52001IE0238

Yttrande från Ekonomiska och sociala kommittén om "Komparativa makroekonomiska analyser"

(2001/C 139/12)

Den 2 mars 2000 beslutade Ekonomiska och sociala kommittén att i enlighet med artikel 23.3 i arbetsordningen utarbeta ett yttrande om "Utökade ekonomiska studier av länder genom komparativa makroekonomiska analyser av ekonomin och arbetsmarknaden".

Sektionen för Ekonomiska och monetära unionen, ekonomisk och social sammanhållning, som ansvarat för det förberedande arbetet i ärendet, antog sitt yttrande den 8 februari 2001. Föredragande var Ursula Konitzer.

Vid sin 379:e plenarsession den 28 februari-1 mars 2001 (sammanträdet den 1 mars 2001) antog Ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 91 röster för, 3 röster emot och 1 nedlagd röst.

1. Utgångspunkt

1.1. De ekonomiska förutsättningarna för ökad tillväxt och sysselsättning har klart förbättrats i Europa på senare år. Till en del beror detta på konsekventa strukturpolitiska ansträngningar för att förbättra det sätt på vilket marknaderna för varor, tjänster, arbete och kapital fungerar. Vidare har framför allt de makroekonomiska villkoren för tillväxt och sysselsättning förbättrats på ett avgörande sätt. Avvecklingen av statliga budgetunderskott, förverkligandet av en lägre inflationstakt och en makroekonomisk löneutveckling som medfört lägre inflation och en markant förbättring av lönsamheten för sysselsättningsskapande investeringar har bidragit till gynnsammare monetära villkor för tillväxt och sysselsättning. Det gäller nu att se till att de framsteg som gjordes under 1990-talet blir bestående. Man måste därför undvika att den lilla - och i princip tillfälliga - ökning av inflationstakten som orsakats av oljepris- och växelkursutvecklingen får återverkningar på den interna kostnadsutvecklingen.

1.2. Förverkligandet av EMU har i hög grad bidragit till dessa framsteg. Detta gäller delvis också för de EU-länder som ännu inte deltar i EMU, eftersom även de med framgång har eftersträvat konvergens. I framtiden kommer EMU att innebära att man undviker internationella spänningar som leder till turbulens på den interna valutamarknaden, något som ofta har stört eller hejdat tillväxtprocessen under de senaste 30 åren. På så sätt har ett betydande makroekonomiskt hinder för tillväxten kunnat undanröjas. Vidare bidrar EMU till att risken för konflikter mellan budget-, löne- och penningpolitiken blir mindre, och det skapas en stabilitetsram för en sund makroekonomisk politik och utveckling. Härigenom blir det i framtiden lättare att undvika sådana misstag på det makroekonomiska området som i det förflutna upprepade gånger har haft en starkt negativ inverkan på tillväxten och sysselsättningen. EMU skapar därigenom nya möjligheter för en sund makroekonomisk politik.

1.3. För att denna möjlighet skall kunna utnyttjas fullt ut krävs det emellertid att alla betydande ekonomiska och sociala grupper får större förståelse för makroekonomiska samband och variabler, något som underlättar en saklig dialog mellan de olika grupperna och därigenom skapar större samförstånd kring lämpliga makroekonomiska förhållningssätt och politiska insatser. För att åstadkomma den inlärningsprocess som är nödvändig för detta krävs det en samförståndsinriktad ekonomisk-politisk ansats och en empirisk översikt baserad på ett så omfattande faktaunderlag som möjligt.

Ett flertal kommissionsdokument, framför allt de som utkommit efter vitboken "Tillväxt, konkurrenskraft och sysselsättning" (i synnerhet dess kapitel om makroekonomi), men även dokument antagna av rådet, exempelvis det årligen återkommande dokumentet "Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken", utgör viktiga källor för en ekonomisk grundinriktning som har stor samförståndspotential(1).

Empirisk information med en bred faktaunderbyggnad om makroekonomiska variabler är emellertid inte särskilt utvecklad. Den bästa metoden innebär jämförelser över en tidsperiod och mellan olika länder. En analys av långa tidsperioder och en jämförelse av EU och USA eller av EU:s olika medlemsländer påvisar markanta skillnader inte bara när det gäller arbetslöshet och sysselsättning, utan även beträffande viktiga makroekonomiska parametrar som är avgörande för tillväxt och sysselsättning. I detta sammanhang kan man även visa hur institutionella faktorer i de enskilda länderna påverkar den makroekonomiska politiken och utvecklingen. Jämförelser och analyser av dessa faktorer underlättar förståelsen för problematiken, främjar en saklig dialog och gör det under vissa omständigheter möjligt att utarbeta referens- och målvärden (benchmarking).

1.4. Strävandena efter större förståelse för den makroekonomiska utvecklingen och efter större samförstånd beträffande den makroekonomiska politiken är alltså av stor betydelse för att de förbättrade grundförutsättningarna för en högre tillväxt- och sysselsättningsnivå skall kunna utnyttjas till fullo. Endast om det - trots höjda oljepriser - går att på ett varaktigt sätt styra in den rådande konjunkturuppgången på en väg som leder till ökad tillväxt kommer det att bli möjligt att lösa de europeiska sysselsättningsproblemen på medellång och lång sikt. En sådan utveckling är också nödvändig för att Europeiska rådets högt ställda mål från Lissabon skall kunna förverkligas(2).

1.5. Föreliggande yttrande kan naturligtvis inte utvidgas till att bli en omfattande studie som på ett utförligt sätt genomför och analyserar makroekonomiska parametrar vid en jämförelse mellan olika länder. Yttrandet kan och bör emellertid behandla viktiga makroekonomiska variabler och samband (kapitel 2) och viktiga bidrag från ekonomisk-politiska aktörer (kapitel 3) så att dessa därefter åter kan tas upp och fördjupas i kommissionens kommande studier och i ESK:s framtida yttranden. ESK har tagit initiativ till detta yttrande för att vid sidan av den institutionaliserade "makroekonomiska dialogen" (Kölnprocessen) främja en saklig dialog om makroekonomiska frågor mellan alla ekonomiska och sociala intressegrupper och för att föra fram sina åsikter i denna avgörande fråga gentemot kommissionen och rådet.

