52006DC0558

[pic] | EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION |

Bryssel den 29.9.2006

KOM(2006) 558 slutlig

RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET OCH EUROPAPARLAMENTET

om genomförandet av rådets förordning (EG) nr 104/2000 om den gemensamma organisationen av marknaden för fiskeri- och vattenbruksprodukter{SEK(2006) 1218}

1. INLEDNING

Enligt artikel 41 i rådets förordning (EG) nr 104/2000[1] skall kommissionen senast den 31 december 2005 överlämna en rapport till rådet och Europaparlamentet om genomförandet av den förordningen. Den här rapporten är baserad på en genomgång av tillämpningen av den gemensamma organisationen av marknaderna. Kommissionen har dessutom organiserat samråd i form av frågeformulär och fått svar från 22 medlemsstater och tre aktörer inom branschen.

Enligt artikel 32 i fördraget skall fiskeriprodukter ingå i begreppet jordbruksprodukter och därmed också omfattas av den gemensamma jordbrukspolitiken. Ministerrådet antog en första gemensam organisation av marknaden för fiskeriprodukter genom förordning (EEG) nr 2142/70[2].

Den gemensamma organisationen av marknaden var den första komponenten i den gemensamma fiskeripolitiken. Därefter har den blivit en av den gemensamma fiskeripolitikens stöttepelare. Liksom för de gemensamma jordbruksmarknaderna är den rättsliga grunden artikel 37 i EG-fördraget. Den gemensamma organisationen av marknaderna skapades för att uppnå de mål som ställs upp i artikel 33 i fördraget inom fiskerinäringen, särskilt när det gäller att stabilisera marknaderna och tillförsäkra producenterna en skälig inkomst.

Den nuvarande gemensamma marknaden enligt förordning 104/2000 har utvecklats från ett rent interventionssystem till ett system som lägger större tyngdvikt vid aspekter som främjar hållbarhet i samband med fiske och avyttring. Den gemensamma marknaden genomförs med hjälp av 23 tillämpningsförordningar (se bilaga 1). Genom 2003 års anslutningsakt togs även skarpsill och guldmakrill med och nya handelsstorlekar för Östersjösill lades till.

2. HANDELSNORMER

De gemensamma handelsnormerna är en nödvändighet för att den inre marknaden och interventionsmekanismerna skall fungera korrekt. De ändrades senast genom kommissionens förordning (EG) nr 790/2005[3] till att även omfatta skarpsill.

Normerna har också bidragit till att förbättra produktkvaliteten. Enligt artikel 6.1 i rådets förordning (EG) nr 2406/96[4] berättigar produkter i kategori B inte till ekonomisk ersättning för återtag. I ett arbetsdokument från kommissionen om tillämpningen av denna artikel[5] bekräftades det att den kvalitetsförbättring som skett bland produkterna huvudsakligen berodde på färre landningar av produkter i kategori B.

Normerna gäller fiskeriprodukternas första försäljningsled, som regleras på olika sätt i medlemsstaterna. Första försäljningen sker genom obligatoriska auktioner i åtta medlemsstater och genom direktförsäljning till köparna i tolv medlemsstater. Det finns frivilliga auktioner i två medlemsstater och ett blandat system med både auktioner och direktförsäljning i sex medlemsstater. Även om auktionerna underlättar kontrollen och spårbarheten, kan direktförsäljning vara en lämpligare metod för fisk avsedd för beredningsindustrin och vattenbruksprodukter.

Färskhetsklassningen är relativt okomplicerad, enkel att använda och anpassad till större artgrupper. Vissa elektroniska fiskauktioner i Europa använder sig dessutom av kvalitetsindex, ett mer detaljerat klassningssystem för enskilda arter. Kvalitetsindex lämpar sig för auktioner som bjuder ut ett begränsat antal arter. Det är dock mer invecklat och därför svårare att använda vid klassning av många produkter.

Handelsstorlekarna uttrycks i allmänhet i vikt. Samtidigt fastställs minsta biologiska längdstorlek i rådets förordning (EG) nr 850/98[6]. Även om handelsstorlekarna inte är avsedda att skydda fiskeriresurserna får de inte strida mot bevarandeåtgärderna. Tillämpningen av handelsstorlek och biologisk storlek är inte alltid lätt. För vissa arter kan en viss längd motsvara olika vikter. Detta kan vara säsongsberoende viktskillnader. När det gäller arter för vilka det fastställts både handelstorlekar och biologiska storlekar kan det hända att de uppfyller handelsstorleken men inte den biologiska storleken och tvärtom. Dessutom tillämpas inte handelsstorlekar och biologiska storlekar på samma arter.

