2.6.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 143/7

(1)

Kommissionen antog 2004 en reviderad version av Riktlinjer för granskning av statligt stöd inom sektorn för fiske och vattenbruk (nedan kallade riktlinjerna) (2). I enlighet med punkt 5.2 i dessa riktlinjer uppmanade kommissionen, genom en skrivelse av den 21 oktober 2004, medlemsstaterna – däribland Finland – att ändra sina befintliga stödordningar för att anpassa dem till de nya riktlinjerna senast den 1 januari 2005 och att skriftligen bekräfta att de godtar förslagen till lämpliga åtgärder senast den 15 november 2004 (3).

(2)

Genom skrivelser av den 15 november 2004, den 20 januari 2005 och den 14 juni 2005 meddelade Finland att man inte går med på att ändra stödordningen ”Fiskeriförsäkringssystemet” för att anpassa den till de nya riktlinjerna. Detta system anmäldes till kommissionen den 27 april 1995 på grundval av artikel 144 a i fördraget om Finlands anslutning till Europeiska unionen och bedömdes därefter vara ett befintligt stöd i den mening som avses i artikel 88.1 i EG-fördraget (nu artikel 108.1 i EUF-fördraget).

(3)

Den 11 oktober 2005 hölls ett möte mellan kommissionen och Finland. Finland lämnade ytterligare uppgifter genom en skrivelse av den 24 november 2005.

(4)

Riktlinjerna reviderades återigen 2008 (4) och kommissionen uppmanade då även medlemsstaterna, genom skrivelser av den 15 april 2008, att anpassa sina befintliga stödordningar senast den 1 september 2008 (5).

(5)

Finland svarade genom en skrivelse av den 30 maj 2008 att man fortfarande var beredd att ändra fiskeriförsäkringssystemet enligt vad som föreslagits 2005 men inte i den omfattning som krävdes enligt de lämpliga åtgärderna. Ett nytt möte mellan kommissionen och Finland hölls den 6 mars 2009.

(6)

Kommissionen skickade en sista begäran om upplysningar den 1 oktober 2009, och meddelade att om Finland inte godtog de föreslagna lämpliga åtgärderna skulle kommissionen tvingas följa det förfarande som anges i artiklarna 19.2 och 4.4 i rådets förordning (EG) nr 659/1999 (6) och inleda det formella granskningsförfarandet enligt artikel 108.2 i EUF-fördraget. Finland svarade genom en skrivelse av den 18 november 2009.

(7)

Eftersom Finland inte har godtagit förslaget om ändringar av detta system i dess helhet beslutade kommissionen att inleda detta förfarande. Beslutet meddelades genom en skrivelse av den 15 september 2010 som offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning  (7).

(8)

Finland svarade genom en skrivelse av den 15 november 2010. Efter det att beslutet offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning mottog kommissionen dessutom synpunkter från tre berörda parter: två skrivelser från två organisationer som företräder finska yrkesfiskare, Finlands Yrkesfiskarförbund rf (skrivelse av den 8 november 2011) och Centralförbundet för Fiskerihushållning (skrivelse av den 16 november 2010), samt en skrivelse från de sex fiskeriförsäkringsföreningar som finns i Finland (skrivelse av den 16 november 2010). Kopior av dessa skrivelser skickades till de finska myndigheterna den 6 december 2010. Företrädare för dessa organisationer kom senare till ett möte hos kommissionen den 13 januari 2011 och lämnade då kompletterande dokumentation.

(9)

Eftersom kommissionen behövde vissa förtydliganden rörande uppgifterna i skrivelsen av den 15 november 2010 hölls ett möte med de finska myndigheterna hos kommissionen den 4 april 2011. De finska myndigheterna skickade även ytterligare uppgifter genom meddelanden av den 13 april 2011 och den 13 maj 2011.

(10)

Eftersom det av de uppgifter som lämnats av Finland framgick att man var beredd att ändra systemet så att det skulle bli förenligt med den inre marknaden uppmanade kommissionen genom en skrivelse av den 6 juli 2011 slutligen Finland att bekräfta sitt officiella åtagande att ändra den lagstiftning som utgör systemets rättsliga grund. Finland skickade ett positivt svar genom en skrivelse av den 19 september 2011.

