Yttrande av Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Rimliga minimilöner i Europa

(förberedande yttrande på begäran av Europaparlamentet/rådet)

(2020/C 429/22)

Föredragande:

Stefano MALLIA och Oliver RÖPKE

Remiss	Europaparlamentet, 30.1.2020
Rättslig grund	Artikel 304 första stycket i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt
Ansvarig sektion	Sektionen för sysselsättning, sociala frågor och medborgarna
Antagande av sektionen	9.7.2020
Antagande vid plenarsessionen	18.9.2020
Plenarsession nr	554
Resultat av omröstningen (för/emot/nedlagda röster)	209/0/8

1.   Slutsatser och rekommendationer

1.1

Covid-19-pandemin har slagit hårt mot Europa. Europeiska unionen och dess medlemsstater står inför en ekonomisk nedgång av historiska mått med dramatiska konsekvenser för människor och företag. Samordnade och beslutsamma politiska åtgärder på kort och medellång sikt behövs för att värna sysselsättningen och inkomsterna och för att säkerställa en snabb och hållbar återstart av den ekonomiska verksamheten, konkurrenskraft och en välfungerande social och ekonomisk modell. Goda arbetstillfällen med skäliga löner – bl.a. rimliga minimilöner i hela Europa – måste vara en del av lösningen. Även ekonomiska faktorer, såsom produktivitet och företagens hållbarhet, måste beaktas. En ändamålsenlig civil dialog är avgörande för att säkerställa ett framgångsrikt resultat och bibehålla medborgarnas förtroende. Det är också viktigt med en stark och ändamålsenlig social dialog samt starka och ändamålsenliga kollektiva förhandlingar för att hantera ekonomiska och arbetsmarknadsrelaterade utmaningar och trygga återhämtningen.

1.2

Detta förberedande yttrande har begärts av Europaparlamentet med hänsyn till ett kommande kommissionsinitiativ om skäliga minimilöner. Arbetstagargruppen och gruppen Mångfald Europa i EESK stöder ståndpunkten att alla arbetstagare i EU bör skyddas genom skäliga minimilöner som möjliggör en skälig levnadsstandard oavsett var de arbetar. Det är en grundläggande rättighet. Arbetsgivargruppen anser att minimilöner är en fråga för den nationella nivån och bör fastställas i enlighet med respektive nationella systems särdrag.

1.3

Det finns stora skillnader mellan nivåerna på den lagstadgade minimilönen i medlemsstaterna, vilket återspeglar de olika nivåerna av ekonomisk och social utveckling, och i vissa medlemsstater är nivån betydligt lägre än lönetröskeln för ”fattigdomsrisk”. EESK har tidigare förklarat sin åsikt att det krävs ytterligare insatser i fråga om lönekonvergens och införandet av minimilöner i medlemsstaterna och samtidigt betonat att de nationella arbetsmarknadsparternas befogenhet och oberoende när det gäller lönesättningsförfarandena måste respekteras fullt ut, i enlighet med nationell praxis (1). Dessa insatser bör även syfta till att stärka de kollektiva förhandlingarna, vilket också skulle bidra till skäligare löner i allmänhet.

1.4

Löner, däribland minimilöner, är en viktig aspekt av Europeiska unionens modell med en social marknadsekonomi. Att säkerställa anständiga minimilöner i alla medlemsstater skulle bidra till att uppnå många EU-mål, däribland uppåtgående lönekonvergens, att förbättra den sociala och ekonomiska sammanhållningen, att undanröja lönegapet mellan könen, att förbättra levnads- och arbetsvillkoren i allmänhet och att sörja för lika villkor på den inre marknaden. Lönerna utgör betalning för utfört arbete och är en av de faktorer som säkerställer ömsesidiga fördelar för företag och arbetstagare. De är kopplade till den ekonomiska situationen i ett land, en region eller en sektor. Förändringar kan påverka sysselsättning, konkurrenskraft och makroekonomisk efterfrågan.

