22.9.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 228/107

1.1.1

Kommissionens ansträngningar när det gäller att göra kvinnor mer jämställda på arbetsmarknaden och skapa möjligheter för dem som har planer på att söka anställning eller att bli egenföretagare eller entreprenörer förtjänar beröm. För det civila samhället är emellertid det omarbetade direktivets titel (1) missvisande, eftersom det inte behandlar jämställdhet mellan kvinnliga och manliga egenföretagare utan fokuserar på social trygghet och sociala förmåner vid graviditet och moderskap för kvinnliga egenföretagare, utbetalning från socialförsäkringssystemet till medhjälpande makar och ledighet för anhörigvård. Jämställdhet måste ses i ett helhetsperspektiv som tar hänsyn till dess konsekvenser på andra områden, exempelvis sociala rättigheter och lika möjligheter, samt familjens och barnens rättigheter.

1.1.2

Kommissionen bör se över vart och ett av de tre olika områden som behandlas i direktivet för att se till att de beaktas i tillräckligt hög grad vad gäller jämlikhet. Kommittén är medveten om att social trygghet faller under GD Sysselsättning och socialpolitiks ansvarsområde, men vill framhålla att egenföretagare och anställda inte bör behandlas utifrån samma förutsättningar.

1.1.3

Om rättigheterna verkligen ska förbättras måste alla föreslagna åtgärder och instrument vara konkreta och genomförbara. De föreslagna ändringarna av detta direktiv bidrar otvivelaktigt till att förbättra situationen, ur gemenskapsrättslig synvinkel, för kvinnor som har barn och som är egenföretagare eller arbetar som medhjälpande makar, och kommer följaktligen också att få positiva effekter för deras barn. EESK anser att en omarbetning av direktivet är nödvändig.

1.1.4

Ett mer konsekvent genomdrivande av lagstiftningen om jämställdhetsfrågor skulle ge ett bättre resultat när det gäller att undanröja ojämlikhet om detta tillämpades i ett större antal fall. Kommissionen bör därför utreda orsakerna till det bristfälliga genomförandet.

1.1.5

Inom ramen för sina ansträngningar att öka antalet egenföretagare, särskilt de kvinnliga, måste EU ta hänsyn till vilka värderingar som är viktiga för dem som vill starta egna företag. Detta, tillsammans med en allmän kulturell förändring mot entreprenörskap i Europa, skulle visa var kommissionens generaldirektorat bör koncentrera sina ansträngningar.

1.1.6

Eventuella höjningar av de sociala avgifterna eller ökad administration, inte bara när det gäller staten utan även företagen, måste noggrant övervägas.

1.1.7

Vi måste fråga oss hur stor kostnaden för översynen av detta direktiv skulle bli. Den konsekvensanalys som lagts fram av kommissionen visar tydligt att fördelarna för medlemsstaterna är relativt obetydliga.

1.2.1

Det ligger i sakens natur att egenföretagandet har många unika egenskaper. Egenföretagare kan inte jämföras med anställda, och begreppet ”egenföretagare” kan inte heller användas som en allmän term för entreprenörer.

1.2.2

Kommittén inser att det är svårt att föreställa sig hur bestämmelser i fråga om graviditet och moderskap för kvinnliga egenföretagare skulle fungera. De affärsförbindelser och det ansvar som hör samman med egenföretagande innebär att en längre frånvaro endast är möjlig om den föregås av omfattande planering och om man har en tryggad ekonomi eller lämplig personal som kan utföra arbetet. Om en sådan frånvaro inte planeras grundligt kan det innebära uppsagda eller förlorade kontrakt, särskilt när det gäller mycket små företag.

1.2.3

Alla förslag till åtgärder måste ta hänsyn till den tid som behövs för ett normalt graviditetsförlopp, mammans fysiska återhämtning efter födseln, den tid mamman behöver för att knyta an till barnet, samt babyns välbefinnande.