2. Viktiga variabler och samband

2.1. Ramar och instrument

De variabler och samband som återges i detta kapitel är avsedda att underlätta en saklig dialog om makroekonomiska frågor mellan olika ekonomiska och sociala intressegrupper. I huvudsak bygger de på kommissionens tidigare analyser, och de bör åter tas upp till behandling, vidareutvecklas och fördjupas i kommissionens kommande studier och även i ESK:s framtida yttranden. (Bilagan om Irland i ESK:s yttrande om det ekonomiska läget i unionen år 1999 kan tjäna som exempel på detta(3).)

2.2. Arbetskraftsreserv

2.2.1. Kommentarer till mätvärdena för arbetslöshet och sysselsättning

Den enklaste och vanligaste metoden för att beskriva sysselsättningsläget i ett land är att mäta arbetslösheten. Men även om man tillämpar Eurostats harmoniserade definition är tillförlitligheten i denna information begränsad såväl vad gäller jämförelser i tid som mellan länder. Delvis hänger detta också samman med skillnader i omfattningen av svartarbete, deltidsarbete och vissa former av subventionerat arbete. Därför är det viktigt att inte bara beakta fördelningen av arbetslösheten, exempelvis vad gäller ålder, kön, utbildning, arbetslöshetens varaktighet etc., utan även förvärvsfrekvensens utveckling, sysselsättningsgraden, arbetstiden och framför allt deltidsarbete och migrationsströmmar bör inkluderas i analysen. Särskilt viktig och relevant information framkommer av utvecklingen av sysselsättningsgraden omräknad till heltidsarbeten. Om en sjunkande arbetslöshet exempelvis åtföljs av en markant ökning av denna kan man utgå ifrån att sysselsättningsläget i det aktuella landet har genomgått en sund förbättring som inte kan härledas till att förvärvsfrekvensen har minskat på grund av uppgivenhet hos den potentiella arbetskraften eller på grund av en arbetsomfördelning. På 1990-talet kunde man framför allt iaktta en sådan positiv utveckling i Irland, men i mindre omfattning även i exempelvis Danmark. Ingående analyser av dessa samband kan man framför allt återfinna i kommissionens sysselsättningsrapporter.

2.2.2. Arbetskraftsreservens omfattning

En noggrann analys av mätvärdenas utveckling beträffande sysselsättning och arbetslöshet visar tydligt att gemenskapens arbetskraftsreserver ligger avsevärt högre än den registrerade arbetslösheten. När det skapas nya arbetstillfällen under en tillväxtprocess leder detta till att arbetsmarknaden får ta emot ett betydande antal personer som tidigare inte räknades in i arbetslöshetsstatistiken. Det innebär att samtidigt med sysselsättningsgraden (förvärvsarbetande i procent av befolkningen i arbetsför ålder) ökar också förvärvsfrekvensen (arbetskraft(4) i procent av befolkningen i arbetsför ålder) och dessutom ökar motivationen till att invandra.

Mot bakgrund av dessa iakttagelser och med hänsyn till en sannolik ålders- och könsspecifik sysselsättningsgrad beräknar kommissionen att de nuvarande 15 medlemsländerna i gemenskapen har en arbetskraftsreserv på ungefär 30-35 miljoner personer. Detta är ett dubbelt så stort antal som antalet arbetslösa, och det motsvarar ungefär det totala antalet personer som för närvarande är förvärvsarbetande i Tyskland. Om denna arbetskraftsreserv skulle inkluderas i förvärvslivet under en tioårsperiod skulle det krävas en sysselsättningstillväxt på mellan 1,8 och 2 % per år. Under en period på 15 år skulle det krävas en tillväxt på mellan 1,2 och 1,4 % per år. Detta är anmärkningsvärda siffror, men de ligger definitivt inom ramen för vad som är möjligt att förverkliga. Gemenskapens utvidgningsperspektiv och möjligheterna till utökad migration över såväl inre som yttre gränser i gemenskapen framhäver också nödvändigheten av att så snabbt och effektivt som möjligt inlemma gemenskapens omfattande arbetskraftsreserv i förvärvslivet.

2.2.3. Står arbetskraftsreserven till förfogande?

Då och då framförs invändningen att den stora arbetskraftsreserven inte går att utnyttja till fullo i förvärvslivet på grund av att de berörda personerna har otillräcklig utbildning. Arbetstagarnas kvalifikationer, ett livslångt lärande men även arbetstagarnas rörlighet och deras beredskap att acceptera de arbetstillfällen som erbjuds är viktiga frågor inom arbetsmarknadspolitiken. Även skatte- och avgiftssystemet kan påverka arbetskraftens tillgänglighet positivt och negativt. ESK har vid upprepade tillfällen uttalat sig i dessa frågor(5). I det aktuella sammanhanget handlar det emellertid i första hand om att undersöka var i den makroekonomiska tillväxtprocessen de största hindren finns. Utifrån en studie som kommissionen gav ut redan år 1995 (European Economy nr 59, studie nr 3 - se särskilt diagram 3) kan man göra följande iakttagelser:

Den nya arbetskraft som kommer in i förvärvslivet (ungdomar och "den dolda arbetskraftsreserven") har oftast en tillräcklig grundutbildning som dock måste vidareutvecklas i yrkeslivet. Den största flaskhalsen beror inte på deras kvalifikationer utan på det alltför ringa antalet nya arbetstillfällen, vilket innebär att det för många inte är möjligt att fördjupa sin grundutbildning i yrkeslivet i enlighet med de krav den ekonomiska och tekniska utvecklingen ställer.