1.5

Minimilöner bör vara skäliga i förhållande till lönefördelningen i de olika länderna och ligga på en nivå som är tillräcklig i realprishänseende, så att de medger en skälig levnadsstandard, samtidigt som de säkerställer hållbarheten hos de företag som tillhandahåller goda arbetstillfällen.

1.6

Kommittén är fortsatt oroad över att generell fattigdom och fattigdom bland förvärvsarbetande fortfarande är ett stort problem i många medlemsstater. Det behövs en heltäckande strategi på EU- och medlemsstatsnivå för att ta itu med dessa problem, bland annat stöd till ändamålsenliga system för aktiv integration, tillsammans med viktiga och stödjande sociala tjänster. Det krävs också välfungerande arbetsmarknader, offentliga arbetsförmedlingar och aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Kommittén har också föreslagit att man gradvis ska närma sig gemensamma miniminormer för arbetslöshetsförsäkring i medlemsstaterna (2). EESK har tidigare efterlyst en bindande EU-ram för en anständig minimiinkomst (3). Medan Arbetstagargruppen och gruppen Mångfald Europa stödde yttrandet, delade Arbetsgivargruppen inte yttrandets vision om ett bindande instrument för en minimiinkomst på EU-nivå.

1.7

Kommissionen har meddelat sin avsikt att föreslå ett rättsligt instrument för att se till att varje arbetstagare i EU har en skälig minimilön. För Arbetstagargruppen och gruppen Mångfald Europa är detta kommissionsinitiativ en viktig del av genomförandet av princip 6 i den europeiska pelaren för sociala rättigheter. Kommissionen har klargjort att avsikten inte är att införa en gemensam ”europeisk minimilön”, att direkt harmonisera nivån på minimilönerna inom EU eller att införa lagstadgade minimilöner i medlemsstater där de kollektiva förhandlingarna har stor täckning och där lönerna uteslutande sätts genom kollektivavtal. Den har även framhållit att den fullt ut kommer att respektera nationella befogenheter, nationella traditioner och särdragen i varje land samt arbetsmarknadsparternas avtalsfrihet och oberoende och att en eventuell åtgärd inte kommer att undergräva välfungerande system för kollektiva förhandlingar.

1.8

I samrådsdokumentet till de europeiska arbetsmarknadsparterna från den andra samrådsfasen om möjliga åtgärder för att ta itu med utmaningarna i fråga om skäliga minimilöner har kommissionen uppgett att den anser att det finns utrymme för lagstiftningsåtgärder och andra åtgärder på EU-nivå enligt artikel 153.1 b i EUF-fördraget, inom gränserna för subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna och de gränser som fastställs i artikel 153.5 i EUF-fördraget. Kommissionen hänvisar till ett direktiv och en rekommendation som de rättsliga instrument som övervägs. Det råder dock oenighet inom EESK om huruvida ett EU-lagstiftningsförslag enligt artikel 153, särskilt ett direktiv, vore lagenligt. EESK konstaterar också att de europeiska arbetsmarknadsparterna har möjlighet att förhandla och ingå avtal enligt artikel 155 i EUF-fördraget.

1.9

Därför erkänner EESK att det finns farhågor beträffande eventuella EU-insatser på detta område. Bland de största farhågorna är att EU inte har någon befogenhet att agera när det gäller ”löneförhållanden”, inklusive lönenivåer, och att sådana insatser skulle kunna påverka arbetsmarknadsparternas oberoende och undergräva system för kollektiva förhandlingar, särskilt i medlemsstater där den lägsta minimilönen sätts genom kollektivavtal. Det råder dessutom oenighet när det gäller mervärdet av EU-insatser, även inom kommittén själv: medan en majoritet av EESK:s ledamöter anser att sådana insatser kan ge mervärde, är andra av annan åsikt.

1.10

Arbetstagargruppen och gruppen Mångfald Europa anser att det krävs insatser eftersom det finns arbetstagare i EU, särskilt utsatta arbetstagare, som inte omfattas av lagstadgade minimilöner och/eller situationer där nivån på minimilönen inte är tillräcklig för att säkerställa en skälig levnadsstandard. Det skulle därför vara fördelaktigt att komma överens om gemensamma EU-trösklar för att fastställa vad ”en skälig levnadsstandard” innebär. Arbetsgivargruppen anser att frågan om trösklar inte ska hanteras med hjälp av EU-insatser, eftersom EU inte har någon befogenhet beträffande lönenivåer.

