30.4.2004   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 110/111

1.1

Maastrichtfördraget antogs 1992. Kriterierna i fördraget, som ledde de första länderna (till vilka senare Grekland anslöt sig) till den gemensamma valutan, byggde främst på en drastisk sänkning av budgetunderskottet och statsskulden och en låg inflation. De kvantitativa kriterierna återfinns i fördragets artikel 104 (f.d. artikel 104c) och i protokollet om förfarandet vid alltför stora underskott som bifogas fördraget. I protokollet fastställs vilka etapper och vilka tidsfrister som gäller.

1.2

Samma kriterier tillämpades senare inom ramen för stabilitetspakten, men till skillnad mot villkoren i denna fick rådet i och med Maastrichtfördraget ett visst spelrum vad gäller sanktionernas tillämpning och innehåll, och dessutom innehöll fördraget inga tidsfrister för de olika stegen mot de uppsatta målen (1).

1.3

Stabilitets- och tillväxtpakten, som antogs 1997, kommer att i fördrags- och avtalshistorien räknas som ett av de viktigaste stegen i Europeiska unionens samordningspolitik. Pakten utmärker sig främst i form av tre mål: den förstärkta kontrollen av budgetpolitiken, samordningen av den ekonomiska politiken och stödet till förfaranden för övervakning av den ekonomiska politiken.

1.4

Enligt pakten skall budgeten på kort och medellång sikt ligga ”nära balans”. Detta borde underlätta för de automatiska stabilisatorerna att träda i funktion under lågkonjunktur.

1.5

Underskottet är för stort om det överstiger 3 % av BNP. Det finns emellertid en ”undantagsklausul” som kan regleras av externa faktorer som medlemsstaterna inte rår över (naturkatastrofer, etc.). Vad gäller begreppet ”nära balans” har inget land vågat sig på att exakt ange ett godtagbart procenttal för euroområdet.

1.6

Enligt stabilitetspakten skall varje regering i euroländerna lägga fram ett ”stabilitetsprogram”, medan de övriga länderna skall ansluta sig till (nationella) ”konvergensprogram”. Rådet bestämmer när och hur man skall utfärda rekommendationer och varningar. Till skillnad mot Maastrichtkriterierna gör de exakta gränser som fastställts i stabilitets- och tillväxtpakten och tillväxten det möjligt att fatta snabba beslut i denna riktning om det offentliga underskottet blir för högt.

1.7

Den ekonomiska tillväxten som är mycket längre än väntat har gjort att Frankrike och Tyskland – och i viss mån Portugal – inte kunnat leva upp till de överenskomna kriterierna. I enlighet med artikel 104.8 i fördraget och förordning 1466/97 om stabilitets- och tillväxtpakten skall omedelbara korrigeringsåtgärder och eventuella sanktioner vidtas om de överenskomna reglerna inte respekteras. Ekofinrådet beslöt likväl den 25 november 2003 att överträdelseförfarandena för Frankrikes och Tysklands del skulle anstå.

1.8

Generellt kan sägas att Maastrichtfördraget har gett omfattande och positiva resultat och framför allt gjort det möjligt att introducera euron i 12 länder i unionen. Följden blev att budgetunderskottet i de flesta EU-länder började minska strax efter det att fördraget hade undertecknats, dvs. från och med 1993 (1993 nådde budgetunderskottet i euroområdet sin historiska toppnotering 5,5 %).

1.9

EESK har uttryckt sitt stöd för budgetpolitiken i tidigare yttranden, framför allt i yttrandet från 1997 om stabilitets- och tillväxtpakten (2).

2.1

En diskussion om budgetpolitiken och de eventuella investeringar som krävs för att blåsa liv i EU:s ekonomiska system måste innehålla en bedömning av den aktuella situationen, av den möjliga utvecklingen och de instrument som krävs för att övervinna den fas där man balanserar mellan recession och stagnation.

2.2

För både Japan, USA och EU ligger den räntesats som lagts fast av de stora centralbankerna på historiskt mycket låga nivåer: 2,5 % för ECB, 1,25 % för den amerikanska Federal Reserve och 0,5 % för den japanska centralbanken (uppgifter från juli 2003). Europeiska centralbanken hävdar att det finns ett ytterst begränsat spelrum för räntesatserna. Dessutom skulle en enhetlig räntesats kunna visa sig vara för hög för vissa länder och för låg för andra. Det är förmodligen ett av skälen till att ECB är särskilt försiktig, medan däremot Federal Reserve ingriper snabbt (3).