Den största delen av de arbetslösa finns fortfarande kvar på arbetsmarknaden. Inte heller här är problemet i första hand en fråga om "användbarhet" utan det handlar om att antalet lediga arbeten inte räcker till för alla. Detta gäller inte endast för den relativt låga, konjunkturbetingade arbetslösheten som kan absorberas vid en konjunkturuppgång. Då står arbetskraften till förfogande och arbetsplatserna föreligger rent konkret. Det gäller även för en betydande del av den icke-konjunkturbetingade arbetslösheten. Många av dessa arbetslösa hade arbete för några få månader sedan, och de skulle kunna få ett varaktigt arbete (eventuellt efter en ringa kostnad för omskolning), om det vore möjligt att skapa tillräckligt många nya faktiska arbetsplatser.

Inte heller de omkring 4-5 % av de förvärvsarbetande inom gemenskapen som är långtidsarbetslösa behöver nödvändigtvis betraktas som "hopplösa fall". Visserligen saknas här säkerligen faktiska arbetsplatser och till en del också de nödvändiga kvalifikationerna. Erfarenheterna visar emellertid att om det skapas tillräckligt många arbetsplatser under tillväxtprocessen kan många långtidsarbetslösa åter integreras på arbetsmarknaden med hjälp av omskolning och andra åtgärder.

Ovanstående iakttagelser är inte ett argument mot en yrkesutbildning och fortbildning, utan detta är absolut nödvändigt för att förstärka det europeiska humankapitalet under de kommande åren. Härigenom förbättras inte bara den aggregerade produktiviteten och konkurrenskraften, utan det innebär också en förbättring av de enskilda individernas yrkesmässiga möjligheter. Full utdelning kan dessa - delvis kostsamma - ansträngningar endast ge om näringslivet under en långvarig tillväxtprocess kan erbjuda de arbetsplatser som krävs för att hela sysselsättningspotentialen skall bli uttömd. Utbildning av arbetstagarna och skapande av arbetstillfällen måste alltså gå hand i hand i en långsiktig process.

2.2.4. Var kan de nya arbetstillfällena uppstå?

Man hör ofta invändningen att gemenskapens arbetskraftsreserv inte kan absorberas fullt ut, eftersom den tekniska utvecklingen och globaliseringen hela tiden tar bort arbetstillfällen. Detta argument är för schablonartat och leder diskussionen i en icke konstruktiv riktning.

Det stämmer att den tekniska utvecklingen och globaliseringen leder till en permanent strukturomvandling under tillväxtprocessen. Trycket att stärka konkurrenskraften, att höja produktiviteten och dra in på arbetskraft är stort. I sektorer med hög produktivitetsutveckling leder den starka konkurrensen internationellt och inom gemenskapen till fallande relativpriser (och ibland även absoluta priser). Dessa sektorer friställer ofta arbetskraft, och sysselsättningen ökar bara inom särskilt innovativa områden som måste bygga upp sin arbetsstyrka (t.ex. produktion och distribution av de nya elektroniska produkterna som datorer, mobiltelefoner osv.) från början, eller när den aggregerade tillväxten är så stark att också de traditionella industrisektorerna (t.ex. bilindustrin) kan anställa ny arbetskraft. I och för sig stärker de fallande relativpriserna dessa sektorers konkurrenskraft, och en stor del av produktivitetsökningen kommer ekonomin i övrigt till del genom prismekanismen. Denna stora överföring av köpkraft genom marknadskrafterna tillåter stigande relativpriser i sektorer med lägre produktivitetsutveckling och mindre konkurrenstryck, men med ökande efterfrågan på grund av tillväxten, vilket leder till att många arbetsplatser i dessa sektorer blir lönsamma och kan tillskapas (t.ex. många personliga tjänster, restauranger, etc, men också tjänster i samband med de nya produkterna och medierna).

Det handlar här om en långsiktig, makrostrukturell process som kan beläggas statistiskt. Förutsättningen för den är att prismekanismen fungerar. Genom att marknaderna har öppnats är detta villkor till stor del uppfyllt. För att processen skall skapa tillräckligt med arbetstillfällen måste dock ytterligare några villkor uppfyllas:

- Den sektoriella strukturomvandlingen måste kunna ske så obehindrat som möjligt och vara socialt acceptabel.

- Den aggregerade tillväxten måste var så hög att saldot av arbetsplatser som skapas respektive försvinner i sektorerna är positivt och tillräckligt stort för att leda till en minskning av arbetslösheten.

De båda sistnämnda villkoren hänger samman. Ju fler arbetsplatser som skapas tack vare tillväxten, desto mindre smärtsam blir den sektoriella strukturomvandlingen och desto bättre kan det sociala skyddet fungera under processen.

I takt med denna uppstår nya arbetstillfällen både inom områden där ny teknik omsätts eller tillämpas i nya produkter, och framför allt inom mycket lönsamma och därför väl betalda tjänstebranscher, som blir lönsamma och finner avsättning genom de relativa prisernas mekanism och genom ökande sysselsättning och inkomster i den totala ekonomin. (Se ESK:s yttrande om "Ny kunskap, nya arbetstillfällen"(6).)

Ju bättre denna mekanism, baserad på tillväxt och förändring av relativpriserna, fungerar, desto mindre blir för övrigt också marknadskrafternas tryck på att öppna löneskalan nedåt, vilket skulle kunna leda till att det skapas arbetstillfällen i tjänstebranscher med låg produktivitets- och lönenivå. Detta skedde i stor utsträckning i USA under 70- och 80-talen (men mindre under 90-talet). Här finns också en förklaring till den svaga totala produktivitetstillväxten i USA under 70- och 80-talen.

2.2.5. Möjliga sociala och ekonomiska konsekvenser av att arbetskraftsreserven inlemmas

Att inlemma arbetskraftsreserven i yrkeslivet är tänkbart som en medel- till långsiktig process på 10-15 år(7). Den måste ta sin början i det nuvarande ekonomiska uppsvinget.

Att inlemma arbetskraftsreserven innebär definitionsmässigt att återvända till den fulla sysselsättningen (Europeiska rådet i Lissabon) eller till en "hög nivå i fråga om sysselsättning" enligt artikel 2 i EG-fördraget. Detta betyder en låg arbetslöshetsnivå och en hög sysselsättningsgrad.