1.2.4

Kommissionen föreslår tyvärr inga lösningar på något av ovannämnda problem och överlåter dessa överväganden till den enskilda medlemsstaten. De flesta kvinnliga egenföretagare skulle tvingas lära upp en ersättare, stänga företaget eller fortsätta att arbeta under hela den gängse mammaledighetsperioden, vilket är fallet för alla kvinnliga egenföretagare enligt nu gällande lagstiftning.

1.3.1

Rent generellt behandlar direktivet inte det bristande erkännandet när det gäller ”medhjälpande makar”, kvaliteten på och omfattningen av deras bidrag till företaget, och inte heller de politiska åtgärder som behövs för att stödja dessa kvinnor. I direktivet föreslås inte några åtgärder för att förbättra medhjälpande makars sociala och ekonomiska ställning och inte heller deras sociala skydd.

1.3.2

Medlemsstaternas behörighet på detta område måste respekteras och de måste själva utveckla olika metoder för att inlemma dessa ”arbetstagare” i sina respektive sysselsättnings- och försäkringssystem och via dem i de sociala trygghetssystemen. Det mervärde EU kan bidra med består i att stödja utbyte av information och god praxis inom ramen för den öppna samordningsmetoden (2).

1.3.3

Kommissionen bör undersöka orsakerna till att medhjälpande makar står utanför den formella ekonomin och de frivilliga socialskyddsbestämmelserna samt de problem som uppstår när makar har separerat men fortfarande är affärspartner.

2.1

Kvinnor deltar aktivt i samhällslivet såväl i socialt som i ekonomiskt avseende, men ofta utan erkännande, lön och rättslig ställning. EU måste framför allt koncentrera sig på att genomföra Lissabonstrategin, och ett sätt att uppnå detta som särskilt bör poängteras är att öka antalet kvinnor på arbetsmarknaden och antalet entreprenörer, särskilt kvinnliga.

2.2

Syftet med det nya direktiv som föreslås ersätta direktiv 86/613/EEG är att ta itu med tillkortakommanden på området för egenföretagande och stöd till makar som arbetar i familjeföretag genom följande åtgärder:

3.1

Kommissionens ansträngningar när det gäller att göra kvinnor mer jämställda på arbetsmarknaden och skapa möjligheter för dem som har planer på att söka anställning eller att bli egenföretagare eller entreprenörer förtjänar beröm. Då förändringar genomförs bör man emellertid ta hänsyn till vilka konsekvenser de får för alla berörda parter i fråga om kostnader, tid och resurser.

3.2

Om olika slags rättigheter verkligen ska förbättras måste alla föreslagna åtgärder vara klara, konkreta och genomförbara. Detta direktiv förefaller tyvärr inte erbjuda tillräckliga fördelar – tillämpbara och genomförbara – för att komma till rätta med den bristande jämställdheten. Förslaget är dessutom förvirrande eftersom det belyser tre olika frågor som diskuteras i ett och samma dokument, liksom de nationella organen för likabehandling.

3.3

I den rättsliga ramen på gemenskapsnivå finns det en rad lagstiftningsåtgärder som förbjuder könsdiskriminering. Enligt all europeisk statistik har kvinnor emellertid fortfarande lägre lön än män, och de är underrepresenterade inom politiken, på arbetsmarknaden, inom företagsledningarna och som entreprenörer. Det behövs ett mer konsekvent genomförande av den befintliga lagstiftningen, och kommissionen bör först se över den bristande tillämpningen av den nuvarande ramstrategin för jämställdhet.

3.4

Inom ramen för sina ansträngningar att öka antalet egenföretagare, särskilt de kvinnliga, måste EU ta hänsyn till vilka värderingar som är viktiga för dem som vill starta egna företag (3). Att införa bestämmelser i fråga om graviditet och moderskap kommer kanske inte att ha någon inverkan på det antal kvinnor som planerar att bli egna företagare. Kommissionens egen statistik tyder på att antalet nyetableringar, både manliga och kvinnliga, sjunker, beroende på den negativa attityden till egetföretagande i Europa. Det behövs en kulturell förändring om man vill uppnå en positiv utveckling på detta område. EU:s nya ”Small Business Act” (4) skulle exempelvis kunna erbjuda mer omfattande åtgärder för att stödja kvinnliga entreprenörer.