2.2.1

En penningpolitik som gör det möjligt att reagera på svårigheter i samband med återhämtning och tillväxt och vidta snabbare motåtgärder skulle dock kunna vara en gynnsam faktor (om än inte den enda) för att få i gång EU:s ekonomiska motor igen.

2.2.2

Europeiska centralbanken skulle ha kunnat utnyttja ett visst spelrum på räntesatserna för att framför allt gynna EU:s utrikeshandel och låta de nationella ekonomier som befinner sig i svårigheter få lite andrum. Även om ECB:s ordförande genast efter rådets beslut förklarade att de senaste händelserna skulle minska förtroendet för euron och leda till ökad inflation, vilket följaktligen skulle kunna medföra ett ingripande i form av höjda räntesatser, verkar detta inte vara någon överhängande risk för ögonblicket.

2.3

Ett särskilt kritiskt läge för de offentliga finanserna i de stora industriländerna skulle kunna försvåra försöken till ekonomisk och finansiell återhämtning i form av nya utgifter (investeringar), framförallt i eurozonen. Frankrikes budgetunderskott låg 2002 på 3,1 % av BNP. Tyskland, med ett underskott på 3,6 %, ligger ännu sämre till. I USA tillkännagavs i början av året en omfattande återhämtningsplan på 674 miljarder dollar som skall fördelas på 10 år. Planen resulterade i ett ökat budgetunderskott, som naturligtvis förvärrats av de militära utgifterna för kriget i Irak och som i dag delvis kompenserats av uteblivna skattelättnader för de amerikanska skattebetalarna. I Japan förutspår man för år 2003 ett underskott på ca 8 % av BNP, dvs. samma nivå som 2002.

2.4

I sin senaste rapport från den 2 april 2003 räknar världsbanken för andra halvåret 2003 med en global tillväxt på 2,3 % (2,5 % i USA, 1,4 % i eurozonen och 0,6 % i Japan), men de senaste uppgifterna låter ana vaga signaler om en återhämtning i den amerikanska ekonomin, som dock ännu inte visat sig. Konjunkturprognoserna bekräftar den nuvarande knappt märkbara tillväxten i ekonomin. Enligt uppgifter från Eurostat steg BNP i eurozonen med i storleksordningen 0,4 % under sista kvartalet 2003, precis som i EU-15.

2.5

Under de senaste månaderna har konflikten i Irak förvärrat det osäkra globala klimatet (politiskt och militärt). Priset på olja har efter Irakkonflikten inte sjunkit som förutsett, och det spända förhållandet till arabländerna och krisen i Mellanöstern, särskilt konflikten mellan Israel och Palestina, har förvärrats.

2.5.1

Ekonomerna anser att de ihållande problemen i den globala ekonomin inte beror på bristande krediter utan på bristande förtroende, som ytterligare förvärras av den internationella krisen.

2.5.2

Den osäkerhet som näringslivet och den stora allmänheten känner inför EU:s framtida strategi vad gäller den ekonomiska politiken och budgeten, tillsammans med det långsamma genomförandet av Lissabonstrategin, samt inför stabilitetspakten, utgör det största hindret för en verklig ekonomisk återhämtning. Om referenspunkten skall fortsätta att vara tillväxttakten i den amerikanska ekonomin, kommer den europeiska ekonomin inte att lyckas återhämta sig på egen hand.

2.5.3

Vilka ”spöken” måste alltså bekämpas för att stimulera en ekonomisk återhämtning? Först och främst den svaga interna efterfrågan i hela EU-systemet (låg tillväxt, bestående arbetslöshet, dålig förmåga att utnyttja mänskliga resurser).

3.1

Enligt Europeiska kommissionen skulle den bristande respekten för kriterierna i Maastrichtfördraget och stabilitetspakten (3 % respektive 60 %) från vissa länder som Frankrike och Tyskland objektivt sett kunna utgöra ett hinder för ett försök till ekonomisk återhämtning, ökad samordning av budgetpolitiken i eurozonen och sysselsättningsfrämjande åtgärder. Men från flera håll framhålls nu att det kanske allvarligaste hindret för att genomföra stabilitetspakten ligger i den restriktiva tillämpningen av pakten och i frånvaron av en expansiv strategi som gynnar efterfrågan och utbudet i EU.

3.1.1

Eftersom pakten har tillämpats på ett sådant strikt sätt har det ekonomiska läget förvärrats i några länder, exempelvis Portugal. Där har de nödvändiga nedskärningarna av löpande offentliga utgifter och inte minst av investeringarna – som behövs för att minska underskottet – förvärrat den ekonomiska situationen ytterligare, vilket har lett till att tusentals personer har blivit arbetslösa. Pakten bör tillämpas på ett sätt som ger utrymme för en kontracyklisk offentlig finanspolitik.