1.11

EESK underskattar inte komplexiteten i de berörda frågorna. Det är viktigt att en eventuell EU-insats bygger på en noggrann analys och förståelse av situationen och känsliga frågor i medlemsstaterna, och till fullo respekterar arbetsmarknadsparternas roll och oberoende liksom de olika modellerna för arbetsmarknadsrelationer. Det är också mycket viktigt att ett eventuellt EU-initiativ slår vakt om de modeller som används i de medlemsstater där arbetsmarknadsparterna inte anser att lagstadgade minimilöner behövs.

1.12

I enlighet med det val som gjorts på nationell nivå är det arbetsmarknadsparterna, med full respekt för deras oberoende och på den nivå de väljer, som är bäst lämpade att fastställa löner. När det gäller system för att fastställa lagstadgade minimilöner är det viktigt med lämpliga samråd i god tid med arbetsmarknadsparterna, för att säkerställa att båda sidors behov beaktas. EESK beklagar att arbetsmarknadsparterna i vissa medlemsstater inte är tillräckligt delaktiga eller rådfrågade i systemen för att fastställa lagstadgade minimilöner eller justeringsmekanismerna. EESK välkomnar kommissionens erkännande av att det finns utrymme för EU-insatser för att främja betydelsen av kollektiva förhandlingar till stöd för minimilönernas tillräcklighet och täckning. Åtgärder till stöd för kollektiva förhandlingar kan ingå i EU:s insatser för minimilöner, samtidigt som man respekterar de olika nationella systemen för arbetsmarknadsrelationer. Detta ligger i linje med tidigare EESK-rekommendationer där man efterlyst en förstärkning av de kollektiva förhandlingarna och den sociala dialogen och stöd för kapacitetsuppbyggnad hos arbetsmarknadsparterna. Offentliga upphandlingskontrakt skulle också kunna användas som ett kompletterande sätt att stödja kollektiva förhandlingar i hela EU.

2.   Bakgrund och sammanhang

2.1

Europaparlamentet har begärt detta förberedande yttrande mot bakgrund av kommissionens kommande lagstiftningsinitiativ om skäliga minimilöner. Det tyska ordförandeskapet, som inleds i juli 2020, har också uppgett att minimilöner kommer att höra till dess prioriteringar. EESK välkomnar tillfället att ytterligare bidra till diskussionen om vilka åtgärder som kan vidtas på europeisk nivå, med hänsyn tagen till de olika situationerna i medlemsstaterna och fördelningen av befogenheter mellan EU-nivån och den nationella nivån.

2.2

Covid-19-pandemin är den allvarligaste hälsokris, sociala kris och ekonomiska kris som denna generation ställts inför. Utöver de omedelbara nödåtgärder som vidtagits behövs storskaliga, samordnade och beslutsamma politiska åtgärder på kort och medellång sikt för att undvika långvariga negativa effekter på samhället, ekonomin och arbetslivet.

2.3

EU och dess medlemsstater står inför en ekonomisk nedgång av historiska mått. Enligt kommissionens ekonomiska vårprognos kan EU:s totala BNP krympa med 7,5 % 2020 och växa med ca 6 % 2021, dock med stora skillnader mellan medlemsstaterna (4). Företagen, särskilt små och medelstora företag och mikroföretag, står inför aldrig tidigare skådade ekonomiska konsekvenser och svåra beslut för sin överlevnad, inte minst frågan om de ska behålla eller säga upp personal. Flera ekonomiska sektorer har drabbats hårt av nedstängningsåtgärderna, och många företag fruktar en överhängande konkurs, till exempel inom tjänste-, hotell-, restaurang- och catering- samt kultursektorerna.

