12.12.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 338/37

(1)

I ett internationellt sammanhang godtas att den nationella beskattningsrätten leder till olika skattelagstiftningar. I detta sammanhang har vissa, oftast små, tredjeländer med begränsade finansiella behov valt att ta ut en låg, generell inkomstskatt för både enskilda personer och företag, eller att inte ta ut någon inkomstskatt alls. Denna skattepolitik är inte nödvändigtvis olämplig i sig, så länge staten deltar i internationellt samarbete för att låta andra stater kontrollera efterlevnaden av sina skatteregler.

(2)

Alltför ofta åtföljs dock denna politik med låg inkomstskatt, eller ingen inkomstskatt alls, av bristande insyn eller bristfälligt informationsutbyte med andra stater. De berörda staterna lockar investeringar genom att erbjuda icke-bosatta skydd för vissa typer av rörliga intäkter eller kapital och låta dem dölja dessa intäkter eller detta kapital från skattemyndigheterna i sin hemviststat.

(3)

Olika initiativ har tagits i internationella sammanhang, t.ex. inom Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) eller G20, för att avhjälpa dessa problem. Dessutom har det globala forumet för transparens och informationsutbyte på skatteområdet (nedan kallat det globala forumet) utvecklat normer för insyn och informationsutbyte för skatteändamål. År 2009 kom det globala forumet överens om att se över tillämpningen av dessa normer. Forumet har inlett en omfattande process med inbördes granskning och många traditionella lågskattejurisdiktioner har gått med på att ingå bilaterala avtal om informationsutbyte i skattefrågor.

(4)

Inom EU behandlas frågor om insyn och informationsutbyte i rådets direktiv 2011/16/EU av den 15 februari 2011 om administrativt samarbete i fråga om beskattning och om upphävande av direktiv 77/799/EEG (1). Dessutom finns ett samförstånd inom EU om att skadliga skatteåtgärder inte är godtagbara, vilket gör det svårt för medlemsstaterna att bibehålla eller införa sådana åtgärder. Detta samförstånd uttrycks i uppförandekoden för företagsbeskattning i bilaga 1 till Ekofinrådets slutsatser av den 1 december 1997 om skattepolitik (2). Flera av de åtgärder som skulle kunna omfattas av uppförandekoden omfattas också av granskning enligt reglerna om statligt stöd i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (nedan kallat EUF-fördraget).

(5)

I sina förbindelser med tredjeländer har EU strävat efter att övertyga länderna om att ansluta sig till EU:s principer om insyn och informationsutbyte (som liknar de allmänt accepterade internationella normerna för insyn och informationsutbyte) och avskaffa skadliga skatteåtgärder i enlighet med kommissionens meddelande om god förvaltning i skattefrågor (3) och kommissionens meddelande om beskattning och utveckling – samarbete med utvecklingsländer för att främja god förvaltning i skattefrågor (4).

(6)

Medlemsstater vars skattebas har påverkats negativt av bristande insyn eller skadliga skatteåtgärder i tredjeländer har vidtagit åtgärder för att avhjälpa detta. Skattebetalarna bemöter dock dessa åtgärder med att slussa affärer eller transaktioner genom en annan jurisdiktion med en lägre skyddsnivå. Denna risk är särskilt relevant inom unionen med tanke på de ekonomiska aktörernas frihet att bedriva verksamhet var som helst i EU. Den skyddsnivå som går att uppnå inom EU mot en sådan urholkning av skattebasen tenderar därför att motsvara den lägsta skyddsnivå som erbjuds av någon medlemsstat.

(7)

Den snedvridning som denna situation ger upphov till inom unionen kan leda till artificiella kapitalflöden och överflyttningar av skattebetalare på den inre marknaden och kan på så sätt skada den inre marknadens funktion och även urholka medlemsstaternas skattebaser. Denna snedvridning bör avhjälpas med en gemensam strategi för alla medlemsstater.

(8)

Därför är det nödvändigt att tydligt ange dels miniminormer för god förvaltning i skattefrågor, i fråga om både insyn och informationsutbyte och skadliga skatteåtgärder, dels ett antal åtgärder som kan vidtas gentemot tredjeländer för att uppmuntra dem att följa dessa normer.

(9)

När det gäller insyn och informationsutbyte har det fastställts en internationellt erkänd norm i de direktiv som det globala forumet kom överens om 2009. Dessa direktiv bör därför bilda utgångspunkt för den här rekommendationen. När det gäller skadliga skatteåtgärder har uppförandekoden för företagsbeskattning visat sig vara en relevant referenspunkt inom EU. Medlemsstaterna har åtagit sig att främja uppförandekodens principer i tredjeländer. Därför är det lämpligt att hänvisa till kriterierna i uppförandekoden i den här rekommendationen. Det är också lämpligt att hänvisa till arbetet i den grupp för en uppförandekod (företagsbeskattning) som har inrättats i rådet för att bedöma de skatteåtgärder som kan omfattas av uppförandekoden för företagsbeskattning (5). De ärenden som har granskats av denna grupp kan underlätta bedömningen av huruvida en viss åtgärd ska betraktas som skadlig.

