This document is an excerpt from the EUR-Lex website
Document 52009PC0029
Proposal for a Council Directive on administrative cooperation in the field of taxation
Förslag till rådets direktiv om administrativt samarbete i fråga om beskattning
Förslag till rådets direktiv om administrativt samarbete i fråga om beskattning
/* KOM/2009/0029 slutlig - CNS 2009/0004 */
Förslag till rådets direktiv om administrativt samarbete i fråga om beskattning /* KOM/2009/0029 slutlig - CNS 2009/0004 */
[pic] | EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION | Bryssel den 2.2.2009 KOM(2009) 29 slutlig 2009/0004 (CNS) Förslag till RÅDETS DIREKTIV om administrativt samarbete i fråga om beskattning (framlagt av kommissionen) MOTIVERING BAKGRUND | 110 | Motiv och syfte I denna tid av globalisering växer medlemsstaternas behov av ömsesidigt bistånd i fråga om beskattning snabbt, särskilt när det gäller direkt beskattning. Utvecklingen går väldigt snabbt när man ser till skattebetalares rörlighet, antalet gränsöverskridande transaktioner och de finansiella instrumentens internationella karaktär, vilket gör det allt svårare för medlemsstaterna att beräkna skatter korrekt, samtidigt som de behåller den nationella suveräniteten när det gäller skatternas nivå. Den ökande svårigheten att korrekt beräkna skatter inverkar på skattesystemens funktion och medför dubbelbeskattning, vilket i sig stimulerar till skattefusk och skatteundandragande, samtidigt som kontrollmöjligheterna kvarstår på nationell nivå. En enskild medlemsstat kan därför inte förvalta sitt nationella skattesystem utan att få information från andra medlemsstater, särskilt när det gäller direkt beskattning. För att motverka de negativa effekterna av dessa förhållanden måste ett nytt administrativt samarbete mellan medlemsstaternas skatteförvaltningar utformas. Det behövs instrument som kan skapa förtroende mellan medlemsstaterna genom att samtliga medlemsstater får samma regler, skyldigheter och rättigheter. I nyligen avgjorda rättsfall observerades i detta hänseende att samarbetsmekanismer i praktiken kanske inte fungerar effektivt och tillfredsställande, men att medlemsstaterna inte kan motivera inskränkningar av de grundläggande friheterna med att samarbetet mellan deras skattemyndigheter är bristfälligt. En helt nytt tillvägagångssätt behövs följaktligen i det att man skapar en helt ny rättsakt, som ger medlemsstaterna befogenhet att samarbeta effektivt på internationell nivå i syfte att motverka den ständigt ökande globaliseringens negativa effekter på den inre marknaden. Det administrativa samarbetet i sig ligger på en nivå ovanför nationell lagstiftning, men det ersätter inte denna och innebär inte heller en tillnärmning av den. | 120 | Allmän bakgrund Det gällande rådsdirektivet 77/799/EEG av den 19 december 1977 om ömsesidigt bistånd mellan medlemsstaternas behöriga myndigheter i fråga om direkt beskattning och skatter på försäkringspremier utgör inte längre ett lämpligt verktyg. Dess djupgående brister utreddes av rådets högnivåarbetsgrupp för bedrägeribekämpning i en rapport från maj 2000 (dokument 8668/00) och mera nyligen i kommissionens meddelanden från 2004 (KOM(2004) 611 slutlig) och 2006 (KOM(2006) 254 slutlig). Bristerna togs också upp i medlemsstaternas yttrande under den samrådsprocess som föregick detta förslag till rådsdirektiv. Direktiv 77/799/EEG utformades i en miljö som skilde sig från dagens inre marknad, även om man beaktar de senare ändringarna. Det fanns ingen fri rörlighet 1977 och graden av integration var mycket låg. I dag måste medlemsstaterna använda andra instrument än direktivet när de behöver internationellt ömsesidigt bistånd. Denna situation skapar osäkerhet och strider mot kraven på öppenhet, likvärdig behandling, rättvis konkurrens och en smidigt fungerande inre marknad. Det gällande direktivet kan i praktiken inte längre uppfylla de nuvarande kraven på administrativt samarbete. Ett första tillvägagångssätt för att begränsa de negativa skatteeffekterna av internationella investeringar finns i direktiv 2003/48/EG om beskattning av inkomster från sparande i form av räntebetalningar. Detta direktiv berör emellertid bara en viss typ av sparande. Fast direktivet om sparande visar också att medlemsstaterna kan utbyta information på ett riktigt och effektivt sätt om man inrättar enhetliga verktyg och metoder. Ett förstärkt instrument för administrativt samarbete på skatteområdet kommer att säkerställa och bibehålla fullständig nationell suveränitet över skattetyper och skattenivåer. Till följd av avsaknaden av harmonisering på detta område utgör ett förstärkt administrativt samarbete mellan skatteförvaltningar det enda sättet att korrekt beräkna skatter och därigenom förebygga och bekämpa skattefusk och skatteundandragande. Huvudsyftet är att mera effektivt skydda medlemsstaternas ekonomiska intressen och undvika marknadssnedvridning, varför ett starkare administrativt samarbete mellan skatteförvaltningarna är av avgörande betydelse för både medlemsstaterna och EU. | 130 | Gällande bestämmelser Mellan 1979 och 1992 ingick mervärdesskatt i tillämpningsområdet för direktiv 77/799/EEG. Punktskatter ingick också i direktivets tillämpningsområde mellan 1992 och 2004. Till följd av slutsatserna i den rapport som rådets högnivåarbetsgrupp för bedrägeribekämpning lade fram i maj 2000, där man fastställde att direktivet inte kunde uppnå sina mål, lade kommissionen fram två separata utkast till förordningar, med syftet att skapa en helt ny miljö för administrativt samarbete i fråga om mervärdesskatt och punktskatter. När det gäller mervärdesskatt antogs förordning (EG) nr 1798/2003 den 7 oktober 2003, och i fråga om punktskatter antogs förordning (EG) nr 2073/2004 den 16 november 2004. Mervärdesskatt och punktskatter ingick därmed inte längre i tillämpningsområdet för direktiv 77/799/EEG. Ett liknande tillvägagångssätt används i föreliggande förslag. I det nya förstärkta direktivet finns bestämmelser om en organisationsplan och gemensamma förfaranderegler, formulär, format och kanaler för informationsutbyte. Genom direktivet inrättas även ett kommittéförfarande för att hantera tekniska åtgärder och informationsspridning och för att skapa verktyg som minimerar hindren för ett effektivt informationsutbyte. Tillämpningsområdet för direktiv 77/799/EEG är vidare begränsat till direkta skatter och försäkringspremier, medan det nuvarande förslaget täcker alla indirekta skatter som ännu inte behandlats i en EG-rättsakt, dvs. andra indirekta skatter än mervärdesskatt och punktskatter. Därigenom skapas för första gången ett regelverk för skatter som inte täcks av någon befintlig gemenskapslagstiftning. | 141 | Förenlighet med Europeiska unionens politik och mål på andra områden Ej tillämpligt. | SAMRÅD MED BERÖRDA PARTER OCH KONSEKVENSANALYS | Samråd med berörda parter | 211 | Metoder, målsektorer och deltagarnas allmänna profil Samrådet skedde i arbetsgrupper och med hjälp av ett frågeformulär