(1)

Som svar på den globala finanskrisen 2008–2009 inledde unionen en omfattande reform av tillsynsramen för institut, som fastställs i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 (4), i syfte att göra unionens banksektor mer motståndskraftig. Ett av reformens viktigaste inslag bestod i genomförandet av de internationella standarder som 2010 antogs av Baselkommittén för banktillsyn (Baselkommittén), närmare bestämt den så kallade Basel III-reformen och de Basel III-standarder som denna resulterade i. Tack vare denna reform hade unionens banksektor god motståndskraft när covid-19-krisen inträffade. Men även om den totala kapitalnivån hos instituten i unionen nu rent generellt är tillfredsställande har vissa av de problem som identifierades i samband med den globala finanskrisen ännu inte lösts.

(2)

För att ta itu med dessa problem, skapa säkerhet kring det rättsliga läget och skicka signaler om unionens engagemang till dess internationella partner i G20 är det av yttersta vikt att de kvarstående delarna av Basel III-reformen (det slutliga Basel III-regelverket), som antogs 2017, genomförs fullt ut i unionslagstiftningen. Samtidigt bör vid genomförandet en betydande ökning av de totala kapitalkraven för banksystemet i unionen som helhet undvikas och hänsyn tas till unionsekonomins särdrag. När så är möjligt bör anpassningar som görs av de internationella standarderna tillämpas under en övergångsperiod. Genomförandet av standarderna bör bidra till att undvika konkurrensnackdelar för institut i unionen, särskilt när det gäller handelsverksamhet, där dessa institut konkurrerar direkt med sina internationella motsvarigheter. I och med genomförandet av det slutliga Basel III-regelverket slutför unionen dessutom en reformprocess som pågått i ett årtionde. I detta sammanhang bör unionen göra en övergripande bedömning av sitt banksystem, med beaktande av alla relevanta aspekter. Kommissionen bör ges i uppdrag att genomföra en helhetsöversyn av ramen för tillsyns- och regleringskrav. Vid denna översyn bör hänsyn tas till de olika typerna av bolagsformer, bolagsstrukturer och affärsmodeller i unionen. Vid denna översyn bör hänsyn också tas till genomförandet av golvet för riskvägda tillgångar som en del av tillsynsreglerna för kapital och likviditet samt dess tillämpningsnivå. Vid översynen bör det bedömas huruvida golvet för riskvägda tillgångar och dess tillämpningsnivå säkerställer en tillräcklig insättningsgaranti och skyddar den finansiella stabiliteten i unionen, med beaktande av både den unionsomfattande utvecklingen och utvecklingen av bankunionen i alla dess dimensioner. I detta avseende ska kommissionen vederbörligen beakta motsvarande uttalanden och slutsatser om bankunionen från både Europaparlamentet och Europeiska rådet.

(3)

Den 27 juni 2023 åtog sig kommissionen att göra en rättvis och balanserad helhetsbedömning av banksystemets tillstånd och de tillämpliga regelverken och tillsynsramarna på den inre marknaden. I samband med detta kommer kommissionen att ta hänsyn till effekterna av de ändringar av förordning (EU) nr 575/2013 som införs genom den här förordningen samt av tillståndet i bankunionen i alla dess dimensioner. Bland de frågor som ska analyseras kommer kommissionen att undersöka genomförandet av golvet för riskvägda tillgångar, inbegripet dess tillämpningsnivå. Kommissionen kommer att göra den bedömningen på grundval av uppgifter från Europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska bankmyndigheten) (EBA), som inrättades genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1093/2010 (5), och från Europeiska centralbanken och den gemensamma tillsynsmekanismen och kommer att samråda med berörda parter för att säkerställa att de olika perspektiven beaktas på lämpligt sätt. Kommissionen kommer när så är lämpligt att lägga fram ett lagstiftningsförslag på grundval av denna rapport.

(4)

Förordning (EU) nr 575/2013 gör det möjligt för institut att beräkna sina kapitalbaskrav med hjälp av antingen schablonmetoder eller internmodellmetoder. Schablonmetoder innebär att instituten beräknar kapitalbaskraven med hjälp av fasta parametrar, som bygger på relativt försiktiga antaganden och fastställs i förordning (EU) nr 575/2013. Internmodellmetoder, som ska godkännas av de behöriga myndigheterna, gör det möjligt för instituten att för sig själva skatta de flesta eller alla parametrar som krävs för beräkningen av kapitalbaskraven. Baselkommittén beslutade i december 2017 att införa ett aggregerat golv för riskvägda tillgångar. Detta beslut grundades på en analys som gjordes efter den globala finanskrisen 2008–2009 och som visade att interna modeller tenderar att underskatta de risker som instituten är exponerade för, särskilt för vissa typer av exponeringar och risker, och att de därför ofta leder till otillräckliga kapitalbaskrav. Jämfört med kapitalbaskrav som beräknas med hjälp av schablonmetoder ger interna modeller i genomsnitt lägre kapitalbaskrav för samma exponeringar.

(5)

Golvet för riskvägda tillgångar är en av de viktigaste åtgärderna i Basel III-reformen. Det syftar till att begränsa omotiverade variationer i de kapitalbaskrav som tas fram genom interna modeller och alltför stora sänkningar av kapitalet som ett institut som använder interna modeller kan komma fram till, jämfört med ett institut som använder schablonmetoderna. Genom att fastställa en lägsta gräns för de kapitalbaskrav som tas fram genom institutens interna modeller uppgående till 72,5 % av de kapitalbaskrav som skulle gälla om dessa institut tillämpade schablonmetoder, begränsar golvet för riskvägda tillgångar risken för alltför stora sänkningar av kapitalet. Därför bör institut som använder interna modeller beräkna två uppsättningar totala kapitalbaskrav, där varje uppsättning aggregerar alla kapitalbaskrav utan dubbelräkning. Ett korrekt genomförande av golvet för riskvägda tillgångar skulle öka jämförbarheten mellan institutens kapitalrelationer, återställa internmodellernas trovärdighet och säkerställa att det råder lika villkor mellan institut som använder olika metoder för att beräkna sina kapitalbaskrav.

(6)

För att säkerställa att kapitalbasen är lämpligt fördelad och tillgänglig för att skydda besparingar där så behövs bör golvet för riskvägda tillgångar tillämpas på alla konsolideringsnivåer, såvida inte en medlemsstat anser att detta mål kan nås effektivt på andra sätt, särskilt när det gäller grupper som kooperativa grupper med ett centralt organ och underställda institut i den medlemsstaten. En medlemsstat bör i sådana fall kunna besluta att inte tillämpa golvet för riskvägda tillgångar på individuell nivå eller undergruppsnivå på institut i den medlemsstaten, förutsatt att moderinstitutet för dessa institut i den medlemsstaten, på högsta konsolideringsnivå i den medlemsstaten, uppfyller golvet för riskvägda tillgångar på grundval av sin konsoliderade situation.

(7)

Baselkommittén har funnit att den nuvarande schablonmetoden för kreditrisk (SA-CR) inte är tillräckligt riskkänslig på ett flertal områden, vilket leder till felaktiga eller olämpliga – antingen för höga eller för låga – beräkningar av kreditrisken och därmed av kapitalbaskraven. Bestämmelserna avseende schablonmetoden för kreditrisk bör därför ändras så att den blir mer riskkänslig på flera viktiga områden.

(8)

För exponeringar mot andra institut där kreditvärdering finns bör vissa riskvikter justeras i enlighet med Basel III-standarderna. Dessutom bör riskviktsbehandlingen av exponeringar mot institut där det saknas kreditvärdering göras mer detaljerad och frikopplas från den riskvikt som är tillämplig på den nationella regeringen i den medlemsstat där det låntagande institutet är etablerat, eftersom implicit statligt stöd till sådana institut inte längre bör antas.

(9)

För exponeringar mot efterställda skulder och tillsynsmässigt likställda räntebärande exponeringar samt för exponeringar mot aktier krävs en mer detaljerad och strikt riskviktsbehandling för att återspegla den högre förlustrisken i efterställda exponeringar jämfört med räntebärande exponeringar, och för att förhindra tillsynsarbitrage mellan positioner i och utanför handelslagret. Institut i unionen har en lång tradition av strategiska aktieinvesteringar i finansiella och icke-finansiella företag. Eftersom schablonriskvikten för aktieexponeringar ökar under en femårig övergångsperiod bör befintliga strategiska aktieinnehav i företag och vissa försäkringsföretag som står under kontroll av eller betydande inflytande från institutet fortsatt omfattas av nuvarande behandling för att undvika störande effekter och för att bevara institutens roll i unionen som långsiktiga, strategiska aktieinvesterare. Med tanke på skyddsåtgärder och tillsyn för att främja integrationen av finanssektorn bör det nuvarande systemet bibehållas för aktieinnehav i andra institut inom samma grupp eller som omfattas av samma institutionella skyddssystem. För att stärka privata och offentliga initiativ för att tillhandahålla långsiktigt aktiekapital till icke börsnoterade unionsföretag bör investeringar som görs direkt eller indirekt, till exempel via riskkapitalföretag, inte betraktas som spekulativa, om dessa investeringar görs med en bestämd avsikt från den verkställande ledningens sida att inneha dem i minst tre år.

