52000DC0199

RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET, EUROPAPARLAMENTET OCH EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN om genomförandet och effekterna av direktiv 91/250/EEG om rättsligt skydd för datorprogram

RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET, EUROPAPARLAMENTET OCH EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN om genomförandet och effekterna av direktiv 91/250/EEG om rättsligt skydd för datorprogram

Sammanfattning

I samband med att man antog den gemensamma ståndpunkten om rådets direktiv 91/250/EEG (13 december 1990) gjorde kommissionen ett politiskt åtagande att lägga fram en rapport om genomförandet och effekterna av direktivet. Eftersom detta var det första direktivet som rörde upphovsrätt och närstående rättigheter, var det ännu inte praxis att det skulle finnas en översynsklausul i själva direktivet.

Denna rapport bygger i huvudsak på en studie som genomfördes av externa konsulter 1997 samt kommissionens egna slutsatser, vilket även inbegriper synpunkter från berörda parter.

De övergripande resultaten visar att direktivets syften har uppnåtts och att direktivet har fått tillfredsställande effekter på programvaruindustrin (vilket framgår av bl.a. industrins tillväxt och den minskade piratkopieringen av programvara). Mot bakgrund av detta tycks det inte finnas något behov att ändra direktivet.

En del brister har däremot konstaterats när det gäller genomförandet i medlemsstaterna. Alla dessa behöver inte behandlas av kommissionen, men en del kan behöva undersökas ytterligare för eventuella överträdelseförfaranden.

Här behandlas också en rad olika frågor som har tagits upp av programvaruindustrin (spridningsrätt och överföring till allmänheten, säkerhetskopior, skyddsåtgärder samt tekniska anordningar). Kommissionen slår visserligen fast att direktivet för närvarande inte behöver ändras inom dessa områden, men detta utesluter inte att det kan bli aktuellt med ändringar längre fram till följd av händelseutvecklingen.

Slutligen diskuteras andra gemenskapsinitiativ inom det här området, i synnerhet dator program varas patenterbarhet (vilket skulle kunna komplettera det nuvarande upphovsrättsliga skyddet) samt grönboken "Att bekämpa varumärkesförfalskning och pirattillverkning på den inre mark naden", som skulle bli en lämplig utgångspunkt för fortsatta åtgärder mot privatkopiering av programvara. Medlemsstaterna uppmärksammas också på hur viktigt det är att regeringarna driver en aktiv politik för legal programvara.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

I. Rapportens syfte

II. Bakgrund

III. Direktivets innehåll

IV. Genomförande av direktivet - lägesrapport

V. Genomförandet i medlemsstaterna

1. Skyddsobjekt (Artikel 1)

a) Skydd av datorprogram som litterära verk

b) Inbegripande av förberedande designmaterial

c) Skydd för alla uttrycksformer

d) Idéer och principer

e) Upphovsmannens egen intellektuella skapelse

f) Inga andra bedömningsgrunder

2. Upphovsmannaskap till datorprogram (Artikel 2)

3. Den skyddade personkretsen (Artikel 3)

4. De särskilda ensamrätterna (Artikel 4)

a) Återgivning (Artikel 4 a)

b) Översättning, anpassning, sammanställning och varje annan ändring av ett dator program (Artikel 4 b)

c) Alla former av spridning till allmänheten, inbegripet uthyrning (Artikel 4 c första stycket)

d) Förlust av spridningsrätten inom gemenskapen (Artikel 4 c andra stycket)

5. Undantag från ensamrätterna (Artikel 5)

a) Normal användning av den som lagligen förvärvat datorprogrammet samt rättelse av fel (Artikel 5.1)

b) Säkerhetskopior (Artikel 5.2)

c) Rätt att iaktta, undersöka eller prova programmets funktion (Artikel 5.3)

d) Privatkopiering

6. Dekompilering (Artikel 6)

7. Särskilda skyddsåtgärder (Artikel 7)

8. Skyddets giltighetstid (Artikel 8)

9. Den fortsatta tillämpningen av andra rättsliga bestämmelser (Artikel 9)

VI. Översikt över effekterna av genomförandet

1. Berörda parter är i allmänhet nöjda med de grundläggande dragen hos dagens system

2. Effekterna på datorprogrambranschen

3. Effekterna på tredje lands lagstiftning

4. Konsekvenser av andra avvikelser i fråga om genomförandet i medlemsstaterna

VII. Behovet av nya gemenskapsinsatser

1. Spridningsrätten och överföring till allmänheten

2. Säkerhetskopior

3. Skyddsåtgärder

4. Tekniska anordningar

VIII. Närliggande gemenskapsinitiativ

1. Patentskydd för programvarurelaterade uppfinningar

2. Offentliga myndigheters användning av datorprogram

IX. Slutsatser

I. Rapportens syfte

I samband med att man antog den gemensamma ståndpunkten om rådets direktiv 91/250/EEG om rättsligt skydd för datorprogram den 13 december 1990 gjorde kommissionen följande uttalande:

"Kommissionen åtar sig att senast i slutet av 1996 lämna en rapport till rådet, Europa parlamentet och Ekonomiska och sociala kommittén om direktivets funktion."

För att fullfölja detta politiska åtagande kommer nu detta meddelande. Förseningen beror på att endast tre medlemsstater höll tidsfristen för genomförandet som i direktivet fastställdes till den 1 januari 1993.

Detta dokument bygger till viss del på en oberoende studie som beställdes 1997 för att få all tillgänglig information om medlemsstaternas lagstiftning för att genomföra direktiv 91/250/EEG samt den praktiska tillämpningen. Slutsatser har också dragits på grundval av de synpunkter som har inkommit från berörda parter, i synnerhet när det gäller direktivets funktion, konsekvenserna för programvaruindustrin och andra relevanta sektorer samt kommissionens egna synpunkter och analyser.

I meddelandet behandlas även kommissionens enskilda pågående initiativ som rör rättsligt skydd för datorprogram.

II. Bakgrund

Direktivet om datorprogram omnämndes första gången i kommissionens vitbok "Completing the Internal Market" [1] och direktivets innehåll har bl.a. påverkats av resultaten från ett omfattande samråd som genomfördes i samband med grönboken "Copyright and the Challenge of Technology - Copyright Issues Requiring Immediate Action" från juni 1988 [2].

[1] KOM(85) 310 slutlig, punkt 149 (ej översatt till svenska).

[2] KOM(88) 172 slutlig, 10.11.1988 (ej översatt till svenska).