(10)

Denna rekommendation bör innehålla ett antal åtgärder som ska tillämpas för tredjeländer som inte följer miniminormerna för god förvaltning i skattefrågor. Genom att tillämpa dessa åtgärder gemensamt skulle medlemsstaterna avsevärt öka den övergripande effektiviteten i de åtgärder som de vidtar var för sig. Därmed skulle det gå att minska förlusten av skatteintäkter, sänka de administrativa kostnaderna för skattemyndigheterna och minska skattebetalarnas börda för att efterleva reglerna.

(11)

För att främja tillämpningen av miniminormer för god förvaltning i skattefrågor behöver det också införas positiva åtgärder för att uppmuntra de tredjeländer som följer normerna eller som har åtagit sig att följa normerna men behöver stöd till detta.

(12)

De åtgärder som anges i den här rekommendationen och som vidtas av medlemsstaterna måste vara förenliga med unionslagstiftningen, särskilt de grundläggande friheter som anges i EUF-fördraget.

a)

det har infört juridiska, tillsynsrelaterade och administrativa bestämmelser som är avsedda att följa de normer för insyn och informationsutbyte som anges i bilagan och effektivt tillämpar dessa bestämmelser,

b)

det inte tillämpar skadliga skatteåtgärder inom området för företagsbeskattning.

a)

om förmånerna beviljas endast dem som inte är bosatta i tredjelandet i fråga eller beviljas för transaktioner med personer som inte är bosatta där, eller

b)

om förmånerna är fullständigt avgränsade från den inhemska ekonomin så att de inte påverkar den nationella skattebasen, eller

c)

om förmånerna beviljas även om det inte förekommer någon egentlig ekonomisk verksamhet eller egentlig ekonomisk närvaro i det tredjeland som erbjuder dessa skatteförmåner, eller

d)

om reglerna för beräkning av vinsten från en verksamhet inom en multinationell företagsgrupp avviker från internationellt allmänt vedertagna principer, särskilt de regler som överenskommits inom Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling, eller

e)

om det inte finns några möjligheter till insyn i skatteåtgärderna, inbegripet när lagstiftningen tillämpas mindre strikt och utan insyn på administrativ nivå.

4.1

Medlemsstaterna bör för tillämpningen av punkt 4.3 offentliggöra svartlistor över tredjeländer som inte uppfyller de miniminormer som anges i punkt 3. I dessa svartlistor bör det hänvisas till denna rekommendation.

4.2

De medlemsstater som har infört nationella svartlistor bör i dessa listor föra in de tredjeländer som inte uppfyller de miniminormer som anges i punkt 3.

4.3

Varje medlemsstat som har ingått ett dubbelbeskattningsavtal med ett tredjeland som inte uppfyller de miniminormer som anges i punkt 3 bör antingen försöka omförhandla, upphäva eller säga upp avtalet, beroende på vad som är lämpligast för att förbättra det berörda tredjelandets tillämpning av normerna.

5.1

Medlemsstaterna bör ta bort tredjeländer som uppfyller de miniminormer som anges i punkt 3 från de svartlistor som avses i punkt 4.1.

5.2

Medlemsstaterna bör överväga att ta bort tredjeländer som uppfyller de miniminormer som anges i punkt 3 från de befintliga nationella svartlistor som avses i punkt 4.2.

5.3

Medlemsstaterna bör överväga att inleda bilaterala förhandlingar i syfte att ingå dubbelbeskattningsavtal med tredjeländer som uppfyller de miniminormer som anges i punkt 3.

6.1

Medlemsstaterna bör överväga att erbjuda ett närmare samarbete och bistånd till tredjeländer, särskilt utvecklingsländer, som har åtagit sig att uppfylla de miniminormer som anges punkt 3, för att hjälpa dessa länder att effektivt motverka skatteundandragande och aggressiv skatteplanering. För detta ändamål skulle de kunna sända ut skatteexperter till sådana länder under en begränsad period.

Vid sin bedömning av tredjeländers åtagande om att uppfylla miniminormerna bör medlemsstaterna ta hänsyn till alla konkreta indikationer på att åtagandet verkligen fullgörs, särskilt de åtgärder för att uppfylla normerna som det berörda tredjelandet redan har vidtagit.

6.2

Så länge som ett tredjeland får bistånd enligt punkt 6.1 och gör de framsteg som förväntas i fråga om att uppfylla normerna bör medlemsstaterna avstå från att vidta de åtgärder som avses i punkt 4, med undantag för omförhandling av dubbelbeskattningsavtal.