(1)

Tillgång till råmaterial är en förutsättning för unionens ekonomi och för en väl fungerande inre marknad. Det finns ett antal råmaterial, som inte är energi- eller jordbruksråvaror, vilka anses kritiska på grund av sin stora ekonomiska betydelse och utsatthet för höga försörjningsrisker, ofta på grund av att försörjningen är starkt koncentrerad till några få tredjeländer. Med tanke på att många av dessa kritiska råmaterial har stor betydelse för den gröna och den digitala omställningen och med tanke på deras användning i försvars-, flyg- och rymdtillämpningar kommer efterfrågan sannolikt att öka starkt de närmaste årtiondena. Samtidigt ökar risken för försörjningsstörningar till följd av tilltagande geopolitiska spänningar och resurskonkurrens. Om efterfrågan inte hanteras på rätt sätt kan den ökande efterfrågan på kritiska råmaterial också få negativa miljö- och samhällskonsekvenser.

(2)

Eftersom värdekedjorna för kritiska råmaterial är komplexa och gränsöverskridande riskerar icke samordnade nationella åtgärder för säkerställande av en trygg och hållbar försörjning av kritiska råmaterial att undergräva den inre marknadens funktion. Kritiska råmaterial utvinns ofta i specifika länder eller regioner, beroende på den geografiska fördelningen av relevanta reserver, transporteras för vidare förädling någon annanstans och säljs sedan på den inre marknaden för användning i relevanta produkter. I förädlingsstadiet importeras och exporteras kritiska råmaterial ofta flera gånger på den inre marknaden innan de används i en slutlig tillämpning. På samma sätt kan materialåtervinning av relevanta uttjänta produkter för återvinning av kritiska råmaterial ske i ett annat land eller en annan region än där det relevanta avfallet samlas in, och de resulterande sekundära råmaterialen kommer sannolikt att återexporteras för vidare förädling och användning. Dessutom behövs kritiska råmaterial i början av många industriella värdekedjor och är ofta oumbärliga insatsvaror för en rad strategiska sektorer, däribland förnybar energi, den digitala industrin samt flyg-, rymd- och försvarssektorerna. De spelar därför en viktig roll för att förstärka den ekonomiska verksamheten på den inre marknaden, och försörjningsstörningar kan få betydande gränsöverskridande effekter mellan medlemsstaterna.

(3)

Mot denna bakgrund riskerar osamordnade åtgärder från medlemsstaternas sida att snedvrida konkurrensen och fragmentera den inre marknaden, till exempel genom att införa olika regler för marknadsaktörer, tillhandahålla olika nivåer av tillgång till övervakning av försörjningsrisker, tillhandahålla olika nivåer av stöd till nationella projekt, eller genom att skapa hinder för medlemsstaternas gränsöverskridande handel med kritiska råmaterial eller relaterade varor och därmed skapa hinder för en väl fungerande inre marknad. Dessutom skulle enskilda åtgärder från medlemsstaternas sida kunna vara otillräckliga för att på ett verkningsfullt sätt förhindra att försörjningsstörningar för kritiska råmaterial uppstår eller mindre effektiva när det gäller att uppnå detta mål.

(4)

För att säkerställa den inre marknadens funktion bör det därför inrättas en gemensam unionsram för att säkerställa tillgång till en trygg och hållbar försörjning av kritiska råmaterial och för att värna om unionens ekonomiska resiliens och öppna strategiska oberoende.

(5)

För det första bör ramen definiera råmaterial som anses vara strategiska och kritiska och stärka resiliensen i leveranskedjorna för dessa råmaterial i unionen, bland annat genom att identifiera och stödja vissa råmaterialprojekt och beteckna dem som strategiska projekt, och genom att göra insatser för att stimulera tekniska framsteg och resurseffektivitet i syfte att dämpa den förväntade ökningen av förbrukningen av kritiska råmaterial i unionen. För det andra är det nödvändigt att föreskriva åtgärder för att stärka unionens förmåga att övervaka och mildra försörjningsrisker nu och i framtiden. För det tredje bör ramen omfatta åtgärder för att öka cirkulariteten och hållbarheten i de kritiska råmaterial som förbrukas i unionen.

(6)

För att åtgärderna i denna förordning ska inriktas på de mest relevanta råmaterialen bör en förteckning över strategiska råmaterial och en förteckning över kritiska råmaterial upprättas. Dessa förteckningar bör baseras på tydliga metoder, och kommissionen bör på ett öppet sätt informera om hur metoderna tillämpas. Dessa förteckningar bör också bidra till vägledning och samordning av medlemsstaternas ansträngningar att bidra till uppfyllandet av målen för denna förordning. Förteckningen över strategiska råmaterial bör omfatta råmaterial av hög strategisk betydelse för den inre marknadens funktion, med beaktande av deras användning i sådan strategisk teknik som ligger till grund för den gröna och den digitala omställningen eller för försvars- eller flyg- och rymdtillämpningar, som kännetecknas av ett potentiellt betydande gap mellan global tillgång och förväntad efterfrågan och för vilka en produktionsökning är förhållandevis svår, exempelvis på grund av lång ledtid för nya projekt som leder till ökad försörjningskapacitet. För att ta hänsyn till eventuella tekniska och ekonomiska förändringar bör förteckningen över strategiska råmaterial med jämna mellanrum ses över och vid behov uppdateras. För att säkerställa att ansträngningarna att öka unionens kapacitet längs värdekedjan, stärka unionens kapacitet att övervaka och motverka försörjningsrisker och diversifiera leveranserna inriktas på de råmaterial för vilka de bäst behövs, bör vissa relevanta åtgärder endast avse förteckningen över strategiska råmaterial. Medlemsstaterna bör inte hindras från att upprätta ytterligare förteckningar på grundval av sina specifika nationella behov eller från att vidta lämpliga åtgärder på nationell nivå.

(7)

Förteckningen över kritiska råmaterial bör innehålla alla strategiska råmaterial liksom alla andra råmaterial av stor betydelse för unionens ekonomi överlag och för vilka det finns en allvarlig risk för försörjningsstörningar som sannolikt kommer att snedvrida konkurrensen och fragmentera den inre marknaden. Utöver den strategiska tekniken kan även andra sektorer komma att utsättas för stora försörjningsrisker i framtiden. För att ta hänsyn till eventuella tekniska och ekonomiska förändringar bör kommissionen i enlighet med nuvarande praxis med jämna mellanrum göra en bedömning på grundval av uppgifter om produktion, handel, tillämpningar, materialåtervinning och substitution för ett brett urval av råmaterial för att uppdatera förteckningarna över strategiska och kritiska råmaterial, beroende på hur de råmaterialens ekonomiska betydelse och försörjningsrisker utvecklas på den inre marknaden. Förteckningen över kritiska råmaterial bör omfatta sådana råmaterial som når upp till eller överskrider trösklarna för både ekonomisk betydelse och försörjningsrisk, utan att de berörda råmaterialen rangordnas efter kritikalitet. Bedömningen bör bygga på ett genomsnitt av de senast tillgängliga uppgifterna under en femårsperiod. De åtgärder som avser den gemensamma kontaktpunkten, planering, undersökningsarbete, övervakning, cirkularitet och hållbarhet som föreskrivs i denna förordning bör gälla alla kritiska råmaterial.

(8)

Förteckningarna över strategiska och kritiska råmaterial bör använda etablerade beteckningar för de förtecknade råmaterialen. När det gäller förteckningen över strategiska råmaterial bör beteckningarna, där så är lämpligt, avse den kvalitet till vilken ett råmaterial måste raffineras för att kunna användas för tillverkning av strategisk teknik. Hänvisningar till strategiska och kritiska råmaterial bör förstås som hänvisningar till hela värdekedjan för dessa råmaterial, även i oförädlad form och i alla förädlingsstadier som, i tillämpliga fall, leder till den angivna kvaliteten. Ett exceptionellt förtydligande bör göras för aluminiumvärdekedjan, där man utöver aluminium även bör ange bauxit, dess viktigaste malm, och aluminiumoxid, dess intermediära förädlingsform. Strategiska och kritiska råmaterial utvinns, förädlas eller materialåtervinns i många fall som biprodukter från andra stora utvinnings-, förädlings- och materialåtervinningsprocesser. Råmaterialens karaktär som biprodukt bör därför inte påverka deras införande i förteckningen eller deras omfattning enligt de relevanta bestämmelserna i denna förordning.

(9)

För att stödja genomförandet av uppgifter som rör utveckling och finansiering av strategiska projekt, program för undersökningsarbete, övervakningskapacitet och strategiska lager och för att ge lämpliga råd till kommissionen bör Europeiska nämnden för kritiska råmaterial (nämnden) inrättas. Nämnden bör bestå av företrädare för medlemsstaterna och kommissionen, samtidigt som det säkerställs att andra parter kan delta som observatörer, i synnerhet Europaparlamentet. För att utveckla erforderlig expertis för genomförandet av vissa uppgifter bör nämnden inrätta ständiga arbetsgrupper för finansiering, allmänhetens acceptans, undersökningsarbete, övervakning och strategiska lager samt en sådan arbetsgrupp för cirkularitet, resurseffektivitet och substitution, som bör fungera som ett nätverk och samla de berörda nationella myndigheterna och vid behov samråda med näringsliv, högskolor, civilsamhälle och andra relevanta intressenter. Nämndens rådgivning och yttranden bör vara icke-bindande, och avsaknad av sådan rådgivning eller sådana yttranden bör inte hindra kommissionen från att utföra sina uppgifter enligt denna förordning.

