(1)

Republiken Vanuatu förtecknas i bilaga II till förordning (EU) 2018/1806 bland de tredjeländer vars medborgare är undantagna från kravet på att inneha visering när de passerar medlemsstaternas yttre gränser för vistelser som inte överstiger 90 dagar under en 180-dagarsperiod. Undantaget från viseringskravet för medborgare i Vanuatu är tillämpligt sedan den 28 maj 2015, då avtalet mellan Europeiska unionen och Republiken Vanuatu om undantag från viseringskravet för kortare vistelser (2) (avtalet) undertecknades och började tillämpas provisoriskt i enlighet med artikel 8.1 i avtalet. Avtalet trädde i kraft den 1 april 2017.

(2)

Den 3 mars 2022 antog rådet beslut 2022/366 (3) om avbrytande av tillämpningen av delar av avtalet mellan Europeiska unionen och Republiken Vanuatu om undantag från viseringskravet för kortare vistelser, i enlighet med artikel 8.4 i avtalet. Den avbrutna tillämpningen av avtalet gäller bara vanliga pass som utfärdats från och med den 25 maj 2015, då antalet godkända sökande inom Vanuatus system för medborgarskap för investerare började öka avsevärt.

(3)

Genom beslut 2022/366 avbröts visserligen avtalet mellan Europeiska unionen och Republiken Vanuatu om undantag från viseringskravet för kortare vistelser, men det är också nödvändigt att föreskriva ett avbrytande på unionsnivå.

(4)

Enligt artikel 8.3 och 8.6 i förordning (EU) 2018/1806 ska kommissionen, om den har konkret och tillförlitlig information om att de omständigheter som avses i artikel 8.2 d föreligger, nämligen ”En ökad risk för, eller ett omedelbart hot mot, den allmänna ordningen eller den inre säkerheten i medlemsstaterna..., som styrks av objektiv, konkret och relevant information och uppgifter från behöriga myndigheter”, anta en genomförandeakt som tillfälligt upphäver delar av undantaget från viseringskravet under en niomånadersperiod.

(5)

Genom Vanuatus system för medborgarskap för investerare som är i drift sedan den 25 maj 2015 har tredjelandsmedborgare, som annars omfattas av viseringskrav, möjlighet att erhålla medborgarskap i Vanuatu i utbyte mot investeringar och därmed få viseringsfritt tillträde till unionen.

(6)

Detta system innehåller inga krav på faktisk bosättning eller fysisk närvaro i Vanuatu för de sökande. Ansökningsförfarandet sköts av specialiserade organ utanför Vanuatu (t.ex. i Dubai, Thailand och Malaysia), varvid sökanden inte behöver ha någon direktkontakt med Vanuatus myndigheter. Avsaknaden av krav på fysisk intervju minskar möjligheterna för Vanuatus myndigheter att göra en korrekt bedömning av sökanden eller att bekräfta de uppgifter som lämnats i ansökan, t.ex. i fråga om sanningshalt och trovärdighet. Systemen marknadsförs vanligen som ett sätt att kringgå Schengenviseringsförfarandet och på ett enkelt sätt få viseringsfritt tillträde till EU (4). Systemet som används i Vanuatu är kommersiellt attraktivt genom de påskyndade screeningförfarandena och milda kontrollerna av medlens ursprung.

(7)

Vanuatus myndigheter har bekräftat att ansökningarna handläggs inom mycket snäva tidsramar (5). Sådana korta handläggningstider möjliggör inte en ordentlig säkerhetsprövning och informationsutbyte med de sökandes ursprungsland, eller huvudsakliga tidigare bosättningsland, innan de beviljas medborgarskap. På grund av denna korta handläggningstid, och avsaknaden av systematiskt informationsutbyte med de sökandes ursprungsland, har Vanuatu beviljat medborgarskap till personer som är föremål för brottsutredning, även personer som finns i Interpols databaser.

(8)

Andelen avslag är extremt låg, vilket bekräftar kommissionens bedömning av säkerhetsbristerna och den låga tillförlitligheten i screeningförfarandet. Enligt uppgifter av den 14 juni 2021 från Vanuatus passkontor hade Vanuatu fram till mars 2021 utfärdat fler än 10 500 pass i utbyte mot investeringar inom ramen för systemet, och i slutet av 2020 hade myndigheterna i Vanuatu avslagit endast en ansökan.

(9)

Bland de ursprungsländer som godkända sökande kommer från finns dessutom länder som normalt sett är utestängda från andra medborgarskapssystem, såsom Iran och Afghanistan, och andra länder vars medborgare måste ha visering för kortare vistelser i EU, däribland Nigeria, Jemen, Syrien, Pakistan och Libyen.

(10)

Säkerhetsriskerna förvärras ytterligare av den tandlösa lagstiftningen om namnändringar. Som Vanuatus myndigheter bekräftade vid det tekniska mötet den 15 april 2021 kan personer som beviljats medborgarskap inom ramen för systemet för medborgarskap för investerare också ansöka om identitetsändring.