rörande förslag till att förbättra den nuvarande situationen. | 212 | Sammanfattning av svaren och av hur de har beaktats Generellt anser medlemsstaterna att det gällande direktivet behöver förstärkas i samtliga avseenden. De framhåller att direktivet i sin nuvarande form inte medger en gemensam nivå på skyldigheterna som kan tjäna direktivets avsedda syften. Detaljerade ståndpunkter om innehållet i den nya rättsakten har också framförts. Kommissionen har beaktat medlemsstaternas ståndpunkter och resultatet är detta förslag till rådets direktiv. | Extern experthjälp | 229 | Någon extern experthjälp har inte behövts. | 230 | Konsekvensanalys Någon konsekvensanalys har inte gjorts beträffande detta förslag. Det andra alternativ som behandlades var att ändra det gällande direktivet. Av de skäl som beskrivits ovan ansågs detta inte lämpligt. | RÄTTSLIGA ASPEKTER | 305 | Sammanfattning av den föreslagna åtgärden Kommissionen föreslår att rådet antar ett nytt direktiv om administrativt samarbete i fråga om beskattning. Syftet är att skapa en rättsakt som är väl ägnad att förbättra det administrativa samarbetet i fråga om beskattning, så att den inre marknaden fungerar smidigt genom att man undviker de negativa effekterna av skadlig praxis på skatteområdet. Detta tillvägagångssätt innebär att samarbetet på detta område överensstämmer med de befintliga bestämmelserna om administrativt samarbete i fråga om mervärdesskatt respektive punktskatter. | 310 | Rättslig grund Artiklarna 93 och 94 i EG-fördraget. | 320 | Subsidiaritetsprincipen Subsidiaritetsprincipen är tillämplig i den mån som förslaget inte avser ett område där gemenskapen är ensam behörig. | Målen med förslaget kan av följande skäl inte uppnås i tillräcklig utsträckning av de enskilda medlemsstaterna. | 321 | De nationella skattemyndigheternas behörighet är traditionellt begränsad till deras territorier. Bekämpningen av skattefusk förutsätter åtgärder på EU-nivå, vilket bekräftats i flera kommissionsdokument. | 323 | Det administrativa samarbetet mellan dessa myndigheter skulle kunna baseras på bilaterala eller multilaterala avtal. Normalt finns bestämmelser om detta i dubbelbeskattningsavtal, vars räckvidd i allmänhet är begränsad till inkomstskatter. Det är emellertid bara genom gemensamma åtgärder på EU-nivå som en korrekt beräkning av skatter kan göras och gränsöverskridande skattefusk och skatteundandragande bekämpas. | Målen med förslaget kan av följande skäl bättre uppnås genom åtgärder på gemenskapsnivå. | 324 | Medlemsstaterna har själva uttryckt ett behov av ett övergripande mera bindande EU-regelverk, som gäller alla typer av skatter som ännu inte omfattas av EU-lagstiftning. Om man använder samma villkor, metoder och förfaranden för administrativt samarbete i fråga om samtliga dessa skatter borde myndigheternas arbete underlättas och volymen av och kvaliteten på utbytta uppgifter öka. Om man antar ett mera detaljerat direktiv vars efterlevnad kontrolleras kan detta mål uppnås lättare. | 325 | Skattefusk, varav obetalda skatter är en väsentlig del, är mycket omfattande i EU. Bekämpningen av skattefusk förutsätter förenade ansträngningar, vilket skulle underlättas av ett starkare gemenskapsinstrument med gemensamma förfaranderegler och bestämmelser om gemensamma metoder, formulär, format och kommunikationskanaler. | 326 | Kommissionen uppskattar att de administrativa samarbetstyperna kommer att öka efter antagandet av det nya direktivet (fler förfrågningar om uppgifter, spontan information, automatiska utbyten, samtidiga kontroller, granskare hos andra medlemsstaters myndigheter och informationsspridning). | 327 | Problemets karaktär kräver ett gemensamt tillvägagångssätt när det gäller villkor, förfaranderegler, principer och verktyg, vilket bara kan uppnås genom en gemensam rättsakt. | Förslaget är därför förenligt med subsidiaritetsprincipen. | Proportionalitetsprincipen Förslaget är förenligt med proportionalitetsprincipen av följande skäl: | 331 | Förslaget går bara ut på gemensamma förfaranderegler och instrument som underlättar det dagliga administrativa samarbetet mellan medlemsstaterna, vilka följaktligen förblir helt ansvariga för sin interna organisation och resursfördelning, för besluten om vad som täcks av internationellt administrativt samarbete och för hur resultaten används. | 332 | Förslaget medför inte någon ytterligare ekonomisk eller administrativ börda för gemenskapen, statliga, regionala och lokala myndigheter, ekonomiska aktörer eller privatpersoner, utan bör tvärtom innebära en rationalisering av mänskliga och ekonomiska kostnader genom att det införs en gemensam metod för internationellt administrativt samarbete. | Val av regleringsform | 341 | Föreslagen regleringsform: direktiv. | 342 | Övriga regleringsformer skulle vara olämpliga av följande skäl: Förslagets mål är att stärka och modernisera det gällande direktivets bestämmelser, för att den inre marknaden ska fungera bättre och för att det administrativa samarbetet ska bli mera ändamålsenligt. Av detta skäl är det nödvändigt att ersätta det gällande direktivets bestämmelser. Den lämpliga rättsakten i detta fall är ett direktiv. | BUDGETKONSEKVENSER | 409 | Förslaget påverkar inte gemenskapens budget. | ÖVRIGA UPPLYSNINGAR | 510 | Förenklingar | 511 | Förslaget innebär att lagstiftningen och de administrativa förfarandena förenklas för offentliga myndigheter (på EU-nivå eller nationell nivå) och för privata aktörer. | 512 | Lagstiftningen förenklas genom att den innefattar gemensamma bestämmelser som är enkla att tolka och tillämpa. | 513 | Offentliga myndigheter kommer att kunna använda gemensamma verktyg och instrument inom en på förväg fastställd organisatorisk ram. Denna samling bestämmelser kommer att förenkla användningen av internationellt administrativt samarbete. Utvidgningen av EU-lagstiftningens tillämpningsområde medför att de administrativa myndigheterna inte kommer att behöva använda olika typer av lagstiftning, var och en med sina egna regler och villkor, beroende på den typ av fordran för vilken de begär samarbete. | 514 | Privata aktörer som är föremål för internationellt administrativt samarbete kommer att behandlas likvärdigt och enligt förenklade förfaranden. | 520 | Upphävande av gällande lagstiftning Om förslaget antas kommer gällande lagstiftning att upphöra att gälla. | 570 | Närmare redogörelse för förslaget Kapitel I behandlar allmänna frågor. I artikel 1 definieras direktivets syfte och det sätt på vilket medlemsstaterna ska samarbeta med varandra. Artikel 2 handlar om direktivets tillämpningsområde och innebär att samarbetet mellan medlemsstaterna utvidgas till alla typer av skatter. Denna artikel har sin utgångspunkt i Europarådets och OECD:s gemensamma konvention om ömsesidig handräckning i skatteärenden. Tillämpningsområdet utvidgas till indirekta skatter som ännu inte omfattas av EU-lagstiftning om administrativt samarbete. Detta innebär att direktivet blir tillämpligt på alla indirekta