Kommissionen gjorde femton kontrollbesök i medlemsstaterna under 2004 och 2005 för att bedöma hur handelsnormerna följdes. Efterlevnaden av handelsnormerna varierade kraftigt mellan medlemsstaterna. Genomförandet beror till stor del på landningsvolymen. Vid kustfiske med mindre landningsvolymer sorteras fisken i allmänhet efter traditionella metoder. Tillämpningen av normerna är bättre i de fall producentorganisationer är involverade i kontrollerna på enskilda platser, t.ex. auktioner. När man nästa gång diskuterar de gällande bevarandeåtgärderna kan det finnas anledning att se över förhållandet mellan handelsnormer och minsta biologiska storlek.

Sexton medlemsstater har rapporterat att de kontrollerar om handelsnormerna följs. Fyra nya medlemsstater har redan gjort kontroller på sina territorium. Överträdelser upptäcktes i nio medlemsstater.

När det gäller produkter från tredjeland har vissa medlemsstater rapporterat problem med tillämpningen av normerna under tullövervakningen. Dessutom upptäckte vissa medlemsstater stora mängder importerad fryst fisk som var mindre än minsta handelsstorlek. Anledningen till detta är att normerna inte gäller för frysta produkter.

När det gäller konserverade sardiner dömde WTO:s tvistlösningsorgan den 23 oktober 2002 till Perus fördel i fallet Peru mot Europeiska gemenskaperna (WT/DS231). Gemenskapen var tvungen att anpassa rådets förordning (EEG) nr 2136/89[7] till WTO-avtalet om tekniska handelshinder och till Codex Alimentarius standard STAN94. Genom kommissionens förordning (EG) nr 1181/2003[8] infördes nya handelsbeteckningar för 20 arter av sardintyp samtidigt som namnet sardin behölls för arten Sardina pilchardus. Alltsedan dess har endast ett fåtal fall av konserverad skarpsill som saluförts under namnet sardiner och som inte varit riktigt märkt upptäckts i vissa medlemsstater i centrala och norra Europa.

3. KONSUMENTUPPLYSNING

Kommissionens förordning (EG) nr 2065/2001[9] har i allmänhet förbättrat konsumenternas kunskaper om fiskeriprodukter, även om de varierar mellan medlemsstaterna. Det som intresserar konsumenterna mest i vissa medlemsstater är fiskens ursprung och produktionsmetod. I andra medlemsstater är konsumenterna mer intresserade av andra aspekter, såsom kvalitet, pris och om fisken fångats på ett hållbart sätt.

Antalet arter som finns upptagna på de nationella förteckningarna över handelsbeteckningar varierar kraftigt mellan medlemsstaterna. Hittills har beteckningarna inte haft någon negativ inverkan på omsättningen av fiskeriprodukter i gemenskapen. Kommissionen håller för närvarande på att upprätta en databas med alla nationella beteckningar.

Nio medlemsstater har ändrat sina förteckningar. Antalet ändringar varierade mellan en och tolv och antalet tillförda arter låg på mellan ett fåtal och 164. Praktiskt taget ingen art togs bort från förteckningarna. Åtta medlemsstater utfärdade preliminära beteckningar som i de flesta fall resulterade i slutgiltiga beteckningar.

Under 2002 och 2003 gav medlemsstaternas genomförande av förordningen upphov till många tolkningsfrågor. Dessutom var de föreskrivna övergångsbestämmelserna inte tidsbegränsade. Sedan 2004 har medlemsstaternas genomförande dock inte gett upphov till några särskilda klagomål.

Tretton medlemsstater, inkl. fyra nya medlemsstater, har kontrollerat att bestämmelserna om spårbarhet har följts. Som ett resultat av detta upptäckte åtta medlemsstater ett antal fall av överträdelser. Det krav som vanligtvis inte är uppfyllt eller markerat på felaktigt sätt är fångstområde, särskilt ursprungslandet när det gäller odlade produkter, och produktionsmetod samt det vetenskapliga namnet för spårningsändamål.