(10)

Det är nödvändigt att införa lämpliga åtgärder för att fastställa en gemensam strategi för strategiska projekt i unionen som är verksamma inom utvinning, förädling eller materialåtervinning av strategiska råmaterial eller som bidrar till produktionen av relevanta ersättningsmaterial. Dessa strategiska projekt bör, tillsammans med medlemsstaternas insatser, bidra till att öka kapaciteten att säkerställa en trygg försörjning av strategiska råmaterial. Andra åtgärder, särskilt i fråga om undersökningsarbete och cirkularitet, är också avsedda att bidra till att förstärka olika led i värdekedjan.

(11)

För att minska unionens växande risk för försörjningsstörningar som sannolikt kommer att snedvrida konkurrensen och fragmentera den inre marknaden bör kommissionen och medlemsstaterna stärka kapaciteten i de olika leden i värdekedjan för strategiska råmaterial, i syfte att bidra till att nå riktmärken för unionens kapacitet och diversifiering av försörjningen. Sådana riktmärken bör bidra till att vägleda insatserna för att stärka unionens kapacitet i alla led i värdekedjan för strategiska råmaterial, inbegripet utvinning, förädling och materialåtervinning, och öka diversifieringen av den externa försörjningen av strategiska råmaterial. Målet bör vara att öka kapaciteten för alla strategiska råmaterial i varje led i värdekedjan, och samtidigt sträva efter att uppnå övergripande kapacitetsriktmärken på unionsnivå för utvinning, förädling och materialåtervinning av strategiska råmaterial. Unionen bör för det första öka användningen av sina egna geologiska resurser av strategiska råmaterial och bygga upp sin kapacitet att utvinna de råmaterial som krävs för att producera åtminstone 10 % av unionens förbrukning av strategiska råmaterial. Med beaktande av att utvinningskapaciteten är starkt beroende av tillgången till geologiska resurser i unionen är uppnåendet av detta riktmärke beroende av den tillgången. För det andra, för att bygga upp en fullständig värdekedja och förebygga att flaskhalsar uppstår i de intermediära leden bör dessutom unionens förädlingskapacitet ökas och unionen bör kunna producera åtminstone 40 % av unionens årliga förbrukning av strategiska råmaterial. För det tredje förväntas en allt större del av unionens förbrukning av strategiska råmaterial under de kommande årtiondena kunna tillgodoses av sekundära råmaterial, något som skulle förbättra tryggheten och hållbarheten i unionens råmaterialförsörjning. Unionens materialåtervinningskapacitet bör därför kunna producera minst 25 % av unionens årliga samlade förbrukning av strategiska råmaterial och unionen bör kunna materialåtervinna avsevärt större mängder av varje strategiskt råmaterial från avfall. För avfallsflöden och strategiska råmaterial för vilka det finns tillräcklig information för att uppskatta unionens materialåtervinningskapacitet som en andel av de strategiska råmaterial som ingår i dessa avfallsflöden bör ett ytterligare avfallsbaserat riktmärke fastställas. Kompletterande insatser för att förbättra resurseffektiviteten genom forskning och innovation, substitution, upplysningsåtgärder och andra relevanta åtgärder kommer också att göra det lättare att uppnå dessa riktmärken. Dessa riktmärken avser 2030, i linje med unionens klimat- och miljömål enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/1119 (3) och de digitala målen enligt Europaparlamentets och rådets beslut (EU) 2022/2481 (4), som de bidrar till. Dessutom innebär arbetstillfällen av hög kvalitet, inbegripet kompetensutveckling och övergångar mellan arbeten, att risker i enskilda sektorer på arbetsmarknaden motverkas och att unionens konkurrenskraft kan säkerställas. Kommissionen och medlemsstaterna bör också stimulera tekniska framsteg och resurseffektivitet i syfte att dämpa den förväntade ökningen av förbrukningen av kritiska råmaterial i unionen under lämpliga referensprognoser. I samband med utarbetandet av genomförandeåtgärder enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/125/EG (5), bör kommissionen överväga ekodesignkravens potentiella bidrag till att uppnå de unionsprioriteringar som fastställs i den här förordningen.

(12)

För försörjningen av vissa råmaterial är unionen nästan helt beroende av ett enda land. Ett sådant beroende skapar stora risker för försörjningsstörningar som sannolikt kommer att snedvrida konkurrensen och fragmentera den inre marknaden. För att begränsa sådana risker och öka unionens ekonomiska resiliens bör ansträngningar göras för att säkerställa att unionen 2030 inte längre är beroende av något enskilt tredjeland för mer än 65 % av sina leveranser av ett visst strategiskt råmaterial, oförädlat eller i vilket förädlingsstadium som helst, dock under särskilt hänsynstagande till länder med vilka unionen ingått ett strategiskt partnerskap (strategiskt partnerskap), ett frihandelsavtal eller andra samarbetsformer för råmaterial, eftersom de ger fastare garantier mot försörjningsrisker.

(13)

För att riktmärkena ska nås i tid bör kommissionen med bistånd av nämnden övervaka och redovisa framstegen i riktning mot riktmärkena och mot dämpningen av efterfrågan. Om framstegen mot riktmärkena och mot dämpningen av efterfrågan överlag är otillfredsställande bör kommissionen bedöma om kompletterande åtgärder är genomförbara och proportionerliga. Bristande framsteg som avser bara ett strategiskt råmaterial eller en liten uppsättning strategiska råmaterial bör i princip inte leda till kompletterande unionsåtgärder.

(14)

Kommissionen bör med bistånd av nämnden kartlägga projekt i unionen som är avsedda för att inleda eller utöka utvinning, förädling eller materialåtervinning av strategiska råmaterial eller produktion och uppskalning av material som kan ersätta strategiska råmaterial i strategisk teknik, i syfte att erkänna sådana projekt som strategiska projekt. Ändamålsenligt stöd till strategiska projekt kan förbättra tillgången till strategiska råmaterial i senare led, skapa ekonomiska möjligheter i värdekedjan för bland annat små och medelstora företag och bidra till nya arbetstillfällen. För att säkerställa utvecklingen av strategiska projekt i hela unionen bör därför sådana projekt omfattas av rationaliserade och förutsägbara tillståndsprocesser och stöd för att få tillgång till finansiering. Sådana åtgärder skulle även kunna inspirera till förbättringar av andra tillståndsprocesser och av tillgången till finansiering för projekt som avser kritiska eller andra råmaterial. För att styra stödet och säkerställa mervärdet bör projekten innan de får stöd bedömas enligt en uppsättning kriterier. Råmaterialprojekt där strategiska råmaterial är en biprodukt, inklusive från järnskrot, bör också vara berättigade till sådant stöd om de uppfyller alla relevanta kriterier. För att erkännas som strategiska projekt i unionen bör projekten stärka unionens försörjningstrygghet för strategiska råmaterial. Projekten bör också uppvisa tillräcklig teknisk genomförbarhet, inbegripet den förväntade volymen av strategiska råmaterial eller ersättningsmaterial med vilka de ökar unionens kapacitet, med undantag för material som produceras för forskningsändamål. Projekten bör dessutom genomföras på ett miljömässigt och socialt hållbart sätt. De bör också skapa gränsöverskridande nytta inte bara i den berörda medlemsstaten, inbegripet spridningseffekter längre ned i värdekedjan. Om kommissionen bedömer att kriterierna är uppfyllda, bör den offentliggöra erkännandet som strategiskt projekt i ett beslut. Eftersom ett snabbt godkännande är avgörande för att verkningsfullt stödja unionens försörjningstrygghet, bör bedömningsförfarandet vara enkelt och inte onödigt betungande.

(15)

Vid bedömningen av huruvida ett projekt i ett tredjeland eller i ett utomeuropeiskt land eller territorium bidrar till unionens försörjningstrygghet bör hänsyn särskilt tas till utomeuropeiska länders och territoriers status enligt unionsrätten. Medlemsstaternas utomeuropeiska länder och territorier bidrar till unionens säkra tillgång till en hållbar försörjning av kritiska och strategiska råmaterial, särskilt inom ramen för strategiska partnerskap.

(16)

Kommissionen bör med bistånd av nämnden kartlägga strategiska projekt i tredjeländer eller i de utomeuropeiska länderna och territorierna som är avsedda för att inleda eller utöka utvinning, förädling eller materialåtervinning av strategiska råmaterial eller produktion av material som kan ersätta strategiska råmaterial i strategisk teknik. För att sådana strategiska projekt ska genomföras effektivt bör de ges förbättrad tillgång till finansiering, till exempel genom tillgång till riskbegränsande mekanismer för investeringar. För att säkerställa mervärdet bör projekten bedömas enligt en uppsättning kriterier. Precis som strategiska projekt i unionen bör strategiska projekt i tredjeländer stärka unionens försörjningstrygghet för strategiska råmaterial och uppvisa tillräcklig teknisk genomförbarhet. Både strategiska projekt i unionen och strategiska projekt i tredjeländer, eller i utomeuropeiska länder och territorier, bör uppfylla samma nivå av social och miljömässig hållbarhet. För att utgöra ett strategiskt projekt på en framväxande marknad eller i en utvecklingsekonomi bör projektet gynna både unionen och det involverade tredjelandet och tillföra mervärde i det landet, även med beaktande av projektets förenlighet med unionens gemensamma handelspolitik. Ett sådant mervärde kan uppstå genom att projektet bidrar till fler än ett led i värdekedjan eller genom att projektet medför mer övergripande ekonomisk nytta och samhällsnytta, exempelvis skapande av arbetstillfällen i linje med internationella normer. Om kommissionen bedömer att kriterierna är uppfyllda, bör den offentliggöra erkännandet som strategiskt projekt i ett beslut.