skatter, utom mervärdesskatt och punktskatter, samt direkta skatter, vilket effektiviserar samarbetet. Artikel 3 innehåller definitioner som över huvud taget inte finns i gällande bestämmelser. Artikel 4 baseras på den arbetsfördelning som föreskrivs i den gällande förordningen om administrativt samarbete i fråga om mervärdesskatt, med nödvändiga anpassningar. I kapitel II, som handlar om informationsutbyte, avser artiklarna 5 och 6 utbyte av information på förfrågan och administrativa utredningar. I artikel 7 föreskrivs tidsfrister för att lämna information. Artikel 7.5 och 7.6 influeras av OECD:s modellavtal för utbyte av information om skattefrågor från 2002. Artikel 8 behandlar automatiskt informationsutbyte. I förslaget föreskrivs ett automatiskt informationsutbyte för ett antal inkomsttyper som ska definieras enligt kommittéförfarandet. För andra typer av inkomster får medlemsstaterna ingå tilläggsavtal. Artikel 9 täcker spontant informationsutbyte. Kapitel III behandlar andra former av administrativt samarbete. Avsnitt I reglerar tjänstemäns närvaro vid andra medlemsstaters administrativa myndigheter och deras medverkan i administrativa förfaranden. Tjänstemän från den begärande medlemsstaten får utöva de kontrollbefogenheter som tillkommer tjänstemän i den tillfrågade medlemsstaten. Avsnitt II handlar om samtidiga kontroller och artikel 11 behåller lydelsen i den befintliga artikel 8b i direktivet, vilken antogs 2004. I avsnitt III utgör artikel 12 om administrativ delgivning också en relativt ny bestämmelse i det gällande direktivet och har följaktligen behållits. I avsnitt IV skärper artikel 13 skyldigheten att ge återkoppling, med anledning av medlemsstaternas önskemål om en striktare bestämmelse. Återkoppling motiverar tjänstemännen på fältet att i högre utsträckning använda de olika formerna av informationsutbyte. Artikel 14 i avsnitt V reglerar medlemsstaternas skyldigheter att dela med sig av sina erfarenheter. Genom artikeln utvidgas rollen för den kommitté som avses i artikel 24 så att kommittén blir rådgivande. I kapitel IV behandlar artikel 15 utlämnande av uppgifter och dokument. Förslaget utgår från ett brett synsätt och syftet är att skydda medlemsstatens och skattebetalarnas intressen. I artikel 16 införs principerna om oproportionell administrativ börda och uttömning av alla möjligheter, och anger skäl för att vägra samarbete. I artikel 17 behandlas begränsningarna av dessa skyldigheter. I punkt 1 sägs att det egna skatteintresset och nationella intresset inte får utgöra en grund för vägran, och denna punkt baseras på artikel 26.4 i OECD:s modellavtal för skatter på inkomst och förmögenhet. I punkt 2, som baseras på artikel 26.5 i samma modellavtal, föreskrivs att begränsningarna i artikel 16.2 och 16.4 inte får användas som skäl för att vägra att tillhandahålla information bara för att den finns hos banker och andra finansiella institut, när informationen avser en person med skatterättslig hemvist i den begärande medlemsstaten. I artikel 18 införs principen om mest gynnad nation, enligt vilken en medlemsstat måste samarbeta med andra medlemsstater på samma villkor som gäller för ett tredjeland. I artikel 19 behandlas gemensamma formulär och datoriserade format för informationsutbyte. Gemensamma formulär håller redan på att utformas och användas i ett pilotprojekt. Det automatiska informationsutbytet kommer att baseras på de format som används för det automatiska informationsutbytet enligt artikel 9 i direktiv 2003/48/EG (beskattning av sparande). Artikel 20 återspeglar medlemsstaternas önskemål om tröskelbelopp och språkanvändning. Det är vanligt att CCN/CSI-nätet används i medlemsstaterna och detta är i linje med kommissionens önskemål att samtliga skattesystem ska använda samma informationskanaler. Artikel 21 innehåller särskilda skyldigheter när det gäller det administrativa samarbetet i fråga om beskattning inom och mellan medlemsstaterna. Artikel 22 i kapitel V fastställer regler om samarbete mellan kommissionen och medlemsstaterna. Medlemsstaterna måste lämna all relevant information om hur direktivet fungerar. I artikel 23 i kapitel VI regleras förhållandet med tredjeland. Förslaget föreskriver en obligatorisk spridning av information som kommer från ett land utanför EU, och återspeglar de nyligen avgjorda bedrägerifall där en EU-medlemsstat och ett tredjeland var involverade. Genom artikel 24 i kapitel VII inrättas en kommitté för administrativt samarbete i fråga om beskattning, som ska övervaka direktivets funktion. Den kan även agera som rådgivande kommitté. Genom artikel 25 blir det obligatoriskt att utvärdera hur direktivet fungerar, i detta fall inom fem år efter ikraftträdandet. Genom artikel 26 upphävs befintliga regler, medan artikel 27 behandlar medlemsstaternas införlivande av direktivet och artikel 28 föreskriver när direktivet ska träda i kraft och att det ska tillämpas från och med den 1 januari 2010. | E-8496 | 2009/0004 (CNS) Förslag till RÅDETS DIREKTIV om administrativt samarbete i fråga om beskattning EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artiklarna 93 och 94, med beaktande av kommissionens förslag[1], med beaktande av Europaparlamentets yttrande[2], med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande[3], och av följande skäl: 1. I denna tid av globalisering växer medlemsstaternas behov av ömsesidigt bistånd i fråga om beskattning snabbt. Utvecklingen går väldigt snabbt när man ser till skattebetalares rörlighet, antalet gränsöverskridande transaktioner och de finansiella instrumentens internationella karaktär, vilket gör det svårt för medlemsstaterna att beräkna skatter korrekt. Denna ökande svårighet inverkar på skattesystemens funktion och medför dubbelbeskattning, vilket i sig stimulerar till skattefusk och skatteundandragande, samtidigt som kontrollmöjligheterna kvarstår på nationell nivå. Denna situation äventyrar således den inre marknadens funktion. 2. En enskild medlemsstat kan därför inte förvalta sitt nationella skattesystem utan att få information från andra medlemsstater, särskilt när det gäller direkt beskattning. För att motverka de negativa effekterna av denna situation måste ett nytt administrativt samarbete mellan medlemsstaternas skatteförvaltningar utformas. Det behövs instrument som kan skapa förtroende mellan medlemsstaterna genom att samtliga medlemsstater får samma regler, skyldigheter och rättigheter. 3. En helt nytt tillvägagångssätt måste följaktligen användas genom att man skapar en ny rättsakt, som ger medlemsstaterna befogenhet att samarbeta effektivt på internationell nivå i syfte att motverka den ständigt ökande globaliseringens negativa effekter på den inre marknaden. Det administrativa samarbetet i sig ligger på en nivå ovanför nationell lagstiftning, men det ersätter inte denna och innebär inte heller en tillnärmning av den. 4. Mot bakgrund av detta innehåller det gällande rådsdirektivet 77/799/EEG av den 19 december 1977 om ömsesidigt bistånd mellan medlemsstaternas behöriga myndigheter i fråga om direkt beskattning och skatter på försäkringspremier inte längre adekvata åtgärder. Dess djupgående brister utreddes av rådets högnivåarbetsgrupp för bedrägeribekämpning i en rapport från maj 2000 (dokument 8668/00) och mera nyligen i kommissionens meddelanden från 2004 (KOM(2004) 611 slutlig) och 2006 (KOM(2006) 254 slutlig). 