2.4

De offentliga tjänsterna har drabbats hårt, särskilt hälso- och sjukvården och de sociala trygghetssystemen, som är under press för att hjälpa de behövande. Utan starka offentliga insatser och stödåtgärder kan covid-19 även leda till ökad arbetslöshet, undersysselsättning och fattigdom. Mer en fjärdedel av de svarande i en Eurofound-undersökning om covid-19 uppgav att de hade förlorat sitt arbete antingen tillfälligt (23 %) eller permanent (5 %) (5). Kommissionen beräknar (6) att arbetslösheten i EU kan stiga från 6,7 % till 9 % 2020 innan den sjunker till ca 8 % 2021, återigen med skillnader mellan medlemsstaterna.

2.5

Covid-19-krisen har också tydligt illustrerat den särskilda sårbarheten bland egenföretagare och arbetstagare med atypiska eller osäkra anställningar, som alltför ofta utestängs från de sociala skyddsnät som skulle mildra deras förlorade inkomst eller anställning. Arbetstagare inom samhällsviktiga tjänster har blivit offentligt hyllade för sitt samhällsbidrag, som ofta skett under stort personligt risktagande. Deras anställningar inom t.ex. hälso- och sjukvård, sociala tjänster, detaljhandels- och leveranstjänster samt städtjänster har varit viktiga för hela samhället, men undervärderas ofta och måste värdesättas mer.

2.6

Kvinnor, migrerande arbetstagare och personer från etniska minoriteter – som är överrepresenterade inom vissa av dessa samhällsviktiga sektorer – behöver mer uppmärksamhet för att se till att de får fullständiga arbetstagarrättigheter och kan också behöva bättre skydd genom de sociala skyddsnäten. Unga under 25 år har drabbats särskilt hårt av förlorade arbetstillfällen (inklusive lärlingssystem) och avbrott i utbildningen. De har nu ännu svårare att komma in på arbetsmarknaden, precis som andra utsatta grupper, såsom personer med funktionsnedsättning eller andra som utsätts för diskriminering, som redan var missgynnade när det gäller tillträdet till arbetsmarknaden.

2.7

Europa har inte råd med ytterligare ett förlorat årtionde. Fokus på kort sikt måste vara att skydda företag och arbetstillfällen. Vi måste dra lärdom av insatserna mot 2008 års ekonomiska och finansiella kris, som fick djupgående och långvariga konsekvenser för EU och dess medborgare. Åtgärder måste vidtas för att värna sysselsättningen och inkomsterna och för att möjliggöra en säker och snabb återstart av den ekonomiska verksamheten, i syfte att trygga hållbar tillväxt, en stabilare återhämtning, konkurrenskraft och en mer rättvis, produktiv och välfungerande social och ekonomisk modell. Civil dialog och faktisk medverkan av alla berörda parter är avgörande för att säkerställa ett verkningsfullt svar på covid-19 och bibehålla medborgarnas förtroende.

2.8

En del av lösningen måste vara att skapa goda arbetstillfällen och skäliga löner – däribland minimilöner – som gör att alla arbetstagare kan ha en skälig levnadsstandard och som tar hänsyn till ekonomiska faktorer, bl.a. produktivitet. Kollektiva förhandlingar och social dialog spelar en viktig roll i denna strävan och måste stärkas och/eller stödjas på alla nivåer, i enlighet med de nationella systemen för arbetsmarknadsrelationer.

Den europeiska pelaren för sociala rättigheter och det förnyade åtagandet om skäliga löner och kollektiva förhandlingar i EU

2.9

Genom proklamationen av den europeiska pelaren för sociala rättigheter (den sociala pelaren) under toppmötet i Göteborg i november 2017 bekräftade Europaparlamentet, rådet och kommissionen sitt åtagande att verka för ett rättvisare och mer jämlikt Europa. Pelaren bör tjäna som en kompass för förnyad uppåtgående konvergens mot bättre arbets- och levnadsvillkor och som en vägledning för reformer av arbetsmarknaderna och socialpolitiken.

