(1)

Statlig finansiering som uppfyller kriterierna i artikel 107.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (nedan kallat fördraget) utgör statligt stöd och ska anmälas till kommissionen i enlighet med artikel 108.3 i fördraget. I enlighet med artikel 109 i fördraget får rådet fastställa vilka kategorier av stödåtgärder som är undantagna från denna anmälningsskyldighet. I enlighet med artikel 108.4 i fördraget får kommissionen anta förordningar avseende dessa kategorier av statligt stöd. I enlighet med förordning (EU) 2015/1588 och i enlighet med artikel 109 i fördraget, beslutade rådet att stöd av mindre betydelse kan utgöra en sådan kategori. Med denna utgångspunkt anses stöd av mindre betydelse, dvs. stöd som beviljas ett enda företag under en angiven period och inte överskrider ett bestämt fast belopp, inte uppfylla samtliga kriterier i artikel 107.1 i fördraget, och omfattas därför inte av anmälningsförfarandet. Medlemsstaterna bör dock påminnas om att även om stöd av mindre betydelse inte anses utgöra statligt stöd, bör detta stöd inte medföra ett åsidosättande av unionsrätten.

(2)

Kommissionen har antagit ett antal förordningar med regler för stöd av mindre betydelse som beviljas inom jordbrukssektorn, varav den senaste är kommissionens förordning (EU) nr 1408/2013 (3).

(3)

Mot bakgrund av erfarenheterna från tillämpningen av förordning (EU) nr 1408/2013, och med beaktande av den varierande användningen av stöd av mindre betydelse i medlemsstaterna, är det lämpligt att ändra vissa av villkoren i den förordningen. Det högsta stödbelopp som beviljas till ett enda företag under en treårsperiod bör höjas till 20 000 euro och den nationella övre gränsen bör höjas till 1,25 % av den årliga produktionen.

(4)

Med tanke på det allt större behovet av att använda stöd av mindre betydelse i vissa medlemsstater är det lämpligt att möjliggöra en ytterligare ökning av både det maximala stödbeloppet per företag till 25 000 EUR och den nationella övre gränsen till 1,5 % av den årliga produktionen, med förbehåll för ytterligare villkor som är nödvändiga för att säkerställa en väl fungerande inre marknad. Erfarenheterna från de första tillämpningsåren av förordning (EU) nr 1408/2013 har visat att koncentrationen av stöd av mindre betydelse i en viss produktsektor kan leda till en potentiell snedvridning av konkurrensen och handeln. Förutsättningen för att använda det högre individuella taket och den högre nationella övre gränsen bör därför vara att en sektoriell övre gräns tillämpas som hindrar medlemsstaterna från att bevilja mer än 50 % av det totala ackumulerade beloppet för stöd av mindre betydelse under en period av tre beskattningsår för åtgärder som endast gynnar en särskild produktsektor. Den sektoriella övre gränsen bör säkerställa att samtliga åtgärder som omfattas av förordning (EU) nr 1408/2013 kan anses inte påverka handeln mellan medlemsstaterna och inte snedvrida eller hota att snedvrida konkurrensen.

(5)

För närvarande är det frivilligt för medlemsstaterna att använda ett nationellt centralt register för att kontrollera att varken det individuella taket för stöd av mindre betydelse eller den nationella övre gränsen överskrids. För de medlemsstater som väljer ett högre individuellt tak och en högre nationell övre gräns skulle det dock bli nödvändigt att använda ett centralt register, eftersom den sektoriella övre gräns som ligger till grund för detta alternativ förutsätter en ännu noggrannare övervakning av det beviljade stödet. Det bör därför vara obligatoriskt för dessa medlemsstater att använda ett centralt register där allt stöd av mindre betydelse som beviljas registreras, för att möjliggöra kontroll av att varken det individuella taket eller den nationella eller sektoriella övre gränsen överskrids.

(6)

Kriterierna för beräkning av bruttobidragsekvivalenten för lån och garantier bör anpassas i enlighet med de höjda taken för stöd av mindre betydelse.

(7)

Med tanke på det allt större behovet av att använda stöd av mindre betydelse och med tanke på att de nuvarande taken leder till får många hinder bör man ändra förordning (EU) nr 1408/2013 innan den upphör att gälla, dvs. den 31 december 2020. Tidsperioden skulle bli väldigt kort mellan ikraftträdandet av denna förordning och slutet av tillämpningsperioden för förordning (EU) nr 1408/2013. Av skäl som rör processekonomi, kontinuitet och rättssäkerhet bör tillämpningsperioden för förordning (EU) nr 1408/2013 därför förlängas till och med den 31 december 2027.

(8)

Förordning (EU) nr 1408/2013 bör därför ändras i enlighet med detta.