EUT L 396, 30.12.2006.

[20]             Europaparlamentets och rådets direktiv 98/8/EG om utsläppande av biocidprodukter på marknaden, EGT L 123, 24.4.1998. Direktivet kommer att ersättas av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 528/2012 om tillhandahållande på marknaden och användning av biocidprodukter, EUT L 167, 27.6.2012.

[21]             Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/128/EG om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder för att uppnå en hållbar användning av bekämpningsmedel, EUT L 309, 24.11.2009.

[22]             Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/83/EG om upprättande av gemenskapsregler för humanläkemedel, EGT L 311, 28.11.2001.

[23]             Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/82/EG om upprättande av gemenskapsregler för veterinärmedicinska läkemedel, EGT L 311, 28.11.2001.

[24]             Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/27/EG av den 31 mars 2004 om ändring av direktiv 2001/83/EG om upprättande av gemenskapsregler för humanläkemedel, EUT L 136, 30.4.2004.

[25]             Se skäl 6 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/84/EU om ändring, när det gäller säkerhetsövervakning av läkemedel, av direktiv 2001/83/EG om upprättande av gemenskapsregler för humanläkemedel, EUT L 348, 31.12.2010, och skäl 3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1235/2010 om ändring, när det gäller säkerhetsövervakning av humanläkemedel, av förordning (EG) nr 726/2004 om inrättande av gemenskapsförfaranden för godkännande av och tillsyn över humanläkemedel och veterinärmedicinska läkemedel samt om inrättande av en europeisk läkemedelsmyndighet, och förordning (EG) nr 1394/2007 om läkemedel för avancerad terapi, EUT L 348, 31.12.2010.

[26]             Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiven 2000/60/EG och 2008/105/EG vad gäller prioriterade ämnen på vattenpolitikens område, KOM(2011) 876, 31.1.2012.

[27]             Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet och rådet om problemet med vattenbrist och torka i EU, KOM(2007) 414, 18.7.2007.

[28]             Färdplan för ett resurseffektivt Europa, KOM(2011) 571, 20.9.2011.

[29]             Kommissionen har efter klagomål inlett överträdelseförfaranden mot nio medlemsstater på grund av deras snäva tolkning av vattentjänster.

[30]             EU:s miljömärke, http://ec.europa.eu/environment/ecolabel/, och en miljöanpassad offentlig upphandling, http://ec.europa.eu/environment/gpp/index_en.htm.

[31]             Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/125/EG om upprättande av en ram för att fastställa krav på ekodesign för energirelaterade produkter, EUT L 285, 31.10.2009; Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/30/EU om märkning och standardiserad produktinformation som anger energirelaterade produkters användning av energi och andra resurser, EUT L 153, 18.6.2010.

[32]             http://www.eea.europa.eu/articles/the-water-we-eat.

[33]             Kommissionen har utvecklat det europeiska varningssystemet för översvämningar som ett effektivt verktyg för att öka beredskapen för gränsöverskridande översvämningar i Europa och som har antagits som en del av GMES tjänst för katastrofhantering.

[34]             Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och regionkommittén. Vår livförsäkring, vårt naturkapital – en strategi för biologisk mångfald i EU fram till 2020, KOM(2011) 244, 3.5.2011.

[35]             Arbetsdokument från kommissionens avdelningar Guidelines on best practice to limit, mitigate or compensate soil sealing, SWD(2012) 101 final/2, 15.5.2012.

[36]             Kommissionens meddelande om det europeiska innovationspartnerskapet om vatten, COM(2012) 216 final, 10.5.2012. Kommissionens meddelande om det europeiska innovationspartnerskapet för produktivitet och hållbarhet inom jordbruket, COM(2012) 79 final, 29.2.2012.

[37]             Se http://inspire.jrc.ec.europa.eu/.

[38]             Se http://ec.europa.eu/environment/seis/.

[39]             Se http://ec.europa.eu/research/horizon2020/index_en.cfm.

[40]             Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 691/2011 om europeiska miljöräkenskaper, EUT L 192, 22.7.2011.

[41]             Kommissionens meddelande Större nytta av EU:s miljöåtgärder: att stärka förtroendet genom bättre kunskap och reaktionsförmåga, COM(2012) 95 final, 7.3.2012.

[42]             Se kommunikationskampanjen ”Generation Awake” på http://www.generationawake.eu/sv.

[43]             Se European Water Stewardship på http://www.ewp.eu/activities/water-stewardship/.

[44]             Se Internationella standardiseringsorganisationen (ISO) på http://www.iso.org/iso/catalogue_detail?csnumber=43263.

[45]             Meddelande från kommissionen En gemenskapsstrategi för förebyggande av katastrofer, KOM(2009) 82 slutlig.

[46]             Kommissionen arbetar med att ta fram en integrerad anpassningsstrategi för EU till 2013.

[47]             Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/56/EG om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på havsmiljöpolitikens område, EUT L 164, 25.6.2008.

[48]             Europeisk utvecklingsrapport för 2011/2012, http://ec.europa.eu/europeaid/what/development-policies/research-development/erd-2011-2012_en.htm.

[49]             En agenda för förändring – KOM(2011) 637 slutlig, antagen den 13 oktober 2011.

[50]             Se http://www.uncsd2012.org/index.html.