(11)

Stödordningen grundas på lag nr 331 av den 23 juli 1958, senast ändrad genom lag nr 1236 av den 29 januari 1999 (8). Finland anmälde stödordningen till kommissionen strax efter anslutningen till Europeiska gemenskapen på grundval av artikel 144 a i fördraget om Finlands anslutning till Europeiska unionen. Sedan dess har stödordningen bedömts utgöra befintligt stöd i den mening som avses artikel 88.1 i EG-fördraget (nu artikel 108.1 i EUF-fördraget).

(12)

Försäkringssystemets förmånstagare är fiskeriföretag som varaktigt bedriver fiskeriverksamhet i Finland. Försäkringen erbjuds av sex fiskeriförsäkringsföreningar som täcker hela Finland. Varje förening täcker ett visst geografiskt område.

(13)

Enligt artikel 7 i lagen får varje fiskeriförsäkringsförening ett årligt statligt stöd som motsvarar en del av de skadeersättningar som föreningen har betalat ut enligt försäkringsavtal som omfattas av lagen. Enligt artikel 2 kan skadeersättningar omfatta följande skador:

(14)

I lagen beskrivs också de villkor som ska uppfyllas för att begäran om skadeersättning ska beaktas. Följande villkor är särskilt relevanta för kommissionens bedömning: den försäkrade egendomen ska vara tillräckligt välgjord och fullt funktionsduglig, utrustningen ska vara försäkrad till sitt fulla värde och skadan ska kunna styrkas.

(15)

I sin skrivelse av den 15 november 2004 har Finland förklarat hur stödordningen fungerar i förhållande till de skador fiskeriföretagen drabbas av. För det första finns en självrisk kopplad till det belopp som kan begäras, motsvarande 25 procent om skadan inte överstiger 504,56 euro eller högst 5 procent om skadorna överstiger det beloppet. Efter avdrag för denna självrisk återstår det belopp som den berörda fiskeriförsäkringsföreningen betalar ut till företaget. Den ersättning som staten betalar ut till fiskeriförsäkringsföreningen motsvarar därefter 40 procent av den utbetalda skadeersättningen om skadebeloppet är högst 504,56 euro och 90 procent om skadebeloppet är högre än 504,56 euro.

(16)

I sin senare skrivelse av den 24 november 2005 föreslog Finland att detta system skulle ändras så att statligt stöd endast skulle betalas ut för att kompensera skador som berodde på särskilda betingelser i Finland, bland annat med villkoret att skadan ska ha uppstått norr om 59:e breddgraden.

(17)

Finland beskrev i sin skrivelse av den 15 november 2004 vad man anser vara särskilda betingelser i Finland beträffande fiskerinäringen. Betingelserna beror på klimatförhållandena med bland annat isbildning som kan orsaka skador på både fartyg och utrustning samt minusgrader som kan påverka fartygens motorer. Dessa särskilda betingelser förvärras av faktorer som Finlands marina topografi med grunda vatten och många grund i en vidsträckt skärgård. Under dessa förhållanden är riskerna för förlisning i samband med stormar och strömmar vid nedisning ganska stora. Dessutom finns det en stor sälstam som orsakar stora förluster i fiskerinäringen genom att förstöra fiskeredskapen. Ibland kan även skarvar ge upphov till skador på utrustningen (näten).

(18)

Under perioden 2004–2009 uppgick det årliga antalet händelser som ledde till skadeersättning, de sammanlagda årliga skadeersättningar som betalades ut av fiskeriförsäkringsföreningarna och den del som ersattes av staten till följande:

(19)

Av föreningarnas utbetalningar avser ungefär 50 procent fiskeredskap, 45 procent fartyg och 5 procent övrig utrustning.

(20)

Som redan påpekats (9) anmäldes stödordningen till kommissionen 1995 på grundval av artikel 144 a i fördraget om Finlands anslutning till Europeiska unionen och bedömdes därefter utgöra befintligt stöd i den mening som avses i artikel 88.1 i EG-fördraget. I de riktlinjer som gällde fram till revideringen 2004 fanns en särskild bestämmelse om stöd till försäkringspremier och det var på denna grund som stödordningen betraktades som förenlig med den inre marknaden. Denna bestämmelse ströks vid revideringen 2004.

(21)

Kommissionen inledde detta förfarande eftersom man ansåg att de skador som omfattas av fiskeriförsäkringssystemet inte kan anses ha orsakats av exceptionella händelser eller naturkatastrofer, utan snarare av bestående och strukturella förhållanden, dvs. de bestående och strukturella förhållanden som råder i de finska vatten där fiskeriverksamheten bedrivs.