(10)

För att stimulera vissa sektorer i ekonomin ger Basel III-standarderna de behöriga myndigheterna möjlighet att när de utför sina tillsynsbefogenheter själva besluta att tillåta instituten att inom vissa gränser ge förmånlig behandling till aktieinnehav som förvärvats inom ramen för lagstiftningsprogram som innehåller betydande investeringssubventioner och inbegriper statlig tillsyn och restriktioner för aktieinvesteringarna. Införandet av denna möjlighet i unionsrätten bör också bidra till att främja långsiktiga investeringar i aktier.

(11)

Lån till företag i unionen ges främst av institut som använder internmetoden (IRB) för kreditrisk för att beräkna sina kapitalbaskrav. I och med införandet av golvet för riskvägda tillgångar kommer dessa institut också att behöva tillämpa schablonmetoden för kreditrisk, som bygger på kreditvärderingar som tillhandahålls av utsedda externa kreditvärderingsinstitut för att fastställa kreditkvaliteten för det låntagande företaget. Hänförandet av externa kreditvärderingar till de riskvikter som är tillämpliga på företag med kreditvärdering bör vara mer detaljerat, så att det överensstämmer med internationella standarder på området.

(12)

De flesta unionsföretag skaffar dock inte externa kreditvärderingar. För att undvika störningar i bankernas utlåning till företag utan kreditvärdering och för att ge tillräckligt med tid till att inrätta offentliga eller privata initiativ som syftar till att öka täckningen av externa kreditvärderingar, är det nödvändigt att föreskriva en övergångsperiod. Under övergångsperioden bör institut som använder internmetoden kunna tillämpa en förmånlig behandling vid beräkningen av sitt golv för riskvägda tillgångar för exponeringar motsvarande ”investment grade” mot företag som saknar kreditvärdering, medan initiativ för att främja en utbredd användning av kreditvärderingar bör inrättas. En eventuell förlängning av övergångsperioden bör motiveras och begränsas till högst fyra år.

(13)

Efter övergångsperioden bör det vara möjligt för institut att hänvisa till kreditvärderingar från utsedda externa kreditvärderingsinstitut för att beräkna kapitalbaskraven för en betydande del av sina företagsexponeringar. EBA, den europeiska tillsynsmyndighet (Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten, Eiopa) som inrättades genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1094/2010 (6) och den europeiska tillsynsmyndighet (Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten, Esma) som inrättades genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1095/2010 (7) (tillsammans de europeiska tillsynsmyndigheterna) bör övervaka användningen av övergångsarrangemangen och ta hänsyn till relevant utveckling och relevanta trender på marknaden för externa kreditvärderingsinstitut, hindren för tillgång till kreditvärderingar från utsedda externa kreditvärderingsinstitut, särskilt för företag, och om möjliga sätt att åtgärda dessa hinder. Övergångsperioden bör användas för att avsevärt öka tillgången till kreditvärderingar för unionsföretag. Det bör därför utvecklas kreditvärderingslösningar utöver det nu gällande kreditvärderingsstrukturerna för att ge framför allt större unionsföretag incitament att bli kreditvärderade externt. Vid sidan av de positiva externa effekter som kreditvärderingsprocessen genererar kommer en bredare täckning av kreditvärderingar att främja bland annat kapitalmarknadsunionen. För att uppnå detta mål är det nödvändigt att beakta kraven i förbindelse med externa kreditvärderingar eller inrättandet av ytterligare institut som tillhandahåller sådana värderingar, vilket kan kräva betydande insatser för genomförandet. Medlemsstaterna bör i nära samarbete med sina centralbanker bedöma om en begäran om erkännande av deras centralbank som ett externt kreditvärderingsinstitut i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1060/2009 (8) och centralbankens tillhandahållande av kreditvärderingar av företag med avseende på förordning (EU) nr 575/2013 kan vara önskvärd för att öka täckningen av externa kreditvärderingar.

(14)

För exponeringar som är säkrade genom bostadsfastighet och exponeringar som är säkrade genom kommersiella fastigheter har Baselkommittén utvecklat mer riskkänsliga metoder för att bättre återspegla olika finansieringsmodeller och stadier i byggprocessen.

(15)

I samband med den globala finanskrisen 2008–2009 upptäcktes ett antal brister i den nuvarande behandlingen enligt schablonmetoden av exponeringar som är säkrade genom bostadsfastighet och exponeringar som är säkrade genom kommersiella fastigheter. Dessa brister har åtgärdats genom Basel III-standarderna. I Basel III-standarderna har man gjort en åtskillnad mellan exponeringar där återbetalningen i väsentlig grad är beroende av kassaflöden från egendomen och exponeringar där så inte är fallet. De förstnämnda bör omfattas av en särskild riskviktsbehandling för att bättre återspegla den risk som är förenad med dessa exponeringar men också för att förbättra överensstämmelsen med behandlingen av inkomstgenererande fastigheter enligt internmetoden.

(16)

För exponeringar som är säkrade genom bostadsfastighet och exponeringar som är säkrade genom kommersiella fastigheter bör metoden med uppdelning av lån behållas, eftersom den tar hänsyn till typen av låntagare och återspeglar de riskreducerande effekterna av säkerhet i fast egendom i de tillämpliga riskvikterna, även vid exponeringar med hög belåningsgrad. Metoden med uppdelning av lån bör dock justeras i enlighet med Basel III-standarderna, eftersom den har visat sig vara alltför försiktig för vissa hypotek med mycket låg belåningsgrad.

(17)

För att säkerställa att effekterna av golvet för riskvägda tillgångar när det gäller hypotekslån med låg risk som är utställda av institut som använder internmetoden fördelas över tillräckligt lång tid och på så sätt undvika störningar i den typen av utlåning som skulle kunna orsakas av plötsligt höjda kapitalbaskrav är det nödvändigt med ett särskilt övergångsarrangemang. Under övergångsperioden bör institut som vid beräkningen av golvet för riskvägda tillgångar använder internmetoden kunna tillämpa en lägre riskvikt på den del av sina exponeringar som är säkrad genom panträtt i bostadsfastighet enligt schablonmetoden för kreditrisk. För att säkerställa att övergångsarrangemanget är tillämpbart enbart på exponeringar mot fastighetshypotek med låg risk bör det fastställas lämpliga godtagbarhetskriterier, baserade på redan etablerade koncept som används inom ramen för schablonmetoden för kreditrisk. Att dessa kriterier är uppfyllda bör kontrolleras av de behöriga myndigheterna. Eftersom medlemsstaternas egendomsmarknader kan skilja sig åt bör det överlåtas åt de enskilda medlemsstaterna att bestämma om övergångsarrangemanget ska tillämpas. Användningen av övergångsarrangemanget bör övervakas av EBA. En eventuell förlängning av övergångsperioden bör motiveras och begränsas till högst fyra år.

(18)

Eftersom den nuvarande behandlingen av spekulativ finansiering av fast egendom varken är tillräckligt tydlig eller riskkänslig anses kapitalbaskraven för dessa exponeringar ofta vara antingen för höga eller för låga. Behandlingen bör därför ersättas med en särskild behandling för exponeringar mot förvärv eller exploatering av eller byggnation på mark, som omfattar lån till företag eller specialföretag som finansierar markförvärv i exploaterings- och byggnationssyfte eller exploatering och byggnation av bostadsfastighet eller kommersiella fastigheter.

(19)

Det är viktigt att minska effekterna av cykliska effekter på värderingen av fast egendom som säkrar ett lån och att hålla kapitalbaskraven för hypotekslån på mer stabila nivåer. Vid en omvärdering som överstiger det värde som gällde vid den tidpunkt då lånet beviljades bör den fasta egendomens värde som redovisas för tillsynsändamål därför, förutsatt att det finns tillräckliga data, inte överstiga genomsnittsvärdet på en jämförbar egendom, mätt över en tillräckligt lång period, såvida inte modifieringar av den egendomen otvetydigt ökar dess värde. För att undvika oavsiktliga konsekvenser för marknaderna för säkerställda obligationer bör de behöriga myndigheterna kunna tillåta institut att regelbundet omvärdera fast egendom utan att tillämpa de begränsningarna på värdeökningar. Modifieringar som förbättrar byggnadens eller bostadsenhetens energiprestanda eller dess motståndskraft och skydd mot och anpassning till fysiska risker kan betraktas som värdehöjande för den fasta egendomen.