Efter detta samråd lades ett direktivförslag fram i april 1989 i syfte att skapa harmonisering mellan medlemsstaternas rättsliga bestämmelser på det här området genom att fastställa en lägsta skyddsnivå där lika stor hänsyn togs till rättsinnehavare, deras konkurrenter och datorprogrammens användare. Vid den här tiden var olikheterna mellan medlemsstaternas rättsliga skydd för datorprogram tämligen stora. Eftersom det här var ett förhållandevis nytt problem, saknade sju av de tolv dåvarande medlemsstaterna bestämmelser i upphovsrätten som gav datorprogram ett uttryckligt skydd.

I motiveringen till direktivförslaget framhöll kommissionen att man inte längre kunde acceptera sådana olikheter i skyddsnivån, eftersom detta inte bara kunde få negativa återverkningar på den gemensamma marknadens funktion genom att upprätthålla eller skapa handelshinder för datorprogram inom gemenskapen, utan också negativa konsekvenser för nybildandet av programvaruföretag i gemenskapen och resultera i snedvriden konkurrens.

Som fastställs i detta dokument hade direktivet till syfte att skapa ett rättsligt skydd för datorprogram i de medlemsstater där det ännu inte fanns något sådant skydd samt att säkerställa att medlemsstaternas skydd grundades på gemensamma principer.

Dessa principer kan sammanfattas enligt följande:

-Datorprogram skall få upphovsrättsligt skydd på samma sätt som litterära verk.

-Det skall anges vem som har upphovsrätten.

-Det skall anges vilka handlingar som kräver rättsinnehavarens tillstånd med stöd av ensamrätten samt vilka handlingar som inte utgör en överträdelse.

-Det skall fastställas vilka skyddsvillkor som gäller för programmet.

Även om samtliga mål slutligen uppnåddes, innebär inte direktivet någon fullständig harmonisering. Med hänsyn till subsidiaritetsprincipen fick medlemsstaterna visst utrymme att använda sin beslutanderätt under förutsättning att dessa nationella åtgärder inte skadar en väl fungerande inre marknad.

III. Direktivets innehåll

Med rådets direktiv 91/250/EEG får datorprogram upphovsrättsligt skydd på samma sätt som litterära verk i enlighet med Bernkonventionen för skydd av litterära och konstnärliga verk (Parisakten, 1971). Frågan om upphovsmannaskap överlåts i stort sett till EU:s medlems stater. Arbetsgivare är berättigade att utöva alla ekonomiska rättigheter till program som har skapats av arbetstagare. Den ideella rätten omfattas inte av direktivet.

Det banbrytande i direktivet är att graden av originalitet (bedömningsgrund för upphovsrättsligt skydd) för första gången har harmoniserats på EU-nivå för en viss kategori av verk som kan komma i fråga för upphovsrätt. Programmet måste vara "upphovsmannens egen intellektuella skapelse". Inga andra bedömningsgrunder tillåts. För att uppnå en enhetlig nivå har tolv medlemsstater tvingats sänka skyddsnivån, medan de återstående tre har fått "höja ribban". Det skall också konstateras att direktivet ger ett starkt skydd och framför allt inte innehåller något undantag i fråga om hemkopiering.

Rättsinnehavaren har en rad olika ensamrätter: rätten att utföra eller ge tillstånd till åter givning, översättning, anpassning, sammanställning samt till alla former av spridning till allmänheten, inbegripet uthyrning.

I direktivet anges emellertid vissa undantag från dessa ensamrätter. "Den som på laglig väg förvärvat programmet" kan fritt använda programmet för normal verksamhet.

Uttryckligt tillstånd ges även när det gäller vissa metoder för baklängeskonstruktion (reverse engineering). En person som har rätt att använda en kopia av ett datorprogram behöver inte rättsinnehavarens tillstånd för att iaktta, undersöka eller prova programmets funktion i syfte att utröna de "idéer och principer" som ligger till grund för de olika detaljerna i ett program, så länge detta inte resulterar i en kopia som medför intrång i upphovsrätten.

I direktivet fastställs också att "den rättmätige ägarens rättigheter" inte får åsidosättas genom avtal.

Det viktigaste undantaget gäller möjligheten att dekompilera ett program för att uppnå samverkansförmåga med andra program. Denna fråga var föremål för en intensiv diskussion och utmynnade i en pragmatisk kompromiss, som i praktiken innebär att den information som krävs för att uppnå samverkansförmåga skall göras tillgänglig.

Ett antal villkor har uppställts för att begränsa dekompileringen till ett minimum, så att samverkansförmåga kan uppnås utan att det skadar rättsinnehavarens rättmätiga intressen, genom att det t.ex. kan utvecklas ett program som inte har skapats självständigt eller ett program som medför ett intrång i upphovsrätten. Dessa restriktioner innebär bl.a. att undantaget om dekompilering endast kan åberopas av licenstagaren eller av någon annan som använder programmet för dennes räkning, att den information som behövs inte tidigare varit lättåtkomlig, att dekompilering inte får göras av de delar av programmet som inte är nödvändiga för att uppnå samverkansförmåga, att den information som har erhållits inte används för utveckling, tillverkning eller marknadsföring av ett datorprogram som medför intrång i upphovsrätten för det dekompilerade programmet, att rättsinnehavarens legitima intressen inte skadas otillbörligt och att användningen inte står i konflikt med normalt utnyttjande av dator programmet.

I direktivet fastställs också att varje avtalsbestämmelse som strider mot undantaget om dekompilering skall vara ogiltig.

När det gäller upprätthållande av lag och ordning innehåller direktivet bestämmelser om beslag av kopior som medför intrång i upphovsrätten samt om åtgärder som skall vidtas vid försök att kringgå kryptering och/eller system för kopieringsskydd.

IV. Genomförande av direktivet - lägesbeskrivning

Även om endast tre medlemsstater höll tidsfristen för genomförande (1 januari 1993), har alla nu antagit de nationella lagar och andra författningar som krävdes.

I nedanstående tabell ges en översikt över dessa genomförandeåtgärder.

>Plats för tabell>

V. Genomförandet i medlemsstaterna

1. Skyddsobjekt (Artikel 1)

Artikel 1 i direktivet har till uppgift att fastställa räckvidden för det upphovsrättsliga skydd som skall ges datorprogram. Sex av medlemsstaterna (Belgien, Tyskland, Grekland, Irland, Italien och Spanien) har uppfyllt kraven enligt denna artikel, även om alla utom två har ansett det vara lämpligt att utelämna följande text: "Inga andra bedömningsgrunder skall tillämpas vid fastställandet av om det (dvs. datorprogrammet) skall komma i åtnjutande av skydd". Detta klarläggs i artikel 1.3 och innebär att originalitet fastställs vara en förutsättning för upphovsrättsligt skydd.