5. Direktiv 77/799/EEG utformades i en miljö som skilde sig från kraven på dagens inre marknad, även om man beaktar de senare ändringarna. Detta direktiv kan i dag inte längre uppfylla de nya kraven på administrativt samarbete. 6. På grund av antalet och omfattningen av de anpassningar som måste göras räcker enbart en ändring av det befintliga direktivet inte till för att man ska uppnå målen. Direktiv 77/799/EEG måste följaktligen upphävas och ersättas med en ny rättsakt. Denna rättsakt bör gälla för direkta skatter och de indirekta skatter som ännu inte omfattas av annan gemenskapslagstiftning. För detta ändamål och för att uppnå ett effektivt administrativt samarbete är ett nytt direktiv den bästa regleringsformen. 7. I synnerhet krävs tydligare och exaktare regler för det administrativa samarbetet mellan medlemsstaterna. 8. Det bör finnas fler direkta kontakter mellan lokala eller nationella avdelningar med ansvar för administrativt samarbete, samtidigt som kommunikation mellan centrala kontaktkontor för beskattning är huvudregeln. Bristen på direkta kontakter medför ineffektivitet och att arrangemangen för administrativt samarbete underutnyttjas och att kommunikationen fördröjs. Bestämmelser bör därför införas som åstadkommer flera direkta kontakter mellan myndigheterna, så att samarbetet effektiviseras och påskyndas. 9. Medlemsstaterna bör på förfrågan utbyta uppgifter som rör enskilda fall. Den tillfrågade medlemsstaten bör göra de utredningar som krävs för att ta fram uppgifterna, och den bör också iaktta fastställda tidsfrister för att besvara en förfrågan. 10. Medlemsstaterna bör automatiskt utbyta alla uppgifter när en medlemsstat har skäl att misstänka att skattelagstiftning inte har efterlevts eller sannolikt inte har efterlevts i en annan medlemsstat, när det finns risk för felaktig beskattning i en annan medlemsstat eller när en person av vilket skäl som helst i en annan medlemsstat har eller kan ha undandragit eller undvikit skatt. I synnerhet bör uppgifter utbytas automatiskt när det förekommer en konstgjord överföring av vinster mellan företag i olika medlemsstater eller när sådana transaktioner utförs mellan företag i två medlemsstater via ett tredjeland i syfte att uppnå skattefördelar. 11. Det spontana informationsutbytet mellan medlemsstaterna bör också stärkas och uppmuntras. 12. Det är viktigt att tjänstemän från en medlemsstats skatteförvaltning får närvara på en annan medlemsstats territorium och utöva de kontrollbefogenheter som tillkommer tjänstemän i den tillfrågade medlemsstaten. 13. Eftersom uppgifter om skattesituationen för en eller flera skattskyldiga personer som är etablerade i flera medlemsstater ofta är av gemensamt intresse eller kompletterar andra uppgifter, bör dessa personer kunna bli föremål för samtidiga kontroller av två eller flera medlemsstater, genom ömsesidig överenskommelse och på frivillig grund, närhelst sådana kontroller framstår som mera ändamålsenliga än kontroller som utförs av endast en medlemsstat. 14. Med hänsyn till det rättsliga kravet i vissa medlemsstater på att skattebetalare delges beslut och handlingar som påverkar deras skattskyldighet och de därav följande svårigheterna för skattemyndigheterna, inbegripet de fall där en skattebetalare har flyttat till en annan medlemsstat, är det önskvärt att skattemyndigheterna under sådana omständigheter kan begära samarbete från de behöriga myndigheterna i den medlemsstat till vilken skattebetalaren har flyttat. 15. För att uppmuntra internationellt administrativt samarbete bör återkoppling ges till de medlemsstater som skickat en förfrågan om uppgifter eller som skickat uppgifter automatiskt eller spontant. 16. För att man löpande ska kunna studera samarbetsförfaranden och utbyta erfarenheter och bästa praxis på berörda områden krävs ett samarbete mellan medlemsstaterna och kommissionen. 17. För att det administrativa samarbetet ska bli effektivt är det viktigt att uppgifter och dokument som erhålls enligt detta direktiv också kan användas för andra ändamål i den medlemsstat som erhållit dem, om detta är tillåtet enligt lagstiftningen i den medlemsstaten. Det är också viktigt att medlemsstaterna får överlämna uppgifterna till ett tredjeland. 18. Den medlemsstat som begärts lämna uppgifter kan vägra att lämna dem om den av rättsliga skäl inte får lämna uppgifterna eller om det skulle leda till att en affärshemlighet, företagshemlighet, yrkeshemlighet eller handelsprocess röjs, eller om ett röjande skulle strida mot allmän ordning. 19. En medlemsstat bör emellertid inte vägra att lämna uppgifter på grund av att de inte har ett nationellt intresse eller på grund av att uppgifterna om en person med hemvist i den andra medlemsstaten innehas av en bank, ett annat finansiellt institut, en förvaltare eller en person som agerar i egenskap av ombud eller förvaltare, eller på grund av att uppgifterna rör ägarintressen i en person. 20. Det bör även klargöras att i de fall en medlemsstat erbjuder ett tredjeland ett mera omfattande samarbete än vad som föreskrivs i detta direktiv bör den inte vägra att erbjuda de övriga medlemsstaterna ett sådant mera omfattande samarbete. 21. Informationsutbytet bör ske med hjälp av standardiserade formulär, format och kommunikationskanaler. 22. Man bör, särskilt på grundval av statistik, utvärdera hur ändamålsenligt det administrativa samarbetet är. 23. De åtgärder som är nödvändiga för att genomföra detta direktiv bör antas i enlighet med rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som ska tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter[4]. 24. Eftersom målen för den föreslagna åtgärden, dvs. ett effektivt administrativt samarbete mellan medlemsstaterna för att motverka den ökande globaliseringens negativa effekter på den inre marknaden, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och de därför, på grund av den enhetlighet och ändamålsenlighet som krävs, bättre kan uppnås på gemenskapsnivå, kan gemenskapen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål. 25. Detta direktiv är förenligt med de grundläggande rättigheter och principer som särskilt erkänns i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE. KAPITEL I ALLMÄNNA BESTÄMMELSER Artikel 1 Syfte I detta direktiv fastställs de regler och förfaranden enligt vilka medlemsstaternas administrativa myndigheter ska samarbeta med varandra och kommissionen för en korrekt beräkning av de skatter som avses i artikel 2 samt regler och förfaranden för utbyte av vissa uppgifter på elektronisk väg. Artikel 2 Tillämpningsområde 1. Detta direktiv ska tillämpas på alla typer av skatter, oavsett hur de tas ut, bortsett från indirekta skatter som redan täcks av gemenskapslagstiftning om administrativt samarbete mellan medlemsstaterna. 