3.5

Det sociala skyddet faller inom medlemsstaternas behörighetsområde. Det nya direktivet stöds för närvarande inte av samtliga medlemsstater, och löper risk att bli ineffektivt på EU-nivå och därigenom meningslöst. Förslaget till direktiv behöver förbättras avsevärt genom att det införs minimiskyddsnivåer som sedan genomförs i samtliga medlemsstater om direktivet ska bli verkligt effektivt. De åtgärder kommissionen föreslår är generellt sett normativa och tar inte hänsyn till medlemsstaternas mycket varierande sociala trygghetssystem eller principen om bättre lagstiftning.

3.6

Småföretag och egenföretagare, särskilt inom jordbruks- och hantverkssektorn samt bland små och medelstora företag, har ofta begränsade ekonomiska resurser och alla ytterligare bördor kan betraktas som något negativt, även om ett socialt skydd kan utgöra ett säkerhetsnät för potentiella mödrar och medhjälpande makar. Eventuella höjningar av de sociala avgifterna – eller ökad administration, inte bara för staten utan även för företagen, måste analyseras noga.

3.7

Syftet med de ändringar som införs genom det nya direktivet är att ta itu med jämställdhetsproblematiken, men föräldraledighet och manliga egenföretagares pappaledighet omnämns knappast.

3.8

I enlighet med FN:s konvention om barnets rättigheter (5) bör kommissionen i ett parallellt förfarande undersöka vilka konsekvenser de föreslagna åtgärderna får för barnen. Barn har rätt att bli väl omhändertagna och deras välbefinnande måste garanteras.

4.1

Kommissionen har gjort en omfattande konsekvensanalys av direktivet genom samråd med en rad berörda parter. Efter att ha tagit del av konsekvensanalysen anser EESK att det finns alltför många obesvarade frågor, särskilt när det gäller om förslaget till omarbetning verkligen kommer att få effekter, om det är tydligt och hur det ska genomföras.

4.2

Egenföretagare kan indelas i en rad olika kategorier: entreprenörer, företagsägare, frilansare, hemmaarbetande samt ”falska egenföretagare”, som utför arbete på underentreprenad för sina ursprungliga arbetsgivare i egenskap av egenföretagare. Det är emellertid mycket viktigt att egenföretagare och medhjälpande makar har valfrihet när det gäller skyddet vid graviditet och moderskap, eftersom man därigenom respekterar valet att vara oberoende och självständig, vilket per definition kännetecknar egenföretagandet. Att införa ett krav att kvinnliga egenföretagare måste ta ledigt under en längre period är oförenligt med målet att deras företag ska fungera bra, och skulle mycket ofta kunna innebära ett stort avbräck i verksamheten. Det aktuella direktivet bör följaktligen inte innehålla några direkta hänvisningar till direktiv 92/85/EEG om mammaledighet. Det är olämpligt att försöka anpassa bestämmelserna för barnledighet för egenföretagare och medhjälpande makar till de bestämmelser som gäller för anställda.

4.3

Större klarhet krävs när det gäller hur medlemsstaterna ska administrera den mammaledighet som avses i artikel 7.1 för de kvinnor som inte har någon anställning. Dessa kvinnor bestämmer själva över sin arbetstid och kan välja när de vill vara lediga. De behöver inte något tillstånd för sin ”ledighet”.

4.4

Vidare ska medlemsstaterna inte bara betala ut bidrag, utan även bistå med stöd i form av en tillfällig ersättare. Bestämmelser för stöd i form av ersättare för kvinnliga egenföretagare och medhjälpande makar är lika viktiga som ekonomiska bidrag. Man bör undvika att fastställa en prioritetsordning för dessa förmåner i direktivet. Vidare bör nivån för vad som är en skälig ersättning fastställas på nationell nivå, med beaktande av den objektiva skillnaden mellan egenföretagare och medhjälpande makar.