Tyskland har uttryckligen genomfört artikel 1.3 [3] och har därigenom frångått högsta domstolens rättspraxis gällande "Inkassoprogramm" [4], som innebar att det tidigare krävdes en (hög) originalitetsnivå ("Schöpfungshöhe"). Denna ändrade originalitetsnivå har därefter bekräftats i den fasta rättspraxisen [5] och den tyska bedömningsgrunden överensstämmer därmed med direktivets bestämmelser.

[3] Avsnitt 69a.3 i den tyska upphovsrättslagen.

[4] BGHZ 94, 276.

[5] BGH [1994] GRUR 39 "Buchhaltungsprogramm", BGH [1994] GRUR 363 "Holzhandelsprogramm".

a) Skydd av datorprogram som litterära verk

Datorprogram skall skyddas som litterära verk enligt artikel 2 i Bernkonventionen. I artikel 4 i WIPO:s fördrag om upphovsrätt (WCT) används samma ordalydelse som i direktivet. Dessa bestämmelser kan också likställas med artikel 10.1 i TRIPs-avtalet.

Alla medlemsstater tycks ha genomfört denna bestämmelse.

b) Inbegripande av förberedande designmaterial

I enlighet med artikel 1.1 andra stycket omfattar termen "datorprogram" dessas förberedande designmaterial. Det stora flertalet av medlemsstaterna har genomfört denna bestämmelse utan att ge någon definition av datorprogram. Endast Frankrike och Tyskland har någon sådan lagstadgad definition. Det skall emellertid konstateras att direktivet i sig inte innehåller någon definition av begreppet datorprogram. Skäl 7 samt motiveringen till kommissionens ursprung liga förslag från april 1989 ger emellertid viss vägledning i denna fråga.

Varken Danmark eller Finland har genomfört bestämmelsen om förberedande designmaterial. Storbritannien har låtit förberedande designmaterial ingå under litterära verk i stället för under datorprogram. Även om Storbritannien går längre än direktivet tycks det som om bestämmelsen är förenlig med direktivet, som endast omfattar datorprogram. I praktiken har det inte uppstått några problem i Danmark och Finland när det gäller denna fråga.

c) Skydd för alla uttrycksformer

I enlighet med artikel 1.2 skall skyddet gälla ett datorprograms alla uttrycksformer. Tio av medlemsstaterna har genomfört detta krav, medan Danmark, Finland, Frankrike, Luxemburg och Nederländerna inte har någon uttrycklig bestämmelse. För närvarande är det oklart hur detta påverkar skyddet för datorprogram i de aktuella medlemsstaterna.

d) Idéer och principer

Idéer och principer som ligger bakom de olika detaljerna i ett datorprogram är inte upphovsrättsligt skyddade. Detta traditionella undantag från upphovsrätten nämns i artikel 1.2 andra stycket samt skäl 13 och 14 i direktivet. Åtta medlemsstater (Österrike, Finland, Frankrike, Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Sverige och Storbritannien) har inte genomfört dessa bestämmelser. Det tycks emellertid som om man i dessa länder generellt tillämpar principen att skilja mellan idé och uttryck i lagen om upphovsrätt.

e) Upphovsmannens egen intellektuella skapelse

Som tidigare nämnts fastställs i artikel 1.3 att graden av originalitet skall vara ett krav för upphovsrättsligt skydd. "Upphovsmannens egen intellek tuella skapelse" anges som EU:s bedömningsgrund. Sex medlemsstater har underlåtit att uttryckligen genomföra detta krav. Av dessa länder tycks Danmark, Finland, Luxemburg, Nederländerna och Sverige uppenbarligen anse att det är ett implicit krav i deras lagstiftning att direktivets ordalydelse beaktas. Denna princip verkar ännu inte ha ifrågasatts av berörda parter.

Kommissionen ifrågasatte emellertid Storbritanniens genomförande, eftersom denna medlems stat av hävd endast kräver en viss färdighet och arbetsinsats, och tillåter att även datorgenererade verk omfattas av det upphovsrättsliga skyddet. Kommissionen har konstaterat att Storbritannien i och med antagandet av direktiv 96/9/EG om rättsligt skydd för databaser [6] nu har en juridisk definition av originalitet när det gäller litterära verk som består av en databas [7]. En liknande bestämmelse saknas fortfarande i fråga om datorprogram. Det återstår att se om detta kommer att resultera i att Storbritannien får ett alltför omfattande skydd för datorprogram.

[6] EGT L 77, 27.3.1996, s. 20.

[7] Avsnitt 3 A.2 CDPA 1988, senast ändrat genom "Copyright and Rights in databases Regulations" 1997, S.I. 1997/3032, 18.12.1997.

f) Inga andra bedömningsgrunder

Endast Belgien och Tyskland har överfört denna del av direktivet. Det tycks emellertid som om det inte är strikt nödvändigt att uttryckligen genomföra denna bestämmelse , eftersom det klart framgår av direktivet att det räcker med "upphovsmannens egen intellektuella skapelse". I skäl 8 erinras också om att de bedömningsgrunder som skall tillämpas för att fastställa om ett datorprogram är ett originalverk eller inte, inte bör omfatta provningar avseende programmets kvalitativa eller estetiska egenskaper. Man får utgå från att medlemsstaternas domstolar i praktiken kommer att använda dessa bestämmelser som vägledning vid sin tolkning av direktivet.

2. Upphovsmannaskap till datorprogram (Artikel 2)

Artikel 2 innehåller tre obligatoriska bestämmelser: gällande individuellt upphovsmannaskap, gemensamt upphovsmannaskap samt arbetstagares verk. Där finns också en särskild bestämmelse om gemensamma verk, som innebär att bedömningen överlåts till medlems staterna. Frankrike, Italien, Spanien och Portugal har utnyttjat detta alternativ.

Samtliga medlemsstater har genomfört de obligatoriska bestämmelserna i artikel 2 i sin lagstiftning.

3. Den skyddade personkretsen (Artikel 3)

Denna artikel är i hög grad en bekräftelse av övriga bestämmelser, eftersom den hänvisar till nationell upphovsrätt för litterära verk när det skall fastställas vilken personkrets som är berättigad till skydd. Oavsett bestämmelsens karaktär tycks det som om alla medlemsstater uttryckligen har gett datorprogram upphovsrättsligt skydd som litterära verk, vilket innebär att normala bestämmelser om upphovsmannaskap gäller.

4. De särskilda ensamrätterna (Artikel 4)

Sju medlemsstater (Belgien, Frankrike, Tyskland, Irland, Italien, Luxemburg och Spanien) har genomfört samtliga krav enligt artikel 4.

a) Återgivning (Artikel 4 a)

Enligt direktivet innefattar ensamrätten varaktig eller tillfällig, delvis eller fullständig återgivning av ett datorprogram på vilket sätt och i vilken form som helst. I vissa medlems stater tycks det emellertid inte finnas någon särskild bestämmelse som genomför "varaktig eller tillfällig återgivning" (Österrike, Danmark, Finland, Nederländerna och Sverige). Med tanke på näringslivets synpunkter kan denna olikhet vara värd att undersökas ytterligare.