2. Detta direktiv ska också tillämpas på obligatoriska sociala avgifter som ska betalas till medlemsstaten eller en territoriell enhet i medlemsstaten eller till en offentlig socialförsäkringsinstitution. 3. Detta direktiv ska tillämpas på de skatter som avses i punkterna 1 och 2 och som tas ut på de territorier där fördraget är tillämpligt enligt artikel 299 i detta. Artikel 3 Definitioner I detta direktiv gäller följande definitioner: 1. behörig myndighet : varje myndighet som en medlemsstat, antingen direkt eller genom delegering, utsett för tillämpningen av detta direktiv. 2. administrativ utredning : alla kontroller, utredningar och andra åtgärder som medlemsstaterna genomför för att fullgöra sina skyldigheter att sörja för en korrekt tillämpning av skattelagstiftningen. 3. utbyte av information på förfrågan : informationsutbyte baserat på en förfrågan som en begärande medlemsstat lämnar till en tillfrågad medlemsstat avseende ett särskilt fall. 4. automatiskt informationsutbyte : systematiskt lämnande av på förhand bestämda uppgifter till en annan medlemsstat, utan föregående begäran, med i förväg fastställda regelbundna mellanrum eller i takt med att dessa uppgifter blir tillgängliga. 5. spontant informationsutbyte : osystematiskt lämnande av uppgifter till en annan medlemsstat, vid vilken tidpunkt som helst och utan föregående begäran. 6. person: a) fysisk person, b) juridisk person, c) om gällande lagstiftning medger det, en sammanslutning av personer som har befogenhet att utföra rättshandlingar men som inte har en juridisk persons rättsställning, eller d) varje juridisk form, inklusive konsortier och stiftelser, vars inkomster eller kapital omfattas av en skatt som täcks av detta direktiv. 7. ge tillträde : tillåta att den relevanta elektroniska databasen görs åtkomlig och att relevant information inhämtas på elektronisk väg. 8. på elektronisk väg : med hjälp av elektronisk utrustning för behandling (inbegripet digital signalkomprimering) och lagring av information, via kabel, radio, optisk teknik eller andra elektromagnetiska medel. 9. CCN-nätet : den gemensamma plattform som bygger på Gemensamma kommunikationsnätet (CCN), vilken gemenskapen har utformat för att säkerställa all överföring på elektronisk väg mellan behöriga myndigheter på området för tull och beskattning. Artikel 4 Organisation 1. Varje medlemsstat ska senast en månad efter detta direktivs ikraftträdande meddela kommissionen vilken myndighet som är behörig för tillämpningen av detta direktiv. Kommissionen ska informera samtliga medlemsstater om vilka myndigheter i medlemsstaterna som är behöriga. 2. Varje medlemsstat ska utse ett enda kontaktkontor för beskattning, som ska ha huvudansvaret för kontakterna med övriga medlemsstater i fråga om det administrativa samarbete som omfattas av detta direktiv. Den ska underrätta kommissionen och övriga medlemsstater om detta. 3. Den behöriga myndigheten i varje medlemsstat får utse kontaktorgan för beskattning. Kontaktorganen för beskattning ska vara andra kontor än kontaktkontoret för beskattning och ha en särskild territoriell behörighet eller ett specialiserat operativt ansvar. De ska ha befogenhet att direkt utbyta information på grundval av detta direktiv. Kontaktkontoret för beskattning ska hålla förteckningen över dessa organ aktuell och ställa den till förfogande för kontaktkontoren för beskattning i de övriga berörda medlemsstaterna och för kommissionen. 4. Varje medlemsstats behöriga myndighet får utse tjänstemän med befogenhet att direkt medverka i administrativt samarbete på grundval av detta direktiv, utom när ett särskilt tillstånd krävs enligt direktivet. Kontaktkontoret för beskattning ska hålla förteckningen över dessa behöriga tjänstemän aktuell och ställa den till förfogande för kontaktkontoren för beskattning i de övriga berörda medlemsstaterna och för kommissionen. 5. De tjänstemän som medverkar i administrativt samarbete på grundval av detta direktiv ska under alla omständigheter anses vara behöriga tjänstemän för detta ändamål i enlighet med villkor som fastställs av de behöriga myndigheterna. 6. När ett kontaktorgan för beskattning eller en behörig tjänsteman skickar eller tar emot en förfrågan eller ett svar på en förfrågan om samarbete, ska de underrätta kontaktkontoret för beskattning i sin medlemsstat i enlighet med de förfaranden som denna fastställer. 7. Om ett kontaktorgan för beskattning eller en behörig tjänsteman tar emot en förfrågan om samarbete som kräver att de agerar utom ramen för sin territoriella eller operativa behörighet, ska de utan dröjsmål överlämna denna förfrågan till kontaktkontoret för beskattning i sin medlemsstat och underrätta den myndighet som lämnat förfrågan. I detta fall ska tidsfristen enligt artikel 8 börja löpa dagen efter det att förfrågan om samarbete överlämnats till kontaktkontoret för beskattning. KAPITEL II INFORMATIONSUTBYTE AVSNITT I UTBYTE AV INFORMATION PÅ FÖRFRÅGAN Artikel 5 Förfarande för utbyte av information på förfrågan 1. På begäran av kontaktkontoret för beskattning, ett kontaktorgan för beskattning eller en behörig tjänsteman i en medlemsstat ( den begärande myndigheten ) ska kontaktkontoret för beskattning, ett kontaktorgan för beskattning eller en behörig tjänsteman i en medlemsstat som tar emot en förfrågan om samarbete ( den tillfrågade myndigheten ) meddela uppgifter som kan vara relevanta för en korrekt beräkning av sådana skatter som avses i artikel 2, inbegripet alla uppgifter som avser ett särskilt eller flera särskilda fall. 2. Den tillfrågade myndigheten ska lämna den begärande myndigheten alla relevanta uppgifter som den har tillgång till eller erhåller till följd av administrativa utredningar. Artikel 6 Administrativa utredningar 1. Den tillfrågade myndigheten ska låta genomföra de administrativa utredningar som krävs för att få fram de uppgifter som avses i artikel 5. 2. Den förfrågan som avses i artikel 5.1 får innehålla en motiverad förfrågan om en särskild administrativ utredning. Om den tillfrågade myndigheten anser att det inte behövs någon administrativ utredning, ska den omedelbart underrätta den begärande myndigheten om skälen till detta. 3. För att erhålla de begärda uppgifterna eller genomföra den begärda administrativa utredningen ska den tillfrågade myndigheten följa samma förfaranden som den skulle ha gjort om den hade agerat på eget initiativ eller på begäran av en annan myndighet i den egna medlemsstaten. Artikel 7 Tidsfrister 1. Den tillfrågade myndigheten ska lämna de uppgifter som avses i artikel 5 så snart som möjligt och senast sex månader efter det att förfrågan mottagits. Om emellertid den tillfrågade myndigheten redan har tillgång till uppgifterna ska de lämnas inom en månad. 