(20)

Specialutlåning sker huvudsakligen genom specialföretag som oftast fungerar som låntagande enheter och för vilka avkastningen på investeringen är den främsta källan till återbetalning av den erhållna finansieringen. Avtalsbestämmelserna för specialutlåningsstrukturen ger långivaren en betydande grad av kontroll över de tillgångar som finansieras, medan den främsta källan till återbetalning för lånet är den inkomst som genereras av dessa tillgångar. För att bättre återspegla risken bör denna form av utlåning därför omfattas av särskilda kapitalbaskrav för kreditrisk. I linje med Basel III-standarderna om tilldelning av riskvikter för exponeringar som utgör specialutlåning bör en särskild exponeringsklass för specialutlåning införas inom schablonmetoden för kreditrisk, för att få bättre överensstämmelse med den redan befintliga särskilda behandlingen av exponeringar som utgör specialutlåning enligt internmetoden. En särskild behandling av exponeringar som utgör specialutlåning bör införas, där åtskillnad bör göras mellan projektfinansiering, objektsfinansiering och råvarufinansiering för att bättre återspegla de inneboende riskerna i dessa underklasser av exponeringsklassen för specialutlåning.

(21)

Den nya behandling enligt schablonmetoden av exponeringar som utgör specialutlåning där det saknas kreditvärdering som fastställs i Basel III-standarderna är mer detaljerad än den nuvarande schablonbehandlingen av exponeringar mot företag, men den är inte tillräckligt riskkänslig för att kunna återspegla effekterna av omfattande säkerhetspaket och kreditriskskydd som vanligtvis är kopplade till dessa exponeringar i unionen, vilket gör det möjligt för långivarna att kontrollera framtida kassaflöden som genereras under projektets eller tillgångens livslängd. Eftersom extern kreditvärdering inte alltid är tillgänglig för exponeringar som utgör specialutlåning i unionen kan den nya behandlingen också skapa incitament för institut att sluta finansiera vissa projekt eller ta högre risker i andra exponeringar som i övrigt behandlas på liknande sätt och som har andra riskprofiler. Då exponeringar som utgör specialutlåning till största delen finansieras av institut som använder internmetoden och som har interna modeller för dessa exponeringar, kan effekten bli särskilt betydande när det gäller exponeringar i form av objektfinansiering, med risk för att verksamheten upphör, särskilt i samband med tillämpningen av golvet för riskvägda tillgångar. För att undvika oavsiktliga konsekvenser av att Basel III-standarderna inte är tillräckligt riskkänsliga för exponeringar i form av objektfinansiering där det saknas kreditvärdering, bör objektfinansieringsexponeringar som uppfyller en uppsättning kriterier som kan sänka deras riskprofil till en nivå motsvarande hög kvalitet som är förenlig med en försiktig och konservativ hantering av finansiella risker under en övergångsperiod kunna tilldelas en lägre riskvikt. Detta övergångsarrangemang bör bedömas i en rapport från EBA.

(22)

Klassificeringen av hushållsexponeringar enligt schablonmetoden för kreditrisk och enligt internmetoden bör sammanjämkas ytterligare för att säkerställa en enhetlig tillämpning av motsvarande riskvikter på samma uppsättning exponeringar. I linje med Basel III-standarderna bör det fastställas bestämmelser för differentierad behandling av revolverande hushållsexponeringar som uppfyller ett antal villkor avseende återbetalning eller användning som kan sänka deras riskprofil. Dessa exponeringar bör definieras som exponeringar mot transaktionsparter. Exponeringar mot en eller flera fysiska personer som inte uppfyller samtliga villkor för att betraktas som hushållsexponeringar bör tilldelas en riskvikt på 100 % i enlighet med schablonmetoden för kreditrisk.

(23)

Basel III-standarderna inför en kreditkonverteringsfaktor på 10 % för villkorslöst annullerbara åtaganden i schablonmetoden för kreditrisk. Detta kan förväntas få betydande konsekvenser för gäldenärer som är beroende av flexibiliteten i villkorslöst annullerbara åtaganden för att finansiera sin verksamhet när de hanterar säsongsvariationer i verksamheten eller oväntade kortsiktiga förändringar i rörelsekapitalbehovet, särskilt under återhämtningen från covid-19-pandemin. Det är därför lämpligt att föreskriva en övergångsperiod då institut bör kunna fortsätta att tillämpa en lägre kreditkonverteringsfaktor på sina villkorslöst annullerbara åtaganden och därefter bedöma om en eventuell gradvis ökning av de tillämpliga kreditkonverteringsfaktorerna är motiverad, så att instituten ges möjlighet att anpassa sin praxis och sina produkter utan att kredittillgången begränsas för deras gäldenärer.

(24)

Instituten bör spela en nyckelroll när det gäller att bidra till återhämtningen från covid-19-pandemin också genom att tillhandahålla proaktiva åtgärder för omstrukturering av skuld till kreditvärdiga gäldenärer som står inför eller är på väg att få svårigheter att fullgöra sina finansiella åtaganden. I det avseendet bör instituten inte avskräckas från att göra meningsfulla eftergifter till gäldenärer när så anses lämpligt till följd av en potentiell och omotiverad klassificering av motparter som fallerade, om sådana eftergifter kan göra det mer sannolikt att dessa gäldenärer betalar återstoden av sina skuldförbindelser. EBA bör vid utarbetandet av riktlinjer för definitionen av en gäldenärs eller kreditfacilitets fallissemang ta vederbörlig hänsyn till behovet av att ge instituten tillräcklig flexibilitet.

(25)

I samband med den globala finanskrisen 2008–2009 konstaterades det att institut i vissa fall också har använt internmetoden för portföljer som inte är lämpliga för modellering på grund av otillräckliga data, vilket fick negativa konsekvenser för utfallens tillförlitlighet. Det är därför lämpligt att inte göra det obligatoriskt för instituten att använda internmetoden för alla sina exponeringar, och att tillämpa kravet på användning av metoden på exponeringsklassnivå. Det är också lämpligt att begränsa användningen av internmetoden för exponeringsklasser där robust modellering är svårare, för att få bättre jämförbarhet och stabilitet i kapitalbaskraven för kreditrisk enligt internmetoden.

(26)

Instituts exponeringar mot andra institut, andra enheter i den finansiella sektorn och stora företag drabbas sällan av fallissemang. För sådana lågfallissemangsportföljer är det svårt för instituten att få tillförlitliga skattningar av förlusten vid fallissemang (LGD), eftersom det inte finns tillräckligt många observerade fallissemang i dessa portföljer. Den svårigheten har lett till oönskade variationer mellan instituten när det gäller den skattade risknivån. Instituten bör därför använda föreskrivna LGD-värden i stället för interna LGD-skattningar för dessa lågfallissemangsportföljer.

(27)

Institut som använder interna modeller för att beräkna kapitalbaskraven för kreditrisk med avseende på aktieexponeringar baserar vanligtvis sin riskbedömning på offentligt tillgängliga data som alla institut kan antas ha samma tillgång till. Under sådana omständigheter finns det ingen förklaring till att kapitalbaskraven skiljer sig åt. Dessutom utgör aktieexponeringar utanför handelslagret en mycket liten del av institutens balansräkningar. För att institutens kapitalbaskrav ska bli mer jämförbara och för att regelverket ska bli enklare bör institut därför beräkna sina kapitalbaskrav för kreditrisk med avseende på aktieexponeringar med hjälp av schablonmetoden för kreditrisk, och internmetoden bör inte tillåtas för detta ändamål.

(28)

Det bör säkerställas att skattningarna av sannolikheten för fallissemang, LGD och kreditkonverteringsfaktorerna för enskilda exponeringar hos institut som får använda interna modeller för att beräkna kapitalbaskrav för kreditrisk inte hamnar på olämpligt låga nivåer. Det är därför lämpligt att införa minimivärden för egna skattningar och att förplikta instituten att använda det värde som är högst av deras egna riskparameterskattningar och minimivärdena för egna skattningar. Sådana minimivärden för riskparametrar (indatagolv) bör fungera som ett skyddsnät för att säkerställa att kapitalbaskraven inte hamnar under en lämplig försiktighetsnivå. Dessutom bör sådana indatagolv minska den modellrisk som uppstår genom faktorer som felaktig modellspecificering, mätfel och dataluckor. Indatagolven skulle också göra det lättare att jämföra olika instituts kapitalrelationer. För att uppnå detta bör indatagolven kalibreras på ett tillräckligt försiktigt sätt.