Även om man inte helt kan komma tillbaka till de låga arbetslöshetssiffrorna från perioden 1960-1973 (EUR-15: 2,4 %, Tyskland: 0,7 %) på grund av högre friktionsarbetslöshet, förefaller det dock legitimt att anse tal i storleksordningen 3 % som möjliga att uppnå. (Nederländerna 2000: 2,4 %!). Sysselsättningsgraden skulle kunna stiga stegvis från den nuvarande nivån på 61-62 % till en nivå jämförbar med USA:s och Japans 70-75 % av befolkningen i arbetsför ålder. En sådan ökning skulle i första hand bero på högre förvärvsfrekvens bland kvinnor, samt i åldersgrupperna över 50-55 och under 30 år.

En sådan ökning av förvärvsfrekvensen och av möjligheten att hitta ett arbete skulle väsentligt minska risken för social marginalisering av större befolkningsgrupper. Dessutom skulle situationen inom socialförsäkringssystemen förbättras betydligt(8):

- Inom arbetslöshetsförsäkringen skulle de betalande bli fler och bidragstagarna minska kraftigt.

- Inom sjukförsäkringen skulle de betalande öka medan utvecklingen av antalet som får ersättning förmodligen skulle vara oförändrad.

- Inom pensionssystemen skulle antalet betalande öka medan antalet pensionärer förmodligen skulle stiga långsammare (på grund av att färre skulle förtidspensioneras).

Jämförande studier skulle vara av stort intresse i synnerhet beträffande effekterna på pensionssystemen av en kraftigt ökning av sysselsättningsgraden.

Inlemmandet av arbetskraftsreserven i förvärvslivet har naturligtvis också ett avgörande inflytande på tillväxt och välstånd inom gemenskapen. Om sysselsättningen ökar, vid oförändrad totalbefolkning, med 30 till 35 miljoner, dvs. med klart mer än 20 % av den nuvarande sysselsättningsnivån, eller med en andel av totalbefolkningen på nästan 10 procentenheter, så leder detta inte bara till en betydligt högre BNP som förmodligen överstiger USA:s, utan välståndet, mätt i BNP per capita, kommer att tydligt närma sig USA:s nivå(9).

2.3. Makroekonomiska villkor för en varaktig BNP- och sysselsättningstillväxt

2.3.1. Några enkla samband mellan tillväxt, produktivitet och sysselsättning

Gemenskapens arbetskraftsreserv utgör alltså en betydande tillväxt- och välståndspotential. För att denna potential skall utnyttjas måste BNP under flera år växa snabbare än produktiviteten per förvärvsarbetande. Sysselsättningstillväxt är BNP-tillväxt utöver produktivitetstillväxten. Om ökningen av sysselsättningen sker parallellt med en minskning av arbetslösheten och en ökning av sysselsättningsgraden (mätt i heltidsarbetande) stiger BNP per capita snabbare än produktiviteten per förvärvsarbetande. En återgång till full sysselsättning skulle alltså utnyttja en stor välståndsreserv inom gemenskapen som t.ex. USA redan till stor del har utnyttjat. Även inom gemenskapen finns det stora skillnader som måste undersökas. (Jämför t.ex. situationen i Luxemburg, Irland och Spanien.) Jämfört med kandidatländerna är skillnaderna ännu större.

Produktivitetstillväxten är en källa till konkurrenskraft och välstånd. Den bygger på att den tekniska utvecklingen utnyttjas i näringslivet (och att personalen får relevant utbildning) samt att arbete ersätts av kapital. Produktivitetsbegreppet är i och för sig mycket komplext och används ofta på ett oklart sätt. Man måste t.ex. skilja mellan produktivitetsnivå, produktivitetsutveckling per förvärvsarbetande, per arbetstimme, m.m. Här finns det stora skillnader mellan USA och EU och mellan EU:s medlemsländer. Det skulle vara intressant att se undersökningar av orsakerna till olika produktivitetsnivåer och till att produktivitetstillväxten i USA på senare år skett allt snabbare medan den i EU blir allt långsammare.

En snabbare produktivitetstillväxt är välkommen, men bidrar till lösningen av sysselsättningsproblemet endast om BNP-tillväxten samtidigt är ännu snabbare! En stor ökning av sysselsättningen behövs om (1) den yrkesarbetande befolkningen ökar snabbt (USA) och/eller (2) om en stor arbetskraftsreserv skall inlemmas i arbetsmarknaden (EU). De ekonomiska förklaringarna till produktivitets- och sysselsättningstillväxt är olika. Här krävs ytterligare analys och utredning.

Särskilt viktigt för sysselsättningens tillväxt är hur jobbskapande investeringar i ny produktionskapacitet utvecklas. För att sådana skall göras i tillräcklig utsträckning behövs en tillräckligt hög lönsamhetsnivå och en gynnsam utveckling av efterfrågan (utan inflationsspänningar). I detta sammanhang måste man också ta hänsyn till följande: även dessa investeringar driver på den tekniska utvecklingen. Det finns iakttagelser (EU 1986-1990; Irland 1994-2000) som tyder på att de påskyndar den totala faktorproduktivitetens tillväxt och samtidigt håller tillbaka substitutionen av arbete med kapital.

2.3.2. Ett referensscenario som exempel för de närmaste fem åren (2001-2005)

Tillväxt och sysselsättning kan inte tvingas fram genom dekret, men politiken skall skapa gynnsamma förutsättningar. I detta sammanhang är det nyttigt att ha en föreställning om hur tillväxten skulle kunna - och måste - utvecklas, för att arbetskraftsreserven skall kunna utnyttjas steg för steg, utan att det uppstår inflationsspänningar.