2. För vissa särskilda kategorier av fall, inklusive komplicerade fall, kan den tillfrågade och den begärande myndigheten komma överens om andra tidsfrister än de som anges i punkt 1. 3. Den tillfrågade myndigheten ska omedelbart och under alla omständigheter inom fem arbetsdagar efter mottagandet bekräfta, för den begärande myndigheten, på elektronisk väg att den mottagit en förfrågan. 4. Den tillfrågade myndigheten ska inom en månad efter mottagandet av förfrågan underrätta den begärande myndigheten om alla brister i förfrågan och om den behöver ytterligare bakgrundsinformation. 5. Om den tillfrågade myndigheten inte kan besvara förfrågan inom tidsfristen, ska den omedelbart och under alla omständigheter inom tre månader efter mottagandet av förfrågan underrätta den begärande myndigheten om skälen till detta och om den dag som den anser sig eventuellt kunna besvara förfrågan. 6. När den tillfrågade myndigheten inte kan besvara förfrågan om uppgifter eller vägrar att besvara förfrågan, ska den omedelbart underrätta den begärande myndigheten om skälen till detta och under alla omständigheter inom en månad efter mottagandet av förfrågan. AVSNITT II AUTOMATISKT INFORMATIONSUTBYTE Artikel 8 Räckvidd och villkor för det automatiska informationsutbytet 1. Den behöriga myndigheten i varje medlemsstat ska genom ett automatiskt informationsutbyte lämna uppgifter om särskilda kategorier av inkomst och kapital till de övriga medlemsstaterna. 2. Inom två år efter detta direktivs ikraftträdande ska kommissionen enligt förfarandet i artikel 24.2 fastställa följande: a) De kategorier av inkomst och kapital som ska omfattas av direktivet. b) De typer av uppgifter som ska utbytas. c) Alla särskilda villkor eller begränsningar som gäller för någon av de kategorier som avses i a. d) Hur ofta informationsutbytet ska äga rum. e) De praktiska formerna för informationsutbytet. 3. Utöver uppgifter om de kategorier av inkomst och kapital som avses i punkt 2 ska varje medlemsstats behöriga myndighet genom ett automatiskt informationsutbyte lämna de uppgifter som krävs för en korrekt beräkning av de skatter som avses i artikel 2 till den behöriga myndigheten i varje annan berörd medlemsstat, under någon av följande omständigheter: a) Om beskattning anses äga rum i den medlemsstat som tar emot uppgifterna och kontrollsystemets effektivitet kan underlättas av de uppgifter som lämnas av ursprungsmedlemsstaten. b) Om en medlemsstat har skäl att misstänka att en skattebestämmelse inte har efterlevts eller sannolikt inte har efterlevts i den andra medlemsstaten. c) Om det finns risk för felaktig beskattning i den andra medlemsstaten. d) När skatt har eller kan ha undandragits eller undvikits av vilket skäl som helst i den andra medlemsstaten, i synnerhet när det förekommer en konstgjord överföring av vinster mellan företag i olika medlemsstater eller när sådana transaktioner utförs mellan företag i två medlemsstater via ett tredjeland i syfte att uppnå skattefördelar. 4. När medlemsstaterna ingår bilaterala eller multilaterala avtal för en korrekt beräkning av de skatter som avses i artikel 2 ska de införa bestämmelser om automatiskt informationsutbyte beträffande vissa kategorier av inkomst och kapital. För detta ändamål ska avtalen innehålla bestämmelser om följande: a) De kategorier av inkomst och kapital som ska omfattas. b) De typer av uppgifter som ska utbytas. c) Alla särskilda villkor eller begränsningar som gäller för någon av de kategorier som avses i a. d) Hur ofta informationsutbytet ska äga rum. e) De praktiska formerna för informationsutbytet. Medlemsstaterna ska vidarebefordra ingångna avtal till kommissionen. Kommissionen ska göra dessa avtal tillgängliga för alla övriga medlemsstater. Kommissionen ska fastställa ett modellavtal enligt förfarandet i artikel 24.2. AVSNITT III SPONTANT INFORMATIONSUTBYTE Artikel 9 Räckvidd och villkor Medlemsstaternas behöriga myndigheter får under alla förhållanden genom spontant informationsutbyte lämna varandra alla sådana uppgifter enligt artikel 1 som de känner till, i synnerhet när beskattning anses äga rum i den medlemsstat som tar emot uppgifterna och när kontrollsystemets effektivitet kan underlättas av de uppgifter som lämnas av ursprungsmedlemsstaten. KAPITEL III ANDRA FORMER AV ADMINISTRATIVT SAMARBETE AVSNITT I NÄRVARO VID DE ADMINISTRATIVA MYNDIGHETERNA OCH MEDVERKAN I ADMINISTRATIVA UTREDNINGAR Artikel 10 Räckvidd och villkor 1. Genom överenskommelse mellan den begärande myndigheten och den tillfrågade myndigheten, och på de villkor som fastställts av den senare, får tjänstemän som bemyndigats av den begärande myndigheten och i syfte att utbyta sådana uppgifter som avses i artikel 1 a) närvara vid de kontor där de administrativa myndigheterna i den tillfrågade myndighetens medlemsstat utför sin verksamhet, b) närvara vid administrativa utredningar som utförs på den tillfrågade medlemsstatens territorium. Om de begärda uppgifterna finns i dokumentation som den tillfrågade myndighetens tjänstemän har tillgång till, ska den begärande myndighetens tjänstemän få kopior av denna dokumentation. 2. När tjänstemän från den begärande myndigheten närvarar vid administrativa utredningar enligt punkt 1 får de utöva de kontrollbefogenheter som tillkommer tjänstemän hos den tillfrågade myndigheten, på villkor att de utövar dessa befogenheter i enlighet med den tillfrågade medlemsstatens lagar och andra författningar. Om den person som är föremål för utredning vägrar att respektera de kontrollåtgärder som utförs av tjänstemän från den begärande myndigheten ska den tillfrågade myndigheten behandla denna vägran som om den hade skett mot dess egna tjänstemän. 3. Av den begärande myndigheten bemyndigade tjänstemän som uppehåller sig i en annan medlemsstat i enlighet med punkt 1 ska alltid kunna uppvisa ett skriftligt tillstånd, där deras identitet och befattning anges. AVSNITT II SAMTIDIGA KONTROLLER Artikel 11 Samtidiga kontroller 1. När två eller fler medlemsstater kommer överens om att på eget territorium utföra samtidiga kontroller av en eller flera personer som är av gemensamt eller kompletterande intresse för dem och när de erhålla uppgifterna ska utbytas ska punkterna 2, 3 och 4 tillämpas. 2. Varje medlemsstats behöriga myndighet ska självständigt identifiera de personer som den avser att föreslå för en samtidig kontroll. Myndigheten i fråga ska underrätta respektive behörig myndighet i övriga berörda medlemsstater om alla ärenden som den föreslår ska omfattas av en samtidig kontroll och ska motivera sitt val. Den ska ange den tidsperiod under vilken sådana kontroller ska utföras. 3. Den behöriga myndigheten i varje berörd medlemsstat ska avgöra om den önskar delta i samtidiga kontroller. Denna myndighet ska meddela den behöriga myndighet som föreslagit en samtidig kontroll sitt samtycke till eller en motiverad vägran att delta i kontrollen. 