2.10

EESK har konsekvent framhållit behovet av konkreta åtgärder för att förverkliga pelarens principer. Utöver ökad konkurrenskraft och produktivitet bör i enlighet med princip 6 i pelaren ett centralt fokus för konvergensen vara att främja tillräckliga minimilöner som ger arbetstagare och deras familjer en skälig levnadsstandard med hänsyn till nationella ekonomiska och sociala förhållanden och som fastställs på ett öppet och förutsägbart sätt i enlighet med nationell praxis och med respekt för arbetsmarknadsparternas oberoende (7).

3.   Allmänna kommentarer

3.1   Allmänna överväganden

3.1.1

I sina politiska riktlinjer för Europeiska kommissionen 2019–2024 (8) förklarade ordförande Ursula von der Leyen sin avsikt att ”föreslå ett rättsligt instrument för att se till att varje arbetstagare i EU får en skälig minimilön”. Den 14 januari 2020 inledde kommissionen den första fasen av samråd med arbetsmarknadsparterna enligt artikel 154 i EUF-fördraget om möjliga åtgärder för att ta itu med utmaningarna i fråga om skäliga minimilöner. I den andra fasen av samrådet, som offentliggjordes den 3 juni, beskriver kommissionen behovet av EU-insatser och tydliggör sitt mål att arbeta vidare med ett möjligt rättsligt instrument, dvs. ett direktiv eller en rekommendation.

3.1.2

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén har tidigare förklarat sin åsikt att det krävs ytterligare insatser i fråga om lönekonvergens och införandet av minimilöner i medlemsstaterna och samtidigt betonat att de nationella arbetsmarknadsparternas befogenhet och oberoende när det gäller lönesättningsförfarandena måste respekteras fullt ut, i enlighet med nationell praxis (9). Målet bör vara att se till att minimilönerna i alla EU:s medlemsstater ger alla arbetstagare en skälig levnadsstandard, samtidigt som hänsyn tas till ekonomiska faktorer. Det skulle bidra till EU:s mål om bättre arbets- och levnadsvillkor för medborgarna och kommissionens vision om ”en ambitiösare union”.

3.1.3

EESK har också uttryckt sin oro över den sociala dialogens bristfälliga täckning i vissa medlemsstater och har därför uppgett att social dialog och kollektiva förhandlingar måste främjas på alla lämpliga nivåer, i enlighet med de nationella systemen för arbetsmarknadsrelationer.

3.2   Det bredare sammanhanget

3.2.1

Bredare viktiga överväganden inverkar på den uppåtgående ekonomiska och sociala konvergensen och kampen mot fattigdom, t.ex. avseende hur väl arbetsmarknaderna fungerar, hur de offentliga arbetsförmedlingarna och den aktiva arbetsmarknadspolitiken fungerar samt hur systemen för beskattning, social trygghet (inbegripet arbetslöshetsförmåner), välfärd och utbildning samt den inre marknaden fungerar.

3.2.2

Lönerna är kopplade till den ekonomiska situationen i ett land, en region eller en sektor. Förändringar kan påverka sysselsättning, konkurrenskraft och makroekonomisk efterfrågan. Produktivitet är en viktig faktor för arbetsmarknadens funktion och sysselsättningsutsikterna, särskilt för lågkvalificerade arbetstagare och nykomlingar på arbetsmarknaden, liksom karriärmöjligheterna för dem med minimilön. Alla arbetstagare bör dra nytta av produktivitetsutveckling och tillväxt, även de med lägst löner. Samtidigt är ökad produktivitet, när de sammanlagda kostnaderna för att anställa någon ökar, också mycket viktigt för att säkerställa EU-ekonomins konkurrenskraft. Skatter och lönebikostnader, t.ex. arbetsgivares och arbetstagares socialförsäkringsavgifter, kan ibland leda till stora skillnader mellan brutto- och nettolönen och även påverka såväl arbetstagarens nettolön som arbetsgivarens kostnader.