(22)

I enlighet med riktlinjerna (10) ansåg kommissionen därför att stödet var ett driftsstöd som i princip är oförenligt med den inre marknaden eftersom det har till verkan att öka likviditeten hos de företag som mottar det och eftersom det beviljades utan motkrav på mottagarna.

(23)

Kommissionen godkände inte de finska myndigheternas resonemang, enligt vilket stödordningen var motiverad i egenskap av tjänst av allmänt ekonomiskt intresse i den mening som avses i artikel 106.2 i EUF-fördraget. Finland lade inte fram några särskilda argument som rättfärdigar att försäkringar för fiskeriföretag klassificeras som en sådan tjänst och kommissionen ansåg, med hänsyn till systemets karaktär, att det inte kunde klassificeras som en sådan. Kommissionen påpekade särskilt att fiskeriförsäkringsföreningarna bara erbjuder försäkringstjänster för en särskild grupp av företag vars ekonomiska verksamhet består i att producera varor som säljs på marknaden, nämligen företag som är verksamma inom fiskerinäringen. Därför betvivlade kommissionen starkt att företagsförsäkringar som erbjuds en utvald grupp företag kunde klassificeras som en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse.

(24)

De finska myndigheterna har erinrat om det som främst kännetecknar detta försäkringssystems funktion. De har också lämnat en grundlig beskrivning av de specifika betingelserna för fiskerinäringen i Finland: specifika klimatförhållanden med is och mörker på vintern, skärgårdens topografi med grunda vatten och många grund, samt en stor sälpopulation.

(25)

De har även lämnat information om bristen på försäkringsutbud från den privata försäkringssektorn för fiskerinäringen som kan erbjuda samma försäkringsskydd för den här typen av skador. Till stöd för sin ståndpunkt har de till sitt svar bifogat en skrivelse från Finansbranschens Centralförbund.

(26)

De uppger dessutom att importvärdet motsvarar 6,8 gånger exportvärdet. Under 2009 importerade Finland 95 046 ton fiskeriprodukter till ett värde av 244,5 miljoner euro, medan man exporterade 59 905 ton till ett värde av 36 miljoner euro. Endast 30 procent av den fisk som konsumeras har sitt ursprung i Finland. Den årliga konsumtionen av finska fiskeriprodukter har under perioden 2000–2009 sjunkit från 6,1 kg till 4,5 kg, medan konsumtionen av importerade fiskeriprodukter har ökat från 6,6 kg till 11,2 kg. Enligt de finska myndigheterna visar detta att den berörda stödordningen inte kan ha någon negativ inverkan på konkurrensen.

(27)

De finska myndigheterna erinrar om att kommissionen i sitt beslut om att inleda förfarandet konstaterade att strykningen av bestämmelsen om försäkringspremier i 2004 års riktlinjer innebar att denna typ av statligt stöd inte längre var tillåten. De finska myndigheterna håller inte med om detta. För det första anser de att försäkringssystemet fortfarande är helt motiverat på grund av de specifika klimatförhållandena och geografiska förhållandena i de finska vattnen. Systemet bedömdes dessutom vara förenligt år 2000, trots att denna typ av stöd inte var upptaget i förteckningen över stöd som kunde anses vara förenligt enligt de då gällande riktlinjerna från 1997 (11), i en situation som liknar den som sedan 2004 råder med riktlinjerna från 2004 och 2008.

(28)

I sina kommentarer anger Finland dock att man är beredd att ändra sitt system enligt följande:

(29)

Finland anser att ändringen kan genomföras till den 31 december 2012. Detta uppskov är nödvändigt av två skäl: dels måste den lagstiftning som nu gäller och som utgör den rättsliga grunden för systemet ändras (lag nr 331 av den 23 juli 1958), dels måste de avtal som gäller inom ramen för det befintliga systemet hävas. Det innebär att det nya fiskeriförsäkringssystemet skulle träda i kraft den 1 januari 2013.