(17)

För att den ökade produktionen av kritiska råmaterial ska vara hållbar bör nya projekt för kritiska råmaterial planeras och genomföras på ett hållbart sätt som omfattar alla de aspekter av hållbarhet som framhålls i kommissionens publikation av den 11 september 2021 om principerna för hållbara råvaror i EU, vilket inbegriper säkerställande av skyddet för miljön, förebyggande och minimering av socialt negativa konsekvenser genom användning av socialt hållbar praxis, inklusive respekt för mänskliga rättigheter och kvinnors rättigheter, samt transparenta affärsmetoder. Projekten bör också bedrivas med ett seriöst engagemang liksom omfattande och rättvisa samråd med relevanta berörda parter såsom lokalsamhällen och urfolk. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt respekt för mänskliga rättigheter när ett projekt inbegriper potentiell förflyttning av människor. För att ge projektägare klara och effektiva sätt att följa det här kriteriet bör efterlevnad av relevant unionsrätt eller nationell rätt, internationella normer, riktlinjer och principer, beroende på vad som är relevant, eller deltagande i ett certifieringssystem som är erkänt enligt denna förordning betraktas som tillräckligt.

(18)

I enlighet med försiktighetsprincipen bör kommissionen inte bevilja ett projekt för djuphavsutvinning strategisk status innan djuphavsutvinningens effekter på den marina miljön, den biologiska mångfalden och mänsklig verksamhet har undersökts tillräckligt, riskerna är kända och tekniken och operativa metoder kan visa att miljön inte skadas allvarligt.

(19)

Alla projektägare för projekt som rör strategiska råmaterial bör kunna ansöka hos kommissionen om att få projektet erkänt som strategiskt projekt. Ansökan bör omfatta relevanta handlingar och underlag som rör kriterierna. För att bättre bedöma projektets sociala, miljömässiga och ekonomiska rimlighet och genomförbarhet och beräkningarnas tillförlitlighet bör projektägaren också tillhandahålla en klassificering av projektet enligt Förenta nationernas ramklassificering för resurser, För att möjliggöra en objektiv kontroll av den klassificeringen bör projektägaren underbygga den med relevant underlag. En tidsplan för projektet bör bifogas ansökningen, så att det går att uppskatta när projektet kan bidra till riktmärkena för inhemsk kapacitet eller för diversifiering. Eftersom allmänhetens acceptans för gruvprojekt är avgörande för att de ska kunna genomföras i praktiken, bör projektägaren också lämna in en plan med åtgärder för att underlätta allmänhetens acceptans. Särskild vikt bör fästas vid arbetsmarknadens parter, det civila samhället och tillsynsorgan. Projektägaren bör också lämna en affärsplan med uppgifter om projektets ekonomiska lönsamhet och en finansieringsöversikt, ägarstrukturen och offtake-avtal, skattningar av möjliga nya arbetstillfällen och projektets behov av utbildad arbetskraft, inklusive kompetenshöjning och omskolning. För att harmonisera ansökningsförfarandet bör kommissionen tillhandahålla en gemensam mall för ansökningar.

(20)

Ansökningar som avser projekt som kan påverka urfolk bör innehålla en plan med åtgärder för meningsfulla samråd med berörda urfolk, förebyggande och minimering av negativa konsekvenser för dessa urfolk och, när så är lämpligt, rättvis ersättning. Om dessa principer behandlas i den nationella rätt som är tillämplig på projektet skulle planen i stället kunna beskriva dessa åtgärder. För projekt i tredjeländer som inbegriper utvinning och som inte omfattas av Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/21/EG (6) bör projektägaren också tillhandahålla en plan för att förbättra miljöns tillstånd vid de påverkade platserna efter det att utvinningen har upphört. Om projektet är beläget i ett skyddat område bör projektägaren undersöka tekniskt lämpliga alternativa platser och beskriva dem i en plan, inbegripet varför de inte anses lämpliga för projektets placering.

(21)

För att strukturera processen bör kommissionen anordna en öppen ansökningsomgång med regelbundna stängningsdatum, motsvarande nämndens mötesdatum, då projektägare för sina projekt kan ansöka om erkännande av status som strategiska projekt. För att skapa klarhet för projektägare när det gäller deras ansökningar om strategiska projekt bör kommissionen rätta sig efter en tidsfrist för sitt beslut om huruvida ett projekt ska erkännas som strategiskt. För att hantera särskilt komplicerade ärenden eller ett stort antal ansökningar vid ett stängningsdatum bör kommissionen kunna förlänga denna tidsfrist en gång. Den bör dela med sig av sin bedömning till nämnden före dess möte och bör ta hänsyn till nämndens yttrande i sitt beslut om erkännande av ett strategiskt projekt.

(22)

Eftersom det är nödvändigt med samarbete från den medlemsstat i vilken ett strategiskt projekt ska genomföras för att projektet ska kunna genomföras, bör den medlemsstaten ha rätt att invända och därigenom förhindra att ett projekt erkänns som strategiskt projekt mot den medlemsstatens vilja. Om den berörda medlemsstaten gör det, bör den motivera sin invändning med hänvisning till de kriterier som föreskrivs i denna förordning. På liknande sätt bör unionen inte som strategiskt projekt erkänna projekt som ska genomföras i ett tredjeland mot dess regerings vilja, och bör alltså avhålla sig från det om regeringen i tredjelandet invänder.

(23)

För att förebygga missbruk av statusen som strategiskt projekt bör kommissionen ha rätt att återkalla sitt erkännande av ett strategiskt projekt, med angivande av skäl för detta, efter samråd med nämnden och den berörda projektägaren, om det strategiska projektet inte längre uppfyller villkoren eller om erkännandet byggde på en ansökan med oriktiga uppgifter av betydelse för bedömningen av urvalskriterierna. I syfte att locka till sig långsiktiga investeringar och säkerställa rättslig förutsägbarhet bör ett strategiskt projekt vid uppdateringar av förteckningen över strategiska råmaterial i en bilaga behålla sin status under en rimlig period efter återkallandet.

(24)

Med tanke på de strategiska projektens betydelse för trygg försörjning av strategiska råmaterial och för att skydda den inre marknadens funktion bör strategiska projekt anses ha allmänintresse. Trygg försörjning av strategiska råmaterial är av avgörande betydelse för att den gröna och den digitala omställningen ska lyckas och för försvars-, flyg- och rymdsektorernas resiliens. För att bidra till en tryggad försörjning av strategiska råmaterial i unionen bör medlemsstaterna kunna ge stöd i de nationella tillståndsprocesserna för att påskynda genomförandet av strategiska projekt i enlighet med unionsrätten.

(25)

Den nationella tillståndsprocessen säkerställer att projekt för kritiska råmaterial är säkra och trygga och överensstämmer med sociala krav och miljö- och säkerhetskrav. Unionens miljörätt fastställer gemensamma villkor för innehållet i den nationella tillståndsprocessen, vilket säkerställer en hög nivå av miljöskydd och möjliggör hållbar exploatering av unionens potential i värdekedjan för råmaterial. Att ett projekt erkänns som strategiskt projekt bör därför inte påverka tillämpningen av gällande tillståndsvillkor för relevanta projekt, bland annat de villkor som föreskrivs i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/92/EU (7), rådets direktiv 92/43/EEG (8), Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG, (9) Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/75/EU (10), Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/35/EG (11), Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/147/EG (12) samt direktiv 2006/21/EG.

(26)

Samtidigt motverkar de nationella tillståndsprocessernas oförutsägbarhet, komplexitet och ibland orimliga tidsåtgång den investeringssäkerhet som krävs för att i praktiken utveckla projekt för strategiska råmaterial. Strukturen och längden på en tillståndsprocess för relevanta projekt kan också variera kraftigt mellan medlemsstaterna. För att säkerställa och påskynda det praktiska genomförandet bör medlemsstaterna därför hålla sig med rationaliserade och förutsägbara tillståndsprocesser för strategiska projekt. Strategiska projekt bör således ges prioriterad status på nationell nivå för att säkerställa snabb administrativ hantering och brådskande hantering i alla rättsliga förfaranden och tvistlösningsförfaranden som rör dessa projekt. Denna förordning bör inte hindra behöriga myndigheter från att rationalisera tillståndsgivningen för andra projekt i värdekedjan för kritiska råmaterial som inte är strategiska projekt.

(27)

Med tanke på de strategiska projektens betydelse för att unionens försörjningstrygghet för strategiska råmaterial och deras bidrag till unionens öppna strategiska oberoende och den gröna och den digitala omställningen, bör de av den ansvariga tillståndsmyndigheten anses ha allmänintresse. Det bör vara möjligt att godkänna strategiska projekt med negativa miljökonsekvenser, i den utsträckning de omfattas av tillämpningsområdena för direktiv 2000/60/EG, 92/43/EEG eller 2009/147/EG eller unionslagstiftningsakter om restaurering av natur om den ansvariga tillståndsmyndigheten på grundval av en bedömning i det enskilda fallet finner att det allmänintresse som projektet tjänar uppväger de konsekvenserna, förutsatt att alla tillämpliga villkor i de rättsakterna är uppfyllda. Bedömningen bör vederbörligen beakta utvinningsorternas geologiska särdrag, då dessa begränsar beslut om lokalisering på grund av att det saknas alternativa utvinningsplatser.