4. PRODUCENTORGANISATIONER

4.1. Erkännande av producentorganisationer

År 2005 fanns det 203 erkända producentorganisationer i sexton medlemsstater[10] (se även bilaga 2). 74 procent av dessa finns i Spanien, Frankrike, Italien, Tyskland och Storbritannien. Det finns sex producentorganisationer i de nya medlemsstaterna, vilket är värt att notera. Fem producentorganisationer har medlemmar från andra medlemsstater i Danmark (1), Spanien (2) och Nederländerna (2). Vissa producentorganisationer har upphört med sin verksamhet i Spanien (2), Frankrike (1), Portugal, Sverige (1) och Storbritannien (2). Orsakerna till detta var huvudsakligen färre landningar, färre medlemmar och intäktsbrist.

86 procent av producentorganisationerna ägnar sig åt fiske. 28 producentorganisationer sysslar med vattenbruk i sju medlemsstater, varar 86 procent ligger i Spanien, Frankrike och Italien. Dessutom har det bildats nio sammanslutningar av nationella producentorganisationer i tre medlemsstater (fyra i Frankrike, tre i Tyskland och två i Italien).

Producentorganisationerna har bidragit till ett hållbart resursutnyttjande och bättre försäljningsvillkor. Producentorganisationernas delaktighet i intervention och fiskeriförvaltning varierar beroende på medlemsstat. När det gäller antalet medlemmar är mer än 50 procent av yrkesfiskarna anslutna till producentorganisationer i tio medlemsstater. Medlemsantalet varierar mellan 12 och 23 procent i tre medlemsstater. När det gäller vattenbruksproducenter är siffran högre än 75 procent i fem medlemsstater och lägre än tio procent i två medlemsstater.

Åtta medlemsstater genomförde kontroller av erkännandevillkoren. Som ett resultat av detta drog två medlemsstater in godkännandet för tolv producentorganisationer. Tre medlemsstater rapporterar att de har kontrollerat verksamheten i producentorganisationer med medlemmar från andra medlemsstater.

År 2003 konstaterade Nederländernas konkurrensmyndighet (NMa) ett brott mot konkurrensreglerna när det gällde nordhavsräka och bötfällde åtta nederländska grossister och åtta producentorganisationer från Nederländerna, Tyskland och Danmark för att de brutit mot nederländska och europeiska konkurrensregler. NMa upptäckte att de berörda parterna hade ingått en otillåten överenskommelse med varandra. Detta ärende har visat hur stort sambandet är mellan konkurrens och gemensamma organisationer av marknaderna. Producentorganisationer är undantagna från konkurrensreglerna så länge deras verksamhet inte sträcker sig utöver de uppgifter som de ålagts enligt den gemensamma organisationen av marknaden.

För att uppmuntra gränsöverskridande samarbete mellan producentorganisationer infördes det genom kommissionens förordning (EG) nr 1767/2004[11] ett erkännande av sammanslutningar av producentorganisationer från olika medlemsstater. Sammanslutningarna har samma uppgifter och åligganden som producentorganisationerna, utom när det gäller operativa program och utvidgning av reglerna. I Tyskland erkändes under 2005 en sammanslutning av producentorganisationer bestående av två nederländska och sex tyska producentorganisationer.

Stöd för att bilda producentorganisationer kan fås från Fonden för fiskets utveckling (se rådets förordning (EG) nr 2792/1999[12], FFU-förordningen). Man håller för närvarande på att diskutera om dessa stöd skall finnas kvar för 2007–2013 inom Europeiska fiskerifonden.

4.2. Utvidgning av reglerna

I fyra medlemsstater utvidgades en producentorganisations regler till att omfatta ej anslutna aktörer. Två ansökningar godkändes i Belgien, två i Spanien, sju i Frankrike och en i Italien. Utvidgningarna gällde tolv arter i Belgien, tre i Spanien, tre i Frankrike och en i Italien. Antalet ej anslutna aktörer som påverkades varierade från färre än tio procent i Belgien till 53 procent i Frankrike. Utvidgningen gällde i mellan tre och tolv månader. Ingen utvidgning av reglerna beviljades vattenbruksprodukter.

De bestämmelser som oftast utvidgades var fångstbegränsningar samt landningsförbud och första försäljning. I Belgien och Italien tillämpades också vissa återtagspriser. Endast i Belgien blev ej anslutna aktörer skyldiga att betala avgifter i samband med utvidgning av reglerna. Trots en utvidgning av reglerna om återtag lämnade, å andra sidan, inte någon medlemsstat ersättning till ej anslutna aktörer för produkter som inte kunde säljas.