(29)

Alltför försiktigt fastställda indatagolv skulle kunna avskräcka institut från att tillämpa internmetoden och tillhörande riskhanteringsstandarder. Det kan också ge instituten incitament att ändra sina portföljer till exponeringar med högre risk för att undvika de begränsningar som indatagolven medför. För att undvika sådana oavsiktliga effekter bör indatagolv på lämpligt sätt återspegla vissa riskegenskaper hos de underliggande exponeringarna, särskilt genom att olika värden används för olika typer av exponeringar, när så är lämpligt.

(30)

Exponeringar som utgör specialutlåning har riskegenskaper som skiljer sig från dem för allmänna företagsexponeringar. Det är därför lämpligt att föreskriva en övergångsperiod med ett lägre LGD-indatagolv för exponeringar som utgör specialutlåning. En eventuell förlängning av övergångsperioden bör motiveras och begränsas till högst fyra år.

(31)

I enlighet med Basel III-standarderna bör internmetoden för klassen för exponeringar mot stat i stort sett förbli oförändrad, på grund av de särskilda egenskaperna och riskerna hos de underliggande gäldenärerna. I synnerhet bör exponeringar mot stats inte omfattas av indatagolv.

(32)

För att säkerställa en konsekvent behandling av alla exponeringar mot regionala självstyrelseorgan, lokala myndigheter och offentliga organ bör två nya klasser för exponeringar mot regionala självstyrelseorgan, lokala myndigheter och offentliga organ skapas, som är oberoende av exponeringsklasserna för både statspapper och institut. Behandlingen av likställda exponeringar mot regionala självstyrelseorgan, lokala myndigheter och offentliga organ vilka enligt schablonmetoden för kreditrisk skulle vara kvalificerade för behandling som exponeringar mot nationella regeringar och centralbanker bör inte hänföras till dessa nya exponeringsklasser enligt internmetoden och bör inte omfattas av indatagolv. Dessutom bör särskilda lägre indatagolv enligt internmetoden kalibreras mot icke-likställda exponeringar mot regionala självstyrelseorgan, lokala myndigheter och offentliga organ för att på lämpligt sätt återspegla deras riskprofil jämfört med exponeringar mot företag.

(33)

Det bör klargöras hur effekten av en garanti bör erkännas för en garanterad exponering som behandlas enligt internmetoden med användning av egna skattningar av LGD där garantigivaren tillhör en typ av exponeringar som behandlas enligt internmetoden men utan användning av egna LGD-skattningar. I synnerhet bör användningen av substitutionsmetoden, som innebär att de riskparametrar som är kopplade till den underliggande exponeringen ersätts med garantigivarens eller en metod genom vilken sannolikheten för fallissemang eller LGD för den underliggande gäldenären justeras med hjälp av en särskild modelleringsmetod för att ta hänsyn till garantins effekt, inte leda till en justerad riskvikt som är lägre än den riskvikt som gäller för en jämförbar direkt exponering mot garantigivaren. Om garantigivaren behandlas enligt schablonmetoden för kreditrisk, bör erkännandet av garantin enligt internmetoden generellt sett därför leda till att den garanterade exponeringen åsätts garantigivarens riskvikt enligt schablonmetoden för kreditrisk.

(34)

Det slutliga Basel III-regelverket kräver inte längre att ett institut som har tillämpat internmetoden för en exponeringsklass ska tillämpa denna metod för alla sina exponeringar utanför handelslagret. För att säkerställa lika villkor mellan institut som för närvarande behandlar vissa exponeringar enligt internmetoden och dem som inte gör det, bör ett övergångsarrangemang göra det möjligt för instituten att återgå till mindre sofistikerade metoder enligt ett förenklat förfarande. Det förfarandet bör ge utrymme för behöriga myndigheter att motsätta sig en begäran om att återgå till en mindre sofistikerad metod som görs i tillsynsarbitragesyfte. Med tanke på det förfarandet bör enbart det faktum att en återgång till en mindre sofistikerad metod leder till en minskning av de kapitalbaskrav som fastställts för respektive exponering inte anses vara tillräckligt för att motsätta sig en begäran med hänvisning till tillsynsarbitrage.

(35)

I samband med att omotiverade variationer i kapitalbaskraven undanröjs bör befintliga diskonteringsregler som tillämpas på artificiella kassaflöden ses över för att undvika eventuella oavsiktliga konsekvenser. EBA bör ges i uppdrag att se över sina riktlinjer för återgång till icke-fallerad status.

(36)

Införandet av golvet för riskvägda tillgångar skulle kunna ha en betydande inverkan på kapitalbaskraven för värdepapperiseringspositioner som innehas av institut som använder den interna kreditvärderingsmetoden för värdepapperiseringar eller internbedömningsmetoden. Även om sådana positioner i allmänhet är små i förhållande till andra exponeringar, kan införandet av golvet för riskvägda tillgångar påverka värdepapperiseringsåtgärdens ekonomiska bärkraft på grund av otillräckliga tillsynsmässiga fördelar vid risköverföringen. Detta kan inträffa när utvecklingen av värdepapperiseringsmarknaden är en del av den handlingsplan för kapitalmarknadsunionen som anges i kommissionens meddelande av den 24 september 2020 med titeln En kapitalmarknadsunion för människor och företag – en ny handlingsplan (handlingsplanen för kapitalmarknadsunionen) och även när institut som är originatorer kan behöva använda värdepapperisering i större utsträckning för att mer aktivt förvalta sina portföljer om de blir bundna av golvet för riskvägda tillgångar. Under en övergångsperiod bör institut som använder kreditvärderingsmetoden för värdepapperiseringar eller internbedömningsmetoden kunna tillämpa en förmånlig behandling i syfte att beräkna sitt golv för riskvägda tillgångar på sina värdepapperiseringspositioner som åsätts en riskvikt med användning av endera av dessa metoder. EBA bör rapportera till kommissionen om behovet av att eventuellt se över tillsynsbehandlingen av värdepapperiseringstransaktioner, i syfte att öka riskkänsligheten i tillsynsbehandlingen.

(37)

Genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/876 (9) ändrades förordning (EU) nr 575/2013 för att genomföra de Basel III-standarder om den grundläggande översynen av handelslagret (FRTB) som färdigställdes av Baselkommittén 2019 (de slutliga FRTB-standarderna), dock endast i rapporteringssyfte. Bindande kapitalbaskrav på grundval av dessa standarder skulle införas genom ett separat lagstiftningsförslag, efter en bedömning av deras konsekvenser för institut i unionen.

(38)

De slutliga FRTB-standarderna när det gäller gränsen mellan handelslagret och verksamhet utanför handelslagret bör genomföras i unionsrätten, eftersom de har stor betydelse för beräkningen av kapitalbaskraven för marknadsrisk. I linje med Basel III-standarderna bör genomförandet av gränskraven omfatta förteckningarna över instrument som ska hänföras till handelslagret eller till verksamhet utanför handelslagret samt det undantag som gör det möjligt för institut att, förutsatt att den behöriga myndigheten ger sitt godkännande, hänföra vissa instrument som vanligtvis innehas i handelslagret, inbegripet börsnoterade aktier, till verksamhet utanför handelslagret, om positioner i dessa instrument inte innehas i avsikt att bedriva handel eller inte säkrar positioner som innehas i avsikt att bedriva handel.

(39)

För att undvika en betydande operativ börda för institut i unionen bör alla krav som genomför de slutliga FRTB-standarderna för beräkning av kapitalbaskraven för marknadsrisk ha samma tillämpningsdatum. Därför bör tillämpningsdatumet för ett begränsat antal FRTB-krav som redan införts genom förordning (EU) 2019/876 anpassas till tillämpningsdatumet för den här förordningen. Den 27 februari 2023 avgav EBA ett yttrande om att de behöriga myndigheter som avses i förordning (EU) nr 1093/2010, om de bestämmelser som avses i artikel 3.6 i förordning (EU) 2019/876 träder i kraft och den tillämpliga rättsliga ramen ännu inte föreskriver tillämpning av FRTB-inspirerade metoder för kapitalberäkning, inte bör prioritera några tillsyns- eller verkställighetsåtgärder i förhållande till dessa krav förrän FRTB har genomförts fullt ut, vilket förväntas ske från och med den 1 januari 2025.

(40)

För att slutföra den reformagenda som sattes upp efter den globala finanskrisen 2008–2009 och för att åtgärda brister i de nuvarande bestämmelserna för marknadsrisker bör bindande kapitalbaskrav för marknadsrisk på grundval av de slutliga FRTB-standarderna genomföras i unionsrätten. Aktuella uppskattningar av de slutliga FRTB-standardernas inverkan på institut i unionen har visat att ett genomförande av dessa standarder i unionen kommer att leda till kraftigt höjda kapitalbaskrav för marknadsrisk för viss handels- och marknadsgarantverksamhet som är viktig för unionsekonomin. För att minska denna inverkan och bevara väl fungerande finansmarknader i unionen bör riktade justeringar göras för genomförandet av de slutliga FRTB-standarderna i unionsrätten.

