(1)

Förordning (EU) 2017/2394 innehåller bestämmelser om samarbete mellan behöriga myndigheter som medlemsstaterna utsett som ansvariga för tillämpning av unionslagstiftning som skyddar konsumenternas intressen. I denna förordning finns bestämmelser om en mekanism för ömsesidigt bistånd, om samordnade insatser och om utfärdande av varningar vid eventuella överträdelser av sådan lagstiftning. Medlemsstaterna och kommissionen har också rätt att överlåta befogenhet till andra enheter att utfärda varningar (i dessa fall kallade externa varningar).

(2)

I artikel 35 i förordning (EU) 2017/2394 åläggs kommissionen att upprätta och upprätthålla en elektronisk databas för all kommunikation mellan behöriga myndigheter, centrala kontaktpunkter och kommissionen enligt den förordningen. Databasen ska vara direkt tillgänglig för de behöriga myndigheterna, de centrala kontaktpunkterna och kommissionen. I artikel 35 föreskrivs också att information som tillhandahålls av enheter som utfärdar en extern varning ska lagras och behandlas i databasen, men att sådana enheter inte ska ha tillgång till den. Om Europeiska bankmyndigheten uppmanas att inta en observatörsroll i enlighet med artikel 23.3, skulle den behöva ha tillgång till den elektroniska databasen för detta begränsade ändamål, i syfte att kunna observera den relevanta kommunikationen.

(3)

Det flerspråkiga informationssystemet för den inre marknaden (nedan kallat IMI), som inrättades genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1024/2012 (2), skulle kunna vara ett effektivt verktyg för genomförandet av bestämmelserna om administrativt samarbete i artiklarna 11–23 (mekanismen för ömsesidigt bistånd och samordnade insatser) och artiklarna 26, 27 och 28 (varningar, externa varningar samt utbyte av annan information av betydelse för att upptäcka överträdelser) i förordning (EU) 2017/2394. I enlighet med detta har kommissionens genomförandebeslut (EU) 2019/2212 (3) antagits för att låta dessa bestämmelser om administrativt samarbete ingå i ett pilotprojekt enligt artikel 4 i förordning (EU) nr 1024/2012. Det är därför lämpligt att fastställa att IMI är det system som bör användas för att tillhandahålla den elektroniska databasen för kommunikation som sker enligt dessa bestämmelser.

(4)

IMI bör inte användas för några andra former av kommunikation mellan behöriga myndigheter, centrala kontaktpunkter och kommissionen enligt förordning (EU) 2017/2394 (det bör till exempel inte användas för kommunikation rörande samordnade tillsynsåtgärder enligt artikel 29 i den förordningen), eftersom alla andra former av kommunikation kan ske mer effektivt med hjälp av annan teknik.

(5)

För att minska den administrativa bördan och undvika onödig överlappning bör registreringar i IMI som görs av en medlemsstats behöriga myndigheter, centrala kontaktpunkt eller enheter som utfärdar externa varningar utgöra kommunikation från den medlemsstaten till kommissionen av sådan information som den är skyldig att meddela enligt artikel 8.1 a och b i den förordningen. Detta påverkar inte medlemsstaternas skyldighet att meddela kommissionen de utsedda organens identitet och kontaktuppgifter, eller eventuella senare ändringar av denna information.

(6)

I artikel 34 i förordning (EU) 2017/2394 ges de behöriga myndigheterna möjlighet att som bevis använda all information, alla handlingar, resultat, utlåtanden, bestyrkta kopior och underrättelser som förmedlats till dem enligt den förordningen, på samma sätt som liknande handlingar som erhållits i deras egen medlemsstat. Därför bör behöriga myndigheter, centrala kontaktpunkter och kommissionen ha möjlighet att i den elektroniska databasen automatiskt hämta en digitalt certifierad sammanfattning av kommunikation som rör dem.

(7)

I artikel 13.2 i förordning (EU) 2017/2394 föreskrivs att en begäran om ömsesidigt bistånd ska översändas till en medlemsstats centrala kontaktpunkt och att den centrala kontaktpunkten därefter ansvarar för att vidarebefordra begäran till rätt behörig myndighet i den medlemsstaten. Någon sådan samordningsregel finns inte med avseende på varningar och annan information som skickas i enlighet med artiklarna 26, 27 och 28 i den förordningen. För att säkerställa att varningar och annan information som skickas i enlighet med dessa artiklar endast görs tillgängliga för de behöriga myndigheter i en medlemsstat vilka berörs eller eventuellt berörs av överträdelsen i fråga, bör medlemsstaterna därför vara skyldiga att ge antingen sin centrala kontaktpunkt eller åtminstone en av sina behöriga myndigheter i uppgift att motta inkommande meddelanden som skickats enligt dessa artiklar och därefter vidarebefordra meddelandena till rätt behöriga myndigheter i den medlemsstaten. Det är inte nödvändigt att utföra denna uppgift med avseende på meddelanden som skickats i enlighet med artiklarna 15–23 i förordning (EU) 2017/2394, eftersom samordnade åtgärder under alla omständigheter endast vidtas på grundval av varningar som utfärdats i enlighet med artikel 26 i den förordningen.

(8)

Artikel 33 i förordning (EU) 2017/2394 innehåller regler om användning och utlämnande av information som skickas i samband med tillämpningen av den förordningen och om tystnadsplikt och affärshemlighet. Den elektroniska databasen bör ha funktioner som gör det möjligt för behöriga myndigheter, centrala kontaktpunkter, enheter som utfärdar externa varningar och kommissionen att ange huruvida information som tillhandahålls av dem ska kunna utlämnas i enlighet med punkt 3 i den artikeln utan att det behövs ytterligare samråd.

(9)

De åtgärder som föreskrivs i detta beslut är förenliga med yttrandet från den kommitté som inrättats genom artikel 38.1 i förordning (EU) 2017/2394.