Utbudssidan: För närvarande växer BNP i euroområdet och i hela EU med cirka 3,5 % per år. Produktionspotentialen växer med cirka 2,5 % per år. Den lediga produktionskapaciteten minskar med cirka 1 procentenhet av BNP(10). Trots detta förefaller en varaktig BNP-tillväxt på 3-3,5 % möjlig, om investeringarna i maskiner och utrustning ökar med cirka 7-8 % per år (Euro-11, 2000: 8,1 %). Om denna utveckling fortsätter ökar produktionspotentialens tillväxttakt med 0,2 till 0,3 procentenheter per år. D.v.s. om senast fem år växer produktionspotentialen med 3,5 % per år. Då är en varaktig tillväxttrend på 3,5 % utan inflationsspänningar möjlig. Tills dess är en årlig tillväxt på 3-3,5 % möjlig om kapacitetsutrymmen kan utnyttjas och om budget- och lönepolitiken inte bidrar till en kostnadsbetingad ökning av inflationstakten. Vid den givna produktivitetstrenden på cirka 2 % per år skulle sysselsättningen i detta scenario öka med cirka 1,3 % (1-1,5 %) per år (senare kanske med 1,5 % eller mer). Det skulle vara ett gott sätt att påbörja inlemmandet av arbetskraftsreserven under en period av 10-15 år.

Efterfrågesidan: En sådan tillväxt är naturligtvis möjlig endast om den bärs upp av en motsvarande utveckling av efterfrågan utan att det leder till inflationsspänningar. Detta förefaller utan vidare möjligt och tänkbart. Efter den internationella krisen under 1998 och 1999 hade exportefterfrågan (eurons växelkurs, tillväxt i världen i övrigt) ett visst stimulerande inflytande, som dock delvis försvagats genom den minskade köpkraft som oljepriserna lett till. Nettoexportens efterfrågeeffekt kan dock bli helt neutral under de närmaste åren. Tillväxten skulle då bygga på konsumenternas efterfrågan (ökade reallöner plus ökad sysselsättning) och på investeringarna, som själva utgör en viktig komponent i efterfrågan.

På det här sättet skulle en dynamisk jämvikt kunna uppstå, där en årlig BNP-tillväxt på 3-3,5 % åtföljdes av en ökning i den privata konsumtionen på 2,7-3 % per år och i investeringarna för maskiner och utrustning på 7-8 % per år.

I ett sådant scenario skulle statens underskott, om alla andra faktorer vore oförändrade, förvandlas till en måttligt överskott, investeringskvoten stiga tydligt, och den externa jämvikten bevaras. (Jfr utvecklingen på Irland de senaste 10-15 åren.) Så länge inflationstakten inte höjs genom överhettad efterfrågan eller alltför snabba kostnadsökningar har penningpolitiken ingen anledning att bryta denna tillväxt genom en restriktiv politik.

2.3.3. Att övervinna, eller så långt möjligt undvika, hinder för tillväxten

Det ovan skisserade referensscenariot ligger snarast vid den undre gränsen för vad som krävs för att lösa gemenskapens sysselsättningsproblem. Det verkar dock snarare optimistiskt i ljuset av de resultat som uppnåddes inom gemenskapen under 90-talet. Trots det finns det ett antal skäl för att anse det genomförbart, om den ekonomiska politiken är lämplig, och de viktigaste aktörerna, främst arbetsmarknadens parter, agerar på motsvarande sätt. I början av detta yttrande påpekades hur mycket de ekonomiska betingelserna för mer tillväxt och sysselsättning i Europa har förbättrats. Men även analysen av siffror i det förgångna stöder tesen att Europas ekonomi skulle kunna växa spontant med en tillväxttakt på över 3 %, om vissa hinder för tillväxten undanröjs.

En tillväxt av BNP (3,3 % per år), sysselsättning (1,3 % per år) och investeringar i maskiner och utrustning (7,3 % per år) som ligger i närheten av referensscenariot förverkligades redan under perioden 1986-1990. Även under uppsvingen 1994/1995, 1997/1998 och 1999/2000 reagerade investeringarna i maskiner och utrustning med en tillväxt på 7, 8 eller 9 % per år på en ökning av BNP:s tillväxttakt i, eller över, en storleksordning på 3 % per år.

Det var i huvudsak makroekonomiska störningar som avbröt tillväxt- eller uppsvingsperioderna:

- Otillräcklig tillväxt av produktionspotentialen i jämförelse med produktivitetstrenden, i kombination med felaktig makroekonomisk politik, ledde till flaskhalsar i kapaciteten och en ökning av inflationen (1989-1991).

- En stabilitetskonflikt (1988-1992) mellan penningpolitik, budgetpolitik (1989-1991, sättet att finansiera den tyska återföreningen) och löneutvecklingen 1990-1992 ledde till recession 1992/1993.

- Bristande trovärdighet i budgetkonsolideringen i vissa länder förstärkte, respektive förorsakade, valutaoron inom gemenskapen (1995, liksom under 70- och 80-talen).

Det var dock även händelser utanför gemenskapen som bidrog, som t.ex. Asienkrisen (1999) och (eventuellt) oljeprishöjningen år 2000, som under den senaste tiden har minskat takten i tillväxten och sysselsättningsökningen i gemenskapen.

Chanserna att undvika eller övervinna makroekonomiska hinder för tillväxten inom gemenskapen har ökat kraftigt med EMU (jfr punkterna 1,1 och 1.2 ovan).

För framtiden gäller det att:

- undvika flaskhalsar i produktionsapparatens kapacitet med därav följande inflationsspänningar (företagsinvesteringar, lönsamhet, offentliga investeringar),

- undvika flaskhalsar i arbetskraftens kvalifikationer (främja ökningen av humankapitalet - så nära marknaden som möjligt och utan felinvesteringar),

- övervaka det sätt på vilket jämvikten mellan besparingar och investeringar skapas (högre investeringskvot - högre sparkvot, stabilt privat sparande gör mer offentligt sparande och offentlig kapitalbildning nödvändig), stabilitetspakt, att undvika press på bytesbalans och långsiktiga räntor,

- göra sysselsättning, tillväxt och miljö förenliga med varandra,

- undvika stabilitetskonflikter som skulle kunna ge anledning till nya restriktioner inom penningpolitiken (på kort sikt: inga sekundära effekter av oljeprisernas utveckling; som permanent uppgift: lämplig löneutveckling inom EMU, stabilitets- och sysselsättningspakt, makroekonomisk dialog).