(41)

Institutens handelsverksamhet gentemot stora kunder kan utan svårighet bedrivas över gränserna, inbegripet mellan medlemsstater och tredjeländer. Genomförandet av de slutliga FRTB-standarderna bör därför ske så enhetligt som möjligt i olika jurisdiktioner, både när det gäller innehåll och tidsfrister. I annat fall blir det omöjligt att säkerställa lika villkor på internationell nivå för dessa verksamheter. Kommissionen bör därför övervaka genomförandet av de slutliga FRTB-standarderna i andra jurisdiktioner som är medlemmar i Baselkommittén. I syfte att vid behov vidta åtgärder för att rätta till eventuella avvikelser i genomförandet av de slutliga FRTB-standarderna bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) delegeras till kommissionen. Det är särskilt viktigt att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå, och att dessa samråd genomförs i enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning (10). För att säkerställa lika stor delaktighet i förberedelsen av delegerade akter erhåller Europaparlamentet och rådet alla handlingar samtidigt som medlemsstaternas experter, och deras experter ges systematiskt tillträde till möten i kommissionens expertgrupper som arbetar med förberedelse av delegerade akter. De åtgärder som införs genom delegerade akter bör förbli tillfälliga. Om det är lämpligt att sådana åtgärder tillämpas permanent bör kommissionen lägga fram ett lagstiftningsförslag för Europaparlamentet och rådet.

(42)

Kommissionen bör ta hänsyn till proportionalitetsprincipen vid beräkningen av kapitalbaskraven för marknadsrisk för institut med medelstor verksamhet i handelslagret och anpassa dessa krav i enlighet med detta. Därför bör institut med medelstor verksamhet i handelslagret tillåtas att använda en förenklad schablonmetod för att beräkna kapitalbaskraven för marknadsrisk, i linje med internationellt överenskomna standarder. Dessutom bör kriterierna för identifiering av institut med medelstor verksamhet i handelslagret vara förenliga med kriterierna för undantagande av sådana institut från de rapporteringskrav enligt FRTB-standarderna som infördes genom förordning (EU) 2019/876.

(43)

Mot bakgrund av den uppdaterade utformningen av unionens marknad för utsläppsrätter för koldioxid, dess stabilitet under de senaste åren och den begränsade volatiliteten i priserna på koldioxidkrediter bör en särskild riskvikt för exponeringar mot handel med utsläppsrätter inom ramen för EU:s utsläppshandelssystem införas enligt den alternativa schablonmetoden.

(44)

Enligt den alternativa schablonmetoden omfattas exponeringar mot instrument som bär kvarstående risker av en tilläggsavgift för kvarstående risk för att hänsyn ska tas till risker som inte omfattas av den känslighetsbaserade metoden. Enligt Basel III-standarderna kan ett instrument och dess risksäkring endast nettas för den tilläggsavgiften om de fullständigt tar ut varandra. Instituten kan på marknaden i stor utsträckning dock säkra den kvarstående risken i vissa av instrumenten inom ramen för tilläggsavgiften för kvarstående risk och på så sätt minska den totala risken i sina portföljer, även om dessa risksäkringar kanske inte fullständigt eliminerar risken i den ursprungliga positionen. För att institut utan otillbörliga negativa incitament ska kunna fortsätta med risksäkring och som ett erkännande av den ekonomiska grunden för en minskning av den totala risken bör genomförandet av tilläggsavgiften för kvarstående risk på strikta villkor och efter tillsynsmyndighetens godkännande tillfälligt göra det möjligt att från tilläggsavgiften för kvarstående risk utesluta risksäkringar av de instrument som kan risksäkras på marknaden.

(45)

Baselkommittén har reviderat den internationella standarden för operativ risk för att åtgärda de brister som framkom i samband med den globala finanskrisen 2008–2009. Utöver en brist på riskkänslighet i schablonmetoderna identifierades en brist på jämförbarhet på grund av att det används många olika metoder för intern modellering inom ramen för den avancerade mätmetoden (internmätningsmetoden). Därför och för att förenkla bestämmelserna för operativa risker ersattes alla befintliga metoder för att beräkna kapitalbaskraven för operativa risker med en enda metod som inte bygger på modeller, nämligen den nya schablonmetoden för operativ risk. Förordning (EU) nr 575/2013 bör anpassas till det slutliga Basel III-regelverket för att bidra till lika villkor på internationell nivå för institut som är etablerade i unionen men även är verksamma utanför unionen och för att säkerställa väl fungerande bestämmelser för operativ risk på unionsnivå.

(46)

Den nya schablonmetod för operativ risk som införts av Baselkommittén kombinerar en indikator som bygger på storleken på ett instituts verksamhet med en indikator som tar hänsyn till institutets förlusthistorik. I det slutliga Basel III-regelverket anges i viss grad valmöjligheter för hur indikatorn för ett instituts förlusthistorik kan genomföras. Jurisdiktioner kan välja att bortse från historiska förluster vid beräkningen av kapitalbaskraven för operativ risk för alla relevanta institut eller att ta hänsyn till historiska förlustdata även för institut med verksamhet under en viss storlek. För att säkerställa lika villkor inom unionen och för att förenkla beräkningen av kapitalbaskraven för operativ risk bör dessa valmöjligheter användas på ett enhetligt sätt för minimikapitalbaskraven, genom att historiska data om operativa förluster bortses ifrån för alla institut.

(47)

Vid beräkning av kapitalbaskraven för operativ risk kan det hända att försäkringar i framtiden får användas som en effektiv riskreduceringsmetod. I detta syfte bör EBA rapportera till kommissionen om huruvida det är lämpligt att erkänna försäkringar som en effektiv riskreduceringsmetod och om de villkor, kriterier och den standardformel som i sådana fall bör användas.

(48)

Den exceptionella och aldrig tidigare skådade takten i åtstramningen av penningpolitiken efter covid-19-pandemin kan ge upphov till betydande volatilitet på finansmarknaderna. Tillsammans med ökad osäkerhet som leder till ökad avkastning på statsskuld kan detta i sin tur ge upphov till orealiserade förluster på vissa instituts innehav av statsskuld. För att mildra de betydande negativa effekterna av statsskuldsmarknadernas volatilitet på institutens kapitalbas och därmed på institutens förmåga att låna ut, bör ett tillfälligt försiktighetsfilter som delvis neutraliserar denna inverkan återinföras.

(49)

Offentlig finansiering genom emission av statsobligationer denominerade i en annan medlemsstats nationella valuta kan fortsätta att vara nödvändig för att stödja offentliga åtgärder för att bekämpa konsekvenserna av den allvarliga, dubbla ekonomiska chock som orsakats av covid-19-pandemin och Rysslands anfallskrig mot Ukraina. För att undvika begränsningar för institut som investerar i sådana obligationer är det lämpligt att återinföra övergångsarrangemanget för exponeringar mot nationella regeringar eller centralbanker när dessa exponeringar är denominerade i en annan medlemsstats nationella valuta för behandlingen av sådana exponeringar enligt ramverket för kreditrisk.

(50)

Genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/630 (11) infördes ett krav på minsta förlusttäckning för nödlidande exponeringar (NPE), den så kallade säkerhetsspärren. Åtgärden syftade till att undvika en ackumulering av nödlidande exponeringar som innehas av institut och samtidigt främja en proaktiv förvaltning av nödlidande exponeringar genom att förbättra effektiviteten i institutens förfaranden för omstrukturering eller för verkställighet. Mot denna bakgrund bör vissa riktade ändringar tillämpas på nödlidande exponeringar som garanteras av exportkreditinstitut eller offentliga borgensmän. Dessutom bör vissa institut som uppfyller stränga villkor och är specialiserade på förvärv av nödlidande exponeringar undantas från tillämpningen av säkerhetsspärren.

(51)

Information om belopp och kvalitet på säkra exponeringar, osäkra exponeringar och exponeringar med anstånd, samt en förfalloanalys av redovisningsmässigt förfallna exponeringar bör också offentliggöras av börsnoterade små och icke-komplexa institut och av andra kreditinstitut. Det kravet på offentliggörande ger inte upphov till en ytterligare börda för dessa kreditinstitut, eftersom offentliggörandet av denna begränsade uppsättning uppgifter redan har genomförts av EBA på grundval av rådets handlingsplan för hantering av nödlidande lån i Europa från 2017, där EBA uppmanades att skärpa upplysningsskyldigheterna om tillgångskvalitet och nödlidande lån för alla institut. Det kravet på offentliggörande är också helt i linje med kommissionens meddelande av den 16 december 2020 med titeln Hantering av nödlidande lån efter covid-19-pandemin.