(28)

För att minska komplexiteten i tillståndsprocessen och öka dess effektivitet och öppenhet bör projektägare för projekt för kritiska råmaterial kunna ha kontakt med en gemensam kontaktpunkt som ansvarar för att underlätta och samordna hela tillståndsprocessen. I detta syfte bör medlemsstaterna inrätta eller utse en eller flera kontaktpunkter och säkerställa att projektägare behöver samverka med endast en gemensam kontaktpunkt. Det bör vara upp till medlemsstaterna att avgöra om en gemensam kontaktpunkt också är en myndighet som fattar tillståndsbeslut. För att de gemensamma kontaktpunkterna ska kunna fullgöra sina åligganden på ett effektivt sätt, bör medlemsstaterna förse dem med tillräckligt med personal och resurser. Dessutom bör projektägaren ha möjlighet att kontakta en relevant administrativ enhet inom den gemensamma kontaktpunkten för att säkerställa att den har en tillgänglig kontakt.

(29)

Medlemsstaterna bör, mot bakgrund av sin interna organisation, kunna välja om de ska inrätta eller utse sina gemensamma kontaktpunkter på lokal, regional eller nationell nivå, eller på någon annan relevant administrativ nivå. Dessutom bör medlemsstaterna, på den administrativa nivå som de har valt, kunna inrätta eller utse olika gemensamma kontaktpunkter som endast fokuserar på projekt för kritiska råmaterial som rör ett visst led i värdekedjan, nämligen utvinning, förädling eller materialåtervinning. Samtidigt bör projektägare enkelt kunna identifiera den gemensamma kontaktpunkt som ansvarar för deras projekt. I detta syfte bör medlemsstaterna säkerställa att det inom det geografiska område som motsvarar den administrativa nivå där de har valt att inrätta eller utse sin gemensamma kontaktpunkt inte finns mer än en sådan gemensam kontaktpunkt per relevant led i värdekedjan. Eftersom många projekt för kritiska råmaterial omfattar mer än ett led i värdekedjan bör medlemsstaterna, för att undvika förvirring, säkerställa att en gemensam kontaktpunkt utses för sådana projekt i god tid.

(30)

För att skapa klarhet om strategiska projekts tillståndsstatus och begränsa effekterna av eventuell oseriös tvistlösning, utan att för den skull motverka effektiv rättslig prövning, bör medlemsstaterna säkerställa att alla tvister avseende tillståndsprocessen för strategiska projekt löses inom rimlig tid. Därför bör medlemsstaterna säkerställa att sökande och projektägare har tillgång till enkla tvistlösningsförfaranden och att strategiska projekt i alla domstols- och tvistlösningsförfaranden rörande projekten är föremål för brådskande hantering, om och i den utsträckning sådana brådskande förfaranden föreskrivs i nationell rätt.

(31)

För att privatpersoner och företag direkt ska kunna åtnjuta den inre marknadens fördelar utan att det medför en onödig extra administrativ börda, föreskrivs i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1724 (13), genom vilken den gemensamma digitala ingången inrättas, allmänna regler för digitalt tillhandahållande av information, förfaranden och stödtjänster som är relevanta för den inre marknadens funktion. De informationskrav och förfaranden som omfattas av den här förordningen bör överensstämma med kraven i förordning (EU) 2018/1724. Det bör särskilt säkerställas att projektägare för strategiska projekt kan få tillgång till och genomföra alla förfaranden som rör tillståndsprocessen helt online, i enlighet med artikel 6.1 i och bilaga II till förordning (EU) 2018/1724.

(32)

För att ge projektägare och andra investerare den trygghet och klarhet som krävs för att öka utvecklingen av strategiska projekt bör medlemsstaterna säkerställa att tillståndsprocessen för sådana projekt inte överskrider angivna tidsfrister. För strategiska projekt som bara avser förädling eller materialåtervinning bör tillståndsprocessen inte ta längre tid än 15 månader. För strategiska projekt som avser utvinning bör tillståndsprocessen inte ta längre tid än 27 månader, med tanke på de potentiella konsekvensernas komplexitet och omfattning. Utarbetandet av miljökonsekvensbeskrivningen enligt direktiv 2011/92/EU åligger dock projektägaren och bör inte ingå i de tidsfrister som medlemsstaterna är bundna av. Därför bör den gemensamma kontaktpunkten meddela det datum då projektägaren måste lämna in miljökonsekvensbeskrivningen, och eventuell tid mellan det datumet som meddelats och det faktiska inlämnandet av miljökonsekvensbeskrivningen bör inte räknas in i tidsfristen. Samma princip bör gälla om den gemensamma kontaktpunkten, efter de samråd som krävs, meddelar projektägaren att det har möjlighet att lämna ytterligare upplysningar för att komplettera miljökonsekvensbeskrivningen. I undantagsfall av skäl som rör det föreslagna projektets art, komplexitet, lokalisering eller storlek bör medlemsstaterna dessutom kunna förlänga tidsfristerna. Sådana undantagsfall skulle kunna inbegripa oförutsedda omständigheter som gör att man behöver komplettera eller slutföra miljöbedömningar med anknytning till projektet.

(33)

Medlemsstaterna bör säkerställa att de ansvariga myndigheterna har tillräckligt med resurser och personal för att de på ett ändamålsenligt sätt ska kunna hålla de tidsfrister som de åläggs. Genom instrumentet för tekniskt stöd, inrättat enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/240 (14), bör kommissionen stödja medlemsstaterna, på dessas begäran, med att utforma, utveckla och genomföra reformer, bland annat stärkt administrativ kapacitet för den nationella tillståndsprocessen, såsom den gemensamma kontaktpunkten.

(34)

De miljöbedömningar och godkännanden som unionsrätten kräver, bland annat i fråga om vatten, mark, livsmiljöer och fåglar, är en integrerad del av tillståndsprocessen för råmaterialprojekt och en nödvändig skyddsåtgärd för att säkerställa att negativa miljökonsekvenser förhindras eller hålls så små som möjligt. För att säkerställa att tillståndsprocessen för strategiska projekt är förutsägbar och tar rimligt med tid, bör all potential att rationalisera erforderliga bedömningar och godkännanden tas till vara, utan att avkall görs på miljöskyddets nivå eller på bedömningarnas kvalitet. I detta syfte bör de bedömningar som krävs kombineras genom ett gemensamt eller samordnat förfarande för att förhindra onödigt dubbelarbete. Dessutom bör projektägare och ansvariga myndigheter uttryckligen komma överens om den kombinerade bedömningens omfattning innan den utförs för att undvika onödiga uppföljningsåtgärder. Slutligen bör projektägare kunna samverka med en enda myndighet i samband med detta gemensamma eller samordnade förfarande.

(35)

Markanvändningskonflikter kan skapa hinder för genomförandet av projekt för kritiska råmaterial. Väl utformade planer, inbegripet samhällsplanering och zonindelning, där hänsyn tas till potentialen att genomföra projekt för kritiska råmaterial och vars potentiella miljökonsekvenser bedöms, kan bidra till en avvägning mellan samhällsnytta och allmänintressen, minska konfliktriskerna och påskynda ett hållbart genomförande av projekt för kritiska råmaterial i unionen. Ansvariga nationella, regionala och lokala myndigheter bör därför överväga att inkludera bestämmelser om projekt för kritiska råmaterial när de utvecklar sådana planer. Detta påverkar inte befintliga krav på att bedöma sådana planers potentiella miljökonsekvenser eller bedömningarnas erforderliga kvalitet.

(36)

Inom unionen har projekt för kritiska råmaterial ofta svårt att få tillgång till finansiering. Marknaderna för kritiska råmaterial kännetecknas ofta av hög prisvolatilitet, långa ledtider, stark koncentration och bristande insyn. Dessutom kräver finansiering av sektorn omfattande expertkunskaper som finansiella institutioner ofta saknar. För att avhjälpa dessa faktorer och bidra till en stabil och trygg försörjning av strategiska råmaterial, bör medlemsstaterna och kommissionen underlätta tillgång till finansiering och administrativt stöd.