(11)

De ovannämnda omständigheterna leder till slutsatsen att Vanuatus system för medborgarskap för investering, i sin nuvarande form och så som det används, strider mot målen för unionens viseringspolitik, som föreskriver screening av medborgare från tredjeländer som omfattas av viseringskrav, baserat på de kriterier som anges i artikel 21 i förordning (EG) nr 810/2009 (6) och i motsvarande nationell lagstiftning i de medlemsstater där förordning (EG) nr 810/2009 ännu inte tillämpas fullt ut. De relevanta kontrollerna görs från fall till fall mot bakgrund av kriterier som bland annat avser allmän ordning och allmän säkerhet. Det sätt på vilket dessa system används utgör ett kringgående av unionens förfarande för visering för kortare vistelse och den bedömning av säkerhets- och migrationsrisker som det medför.

(12)

Vid informationsutbyten mellan kommissionen och Vanuatus myndigheter i oktober 2017, november 2019, juni 2020 och mars 2021 uttryckte kommissionen allvarlig oro över att personer som finns upptagna i Interpols databaser beviljas medborgarskap, att det saknas krav på fysisk närvaro eller bosättning, systemens korta handläggningsperioder och bristen på systematiskt utbyte av information med de sökandes ursprungsländer eller tidigare bosättningsländer. I dessa sammanhang varnade kommissionen Vanuatus regering för att viseringskravet kunde återinföras. De förklaringar som lämnades av Vanuatu var inte tillräckliga för att stilla denna oro.

(13)

Med beaktande av ovannämnda information samt uppgifter, rapporter och statistik, och i enlighet med artikel 8.2 d, 8.3 och 8.6 i förordning (EU) 2018/1806, drar kommissionen slutsatsen att Vanuatus beviljande av medborgarskap inom ramen för dess system för medborgarskap för investerare utgör en ökad risk för den inre säkerheten och den allmänna ordningen i medlemsstaterna och har beslutat att åtgärder måste vidtas.

(14)

Den ökade risken för den allmänna ordningen och den inre säkerheten kopplad till medborgare i Vanuatu som erhållit medborgarskap inom ramen för medborgarskap för investerare kan endast minskas genom ett avbrytande av delar av undantaget från viseringskravet.

(15)

I enlighet med artikel 8.6 i förordning (EU) 2018/1806 bör kommissionen, på grundval av tillgänglig information, inkludera kategorier som är tillräckligt stora för att på ett effektivt sätt bidra till att hantera omständigheterna, samtidigt som proportionalitetsprincipen iakttas. Eftersom Vanuatu inte gör någon åtskillnad mellan pass som utfärdats inom ramen för system för medborgarskap för investerare, och andra pass, bör upphävandet därför gälla för alla vanliga pass som utfärdats från och med den 25 maj 2015, som är det datum då Vanuatu började utfärda ett betydande antal pass i utbyte mot investeringar.

(16)

Medborgare i Vanuatu som reste in i EU före den dag då denna förordning träder i kraft bör tillåtas att fortsätta sin vistelse i EU och att resa ut utan visering. Detta bör inte gälla för passage av tillfälliga yttre gränser mellan medlemsstater enligt definitionen i artikel 2 c i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 515/2014 (7).

(17)

När det gäller Island och Norge utgör denna förordning, i enlighet med avtalet mellan Europeiska unionens råd och Republiken Island och Konungariket Norge om dessa staters associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket, en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket som omfattas av det område som avses i artikel 1 B i rådets beslut 1999/437/EG (8).

(18)

När det gäller Schweiz utgör denna förordning, i enlighet med avtalet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om Schweiziska edsförbundets associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket, en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket som omfattas av det område som avses i artikel 1 B och C i rådets beslut 1999/437/EG jämförd med artikel 3 i rådets beslut 2008/146/EG (9).

(19)

När det gäller Liechtenstein utgör denna förordning, i enlighet med protokollet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen, Schweiziska edsförbundet och Furstendömet Liechtenstein om Furstendömet Liechtensteins anslutning till avtalet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om Schweiziska edsförbundets associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket, en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket som omfattas av det område som avses i artikel 1 B och C i rådets beslut 1999/437/EG jämförd med artikel 3 i rådets beslut 2011/350/EU (10).

(20)

Denna förordning utgör en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket i vilka Irland inte deltar i enlighet med rådets beslut 2002/192/EG (11). Irland deltar därför inte i antagandet av denna förordning, som inte är bindande för eller tillämplig på Irland.

(21)

Denna förordning utgör en akt som utvecklar Schengenregelverket eller som på annat sätt har samband med detta i den mening som avses i artikel 3.1 i 2003 års anslutningsakt, artikel 4.1 i 2005 års anslutningsakt respektive artikel 4.1 i 2011 års anslutningsakt.

(22)

De åtgärder som föreskrivs i denna förordning är förenliga med yttrandet från den kommitté som inrättats i enlighet med artikel 11.1 i förordning (EU) 2018/1806.