Vissa av medlemsstaterna (Danmark, Finland, Grekland, Sverige och Storbritannien) har inte heller genomfört bestämmelsen om "delvis eller fullständig" återgivning. Ett antal medlemsstater (Österrike, Danmark, Finland, Portugal och Sverige) har slutligen utelämnat "laddning, visning, körning, överföring eller lagring av datorprogrammet" i samband med rätten till återgivning. Detta tycks stå i strid med det gemensamma yttrandet gällande artikel 1.4 i WCT, av vilket det framgår att lagring av ett skyddat verk i digital form i ett elektroniskt medium utgör återgivning i enlighet med artikel 9 i Bernkonventionen.

b) Översättning, anpassning, sammanställning och varje annan ändring av ett datorprogram (Artikel 4 b)

Ett antal medlemsstater (Österrike, Danmark, Nederländerna, Sverige och Storbritannien) har uppenbarligen avstått från att uttryckligen genomföra passagen "varje annan ändring". I dessa medlemsstater kan upphovsrätten komma att få en snävare räckvidd än vad som avses i direktivet.

c) Alla former av spridning till allmänheten, inbegripet uthyrning (Artikel 4 c första stycket)

Alla medlemsstater har genomfört bestämmelsen att rättsinnehavaren skall ha ensamrätt när det gäller spridningen av datorprogrammets original eller kopior. Samma sak gäller för rätten till uthyrning.

d) Förlust av spridningsrätten inom gemenskapen (Artikel 4 c andra stycket)

Som framgår av kommissionsledamoten Mario Montis svar av den 11 juli 1995 på den muntliga frågan H-0436/95 från Europaparlamentets ledamot Arthur Newens [8] har kommissionen alltid varit av uppfattningen att direktiv 91/250/EEG förhindrar medlems staterna att tillämpa principen om internationell konsumtion när det gäller spridning av datorprogram. I artikel 4 c fastslås att rättsinnehavaren har exklusiv spridningsrätt, som går förlorad när försäljningen av programmet sker inom gemenskapen. Eftersom det inte finns någon bestämmelse som säger att ensamrätten går förlorad inom gemenskapen om den första försäljningen sker utanför gemenskapen, har medlemsstaterna inte själva möjlighet att välja detta alternativ i fråga om datorprogram.

[8] Europaparlamentets överläggningar (EN utg.) nr 466, s. 174.

Varken Danmark, Finland, Nederländerna eller Portugal har uttryckligen genomfört denna implicita restriktion när det gäller parallellimport av datorprogram till gemenskapen. Att döma av den luxemburgska lagens ordalydelse tycks det dessutom som om Luxemburg tillämpar en konsumtions princip som inte bara gäller spridningsrätten. Berörda parter har uttryckt viss oro när det gäller dessa frågor.

Det kan emellertid konstateras att principen om gemenskapskonsumtion nu tillämpas på samma sätt i Nederländerna som ett resultat av den rättspraxis där den nederländska upphovsrätts lagen tolkas med stöd av direktivet [9]. Ordföranden för distriktsdomstolen i Haag påpekade i samband med Novell-målet att den nederländska upphovsrättslagen inte innehåller några bestämmelser om förlust av spridningsrätten och därför i största möjliga utsträckning måste tolkas i enlighet med direktivet. Mot denna bakgrund drog han slutsatsen att Nederländernas upphovsrätt för datorprogram från och med den 1 september 1994 endast inbegriper förlust av spridningsrätten inom gemenskapen.

[9] Distriktsdomstolen i Haag, sammanfattning av domen av den 7 juli 1995 i mål KG 95/591 (Novell, Inc. mot America Direct B.V.).

5. Undantag från ensamrätterna (Artikel 5)

Tio medlemsstater har genomfört samtliga obligatoriska bestämmelser, antingen ordagrant eller nästintill (Belgien, Danmark, Frankrike, Tyskland, Grekland, Irland, Italien, Luxemburg, Spanien och Sverige). Nedan behandlas varje enskild bestämmelse.

a) Normal användning av den som lagligen förvärvat datorprogrammet samt rättelse av fel (Artikel 5.1)

Enligt denna bestämmelse skall ensamrätterna, med undantag av spridning och uthyrning, i avsaknad av särskilda avtalsbestämmelser, inte kräva rättsinnehavarens tillstånd, om de behövs för att den som lagligen förvärvat datorprogrammet skall kunna använda programmet i överensstämmelse med dess avsedda ändamål. Detta gäller även rättelse av fel.

De flesta medlemsstater har gjort klart att underentreprenad är tillåten enligt artikel 5.1. Det förekommer emellertid olika uppfattningar när det gäller innebörden av "den som lagligen förvärvat datorprogrammet". För att överföra detta begrepp har flera medlemsstater använt termen "behörig användare", dvs. en person som har rätt att använda programmet.

Kommissionen instämmer med vissa bedömare att "den som lagligen förvärvat dator programmet" i själva verket avser en köpare, licensinnehavare, uthyrare eller person som har rätt att använda programmet för dessa personers räkning. Detta styrks också genom artiklarna 6 och 8 i databasdirektivet (direktiv 96/9/EG) som innehåller termen "behörig användare" och som utformades efter artikel 5.1 i direktivet om datorprogram [10].

[10] Motiveringen, KOM (92) 24 slutlig, 13.5.1992, punkt 8.4.

Det som avsågs med artikel 5.1 och skäl 18 var enligt kommissionen att det inte skulle vara möjligt att genom avtal hindra "den som lagligen förvärvat" ett program att utföra någon av de handlingar där rättsinnehavaren har ensamrätt, om dessa krävs för att kunna använda programmet i överensstämmelse med dess avsedda ändamål eller för rättelse av fel. Det är däremot tillåtet med särskilda avtalsbestämmelser som har till uppgift att "kontrollera" användarens handlingar inom de områden där rättsinnehavaren har ensamrätt.

Varken i Österrikes, Finlands eller Storbritanniens genomförandebestämmelser finns någon hänvisning till "i avsaknad av särskilda avtalsbestämmelser". När det gäller Storbritannien beror detta antagligen på att denna medlemsstat tillämpar en omfattande avtalsfrihet, som går mycket längre än de upphovsrättsliga undantagen i fråga om skyddet för datorprogram. Den österrikiska respektive finländska lagen tycks inte vara förenlig med gemenskapens krav genom att tillåta mer omfattande undantag än direktivet.