På alla dessa områden finns svåra problem att lösa, men förutsättningarna för detta har förbättrats kraftigt.

3. De ekonomisk-politiska aktörernas bidrag

3.1. De makroekonomiska förutsättningarna för tillväxt och sysselsättning och aktörerna inom den makroekonomiska politiken

Om den makroekonomiska "policymixen" inom valutaunionen totalt sett är gynnsam för tillväxt och sysselsättning beror till största delen på samspelet mellan den gemensamma penningpolitiken och den genomsnittliga budget- och inkomstutvecklingen i deltagande länder. Med avseende på ansvaret för dessa tre centrala politiska variabler brukar man skilja på tre grupper med aktörer:

1) Centralbanken och centralbankernas europeiska system i fråga om penningpolitiken.

2) Deltagande staters regeringar i fråga om finanspolitiken.

3) Arbetsmarknadsparterna i fråga om löne- eller inkomstpolitiken.

Inom "Kölnprocessen" på gemenskapsnivå organiseras en dialog mellan dessa tre grupper av aktörer (plus kommissionen som representant för gemenskapsintressena) som bygger på vissa medlemsstaters framgångsrika ansträngningar att komma fram till samförstånd mellan arbetsmarknadens parter och med regeringen om viktiga ekonomisk-politiska frågor (det ekonomiska "undret" i Irland sedan 80-talets mitt skulle exempelvis inte ha varit möjligt utan ett sådant samförstånd!).

Denna europeiska makroekonomiska dialog bör framför allt bidra till att samspelet förbättras mellan de tre centrala makroekonomiska politiska variablerna.

Allmänt gäller att ju bättre penningpolitikens stabilitetsmål stöds av en välavvägd finans- och lönepolitik, desto gynnsammare effekt ger de monetära villkoren - bland annat växelkursen och de långa räntorna - på tillväxt och sysselsättning.

Denna beskrivning bygger förstås på en rad förenklingar. Inflationstakten behöver inte vara exakt densamma i valutaunionens alla länder och regioner. Det är tvärtom så att marknadskrafterna måste orsaka skillnader i inflation inom vissa gränser. Att bedöma konsekvenserna av olikartad utveckling, eller nödvändigheten av en sådan utveckling, mellan länder (och regioner) inom valutaunionen är ett omfattande område för jämförelser mellan olika länder.

Redan att gruppera de makroekonomiska aktörerna i tre kategorier (som för övrigt inte är homogena) är en viss förenkling. De nämnda tre grupperna ansvarar i praktiken för att utveckla de tre centrala makroekonomiska variablerna, men förutsättningarna för tillväxt och sysselsättning är också avhängiga av det övergripande ekononomiska och sociala klimatet, och detta präglas av samtliga berörda ekonomiska och sociala intressegrupper. Detta gäller särskilt om man skall övervinna den tillväxtpessimism som är djupt rotad i Europa (och 25 år gammal) och som nästan kan betecknas som ett tillväxt- och sysselsättningshinder i sig. På detta område kan ESK spela en speciell roll som bred representant för dessa grupper.

Mot bakgrund av dessa överväganden skall fortsättningen på detta avsnitt ge impulser till fördjupade och jämförande länderstudier med avseende på de tre centrala makroekonomiska politikvariablerna och på tillväxtpessimismen.

3.2. De klassiska makroekonomiska politikområdena

I följande tre underavsnitt ges exempel på vilka aspekter de jämförande studierna och den offentliga debatten i sakfrågorna skulle kunna ta upp.

3.2.1. Penningpolitiken och den monetära utvecklingen

Analyserna på detta område bör givetvis respektera centralbankens oberoende ställning. Detta strider emellertid inte mot en saklig och kunnig diskussion om hur centralbanken bäst skall uppnå stabilitetsmålet och hur den på bästa sätt skall stödja den ekonomiska politikens allmänna mål inom gemenskapen, samtidigt som man värnar om stabilitetsmålet (EG-fördragets art. 105.1).

Tänkbara exempel på föremål för undersökningar och diskussioner:

a) Att jämföra penningpolitiken i Europa och USA under konjunkturfasen före och efter införandet av EMU.

b) Är referensvärdet för eurons penningmängdsutveckling välavvägt med hänsyn till utvecklingen av produktionspotentialen och ledig produktionskapacitet?

c) Hur utvecklas de monetära villkoren totalt sett och vilka avvikande tendenser märks i de deltagande länderna; hur skall de senare bedömas?

d) Hur bör centralbanken reagera på budget- och löneutvecklingen inom EMU som helhet respektive i enskilda länder? Bör - och kan - den försöka påverka övervältringen av oljeprisökningen på löne- och budgetutvecklingen?

e) Vilka skillnader i inflation uppträder mellan de länder som deltar i EMU, och efter vilka kriterier kan man bedöma om de är en följd av en nödvändig marknadsekonomisk utveckling (jfr t.ex. Irland, Nederländerna)?

3.2.2. Finanspolitiken och utvecklingen av de offentliga finanserna

På detta område finns det ett omfattande utrymme för jämförande makroekonomiska studier. Både studier som ger enkel sakinformation om utvecklingstendenser och storleksordningar och redovisningar av politiska valmöjligheter med kvantitativa konsekvenser skulle avsevärt bidra till att göra den ekonomisk-politiska dialogen sakligare.