4. Varje behörig myndighet i de berörda medlemsstaterna ska utse en företrädare med ansvar för att övervaka och samordna kontrollen. AVSNITT III ADMINISTRATIV DELGIVNING Artikel 12 Begäran om delgivning 1. På begäran av den behöriga myndigheten i en medlemsstat ska den behöriga myndigheten i en annan medlemsstat, i enlighet med gällande bestämmelser om delgivning av liknande handlingar i den tillfrågade medlemsstaten, delge mottagaren alla handlingar och beslut som kommer från de administrativa myndigheterna i den begärande medlemsstaten och som rör tillämpningen på dess territorium av lagstiftning om skatter som omfattas av detta direktiv. 2. Begäran om delgivning ska innehålla uppgift om ämnet för den handling eller det beslut som ska delges och om mottagarens namn och adress samt alla andra uppgifter som kan underlätta identifiering av mottagaren. 3. Den tillfrågade myndigheten ska omedelbart underrätta den begärande myndigheten om hur begäran om delgivning behandlats, framför allt om den dag då beslutet eller handlingen delgivits mottagaren. AVSNITT IV ÅTERKOPPLING Artikel 13 Villkor 1. Medlemsstaternas behöriga myndigheter ska ge återkoppling till andra medlemsstater så snart som möjligt och senast inom tre månader efter att de gjort bruk av ett svar på en förfrågan om uppgifter eller spontan information. 2. Medlemsstaternas behöriga myndigheter ska ge återkoppling rörande automatiska informationsutbyten till övriga berörda medlemsstater en gång per år. När återkopplingen avser uppgifter som lämnats enligt artikel 8.1 och 8.2 ska tidsfristen för återkoppling fastställas enligt förfarandet i artikel 24.2. När återkopplingen avser uppgifter som lämnats enligt artikel 8.3 och 8.4 ska tidsfristen för återkoppling fastställas genom överenskommelse mellan de berörda medlemsstaterna. 3. Kommissionen ska fastställa de praktiska formerna enligt förfarandet i artikel 24.2. AVSNITT V UTBYTE AV BÄSTA PRAXIS OCH ERFARENHETER Artikel 14 Räckvidd och villkor 1. Tillsammans med kommissionen ska medlemsstaterna övervaka det administrativa samarbetet enligt detta direktiv och dela med sig av sina erfarenheter, i syfte att förbättra samarbetet och vid behov utforma regler på de berörda områdena. 2. Kommissionen får anta riktlinjer enligt förfarandet i artikel 24.3, särskilt i fråga om följande: a) Landprofiler med inriktning på att sprida information om nationell lagstiftning som tillämpas i varje medlemsstat i fråga om administrativt samarbete för beskattning. b) Tekniker för riskhantering. c) Varje annan åtgärd som anses nödvändig för utbyte av bästa praxis och erfarenheter. KAPITEL IV VILLKOR FÖR DET ADMINISTRATIVA SAMARBETET Artikel 15 Utlämnande av uppgifter och dokument 1. Uppgifter och dokument som erhållits av en begärande eller tillfrågad myndighet enligt detta direktiv får utlämnas till andra myndigheter inom samma medlemsstat, om detta är tillåtet enligt lagstiftningen i den medlemsstaten och även om uppgifterna skulle kunna användas för andra ändamål än de som avses i artikel 2. 2. När en behörig myndighet i en medlemsstat anser att uppgifter som den har tagit emot från en annan medlemsstats behöriga myndighet sannolikt kan vara till nytta för en tredje medlemsstats behöriga myndighet, får den lämna uppgifterna till denna senare behöriga myndighet om detta är i enlighet med reglerna och förfarandena i detta direktiv. 3. Uppgifter, rapporter, redogörelser och andra dokument, eller vidimerade kopior av eller utdrag ur sådana, som den tillfrågade myndigheten erhållit och överlämnat till den begärande myndigheten i enlighet med detta direktiv får åberopas/användas som bevisning av behöriga instanser i den begärande myndighetens medlemsstat, på samma villkor som för liknande uppgifter, rapporter, redogörelser och andra dokument som överlämnats av en annan myndighet i det landet. Artikel 16 Skyldigheter 1. En tillfrågad myndighet i en medlemsstat ska ge en begärande myndighet i en annan medlemsstat de uppgifter som avses i artikel 5, under förutsättning att a) antalet och arten av de förfrågningar om uppgifter som görs av den begärande myndigheten inom en viss period inte innebär en oproportionell administrativ börda för den tillfrågade myndigheten, b) den begärande myndigheten har uttömt de vanliga informationskällor som den allt efter omständigheterna kan använda för att skaffa de begärda uppgifterna, utan att riskera det önskade resultatet. 2. Detta direktiv ska inte medföra någon skyldighet för en medlemsstat från vilken uppgifter begärs att utföra utredningar eller överlämna uppgifter, om det skulle strida mot den medlemsstatens lagstiftning att för egna ändamål utföra sådana utredningar eller inhämta de begärda uppgifterna. 3. Den behöriga myndigheten i en tillfrågad medlemsstat får vägra att lämna uppgifter, om den begärande medlemsstaten av rättsliga skäl inte får lämna liknande uppgifter. 4. Tillhandahållande av uppgifter får vägras, om det skulle leda till att en affärshemlighet, företagshemlighet, yrkeshemlighet eller handelsprocess röjs, eller om det gäller uppgifter vars röjande skulle strida mot allmän ordning. 5. Den tillfrågade myndigheten ska underrätta den begärande myndigheten om skälen till att en förfrågan om uppgifter inte besvaras. 6. Originalhandlingar ska tillhandahållas endast om detta inte strider mot de gällande bestämmelserna i den tillfrågade myndighetens medlemsstat. Artikel 17 Begränsningar 1. När en medlemsstat begär uppgifter i enlighet med detta direktiv ska den andra medlemsstaten vidta de åtgärder som behövs för att erhålla de begärda uppgifterna, även om medlemsstaten kanske inte behöver dessa uppgifter för egna skatteändamål. Denna skyldighet ska inte påverka tillämpningen av artikel 16.2, 16.3 och 16.4, som inte får åberopas som ett sätt för en medlemsstat att vägra att lämna uppgifter enbart till följd av att den inte har något nationellt intresse av sådana uppgifter. 2. Artikel 16.2 och 16.4 får inte tolkas som att den tillåter en medlemsstats tillfrågade myndighet att vägra att lämna uppgifter om en person med skatterättslig hemvist i den begärande myndighetens medlemsstat enbart på grund av att dessa uppgifter innehas av en bank, ett annat finansiellt institut, en förvaltare eller en person som agerar i egenskap av ombud eller förvaltare, eller på grund av att uppgifterna rör ägarintressen i en person. Artikel 18 Mera omfattande samarbete När en medlemsstat erbjuder ett tredjeland ett mera omfattande samarbete än vad som föreskrivs i detta direktiv får den inte vägra att erbjuda de övriga medlemsstaterna ett sådant mera omfattande samarbete. Artikel 19 Standardformulär och standardiserade datorformat 1. Förfrågningar om uppgifter och administrativa utredningar enligt artikel 5 och svar på dessa, mottagningsbevis, förfrågningar om ytterligare bakgrundsinformation och oförmåga eller vägran att besvara enligt artikel 6 ska i möjligaste mån skickas med hjälp av ett standardformulär, som antas av kommissionen enligt förfarandet i artikel 24.2. Standardformulären får åtföljas av rapporter, redogörelser och alla andra typer av dokument, eller vidimerade kopior av eller utdrag ur dessa. 