I Portugals och Storbritanniens genomförandebestämmelser finns heller inget som motsvarar "i överensstämmelse med dess avsedda ändamål". Kommissionen känner inte till om detta har skapat några praktiska problem.

b) Säkerhetskopior (Artikel 5.2)

I artikel 5.2 fastställs att en person som har rätt att använda ett datorprogram inte genom avtal får hindras från att göra en säkerhetskopia av detta om denna är nödvändig för den aktuella användningen.

Denna bestämmelse har genomförts av alla medlemsstater.[11]

[11] Näringslivets synpunkter behandlas i VII.2.

c) Rätt att iaktta, undersöka eller prova programmets funktion (Artikel 5.3)

I artikel 5.3 anges att den person som har rätt att använda en kopia av ett datorprogram skall ha rätt att utan rättsinnehavarens tillstånd iaktta, undersöka eller prova programmets funktion i syfte att utröna de idéer och principer som ligger bakom programmets olika detaljer, under förutsättning att detta sker vid sådan laddning, visning, körning, överföring eller lagring av programmet som han har rätt att utföra.

Alla medlemsstater har följt dessa bestämmelser utom Finland och Storbritannien som har utelämnat "som han har rätt att utföra". Detta utelämnande har viss betydelse, eftersom frasen "som han har rätt att utföra" på lämpligt vis begränsar den behörige användarens rätt att iaktta, undersöka eller prova programmets funktion.

d) Privatkopiering

I artikel 5.1 i direktivet föreskrivs särskilda undantag som innebär att användning tillåts under särskilda omständigheter. I gemenskapens lagstiftning hör privatkopiering av datorprogram inte till de tillåtna undantagen från ensamrätterna. Vissa medlemsstater har emellertid inte uttryckligen upphävt undantagen gällande privatkopiering. Rättsinnehavarna anser att detta är en viktig fråga och menar att åtgärder bör vidtas för att dessa medlemsstater skall följa de medlemsstater som redan har upphävt sina undantag i fråga om privatkopiering av datorprogram.

Än så länge finns det inget som tyder på att detta har skapat några större problem inom det här området och några formella klagomål har inte inkommit. Som det nu är verkar det ändå råda viss juridisk oklarhet och frågan kan behöva undersökas ytterligare.

6. Dekompilering (Artikel 6)

Generellt sett är detta den artikel som medlemsstaterna har genomfört i störst omfattning. De flesta genomförandebestämmelser är ordagranna eller näst intill. Sex medlems stater (Öster rike, Danmark, Finland, Nederländerna, Sverige och Storbritannien) har dock utelämnat artikel 6.3 som innehåller en begränsning av undantaget gällande dekompilering. Denna begränsning är av viss betydelse, eftersom den härrör från Bernkonventionens "trestegstest" (artikel 9.2 i Bernkonventionen). Enligt direktivet är syftet med denna begränsning att dekompileringsundantaget inte tillämpas på sätt som otillbörligt skadar rättsinnehavarens legitima intressen eller står i konflikt med ett normalt utnyttjande av datorprogrammet. Utelämnandet av en sådan uttrycklig begränsning skulle kunna leda till otillbörlig skada för rättsinnehavaren.

När det gäller andra frågor som behandlas i artikel 6 tycks Portugals, Sveriges och Storbritanniens genomförandebestämmelser vara de enda som inte helt överensstämmer med direktivet.

I Portugals genomförandebestämmelser tycks det för det första inte finnas någon motsvarighet till artikel 6.1 c. Detta utelämnande är allvarligt, eftersom en part i ett upphovsrättsmål kan behöva visa att tillgången till delar av ett program som inte är nödvändiga för att uppnå samverkans förmåga utgjorde en olaglig handling och därmed medförde intrång i upphovsrätten. För det andra har artikel 6.2 a inte genomförts. Till skillnad från direktivet kan det därför inte uteslutas att dekompilering kan användas i andra syften än att uppnå samverkansförmåga för ett självständigt skapat datorprogram. Genomförandet av kravet på ett trestegstest överensstämmer inte heller helt med ordalydelsen i artikel 6.3.

Enda bristen i Sveriges genomförandebestämmelser är att frasen "självständigt skapat datorprogram" saknas i överföringen av artikel 6.1. Det tycks emellertid som om detta utelämnande får betydelsefulla konsekvenser. De utelämnade orden finns med i direktivet för att dekompilering av ett målprogram inte skall äga rum innan det självständigt utvecklade programmet existerar (om än bara i form av förberedande designmaterial).

Storbritanniens genomförandebestämmelser tycks inte heller överensstämma med direktivet. För det första används uttrycket "behörig användare", vilket inte tycks inbegripa "annan person som har rätt att använda en kopia av programmet, eller för deras räkning av en person som har rätt därtill". För det andra har "återgivande av programmets kod och översättning av dess form" genomförts med följande ordalydelse: "uttryckt i ett lågnivåspråk för att omvandlas till ett högnivåspråk". För det tredje finns ingen restriktion i fråga om det dekompilerade programmets "delar" , utan restriktionen gäller "handlingar som är nödvändiga för att nå det tillåtna målet". Slutligen har man inte heller uttryckligen genomfört trestegstestet enligt artikel 6.3.

7. Särskilda skyddsåtgärder (Artikel 7)

I artikel 7.1 anges en rad åtgärder där medlemsstaterna måste vidta "lämpliga åtgärder ... i enlighet med sin nationella lagstiftning". Sådana åtgärder omfattar a) omsättning av kopior som medför intrång i upphovsrätten, b) innehav för kommersiella ändamål av kopior som medför intrång i upphovsrätten, och c) omsättning eller innehav för kommersiella ändamål av varje hjälpmedel vars enda syfte är att underlätta att en teknisk anordning som har anbringats för att skydda ett datorprogram avlägsnas utan tillstånd.

Artikel 7.2 gäller beslagtagande av kopior som medför intrång i upphovsrätten och artikel 7.3 beslagtagande av hjälpmedel för att utan tillstånd avlägsna eller kringgå tekniska anordningar som har anbringats för att skydda ett datorprogram.

Ett antal medlemsstater (Tyskland, Grekland, Italien och Portugal) har underlåtit att överföra alla detaljer i artikel 7, men det är bara Grekland som inte har genomfört bestämmelsen om beslutanderätt i artikel 7.3. Denna bristande precision tycks generellt sett endast ha resulterat i smärre praktiska problem i samband med upprätthållande av lag och ordning.

En rad betydelsefulla domstolsbeslut kan noteras i fråga om artikel 7. I en avgörande tysk dom fastslogs att det medför intrång i upphovsrätten när man ändrar programmeringen av ett datorprogram som skyddats med ett hårdvarulås (kodkrets) i syfte att ta bort program skyddet [12].