3.2.3

Minimilöner har också en spridningseffekt på hela lönestrukturen. Procentandelen arbetstagare med minimilön, tendenserna inom löneutveckling, prisnivåer och köpkraft samt nivån på minimilönerna i förhållande till den övergripande lönefördelningen i landet är ytterligare viktiga faktorer som bör beaktas. Minimilöner bör vara skäliga i förhållande till lönefördelningen i de olika länderna och ligga på en nivå som är tillräcklig i realprishänseende, så att de medger en skälig levnadsstandard, samtidigt som de säkerställer hållbarheten hos de företag som tillhandahåller goda arbetstillfällen. Sedan 2010 har de nationella bruttominimilönerna i EU, uttryckt som köpkraftsstandard, konvergerat uppåt, i takt med att framför allt länderna i Central- och Östeuropa konvergerat mot EU-genomsnittet (10). Skillnaderna är dock fortfarande mycket stora och konvergensförloppet har avtagit de senaste åren (11).

3.3   Behovet av rimliga minimilöner i Europa

3.3.1

Rätten till skäliga och rättvisa arbetsvillkor och löner är en grundläggande rättighet som fastställs i internationella och europeiska instrument för mänskliga rättigheter. Löner, däribland minimilöner, är en viktig aspekt av Europeiska unionens modell med en social marknadsekonomi. Lönerna utgör betalning för utfört arbete, är en av de faktorer som säkerställer ömsesidiga fördelar för företag och arbetstagare inom ramen för välfungerande arbetsmarknader och är ofta en central beståndsdel i kollektiva förhandlingar.

3.3.2

Minimilöner har även andra funktioner, t.ex. att skydda arbetstagare mot oproportionerligt låg betalning och fattigdom bland förvärvsarbetande (12). Trots att goda arbetstillfällen fortfarande är den bästa vägen ut ur fattigdom, är en anställning i dagsläget inte en automatisk garanti mot att vara fattig, särskilt inte för dem som inte arbetar heltid. I EU tjänar omkring var tionde arbetstagare ”omkring” eller mindre än den nationella lagstadgade minimilönen (13). År 2018 var en av tio anställda som var 18 år eller äldre i riskzonen för fattigdom, och arbetstagarna i åtta medlemsstater tjänade mindre i reala termer än de gjorde i början av krisen 2008. Under de senaste tio åren har dessutom andelen anställda som riskerar fattigdom ökat i de flesta medlemsstaterna, även om den i vissa medlemsstater har varit densamma eller minskat. I vissa länder är den nuvarande lägsta minimilönen inte tillräcklig för att arbetstagarna ska kunna ta sig ur fattigdom enbart genom förvärvsarbete (14).

3.3.3

Det råder konsensus om att Europeiska unionen och medlemsstaterna måste göra mer för att bekämpa fattigdomen, även bland förvärvsarbetande. I samrådsdokumenten om skäliga minimilöner erkänner kommissionen att rimliga minimilöner kan spela en viktig roll för att minska fattigdomen bland arbetande fattiga. EESK anser att det ändamålsenligaste sättet att minska fattigdomen bland förvärvsarbetande är rimliga minimilöner och en individinriktad, integrerad politik för aktiv integration, som främjar tillgång till en tillräcklig minimiinkomst, arbetsförmedling och goda arbetstillfällen samt till viktiga och stödjande sociala tjänster, i enlighet med kommissionens rekommendation från 2008.

3.3.4

Det finns många orsaker till fattigdom bland förvärvsarbetande, och Eurofound (15) har dragit slutsatsen att trots att en tillräcklig minimilön är grundläggande i alla modeller för socialt skydd för arbetande fattiga är kopplingen mellan minimilöner och fattigdom bland förvärvsarbetande komplex. En viktig faktor att beakta är hushållets sammansättning: en minimilön kan i vissa länder räcka för att skydda en ensamstående vuxen från fattigdomsrisk, men räcker ofta inte för att försörja mer än en person om det inte finns någon mer inkomsttagare i hushållet.

3.3.5

Levnadskostnaderna kan också vara en central faktor som tvingar in hushåll i fattigdom och bör beaktas, i förekommande fall på nationell nivå, när man bedömer om minimilönerna är tillräckliga. Arbetsrelaterade förmåner, sociala förmåner, sociala transfereringar och familjeförmåner kan också spela en viktig roll för att lindra eller förebygga fattigdom bland förvärvsarbetande, beroende på hushållets sammansättning.