4.3. Operativa program

De operativa programmen har bidragit till att förbättra producentorganisationernas organisation och ekonomiska lönsamhet. Det finns dock faktorer som ligger utom producentorganisationernas kontroll och som trots allt kan påverka deras produktions- och försäljningsmöjligheter, t.ex. klimatsvängningar, biologiska svängningar och bevarandeåtgärder.

Det finns tecken som tyder på att producentorganisationerna har haft problem med att på förhand uppskatta sin produktion och försäljning. Anledningen till detta är att det är omöjligt att beräkna fångsterna och andra problem i detta sammanhang för att anpassa tillgången till efterfrågan på marknaden. Under programmens första tillämpningsår stötte vissa producentorganisationer på rent administrativa problem med tidsfrister och mål. Vissa medlemsstater hade också problem med att se till att programmen tillämpades och att genomföra betalningsbestämmelserna.

Tio medlemsstater gjorde kontroller av de operativa programmen. Brister i utformningen upptäcktes i sex medlemsstater och i genomförandet av programmen i två medlemsstater.

Genom de operativa programmen får producentorganisationerna ett prognostiserande instrument och därmed också större ansvar när det gäller förvaltningen av fisket och saluföringen. De gör det också möjligt för nationella myndigheter att följa producentorganisationernas fiskeverksamhet under hela året. Den information som finns tillgänglig visar att de operativa programmen har fungerat tillfredsställande. Producentorganisationerna har sällan ändrat programmen trots dålig marknadssituation och ökat återtag för vissa produkter under 2001–2004. För att programmen skall kunna spela en mer effektiv roll på marknaden bör de i större utsträckning fokusera på åtgärder för att sprida ut tillgångarna över hela fiskeåret och etablera kontakter mellan producenterna och aktörer i efterföljande led i saluföringskedjan.

Genom Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket (EUGFJ) kan det beviljas stöd för utarbetande av operativa program. I bilaga 3 redovisas kostnadsutvecklingen för detta. Stödet är begränsat till fem år så att producentorganisationerna gradvis kan anpassa sig till sina åtaganden. Endast en medlemsstat utnyttjade de extra stöd som finns att tillgå i FFU-förordningen.

4.4. Planer för kvalitetsförbättring

Endast tre medlemsstater erkände särskilt producentorganisationer som lämnade in planer för kvalitetsförbättring. Detta skedde för två producentorganisationer i Spanien (vattenbrukssektorn), en i Frankrike och en i Italien (båda fiskesektorn). Vid ett tillfälle drog en medlemsstat in erkännandet på grund av att den berörda producentorganisationen hade upphört med sin verksamhet.

Ekonomiskt stöd för framtagning av planer för kvalitetsförbättring kan beviljas via FFU-förordningen. Man håller för närvarande på att diskutera om detta stöd skall finnas kvar under 2007–2013 inom Europeiska fiskerifonden.

5. BRANSCHORGANISATIONER

Under 2005 godkändes endast fyra organisationer i tre medlemsstater. Det rörde sig om två i Spanien (fiske- och vattenbruk), en i Frankrike (vattenbruk) och en i Italien (fiske- och vattenbruk). Man är inte helt på de klara med skälen till det låga antalet. Det kan bero på dåligt samarbete mellan de olika underleden i värdekedjan. Utvidgningen av reglerna till att omfatta ej anslutna aktörer har inte tillämpats ännu.

6. PRISER OCH INTERVENTION

6.1. Priser

Orienteringspriserna är avsedda att spegla marknadssituationen för de berörda arterna. För att ha en stabiliserande effekt på marknaden bör de i grova drag följa marknadstrenderna, men samtidigt ligga under marknadspriserna och ha de säkerhetsmarginaler som krävs för att täcka prisfluktuationer. I bilaga 4 visas hur marknadspriserna och orienteringspriserna har utvecklats under 2001–2004. I vissa medlemsstater har det för några arter förekommit kraftiga variationer mellan orienteringspriserna och marknadspriserna. Orienteringspriserna hjälper också till att förebygga kraftiga prisfluktuationer från ett fiskeår till ett annat.

