(1)

Det är nödvändigt att fastställa bestämmelser på unionsnivå om restaurering av ekosystem för att säkerställa en återhämtning av biologisk mångfald och resilient natur i hela unionen. Restaurering av ekosystem bidrar också till unionens mål för begränsning av och anpassning till klimatförändringar.

(2)

I kommissionens meddelande Den europeiska gröna given av den 11 december 2019 (den europeiska gröna given) fastställs en ambitiös färdplan för att ställa om unionen till ett rättvist och välmående samhälle med en modern, resurseffektiv och konkurrenskraftig ekonomi, som strävar efter att skydda, bevara och förbättra unionens naturkapital och skydda allmänhetens hälsa och välbefinnande från miljörelaterade risker och effekter. Som en del av den europeiska gröna given fastställs i kommissionens meddelande EU:s strategi för biologisk mångfald för 2023 – Ge naturen större plats i våra liv av den 20 maj 2020 EU:s strategi för biologisk mångfald för 2030.

(3)

Unionen och dess medlemsstater är parter i konventionen om biologisk mångfald (4). De är därför fast beslutna att genomföra den långsiktiga strategiska vision som partskonferensen för den konventionen antog vid sitt tionde möte den 18–29 oktober 2010 genom beslut X/2 strategisk plan för biologisk mångfald 2011–2020 enligt vilken den biologiska mångfalden senast 2050 ska värdesättas, bevaras och återställas samt nyttjas på ett klokt sätt, så att ekosystemtjänster kan upprätthållas, en frisk planet kan understödjas och de nyttigheter som är nödvändiga för alla människor kan tillhandahållas.

(4)

I det globala ramverket för biologisk mångfald, som antogs vid det femtonde mötet i partskonferensen för konventionen om biologisk mångfald den 7–19 december 2022, anges åtgärdsorienterade globala åtgärdsmål som kräver omedelbara åtgärder under årtiondet fram till 2030. Åtgärdsmål 1 syftar till att säkerställa att alla områden omfattas av en deltagandebaserad och integrerad fysisk planering där hänsyn tas till den biologiska mångfalden och/eller av verkningsfulla förvaltningsprocesser där förändrad mark- och havsanvändning hanteras, för att senast 2030 minska förlusten av områden som har stor betydelse för den biologiska mångfalden, inklusive ekosystem med hög ekologisk integritet, till nära noll, och samtidigt iaktta urfolks och lokalsamhällens rättigheter, enligt FN:s deklaration om urfolks rättigheter. Åtgärdsmål 2 syftar till att säkerställa att minst 30 % av arealerna av utarmade ekosystem i land-, inlandsvatten-, kust- och havsområden senast 2030 är föremål för effektiv återställning för att öka den biologiska mångfalden, stärka ekosystemfunktioner och ekosystemtjänster och öka den ekologiska integriteten och konnektiviteten. Åtgärdsmål 11 syftar till att återställa, upprätthålla och öka naturens bidrag till människan, inklusive ekosystemfunktioner och ekosystemtjänster, till exempel reglering av luft, vatten och klimat, jordhälsa, pollinering och minskad sjukdomsrisk, samt skydd mot naturliga faror och naturkatastrofer, genom naturbaserade lösningar och/eller ekosystembaserade strategier till nytta för alla människor och naturen. Det globala ramverket för biologisk mångfald kommer att möjliggöra framsteg mot att uppnå resultatmålen till 2050.

(5)

I FN:s mål för hållbar utveckling, i synnerhet målen 14.2, 15.1, 15.2 och 15.3, hänvisas till behovet att säkerställa bevarande, återställande och hållbar användning av landbaserade ekosystem och sötvattensekosystem på fastlandet samt tjänster från dem, i synnerhet skogar, våtmarker, berg och torra områden.

(6)

I sin resolution av den 1 mars 2019 utropade FN:s generalförsamling 2021–2030 till FN:s decennium för restaurering av ekosystem i syfte att stödja och intensifiera ansträngningarna för att förebygga, stoppa och vända förstöringen av ekosystem världen över och öka medvetenheten om vikten av att restaurera ekosystem.

(7)

EU:s strategi för biologisk mångfald för 2030 syftar till att säkerställa att Europas biologiska mångfald senast 2030 ska vara på väg att återhämta sig till nytta för människor, planeten, klimatet och ekonomin. Där fastställs en ambitiös EU-plan för återställande av natur med ett antal centrala åtaganden, bl.a. om att lägga fram ett förslag till rättsligt bindande EU-mål för återställande av natur för att restaurera förstörda ekosystem, framför allt de som har störst potential när det gäller att fånga in och lagra koldioxid och förhindra och minska effekterna av naturkatastrofer.

(8)

I sin resolution av den 9 juni 2021 om EU:s strategi för biologisk mångfald för 2030 välkomnade Europaparlamentet eftertryckligen åtagandet att utarbeta ett lagstiftningsförslag med bindande mål för återställande av natur. Dessutom ansåg parlamentet att det utöver ett samlat återställandemål bör införas särskilda mål för ekosystem, livsmiljöer och arter, som omfattar skogar, gräsmarker, våtmarker, torvmarker, pollinatörer, friflytande floder, kustområden och havsekosystem.

(9)

I sina slutsatser av den 23 oktober 2020 erkände rådet att det kommer att vara av avgörande betydelse att ytterligare försämringar av den nuvarande biologiska mångfalden och naturen förhindras, men att detta inte är tillräckligt för att naturen ska få en större plats i våra liv. Rådet bekräftade att det behövs en högre ambitionsnivå i fråga om naturrestaurering, i enlighet med förslaget i EU:s nya plan för återställande av naturen, som omfattar åtgärder för att skydda och återställa den biologiska mångfalden utanför skyddade områden. Rådet slog också fast att det avvaktar ett förslag till rättsligt bindande mål för återställande av naturen, med förbehåll för en konsekvensbedömning.

(10)

I EU:s strategi för biologisk mångfald för 2030 fastställs ett åtagande om att rättsligt skydda minst 30 % av landytan inbegripet inlandsvatten, och 30 % av havet i unionen, varav minst en tredjedel bör vara under strikt skydd, inbegripet alla återstående urskogar och gammal skog. I kriterierna och vägledningen om utseende av ytterligare skyddade områden i medlemsstaterna (kriterierna och vägledningen), utarbetad av kommissionen 2022 i samarbete med medlemsstaterna och de berörda parterna, betonas att om de restaurerade områdena, när restaureringen har gett full effekt, uppfyller eller väntas uppfylla kriterierna för skyddade områden bör dessa restaurerade områden också räknas in i unionens mål för skyddade områden. I kriterierna och vägledningen framhålls också att skyddade områden kan ge ett viktigt bidrag till restaureringsmålen i EU:s strategi för biologisk mångfald för 2030 genom att skapa förutsättningar för att restaureringsinsatserna ska lyckas. Detta gäller särskilt områden som kan återhämta sig naturligt genom att vissa typer av påverkan från mänsklig verksamhet upphör eller begränsas. Att placera sådana områden, även i havsmiljön, under strikt skydd kommer i vissa fall att räcka för att de naturvärden de innehåller ska återhämta sig. Vidare betonas i kriterierna och vägledningen att alla medlemsstater väntas bidra till att unionens mål för skyddade områden i EU:s strategi för biologisk mångfald för 2030 uppnås i den omfattning som står i proportion till de naturvärden de innehåller och till deras potential för restaurering av natur.

(11)

I EU:s strategi för biologisk mångfald för 2030 fastställs ett mål för att säkerställa att det inte sker någon försämring i bevarandetrender och -status för någon av de livsmiljöer och arter som skyddas och att minst 30 % av de arter och livsmiljöer som för närvarande inte har gynnsam status kommer upp till den kategorin eller uppvisar en starkt positiv utveckling före 2030. I den vägledning som kommissionen har utarbetat i samarbete med medlemsstaterna och berörda parter till stöd för att dessa mål uppnås framhålls att det sannolikt kommer att krävas underhålls- och restaureringsinsatser för de flesta sådana livsmiljöer och arter, antingen genom att deras nuvarande negativa trender vänds före 2030 eller att en nuvarande stabil eller positiv utveckling bibehålls, eller genom att man förebygger försämringar i livsmiljöer och arter som har gynnsam bevarandestatus. I vägledningen betonas vidare att sådana restaureringsinsatser i första hand behöver planeras, genomföras och samordnas på nationell eller regional nivå och att synergier med andra unionsmål eller internationella mål, särskilt miljö- eller klimatpolitiska mål, bör eftersträvas när man väljer och prioriterar de arter och livsmiljöer som ska förbättras fram till 2030.

(12)

I kommissionens rapport Tillståndet för naturen i Europeiska unionen av den 15 oktober 2020 (rapporten om tillståndet för naturen från 2020) konstaterades att unionen ännu inte har lyckats hejda minskningen av skyddade livsmiljötyper och arter av bevarandeintresse för unionen. Försämringen beror till stor del på nedläggning av extensiva lantbruk, intensivare brukningsmetoder, ändring av hydrologiska system, urbanisering och föroreningar, men även ohållbar skogsbruksverksamhet och utnyttjande av arter. Dessutom utgör invasiva främmande arter och klimatförändringarna stora och växande hot mot inhemska europeiska djur och växter.

(13)

Den europeiska gröna given kommer att leda till en gradvis och djupgående omställning av unionens och dess medlemsstaters ekonomi, vilket i sin tur kommer att få stor inverkan på unionens yttre åtgärder. Det är viktigt att unionen utnyttjar sin handelspolitik och sitt omfattande nätverk av handelsavtal för att samarbeta med partner om skyddet av miljön och den biologiska mångfalden även globalt, samtidigt som lika villkor främjas.

(14)

Det är lämpligt att fastställa ett övergripande mål för restaurering av ekosystem för att bidra till ekonomisk samhällelig omvandling, skapande av arbetstillfällen av hög kvalitet och hållbar tillväxt. Ekosystem med hög biologisk mångfald, t.ex. våtmarks-, sötvattens-, skogs- och jordbruksekosystem, områden med sparsam vegetation, marina och kustnära ekosystem samt urbana ekosystem, levererar en rad nödvändiga ekosystemtjänster om de är i gott tillstånd. Fördelarna med att restaurera försämrade ekosystem till gott tillstånd inom alla land- och havsområden överväger med stor marginal kostnaderna för restaurering. Dessa tjänster bidrar till ett brett spektrum av socioekonomiska fördelar, beroende på de ekonomiska, sociala, kulturella, regionala och lokala förhållandena.

(15)

FN:s statistikkommission antog systemet för ekonomisk miljöredovisning – ekosystemredovisning (SEEA EA) vid sitt 52:a möte i mars 2021. SEEA EA är en integrerad och heltäckande statistisk ram för att organisera uppgifter om livsmiljöer och landskap, mäta omfattningen av, tillståndet i och tjänsterna från ekosystem, övervaka ändringar i ekosystemtillgångar och koppla den informationen till ekonomisk och annan mänsklig verksamhet.

(16)

Att säkerställa ekosystem med biologisk mångfald och tackla klimatförändringen hänger oupplösligen ihop. Naturen och naturbaserade lösningar, däribland naturliga koldioxidlager och koldioxidsänkor, är avgörande för att bekämpa klimatkrisen. Samtidigt driver klimatkrisen redan på förändringar i landbaserade och marina ekosystem och unionen behöver förbereda sig på att dessa effekter kommer att bli allt mer intensiva, frekventa och utbredda. I den särskilda rapporten från den mellanstatliga panelen för klimatförändringar (IPPC) om effekterna av en global uppvärmning på 1,5 oC konstaterades att vissa konsekvenser kan bli långlivade eller oåterkalleliga. I IPCC:s sjätte bedömningsrapport anges att restaurering av ekosystem kommer att vara avgörande för att bidra till kampen mot klimatförändringen och också för att minska riskerna för en tryggad livsmedelsförsörjning. Den mellanstatliga plattformen för biologisk mångfald och ekosystemtjänster (IPBES) ansåg i sin globala bedömningsrapport om biologisk mångfald och ekosystemtjänster 2019 att klimatförändringar är en avgörande drivkraft för förändringar i naturen och att klimatförändringarnas effekter väntas öka under de kommande årtiondena och i vissa fall bli större än effekterna av andra drivkrafter för ekosystemförändringar, t.ex. förändrad mark- och havsanvändning.

(17)

I Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/1119 (5) fastställs ett bindande mål om klimatneutralitet i unionen senast 2050 och negativa utsläpp därefter. Dessutom ska snabba och förutsägbara utsläppsminskningar prioriteras samtidigt som upptagen i naturliga sänkor ska förbättras. Återställandet av ekosystem kan ge ett viktigt bidrag till bevarandet, förvaltningen och förstärkningen av naturliga sänkor och till att öka den biologiska mångfalden, samtidigt som klimatförändringarna bekämpas. I förordning (EU) 2021/1119 krävs också att relevanta unionsinstitutioner och medlemsstaterna ska säkerställa löpande framsteg med att öka anpassningsförmågan, stärka motståndskraften och minska sårbarheten gentemot klimatförändringarna. Dessutom krävs att medlemsstaterna integrerar anpassning i alla politikområden och även främjar ekosystembaserad anpassning och naturbaserade lösningar. Naturbaserade lösningar är lösningar som inspireras och stöds av naturen och som är kostnadseffektiva, ger samtidiga miljömässiga, sociala och ekonomiska fördelar och bidrar till att bygga upp motståndskraft. Sådana lösningar leder till mer natur och naturelement och naturliga processer med större mångfald i städer, landskap och havsmiljöer genom lokalt anpassade, resurseffektiva och systemiska insatser. Naturbaserade lösningar måste därför gynna den biologiska mångfalden och stödja en rad ekosystemtjänster.

(18)

I kommissionens meddelande Att bygga upp ett klimateresilient Europa – den nya EU-strategin för klimatanpassning av den 24 februari 2021 betonas behovet av att främja naturbaserade lösningar och det erkänns att det går att uppnå en kostnadseffektiv klimatanpassning genom att skydda och återställa våtmarker och torvmarker samt kustnära och marina ekosystem, utveckla urbana grönytor och installera gröna tak och väggar och genom att främja och hållbart förvalta skogar och jordbruksmark. Att ha fler ekosystem med biologisk mångfald ger större resiliens mot klimatförändringar och erbjuder effektivare former av begränsning och förebyggande av katastrofer.

(19)

Unionens klimatpolitik håller på att ses över för att kunna följa den plan som fastställs i förordning (EU) 2021/1119 i syfte att minska nettoutsläppen av växthusgaser (utsläpp efter avdrag för upptag) med minst 55 % jämfört med 1990 års nivåer senast 2030. Framför allt syftar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/839 (6) till att stärka marksektorns bidrag till den övergripande klimatambitionen för 2030 och anpassa mål i fråga om redovisning av utsläpp och upptag från sektorn för markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk (LULUCF) till relaterade politiska initiativ för biologisk mångfald. I den förordningen framhålls behovet av att skydda och förbättra naturbaserade koldioxidupptag, förbättra ekosystemens resiliens mot klimatförändringar, återställa skadad mark och försämrade ekosystem samt att restaurera torvmarker. Det syftar också till att förbättra övervakningen och rapporteringen av utsläpp och upptag av växthusgaser från mark som omfattas av skydd och restaurering. I detta sammanhang är det viktigt att ekosystem i alla markkategorier, inbegripet skogar, gräsmarker, åkermarker och våtmarker, är i gott tillstånd för att effektivt kunna fånga in och lagra koldioxid.

(20)

Såsom anges i kommissionens meddelande Säkra livsmedelsförsörjningen och stärka motståndskraften i livsmedelssystemen av den 23 mars 2022 har den geopolitiska utvecklingen ytterligare understrukit behovet av att skydda livsmedelssystemens resiliens. Det finns belägg för att restaurering av jordbruksekosystem har en positiv inverkan på livsmedelsproduktiviteten på lång sikt och att restaurering av natur fungerar som en försäkring för att säkerställa unionens långsiktiga hållbarhet och resiliens.

(21)

I slutrapporten från konferensen om Europas framtid i maj 2022 uppmanar medborgarna unionen att skydda och restaurera den biologiska mångfalden, landskapet och haven, eliminera föroreningar och främja kunskap, medvetenhet, utbildning och dialoger om miljö, klimatförändringar, energianvändning och hållbarhet.

(22)

Restaurering av ekosystem, i kombination med insatser för att minska handeln med och konsumtionen av vilda djur och växter, kommer också att bidra till att förebygga och bygga upp motståndskraft mot eventuella framtida smittsamma sjukdomar med zoonotisk potential, och därmed minska risken för utbrott och pandemier, och bidra till att stödja unionens insatser och insatser på global nivå för att tillämpa One Health-modellen, som erkänner det inneboende sambandet mellan människors hälsa, djurs hälsa samt en frisk och resilient natur.

(23)

Mark är en integrerad del av landbaserade ekosystem. I kommissionens meddelande EU:s markstrategi för 2030 – Frisk mark till förmån för människor, livsmedel, natur och klimat av den 17 november 2021 beskrivs behovet av att återställa skadad mark och öka markens biologiska mångfald. Den globala mekanismen, ett organ som inrättats inom ramen för Förenta nationernas konvention för bekämpning av ökenspridning i de länder som drabbas av allvarlig torka och/eller ökenspridning, särskilt i Afrika (7), och sekretariatet för den konventionen har inrättat ett program för fastställande av mål om markförsämringsneutralitet för att hjälpa länder att uppnå markförsämringsneutralitet senast 2030.

(24)

Rådets direktiv 92/43/EEG (8) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/147/EG (9) syftar till att säkerställa ett långsiktigt skydd, bevarande och överlevnad för Europas mest värdefulla och hotade arter och livsmiljöer och de ekosystem som de ingår i. Natura 2000, som inrättades 1992 och är det största samordnade nätverket av skyddade områden i världen, är det viktigaste verktyget för att genomföra målen för de båda direktiven. Denna förordning bör tillämpas på medlemsstaternas europeiska territorium på vilka fördragen är tillämpliga, och därigenom anpassas till direktiven 92/43/EEG och 2009/147/EG samt även till Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/56/EG (10).

(25)

Kommissionen har tagit fram en ram och en vägledning för fastställande av gott tillstånd för de livsmiljötyper som skyddas enligt direktiv 92/43/EEG och fastställande av tillräcklig kvalitet hos och kvantitet av livsmiljöerna för de arter som omfattas av det direktivet. Restaureringsmål för dessa livsmiljötyper och livsmiljöer för arter kan fastställas på grundval av den ramen och vägledningen. Sådan restaurering kommer dock inte att räcka för att vända förlusten av biologisk mångfald och för att alla ekosystem ska återhämta sig. För att förbättra den biologiska mångfalden i bredare ekosystem bör det därför fastställas ytterligare skyldigheter som baseras på särskilda indikatorer.

(26)

Med utgångspunkt i direktiven 92/43/EEG och 2009/147/EG och för att göra det lättare att nå de mål som fastställs i de direktiven, bör medlemsstaterna vidta restaureringsåtgärder för att säkerställa återhämtningen hos skyddade livsmiljöer och arter, inbegripet vilda fåglar, i alla områden i unionen, även i områden som inte ingår i Natura 2000-områden.

(27)

Direktiv 92/43/EEG syftar till att bibehålla eller återställa en gynnsam bevarandestatus hos naturliga livsmiljöer samt arter av vilda djur och växter av unionsintresse. I det direktivet fastställs emellertid ingen tidsfrist för att uppnå målet. I direktiv 2009/147/EG fastställs inte heller en tidsfrist för återhämtning av fågelpopulationer i unionen.

(28)

Det bör fastställas tidsfrister för att vidta restaureringsåtgärder inom och utanför Natura 2000-områden, för att gradvis förbättra tillståndet hos skyddade livsmiljötyper i hela unionen och för att återetablera sådana till dess att den gynnsamma referensareal som behövs för att uppnå gynnsam bevarandestatus hos de livsmiljötyperna i unionen uppnås. Medlemsstaterna bör, när så är lämpligt, fram till 2030, prioritera områden med livsmiljötyper som inte är i gott tillstånd och som är belägna inom Natura 2000-områden när de vidtar restaureringsåtgärder, med tanke på dessa områdens viktiga roll för naturvården och det faktum att det enligt befintlig unionsrätt redan finns en skyldighet att inrätta effektiva system för att säkerställa restaureringsåtgärdernas långsiktiga effektivitet i Natura 2000-områden. För att ge medlemsstaterna den flexibilitet som behövs för att genomföra omfattande restaureringsinsatser bör medlemsstaterna behålla möjligheten att genomföra restaureringsåtgärder i områden med livsmiljötyper som inte är i gott tillstånd och som är belägna utanför Natura 2000-områden, när särskilda lokala omständigheter och förhållanden motiverar detta. Dessutom är det lämpligt att gruppera livsmiljötyper efter det ekosystem som de tillhör och fastställa tidsbestämda och kvantifierade arealbaserade mål för grupper av livsmiljötyper. Detta skulle ge medlemsstaterna möjlighet att välja vilka livsmiljöer som ska återställas först inom gruppen.

(29)

De krav som fastställs för livsmiljöerna för de arter som omfattas av direktiv 92/43/EEG och för livsmiljöerna för vilda fåglar som omfattas av direktiv 2009/147/EG bör vara likartade, med särskild hänsyn till den konnektivitet som krävs mellan båda dessa livsmiljöer för att artpopulationerna ska blomstra.

(30)

Restaureringsåtgärderna för livsmiljötyper måste vara adekvata och lämpliga för att dessa livsmiljötyper ska uppnå gott tillstånd, och gynnsamma referensarealer måste inrättas så snabbt som möjligt, i avsikt att uppnå en gynnsam bevarandestatus för dessa livsmiljötyper. Det är viktigt att restaureringsåtgärderna är de som behövs för att uppnå de tidsbestämda och kvantifierade arealbaserade målen. Restaureringsåtgärderna för arters livsmiljöer måste också vara adekvata och lämpliga för att uppnå tillräcklig kvalitet och kvantitet så snabbt som möjligt för att uppnå gynnsam bevarandestatus för arterna.

(31)

Restaureringsåtgärder som vidtas enligt denna förordning för att återställa eller bibehålla vissa livsmiljötyper som förtecknas i bilaga I, såsom gräsmarker, hedar eller våtmarker, skulle i vissa fall kunna kräva att skog avlägsnas för att återinföra bevarandestyrd förvaltning, vilket kan inbegripa verksamheter som slåtter eller bete. Restaurering av natur och stopp för avskogning är båda viktiga och ömsesidigt förstärkande miljömål. Kommissionen kommer att utarbeta riktlinjer, såsom nämns i skäl 36 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/1115 (11), för att klargöra tolkningen av definitionen av ”jordbruksanvändning” i den förordningen, särskilt när det gäller omvandling av skog till mark för andra ändamål än jordbruksanvändning.

(32)

Det är viktigt att säkerställa att de restaureringsåtgärder som införs inom ramen för denna förordning leder till konkreta och mätbara förbättringar i ekosystemens tillstånd, både för enskilda områden som är föremål för restaurering och på nationell nivå och unionsnivå.

(33)

För att säkerställa att restaureringsåtgärderna är ändamålsenliga och att deras resultat går att mäta över tid är det mycket viktigt att de områden som är föremål för restaureringsåtgärderna uppvisar en kontinuerlig förbättring till dess att gott tillstånd har uppnåtts, i syfte att förbättra tillståndet hos livsmiljöer som omfattas av bilaga I till direktiv 92/43/EEG, återetablera sådana livsmiljöer och förbättra deras konnektivitet.

(34)

Det är också avgörande att de områden som är föremål för restaureringsåtgärder för att förbättra kvaliteten och kvantiteten hos livsmiljöerna för arter som omfattas av direktiv 92/43/EEG, och livsmiljöer för vilda fåglar som omfattas av direktiv 2009/147/EG, uppvisar en kontinuerlig förbättring för att bidra till att det uppnås en tillräcklig kvantitet och kvalitet hos livsmiljöerna för dessa arter.

(35)

Det är viktigt att säkerställa att de områden som täcks av livsmiljötyper som omfattas av direktiv 92/43/EEG och som är i ett gott tillstånd i medlemsstaternas europeiska territorium och unionen som helhet gradvis ökar, till dess att den gynnsamma referensarealen för varje livsmiljötyp uppnås och att minst 90 % på medlemsstatsnivå av sådana arealer är i ett gott tillstånd, för att dessa livsmiljötyper i unionen ska kunna uppnå gynnsam bevarandestatus. Medlemsstaterna bör, i vederbörligen motiverade fall och för livsmiljötyper som är mycket vanliga och utbredda i unionen och som omfattar mer än 3 % av den berörda medlemsstatens europeiska territorium, tillåtas att tillämpa en procentsats som är lägre än 90 % för den areal som ska vara i gott tillstånd för de enskilda livsmiljötyper som förtecknas i bilaga I till denna förordning, om denna procentandel inte skulle förhindra att en gynnsam bevarandestatus, såsom fastställs i enlighet med artikel 1 e i direktiv 92/43/EEG, uppnås eller upprätthålls på nationell biogeografisk nivå för dessa livsmiljötyper. Om en medlemsstat tillämpar det undantaget bör medlemsstaten motivera det i sin nationella restaureringsplan.

(36)

Det är viktigt att säkerställa att kvaliteten hos och kvantiteten av livsmiljöerna för arter som omfattas av direktiv 92/43/EEG, och livsmiljöerna för vilda fåglar som omfattas av direktiv 2009/147/EG ökar gradvis i medlemsstaternas europeiska territorium och i unionen som helhet, till dess att de är tillräckliga för att säkerställa dessa arters långsiktiga överlevnad.

(37)

Det är viktigt att medlemsstaterna vidtar åtgärder som syftar till att säkerställa att tillståndet för områden som täcks av livsmiljötyper som omfattas av denna förordning och som omfattas av restaureringsåtgärder uppvisar en kontinuerlig förbättring till dess att de uppnår ett gott tillstånd, och att medlemsstaterna vidtar åtgärder som syftar till att säkerställa att dessa livsmiljötyper, när de har uppnått ett gott tillstånd, inte försämras avsevärt, så att det långsiktiga bibehållandet eller uppnåendet av gott tillstånd inte äventyras. Att dessa resultat inte uppnås innebär inte att skyldigheten att vidta lämpliga åtgärder för att uppnå dessa resultat har åsidosatts. Det är också viktigt att medlemsstaterna anstränger sig för att förhindra avsevärd försämring av områden som täcks av sådana livsmiljötyper som antingen redan är i gott skick eller som inte är i gott skick men ännu inte omfattas av restaureringsåtgärder. Dessa åtgärder är viktiga för att undvika ökade restaureringsbehov i framtiden och bör fokusera på områden med livsmiljötyper som, enligt vad medlemsstaterna fastställt i sina nationella restaureringsplaner, är nödvändiga att restaurera för att nå restaureringsmålen. Det är lämpligt att ta hänsyn till eventuell force majeure, såsom naturkatastrofer, som kan leda till försämring i områden som täcks av dessa livsmiljötyper, och till oundvikliga livsmiljöförändringar som orsakas direkt av klimatförändringarna. Utanför Natura 2000-områden är det lämpligt att även beakta följderna av en plan eller ett projekt av allt överskyggande allmänintresse, för vilket en mindre skadlig alternativ lösning saknas. För arealer som är föremål för restaureringsåtgärder bör detta fastställas från fall till fall. För Natura 2000-områden godkänns planer och projekt i enlighet med artikel 6.4 i direktiv 92/43/EEG. Det bör säkerställas att medlemsstaterna behåller möjligheten att, i avsaknad av alternativ, tillämpa kravet på icke-försämring på nivån för varje biogeografisk region inom sitt territorium för varje livsmiljötyp och varje livsmiljö för arter. En sådan möjlighet bör tillåtas på vissa villkor, inbegripet att kompensationsåtgärder vidtas för varje avsevärd försämring. Om ett område, som ett önskat resultat av en restaureringsåtgärd, omvandlas från en livsmiljötyp som omfattas av denna förordning till en annan livsmiljötyp som omfattas av denna förordning, bör det området inte betraktas som försämrad.

(38)

Vid tillämpningen av undantagen från kraven på kontinuerlig förbättring och icke-försämring utanför Natura 2000-områden enligt denna förordning bör medlemsstaterna anta att anläggningar för produktion av energi från förnybara energikällor, deras anslutning till nätet, det tillhörande nätet i sig och lagringstillgångar är av allt överskuggande allmänintresse. Medlemsstaterna bör kunna besluta att begränsa tillämpningen av den presumtionen under vederbörligen motiverade och särskilda omständigheter, t.ex. skäl som rör det nationella försvaret. Dessutom bör medlemsstaterna kunna undanta sådana projekt för förnybar energi från skyldigheten att mindre skadliga alternativa lösningar ska saknas för tillämpningen av dessa undantag, förutsatt att projekten har varit föremål för en strategisk miljöbedömning eller en miljökonsekvensbedömning. Att anse att sådana anläggningar är av allt överskuggande allmänintresse och, i tillämpliga fall, att begränsa kravet på att bedöma mindre skadliga alternativa lösningar skulle göra det möjligt att låta sådana projekt omfattas av en förenklad bedömning när det gäller undantagen från bedömningen av allt överskuggande allmänintresse enligt denna förordning.

(39)

Verksamheter som uteslutande syftar till försvar eller nationell säkerhet bör ges högsta prioritet. Medlemsstaterna bör därför, när de inför restaureringsåtgärder, kunna undanta arealer som används för sådana verksamheter, om dessa åtgärder anses vara oförenliga med fortsatt militär användning av de berörda områdena. Dessutom bör medlemsstaterna, vid tillämpningen av bestämmelserna i denna förordning om undantag från skyldigheterna om kontinuerlig förbättring och icke-försämring utanför Natura 2000-områden, tillåtas att anta att planer och projekt som rör sådana verksamheter är av allt överskuggande allmänintresse. Medlemsstaterna bör också kunna undanta sådana planer och projekt från skyldigheten att mindre skadliga alternativa lösningar ska saknas. Om medlemsstaterna tillämpar detta undantag bör de dock vara skyldiga att vidta åtgärder, i den mån det är rimligt och praktiskt möjligt, i syfte att mildra effekten av dessa planer och projekt på livsmiljötyperna.

(40)

I EU:s strategi för biologisk mångfald för 2030 betonas behovet av kraftfullare åtgärder för att återställa skadade marina ekosystem, däribland kolrika ekosystem samt viktiga lek- och uppväxtområden för fisk. I den strategin anges också att kommissionen kommer att föreslå en ny handlingsplan för att bevara fiskeresurser och skydda marina ekosystem.

(41)

De marina livsmiljötyper som förtecknas i bilaga I till direktiv 92/43/EEG är brett definierade och omfattar en mängd i ekologiskt hänseende olika deltyper med olika restaureringspotential, vilket gör det svårt för medlemsstaterna att vidta lämpliga restaureringsåtgärder för dessa livsmiljötyper. De marina livsmiljötyper som förtecknas i bilaga I till det direktivet bör därför specificeras ytterligare med hjälp av relevanta nivåer i EUNIS (European nature information system) klassificering av marina livsmiljöer. Medlemsstaterna bör fastställa gynnsamma referensarealer för att uppnå gynnsam bevarandestatus för var och en av dessa livsmiljötyper, om sådana referensarealer inte redan behandlas i annan unionslagstiftning. Gruppen av marina livsmiljötyper med mjukt sediment, som motsvarar vissa av de bentiska breda livsmiljötyper som anges i direktiv 2008/56/EG, är vanligt förekommande i marina vatten i flera medlemsstater. Medlemsstaterna bör därför tillåtas att begränsa restaureringsåtgärderna, som genomförs gradvis, till en mindre andel av arealen av dessa livsmiljötyper som inte är i gott tillstånd, förutsatt att detta inte hindrar att god miljöstatus, som fastställs i enlighet med direktiv 2008/56/EG, uppnås eller bibehålls, med särskilt beaktande av tröskelvärden för de deskriptorer för fastställande av en god miljöstatus som anges i punkterna 1 och 6 i bilaga I till det direktivet, vilka fastställs i enlighet med artikel 9.3 i det direktivet, för omfattningen av förlusten av dessa livsmiljötyper, för de negativa effekterna på tillståndet hos dessa livsmiljötyper och för den högsta tillåtna omfattningen av dessa negativa effekter.

(42)

Om skyddet av kustnära och marina livsmiljöer kräver att fiske- eller vattenbruksverksamhet regleras är det den gemensamma fiskeripolitiken som är tillämplig. I Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1380/2013 (12) föreskrivs särskilt att den gemensamma fiskeripolitiken ska genomföra en ekosystemansats i fiskeriförvaltningen för att säkerställa att fiskeverksamhetens negativa inverkan på de marina ekosystemen minimeras. I förordningen föreskrivs också att den gemensamma fiskeripolitiken ska sträva efter att säkerställa att fiske och vattenbruk inte leder till en försämring av den marina miljön.

(43)

För att uppnå målet om en kontinuerlig, långsiktig och varaktig återhämtning av biologisk mångfald och resilient natur bör medlemsstaterna fullt ut använda sig av de möjligheter som erbjuds inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken. Inom ramen för unionens exklusiva befogenhet när det gäller bevarande av marina biologiska resurser har medlemsstaterna möjlighet att vidta icke-diskriminerande åtgärder för bevarande och förvaltning av fiskbestånden och för att bibehålla eller förbättra bevarandestatusen för de marina ekosystemen inom en gräns på tolv nautiska mil. Dessutom har medlemsstater som har ett direkt förvaltningsintresse, enligt definitionen i förordning (EU) nr 1380/2013, möjlighet att komma överens om att lämna in gemensamma rekommendationer för bevarandeåtgärder som är nödvändiga för att uppfylla skyldigheter enligt unionens miljörätt. Om en medlemsstat i sin nationella restaureringsplan inkluderar bevarandeåtgärder som är nödvändiga för att bidra till målen i den här förordningen och dessa bevarandeåtgärder kräver att gemensamma rekommendationer lämnas in, bör den berörda medlemsstaten inleda samråd och lämna in dessa gemensamma rekommendationer inom en tidsfrist som medger att de antas i tid före respektive tidsfrister, i syfte att främja samstämmighet mellan olika strategier för bevarande av marina ekosystem. Dessa åtgärder ska bedömas och antas i enlighet med de bestämmelser och förfaranden som föreskrivs inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken.

(44)

Enligt direktiv 2008/56/EG krävs att medlemsstaterna ska samarbeta bilateralt och inom ramen för regionala och subregionala samarbetsmekanismer, däribland genom regionala havskonventioner, närmare bestämt konventionen om skydd av den marina miljön i Nordostatlanten (13), konventionen om skydd av Östersjöområdets marina miljö (14), konventionen om skydd av Medelhavets marina miljö och kustregion (15) och konventionen om skydd av Svarta havet, undertecknad i Bukarest den 21 april 1992, samt, i fråga om fiskeriåtgärder, inom ramen för de regionala grupper som inrättats inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken.

(45)

Det är viktigt att restaureringsåtgärder också vidtas för livsmiljöerna för vissa marina arter, t.ex. hajar och rockor, som omfattas av till exempel konventionen om skydd av flyttande vilda djur, som undertecknades i Bonn den 23 juni 1979, eller den regionala havskonventionens förteckningar över utrotningshotade och hotade arter, men som inte omfattas av direktiv 92/43/EEG, eftersom de har en viktig funktion i ekosystemet.

(46)

För att stödja restaurering och icke-försämring av landbaserade, sötvattensbaserade, kustnära och marina livsmiljöer, har medlemsstaterna möjlighet att utse ytterligare områden som ”skyddade områden” eller ”strikt skyddade områden” för att genomföra andra effektiva arealbaserade bevarandeåtgärder och för att främja privata markbevarandeåtgärder.

(47)

Urbana ekosystem motsvarar ungefär 22 % av unionens landareal och utgör det område där majoriteten av unionens invånare lever. Urbana grönytor inbegriper bland annat skogar i städer, parker och trädgårdar, stadsnära jordbruk, trädkantade gator, urbana ängsmarker och urbana häckar. Urbana ekosystem erbjuder, liksom de andra ekosystem som behandlas i denna förordning, viktiga livsmiljöer för biologisk mångfald, särskilt växter, fåglar och insekter, inklusive pollinatörer. De erbjuder också många andra oumbärliga ekosystemtjänster, inklusive minskning och kontroll av risker för naturkatastrofer, t.ex. översvämningar och värmeöeffekter, nedkylning, rekreation, vatten- och luftfiltrering, samt begränsning av och anpassning till klimatförändringar. Ökningen av mängden urbana grönytor är en viktig parameter för att mäta ökningen av de urbana ekosystemens förmåga att tillhandahålla dessa viktiga tjänster. En ökning av växttäcket i ett visst stadsområde bromsar vattenavrinningen, vilket minskar risken för förorening av vattendrag till följd av översvämning av dagvatten, och bidrar till att hålla sommartemperaturerna nere, bygga upp klimatresiliens och skapa ytterligare utrymme för naturen att blomstra. En ökning av mängden urbana grönytor kommer i många fall att förbättra det urbana ekosystemets hälsa. Friska urbana ekosystem är i sin tur avgörande när det gäller att stödja andra viktiga europeiska ekosystems hälsa, till exempel genom att koppla samman naturområden på den omgivande landsbygden, förbättra vattendragens hälsa långt bort från städerna, utgöra ett skyddat område och en fortplantningsplats för fågelarter och arter av pollinatörer som är kopplade till jordbruks- och skogslivsmiljöer samt tillhandahålla viktiga livsmiljöer för flyttfåglar.

(48)

Åtgärder för att säkerställa att täckningen av urbana grönytor, särskilt trädtäckningen, inte längre riskerar att minska behöver förstärkas kraftigt. För att säkerställa att urbana grönytor fortsätter att tillhandahålla de nödvändiga ekosystemtjänsterna bör förlusten av dem hejdas och de bör återställas och utökas i omfattning, bl.a. genom en integrering av grön infrastruktur och naturbaserade lösningar, såsom gröna tak och gröna väggar, i utformningen av byggnader. En sådan integrering kan bidra till att bevara och öka inte bara arealen av urbana grönytor utan också, om träd inbegrips, arealen för urban trädkrontäckning

(49)

Vetenskapliga belägg tyder på att artificiellt ljus inverkar negativt på den biologiska mångfalden. Artificiellt ljus kan också påverka människors hälsa. När medlemsstaterna utarbetar sina nationella restaureringsplaner i enlighet med denna förordning bör de kunna överväga att avlägsna, minska eller åtgärda ljusföroreningar i alla ekosystem.

(50)

I EU:s strategi för biologisk mångfald för 2030 krävs större ansträngningar för att restaurera sötvattenekosystem och vattendragens naturliga funktioner. Restaureringen av sötvattensekosystem bör innefatta ansträngningar för att återställa den naturliga konnektiviteten hos vattendrag och deras tillflöden och svämplan, bl.a. genom att avlägsna artificiella hinder i syfte att göra det lättare att uppnå gynnsam bevarandestatus för vattendrag, sjöar och alluviala livsmiljöer och arter som lever i de livsmiljöer som skyddas av direktiven 92/43/EEG och 2009/147/EG och uppfylla ett av de viktigaste målen i EU:s strategi för biologisk mångfald för 2030, nämligen att återställa minst 25 000 km fritt strömmande vattendrag jämfört med 2020, när EU:s strategi för biologisk mångfald för 2030 antogs. När medlemsstaterna avlägsnar hinder bör de i första hand bort obsoleta hinder som inte längre behövs för produktion av förnybar energi, inlandssjöfart, vattenförsörjning eller annan användning.

(51)

I unionen har pollinatörer minskat dramatiskt under de senaste årtiondena. En tredjedel av arterna av bin och dagfjärilar är på tillbakagång, och en tiondel av dessa arter är nära utrotning. Pollinatörer är oumbärliga för de landbaserade ekosystemens funktion, människors välbefinnande och en trygg livsmedelsförsörjning, eftersom de pollinerar vilda och odlade växter. 2021 års rapport, som bygger på resultaten från Inca-projektet (Integrated system for Natural Capital Accounting), som genomfördes gemensamt av kommissionens avdelningar och Europeiska miljöbyrån (EEA), visar att nästan 5 miljarder EUR av unionens årliga jordbruksproduktion direkt kan hänföras till pollinerande insekter.

(52)

Med sitt meddelande av den 1 juni 2018 lanserade kommissionen EU-initiativet om pollinatörer som svar på uppmaningar från Europaparlamentet och rådet om att motverka minskningen av pollinatörer. Lägesrapporten av den 27 maj 2021 om genomförandet av det initiativet visade att det fortfarande finns stora utmaningar när det gäller att ta itu med drivkrafterna bakom minskningen av pollinatörer, inklusive användningen av bekämpningsmedel. Både Europaparlamentet, i sin resolution av den 9 juni, och rådet, i sina slutsatser av den 17 december 2020 om Europeiska revisionsrättens särskilda rapport nr 15/2020, har efterlyst kraftfullare åtgärder för att ta itu med minskningen av pollinatörer, inrättande av en unionsomfattande övervakningsram för pollinatörer samt tydliga mål och indikatorer för åtagandet om att vända minskningen av pollinatörer. I sin särskilda rapport från 2020 rekommenderade Europeiska revisionsrätten att kommissionen ska inrätta lämpliga styr- och övervakningsmekanismer för insatser för att motverka hot mot pollinatörer. I sitt meddelande av den 24 januari 2023 lade kommissionen fram ett reviderat EU-initiativ om pollinatörer med titeln Översyn av EU-initiativet om pollinatörer En ny giv för pollinatörer, där det fastställs åtgärder som unionen och dess medlemsstater ska vidta för att vända den negativa utvecklingen för pollinatörer senast 2030.

(53)

Förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om hållbar användning av växtskyddsmedel syftar till att reglera en av drivkrafterna för minskning av pollinatörer genom att förbjuda användning av bekämpningsmedel i ekologiskt känsliga områden, varav många omfattas av den här förordningen, t.ex. områden som hyser pollinatörsarter som i de europeiska rödlistorna för arter betecknas som utrotningshotade.

(54)

Hållbara, motståndskraftiga jordbruksekosystem med biologisk mångfald behövs för att tillhandahålla säkra, hållbara, näringsrika livsmedel till överkomligt pris. Jordbruksekosystem med en rik biologisk mångfald ökar också jordbrukets motståndskraft mot klimatförändringar och miljörisker samtidigt som de säkerställer en trygg och säker livsmedelsförsörjning och skapar nya arbetstillfällen i landsbygdsområden, särskilt arbetstillfällen i samband med ekologiskt jordbruk, landsbygdsturism och rekreation. Därför behöver unionen förbättra den biologiska mångfalden på sina jordbruksmarker genom en rad befintliga metoder som gynnar eller är förenliga med en ökad biologisk mångfald, bland annat genom användning av extensivt jordbruk. Extensivt jordbruk är oumbärligt för att bibehålla många arter och livsmiljöer i områden med rik biologisk mångfald. Det finns många extensiva jordbruksmetoder som har flera och viktiga fördelar för skyddet av biologisk mångfald, ekosystemtjänster och landskapselement, t.ex. precisionsjordbruk, ekologiskt jordbruk, agroekologi, trädjordbruk och lågintensiva permanenta gräsmarker. Syftet med sådana metoder är inte att stoppa markanvändningen inom jordbruket, utan snarare att anpassa denna typ av användning till förmån för jordbruksekosystemens långsiktiga funktion och produktivitet. Ekonomiskt attraktiva finansieringssystem för ägare, jordbrukare och andra markförvaltare som frivilligt ägnar sig åt sådana metoder är viktiga för att man ska kunna uppnå de långsiktiga fördelarna med restaurering.

(55)

Det behöver genomföras restaureringsåtgärder för att förbättra den biologiska mångfalden i jordbruksekosystem i hela unionen, även i områden som inte täcks av livsmiljötyper som omfattas av direktiv 92/43/EEG. I avsaknad av en gemensam metod för att bedöma tillståndet hos jordbruksekosystem som skulle göra det möjligt att fastställa specifika restaureringsmål för jordbruksekosystem är det lämpligt att fastställa en allmän skyldighet att förbättra den biologiska mångfalden i jordbruksekosystem och mäta fullgörandet av den skyldigheten på grundval av ett antal indikatorer, t.ex. index för gräsmarksfjärilar, lagret av organiskt kol i mineraljordar på åkermark eller andelen jordbruksareal med landskapselement som gynnar en hög biologisk mångfald.

(56)

Eftersom jordbrukslandskapets fåglar är välkända och allmänt erkända nyckelindikatorer för jordbruksekosystems hälsa är det lämpligt att fastställa mål för deras återhämtning. Skyldigheten att uppnå sådana mål bör gälla för medlemsstaterna, inte för enskilda jordbrukare. Medlemsstaterna bör uppnå dessa mål genom att genomföra effektiva restaureringsåtgärder på jordbruksmark, och samarbeta med och ge stöd till jordbrukare och andra intressenter för åtgärdernas utformning och genomförande på fältet.

(57)

Landskapselement som gynnar en hög biologisk mångfald i jordbruksmark, inklusive buffertzoner, mark i växelbruk eller fast träda, häckar, enskilda träd eller träddungar, trädrader, åkerkanter, jordlotter, diken, vattendrag, mindre våtmarker, terrasser, gränsrösen, stenmurar, mindre dammar och kulturella element ger rum för vilda växter och djur, däribland pollinatörer, förhindrar markerosion och utarmning av jorden, filtrerar luft och vatten, stöder begränsning av och anpassning till klimatförändringar samt jordbrukets produktivitet för pollinationsberoende grödor. Produktiva element kan också på vissa villkor betraktas som landskapselement som gynnar en hög biologisk mångfald.

(58)

Den gemensamma jordbrukspolitiken (GJP) syftar till att stödja och stärka miljöskyddet, inklusive den biologiska mångfalden. Några av jordbrukspolitikens särskilda mål är att bidra till att stoppa och vända förlusten av biologisk mångfald, förbättra ekosystemtjänsterna och bevara livsmiljöer och landskap. Enligt jordbrukspolitikens nya norm nr 8 om god jordbrukshävd och goda miljöförhållanden (GAEC 8) enligt bilaga III till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/2115 (16) ska stödmottagare som får arealrelaterat stöd ha minst 4 % åkermark på gårdsnivå som avsatts för icke-produktiva arealer och element, såsom mark i träda, och bevara befintliga landskapselement. Den andel på 4 % som ska hänföras till efterlevnaden av GAEC-norm 8 kan minskas till 3 % om vissa förutsättningar är uppfyllda. Denna skyldighet kommer att bidra till att medlemsstaterna når en positiv trend när det gäller landskapselement som gynnar en hög mångfald på jordbruksmark. Inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken har medlemsstaterna dessutom möjlighet att inrätta miljösystem för jordbruksmetoder som tillämpas av jordbrukare på jordbruksarealer och som kan omfatta underhåll och skapande av landskapselement eller icke-produktiva arealer. På samma sätt kan medlemsstaterna i sina strategiska GJP-planer också inkludera åtaganden om miljö- och klimatvänligt jordbruk, inbegripet förbättrad förvaltning av landskapselement som går utöver GAEC-norm 8 eller miljösystem. Projekt inom delprogrammet Natur och biologisk mångfald i Life-programmet, som inrättats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/783 (17), kommer också att bidra till att Europas biologiska mångfald på jordbruksmark kan börja återhämta sig senast 2030, genom att stödja genomförandet av direktiven 92/43/EEG och 2009/147/EG samt EU:s strategi för biologisk mångfald för 2030.

(59)

Restaurering och återvätning av organiska jordar, enligt definitionen i 2006 IPCC Guidelines for National Greenhouse Gas Inventories, som används i jordbruket, t.ex. som gräsmark eller åkermark, och som utgörs av dränerade torvmarker, bidrar till betydande fördelar för biologisk mångfald, en avsevärd minskning av växthusgasutsläppen och andra miljöfördelar, samtidigt som det bidrar till ett jordbrukslandskap med hög mångfald. Medlemsstaterna kan välja mellan många olika restaureringsåtgärder för dränerade torvmarker som används inom jordbruket, däribland omställning av åkermark till permanent gräsmark, extensifieringsåtgärder åtföljda av minskad dränering, fullständig återvätning med möjlighet till brukning av våtmarker (paludikultur), eller etablering av torvbildande vegetation. De största klimatfördelarna skapas genom restaurering och återvätning av åkermark följt av restaurering av intensiv gräsmark. För att möjliggöra ett flexibelt genomförande av restaureringsmålet för dränerade torvmarker som används inom jordbruket bör medlemsstaterna kunna räkna med restaureringsåtgärder och återvätning av dränerade torvmarker i områden med torvbrytning samt, i viss utsträckning, restaurering och återvätning av dränerade torvmarker med annan markanvändning, t.ex. skog, som bidrag till uppnåendet av restaureringsmålen för dränerade torvmarker som används inom jordbruket. Om återvätning av dränerad torvmark som används inom jordbruket inte kan genomföras på grund av betydande negativ inverkan på byggnader, infrastruktur, klimatanpassning eller andra allmänintressen och det inte är möjligt att återväta torvmarker med annan markanvändning, bör det, om det är vederbörligen motiverat, vara möjligt för medlemsstaterna att minska omfattningen av återvätning av torvmark.

(60)

För att fullt ut ta vara på fördelarna för den biologiska mångfalden bör restaurering och återvätning av områden med dränerad torvmark gå utöver områden med de typer av våtmarkslivsmiljöer som förtecknas i bilaga I till direktiv 92/43/EEG och som ska restaureras och återetableras. Uppgifter om organiska jordars omfattning och deras utsläpp och upptag av växthusgaser övervakas och görs tillgängliga genom rapportering om LULUCF-sektorn i medlemsstaternas nationella inventeringar av växthusgaser som lämnas in enligt FN:s ramkonvention om klimatförändringar. Restaurerade och återvätta torvmarker kan fortsätta att användas produktivt på alternativa sätt. Paludikultur, där jordbruk bedrivs på torvmarker i blött skick, kan till exempel innefatta odling av olika typer av vass, vissa typer av virke, odling av blåbär och tranbär, odling av vitmossa samt bete för vattenbufflar. Dessa metoder bör baseras på principerna för hållbar förvaltning och syfta till att öka den biologiska mångfalden så att de kan vara av högt värde såväl ekonomiskt som ekologiskt. Paludikultur kan gynna flera hotade arter i unionen och kan också underlätta konnektiviteten mellan våtmarksområden och associerade arters populationer i unionen. Finansiering av åtgärder för att restaurera och återväta dränerade torvmarker och för att kompensera eventuella inkomstförluster kan komma från en rad olika källor, bland annat utgifter inom ramen för unionens budget och unionens finansieringsprogram.

(61)

I EU:s nya skogsstrategi för 2030, som lades fram i kommissionens meddelande av den 16 juli 2021, beskrivs behovet av att återställa skogarnas biologiska mångfald. Skogar och andra skogsmarker täcker mer än 43,5 % av unionens landareal. Skogsekosystem som hyser en rik biologisk mångfald är sårbara för klimatförändringar men är också en naturlig bundsförvant när det gäller att anpassa sig till och bekämpa klimatförändringar och klimatrelaterade risker, bl.a. genom sina funktioner som kollager och kolsänkor, och tillhandahåller många andra oumbärliga ekosystemtjänster och ekosystemfördelar, t.ex. försörjning med virke och trä, livsmedel och andra icke-träbaserade produkter, klimatreglering, markstabilisering och erosionsövervakning samt rening av luft och vatten.

(62)

Det behöver genomföras restaureringsåtgärder för att förbättra den biologiska mångfalden i skogsekosystem i hela unionen, även i områden som inte täcks av livsmiljötyper som omfattas av direktiv 92/43/EEG. I avsaknad av en gemensam metod för att bedöma tillståndet hos skogsekosystem som skulle göra det möjligt att fastställa specifika restaureringsmål för skogsekosystem är det lämpligt att fastställa en allmän skyldighet att förbättra den biologiska mångfalden i skogsekosystem och mäta fullgörandet av den skyldigheten på grundval av index för vanliga skogsfåglar och ett antal andra indikatorer, t.ex. stående död ved, liggande död ved, andelen skogar med olikåldrig struktur, skogskonnektivitet, lagret av organiskt kol, andelen skogar som domineras av inhemska trädarter och trädartblandning.

(63)

När medlemsstaterna planerar och genomför de restaureringsåtgärder som behövs för att förbättra den biologiska mångfalden i skogsekosystem och när de fastställer tillfredsställande nivåer för indikatorer för biologisk mångfald för skogar bör de ta hänsyn till riskerna för skogsbränder, på grundval av lokala förhållanden. Medlemsstaterna bör använda bästa praxis för att minska sådana risker, särskilt i enlighet med kommissionens riktlinjer för markbaserat förebyggande av skogsbränder som utfärdats 2021.

(64)

I EU:s strategi för biologisk mångfald för 2030 fastställs ett åtagande om att plantera ytterligare minst tre miljarder träd i unionen senast 2030, med full respekt för ekologiska principer. EU:s nya skogsstrategi för 2030, som lades fram i kommissionens meddelande av den 16 juli 2021, innehåller en färdplan för genomförandet av detta åtagande som bygger på den övergripande principen att plantera och odla rätt träd på rätt plats och för rätt ändamål. En webbaserad trädräknare finns tillgänglig som ett verktyg för att registrera bidrag till och framsteg i fråga om åtagandet, och medlemsstaterna bör i verktyget dokumentera träd som har planterats. Såsom anges i EU:s strategi för biologisk mångfald för 2030 och färdplanen i EU:s nya skogsstrategi för 2030 utfärdade kommissionen den 17 mars 2023 riktlinjer för beskogning, återbeskogning och trädplantering som främjar biologisk mångfald. Dessa riktlinjer, som beskriver den ram av ekologiska principer som ska beaktas, syftar till att bidra till åtagandet och därmed till att stödja genomförandet av denna förordning.

(65)

Restaureringsmål och restaureringsskyldigheter för livsmiljöer och arter som skyddas enligt direktiven 92/43/EEG och 2009/147/EG, för pollinatörer och för sötvattens-, jordbruks- och skogsekosystem och urbana ekosystem bör komplettera varandra och fungera i synergi, i syfte att uppnå det övergripande målet att restaurera ekosystem i medlemsstaternas land- och havsområden. De restaureringsåtgärder som krävs för att uppnå ett specifikt mål kommer i många fall att bidra till att andra mål uppnås eller till att andra skyldigheter uppfylls. Medlemsstaterna bör därför planera restaureringsåtgärder strategiskt i syfte att maximera deras effektivitet när det gäller att bidra till återhämtning av natur i hela unionen. Restaureringsåtgärder bör också planeras på ett sådant sätt att de beaktar begränsning av och anpassning till klimatförändringar samt förebyggande och kontroll av effekterna av naturkatastrofer, och markförsämring. De bör syfta till att optimera ekosystemens ekologiska, ekonomiska och sociala funktioner, inbegripet deras produktivitetspotential, med beaktande av deras bidrag till en hållbar utveckling i relevanta regioner och samhällen. För att undvika oavsiktliga konsekvenser bör medlemsstaterna också beakta de förutsebara socioekonomiska effekterna och de beräknade fördelarna med genomförandet av restaureringsåtgärderna. Det är viktigt att medlemsstaterna utarbetar detaljerade nationella restaureringsplaner med utgångspunkt i bästa tillgängliga vetenskapliga rön. Dokumenterade uppgifter om historisk utbredning och areal samt om förväntade förändringar i miljöförhållanden till följd av klimatförändringar bör ligga till grund för fastställandet av gynnsamma referensarealer för livsmiljötyper. Dessutom är det viktigt att allmänheten i ett tidigt skede får verkliga möjligheter att delta i utarbetandet av planerna. Medlemsstaterna bör ta hänsyn till de särskilda förhållandena och behoven inom sitt territorium för att planerna ska motsvara relevanta påverkansfaktorer, hot och drivkrafter för förlust av biologisk mångfald och bör samarbeta för att säkerställa restaurering och konnektivitet över gränserna.

(66)

För att säkerställa synergier mellan de olika åtgärder som har vidtagits och kommer att vidtas för att skydda, bevara och restaurera natur i unionen bör medlemsstaterna när de utarbetar sina nationella restaureringsplaner ta hänsyn till de bevarandeåtgärder som har fastställts för Natura 2000-områden och de prioriterade åtgärdsplaner som har upprättats i enlighet med direktiven 92/43/EEG och 2009/147/EG; åtgärder för att uppnå god ekologisk och kemisk status hos vattenförekomster som ingår i de förvaltningsplaner för avrinningsdistrikt som har utarbetats i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG (18); marina strategier för att uppnå god miljöstatus för alla marina regioner i unionen som har utarbetats i enlighet med direktiv 2008/56/EG; nationella luftvårdsprogram som har utarbetats i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/2284 (19); nationella strategier och handlingsplaner för biologisk mångfald som har utvecklats i enlighet med artikel 6 i konventionen om biologisk mångfald och bevarandeåtgärder som har antagits i enlighet med förordning (EU) nr 1380/2013 och tekniska åtgärder som har antagits i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1241 (20).

(67)

För att säkerställa samstämmighet mellan målen för den här förordningen och Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/2001 (21), Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1999 (22) och Europaparlamentets och rådets direktiv 98/70/EG (23) när det gäller att i synnerhet främja energi från hållbara källor under arbetet med de nationella restaureringsplanerna, bör medlemsstaterna ta hänsyn till förnybara energiprojekts potential att bidra till uppnåendet av målen för restaurering av natur.

(68)

Eftersom det är viktigt att på ett konsekvent sätt ta itu med de dubbla utmaningarna med förlust av biologisk mångfald och klimatförändringar bör restaurering av biologisk mångfald ta hänsyn till utbyggnaden av förnybar energi. Det bör vara möjligt att kombinera restaureringsverksamhet och utbyggnad av projekt för förnybar energi, när så är möjligt, inbegripet i accelerationsområden för förnybar energi och särskilda nätområden. I direktiv (EU) 2018/2001 föreskrivs att medlemsstaterna ska utföra en samordnad kartläggning för utbyggnaden av förnybar energi på sitt territorium för att identifiera den inhemska potentialen och de tillgängliga landområden (både ovan och under jord), havs- eller inlandsvattenområden som är nödvändiga för att uppföra verk för förnybar energi och tillhörande infrastruktur, såsom nät- och lageranläggningar, inklusive värmelagring, som krävs för att de minst ska kunna uppfylla sina nationella bidrag till det reviderade målet för förnybara energikällor för 2030. Sådana nödvändiga områden, inbegripet befintliga verk och samarbetsmekanismer, ska stå i proportion till de uppskattade utvecklingsbanor och den totala planerade installerade kapacitet per teknik för förnybar energi som anges i de nationella energi- och klimatplanerna. Medlemsstaterna bör utse en undergrupp av sådana områden som accelerationsområden för förnybar energi. Accelerationsområden för förnybar energi är särskilda platser, på land eller till havs, som är särskilt lämpliga för installation av anläggningar för produktion av energi från förnybara energikällor, där utbyggnaden av en viss typ av förnybar energi inte förväntas ha någon betydande miljöpåverkan, med tanke på förhållandena i det valda området. Medlemsstaterna ska prioritera konstgjorda och bebyggda ytor, till exempel tak och husfasader, transportinfrastruktur och dess omedelbara omgivningar, parkeringsplatser, bondgårdar, avfallsanläggningar, industriområden, gruvor, konstgjorda inlandsvattenförekomster, sjöar eller dammar och, om så är lämpligt, anläggningar för rening av avloppsvatten från tätbebyggelse samt skadad mark som inte kan användas för jordbruk. I direktiv (EU) 2018/2001 fastställs också att medlemsstaterna har rätt att anta en eller flera planer för att utse särskilda infrastrukturområden för utveckling av nät- och lagringsprojekt som krävs för att integrera förnybar energi i elsystemet, om en sådan utveckling inte förväntas medföra en betydande miljöpåverkan, en sådan påverkan vederbörligen kan begränsas eller, om detta inte är möjligt, kompenseras. Syftet med sådana områden ska vara att stödja och komplettera accelerationsområdena för förnybar energi. När medlemsstaterna utser accelerationsområden för förnybar energi och särskilda infrastrukturområden ska de undvika skyddade områden och ta hänsyn till sina nationella restaureringsplaner. Medlemsstaterna bör samordna utarbetandet av nationella restaureringsplaner med kartläggningen av områden som krävs för att uppfylla åtminstone deras nationella bidrag till målet för förnybara energikällor för 2030 och, i tillämpliga fall, med utseendet av accelerationsområden för förnybar energi och särskilda nätområden. Under utarbetandet av de nationella restaureringsplanerna bör medlemsstaterna säkerställa synergier med utbyggnaden av förnybar energi och energiinfrastruktur och med accelerationsområden för förnybar energi och särskilda nätområden som redan har utsetts och även säkerställa att dessa områden fungerar oförändrat, inbegripet de tillståndsförfaranden som är tillämpliga i dessa områden i enlighet med direktiv (EU) 2018/2001.

(69)

För att säkerställa synergier med restaureringsåtgärder som medlemsstaterna redan har planerat eller vidtagit bör dessa restaureringsåtgärder erkännas och beaktas i de nationella restaureringsplanerna. Med tanke på hur brådskande det är enligt budskapet i IPCC:s sjätte bedömningsrapport att vidta åtgärder för att restaurera skadade ekosystem bör medlemsstaterna genomföra de åtgärderna parallellt med att restaureringsplanerna utarbetas.

(70)

De nationella restaureringsplanerna och åtgärderna för att restaurera livsmiljöer samt åtgärderna för att förhindra försämring av livsmiljöer bör också ta hänsyn till resultatet av forskningsprojekt som är relevanta för att bedöma ekosystems tillstånd, identifiera och inrätta restaureringsåtgärder och för övervakningsändamål. Vid behov bör de också ta hänsyn till de olikartade förhållandena inom unionens olika regioner, i enlighet med artikel 191.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget), såsom sociala, ekonomiska och kulturella behov och regionala och lokala särdrag, inbegripet befolkningstäthet.

(71)

Det är lämpligt att ta hänsyn till den särskilda situationen i unionens yttersta randområden enligt förteckningen i artikel 349 i EUF-fördraget där det föreskrivs specifika åtgärder för att stödja dessa områden. Som anges i EU:s strategi för biologisk mångfald för 2030 bör särskilt fokus läggas på att skydda och återställa ekosystem i EU:s yttersta randområden med tanke på deras exceptionellt höga värde för den biologiska mångfalden. Samtidigt bör de tillhörande kostnaderna för att skydda och återställa dessa ekosystem och de yttersta randområdenas avlägsna läge, ökaraktär, ringa storlek, besvärliga terräng- och klimatförhållanden beaktas, särskilt vid utarbetandet av de nationella restaureringsplanerna. Medlemsstaterna uppmuntras att på frivillig basis inkludera särskilda restaureringsåtgärder i de yttersta randområden som inte omfattas av tillämpningsområdet för denna förordning.

(72)

Europeiska miljöbyrån (EEA) bör ge medlemsstaterna stöd i utarbetandet av nationella restaureringsplaner och även vid övervakningen av framstegen mot att uppnå målen och uppfylla skyldigheterna avseende restaurering. Kommissionen bör bedöma om de nationella restaureringsplanerna är tillräckliga för att uppnå dessa mål och uppfylla dessa skyldigheter, för att uppnå unionens övergripande mål att gemensamt, som ett unionsmål, i alla de områden och ekosystem som omfattas av denna förordning, täcka minst 20 % av landarealen och minst 20 % av havsarealen senast 2030, och alla ekosystem som är i behov av restaurering senast 2050, för att uppnå målen att restaurera minst 25 000 km vattendrag till fritt strömmande vattendrag i unionen senast 2030 samt för att bidra till åtagandet att plantera ytterligare minst 3 miljarder träd i unionen senast 2030.

(73)

Rapporten om tillståndet för naturen från 2020 har visat att en betydande andel av den information som lämnats av medlemsstaterna i enlighet med artikel 17 i direktiv 92/43/EEG och artikel 12 i direktiv 2009/147/EG, särskilt om bevarandestatus och trender för de livsmiljöer och arter som de skyddar, kommer från ofullständiga investeringar eller grundas enbart på experters utlåtanden. Rapporten visade också att statusen för flera livsmiljötyper och arter som skyddas enligt direktiv 92/43/EEG fortfarande är okänd. Dessa kunskapsluckor måste fyllas och det krävs investeringar i kontroll och övervakning för att underbygga stabila och vetenskapligt baserade nationella restaureringsplaner. För att olika övervakningsmetoder ska bli snabbare, mer effektiva och samstämmiga bör kontroll och övervakning i största möjliga mån ta vara på resultatet av unionsfinansierade forsknings- och innovationsprojekt, ny teknik, såsom övervakning på plats och fjärranalys med hjälp av rymddata och rymdtjänster som levereras inom ramen för komponenterna Egnos, Galileo och Copernicus i unionens rymdprogram, som inrättats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/696 (24). EU-uppdragen Återställa våra hav och vatten, Anpassning till klimatförändringar och En giv för den europeiska marken, som beskrivs i kommissionens meddelande om EU-uppdrag av den 29 september 2021, kommer att stödja genomförandet av restaureringsmålen.

(74)

Med tanke på de särskilda tekniska och finansiella utmaningar som är förknippade med kartläggning och övervakning av marina miljöer bör medlemsstaterna, som ett komplement till den information som rapporteras i enlighet med artikel 17 i direktiv 92/43/EEG och i enlighet med artikel 17 i direktiv 2008/56/EG, kunna använda information om påverkansfaktorer och hot eller annan relevant information som grund för extrapolering när de bedömer tillståndet i marina livsmiljöer som förtecknas i bilaga II till denna förordning. Det bör också vara möjligt att använda ett sådant tillvägagångssätt som grund för planering av restaureringsåtgärder i marina livsmiljöer i enlighet med denna förordning. Den övergripande bedömningen av tillståndet i de marina livsmiljöer som förtecknas i bilaga II till denna förordning bör baseras på bästa tillgängliga kunskap och senaste tekniska och vetenskapliga framsteg.

(75)

För att säkerställa övervakningen av framstegen med att genomföra de nationella restaureringsplanerna, de restaureringsåtgärder som har genomförts, de områden som är föremål för restaureringsåtgärder och uppgifterna om inventeringen av hinder för vattendrags kontinuitet, bör det införas ett system där medlemsstaterna åläggs att skapa, uppdatera och tillgängliggöra relevanta uppgifter om resultatet av sådan övervakning. Den elektroniska rapporteringen av uppgifter till kommissionen bör använda EEA:s Reportnetsystem, och man bör sträva efter att begränsa den administrativa bördan för alla aktörer så mycket som möjligt. För att säkerställa en lämplig infrastruktur för allmänhetens tillgång till uppgifter samt rapportering och utbyte av uppgifter mellan offentliga myndigheter, bör medlemsstaterna när så är relevant basera dataspecifikationerna på de som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/4/EG (25), 2007/2/EG (26) och (EU) 2019/1024 (27).

(76)

För att säkerställa ett effektivt genomförande av den här förordningen bör kommissionen på begäran ge medlemsstaterna stöd genom instrumentet för tekniskt stöd, som inrättats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/240 (28) och som tillhandahåller skräddarsytt tekniskt stöd för att utforma och genomföra reformer. Det tekniska stöd som tillhandahålls inom ramen för detta instrument omfattar t.ex. stärkt administrativ kapacitet, harmoniserade rättsliga ramar och utbyte av relevant bästa praxis.

(77)

Kommissionen bör rapportera om medlemsstaternas framsteg mot att uppnå restaureringsmålen och fullgöra skyldigheterna i denna förordning på grundval av unionsomfattande lägesrapporter som utarbetas av EEA och andra analyser och rapporter som medlemsstaterna gör tillgängliga inom relevanta politikområden, t.ex. naturvårds-, havs- och vattenpolitik.