(37)

En stark europeisk värdekedja är nödvändig för att säkerställa försörjningstryggheten för att skydda den inre marknadens funktion, och en ökning av kapaciteten kan endast uppnås med tillräckliga ekonomiska resurser, varav en del skulle kunna komma från befintliga unionsfonder. Projekt för kritiska råmaterial, inbegripet strategiska projekt, skulle kunna vara berättigade till stöd från sådana fonder om kraven i respektive program är uppfyllda, till exempel när det gäller geografisk lokalisering, miljön eller deras bidrag till innovation. Relevanta fonder inbegriper sammanhållningspolitiska program, såsom Europeiska regionala utvecklingsfonden som inrättats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/1058 (15), vars bidrag för att främja regional sammanhållning kan göra det möjligt för små och medelstora företag att utveckla innovativa projekt, till exempel kopplade till minskad energianvändning vid förädling av råmaterial. Fonden för en rättvis omställning som inrättats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/1056 (16) skulle också kunna användas för att stödja sådana typer av projekt i den mån de bidrar till att minska de sociala och ekonomiska kostnader som den gröna omställningen medför. Dessutom skulle faciliteten för återhämtning och resiliens som inrättats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/241 (17), särskilt REPowerEU-kapitlet, som är inriktat på energitrygghet och diversifiering av energiförsörjningen, kunna mobiliseras för att stödja projekt inom till exempel materialåtervinning eller återvinning av råmaterial. Innovationsfonden som inrättats genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG (18), vars mål framför allt är att driva in ren och innovativ teknik på marknaden, skulle kunna ge bidrag bland annat för att möjliggöra utveckling av materialåtervinningskapacitet för råmaterial med koppling till koldioxidsnål teknik. InvestEU som inrättats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/523 (19) är vidare unionens flaggskeppsprogram för att främja investeringar, särskilt i den gröna och den digitala omställningen, genom att tillhandahålla finansiering och tekniskt stöd. Genom användningen av blandfinansieringsmekanismer bidrar InvestEU till att locka ytterligare offentligt och privat kapital. Kommissionen kommer att samarbeta med InvestEU:s genomförandepartner för att expandera stödet till och investeringarna i relevanta projekt, i överensstämmelse med de gemensamma målen i förordning (EU) 2021/523 och den här förordningen. Slutligen skulle projekt i tredjeländer som bidrar till att diversifiera unionens försörjning kunna stödjas genom relevanta fonder, såsom instrumentet för grannskapet, utvecklingssamarbete och internationellt samarbete och Europeiska fonden för hållbar utveckling plus som inrättats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/947 (20).

(38)

För att råda bot på begränsningarna i de för närvarande ofta fragmenterade offentliga och privata investeringarna och underlätta integration och avkastning bör kommissionen, medlemsstaterna och de projektansvariga bankerna bättre samordna och skapa samverkansfördelar mellan befintliga finansieringsprogram på unionsnivå och nationell nivå och säkerställa bättre samordning och samarbete med industrin och centrala aktörer i den privata sektorn. För det ändamålet bör en särskild arbetsgrupp i nämnden med experter från medlemsstaterna och kommissionen och från berörda offentliga finansiella institutioner inrättas. Denna arbetsgrupp bör diskutera individuella finansieringsbehov hos strategiska projekt och deras befintliga finansieringsmöjligheter för att ge projektägare förslag på hur de bäst kan få tillgång till befintliga finansieringsmöjligheter. När nämnden diskuterar och lämnar rekommendationer om finansiering av strategiska projekt i tredjeländer bör den särskilt beakta strategin Global Gateway, som presenterades i det gemensamma meddelandet från kommissionen och unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik av den 1 december 2021 med titeln The Global Gateway.

(39)

Privata investeringar från företag, finansiella investerare och förhandsköpare har avgörande betydelse. Om enbart privata investeringar inte är tillräckliga kan driftsättningen av projekt i värdekedjan för kritiska råmaterial kräva offentligt stöd i form av exempelvis garantier, lån eller kapitalinvesteringar eller investeringar i form av kapital likställt med eget kapital. Det offentliga stödet kan utgöra statligt stöd. Sådant offentligt stöd bör ha en stimulanseffekt och vara nödvändigt, lämpligt och proportionerligt. De befintliga riktlinjerna för statligt stöd, som nyligen setts över på djupet i enlighet med målen för den gröna och den digitala omställningen, ger gott om möjligheter att stödja investeringar i värdekedjan för kritiska råmaterial, förutsatt att vissa villkor iakttas.

(40)

Offentligt stöd används för att hantera specifika, angivna marknadsmisslyckanden eller icke-optimala investeringssituationer på ett proportionellt sätt, och åtgärderna bör inte överlappa eller tränga ut privat finansiering eller snedvrida konkurrensen på den inre marknaden. Åtgärderna bör ha ett tydligt mervärde för unionen.

(41)

De volatila priserna på flera strategiska råmaterial, som förvärras av de begränsade möjligheterna att prissäkra dem på terminsmarknaderna, innebär hinder för såväl projektägare som vill finansiera projekt för strategiska råmaterial som konsumenter i senare led som vill ha stabila, förutsägbara priser för viktiga insatsvaror. För att minska osäkerheten kring framtida priser på strategiska råmaterial, och därmed begränsa försörjningsrisken för att skydda den inre marknadens funktion, är det nödvändigt att inrätta ett system som låter både berörda förhandsköpare och projektägare för strategiska projekt lägga köp- eller säljanbud och knyta kontakter om deras anbud är potentiellt kompatibla.

(42)

Den befintliga kunskapen om och kartläggningen av unionens råmaterialförekomster härstammar från en tid när en tryggad försörjning av kritiska råmaterial för utveckling av strategisk teknik inte var en prioritering. Brist på uppdaterad geologisk information om kritiska råmaterial i unionen skulle kunna undergräva utvecklingen av utvinningsprojekt och därmed försvaga insatserna för att minska försörjningsrisken och skydda den inre marknadens funktion. För att inhämta och uppdatera information om förekomster av kritiska råmaterial bör medlemsstaterna, när så är relevant med tanke på de geologiska förhållandena, utarbeta nationella kartläggningsprogram för allmänt undersökningsarbete för kritiska råmaterial och de viktigaste mineral som de utvinns tillsammans med. Detta bör inbegripa åtgärder såsom geologisk kartläggning, geokemiska kampanjer, geovetenskapliga undersökningar samt ombehandling av befintliga geovetenskapliga dataset. Detta ökar sannolikheten för att nya fyndigheter lokaliseras, vilket i sin tur bör stimulera investeringar i undersökningsarbete. I programmen för undersökningsarbete bör man också överväga att använda nya undersökningsmetoder som gör det möjligt att identifiera förekomster på större djup än med konventionell teknik. För att underlätta utvecklingen av utvinningsprojekt bör medlemsstaterna offentliggöra viss grundläggande information som inhämtats under deras nationella program för undersökningsarbete, i förekommande fall med hjälp av infrastrukturen för rumslig information enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/2/EG (21), och tillhandahålla mer detaljerad information på begäran. Kommissionen bör kunna utfärda riktlinjer för att främja ett harmoniserat format för programmen för undersökningsarbete.

(43)

Rymddata och rymdtjänster från jordobservation kan stödja satsningarna på hållbara värdekedjor för kritiska råmaterial genom att tillhandahålla ett kontinuerligt informationsflöde, vilket kan vara användbart för verksamheter såsom övervakning och förvaltning av gruvområden, miljökonsekvensbedömningar, bedömningar av socioekonomiska konsekvenser och undersökningsarbete avseende mineralresurser. Eftersom jordobservation även kan tillhandahålla data om avlägsna och otillgängliga områden bör den i möjligaste mån tas i beaktande av medlemsstaterna när de utformar och genomför sina nationella program för undersökningsarbete.

(44)

Även om unionens värdekedja för kritiska råmaterial måste förstärkas för tryggare råmaterialförsörjning, kommer försörjningskedjorna för kritiska råmaterial att förbli världsomspännande och utsatta för externa faktorer. Nyligen inträffade och pågående händelser såsom covid-19-krisen och det oprovocerade och omotiverade militära angreppet på Ukraina har visat hur sårbara några av unionens försörjningskedjor är för störningar. För att säkerställa att unionsindustrier och medlemsstaternas industrier kan föregripa försörjningsstörningar och hantera konsekvenserna av dem, bör åtgärder vidtas för att stärka övervakningskapaciteten, samordna strategiska lager och förstärka företagens beredskap.

(45)

Medlemsstaterna har inte samma kapacitet för riskkartläggning och riskförebyggande, och alla medlemsstater har inte särskilda strukturer för övervakning av försörjningskedjorna för kritiska råmaterial så att de kan informera företagen om eventuella risker för försörjningsstörningar. Även om vissa företag investerat i övervakning av försörjningskedjorna finns det dock andra som saknar kapacitet för det. Med tanke på att försörjningskedjorna för de kritiska råmaterialen är världsomspännande och komplexa bör därför kommissionen utveckla en särskild resultattavla för övervakning av försörjningsriskerna för kritiska råmaterial och säkerställa att den insamlade informationen är tillgänglig för myndigheter och privata aktörer och därigenom stärka synergieffekterna mellan medlemsstaterna. För att säkerställa att unionens värdekedjor är tillräckligt förberedda på eventuella försörjningsstörningar som sannolikt kan snedvrida konkurrensen och fragmentera den inre marknaden, exempelvis störningar orsakade av geopolitiska konflikter, bör kommissionen utföra stresstest där den bedömer sårbarhet och utsatthet för försörjningsrisker i försörjningskedjorna för strategiska råmaterial. Medlemsstaterna bör bidra till testerna genom att i möjligaste mån genomföra stresstester via sina nationella försörjnings- och informationsorgan med ansvar för kritiska råmaterial. Nämnden bör samordna kommissionens och medlemsstaternas genomförande av stresstesterna. Om ingen medlemsstat har förmåga att utföra ett stresstest för ett visst strategiskt råmaterial bör kommissionen själv genomföra det. Kommissionen bör också föreslå strategier som myndigheter och privata aktörer kan vidta för att motverka försörjningsrisker, till exempel att bygga upp strategiska lager eller ytterligare diversifiera försörjningen. I syfte att insamla den information som krävs för övervakning och stresstester bör kommissionen samordna med den berörda ständiga arbetsgruppen vid nämnden, medan medlemsstaterna bör identifiera och övervaka centrala marknadsaktörer.