[12] Appellationsdomstolen Oberlandesgericht Karlsruhe, [1996] WRP 587; bekräftad av den federala domstolen Bundesgerichtshof (BGH) [1996] CR 737.

8. Skyddets giltighetstid (Artikel 8)

Artikel 8 upphävdes genom artikel 11.1 i direktiv 93/98/EEC om harmonisering av skyddstiden för upphovsrätt och vissa närstående rättigheter [13]. I enlighet med artikel 1.1 i direktivet gällande skyddstiden skall upphovsrätten till ett litterärt eller konstnärligt verk enligt artikel 2 i Bernkonventionen löpa under upphovsmannens livstid och under 70 år efter hans död. Denna bestämmelse gäller även upphovsmän till datorprogram.

[13] EGT L 290, 24.11.1993, s. 9

Alla medlemsstater har följt direktivets bestämmelser.

9. Den fortsatta tillämpningen av andra rättsliga bestämmelser (Artikel 9)

Artikel 9.1 innehåller en bestämmelse om att detta direktiv inte skall påverka tillämpningen av andra rättsliga bestämmelser gällande datorprogram, såsom bestämmelser om patent, varumärken, otillbörlig konkurrens, yrkeshemligheter, halvledarprodukter eller avtalsrätt. Där fastslås också att varje avtalsbestämmelse som strider mot artikel 6 (dekompilering) eller mot de i artikel 5.2 och 5.3 angivna undantagen skall vara ogiltig.

Nederländernas och Spaniens försummelse när det gäller att särskilt genomföra dessa krav kan emellertid kompenseras av dessa medlemsstaters allmänna rättsprincip om hänsyn till samhällsintresset, vilket antagligen gör det möjligt att ändå uppnå direktivets syfte.

Ett betydande antal medlemsstater (Österrike, Belgien, Danmark, Finland, Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Sverige och Storbritannien) har avstått från att ordagrant genomföra bestämmelsen om att detta "inte skall påverka tillämpningen av andra rättsliga bestämmelser". Det framgår emellertid att andra relevanta rättsliga bestämmelser kommer att fortsätta att gälla i dessa medlemsstater enligt principen om lex specialis. Detta utelämnande kommer därför knappast att få några negativa konsekvenser som kan stå i strid med gemen skapens krav.

Internationella programvaruproducenter har erkänt direktivets dekompileringskrav i sina licensavtal. På vissa håll i USA och Europa förekommer emellertid licensavtal som inte överens stämmer med artiklarna 5, 6 och 9 i direktivet. Eftersom vissa undantag och "användar rättigheter" i de här bestämmelserna är obligatoriska, kan sådana avtal vara ogiltiga.

VI. översikt över effekterna av genomförandet

1. Berörda parter är i allmänhet nöjda med de grundläggande dragen hos dagens system

Förutom ett antal nya frågor till följd av att kommissionens förslag till ett direktiv om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informations samhället [14], vilket diskuteras nedan, finns ingen påtryckning från berörda parter om att direktivet skall ändras på något grundläggande sätt. Utan undantag var de intervjuade i 1997 års undersökning av åsikten att direktivet hade fått en stor harmoniserande effekt genom att det fastställde normer för upphovsrättsskyddet av datorprogram som litterära verk.

[14] EGT C 108, 7.4.1998, s. 6 och ett ändrat förslag EGT C 180, 25.6.1999, s. 6.

2. Effekterna på datorprogrambranschen

På följande fyra betydelsefulla punkter har antagandet av direktivet främjat datorprogram branschen:

Pirattillverkningen har minskat (en nedgång i Västeuropa från ett genomsnitt på 78 % för 1990 till 36 % 1998) [15].

[15] Statistik från BSA/SIIA över pirattillverkning för 1998; SIIA Global Software Piracy Report 1999.

Sysselsättningen har ökat (Europas programvaruindustri växte från 19 miljarder ecu 1992 till 31 miljarder 1997) [16].

[16] Rapport från Price Waterhouse.

Systemet har blivit öppnare (på http://eu.conecta.it finns mer information om det arbete som har utförts inom EU:s arbetsgrupp för öppen programvara).

Harmonisering i fråga om datorprogram skapade av arbetstagare.

3. Effekterna på tredje lands lagstiftning

Direktivet har används som modell i ett stort antal Central- och Östeuropeiska länder samt även i Hong Kong, Filippinerna och Australien.

Det verkar som om direktivet ger samma skydd som lagstiftningen i gemenskapens största handelspartner.

Det har hävdats att täckningen av upphovsrättsskyddet för datorprogram på en specifik punkt ger upphov till vissa avvikelser på internationell nivå. I undersökningen från 1997 konstaterades att den japanska upphovsrättslagen inte omfattar "de programmerings språk, regler eller algoritmer som används för att utveckla sådana" datorprogram.

Kommissionen delar åsikten att det inte finns någon anledning att utöka undantagen i direktivet till att även omfatta programmeringsspråken. Om man läser artikel 1.2 i direktivet är det dock diskutabelt om regler och algoritmer omfattas av "principerna" och framför allt om principerna täcker "procedurer, driftmetoder och matematiska begrepp som sådana".

Slutligen verkar det inte finnas någon relevant rättspraxis avseende artikel 47.2 i den japanska upphovsrättslagen, vilket gör att Japan hamnar i ett annat läge än Europeiska unionen och USA.

4. Konsekvenser av andra avvikelser i fråga om genomförandet i medlemsstaterna

Berörda parter ansåg att skillnaderna i genomförande i stort sett inte skapade några större problem för den inre marknaden. Det skall dock noteras att de medlemsstater vars texter mest avviker från direktivets är de som anslutit sig till EU efter det att direktivet antogs. Man kan anta att detta är följden av att dessa nya medlemsstater inte var involverade i den process som ledde fram till direktivets antagande.

VII. behovet av nya gemenskapsinsatser

Sedan undersökningen avslutades i augusti 1997 har kommissionen fått ett antal skrivelser från berörda parter med olika frågor som uppkommit dels vid genomförandet av direktiv 91/250/EEG, dels på grund av utvecklingen sedan det trädde i kraft. I vissa av dessa skrivelser påpekas att det finns ett behov av att klargöra vissa aspekter av direktivet. Dessa aspekter redovisas nedan.

1. Spridningsrätten och överföring till allmänheten

I WIPO:s nya fördrag om upphovsrätt (WCT) från december 1996 fastställs att upphovsmannen till ett litterärt och konstnärligt verk, inklusive datorprogram, har ensamrätt att godkänna överföring till allmänheten på trådbunden eller trådlös väg, inklusive tillgängliggörande (artikel 4 och artikel 8 i WIPO-fördrag).