Tänkbara exempel på föremål för undersökningar och diskussioner:

a) Hur åstadkom man reduceringen av budgetunderskotten i de enskilda länderna sedan 90-talets början: genom utgiftssänkningar, skatte- och avgiftshöjningar, mekaniska effekter såsom sänkning av räntebördan p.g.a. EMU, konjunkturbetingad ökning av skatteintäkterna; hur skall denna utveckling bedömas?

b) De offentliga investeringarnas andel av BNP sjönk betydligt under konsolideringsprocessen; vilka statistiska problem finns det på detta område; hur måste de offentliga investeringarna utvecklas om gemenskapen kommer in i en varaktig tillväxttrend som är tillräcklig för att lösa sysselsättningsproblemet på medellång och längre sikt?

c) Stabilitets- och tillväxtpakten förutser budgetunderskott nära noll eller måttliga budgetöverskott i medlemsstaterna under de närmaste åren. Är detta mål tillräckligt på medellång och längre sikt om gemenskapen kommer in i en investeringsdriven, klart förstärkt tillväxttrend som förutsätter en signifikant höjning av investeringskvoten (investeringskvotens ökning under 90-talet i USA var + 4 procentenheter av BNP, i Irland + 10 procentenheter)?

Här måste man ta hänsyn till att det privata sparandets andel av BNP (hushåll och företag) traditionellt är mycket stabil i förhållande till BNP inom gemenskapen (ungefär 21 % av BNP) och att gemenskapen bör undvika ett omfattande och varaktigt underskott i bytesbalansen (år 2000 i USA: - 4,1 % av BNP, i EU-15: + 0,1 % av BNP).

d) Vilka var orsakerna i gemenskapen och medlemsstaterna till den kraftiga ökning av utgifter och utnyttjandet av tjänster inom den sociala tryggheten som skett i procent av BNP sedan 70-talets början? Det kan gälla frikostigare service inom socialförsäkringssystemen eller minskat antal avgiftsbetalare och ökat antal förmånsmottagare i relation till befolkningen i yrkesverksam ålder. Hur skulle - allt annat lika - socialförsäkringssystemens utgifter och tjänsteproduktion utvecklas i procent av BNP om gemenskapen förverkligade den sysselsättningsgrad på medellång och lång sikt som Europeiska rådet i Lissabon fastställde som referensvärde?

e) I praktiskt taget samtliga länder inom gemenskapen håller man på med delvis omfattande reformer på de offentliga finansernas område som påverkar både intäkts- och utgiftsstrukturen och den statliga andelen av BNP. Hur kan man redovisa dessa reformer på ett sammanfattande sätt? Är det förenligt med de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken? Vilka är argumenten för och emot en starkare samordning av dessa reformer på gemenskapsnivå?

3.2.3. Lönepolitiken och utvecklingen för lönekostnader och arbetsinkomster

Som makroekonomiska variabler har de totala lönekostnaderna inom gemenskapen (enligt nationalräkenskapernas definition, dvs. inklusive avgifter till socialförsäkringen) ungefär samma storleksordning som de offentliga budgetarna, omkring 50 % av BNP. Löneutvecklingen är emellertid också en viktig orsaksfaktor för hur den samhällsekonomiska efterfrågan, och särskilt den privata konsumtionen, utvecklas. Med vissa skillnader från land till land är det i huvudsak de oberoende arbetsmarknadsparterna som styr löneutvecklingen. På grund av den stora makroekonomiska betydelsen och det ömsesidiga beroendet mellan penning- och finanspolitiken, och av inflation, tillväxt och sysselsättning, finns det ett allmänintresse av att studera och utvärdera hur dessa makroekonomiska variabler utvecklas. De europeiska arbetsmarknadsparterna har under loppet av de senaste 10-15 åren kommit långt med att utveckla en samsyn på en skälig löneutveckling ur samhällsekonomisk synvinkel, och fastän de grundläggande dragen i gemenskapens ekonomiska politik är allmänt hållna rekommendationer om den makroekonomiska löneutvecklingen, präglas den ekonomisk-politiska debatten ofta av bristande kunskap om fakta och storleksordningar, samband och befintliga problem.

Tänkbara exempel på informativa framställningar och problemorienterade analyser:

a) Sammanfattande och saklig redovisning för gemenskapen och medlemsstaterna av hur den makroekonomiska löneanpassningen genomförts från 60-talet till början av 80-talet (reaktionen på oljechocken, på den långsammare produktivitetstrenden, på valutaturbulens). Detta gäller också anpassningen till lägre inflationstakt, övervältringen av ökade lönebikostnader till nettolönerna, höjda vinstmarginaler och kraftig lönsamhetsförstärkning under 80- och 90-talen. Mätt i procent av BNP är omfattningen av den makroekonomiska löneanpassningen snarare större än 90-talets budgetkonsolidering (för EU-15: 5-10 procentenheter av BNP, för Irland 15-20 procentenheter av BNP).

b) Jämförande analys av lönsamhetsutvecklingen inom EG, medlemsstaterna, USA och Japan 1960-2000; analys av orsaksfaktorerna (lönekostnad per enhet i realt penningvärde, kapitalproduktivitet), tillnärmningen på gemenskapsnivå (Irland, Luxemburg undantag) och i riktning mot USA, diskussion om argument för och emot en signifikant fortsatt ökning av lönsamheten inom gemenskapen.

c) Utarbetande och kvantitativ presentation av en enkel mall för bedömning av effekten av den aggregerade löneutvecklingen inom EMU (per capita-löner och nominella lönekostnader per enhet på prisutvecklingen, reallöneutvecklingen (plus sysselsättning och sparkvot) på konsumentefterfrågan, relativa nominella lönekostnader per enhet på konkurrenskraften, reala lönekostnader per enhet på lönsamheten).

d) Vilka skillnader i aggregerad löneutveckling är möjliga och ekonomiskt motiverade mellan de länder som deltar i valutaunionen? (Exempel: skillnader i produktivitetsutvecklingen, anpassningar av enskilda länders pris- och kostnadsnivå som blir nödvändiga inom EMU, real återhämtning och relativa priser på tjänster (Irland).) Vilka blir de eventuella följderna av omotiverade skillnader i löneutveckling?

e) Undersökningar av hur lönebildningssystemen och arbetsmarknadsparternas organisation (det sociala partnerskapet) påverkar den aggregerade löneutvecklingen; läget i diskussionerna om behovet av kraftigare lönedifferentiering avseende regioner, kvalifikationer och eventuellt sektorer. Exempel från EU och USA.