(46)

Strategiska lager är ett viktigt sätt att motverka försörjningsstörningar, särskilt när det gäller kritiska råmaterial. Även om det föreslagna krisinstrumentet för den inre marknaden enligt kommissionens förslag skulle möjliggöra uppbyggnad av sådana lager om bevakningsläget för den inre marknaden aktiveras, är medlemsstaterna och företagen inte skyldiga att bygga upp sina strategiska lager innan en försörjningsstörning inträffar. Det finns inte heller någon unionsövergripande samordningsmekanism som möjliggör utveckling av en gemensam bedömning och analys av eventuella överlappningar och samverkansfördelar. Som ett första steg bör därför medlemsstaterna, med beaktande av den rådande informationsbristen, förse kommissionen med information om potentiella strategiska lager, och om sådana finns huruvida de drivs av myndigheter eller ekonomiska aktörer för medlemsstaternas räkning. Informationen bör omfatta nivån på strategiska lager för varje strategiskt råmaterial på aggregerad nivå, prognoser för nivån på strategiska lager samt regler och rutiner för det strategiska lagret. Varje begäran bör vara proportionerlig, ta hänsyn till den kostnad och det arbete som krävs för att tillhandahålla uppgifterna samt inverkan på nationell säkerhet och bör omfatta rimliga tidsfrister för tillhandahållande av begärd information. Medlemsstaterna bör till analysen kunna foga information om ekonomiska aktörers strategiska lager, även då information om dessa inte har begärts. Kommissionen bör hantera uppgifterna på ett säkert sätt och bara offentliggöra information på aggregerad nivå. Som ett andra steg bör kommissionen på grundval av den insamlade informationen ta fram ett utkast till riktmärke för vad som kan anses vara en betryggande nivå av strategiska lager i unionen, med beaktande av unionens totala årliga förbrukning av de berörda strategiska råmaterialen. Med utgångspunkt i en jämförelse mellan befintliga strategiska lager och totala nivåer i de strategiska lagren av strategiska råmaterial i hela unionen bör nämnden med kommissionens samtycke kunna avge icke-bindande yttranden till medlemsstaterna om hur de kan öka konvergensen och uppmuntra dem att bygga upp sina strategiska lager. När nämnden gör detta bör den beakta behovet av att upprätthålla incitament för uppbyggnad av strategiska lager för de privata eller offentliga aktörer som använder strategiska råmaterial.

(47)

För att främja ytterligare samordning bör kommissionen säkerställa att nödvändiga samråd med medlemsstaterna sker innan de deltar i internationella forum där sådana strategiska lager kan komma att diskuteras, i synnerhet genom nämndens särskilda ständiga arbetsgrupp. För att stärka komplementariteten mellan denna förordning och andra övergripande eller sektorsspecifika instrument bör kommissionen också säkerställa att insamlade och aggregerade uppgifter överlämnas till bevaknings- eller krishanteringsmekanismer, exempelvis den rådgivande gruppen för det föreslagna krisinstrumentet för den inre marknaden, den europeiska nämnden för halvledare som inrättats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/1781 (22), Heras styrelse som inrättats genom kommissionens beslut 2021/C 393 I/02 (23) eller hälsokrisstyrelsen som inrättats enligt rådets förordning (EU) 2022/2372 (24).

(48)

För att stora företag som tillverkar strategisk teknik i unionen med hjälp av strategiska råmaterial ska vara tillräckligt förberedda inför försörjningsstörningar, bör de göra en riskbedömning av sina försörjningskedjor. Detta säkerställer att de tar hänsyn till försörjningsrisker för strategiska råmaterial och, vid behov, utvecklar lämpliga begränsningsstrategier så att de är bättre förberedda i händelse av försörjningsstörningar. Sådana stora företag bör, som en del av riskbedömningen, kartlägga sina strategiska råmaterials ursprung, analysera de faktorer som skulle kunna påverka deras försörjning och bedöma deras sårbarhet för försörjningsstörningar. Om sårbarheter upptäcks bör de identifierade stora företagen vidta åtgärder för att minska dem. Denna riskbedömning bör baseras på uppgifter som företag inhämtat från sina leverantörer och, om sådana uppgifter inte finns tillgängliga, i möjligaste mån på uppgifter som är allmänt tillgängliga eller offentliggörs av kommissionen. Medlemsstaterna bör kunna kräva att en rapport om den riskbedömningen överlämnas till företagens styrelse. För att ta hänsyn till behovet av att skydda handels- och affärshemligheter och begränsa exponeringen av företags sårbarheter bör denna rapport inte offentliggöras. Dessa åtgärder bör medföra att ytterligare hänsyn tas till kostnaderna för eventuella försörjningsstörningar, utan att definierade begränsningsstrategier föreskrivs.

(49)

Många marknader för strategiska råmaterial är inte helt transparenta och är koncentrerade på utbudssidan, vilket ökar säljarnas förhandlingsstyrka och driver upp priserna för köparna. För att bidra till att sänka priserna för företag etablerade i unionen bör kommissionen inrätta ett system som kan samla efterfrågan från intresserade köpare. För att undvika oproportionerliga effekter på konkurrensen på den inre marknaden bör kommissionen, i samråd med nämnden, göra en bedömning av systemets inverkan på marknaden för varje strategiskt råmaterial som läggs till i systemet. Vid utvecklingen av ett sådant system bör kommissionen beakta erfarenheterna av liknande verksamheter, särskilt gemensamma gasinköp enligt rådets förordning (EU) 2022/2576 (25). Alla åtgärder enligt denna mekanism bör vara förenliga med unionens konkurrensrätt.

(50)

Bestämmelserna om övervakning och strategiska lager i den här förordningen innebär inte någon harmonisering av nationella lagar och andra författningar och ersätter inte befintliga mekanismer. Incitament för övervakning och riskberedskap bör överensstämma med unionsrätten. Unionslagstiftningsakter såsom det föreslagna krisinstrumentet för den inre marknaden, som syftar till att förebygga, mildra och reagera på kriser som påverkar den inre marknadens funktion, eller förordning (EU) 2022/2372 skulle kunna vara tillämpliga på strategiska och kritiska råmaterial i händelse av en kris eller ett hot i den mån dessa råmaterial omfattas av sådana lagstiftningsakters tillämpningsområde. Komplementaritet och samstämmighet mellan den här förordningen och unionens krisinstrument bör säkerställas av kommissionen genom informationsutbyte mellan berörda rådgivande organ och styrande organ som inrättats genom de lagstiftningsakterna.

(51)

De flesta kritiska råmaterialen är metaller, som i princip kan materialåtervinnas hur många gånger som helst, om än ibland med försämrade egenskaper. Detta öppnar möjligheten att övergå till en verkligt cirkulär ekonomi under den gröna omställningen och samtidigt öka tillgången på kritiska råmaterial och därigenom bidra till att säkerställa försörjningstryggheten. Efter en inledande fas med starkt ökande efterfrågan på kritiska råmaterial för ny teknik, där utvinning och förädling av primära råmaterial fortfarande utgör den dominerande källan, torde materialåtervinning mer och mer minska behovet av utvinning av primära råmaterial och de därtill hörande konsekvenserna. Detta bör göras samtidigt som en hög materialåtervinningskapacitet i unionen upprätthålls genom en stark marknad för sekundära kritiska råmaterial. I dag är dock graden av materialåtervinning för de flesta kritiska råmaterial låg, och avfallsflöden såsom batterier, elektrisk och elektronisk utrustning och fordon transporteras till tredjeländer för materialåtervinning. Systemen och tekniken för materialåtervinning är ofta inte anpassade till dessa råmaterials egenskaper. Innovation spelar en viktig roll för att minska behovet av kritiska råmaterial, minska riskerna för bristande tillgång och för att utveckla materialåtervinningsteknik så att man på ett korrekt och säkert sätt kan utvinna kritiska råmaterial från avfall. Det krävs därför snabba åtgärder mot de olika faktorer som hämmar potentialen till cirkularitet.

(52)

Medlemsstaterna har kvar betydande befogenheter i fråga om den cirkulära ekonomin, exempelvis när det gäller system för insamling och behandling av avfall. Dessa befogenheter bör utnyttjas för att öka andelen insamlat och materialåtervunnet material i avfallsströmmar med hög potential för återvinning av kritiska råmaterial, däribland elektroniskt avfall, exempelvis med hjälp av ekonomiska incitament såsom rabatter, finansiell belöning eller pantsystem, samtidigt som den inre marknadens integritet bevaras. I syfte att öka användningen av sekundära kritiska råmaterial skulle detta även kunna inbegripa differentierade avgifter för producentansvar, förutsatt att sådana avgifter finns i nationell rätt, för att gynna produkter som innehåller en större andel sekundära kritiska råmaterial som återvunnits från avfall som materialåtervunnits i enlighet med de miljönormer som fastställs i unionsrätten. Sådana sekundära kritiska råmaterial som återvunnits från avfall bör omfatta återvinning som utförts i enlighet med tredjeländers normer som erbjuder ett skydd som är likvärdigt med unionens normer. Medlemsstaternas myndigheter bör också göra en insats som köpare av kritiska råmaterial och produkter som innehåller dem, och nationella forsknings- och innovationsprogram bör tillhandahålla avsevärda resurser för att öka kunskapen och förbättra tekniken för kritiska råmaterials cirkularitet och materialeffektivitet. Slutligen bör medlemsstaterna främja återvinning av kritiska råmaterial från utvinningsavfall genom att förbättra tillgången till information och åtgärda juridiska, ekonomiska och tekniska hinder. En möjlig lösning är att medlemsstaterna överväger riskdelningsmekanismer mellan ekonomiska aktörer och medlemsstater för att främja återvinning från stängda avfallsanläggningar. Nämnden bör också underlätta utbyte av bästa praxis mellan medlemsstaterna när det gäller utformningen och genomförandet av deras nationella program.