På grundval av dessa nya internationella regler har det föreslagits att rätten till överföring till allmänheten (inklusive rätten till tillgängliggörande) uttryckligen skall läggas till gruppen av särskilda ensamrätter i artikel 4 i direktivet. I detta sammanhang har det också föreslagits av delar av datorprogrambranschen att omfattningen av principen om konsumtion av rättigheter bör klargöras.

I fråga om konsumtion av upphovsrätt måste man hålla i minnet att enligt gemenskaps direktivet tillämpas konsumtion enbart på försäljningen av kopior, dvs. varor, medan leverans via on line-tjänster inte leder till konsumtion [17].

[17] Svar av kommissionsledamot Mario Monti på den muntliga frågan H-0436/95 från Arthur Newens, ledamot av Europaparlamentet (11.7.1995), Europaparlamentets överläggningar (EN utg.) nr 466, s. 174.

Kommissionen noterar vidare att till skillnad från annan gemenskapsrätt i fråga om spridningsrätt gäller artikel 4 c i direktivet "alla former" av spridning "till allmänheten" av datorprogram som är upphovsrättsligt skyddade. Detta kan tolkas som att spridningsrätten enligt direktiv 91/250/EEG inte är begränsad till spridningen av faktiska kopior av ett datorprogram på diskett.

Medan det går att tolka artikel 4 c så brett, fastställs däremot i dagsläget inte upphovsmannens ensamrätt att godkänna att dennes verk görs tillgängligt för allmänheten på ett sådant sätt att medlemmar av allmänheten kan få tillgång till dessa verk från en plats och vid en tid som bestäms individuellt av dem (jfr artikel 8 i WIPO-fördraget). Därför har behovet av att gemenskapen garanterar efterlevnaden av WCT-kraven genom att man fastställer kompletterande regler om tillgängliggörande av datorprogram tagits upp i förslaget till ett direktiv om upphovsrätt och närstående rättigheter i informations samhället.

2. Säkerhetskopior

Industrin har framfört farhågor om bestämmelsen om säkerhetskopior (artikel 5.2 i direktivet). Denna skall ha utnyttjas på ett oegentligt sätt såtillvida att s.k. säkerhetskopior har gjorts och sålts på marknaden. Uppenbarligen har även videogram, sammanställningar på cd-rom och vissa andra "multimedieapplikationer" med vissa inslag av "programvara" varit föremål för otillåten återgivning av personer som hävdar att de har rätt att göra så.

Mot denna bakgrund har bruket av frasen "hjälpmedel vars enda syfte är att underlätta att en teknisk anordning som har anbringats för att skydda ett datorprogram avlägsnas eller kringgås utan tillstånd" i artikel 7.1 c lett till problem för datorspelstillverkare. Åtgärder har inte vidtagits mot dem som tillhandahåller anordningar och program för att kringgå koperingsskydd, eftersom det egentliga syftet med dessa anordningar och program i reklamen har gömts bakom argumentet att de endast är avsedda för framställning av säkerhetskopior.

För det första bör man dock notera att begreppet "säkerhetskopia" enligt direktiv 91/250/EEG avser kopior som görs "av säkerhetsskäl". Kommissionen anser dessutom att det framgår av ordalydelsen och syftet med artikel 5.2 att endast en kopia är tillåten och att syftet inte kan vara annat än att den är en "säkerhetskopia". Avsikten med undantaget för en säkerhetskopia skall endast vara att se till att den normala användningen av programmet kan fortsätta i händelse av att originalet går förlorat eller är defekt. Detta är i själva verket "nödvändigt" för användningen av datorprogrammet. När det inte finns någon rätt att använda ett datorprogram eller när denna rätt har löpt ut, tillämpas inte undantaget. Att göra privata kopior för otillåten användning anses då vara piratkopiering av programvara.

Trots att det råder en viss osäkerhet i ett antal medlemsstater i fråga om vad undantaget för säkerhetskopior egentligen omfattar, har man i nationell rättspraxis generellt sett visat sig vara kapabel att effektivt hantera olaglig verksamhet. Rättsinnehavaren kan lita till andra relevanta bestämmelser i gemenskapslagstiftningen, t.ex. direktiv 96/9/EG om rättsligt skydd för databaser [18], för att ta upp kampen mot pirattillverkning av multimedieprodukter. Slutligen finns det planer på en ytterligare skärpning av ramverket avseende immateriell äganderätt till följd av samrådet om kommissionens grönbok "Att bekämpa varumärkesförfalskning och pirat tillverkning på den inre marknaden" [19].

[18] EGT L 77, 27.3.1996, s. 20.

[19] KOM (98) 569 slutlig.

3. Skyddsåtgärder

I fråga om åtgärder framhåller man i direktivet vikten av upphovsrättsliga skyddsåtgärder, men kraven som framförs är bara allmänna. De olika intervjuade parterna anser att det finns behov av breda minimistandarder och minimi förfaranden för upphovsrättsliga åtgärder på grundval av TRIPs-avtalet. De menar att detta är viktigt eftersom en sådan uppsättning standarder och förfaranden skulle kunna bli lika betydelsefull som direktivet har varit.

En övergripande harmonisering av upphovsrättsliga skyddsåtgärder och åtgärder mot pirattillverkning tas upp i samband med förslaget till ett direktiv om upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället och i samband med uppföljningen till grönboken "Att bekämpa varumärkesförfalskning och pirattillverkning på den inre marknaden".

4. Tekniska anordningar

Det har hävdats från flera berörda parters håll att artikel 7 i direktivet, där skyddsåtgärder tas upp, måste ändras i linje med WIPO:s nya fördrag om upphovsrätt. Enligt dessa parter kan det också finnas vissa skillnader mellan täckningen i artikel 7 c i direktiv 91/250/EEG och artikel 6 i förslaget till direktiv om upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället. I direktivförslaget finns bestämmelser i fråga om krav på tekniska åtgärder som är mer detaljerade.

Enligt artikel 11 i WCT skall parterna i detta instrument tillhandahålla adekvat rättsligt skydd och effektiva rättsliga åtgärder mot kringgående av de effektiva tekniska åtgärder som används av upphovsmännen i samband med att de utövar sina rättigheter enligt WCT eller Bernkonventionen. Detta förbjuder handlingar som med avseende på upphovmännens verk inte har godkänts av dessa eller som inte är tillåtna enligt lag.

I artikel 7.1 a, b och c, artikel 7.2 och artikel 7.3 i datorprogramdirektivet fastställs "särskilda skydds åtgärder" för vilka gemenskapens medlemsstater skall besluta om lämpliga åtgärder mot vissa slags handlingar.