2. Spontan information enligt artikel 8, begäran om administrativ delgivning enligt artikel 12 och återkoppling enligt artikel 13 ska lämnas med hjälp av det standardformulär som avses i punkt 1. 3. Automatiskt informationsutbyte enligt artikel 7 ska ske med användning av ett standardiserat datorformat som syftar till att underlätta automatiskt informationsutbyte, som baseras på det befintliga datorformatet i enlighet med artikel 9 i rådets direktiv 2003/48/EG[5], som ska användas för alla typer av automatiskt informationsutbyte och ska fastställas av kommissionen enligt förfarandet i artikel 24.2. Artikel 20 Praktiska arrangemang 1. Information som tillhandahålls i enlighet med detta direktiv ska i möjligaste mån lämnas på elektronisk väg med hjälp av Gemensamma kommunikationsnätet (CCN-nätet). I enlighet med förfarandet i artikel 24.2 ska kommissionen vid behov anta de praktiska arrangemang som krävs för att genomföra första stycket. 2. Kommissionen ska ansvara för den utveckling av CCN-nätet som krävs för att denna information ska kunna utbytas mellan medlemsstaterna. Medlemsstaterna ska ansvara för den utveckling av sina system som behövs för att denna information ska kunna utbytas med hjälp av CCN-nätet. Medlemsstaterna ska avstå från ersättningskrav för utgifter som uppstår vid tillämpningen av detta direktiv, utom i tillämpliga fall för expertarvoden. 3. Personer som är vederbörligen ackrediterade av Europeiska kommissionens ackrediteringsmyndighet för säkerhet kan få tillgång till denna information endast i den mån det är nödvändigt för drift, underhåll och utveckling av CCN-nätet. 4. En förfrågan om samarbete, inbegripet begäran om delgivning, och bifogade dokument får avfattas på varje språk som den tillfrågade och den begärande myndigheten kommit överens om. Sådana förfrågningar ska åtföljas av en översättning till det officiella språket eller något av de officiella språken i den tillfrågade myndighetens medlemsstat endast i de särskilda fall när denna myndighet motiverar begäran om översättning. 5. Kommissionen får enligt förfarandet i artikel 24.2 fastställa en miniminivå för det skattebelopp som får ge upphov till en förfrågan om samarbete eller ett automatiskt eller spontant informationsutbyte. Artikel 21 Särskilda skyldigheter 1. Medlemsstaterna ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att a) säkerställa en ändamålsenlig intern samordning mellan de myndigheter som avses i artikel 4, b) upprätta ett direkt samarbete mellan de myndigheter som avses i artikel 4, c) se till att de arrangemang för administrativt samarbete som föreskrivs i detta direktiv fungerar på ett smidigt sätt. 2. Kommissionen ska till varje medlemsstat vidarebefordra all allmän information avseende genomförande och tillämpning av detta direktiv som den tar emot och som den har möjlighet att tillhandahålla. KAPITEL V SAMARBETE MED KOMMISSIONEN Artikel 22 Utvärdering 1. Medlemsstaterna och kommissionen ska undersöka och utvärdera hur det administrativa samarbete som föreskrivs i detta direktiv fungerar. 2. Medlemsstaterna ska till kommissionen lämna all relevant information som krävs för att utvärdera hur ändamålsenligt det administrativa samarbetet enligt detta direktiv är när det gäller att bekämpa skatteundandragande och skatteflykt. 3. Medlemsstaterna ska till kommissionen lämna en årlig bedömning av ändamålsenligheten hos det automatiska informationsutbyte som avses i artikel 8 samt de praktiska resultat som uppnåtts. Kommissionen ska enligt förfarandet i artikel 24.2 fastställa formerna för denna årliga bedömning och villkoren för att tillhandahålla den. 4. Kommissionen ska enligt förfarandet i artikel 24.2 fastställa en förteckning över de statistiska uppgifter som medlemsstaterna ska lämna för utvärderingen av detta direktiv. KAPITEL VI SAMARBETE MED TREDJELAND Artikel 23 Informationsutbyte med tredjeland 1. När en medlemsstats behöriga myndighet från ett tredjeland tar emot uppgifter för en korrekt beräkning av de skatter som avses i artikel 2 ska denna myndighet vidarebefordra dessa uppgifter till de medlemsstaters behöriga myndigheter som kan behöva dem och under alla omständigheter till alla de som begär det, om inte detta strider mot internationella avtal med det tredjelandet. Medlemsstaterna ska se till att framtida avtal som de ingår med tredjeland inte innehåller bestämmelser om att sådana uppgifter inte får vidarebefordras. 2. De behöriga myndigheterna får i enlighet med nationella bestämmelser om överföring av personuppgifter till tredjeland lämna uppgifter som erhållits enligt detta direktiv till ett tredjeland, om samtliga följande villkor är uppfyllda: a) Samtliga behöriga myndigheter som lämnat uppgifterna har samtyckt till att de överförs. b) Det berörda tredjelandet har åtagit sig att erbjuda det samarbete som krävs för insamling av bevisning för den oriktiga eller olagliga karaktären av transaktioner som verkar strida mot eller utgöra en överträdelse av skattelagstiftningen. KAPITEL VII ALLMÄNNA BESTÄMMELSER OCH SLUTBESTÄMMELSER Artikel 24 Kommitté 1. Kommissionen ska biträdas av en kommitté för administrativt samarbete i fråga om beskattning. 2. När det hänvisas till denna punkt ska artiklarna 5 och 7 i beslut 1999/468/EG tillämpas. Den tid som avses i artikel 5.6 i beslut 1999/468/EG ska vara tre månader. 3. Kommittén för administrativt samarbete i fråga om beskattning ska utöver sitt uppdrag enligt punkt 2 granska frågor som dess ordförande tar upp, antingen på eget initiativ eller på begäran av företrädaren för en medlemsstat, beträffande tillämpningen av detta direktiv. Artikel 25 Rapportering Senast fem år efter dagen för införlivande av detta direktiv enligt artikel 27.1 första meningen ska kommissionen lämna en rapport om tillämpningen av direktivet till Europaparlamentet och rådet. Artikel 26 Upphävande av direktiv 77/799/EEG Direktiv 77/799/EEG ska upphöra att gälla den 1 januari 2010. Hänvisningar till det upphävda direktivet ska anses som hänvisningar till det här direktivet. Artikel 27 Införlivande 1. Medlemsstaterna ska senast den 1 januari 2010 sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv. De ska till kommissionen genast överlämna texten till dessa bestämmelser tillsammans med en jämförelsetabell över dessa bestämmelser och detta direktiv. När en medlemsstat antar dessa bestämmelser ska de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen ska göras ska varje medlemsstat själv utfärda. 2. Medlemsstaterna ska till kommissionen överlämna texten till de centrala bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar inom det område som omfattas av detta direktiv. Artikel 28 Slutbestämmelser Detta direktiv träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning . Artikel 29 Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna. . . Utfärdat i Bryssel den På rådets vägnar Ordförande [1] EUT C […], […], s. […]. [2] EUT C […], […], s. […]. [3] EUT C […], […], s. […]. [4] EGT L 184, 17.7.1999, s. 23. [5] EUT L 157, 26.6.2003, s. 38.