(53)

Unionen har i många regioner en historia av råmaterialutvinning och alltså betydande mängder utvinningsavfall i stängda anläggningar som, eftersom deras ekonomiska betydelse tilltagit först helt nyligen, i allmänhet inte analyserats med avseende på potentialen för kritiska råmaterial. Återvinning av kritiska råmaterial från utvinningsavfallsanläggningar kan öka unionens kapacitet och samtidigt skapa ekonomiska värden och sysselsättning i gamla gruvregioner, som ofta drabbats av avindustrialisering och nedgång. Bristen på uppmärksamhet kring och information om halterna av kritiska råmaterial, särskilt i stängda avfallsanläggningar, utgör ett allvarligt hinder för tillvaratagandet av potentialen för kritiska råmaterial i utvinningsavfall.

(54)

Återvinning av kritiska råmaterial från utvinningsavfallsanläggningar bör vara ett sätt att ta vara på de berörda avfallsanläggningarnas potential. I direktiv 2006/21/EG föreskrivs höga krav på skydd av miljön och människors hälsa i samband med hantering av avfall från utvinningsindustrin. Dessa höga krav bör visserligen bibehållas, men det är lämpligt att vidta kompletterande åtgärder för att i så hög grad som möjligt återvinna kritiska råmaterial från utvinningsavfall.

(55)

De som driver utvinningsavfallsanläggningar, både befintliga och nya, bör genomföra en utredning med en preliminär ekonomisk bedömning av återvinning av kritiska råmaterial från utvinningsavfall i anläggningen och från utvinningsavfall som uppstår. I enlighet med avfallshierarkin i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/98/EG (26) bör prioritet ges åt att förebygga att avfall som innehåller kritiska råmaterial uppstår över huvud taget, genom att de kritiska råmaterialen separeras från det totala uttaget innan de blir till avfall. Vid denna utredning bör de som driver anläggningarna samla in nödvändig information, inbegripet halter och mängder kritiska råmaterial i utvinningsavfallet, och bedöma olika alternativ för processer, aktiviteter eller affärsarrangemang som låter kritiska råmaterial återvinnas på ett lönsamt sätt. Denna skyldighet tillkommer utöver skyldigheterna i direktiv 2006/21/EG och de nationella åtgärder genom vilka det direktivet införlivats, och är direkt tillämplig. Vid genomförandet av skyldigheten bör driftsansvariga och behöriga myndigheter sträva efter att minimera den administrativa bördan och integrera förfarandena i möjligaste mån.

(56)

För att råda bot på den rådande bristen på information om potentialen för kritiska råmaterial i stängda utvinningsavfallsanläggningar bör medlemsstaterna inrätta en databas med all information av betydelse för att främja återvinning, särskilt mängder och halter av kritiska råmaterial från utvinningsavfallsanläggningen, i enlighet med unionens konkurrensregler. Informationen bör vara offentlig i ett användarvänligt digitalt format, som möjliggör åtkomst till mer detaljerad teknisk information. För att underlätta användarvänlig åtkomst till informationen bör medlemsstaterna exempelvis tillhandahålla en kontaktpunkt som möjliggör mer ingående kontakter med potentiella ansvariga för projekt för återvinning av kritiska råmaterial. Databasen bör vara utformad så att potentiella projektägare enkelt kan hitta anläggningar med hög potential för lönsam återvinning. För att styra de begränsade resurserna rätt bör medlemsstaterna samla in information etappvis och bara genomföra den mer krävande informationsinsamlingen för de mest lovande anläggningarna. Informationsinsamlingen bör inriktas på att ge korrekt och representativ information om utvinningsavfallsanläggningar och ge den bästa möjliga indikationen av potentialen att återvinna kritiska råmaterial.

(57)

Permanentmagneter ingår i ett brett spektrum av produkter, där vindturbiner och elfordon är de viktigaste och snabbast växande tillämpningarna, men även andra produkter som magnetkameror, industrirobotar, lätta transportmedel, kylgeneratorer, värmepumpar, elmotorer, industriella elpumpar, automatiska tvättmaskiner, torktumlare, mikrovågsugnar, dammsugare och diskmaskiner innehåller betydande mängder som är värda att återvinna. Elmotorer bör också omfattas när de ingår i andra produkter. De flesta permanentmagneter, särskilt de starkaste, innehåller kritiska råmaterial såsom neodym, praseodym, dysprosium, terbium, bor, samarium, nickel och kobolt. De kan materialåtervinnas, men det görs i dag i unionen endast i liten skala eller inom forskningsprojekt. Permanentmagneter bör därför prioriteras för ökad cirkularitet så att en andrahandsmarknad för permanentmagneter därmed främjas och försörjningen av kritiska råmaterial tryggas.

(58)

En förutsättning för effektiv materialåtervinning av permanentmagneter är att materialåtervinnarna har tillgång till nödvändig information om mängd, typ och kemisk sammansättning för permanentmagneterna i en produkt, läge och beläggning, lim och tillsatsmedel samt information om hur permanentmagneten säkert kan avlägsnas från produkten. För att materialåtervinning av permanentmagneter ska löna sig bör dessutom permanentmagneter i produkter som släpps ut på unionsmarknaden med tiden innehålla allt större andelar materialåtervunna råmaterial. Samtidigt som det i ett första skede skapas öppenhet i fråga om andelen materialåtervunnet innehåll, bör därefter en minimiandel materialåtervunnet innehåll fastställas efter en särskild bedömning av den nivå som är lämplig och sannolika konsekvenser.

(59)

Kritiska råmaterial som säljs på marknaden i unionen är ofta certifierade efter hur hållbar produktionen och försörjningskedjan är. Certifiering kan erhållas enligt ett brett spektrum av offentliga och privata certifieringssystem med varierande räckvidd och stringens, vilket riskerar att skapa förvirring beträffande arten och sanningsenligheten i påståenden om den relativa hållbarheten hos kritiska råmaterial som släpps ut på unionens marknad på grundval av sådana certifieringar. Kommissionen bör ges befogenhet att anta genomförandeakter om erkännande av certifieringssystem som ska anses vara tillförlitliga, vilket ger en gemensam grund för berörda myndigheter och marknadsaktörer att bedöma kritiska råmaterials hållbarhet. Man bör endast erkänna certifieringssystem som innehåller bestämmelser om oberoende tredjepartskontroll och övervakning av efterlevnaden. När det gäller miljöskydd bör certifieringssystemen omfatta risker med avseende på t.ex. luft, vatten, mark, biologisk mångfald och avfallshantering. Kraven på alla hållbarhetsdimensioner bör säkerställa en hög nivå av socialt skydd och miljöskydd och vara förenliga med unionsrätten eller de internationella instrument som förtecknas i en bilaga. För effektivitetens skull bör projektägare som ansöker om erkännande som strategiskt projekt tillåtas förlita sig på deltagande i ett erkänt certifieringssystem som ett relevant underlag för att styrka att deras projekt bedrivs på ett hållbart sätt och därmed bidrar till en säker och hållbar försörjning av kritiska råmaterial. När detta alternativ utnyttjas bör erkända certifieringssystem omfatta alla hållbarhetsdimensioner. När kommissionen erkänner sådana certifieringssystem bör den beakta de erfarenheter som gjorts vid bedömningen av certifieringssystem inom ramen för andra unionslagstiftningsakter, särskilt när det gäller bedömningen av liknande system inom ramen för Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) 2017/821 (27) och (EU) 2023/1542 (28).

(60)

Produktion av kritiska råmaterial i olika led i värdekedjan har miljökonsekvenser när det gäller klimat, vatten, mark, fauna och flora. För att begränsa skadeverkningarna och ge incitament till mer hållbara kritiska råmaterial bör kommissionen ges befogenhet att utveckla ett system för beräkning av de kritiska råmaterialens miljöavtryck, inklusive en kontrollprocess, för att säkerställa att information om miljöavtrycket offentliggörs när kritiska råmaterial släpps ut på marknaden i unionen och underlätta kritiska råmaterials cirkularitet. Systemet bör bygga på vetenskapligt vedertagna bedömningsmetoder och relevanta internationella standarder för livscykelanalyser. Kravet att deklarera ett kritiskt råmaterials miljöavtryck bör bara tillämpas när det på grundval av en särskild bedömning konstaterats att det skulle bidra till unionens klimat- och miljömål genom att underlätta anskaffning av kritiska råmaterial med mindre miljöavtryck och inte i oproportionerligt hög grad skulle påverka handelsflödena och de ekonomiska kostnaderna. När de relevanta beräkningsreglerna har antagits bör kommissionen utveckla prestandaklasser för kritiska råmaterial och därigenom göra det möjligt för potentiella köpare att enkelt jämföra de tillgängliga kritiska råmaterialens relativa miljöavtryck och styra marknaden i riktning mot mer hållbara kritiska råmaterial. Säljare av kritiska råmaterial bör säkerställa att deklarationen om miljöavtryck är tillgänglig för kunderna. Öppenhet kring de relativa miljöavtrycken för kritiska råmaterial som släpps ut på marknaden i unionen skulle också kunna bidra till annan politik på unionsnivå och nationell nivå, såsom incitament och kriterier för grön offentlig upphandling, vilket främjar produktion av kritiska råmaterial med mindre miljöavtryck.