(30)

Som redan påpekats (12) bekräftade de finska myndigheterna genom en skrivelse av den 19 september 2011 sitt åtagande att ändra den lagstiftning som utgör den rättsliga grunden för systemet. De uppgav att om kommissionen antar sitt slutliga beslut inom en rimlig tidsperiod kommer de att kunna lägga fram ett förslag till sitt parlament tillräckligt tidigt 2012 för att lagen ska kunna träda i kraft den 1 januari 2013. De betonade dock att det är nödvändigt med en övergångsperiod för att införa de nya bestämmelserna, eftersom villkoren i gällande försäkringsavtal kommer att behöva ändras. De anser att dessa avtalsändringar kan genomföras till den 1 januari 2014 och att de ändrade villkoren kan tillämpas på stöd som beviljas försäkringsgivarna från och med detta datum.

(31)

Två fiskarorganisationer inkom med synpunkter till kommissionen: Finlands Yrkesfiskarförbund rf och Centralförbundet för Fiskerihushållning. Båda organisationerna framhåller i likhet med de finska myndigheterna de specifika betingelserna för fiskeriverksamhet i Finland och bristen på försäkringsutbud för de skador som omfattades. Den ena organisationen (Finlands Yrkesfiskarförbund rf) anmärkte att kommissionen inte hade lagt fram några bevis för att stödordningen kunde påverka konkurrensen mellan medlemsstaterna och påpekade särskilt att yrkesfisket för närvarande står för endast 7 procent av den fisk som konsumeras i landet och att Finlands fiskerinäring och fiskmarknad därför är beroende av importerad fisk. Organisationen anser därför att kommissionens preliminära slutsats i beslutet om att inleda förfarandet saknar grund.

(32)

Fiskeriförsäkringsföreningarna stöder också de finska myndigheternas ståndpunkt. De påpekar att fiskerinäringen i de finska vattnen verkar under mycket specifika klimatmässiga och geografiska förhållanden. De uppger att försäkringssystemet inrättades på grund av bristen på utbud från den privata försäkringssektorn, som inte var beredd att försäkra för sådana risker för en verksamhet av så marginell betydelse som fiske. Fiskeriförsäkringsföreningarna är dessutom skyldiga att försäkra alla fiskare som bedriver verksamhet i de områden som ingår i deras behörighetsområde.

(33)

Enligt artikel 107.1 i EUF-fördraget är ”[o]m inte annat föreskrivs i fördragen, […] stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, oförenligt med den inre marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna”.

(34)

Den skadeersättning som betalas ut till fiskeriföretagen av fiskeriförsäkringsföreningarna kommer delvis från medel som staten beviljar dessa föreningar. Medlen tas ur statens budget. Eftersom skadeersättningen ger företagen inom fiskerisektorn en ekonomisk fördel är det en sektoriell förmån som beviljas med hjälp av statliga medel.

(35)

Enligt EU-domstolens rättspraxis kan redan det faktum att ett företags ställning i förhållande till andra konkurrerande företag stärks genom ett finansiellt stöd det annars inte skulle ha fått under normala affärsförhållanden vara nog för att snedvrida konkurrensen (13). Dessutom kan stöd till ett företag som är verksamt på en marknad som är öppen för handel inom unionen påverka handeln mellan medlemsstaterna (14).

(36)

Eftersom det finns en betydande handel med fiskeriprodukter inom Europeiska unionen stärker denna åtgärd de berörda företagens ställning på den inre marknaden och kan därför snedvrida eller hota att snedvrida konkurrensen och påverka handeln inom unionen (15). Att importen är högre än exporten eller att huvuddelen av de fiskeriprodukter som konsumeras kommer från andra länder är inte relevant. Det visar tvärtom att marknaden för fiskeriprodukter i Finland verkligen är mycket öppen och tyder på att stödet till de finska företagen ger dem en starkare ställning i förhållande till företag i andra medlemsstater samt att det snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen. Inte ens det faktum att mängden importerad fisk som konsumeras har ökat jämfört med mängden inhemsk fisk som konsumeras förändrar denna ståndpunkt. Det tyder bara på att de finska företagen inte har vidtagit de anpassningsåtgärder som var nödvändiga för att anpassa sig till utvecklingen av de ekonomiska villkoren på marknaden för fiskeriprodukter i Finland. Under alla förhållanden får dessa företag ett stöd som stärker deras ställning på den inre marknaden i förhållande till utländska företag.

(37)

Mot bakgrund av detta anses villkoren i artikel 107.1 i EUF-fördraget vara uppfyllda. Slutsatsen blir därför att den ersättning som betalas ut till fiskeriföretagen och som kommer från statsbudgeten är ett statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget.