Vitfiskmarknaden drabbades av kraftiga prisfall under 2002 och 2003. Detta är något av en paradox eftersom gemenskapens fångster av dessa arter ständigt minskar och det upprättas återhämtningsplaner. En möjlig förklaring är att gemenskapens landningar inte kan försörja beredningsindustrin med regelbundna leveranser av lämplig kvantitet och storlek.

Priserna på många viktiga handelsarter har inte följt produktionskostnadsutvecklingen under senare år. För ett antal vitfiskarter till exempel stagnerade eller till och med sjönk priserna i första försäljningsledet mellan 2000 och det första halvåret 2005 (se bilaga 5).

Ökad import till EU:s fiskmarknad och utvecklingen av vattenbruket anges ofta som orsaker till stagnerade eller fallande fiskpriser. Det finns dock inga belägg för detta. I verkligheten spelar deras bidrag till yrkesfiskarnas inkomstminskning troligen en mindre viktig roll än andra faktorer såsom koncentration av försäljningen till stora distributionskedjor och större konkurrens mellan fisk och andra livsmedel, vilket sätter avsevärd press på grossisterna att sänka priserna och minska vinstmarginalerna. Detta reflekteras i alla marknadskedjeled, men drabbar främst råvaruproducenterna.

6.2. Intervention

Den gemensamma organisationen av marknaden har till stor del lett till att den totala interventionsnivån minskat. Detta återspeglas i en måttlig årsutgift på mellan 9 miljoner euro och 12 miljoner euro för perioden 2001–2004. Dessa siffror är betydligt lägre än de 33 miljoner ecu som uppnåddes på 90-talet (se bilaga 6). I bilagorna 7, 8, 9, 10 och 11 visas utgifterna för olika interventionsmekanismer. Utgifterna för intervention och operativa program garanteras genom EUGFJ. När det gäller den nya budgetramen för 2007–2013 kommer utgifter för marknaderna för fiske att finansieras genom Europeiska jordbruks- och garantifonden (EJGF), som inrättas genom rådets förordning (EG) nr 1290/2005[13].

Systemet FIDES II som elektroniskt överför data mellan medlemsstaterna och kommissionen enligt kommissionens förordning (EG) nr 80/2001[14] och kommissionens förordning (EG) nr 2306/2002[15] fungerade fullt ut 2003. I början hade vissa medlemsstater problem med systemet, men deras meddelanden förbättrades i allmänhet under efterföljande år.

Endast en medlemsstat upptäckte oegentligheter i interventionsmekanismerna, särskilt när det gällde återtag. Kommissionen gjorde revisioner av interventionsutgifterna i tre medlemsstater under 2003, 2004 och 2005. Brister konstaterades under perioden 2002–2003 när det gällde Irlands administration och kontroll av intervention. I allmänhet gällde bristerna otillräcklig tillsyn över producentorganisationerna för att säkerställa att de gör allt de kan för att undvika intervention och otillräcklig kontroll av slutbestämmelsen för fisk som återtogs från marknaden. Det har funnits fall då aktörer bedrivit fiske enbart för att tillgodogöra sig fördelarna med intervention.

6.2.1. Återtag

Den gemensamma organisationen av marknaden har lett till sänkt ersättning för fisk som återtas från marknaden. Återtag är avsedda för tillfällig överproduktion som marknaden inte kan absorbera. Under perioden 2001–2004 stod mängden återtag för mindre än två procent av produktionen av pelagiska arter och cirka en procent av vitfiskproduktionen (se bilaga 12).

Återtagen av vitfiskarter har trots reducerad gemenskapsproduktion ökat betydligt under 2002 och 2003. I ett läge då bestånden minskar kan återtag av arter som omfattas av bevarandeåtgärder ifrågasättas, särskilt om den återtagna fisken destrueras.

Kontroller av betalningsansökningar gjordes i sju medlemsstater. I tre medlemsstater överensstämde uppgifterna inte alltid med de mängder som faktiskt återtagits.

6.2.2. Förädling

Den gemensamma organisationen av marknaden har lett till kraftiga ökningar av förädlingsstödet och lagringsstödet med en förhoppning om att produkterna skall kunna återföras till marknaden. Förädling bidrar till att andelen destruerad fisk minskar och till att produktavkastningen förbättras.

Förfarandena för att bevilja stöd är mer komplicerade än förfarandena för återtag. Beviljandet av förskott hör samman med stödet men är inte kopplat till den lagrade produktens värde. I vissa fall kan det vara fördelaktigare för producentorganisationer att återta fisk definitivt från marknaden än att förädla och lagra produkterna.