Man bör hålla i åtanke att WCT ännu inte har trätt i kraft och dessutom endast kommer att vara bindande för de som undertecknar fördraget tre månader efter det datum då 30 ratificeringsinstrument eller anslutningsinstrument har deponerats. Slutligen pågår fortfarande lagstiftningsprocessen i fråga om förslaget till ett direktiv om upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället. Det är därför för tidigt att överväga en ändring av direktiv 91/250/EEG innan den slutliga ordalydelsen av artikel 6 i direktivförslaget har fastställts. En bedömning av om en anpassning av artikel 7 i datorprogramdirektivet är nödvändig får göras i ett senare skede.

VIII. närliggande gemenskapsinitiativ

1. Patentskydd för programvarurelaterade uppfinningar

Kommissionen har konstaterat att det råder en missuppfattning bland vissa berörda parter om att upphovsrätt är det enda tillgängliga sättet att skydda datorprogram. Det är därför lämpligt att påminna om artikel 9.1 i direktivet enligt vilken andra rättsliga bestämmelser såsom bestämmelser om patenträtt och andra bestämmelser om immaterialrätt inte påverkas.

Behovet av att skapa insyn och rättssäkerhet i anslutning till patentskyddet för program varurelaterade uppfinningar diskuteras livligt i samband med uppföljningen av grönboken om gemenskapspatentet och patentsystemet i Europa [20]:

[20] KOM (1999) 42 slutlig.

"Europaparlamentet stöder att programvaror skall vara patenterbara, på villkor att produkten i fråga uppfyller kraven på nyhet och industriell tillämpning av en teknisk uppfinning, såsom är fallet hos våra ekonomiska partner på internationell nivå, framför allt i USA och Japan. Kommissionen instämmer i denna analys och föreslår att det vidtas åtgärder på två fronter.

För att å ena sidan säkerställa att den inre marknaden fullbordas och fungerar på detta område kommer kommissionen att snarast möjligt lägga fram ett förslag till direktiv på grundval av artikel 95 i EG-fördraget (f.d. artikel 100a) för att harmonisera medlemsstaternas lagstiftning om patenterbarhet av datorprogram. Detta direktiv bör leda till enhetlig tillämpning och tolkning av de nya bestämmelserna för dataprograms patenterbarhet i hela gemenskapen. I detta sammanhang medför inte den parallella tillämpningen av upphovsrät och patenträtt på datorprogram några särskilda svårigheter, på grund av det särskilda material som omfattas av de två slagen av rättighete .I samband med förslaget till direktiv bör man noga granska frågan om undantag från de generella reglerna om datorprograms patenterbarhet.

Samtidigt med denna lagstiftning ankommer det på parterna i Münchenkonventionen att ändra artikel 52.2 c i konventionen om Europapatentet, för att bl.a. stryka datorprogram från förteckningen över icke patenterbara uppfinningar. Detta är nödvändigt för överens stämmelsen mellan arbetet på gemenskapsnivå och det arbete som utförs inom ramen för Münchenkonventionen.

För övrigt bör alla patentmyndigheter förbättra sin informationsverksamhet med inriktning på programvaruföretagen, i synnerhet de små och medelstora företagen, för att göra dem uppmärksamma på de ekonomiska fördelar som de kan erhålla genom att utnyttja patent systemet."

Ett syfte med patentskydd är att det skall omfatta datorprogrammets bakomliggande idéer och principer, vilket enligt skäl 14 i direktiv 91/250/EEG aldrig kan täckas av upphovsrätten.

De sätt på vilka man garanterar att upphovsrätt för datorprogram ändå förblir opåverkade kommer att bli en fråga för framtida patentlagstiftning.

2. Offentliga myndigheters användning av datorprogram

Trots att genomförandet av direktivet tydligt har lett till en minskning av pirattillverkning av datorprogram, visar uppgifter från industrin att pirattillverkningen fortfarande är utbredd. Den äger kanske till och med rum inom offentligt finansierade organisationer, som i vissa fall är några av de största användarna av kommersiella datorprogram. Ett antal möjliga åtgärder mot pirattillverkning inom EU har föreslagits i kommissionens grönbok "Att bekämpa varu märkesförfalskning och pirat tillverkning på den inre marknaden". Inom ramen för handlingsplanen för det transatlantiska ekonomiska partnerskapet har det även beslutats att EU och USA skall undersöka olika vägar och eventuellt vidta åtgärder för att se till att statliga myndigheter endast använder godkänd programvara. I detta sammanhang bör noteras att vissa medlemsstater har gjort allmänna ställningstaganden i fråga om användningen av godkänd programvara inom statliga myndigheter, vilket även gjorts i USA [21]. Andra kanske överväger att offentliggöra vilka åtgärder de vidtagit på området, och kommissionen är intresserad av att få reda på sådana initiativ inför en eventuell uppföljning på gemenskapsnivå av grönboken om att bekämpa varumärkesförfalskning och pirat tillverkning.

[21] Förordning av den 1 oktober 1998 "Computer Software Piracy".

IX. slutsatser

Medlemsstaternas genomförande är överlag tillfredsställande, men inte alltid lika bra som förväntat. I ett antal specifika fall kan kommissionen komma att bli tvungen att på eget initiativ inleda överträdelseförfaranden enligt artikel 226 i fördraget (f.d. artikel 169 i EG-fördraget).

Det nyligen uppnådda resultatet av genomförandet är emellertid fördelaktigt.

Områden som inte har harmoniserats, t.ex. avsaknaden av en bindande definition på "datorprogram", leder endast till mindre problem och kan inte motivera att åtgärder vidtas på gemenskapsnivå.

I likhet med de berörda parter som 1998 gjorde ett gemensamt uttalande anser kommissionen att erfarenheterna fram till dags dato inte ger vid handen att direktivets långtgående bestämmelser om upphovsrätt bör ses över just nu. Direktivet - och särskilt bestämmelserna om dekompilering - var resultatet av en intensiv debatt med berörda parter och den balans som uppnåddes verkar vara giltig även i dag. Gemenskapens institutioner har i själva verket uppmanats att "inte öppna slussarna för ytterligare en debatt om direktivet".

Under dessa förhållanden och mot bakgrund av granskningens gynnsamma resultat anser kommissionen att det är inte lägligt att ta några nya initiativ i syfte att föreslå ändringar av direktiv 91/250/EEG i detta skede. Detta beslut utesluter dock inte att vissa frågor kan tas upp igen i ett senare skede. Detta är beroende av vilka framsteg som görs i fråga om andra pågående initiativ, främst de som gäller genomförandet av WIPO:s fördrag om upphovsrätt.