3.2

Vid flera tillfällen har kommissionen hävdat att om de regleringsåtgärder som krävs för att uppnå de fastställda målen skjuts upp leder det till en misstro mot instrumentet, särskilt i ett skede då det svårberäkneliga fenomenet stagnation/recession innebär ytterligare problem för pakten.

3.3

Men detta räcker inte: stora internationella organ som IMF och OECD föreslår en höjning av inflationströskeln från 2 % till 2,5 %. Men framför allt erkänns i nästan alla ekonomiska kretsar att valutainstrumentet inte är det enda möjliga för en verklig ekonomisk uppgång.

4.1

Stabilitetspakten måste backas upp av politiska åtgärder som syftar inte bara till en inflationskontroll, justering och begränsning av skulden, utan också till ökad stimulans av den interna efterfrågan och till offentliga och privata investeringar som är nödvändiga för den ekonomiska återhämtningen inom ramen för de mål som lades fast i Lissabonstrategin. Detta har EESK hävdat i flera dokument.

4.2

Sedan den bonuseffekt som införandet av euron utgjorde har avtagit, kommer de främsta instrumenten för att stimulera tillväxt, utveckling och sysselsättning att vara de som är avsedda att stärka den makroekonomiska politiken, som framför allt borde inriktas på att fullfölja Lissabonstrategin, på full sysselsättning och skapande av högkvalitativa arbeten samt på att stärka tillgång och efterfrågan. De automatiska stabilisatorerna kan dessutom bidra till att främja efterfrågan under perioder av lågkonjunktur.

4.3

EESK anser således att sysselsättningspolitiken borde vara ett av de grundläggande bedömningskriterierna vad gäller den ekonomiska tillväxten, och vill särskilt nämna politiken för ekonomisk och social sammanhållning, som borde bli ett kriterium vid bedömning av den ekonomiska tillväxten, så att sammanhållningsländerna kan öka sina utgifter för investeringar på detta område.

4.4

Europeiska centralbanken (ECB), som vakar över valutapolitiken och prisstabiliteten och som även håller ett vakande öga på den ekonomiska tillväxten och sysselsättningen, skulle kunna spela en mycket viktigare roll än den som fastställs i fördraget, men detta förutsätter en fortlöpande dialog med de europeiska institutionerna (rådet, kommissionen) och arbetsmarknadsparterna. Europeiska investeringsbanken (EIB) skulle å sin sida kunna fullgöra sin uppgift genom att närma sin verksamhet till de övriga EU-institutionernas och till de nationella regeringarnas planer för att stödja utveckling och ökad ekonomisk och social sammanhållning i EU.

4.4.1

EIB:s huvuduppgift som finansieringsinstrument är dock att bidra till att främja unionens mål och politik. Genom en ny flerårig resursplanering som samordnas med kommissionen skulle EIB:s insatser kunna få maximal effekt på den ekonomiska och sociala sammanhållningen i EU inom ramen för den nya budgetplanen.

4.5

Anslutningen av tio nya länder kommer att kräva ytterligare ekonomiska insatser i form av investeringar i infrastruktur, vilket för övrigt redan planerats, men framför allt i form av utbildning, stöd till forskning och reform av den offentliga förvaltningen.

4.6

Det är absolut nödvändigt att stödja stabilitetspakten genom en bred informationskampanj, och här måste också mellannivåerna i samhället engageras (i första hand arbetsmarknadsparterna, men också konsumentorganisationer och liknande). Så gick det till när den gemensamma valutan infördes. Ett gemensamt ansvarstagande och en omfattande informationskampanj till allmänheten låg bakom framgången med Maastrichtfördraget och den gemensamma valutan. Dessa åtgärder har inte vidtagits vad gäller stabilitets- och tillväxtpakten.

4.7

Man borde även revidera definitionen på exceptionella omständigheter som gör att länderna får överstiga paktens tröskel på 3 % och därmed ge ökat spelrum för ekonomier som befinner sig i svårigheter eller har en negativ årlig tillväxt.

4.7.1.

Inom ramen för exceptionella omständigheter bör man också fastställa en maximal tillväxtnivå för de offentliga utgifterna på lång sikt, med en kontroll på EU-nivå, med hänsyn till situationen i varje land. Målen kan därmed anpassas till konjunkturen och den konjunkturfas som respektive land befinner sig i.