Fem medlemsstater gjorde kontroller av om produkterna var stödberättigande. Fall då bestämmelserna inte följdes uppdagades i två medlemsstater.

6.2.3. Återtag och förädling som utförs autonomt

Återtag som utförs autonomt är avsedda att göra regionala marknader mer stabila. Mekanismen gör att producentorganisationerna får mer att säga till om eftersom de fastställer interventionspriserna. Vid EU:s utvidgning 2004 fördes även skarpsill och guldmakrill upp på förteckningen över stödberättigande produkter.

Kontroller av betalningsansökningar gjordes i sex medlemsstater. I två medlemsstater överensstämde uppgifterna inte alltid med de mängder som faktiskt återtagits.

6.2.4. Privat lagring

Privat lagring gäller vissa produkter som fryses ombord på fartygen. Endast en medlemsstat tillämpade systemet med privat lagring under 2002 och 2004. Den medlemsstaten gjorde kontroller för att försäkra sig om att produkterna var stödberättigande och upptäckte vissa produkter som inte uppfyllde kraven.

6.3. Tonfisk avsedd för beredningsindustrin

Ersättningen för tonfisk som levereras till konservindustrin är den enda interventionsmekanism som är baserad på direktstöd till producenterna. Den infördes för att kompensera fiskesektorn för eventuella ofördelaktigheter till följd av det autonoma avskaffandet av tullskyddet för produkter som importeras för beredningsindustrin. Den gemensamma organisationen av marknaden har reducerat den nivå då mekanismen utlöses. Utgifterna har därmed också minskat kraftigt (se bilaga 11). Utvecklingen av fiskberedningsindustrin i tropiska fiskeområden kan också ha bidragit till att ersättningen inte utnyttjades i lika hög grad. Mekanismen utlöstes 2001 (se kommissionens förordning (EG) nr 2496/2001[16]), 2003 (se kommissionens förordning (EG) nr 110/2005[17]) och 2004 (se kommissionens förordningar (EG) nr 1342/2005[18] och (EG) nr 1343/2005[19]). Hittills har tre medlemsstater utnyttjat ersättningen. En medlemsstat gjorde kontroller för att försäkra sig om att produkterna var stödberättigande och upptäckte produkter som inte uppfyllde kraven.

Gemenskapens producentpris är avsett att spegla marknadsförutsättningarna och bidra till att förebygga för stora prissvängningar. Trots detta förekom det stora prissvängningar på tonfiskmarknaden i perioder om fyra eller fem år.

Den 28 januari 2004 meddelade förstainstansrätten en dom i målen T-142/01 och T-283/01. Målen rörde ändrade medlemskap i producentorganisationer och deras inverkan på beräkningen av ersättningen. Förstainstansrätten bekräftade att eftersom ersättningen är avsedd att skydda gemenskapsproducenternas inkomster skall slutmottagarna vara producenterna och inte själva producentorganisationen.

7. HANDEL MED TREDJELÄNDER

7.1. Handelpolitiska åtgärder

Genom förordning nr 104/2000 infördes tullbefrielse för vissa produkter avsedda för beredningsindustrin. Fleråriga autonoma tullkvoter öppnades för 2001–2003 (se rådets förordning (EG) nr 2803/2000[20] och rådets förordning (EG) nr 1771/2003[21]) och för 2004–2006 (se rådets förordning (EG) nr 379/2004[22]). I bilaga 13 visas de kvoterade produkternas och volymernas utveckling under perioden 2001–2006. Genom rådets förordning (EG) nr 2801/2000[23] föreskrevs dessutom tillfällig tullbefrielse för vissa produkter som inte fanns att tillgå i gemenskapen.

Industrin förespråkar total liberalisering för fiskeriprodukter så att aktörerna kan förbättra sin konkurrenskraft och planera sin verksamhet på lång sikt. De produkter som omfattas av de nuvarande tullbefrielserna förefaller otillräckliga för att kunna möta beredningsindustrins efterfrågan. Kvoterna för vissa produkter töms dessutom mycket tidigt på året. Förfarandena för att ändra kvoter om det uppstår brister i utbudet har visat sig vara ganska komplicerade och tidskrävande. Med tanke på de pågående WTO-förhandlingarna om marknadstillträde är det ändå inte lämpligt att just nu ändra gemenskapens tullstruktur. Efter det att förhandlingarna har avslutats verkar kvoterna vara den bästa lösningen för att förbättra utbudet för industrin.