(52)

Det är nödvändigt att minska efterlevnadsbördan när det gäller kraven på offentliggörande och göra uppgifterna lättare att jämföra. EBA bör därför inrätta en centraliserad webbaserad plattform genom vilken information och data som lämnas av instituten kan offentliggöras. Den centraliserade webbaserade plattformen bör fungera som en gemensam åtkomstpunkt för institutens offentliggöranden, men äganderätten till information och data och ansvaret för att de är korrekta bör ligga hos de institut som redovisar dem. Att centralisera offentliggörandet av upplysningar bör vara helt förenligt med handlingsplanen för kapitalmarknadsunionen. Den centraliserade webbaserade plattformen bör dessutom vara driftskompatibel med den europeiska gemensamma åtkomstpunkten.

(53)

För att göra det möjligt att integrera tillsynsrapportering och offentliggöranden i högre grad bör EBA offentliggöra institutens information på ett centraliserat sätt, samtidigt som alla instituts rätt att själva offentliggöra data och information respekteras. Sådana centraliserade offentliggöranden bör göra det möjligt för EBA att offentliggöra upplysningar om små och icke-komplexa institut på grundval av den information som dessa institut rapporterar till de behöriga myndigheterna, vilket innebär att den administrativa bördan för små och icke-komplexa institut minskar avsevärt. Samtidigt bör centraliseringen av offentliggöranden inte medföra några kostnader för andra institut, och den bör leda till ökad transparens och lägre kostnader för marknadsaktörerna för att få tillgång till tillsynsinformation. Sådan ökad transparens bör göra det lättare att jämföra data mellan olika institut och främja marknadsdisciplin.

(54)

För att uppnå miljö- och klimatambitionerna i den europeiska gröna given som anges i kommissionens meddelande av den 11 december 2019 och bidra till FN:s Agenda 2030 för hållbar utveckling krävs att stora investeringsbelopp från den privata sektorn kanaliseras till hållbara investeringar i unionen. Förordning (EU) nr 575/2013 bör återspegla vikten av miljö-, samhällsansvars- och bolagsstyrningsfaktorer (ESG-faktorer) och en fullständig förståelse av riskerna i samband med exponeringar mot verksamheter som har koppling till övergripande hållbarhetsmål eller ESG-mål. För att säkerställa konvergens i hela unionen och en gemensam förståelse av faktorer och risker avseende ESG bör allmänna definitioner fastställas. ESG-faktorer kan ha en positiv eller negativ inverkan på en enhets, en stats eller en enskild persons finansiella resultat eller solvens. Vanliga exempel på ESG-faktorer är utsläpp av växthusgaser, biologisk mångfald och vattenanvändning och vattenförbrukning på miljöområdet, mänskliga rättigheter, aspekter som rör arbete och arbetskraft på det sociala området, samt rättigheter och skyldigheter för högre tjänstemän och ersättningar på styrningsområdet. Tillgångar eller verksamheter som påverkas av miljömässiga eller sociala faktorer bör definieras med hänvisning till unionens ambition att bli klimatneutral senast 2050 i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/1119 (12), och en Europaparlamentets och rådets förordning om restaurering av natur och om ändring av förordning (EU) 2022/869 samt unionens relevanta hållbarhetsmål. De tekniska granskningskriterierna för principen ”orsaka inte betydande skada” som antagits i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2020/852 (13) samt särskilda unionslagstiftningsakter för att förhindra klimatförändringar, miljöförstöring och förlust av biologisk mångfald bör användas för att identifiera tillgångar eller exponeringar i syfte att bedöma särskilda tillsynsbehandlingar och riskskillnader.

(55)

Exponeringar mot ESG-risker står inte nödvändigtvis i proportion till ett instituts storlek och komplexitet. Nivåerna för exponering mot ESG-risker skiljer sig också åt en hel del inom unionen, och i vissa medlemsstater är de potentiella omställningseffekterna för exponeringar mot verksamheter som har betydande negativ påverkan på framför allt miljön små och i andra länder är de stora. Genom de krav på transparens som institut omfattas av och de krav på offentliggörande med avseende på hållbarhet som fastställs i andra befintliga unionslagstiftningsakter kommer det att finnas mer detaljerade data om några år. För att korrekt bedöma de ESG-risker som instituten kan komma att exponeras för är det dock nödvändigt att marknader och behöriga myndigheter erhåller adekvata data från alla enheter som är exponerade för dessa risker. Instituten bör systematiskt kunna identifiera och säkerställa adekvat transparens när det gäller deras exponeringar mot verksamheter som anses orsaka betydande skada för ett av miljömålen i den mening som avses i förordning (EU) 2020/852. För att säkerställa att de behöriga myndigheterna har tillgång till detaljerade, heltäckande och jämförbara data för en effektiv tillsyn bör information om exponeringar mot ESG-risker ingå som en del i institutens tillsynsrapportering. För att säkerställa heltäckande transparens gentemot marknaderna bör offentliggörande av upplysningar om ESG-risker också utvidgas till att omfatta alla institut. Hur detaljerade uppgifterna ska vara bör ligga i linje med proportionalitetsprincipen, med beaktande av det berörda institutets storlek och komplexitet och hur väsentliga dess exponeringar mot ESG-risker är. Vid översynen av de tekniska standarderna för genomförande när det gäller offentliggörande av ESG-risker bör EBA bedöma sätt att förbättra offentliggörandena av ESG-risker i säkerhetsmassor av säkerställda obligationer och överväga huruvida information om de relevanta exponeringarna för de grupper av lån som ligger till grund för säkerställda obligationer som emitterats av institut, antingen direkt eller genom överföring av lån till specialföretag, antingen bör inkluderas i de reviderade tekniska standarderna för genomförande eller i regelverket och offentliggöranderamen för säkerställda obligationer.

(56)

I takt med att omställningen av unionens ekonomi till en hållbar ekonomisk modell får fart blir hållbarhetsriskerna alltmer framträdande och kräver potentiellt ytterligare beaktande. En lämplig bedömning av tillgängligheten och åtkomsten när det gäller tillförlitliga och konsekventa ESG-data bör ligga till grund för fastställandet av en fullständig koppling mellan ESG-riskdrivare och traditionella kategorier av finansiella risker och uppsättningar av exponeringar. Esma bör också bidra till denna insamling av belägg genom att rapportera om huruvida ESG-risker på lämpligt sätt återspeglas i kreditriskvärderingar för motparter eller exponeringar som instituten skulle kunna ha. Mot bakgrund av den snabba och kontinuerliga utvecklingen i fråga om identifiering och kvantifiering av ESG-risker av både institut och tillsynsmyndigheter är det också nödvändigt att tidigarelägga ikraftträdandet av den del av denna förordning som avser EBA:s uppdrag att bedöma och rapportera om huruvida det skulle vara motiverat med en särskild tillsynsbehandling av exponeringar mot tillgångar och verksamheter som är väsentligt förknippade med mål som avser miljö eller samhällsansvar. EBA:s befintliga mandat bör delas upp i en rad rapporter på grund av det långa och komplexa bedömningsarbete som ska göras. Två på varandra följande och årliga uppföljningsrapporter från EBA bör därför utarbetas senast i slutet av 2024 respektive 2025. Enligt Internationella energiorganet får det inte göras någon ny prospektering och utvidgning av fossila bränslen om målet om koldioxidneutralitet ska kunna uppnås senast 2050. Det innebär att exponering för fossila bränslen tenderar att utgöra en högre risk både på mikronivå, eftersom värdet på dessa tillgångar kommer att sjunka över tiden, och på makronivå, eftersom finansieringen av fossilbränsleverksamheter äventyrar målet att begränsa ökningen i den globala temperaturen till 1,5 oC över de förindustriella nivåerna och därför hotar den finansiella stabiliteten. Behöriga myndigheter och marknadsaktörer bör därför gynnas av ökad transparens från institutens sida när det gäller deras exponeringar mot enheter inom sektorn för fossila bränslen, inklusive deras verksamhet när det gäller förnybara energikällor.

(57)

För att säkerställa att eventuella justeringar för exponeringar för infrastruktur inte undergräver unionens klimatambitioner skulle nya exponeringar få riskviktsrabatt endast om de tillgångar som finansieras bidrar positivt till ett eller flera av de miljömål som anges i förordning (EU) 2020/852 och inte orsakar betydande skada för de andra mål som anges i den förordningen eller om de tillgångar som finansieras inte orsakar betydande skada för något av de miljömål som anges i den förordningen.