(38)

Fiskeriförsäkringssystemet är avsett att täcka kostnader som delvis täcks av försäkringspremier. Det rör sig inte om stöd till kostnader för försäkringspremierna i sig. Avsikten är inte att täcka en del av försäkringspremierna utan att täcka en del av kostnaderna för de ersättningsanspråk företagen ställer på fiskeriförsäkringsföreningarna.

(39)

Eftersom dessa anspråk ställs på föreningarna som måste betala ut skadeersättningen, anser kommissionen dock att effekten av stödet är att de försäkringspremier som företagen betalar blir lägre än de skulle ha varit om de berörda fiskeriförsäkringsföreningarna inte kunnat räkna med att få ersättning från staten. Systemet har alltså samma effekt som en stödordning för försäkringspremier. Detta system kan följaktligen anses vara en stödordning för försäkringspremier.

(40)

Kommissionen kan inte hålla med de finska myndigheterna om att situationen när det gäller 2004 och 2008 års riktlinjer är jämförbar med situationen när det gäller 1997 års riktlinjer därför att det inte i några av dessa riktlinjer fanns någon bestämmelse om stöd till försäkringspremier. Att den specifika bestämmelse om sådant stöd som tidigare ingick i 2001 års riktlinjer (16) ströks 2004 visar tydligt att kommissionen i och med 2004 års revidering ansåg att sådant stöd inte längre kunde omfattas av ett undantag från principen om att statligt stöd inte är förenligt med den inre marknaden och anses vara förenligt med denna från och med ikraftträdandet av 2004 års riktlinjer. Detta politiska beslut förändrades inte i samband med nästa revidering av riktlinjerna 2008.

(41)

Dessutom har den övergripande ramen för kommissionens bedömning av statligt stöd till försäkringspremier förändrats. Kommissionen ansåg 2000 (17) att denna statliga stödordning var förenlig för skadeersättningar som var en följd av ”Finlands specifika klimatförhållanden och utsatthet på grund av den långa kuststräckan”. I sin motivering till detta beslut hänvisade kommissionen till situationen inom jordbrukssektorn, där det inte heller fanns någon bestämmelse i riktlinjerna för jordbrukssektorn, men där kommissionen hade som praxis att från fall till fall godkänna stödåtgärder som rör försäkring mot naturkatastrofer och exceptionella händelser. År 2000 förtydligade kommissionen sin politik för både jordbruks- och fiskerisektorn genom att fastställa vilka kriterier som ska gälla vid bedömningen (18) av denna typ av stöd i respektive riktlinjer. Sedan dess finns sådana kriterier fortfarande kvar i riktlinjerna för jordbrukssektorn (19), men inte i riktlinjerna för fiskerisektorn. Medan kommissionen när det gäller jordbrukssektorn har fastställt tydliga kriterier för när stöd till försäkringspremier ska anses vara förenligt med den inre marknaden har alltså dessa kriterier strukits från riktlinjerna för fiskerisektorn. För fiskerisektorn är kommissionen följaktligen skyldig att återgå till den allmänna principen om att statligt stöd inte är förenligt och bedöma en sådan stödordnings eventuella förenlighet på grundval av de bestämmelser som kan vara tillämpliga.

(42)

Den bestämmelse i de nu gällande riktlinjerna som kan vara tillämplig är punkt 4.9, enligt vilken stödåtgärder för vilka det inte finns någon tillämplig bestämmelse i de andra punkterna, där de olika kategorierna av stöd som kan anses vara förenliga med den inre marknaden anges, i princip inte kan anses vara förenliga.

(43)

I undantagsfall kan en stödordning dock anses vara förenlig om medlemsstaten visar att den följer de principer som anges i riktlinjerna och främjar målen för den gemensamma fiskeripolitiken.

(44)

I sitt svar på beslutet att inleda förfarandet lägger de finska myndigheterna fram konkreta förslag på hur systemet ska ändras för att bli mer restriktivt (20). De motiverar dessutom systemets fortsatta existens genom att hänvisa till ett marknadsmisslyckande på försäkringsmarknaden när det gäller försäkringar för en stor del av de berörda skadorna.

(45)

I den skrivelse som bifogas de finska myndigheternas svar bekräftar Finansbranschens Centralförbund att man inte skulle kunna försäkra för alla skador som för närvarande hanteras av fiskeriförsäkringsföreningarna. Försäkringsskyddet skulle vara mycket begränsat eller i en del fall till och med omöjligt, t.ex. beträffande skador på fiskeredskap. Försäkringsbolag kan inte betrakta sådana skador som försäkringsbara eftersom försäkringspremierna i så fall skulle bli orimligt höga.