(61)

De metoder för miljöavtryck som anges i kommissionens rekommendation (EU) 2021/2279 (29) utgör en relevant grund för utveckling av relevanta beräkningsregler. De bygger på vetenskapligt vedertagna bedömningsmetoder som tar hänsyn till den internationella utvecklingen och omfattar miljökonsekvenser, inklusive klimatförändringar och konsekvenser för vatten, luft, mark, resurser, markanvändning och toxicitet.

(62)

Produkters eller kritiska råmaterials överensstämmelse med krav på förbättrad cirkularitet för permanentmagneter och deklaration av kritiska råmaterials miljöavtryck bör bedömas av den ansvariga tillverkaren innan de släpps ut på marknaden, och dessa krav bör på ett effektivt sätt genomdrivas av de behöriga nationella myndigheterna. Bestämmelserna om överensstämmelse och marknadskontroll i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 (30) och direktiv 2009/125/EG är avsedda att hantera den utmaningen och bör därför även gälla för de kraven. Kommissionen bör därför ges befogenhet att anta delegerade akter för att komplettera den här förordningen med avseende på att säkerställa att dessa bestämmelser i förekommande fall tillämpas inom ramen för den här förordningen. För att säkerställa att befintliga regelverk utnyttjas på bästa sätt bör förenligheten när det gäller produkter som är föremål för typgodkännande enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/858 (31) eller Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 168/2013 (32) kontrolleras genom det befintliga typgodkännandesystemet.

(63)

Kommissionen bör i enlighet med artikel 10.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1025/2012 (33) begära att en eller flera europeiska standardiseringsorganisationer utarbetar europeiska standarder till stöd för den här förordningens mål.

(64)

Unionen har ingått strategiska partnerskap om råmaterial med tredjeländer för att genomföra 2020 års handlingsplan för kritiska råvaror. För att diversifiera försörjningen bör dessa insatser fortsätta. För att utveckla och säkerställa en enhetlig ram för framtida strategiska partnerskap bör medlemsstaterna och kommissionen som en del av aktiviteterna i nämnden diskutera bland annat huruvida befintliga partnerskap når sina avsedda mål, vilka tredjeländer som bör prioriteras för nya partnerskap, vad partnerskapen bör omfatta och deras överensstämmelse och eventuella synergier med medlemsstaternas bilaterala samarbete med de berörda tredjeländerna. Detta bör inte påverka rådets befogenheter enligt fördragen. Unionen bör eftersträva ömsesidigt gynnsamma partnerskap med framväxande marknader och utvecklingsekonomier, i enlighet med strategin Global Gateway, som bidrar till att diversifiera försörjningskedjan för råmaterial och tillför mervärde till produktionen i de länderna.

(65)

Strategiska projekt i tredjeländer, särskilt när det inte finns något strategiskt partnerskap, kan vara särskilt riskfyllda för investerare och är ofta i hög grad beroende av politiskt stöd i tredjelandet. Denna situation kan avhjälpas genom ökad riskdelning mellan involverade företag som agerar i unionens strategiska intresse. Därför bör stöd också ges för att göra det möjligt för företag, även när de agerar som konsortier, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 101 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget), att få tillträde till marknader i tredjeländer som inte omfattas av ett strategiskt partnerskap eller ett frihandelsavtal. Sådant stöd skulle kunna inbegripa att tillhandahålla ett stödnätverk för att hjälpa dem att upprätta kontakter i det berörda tredjelandet och samla in information om lokala och regionala förhållanden.

(66)

Om inga framsteg görs mot målen och de riktmärken för kapacitet och diversifiering som anges i denna förordning, skulle detta kunna tyda på ett behov av kompletterande åtgärder. Kommissionen bör därför övervaka framstegen mot de målen och riktmärkena.

(67)

För att minimera medlemsstaternas administrativa börda bör rapporteringskraven rationaliseras och kommissionen bör ta fram en mall som låter medlemsstaterna fullgöra sina åligganden att rapportera om projekt, undersökningsarbeten, övervakning och strategiska lager i ett enda regelbundet publicerat dokument, som kan vara konfidentiellt eller ha begränsad spridning.

(68)

För att säkerställa ett förtroendefullt och konstruktivt samarbete mellan behöriga myndigheter på unionsnivå och nationell nivå bör alla parter som är involverade i tillämpningen av denna förordning respektera konfidentialiteten när det gäller information och data som de erhåller i utförandet av sina uppgifter. Kommissionen och de nationella behöriga myndigheterna, deras tjänstemän, anställda och andra personer som arbetar under dessa myndigheters tillsyn samt tjänstemän och anställda vid andra myndigheter i medlemsstaterna bör inte röja upplysningar som de har inhämtat eller utbytt i enlighet med denna förordning när sådana upplysningar omfattas av tystnadsplikt. Detta bör också gälla nämnden. De uppgifter som samlas in enligt denna förordning bör behandlas och lagras i en säker miljö.

(69)

Befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget bör delegeras till kommissionen med avseende på att uppdatera förteckningarna över strategiska och kritiska råmaterial, föreskriva riktmärken för unionens materialåtervinningskapacitet på grundval av strategiska råmaterial som finns tillgängliga i avfall, anpassa de faktorer och underlag som ska beaktas vid bedömningen av uppfyllandet av erkännandekriterierna för strategiska projekt, fastställa minimiandelar för neodym, dysprosium, praseodym, terbium, bor, samarium, nickel och kobolt som återvunnits från konsumentavfall som måste finnas i den permanentmagnet som ingår i vissa produkter, fastställa regler för beräkning och verifiering av miljöavtrycket för olika kritiska råmaterial och fastställa prestandaklasser för olika kritiska råmaterials miljöavtryck. Det är särskilt viktigt att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå, och att dessa samråd genomförs i enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning (34). För att säkerställa lika stor delaktighet i förberedelsen av delegerade akter erhåller Europaparlamentet och rådet alla handlingar samtidigt som medlemsstaternas experter, och deras experter ges systematiskt tillträde till möten i kommissionens expertgrupper som arbetar med förberedelse av delegerade akter.

(70)

För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av denna förordning, bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter för att a) fastställa mallar för ansökningar om erkännande som strategiskt projekt, lägesrapporter om strategiska projekt, nationella program för undersökningsarbete samt medlemsstaternas rapportering om undersökningsarbete, övervakning, strategiska lager och cirkularitet, b) fastställa vilka produkter, komponenter och avfallsströmmar som ska anses ha relevant potential för återvinning av kritiska råmaterial och c) fastställa kriterier och tillämpning av kriterier vid erkännande av system för kritiska råmaterials hållbarhet. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 (35).

(71)

För att säkerställa att de skyldigheter som fastställs i denna förordning uppfylls bör medlemsstaterna föreskriva om sanktioner för företag som inte iakttar sina skyldigheter, bland annat om riskberedskap, projektrapportering och information om materialåtervinnbarhet. Det är därför nödvändigt att medlemsstaterna fastställer effektiva, proportionella och avskräckande sanktioner i nationell rätt för överträdelse av denna förordning. Det är också nödvändigt att medlemsstaterna säkerställer att projektägare, i förekommande fall, har tillgång till administrativ eller rättslig prövning i enlighet med nationell rätt.

(72)

Kommissionen bör utföra en utvärdering av denna förordning. Enligt punkt 22 i det interinstitutionella avtalet om bättre lagstiftning bör denna utvärdering baseras på de fem kriterierna effektivitet, ändamålsenlighet, relevans, konsekvens och unionsmervärde, vilka också bör ligga till grund för konsekvensbedömningar av olika alternativ för vidare åtgärder. Kommissionen bör till Europaparlamentet, rådet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén överlämna en rapport om genomförandet av denna förordning och framstegen mot att uppfylla målen för den, inbegripet riktmärkena för kapacitet och diversifiering. Kommissionen bör i rapporten också, med utgångspunkt i genomförandet av åtgärder för insyn i kritiska råmaterials miljöavtryck, bedöma lämpligheten i att fastställa gränsvärden som är relaterade till miljöavtryck. Kommissionen bör också utvärdera behovet av riktmärken för 2040 och 2050 och av enskilda strategiska råmaterial, överensstämmelsen mellan denna förordning och unionens miljörätt, särskilt när det gäller de strategiska projektens prioriterade status, effekterna av det gemensamma inköpssystem som inrättas enligt denna förordning på konkurrensen på den inre marknaden och lämpligheten i att införa ytterligare åtgärder för att öka insamlingen, sorteringen och bearbetningen av avfall, särskilt för metallskrot.

(73)

I den utsträckning åtgärderna enligt denna förordning utgör statligt stöd, bör bestämmelserna om sådana åtgärder inte påverka tillämpningen av artiklarna 107 och 108 i EUF-fördraget.

(74)

Eftersom målen för denna förordning, nämligen att förbättra den inre marknadens funktion genom att inrätta en ram för att säkerställa unionens tillgång till en trygg, resilient och hållbar försörjning av kritiska råmaterial, bland annat genom att främja effektivitet och cirkularitet längs hela värdekedjan, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av dess omfattning och verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.