4.8

En genuin europeisk strategisk plan måste slå in på den väg som valdes för mer än tio år sedan med Jacques Delors vitbok, för att därmed befästa Lissabonmålen och verka för en effektiv stabilitets- och tillväxtpakt på politisk nivå. En omvärdering av styrningen av pakten innebär att man måste se över EU:s gemensamma tillväxtstrategi, även på skatteområdet. I så fall är det viktigt att bedömningen av avvikelser från regeln om ”nära balans” är tillräckligt flexibel för att investeringar skall kunna ske i tillväxtfrämjande verksamhet. Infrastrukturen är förvisso nödvändig på en marknad med 25 länder, men viktigast är framför allt investeringen i mänskliga resurser och EU:s framtid, dvs. forskning, men även skol- och universitetsutbildning med tanke på de nya generationerna och de utmaningar som konkurrensen medför, samt livslångt lärande etc.

5.1

Bristande hänsyn till prognoserna och otillräckliga investeringar kan ytterligare bidra till och accentuera den försenade utvecklingen i EU:s nya medlemsstater, som om de inte får tillräckligt stöd vad gäller tillväxt och skapande av nya kvalitativa och konkurrenskraftiga arbetstillfällen skulle kunna generera riskområden med fattigdom och utslagning som skulle bli svåra att bära för unionens hela ekonomiska och sociala system.

5.2

En omvärdering av styrningen av pakten förutsätter en flexibel och expansiv budgetpolitik med en gemensam tillväxt- och sammanhållningsstrategi där strategiska investeringar och tillväxtinvesteringar inte belastar budgetunderskottet. Detta förutsätter att rådet i samförstånd med kommissionen definierar vad som menas med ”strategiska investeringar” av europeiskt intresse, såsom anförts i Delors vitbok och Lissabonmålen.

5.3

Såsom redan påpekats i kommissionens rapport, som lades fram inför vårtoppmötet i mars 2003 (”Att välja tillväxt”), måste man främja alla delar i kunskapskedjan – från grundutbildning till avancerad forskning – och också finansiera kompetens på området företagsledning.

5.4

I sammanhanget vore det också viktigt att harmonisera kriterierna i skattesystemen, så att principerna om rättvisa, proportionalitet och effektivitet säkerställs på alla plan och också övervakas på EU-nivå och får stöd av EU-medborgarna.

5.5

Ett nationellt skattesystem som kontrolleras på EU-nivå skulle inte bara säkerställa en sund utveckling av de löpande utgifterna, utan även kunna leda till förstärkta offentliga investeringar som avsätts till att revitalisera hela systemet för ekonomi och sysselsättning på såväl nationell som europeisk nivå.

5.6

En sund skattepolitik begränsar i mesta möjliga mån lösningar i form av engångsåtgärder, skatteamnesti, etc., som skulle kunna leda till en oansvarig förvaltning av den nationella budgetpolitiken.

5.7

Därför måste det anges vilka investeringar som gagnar tillväxten. Man måste komma överens om kriterier som är gemensamma för alla EU-länder, naturligtvis med hänsyn till de varierande förhållandena och de skilda tillväxtbehoven. Detta skulle också kunna innebära en diskussion om en förändrad roll för ECB. Banken skall inte längre enbart fungera som valutapolitikens ”väktare”, utan vara ett strategiskt instrument för tillväxt och ekonomisk utveckling och ett stöd för kommissionen, som skulle få en stärkt roll vad gäller att övervaka och utvärdera strategiska investeringar både i förväg och i efterhand.

5.8

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén anser därför att man måste se till att hela potentialen för ekonomisk tillväxt och sysselsättning utnyttjas, samtidigt som man bevarar den makroekonomiska stabiliteten, särskilt i euroområdet.

5.9

Det krävs därför att de nationella regeringarna utökar sitt makroekonomiska samarbete och enas om gemensamma normer och ”positiva” och harmoniserade metoder för de nödvändiga investeringarna. På EU-nivå skulle den öppna samordningsmetoden kunna utgöra ett av de smidigaste verktygen för att kartlägga lämpliga stimulansinsatser på områdena ekonomi och sysselsättning.

5.10

Målet är att sikta på tillväxt och ekonomisk och social sammanhållning utifrån gemensamma intressen som överenskommits av samtliga sociala aktörer (nationella och överstatliga institutioner, regeringar, arbetsmarknadens parter och olika intressegrupper) under beaktande av gemenskapsreglerna.

5.11

EESK kan här fylla en viktig funktion i sin erkända och etablerade roll som samråds- och observationsorgan för de riktlinjer som fastställts i stabilitets- och tillväxtpakten.