(46)

Detta visar att fiskeriförsäkringsföreningarna inte har en ställning som gör att de kan snedvrida konkurrensen i förhållande till de privata försäkringsbolagen. Det är detta som kännetecknar marknadsmisslyckandet i Finland när det gäller möjligheterna att försäkra sig mot dessa skador hos privata försäkringsbolag.

(47)

Kommissionen anser att en statlig stödåtgärd som rättar till ett marknadsmisslyckande kan anses vara förenlig med den inre marknaden om den uppfyller syften av allmänt intresse. Detta uppfyller kraven i punkt 4.9 i riktlinjerna rörande överensstämmelse med de principer som fastställs i riktlinjerna och med den gemensamma fiskeripolitikens syften.

(48)

Den gemensamma fiskeripolitikens mål är att säkerställa att levande akvatiska resurser utnyttjas på ett hållbart sätt i ekonomiskt, miljömässigt och socialt hänseende (21). Kommissionen anser att detta system, efter de ändringar som har beskrivits av de finska myndigheterna, skulle bidra till detta. Det skulle vid sidan om bestämmelserna om bevarande och förvaltning för utnyttjandet av dessa resurser möjliggöra fortsatt fiske under de förhållanden som är specifika för Finlands kustvatten, inklusive skador på utrustning (fiskenät) som orsakas av sälar och ibland skarvar. Detta skulle bidra till sunda ekonomiska, miljömässiga och sociala förhållanden för de fiskeriföretag som ställs inför de specifika begränsningar som fiskeriverksamheten i dessa vatten är förknippad med. Det skulle dessutom bidra till att upprätthålla den sociala och ekonomiska strukturen i de berörda kustsamhällena.

(49)

Kommissionen konstaterar även att denna stödordning, efter ändringarna, under alla förhållanden inte kommer att erbjuda någon fullständig ersättning för de berörda skadorna. Det nuvarande systemet med dels en självrisk, dels bara en delvis ersättning för den skadeersättning som betalats ut (22) kommer att kvarstå. Kravet på att det ska finnas en motprestation från stödordningens mottagare i enlighet med punkt 3.3 i riktlinjerna kvarstår därmed.

(50)

Kommissionen anser slutligen att den period som de finska myndigheterna anser vara nödvändig för att ändra stödordningen (23) är godtagbar. Med hänsyn till det lagstiftningsförfarande som krävs är tidsfristen den 1 januari 2013 för att lagen om ändring av den nuvarande rättsliga grunden för stödordningen ska träda i kraft rimlig. Då kommer gällande försäkringsavtal mellan fiskeriföretagen och fiskeriförsäkringsföreningarna dessutom att ha förnyats under år 2012 enligt då gällande villkor och löpa ut under 2013. Det är rimligt att dessa avtal får gälla enligt avtalade villkor tills de löper ut. De kommer därefter återigen förnyas under 2013 i enlighet med de nya villkoren. Den slutliga tidsfristen, den 31 december 2013, och ikraftträdandet av dessa justerade avtal påföljande dag, dvs. den 1 januari 2014, är därför motiverad.

(51)

Mot bakgrund av ovanstående analys konstaterar kommissionen att ”Fiskeriförsäkringssystemet” kan anses vara förenligt med den inre marknaden när det har ändrats i enlighet med följande principer:

(52)

Kommissionen noterar de finska myndigheternas åtagande att ändra den rättsliga grunden för stödordningen i fråga senast den 1 januari 2013, så att villkoren i försäkringsavtalen kan ändras senast den 1 januari 2014.

—

Fartyg som bedriver fiske på öppet hav, vilket i praktiken innebär fartyg som är över 12 meter långa, omfattas inte av systemet.

—

Endast skador som uppstår i Finlands territorialvatten eller dess exklusiva ekonomiska zon ska berättiga till ersättning.

—

Försäkringsskyddet ska endast gälla skador som orsakas av de specifika betingelserna i Finland, dvs. av svåra klimatförhållanden eller geografiska förhållanden (is, snö, kraftiga stormar och rev i grunda vatten) eller av sälar och skarvar, och som drabbar fartyg och fiskeredskap, fortskaffnings- och transportmedel samt annan särskild utrustning för vinterfiske.