3.3. Att övervinna den allmänna tillväxt- och sysselsättningspessimismen

Som företrädare för samtliga betydelsefulla ekonomiska och sociala grupperingar kan ESK svara för ett viktigt självständigt bidrag. Beträffande ursprungen till tillväxtpessimismen:

- Motiverad tillväxtpessimism: "Så länge det eller det grundproblemet inte är löst går det inte att få tillräcklig tillväxt." (Gäller detta fortfarande? Knappast!)

- Naiv tillväxtpessimism: "Varför skulle något bli möjligt de kommande tio åren som inte var möjligt de senaste 25 åren?" (Är det en rationell ståndpunkt?)

- Miljöbetingad tillväxtskepsis

Hur kan denna pessimism övervinnas?

- Genom insikt om att de viktigaste hindren har övervunnits.

- Genom insikt om de positiva möjligheter som nu finns för samhället som helhet och för de enskilda ekonomiska och sociala grupperna (uppgifter för enskilda grupper: småföretag, tjänsteutveckling osv.).

- För att övervinna miljöbetingad tillväxtskepsis är det särskilt viktigt att beslutsamt och trovärdigt genomföra Agenda 21 (Rio). Dessutom är den framtida tillväxt som bygger på tjänsteproduktion och tillämpning av ny teknik mindre belastande för miljön än den traditionella industriella tillväxten.

4. ESK:s rekommendationer

Inom ramen för gemenskapens konstruktion är Ekonomiska och sociala kommittén forumet för att artikulera de olika ekonomiska och sociala gruppernas intressen och i möjligaste mån samla dem till samförståndslösningar. Eftersom kommittén också - utöver arbetsgivar- och arbetstagarrepresentanter - organiserar ett brett spektrum av det civila samhället i sin grupp III kan den också spela en viktig integrerande roll.

ESK:s verksamhet fungerar i två riktningar: 1) den företräder intressegrupperingarna inför gemenskapsinstitutionerna - kommissionen, rådet och parlamentet - och 2) förmedlar gemenskapsnivåns problematik, debatt och gemensamma tankegångar till de egna organisationerna.

I detta yttrande ges en lång rad impulser till "komparativa makroekonomiska analyser" som passar in i de övergripande ekonomisk-politiska insatserna. Om man genomför denna typ av studier skulle det bli möjligt att förstå makroekonomiska samband och variabler på ett bättre sätt, att göra dialogen sakligare mellan och inom de olika grupperna och att skapa djupare samförstånd om makroekonomiskt motiverade förhållningssätt och politiska handlingslinjer (se punkt 1.3).

Framsteg i denna riktning skulle inte bara ytterligare förstärka Ekonomiska och sociala kommitténs yttranden kvalitetsmässigt och med avseende på deras genomslag. Helhetsklimatet för genomförande av en sund makroekonomisk politik inom gemenskapen skulle också påverkas positivt.

ESK kommer fortsättningsvis att gå in för att i högre grad väga in dessa aspekter i sina yttranden om den allmänna ekonomiska och makroekonomiska politiken. Kommittén uppmanar kommissionen att rutinmässigt begära ESK:s yttrande om alla viktiga ekonomisk-politiska dokument i så god tid att de hinner förmedlas till rådet.

Kommittén avser att föra en regelbunden dialog med kommissionen om vilka "komparativa makroekonomiska analyser" i de berörda kommissionsenheternas arbetsprogram som särskilt bör prioriteras.

Dessutom avser ESK att arrangera hearingar med sakkunniga och seminarier i dessa frågor, där också högt uppsatta experter från arbetsmarknadsparternas och den akademiska världens sida bör delta vid sidan av kommissionen, parlamentets och rådets företrädare.

Ekonomiska och sociala kommittén menar att offentlig och professionell diskussion om makroekonomiska frågor förbättrar chanserna att uppnå hållbar tillväxt, bättre välfärd och full sysselsättning. Det skulle också få långtgående och positiva effekter på det social- och allmänpolitiska området.

Bryssel den 1 mars 2001.

Ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Göke Frerichs

(1) ESK antog i februari 2001 ett yttrande om "Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken år 2000".

(2) Inför Europeiska rådets möte i Lissabon utarbetade ESK ett yttrande om "Sysselsättning, ekonomiska reformer och social sammanhållning - mot ett Europa i innovationens och kunskapens tecken" (se EGT C 117, 26.4.2000, s. 62).

(3) EGT C 140, 18.5.2000, s. 44.

(4) Arbetskraft = förvärvsarbetande plus arbetslösa.

(5) ESK yttrar sig regelbundet om arbetsmarknadsfrågor och sysselsättningsstrategier. Följande dokument kan nämnas i sammanhanget: EGT C 209, 22.7.1999, s. 60; EGT C 368, 20.12.1999, s. 31; EGT C 19, 21.1.1998, s. 108; EGT C 355, 21.11.1997, s. 64.

(6) EGT C 14, 16.1.2001.

(7) För enkelhetens skull bygger resonemanget på den nuvarande gemenskapen med 15 stater. Med vederbörlig anpassning gäller det emellertid också för en utvidgad gemenskap.

(8) ESK har nyligen yttrat sig om den demografiska utvecklingen och om problemen för äldre arbetstagare - EGT C 14, 16.1.2001.

(9) Exemplet Irland visar hur starkt relativa välståndspositioner kan förändras vid hög tillväxt av BNP och sysselsättning: BNP per capita i köpkraftstandard (PPS): 1986: 65,3; 2000: 114,3; EUR-15 = 100.

(10) I detta sammanhang bör man också påpeka att det är mycket svårt att statistiskt mäta produktionspotentialens ökning. Olika observationer (t.ex. USA under 90-talet) och sannolikhetsresonemang (den nya ekonomin, utveckling av tjänstesektorn, större anpassningsförmåga inom näringslivet, ökande kapitalproduktivitet etc.) tyder på att produktionspotentialens tillväxt kanske är större än man normalt har antagit. Det skulle möjliggöra en kraftigare BNP-tillväxt utan inflationsspänningar. ESK anser att jämförande studier på detta område skulle vara av särskilt intresse.