7.2. Referenspriser och skyddsåtgärder

Syftet med referenspriserna är att skydda mot import till extremt låga priser. De är användbara som indikatorer på importprisutvecklingen och som ett varningssystem.

Skyddsåtgärderna får vidtas om marknaden utsätts för allvarliga störningar på grund av import eller export. Sedan Uruguayrundan avslutades regleras skyddsåtgärderna genom rådets förordning (EG) nr 3285/94[24]. I enlighet med denna vidtogs skyddsåtgärder för import av odlad lax genom kommissionens förordning (EG) nr 206/2005[25], sedermera upphävd genom kommissionens förordning (EG) nr 627/2005[26].

8. SLUTSATSER

1. Strategin att minska interventionsnivåerna har visat sig vara effektiv. Utgifterna för återtag har minskat i enlighet med målen i förordning (EG) nr 104/2000.

2. En jämn övergång från oekonomiska återtag till förädling kan noteras. Intervention har använts i väldigt olika utsträckning i medlemsstaterna.

3. Den gemensamma organisationen av marknaden har befäst producentorganisationernas viktiga roll. Både medlemsstaterna och producentorganisationerna har välkomnat införandet av de operativa programmen som ett redskap för att balansera tillgång och efterfrågan.

4. Införandet av branschorganisationer var utan framgång. Detta kan bero på otillfredsställande samarbete mellan olika aktörer i försäljningskedjan.

5. Marknadspriserna utvecklades trots bevarandeåtgärder och återhämtningsplaner för ett flertal arter inte i takt med produktionspriserna. Detta gör det ännu svårare att skapa balans i förhållande till målen i artikel 33 i EG-fördraget.

6. Gemenskapsmarknaden är i ökad utsträckning beroende av import från tredjeländer för att kunna möta konsumenternas och beredningsindustrins efterfrågan.

[1] EGT L 17, 21.1.2000, s. 22. Förordningen senast ändrad genom 2003 års anslutningsakt.

[2] EGT L 236, 27.10.1970, s. 5.

[3] EGT L 132, 26.5.2005, s. 15.

[4] EGT L 334, 23.12.1996, s. 1. Förordningen senast ändrad genom kommissionens förordning (EG) nr 790/2005 (EGT L 132, 26.5.2005, s. 15).

[5] SEK(2001) 1764, 7.11.2001.

[6] EGT L 125, 27.4.1998, s. 1. Förordningen senast ändrad genom rådets förordning (EG) nr 1568/2005 (EGT L 252, 28.9.2005, s. 2.).

[7] EGT L 212, 22.7.1989, s. 79. Förordningen ändrad genom kommissionens förordning (EG) nr 1181/2003 (EGT L 165, 3.7.2003, s. 17).

[8] EGT L 165, 3.7.2003, s. 17.

[9] EGT L 278, 23.10.2001, s. 6.

[10] EGT C 293, 25.11.2005, s. 15.

[11] EGT L 315, 14.10.2004, s. 28.

[12] EGT L 337, 30.12.1999, s. 10. Förordningen senast ändrad genom rådets förordning (EG) nr 485/2005 (EGT L 81, 30.3.2005, s. 1.).

[13] EGT L 209, 11.8.2005, s. 1.

[14] EGT L 13, 17.1.2001, s. 3. Förordningen senast ändrad genom 2003 års anslutningsakt.

[15] EGT L 348, 21.12.2002, s. 94.

[16] EGT L 337, 20.12.2001, s. 25.

[17] EGT L 21, 25.1.2005, s. 5.

[18] EGT L 212, 17.8.2005, s. 5.

[19] EGT L 212, 17.8.2005, s. 8.

[20] EGT L 331, 27.12.2000, s. 61.

[21] EGT L 258, 10.10.2003, s. 1.

[22] EGT L 64, 2.3.2004, s. 7.

[23] EGT L 331, 27.12.2000, s. 1.

[24] EGT L 349, 31.12.1994, s. 53. Förordningen senast ändrad genom rådets förordning (EG) nr 2200/2004 (EGT L 374, 22.12.2004, s. 1.).

[25] EGT L 33, 5.2.2005, s. 8.

[26] EGT L 104, 23.4.2005, s. 4.