4.5

Man måste även uppmärksamma konsekvenserna av artikel 7.4 som föreskriver att ”medhjälpande makar så vitt möjligt ska ha tillgång till tjänster som tillhandahåller en tillfällig ersättare” under mammaledigheten. Det finns inte något sådant krav när det gäller direkt anställda i ett företag, och att införa detta krav för medhjälpande makar skulle bli en administrativt besvärlig och dyr börda, framför allt för mindre företag och staten.

4.6

Större klarhet krävs i fråga om artikel 7.2 när det gäller att garantera en skälig ersättning under mammaledigheten, till skillnad från artikel 6, där det anges att medhjälpande makar ska omfattas av sociala förmåner ”på samma villkor som de som gäller för egenföretagare” och artikel 11.4 i direktivet om mammaledighet, enligt vilken medlemsstaterna kan ställa vissa villkor för att en arbetstagare ska ha rätt till sociala förmåner vid moderskap.

4.7

Egenföretagare arbetar i allmänhet fler timmar per dag än anställda, vilket innebär att kvinnliga egenföretagare förutom andra bekymmer även kan ha problem med barnomsorgen. Inte heller här utfärdar kommissionen några rekommendationer angående bestämmelser om barnomsorg eller egenföretagarnas vårdansvar. Samtliga medlemsstater bör främja en tillgänglig och överkomlig barnsomsorg av hög kvalitet, och på så sätt bidra till att förbättra möjligheterna för egenföretagare och medhjälpande makar att förena yrkes- och familjeliv på samma sätt som görs för anställda.

4.8

Direktivets allmänna mål är att öka jämställdheten mellan könen när det gäller egenföretagare och medhjälpande makar. Kommissionen hoppas dessutom att direktivet kommer att bidra till att öka antalet kvinnliga egenföretagare, förbättra medhjälpande makars ställning, öka antalet medhjälpande makar som omfattas av de sociala trygghetssystemen och ge egenföretagare och medhjälpande makar effektiva rättsmedel. Man kan emellertid konstatera följande:

4.9

18 av 27 medlemsstater erbjuder redan medhjälpande makar och egenföretagare möjlighet att göra frivilliga inbetalningar och därigenom få rätt till sociala förmåner vid graviditet och moderskap. Samtliga medlemsstater måste erbjuda denna möjlighet och därigenom säkra att kvinnor som så önskar kan omfattas av socialförsäkringssystemet. Det är oacceptabelt att en medlemsstat kan besluta att vissa personer inte har rätt att betala in till socialförsäkringssystemet för att skydda sig själva inom ramen för ett offentligt system, vare sig de är anställda eller egenföretagare eller inte är anställda, vilket för närvarande är fallet med medhjälpande makar.

4.10

I artikel 6 föreslås att det inrättas en helt ny kategori inom socialförsäkringssystemet (varken anställd, egenföretagare eller frivilligt försäkrad). Kommittén anser emellertid att det inte finns något som motiverar inrättandet av en ny kategori inom socialförsäkringen eller i fråga om ersättning vid graviditet och moderskap.

4.11

Medhjälpande makar utgör en del av den ”osynliga” ekonomin. De bidrar till Europa men förblir en dold kategori. Deras rättsliga ställning, antingen som egenföretagare eller som anställda, måste bli föremål för diskussion. I det nuvarande direktivet, som inte setts över sedan 1986, anges att ”medlemsstaterna skall förplikta sig att undersöka, under vilka förhållanden erkännandet av makarnas arbete som nämns i artikel 2 b kan främjas och mot bakgrunden av denna undersökning överväga lämpliga åtgärder för att underlätta ett sådant erkännande”. Endast ett fåtal länder (6) har agerat enligt detta krav beroende på den oklara rättsliga ställningen, och därför bör direktivet inte omarbetas förrän man fastställt vilken rättslig ställning som ska gälla. Så snart den rättsliga ställningen fastställts måste det inrättas en informationsmekanism i syfte att informera medhjälpande makar om deras lagliga rättigheter.