(58)

Det är centralt att tillsynsmyndigheterna har nödvändiga befogenheter att på ett heltäckande sätt bedöma och mäta de risker som en bankgrupp är exponerad för på konsoliderad nivå och att de har en flexibilitet som gör att de kan anpassa sina tillsynsmetoder till nya riskkällor. Det är viktigt att undvika kryphål mellan tillsyns- och redovisningsmässig konsolidering som kan leda till transaktioner som görs för att undanta tillgångar från gruppbaserad tillsyn, även om dessa risker faktiskt finns kvar i bankgruppen. Bristande samstämmighet i definitionerna av moderföretag, dotterföretag och kontroll och bristande tydlighet i definitionen av företag som tillhandahåller anknutna tjänster, finansiellt holdingföretag och finansiellt institut gör det svårare för tillsynsmyndigheterna att tillämpa de gällande bestämmelserna på ett konsekvent sätt i unionen och att upptäcka och på lämpligt sätt hantera risker på gruppnivå. Dessa definitioner bör därför ändras och förtydligas ytterligare. Dessutom är det lämpligt att EBA ytterligare undersöker huruvida dessa befogenheter för tillsynsmyndigheterna kan begränsas oavsiktligt av eventuella kvarstående diskrepanser eller kryphål i tillsynsbestämmelserna eller av deras samverkan med de tillämpliga redovisningsreglerna.

(59)

Marknaderna för kryptotillgångar har vuxit snabbt under de senaste åren. För att hantera potentiella risker för institut som orsakas av deras exponeringar mot kryptotillgångar som inte i tillräcklig utsträckning omfattas av den befintliga tillsynsramverket offentliggjorde Baselkommittén i december 2022 en omfattande standard för tillsynsbehandlingen av exponeringar mot kryptotillgångar. Det rekommenderade datumet för tillämpning av den standarden är den 1 januari 2025, men vissa tekniska delar av standarden höll under 2023 och 2024 på att utvecklas vidare inom Baselkommittén. Mot bakgrund av den utveckling som pågår på marknaderna för kryptotillgångar och med erkännande av vikten av att i unionsrätten fullt ut genomföra Basel-standarderna om instituts exponeringar mot kryptotillgångar bör kommissionen senast den 30 juni 2025 lägga fram ett lagstiftningsförslag för att genomföra den standarden, och specificera den tillsynsbehandling som ska tillämpas på dessa exponeringar under övergångsperioden fram till genomförandet av den standarden. I tillsynsbehandlingen under övergångsperioden bör den rättsliga ram beaktas som genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/1114 (14) infördes för emittenter av kryptotillgångar och en tillsynsbehandling specificeras för dessa kryptotillgångar. Under övergångsperioden bör därför tokeniserade traditionella tillgångar, inklusive e-pengatoken, erkännas medföra liknande risker som traditionella tillgångar och kryptotillgångar som är förenliga med den förordningen, och hänvisningar till andra traditionella tillgångar än en enda fiatvaluta bör omfattas av en tillsynsbehandling som är förenlig med kraven i den förordningen. Exponeringar mot andra kryptotillgångar, inklusive tokeniserade derivat på kryptotillgångar som skiljer sig från dem som är kvalificerade för den förmånligare kapitalbehandlingen, bör åsättas riskvikten 1 250 %.

(60)

Bristande tydlighet när det gäller vissa aspekter av bestämmelserna för minsta värderingsavdrag för transaktioner för värdepappersfinansiering, som utvecklades av Baselkommittén som en del av det slutliga Basel III-regelverket, samt tvivel på att det är ekonomiskt motiverat att tillämpa dem på vissa typer av transaktioner för värdepappersfinansiering, har gjort att det ifrågasätts om tillsynsmålen för det regelverket kan uppnås utan att det leder till oönskade konsekvenser. Kommissionen bör därför göra en ny bedömning av genomförandet av bestämmelserna för minsta värderingsavdrag för transaktioner för värdepappersfinansiering i unionsrätten. För att ge kommissionen tillräckliga underlag bör EBA i nära samarbete med Esma rapportera till kommissionen om effekterna av dessa bestämmelser och om det lämpligaste sättet att genomföra dem i unionsrätten.

(61)

Enligt det slutliga Basel III-regelverket kan det hända att den mycket kortsiktiga karaktären hos transaktioner för värdepappersfinansiering inte återspeglas väl i schablonmetoden för kreditrisk, vilket kan leda till att kapitalbaskrav beräknade enligt den metoden skulle kunna vara avsevärt mycket högre än kapitalbaskrav beräknade enligt internmetoden. Till följd av detta, och även med tanke på införandet av golvet för riskvägda tillgångar, skulle de kapitalbaskrav som beräknats för dessa exponeringar kunna öka avsevärt, vilket skulle påverka likviditeten på skuld- och värdepappersmarknaderna, inbegripet marknaderna för statspapper. EBA bör därför rapportera om lämpligheten i och effekterna av kreditriskstandarderna för transaktioner för värdepappersfinansiering och särskilt huruvida en anpassning av schablonmetoden för kreditrisk för dessa exponeringar skulle vara motiverad för att återspegla deras kortsiktiga karaktär.

(62)

Kommissionen bör i unionsrätten genomföra de reviderade Basel III-standarderna om kapitalbaskrav för kreditvärdighetsjusteringsrisk som offentliggjordes av Baselkommittén i juli 2020, eftersom dessa standarder sammantaget förbättrar beräkningen av kapitalbaskraven för kreditvärdighetsjusteringsrisk genom att flera tidigare observerade problem åtgärdas, särskilt att de befintliga bestämmelserna om kapitalbaskrav för kreditvärdighetsjusteringar inte tillräckligt väl fångar upp kreditvärdighetsjusteringsrisken.

(63)

När de första Basel III-standarderna om behandling av kreditvärdighetsjusteringsrisk genomfördes i unionsrätten, undantogs vissa transaktioner från beräkningen av kapitalbaskrav för kreditvärdighetsjusteringsrisk. Dessa undantag antogs för att förhindra en potentiellt alltför stor ökning av de kostnader för vissa derivattransaktioner som skulle kunna uppstå till följd av införandet av kapitalbaskraven för kreditvärdighetsjusteringsrisk, särskilt när instituten inte kunde minska kreditvärdighetsjusteringsrisken för vissa kunder som saknade möjlighet att utväxla säkerheter. Enligt EBA:s beräkningar av effekterna skulle kapitalbaskraven för kreditvärdighetsjusteringsrisk enligt de reviderade Basel III-standarderna fortfarande vara orimligt höga för de undantagna transaktionerna med dessa kunder. För att säkerställa att dessa kunder fortsätter att risksäkra sina finansiella risker genom derivattransaktioner bör undantagen bibehållas när de reviderade Basel III-standarderna genomförs.

(64)

Den faktiska kreditvärdighetsjusteringsrisken för de undantagna transaktionerna kan dock ge upphov till betydande risk för institut som tillämpar dessa undantag. Om riskerna förverkligas skulle de berörda instituten kunna drabbas av betydande förluster. Som EBA framhöll i sin rapport om kreditvärdighetsjustering av den 25 februari 2015 leder kreditvärdighetsjusteringsrisken för de undantagna transaktionerna till tillsynsproblem som inte behandlas i förordning (EU) nr 575/2013. För att hjälpa tillsynsmyndigheterna att övervaka den kreditvärdighetsjusteringsrisk som härrör från de undantagna transaktionerna bör instituten rapportera en beräkning av kapitalbaskraven för kreditvärdighetsjusteringsrisk för de undantagna transaktionerna motsvarande vad som skulle krävas om dessa transaktioner inte vore undantagna. Dessutom bör EBA utarbeta riktlinjer för att hjälpa tillsynsmyndigheterna att identifiera alltför stor kreditvärdighetsjusteringsrisk och förbättra harmoniseringen av tillsynsåtgärder på detta område i hela unionen.