(78)

För att säkerställa att man uppnår de mål och fullgör de skyldigheter som fastställs i denna förordning är det mycket viktigt att det görs tillräckliga privata och offentliga investeringar i restaurering. Medlemsstaterna bör därför i sina nationella budgetar integrera utgifter för mål för biologisk mångfald, även i förhållande till alternativ- och omställningskostnader till följd av genomförandet av de nationella restaureringsplanerna, och återge hur unionsfinansiering används. När det gäller unionsfinansiering bidrar utgifter inom ramen för unionens budget och unionens finansieringsprogram, t.ex. Life-programmet, Europeiska havs-, fiskeri- och vattenbruksfonden (EHFVF), som inrättats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/1139 (29), Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (Ejflu) och Europeiska garantifonden för jordbruket (EGFJ), som båda inrättats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2020/2220 (30), Europeiska regionala utvecklingsfonden (Eruf) och Sammanhållningsfonden, som båda inrättats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/1058 (31), Fonden för en rättvis omställning, som inrättats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/1056 (32) samt Horisont 2020 – ramprogrammet för forskning och innovation, som inrättats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/695 (33), till målen för biologisk mångfald med ambitionen att anslå 7,5 % 2024 och 10 % 2026 och 2027 av de årliga utgifterna i den fleråriga budgetramen för perioden 2021–2027 som fastställs i rådets förordning (EU, Euratom) 2020/2093 (34) (den fleråriga budgetramen 2021–2027) till mål för biologisk mångfald. Faciliteten för återhämtning och resiliens, som inrättats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/241 (35), är ytterligare en källa till finansiering av skydd för och restaurering av biologisk mångfald och ekosystem. När det gäller Life-programmet bör särskild uppmärksamhet ges åt en lämplig användning av de strategiska naturprojekten som ett särskilt verktyg som skulle kunna stödja genomförandet av den här förordningen genom att integrera tillgängliga finansiella resurser på ett effektivt och ändamålsenligt sätt.

(79)

Utarbetandet av de nationella restaureringsplanerna bör inte innebära en skyldighet för medlemsstaterna att omdisponera finansiering inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken, den gemensamma fiskeripolitiken eller andra finansieringsprogram eller finansieringsinstrument för jordbruk och fiske eller instrument inom den fleråriga budgetramen 2021–2027 för att genomföra denna förordning.

(80)

En rad unionsinitiativ, nationella initiativ och privata initiativ finns tillgängliga för att stimulera privat finansiering, såsom InvestEU-programmet, inrättat genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/523 (36), som erbjuder möjligheter att mobilisera offentlig och privat finansiering för att stödja bland annat förbättring av natur och biologisk mångfald genom gröna och blå infrastrukturprojekt och kolinlagrande jordbruk som en grön affärsmodell. Finansiering av åtgärder för naturrestaurering på fältet, genom privat eller offentlig finansiering, inbegripet resultatbaserat stöd och innovativa system såsom certifieringssystem för koldioxidupptag, skulle kunna främjas. Incitament för privata investeringar skulle även kunna skapas genom offentliga investeringsprogram, inbegripet finansieringsinstrument, subventioner och andra instrument, förutsatt att reglerna för statligt stöd efterlevs.

(81)

För att säkerställa genomförandet av denna förordning är det nödvändigt med tillräckliga privata och offentliga investeringar i åtgärder för naturrestaurering. Kommissionen bör därför inom 12 månader från den dag då denna förordning träder i kraft och i samråd med medlemsstaterna lägga fram en rapport med en analys av eventuella luckor i genomförandet av denna förordning. När så är lämpligt bör rapporten åtföljas av förslag till lämpliga åtgärder, inbegripet finansiella åtgärder, för att hantera de identifierade bristerna, såsom inrättandet av särskild finansiering och utan att föregripa medlagstiftarnas befogenheter vad gäller antagandet av den fleråriga budgetramen efter 2027.

(82)

Enligt fast rättspraxis från Europeiska unionens domstol ankommer det på medlemsstaternas domstolar att, enligt principen om lojalt samarbete i artikel 4.3 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget), säkerställa domstolsskyddet för de rättigheter som enskilda har enligt unionsrätten. Vidare ska medlemsstaterna enligt artikel 19.1 i EU-fördraget fastställa de möjligheter till överklagande som behövs för att säkerställa ett effektivt domstolsskydd inom de områden som omfattas av unionsrätten. Unionen och medlemsstaterna är parter i FN:s ekonomiska kommission för Europas konvention om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor (37) (Århuskonventionen). Enligt Århuskonventionen ska medlemsstaterna, i enlighet med det relevanta nationella rättssystemet, säkerställa att den berörda allmänheten har tillgång till rättslig prövning.

(83)

Medlemsstaterna bör främja ett rättvist och samhällsövergripande tillvägagångssätt för utarbetandet och genomförandet av sina nationella restaureringsplaner. De bör vidta nödvändiga åtgärder för att involvera lokala och regionala myndigheter, markägare och markanvändare och deras sammanslutningar, organisationer i det civila samhället, näringslivet, forsknings- och utbildningsinstitutioner, jordbrukare, fiskare, skogsbrukare, investerare samt andra berörda parter och allmänheten i alla skeden av utarbetandet, översynen och genomförandet av de nationella restaureringsplanerna, och för att främja dialog och spridningen av vetenskapligt underbyggd information om biologisk mångfald och fördelarna med restaurering.

(84)

Enligt förordning (EU) 2021/2115 är de strategiska GJP-planerna avsedda att bidra till uppnåendet av och överensstämma med de långsiktiga nationella mål som anges i eller som följer av de lagstiftningsakter som förtecknas i bilaga XIII till den förordningen. Den här förordningen bör beaktas när kommissionen i enlighet med artikel 159 i förordning (EU) 2021/2115 senast den 31 december 2025 ser över den förteckning som anges i bilaga XIII till den förordningen.

(85)

I enlighet med åtagandet i det åttonde miljöhandlingsprogrammet, som fastställs i Europaparlamentets och rådets beslut (EU) 2022/591 (38), ska medlemsstaterna fasa ut miljöskadliga subventioner på nationell nivå, använda marknadsbaserade instrument och verktyg för grön budgetering och finansiering på bästa sätt, inbegripet sådana som krävs för att säkerställa en socialt rättvis omställning, och stödja företag och andra berörda aktörer i utvecklingen och tillämpningen av standardiserad praxis för redovisning av naturkapital.

(86)

I syfte att säkerställa att denna förordning anpassas på det sätt som behövs, bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen med avseende på att komplettera denna förordning genom fastställande och uppdatering av en vetenskapligt baserad metod för övervakning av mångfalden och populationer av pollinatörer och med avseende på att ändra bilagorna I–VII till denna förordning genom anpassning till den tekniska och vetenskapliga utvecklingen av grupperna av och förteckningarna över livsmiljötyper, förteckningen över marina arter, förteckningen över arter som används för indexet för vanliga jordbruksfåglar, beskrivningen, enheten och metoden för indikatorer för biologisk mångfald för jordbruksekosystem och skogsekosystem och förteckningarna över exemplen på restaureringsåtgärder, i syfte att beakta de erfarenheter som gjorts vid tillämpningen av förordningen eller för att säkerställa överenstämmelse med EUNIS livsmiljötyper. Det är särskilt viktigt att kommissionen genomför konsekvensbedömningar och lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå, i enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning (39). För att säkerställa lika stor delaktighet i förberedelsen av delegerade akter erhåller Europaparlamentet och rådet alla handlingar samtidigt som medlemsstaternas experter, och deras experter ges systematiskt tillträde till möten i kommissionens expertgrupper som arbetar med förberedelse av delegerade akter.

(87)

För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av denna förordning bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter med avseende på att närmare fastställa metoderna för att övervaka de indikatorer för jordbruksekosystem som förtecknas i bilaga IV till denna förordning och de indikatorer för skogsekosystem som förtecknas i bilaga VI till denna förordning, fastställa vägledande ramar för att fastställa tillfredsställande nivåer för urbana grönytor, urban trädkrontäckning i urbana ekosystem, pollinatörer, de indikatorer för biologisk mångfald för jordbruksekosystem som förtecknas i bilaga IV till denna förordning och indikatorer för skogsekosystem som förtecknas i bilaga VI till denna förordning, fastställa ett enhetligt format för de nationella restaureringsplanerna samt fastställa formatet, strukturen och de närmare arrangemangen för att lämna uppgifter och information elektroniskt till kommissionen. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 (40).

(88)

För att möjliggöra snabba och effektiva insatser när en oförutsebar, exceptionell och oprovocerad händelse inträffar som ligger utanför unionens kontroll, med allvarliga unionsomfattande konsekvenser för tillgången på den mark som krävs för att säkerställa tillräcklig jordbruksproduktion för unionens livsmedelskonsumtion, bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter med avseende på tillfälligt upphävande av tillämpningen av de relevanta bestämmelserna i denna förordning i den omfattning och under den period som är absolut nödvändig, dock högst tolv månader, samtidigt som målen för denna förordning bibehålls. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med förordning (EU) nr 182/2011.

(89)

Kommissionen bör göra en utvärdering av denna förordning. I enlighet med det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning bör denna utvärdering baseras på kriterierna effektivitet, ändamålsenlighet, relevans, konsekvens och mervärde och bör ligga till grund för konsekvensbedömningar av olika alternativ för vidare åtgärder. Vidare bör kommissionen bedöma behovet av att fastställa ytterligare restaureringsmål, baserat på gemensamma metoder för bedömning av tillståndet hos ekosystem som inte omfattas av artiklarna 4 och 5 i denna förordning, med hänsyn tagen till senaste vetenskapliga rön.

(90)

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2022/869 (41) bör ändras i enlighet med detta.

(91)

Eftersom målen för denna förordning, nämligen att säkerställa långsiktig och varaktig återhämtning av resilienta ekosystem med biologisk mångfald inom medlemsstaternas europeiska territorium, genom restaureringsåtgärder som ska vidtas av medlemsstaterna för att gemensamt uppnå ett unionsmål för restaurering av land- och havsområden senast 2030 och alla områden i behov av restaurering senast 2050, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av åtgärdens omfattning och verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i EU-fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.