4.12

Kommittén är medveten om att den rättsliga grunden har ifrågasatts av en rad medlemsstater, särskilt tillämpningsområdet för artikel 141 i EG-fördraget och frågan om den är tillräcklig som enda artikel, i synnerhet med avseende på artikel 6 i direktivet. Kommissionen uppmanas att noga beakta yttrandet från rådets rättstjänst innan det föreslagna direktivet genomförs.

4.13

I annat fall kommer man antagligen till en liknande slutsats som 1994 då kommissionen antog en rapport (7) om genomförandet av direktiv 86/613/EEG, i vilken det konstateras att direktivet tycks vara genomfört i medlemsstaterna i rent rättsligt hänseende, men att det praktiska resultatet inte är helt tillfredsställande när det ställs mot direktivets huvudsyfte, som är en generell förbättring av medhjälpande makars ställning. I rapporten framhålls även bristen på en övergripande strategi för att hantera situationen för medhjälpande makar. Ett fullt erkännande av det arbete som utförs av makar förutsätter åtminstone att de tillerkänns socialförsäkringsrättigheter i eget namn.

4.14

I omarbetningen har definitionerna av de termer som används i direktivet samlats i artikel 2. Definitionerna av egenföretagare och medhjälpande makar är hämtade ur artikel 2 i direktiv 86/613/EEG. Definitionen av ”medhjälpande makar” är ändrad, eftersom orden ”medhjälpande” och ”eller personer som likställs med makar i nationell lagstiftning” lagts till. Ändringen syftar till att alla personer som enligt nationell lagstiftning likställs med makar och regelbundet deltar i familjeföretagets verksamhet ska omfattas, även om det inte rör sig om makar genom giftermål. För att undvika tvetydighet har engelskans ”partner” ersatts med ”business partner” [berör inte den svenska versionen, ö.a.] (8). Om medhjälpande makar fortfarande saknar rättslig ställning kommer det emellertid att vara mycket svårt att bevisa deras deltagande i företaget inför domstol, och de saknar skydd i händelse av dödsfall, skilsmässa eller tvist.

4.15

Ledighet för vård av familjemedlemmar omnämns i omarbetningen utan att det anges hur det ska genomföras i praktiken. Detta är oacceptabelt med tanke på EU:s åldrande befolkning. Det måste finnas möjligheter för båda könen att vårda både äldre släktingar och yngre familjemedlemmar, särskilt barn med funktionshinder.

4.16

Kommissionen måste ta upp denna diskussion i ett annat sammanhang än i samband med omarbetningen av detta direktiv, mot bakgrund av att Europas befolkningsutveckling gör frågan allt angelägnare. Det antal arbetsdagar som kommer att gå förlorade för såväl anställda som egenföretagare kommer att öka i framtiden, om man inte inleder en seriös diskussion om såväl äldreomsorgen som barnomsorgen.

4.17

Vid EESK:s samråd med det civila samhället riktades uppmärksamhet mot begreppet ”falskt egenföretagande”. Mot bakgrund av att denna fråga vållar allt större oro krävs det ytterligare undersökningar av lämpliga EU-organ. Kommittén förklarar sig villig att stödja kommissionen i dess arbete på detta område.

—

EESK:s yttrande av ”Anställbarhet och företagaranda – Ett genusperspektiv på den roll som spelas av det civila samhället och lokala och regionala instanser”, föredragande: Luis Miguel Pariza Castaños (EUT C 256, 27.10.2007),

—

EESK:s yttrande av ”Entreprenörsanda och Lissabonagendan”, föredragande: Madi Sharma, medföredragande: Jan Olsson (EUT C 44, 15.1.2008),

—

EESK:s yttrande av ”Främjande av kvinnors företagande i Euromed-regionen”, föredragande: Grace Attard (EUT C 256, 27.10.2007),

—

EESK:s yttrande av ”Främja entreprenörstänkande genom utbildning och lärande”, föredragande: Ingrid Jerneck (EUT C 309, 16.12.2006).