(65)

Kommissionen bör ges befogenhet att anta de tekniska standarder för tillsyn som utarbetats av EBA när det gäller indikatorerna för att fastställa extraordinära omständigheter för ytterligare värdejusteringar, metoden för att specificera en positions huvudsakliga riskdrivare och huruvida det är en lång eller kort position, förfarandet för att beräkna och övervaka korta nettopositioner i kreditinstrument eller aktier utanför handelslagret, behandling av valutarisksäkringar för kapitalrelationer, de kriterier som ska användas av instituten för att hänföra poster utanför balansräkningen, kriterierna för exponeringar i form av projektfinansiering och objektfinansiering av hög kvalitet när det gäller specialutlåning för vilka det inte finns en direkt tillämplig kreditvärdering, de typer av faktorer som ska beaktas vid bedömningen av riskvikternas lämplighet, formuleringen ”likvärdig rättslig mekanism för att säkerställa att den egendom som är under uppförande kommer att färdigställas inom rimlig tid”, villkoren för bedömning av huruvida det är väsentligt att använda ett befintligt riskklassificeringssystem, metodiken för bedömning av huruvida kraven för att använda internmetoden efterlevs, kategoriseringen av projektfinansiering, objektsfinansiering och råvarufinansiering, ytterligare specificera exponeringsklasser enligt internmetoden, faktorerna för specialutlåning, beräkningen av riskvägda exponeringsbelopp för förvärvade fordringars utspädningsrisk, bedömningen av riskklassificeringens integritet, institutets metod för att skatta sannolikheten för fallissemang, den jämförbara egendomen, det regulatoriska deltat för köp- och säljoptioner, verksamhetsindikatorns komponenter, justeringen av verksamhetsindikatorn, definitionen av orimligt betungande när det gäller beräkningen av den årliga förlusten till följd av operativa risker,riskklassificeringen för operativ risk, de behöriga myndigheternas bedömning av beräkningen av den årliga förlusten till följd av operativa risker, justeringarna av förlustdata, hanteringen av operativa risker, beräkningen av kapitalbaskraven för marknadsrisk för positioner utanför handelslagret som är föremål för valutarisk eller råvarurisk, de behöriga myndigheternas bedömningsmetod för den alternativa schablonmetoden, handelslagren i företag för kollektiva investeringar, kriterierna för undantaget för tillägget för kvarstående risk, de villkor och indikatorer som används för att avgöra om extraordinära omständigheter har inträffat, kriterierna för användning av indata i riskmätningsmodellen, kriterierna för att bedöma riskfaktorers modellerbarhet, de villkor och kriterier enligt vilka ett institut får tillåtas att inte räkna ett överskridande, de kriterier som anger om de teoretiska förändringarna i värdet på ett handlarbords portfölj antingen är nära eller tillräckligt nära de hypotetiska förändringarna, villkor och kriterier för bedömning av kreditvärdighetsjusteringsrisken till följd av transaktioner för värdepappersfinansiering till verkligt värde, skattningarna av spreadar, bedömningen av utvidgningar och förändringar i schablonmetoden för kreditvärdighetsjusteringsrisken, och de tekniska komponenter som krävs för att instituten ska kunna beräkna sina kapitalbaskrav för vissa kryptotillgångar. Kommissionen bör anta dessa tekniska standarder för tillsyn genom delegerade akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget och i enlighet med artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1093/2010.

(66)

Kommissionen bör ges befogenhet att anta de tekniska standarder för genomförande som utarbetats av EBA med avseende på den gemensamma beslutsprocessen för internmetoden som lämnats in av moderinstitut inom EU, finansiella moderholdingföretag inom EU och blandade finansiella moderholdingföretag inom EU, posterna i verksamhetsindikatorn genom att hänvisa dessa till de berörda cellerna för rapportering, enhetliga format för offentliggörande, tillhörande instruktioner, information om policyn för återinlämning och it-lösningar för offentliggöranden, samt ESG-offentliggöranden. Kommissionen bör anta dessa tekniska standarder för genomförande genom genomförandeakter i enlighet med artikel 291 i EUF-fördraget och i enlighet med artikel 15 i förordning (EU) nr 1093/2010.

(67)

Eftersom målet för denna förordning, nämligen att säkerställa enhetliga tillsynskrav som gäller för institut i hela unionen, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av deras omfattning och verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(68)

Förordning (EU) nr 575/2013 bör därför ändras i enlighet med detta.

1.

Artikel 4 ska ändras på följande sätt:

2.

Artikel 5 ska ändras på följande sätt:

3.

Följande artikel ska införas:

(*8)  Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/1114 av den 31 maj 2023 om marknader för kryptotillgångar och om ändring av förordningarna (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 1095/2010 samt direktiven 2013/36/EU och (EU) 2019/1937 (EUT L 150, 9.6.2023, s. 40)."

(*9)  Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/49/EU av den 16 april 2014 om insättningsgarantisystem (EUT L 173, 12.6.2014, s. 149)."

(*10)  Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/2341 av den 14 december 2016 om verksamhet i och tillsyn över tjänstepensionsinstitut (EUT L 354, 23.12.2016, s. 37)."

(*11)  Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1238 av den 20 juni 2019 om en paneuropeisk privat pensionsprodukt (PEPP-produkt) (EUT L 198, 25.7.2019, s. 1)."

(*12)  Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (EUT L 166, 30.4.2004, s. 1)."

(*13)  Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 987/2009 av den 16 september 2009 om tillämpningsbestämmelser till förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (EUT L 284, 30.10.2009, s. 1).” "

4.

Artikel 10a ska ersättas med följande:

5.

I artikel 13.1 ska andra stycket ersättas med följande:

”Stora dotterföretag till moderinstitut inom EU ska offentliggöra den information som anges i artiklarna 437, 438, 440, 442, 449a, 449b, 450, 451, 451a och 453 på individuell nivå eller, i tillämpliga fall i enlighet med denna förordning och direktiv 2013/36/EU, på undergruppsnivå.”

6.

Artikel 18 ska ändras på följande sätt:

7.

Artikel 19 ska ändras på följande sätt:

8.

Artikel 20 ska ändras på följande sätt:

9.

Artikel 22 ska ersättas med följande:

10.

I artikel 27.1 a ska led v utgå.

11.

Artikel 34 ska ersättas med följande:

12.

Artikel 36 ska ändras på följande sätt:

13.

I artikel 46.1 a ska led ii ersättas med följande:

14.

Artikel 47c ska ändras på följande sätt:

15.

Artikel 48.1 ska ändras på följande sätt:

16.

I artikel 49 ska punkt 4 ersättas med följande:

17.

I artikel 60.1 a ska led ii ersättas med följande:

18.

I artikel 62 första stycket ska led d ersättas med följande:

19.

I artikel 70.1 a ska led ii ersättas med följande:

20.

I artikel 72b.3 första stycket ska inledningsfrasen ersättas med följande:

”Utöver de skulder som avses i punkt 2 i denna artikel får resolutionsmyndigheten tillåta att skulder räknas som kvalificerade skuldinstrument upp till ett aggregerat värde som inte överstiger 3,5 % av det totala riskvägda exponeringsbelopp som beräknas i enlighet med artikel 92.3, under förutsättning att”.

21.

I artikel 72i.1 a ska led ii ersättas med följande:

22.

Artikel 74 ska ersättas med följande:

23.

Artikel 84 ska ändras på följande sätt:

24.

Artikel 85.1 ska ändras på följande sätt:

25.

Artikel 87.1 ska ändras på följande sätt:

26.

Följande artikel ska införas:

27.

Artikel 89 ska ändras på följande sätt:

28.

Artikel 92 ska ändras på följande sätt:

29.

I artikel 92a.1 ska led a ersättas med följande:

30.

Artikel 94 ska ändras på följande sätt:

31.

I artikel 95.2 ska led a ersättas med följande:

32.

I artikel 96.2 ska led a ersättas med följande:

33.

Artikel 102.4 ska ersättas med följande:

34.

Artikel 104 ska ersättas med följande:

35.

Artikel 104a ska ändras på följande sätt:

36.

Artikel 104b ska ändras på följande sätt:

37.

Följande artikel ska införas:

38.

Artikel 106 ska ändras på följande sätt:

39.

I artikel 107 ska punkterna 1, 2 och 3 ersättas med följande:

40.

Artikel 108 ska ersättas med följande:

41.

Följande artikel ska införas:

42.

Artikel 111 ska ersättas med följande:

43.

Artikel 112 ska ändras på följande sätt:

44.

Artikel 113 ska ändras på följande sätt:

45.

Artikel 115 ska ändras på följande sätt:

46.

Artikel 116 ska ändras på följande sätt:

47.

I artikel 117.1 ska första stycket ersättas med följande:

”Exponeringar mot multilaterala utvecklingsbanker som inte avses i punkt 2 och för vilka det finns en kreditvärdering från ett utsett externt kreditvärderingsinstitut ska åsättas en riskvikt i enlighet med tabell 1. Exponeringar mot multilaterala utvecklingsbanker som inte avses i punkt 2 och för vilka det inte finns en kreditvärdering från ett utsett externt kreditvärderingsinstitut ska åsättas en riskvikt på 50 %.

Tabell 1

48.

I artikel 119 ska punkterna 2 och 3 utgå.

49.

I artikel 120 ska punkterna 1 och 2 ersättas med följande:

50.

Artikel 121 ska ersättas med följande:

51.

Artikel 122 ska ändras på följande sätt:

52.

Följande artikel ska införas:

53.

Artikel 123 ska ersättas med följande:

54.

Följande artikel ska införas:

55.

Artiklarna 124, 125 och 126 ska ersättas med följande:

56.

Följande artikel ska införas:

57.

Artikel 127 ska ändras på följande sätt:

58.

Artikel 128 ska ersättas med följande:

59.

Artikel 129 ska ändras på följande sätt: