(1)

Omställningen till en koldioxidsnål, mer hållbar, resurseffektiv och cirkulär ekonomi i linje med målen för hållbar utveckling är avgörande för att säkerställa att unionens ekonomi är konkurrenskraftig på lång sikt. År 2016 ingick unionen Parisavtalet (2). I artikel 2.1 c i Parisavtalet fastställs målet om ökade insatser mot klimatförändringar, bland annat genom att finansiella flöden ska bli förenliga med en utveckling mot låga växthusgasutsläpp och klimatresiliens.

(2)

Medveten om storleken på denna utmaning lade kommissionen i december 2019 fram den europeiska gröna given (3). Den europeiska gröna given är en ny tillväxtstrategi som syftar till att ställa om EU till ett rättvist och välmående samhälle med en modern, resurseffektiv och konkurrenskraftig ekonomi där det 2050 inte längre förekommer några nettoutsläpp av växthusgaser och där den ekonomiska tillväxten har frikopplats från resursförbrukningen. Detta mål förutsätter att investerare får tydliga signaler om sina investeringar för att undvika strandade tillgångar och mobilisera hållbar finansiering.

(3)

I mars 2018 offentliggjorde kommissionen en handlingsplan för finansiering av hållbar tillväxt (4) som innehöll en ambitiös och heltäckande strategi för hållbar finansiering. Ett av målen i handlingsplanen är att styra kapitalflöden till hållbara investeringar för att uppnå hållbar tillväxt för alla. Konsekvensbedömningen av de efterföljande lagstiftningsinitiativen offentliggjordes i maj 2018 (5) och visade att det är nödvändigt att klargöra att det bör ingå i förvaltningsbolags uppdrag gentemot sina kunder att beakta hållbarhetsfaktorer. Förvaltningsbolag bör därför fortlöpande bedöma inte bara alla relevanta finansiella risker utan även alla relevanta hållbarhetsrisker som avses i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/2088 (6) och som, om de skulle inträffa, kan ha en faktisk eller potentiell betydande negativ inverkan på investeringens värde. Hållbarhetsrisker nämns inte uttryckligen i kommissionens direktiv 2010/43/EU (7). Av det skälet, och för att säkerställa att interna förfaranden och organisatoriska arrangemang verkligen införs och följs, är det nödvändigt att klargöra att förvaltningsbolags processer, system och interna kontroller måste ta hänsyn till hållbarhetsrisker och att det krävs teknisk kapacitet och kunskap för att analysera dessa risker.

(4)

För att undvika olika konkurrensvillkor för förvaltningsbolag och investeringsbolag som inte har utsett ett förvaltningsbolag, samt den fragmentering och brist på enhetlighet och förutsägbarhet på den inre marknaden som detta kan leda till, bör reglerna om integrering av hållbarhetsrisker även tillämpas på investeringsbolagen med hänsyn till proportionalitetsprincipen.

(5)

För att ha ett starkt investerarskydd bör förvaltningsbolag, när de identifierar vilka typer av intressekonflikter som kan skada ett fondföretags intressen, inkludera de typer av intressekonflikter som kan uppstå till följd av att hållbarhetsrisker integreras i deras processer, system och interna kontroller. Det kan handla om konflikter som beror på ersättningar till anställda, anställdas privata transaktioner, intressekonflikter som kan leda till grönmålning, vilseledande försäljning eller vilseledande information om investeringsstrategier och intressekonflikter mellan olika fondföretag som förvaltas av samma förvaltningsbolag.

(6)

Enligt förordning (EU) 2019/2088 ska förvaltningsbolag eller investeringsbolag som är skyldiga att beakta investeringsbesluts huvudsakliga negativa konsekvenser för hållbarhetsfaktorer, eller som frivilligt beaktar sådana huvudsakliga negativa konsekvenser, lämna upplysningar om hur dessa huvudsakliga negativa konsekvenser beaktas i deras riktlinjer om vederbörlig aktsamhet. För att säkerställa överensstämmelse mellan förordning (EU) 2019/2088 och direktiv 2010/43/EU bör denna skyldighet framgå av direktiv 2010/43/EU.

(7)

Direktiv 2010/43/EU bör därför ändras i enlighet med detta.