(1)

Till följd av olika nationella regler för värdepapper och insolvens, som inte är harmoniserade på unionsnivå, finns det skillnader i nivån på skyddet mot risken för insolvens för finansiella instrument som depåförvaras för kunder som är företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag). För att säkerställa ett högt skydd för kunders tillgångar i enlighet med direktiv 2009/65/EG, och samtidigt ge utrymme för strängare nationella krav på de områden som inte är harmoniserade, är det nödvändigt att klargöra de skyldigheter avseende förvaring av tillgångar som fastställs i direktiv 2009/65/EG.

(2)

För närvarande tillämpar behöriga myndigheter och branschen åtskillnadskravet i kommissionens delegerade förordning (EU) 2016/438 (2) på olika sätt. Förvaringsinstitut, som utgör den första nivån i depåförvaringskedjan, är skyldiga att ha enskilda konton för att hålla finansiella instrument för varje fondföretagskund, men det är nödvändigt att klargöra att om förvaringsfunktionen delegeras till en tredje part bör denna kunna hålla de tillgångar som tillhör ett förvaringsinstituts kunder, inbegripet tillgångar som tillhör fondföretag och alternativa investeringsfonder (AIF-fonder), på ett samlingskonto. Samlingskontot bör alltid utesluta förvaringsinstitutets och den tredje partens egna tillgångar samt även tillgångar som tillhör andra kunder till den tredje parten. På motsvarande sätt bör en underdepåhållare, om förvaringsfunktionen delegeras vidare, kunna hålla den delegerande depåhållarens kunders tillgångar på ett samlingskonto. Detta samlingskonto bör alltid utesluta underdepåhållarens och den delegerande depåhållarens egna tillgångar samt även tillgångar som tillhör andra kunder till underdepåhållaren. Detta krävs för att uppnå en god balans mellan marknadseffektivitet och investerarskydd.

(3)

För att minimera risken för förlust av tillgångar på samlingskonton för finansiella instrument som tillhandahålls av en tredje part till vilken förvaringsfunktionen har delegerats, bör överföring i god tid av relevant information till förvaringsinstitutet säkerställas genom att man med lämpliga mellanrum gör avstämningar mellan kontona för finansiella värdepapper och uppgifterna hos en fondföretagskunds förvaringsinstitut och den tredje parten, eller mellan de tredje parterna om förvaringsfunktionen har delegerats längre ned i kedjan. Hur ofta avstämningar görs bör dessutom bero på varje händelse på samlingskontot, inbegripet transaktioner som rör tillgångar som tillhör förvaringsinstitutets andra kunder och som hålls på samma samlingskonto som fondföretagets tillgångar.

(4)

Förvaringsinstitutet bör kunna fortsätta att utföra sina uppgifter på ett effektivt sätt när depåförvaring av fondföretagskunders tillgångar delegeras till en tredje part. Det är därför nödvändigt att kräva att förvaringsinstitutet har uppgifter på det konto för finansiella instrument som det har öppnat i fondföretagskundens namn, eller i förvaltningsbolagets namn för fondföretagets räkning, som visar att de tillgångar som depåförvaras av en tredje part tillhör just det fondföretaget.

(5)

För att stärka förvaringsinstitutens ställning gentemot tredje part till vilken depåförvaringen av tillgångar delegeras bör detta förhållande dokumenteras genom ett skriftligt avtal. Avtalet bör göra det möjligt för förvaringsinstitutet att vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de tillgångar som depåförvaras är tillräckligt skyddade och att den tredje parten vid alla tidpunkter uppfyller delegeringsavtalet och kraven i direktiv 2009/65/EG och delegerad förordning (EU) 2016/438. Dessutom bör förvaringsinstitutet och den tredje parten formellt enas om huruvida den tredje parten har rätt att vidaredelegera förvaringsfunktionerna. I detta fall bör avtalet mellan den delegerande tredje parten och den tredje part till vilken förvaringsfunktionerna vidaredelegeras omfattas av rättigheter och skyldigheter som är likvärdiga med dem som upprättats mellan förvaringsinstitutet och den delegerande tredje parten.

(6)

För att göra det möjligt för förvaringsinstitutet att fullgöra sina uppgifter är det nödvändigt att stärka förvaringsinstituts tillsyn över tredje parter, oberoende av om de är belägna inom eller utanför unionen. Förvaringsinstitut bör vara skyldiga att kontrollera om fondföretags finansiella instrument registreras korrekt i bokföringen hos en tredje part. De uppgifter som den tredje parten registrerar bör vara tillräckligt exakta för att göra det möjligt att identifiera tillgångarnas typ, lokalisering och ägandeskap. För att förvaringsinstituten lättare ska kunna fullgöra dessa uppgifter bör tredje parter tillhandahålla en rapport som redogör för varje ändring som rör de tillgångar som depåförvaras för förvaringsinstitutens fondföretagskunders räkning.

(7)

För att öka rättssäkerheten och göra delegerad förordning (EU) 2016/438 tydligare är det nödvändigt att ändra vissa felaktiga hänvisningar. Delegerad förordning (EU) 2016/438 bör därför ändras i enlighet med detta.

(8)

För att ge förvaringsinstitut tid att anpassa sig till dessa nya krav bör den första tillämpningsdagen skjutas upp till arton månader efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

(9)

De åtgärder som föreskrivs i denna förordning är förenliga med yttrandet från Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten (3).

(10)

De åtgärder som införs genom denna förordning är förenliga med yttrandet från expertgruppen för europeiska värdepapperskommittén.

(11)

Delegerad förordning (EU) 2016/438 bör därför ändras i enlighet med detta.