3.3.6

Många regeringar har också valt att sänka inkomstskatten och socialförsäkringsavgifterna som ett sätt att höja nettolönerna för arbetstagare med lagstadgad minimilön och andra låginkomsttagare. Detta kan dock få mer omfattande politiska konsekvenser, bland annat försvagade offentliga hälso- och välfärdssystem och offentliga tjänster generellt. Utöver dessa direkta åtgärder tar Eurofound i sin rapport även upp indirekta åtgärder för att bekämpa fattigdom bland förvärvsarbetande (16), men effekterna av dessa är svårbedömda och det behövs en mer specifik utvärdering.

3.3.7

Beträffande frågan om fattigdomsbekämpning på ett bredare plan har EESK tidigare efterlyst en bindande EU-ram för en anständig minimiinkomst, som gör det möjligt att sprida och stödja systemen för minimiinkomst i medlemsstaterna och göra dem ”anständiga” (tillräckliga), som ett första betydelsefullt svar på EU-nivå på det allvarliga och ihållande problemet med fattigdom i EU (17). Medan Arbetstagargruppen och gruppen Mångfald Europa stödde yttrandet, delade Arbetsgivargruppen inte yttrandets vision om ett bindande instrument för en minimiinkomst på EU-nivå, utan föredrog i stället den öppna samordningsmetoden (18). Kommittén har också föreslagit att man gradvis ska närma sig gemensamma miniminormer för arbetslöshetsförsäkring i medlemsstaterna, för att tillhandahålla tillräckliga skyddsnät för arbetstagare som förlorar sitt arbete och som skydd mot fattigdom (19). Det skulle också fungera som en automatisk stabilisator och främja uppåtgående konvergens i EU.

3.3.8

Det krävs även en övergripande strategi, som bland annat också omfattar ändamålsenliga system för minimiinkomster, lämpliga socialförsäkringsreformer och ökade investeringar i offentliga tjänster. För att lyfta ut människor ur fattigdom är det synnerligen lämpligt att fortsätta diskussionerna om hur man kan uppnå gränsen för fattigdomsrisk på EU-nivå (indikatorn för fattigdomsrisk på EU-nivå (20)), i kombination med nationella referensbudgetar för att beräkna kostnaderna för nödvändiga varor och tjänster (inbegripet de olika metoder som används). Dessa bör beakta faktorer för social omfördelning, beskattning och levnadsstandard i varje EU-medlemsstat (21) och bidra till att kontextualisera gränsen för fattigdomsrisk i förhållande till den flerdimensionella fattigdomssituationen.

3.3.9

I nästan alla medlemsstater är kvinnorna överrepresenterade bland löntagare med minimilön (22). Det finns bevis för att rimliga minimilöner också kan ha en positiv effekt på lönegapet mellan kvinnor och män i den lägre delen av löneskalan, om de åtföljs av politiska åtgärder mot strukturella jämställdhetsbrister på arbetsmarknaderna och i samhället. På liknande sätt skulle även andra missgynnade grupper, såsom migrerande arbetstagare, personer med funktionsnedsättning och etniska minoriteter, dra stor nytta av rimliga minimilöner. För att öka sysselsättningsgraden hos arbetstagare med funktionsnedsättning bör dessutom de behöriga offentliga myndigheterna bevilja arbetsgivare lönesubventioner eller skattelättnader för att täcka merkostnader kopplade till deras anställning.

3.3.10

När det gäller frågan om rimliga löner i Europa vill EESK slutligen även framhålla att välfungerande system för kollektiva förhandlingar, särskilt branschvisa sådana, spelar en viktig roll för att lägga grunden till skäliga och tillräckliga löner i hela lönesystemet, inbegripet lagstadgade minimilöner där sådana förekommer. Dessa behövs också för att främja en uppåtgående lönekonvergens mellan och inom länder, liksom för att säkerställa jämvikten mellan sociala och ekonomiska hänsyn.

3.4   Behovet av och genomförbarheten hos åtgärder på EU-nivå

3.4.1

I den första fasen av samråd med arbetsmarknadsparterna beskrev kommissionen olika sätt på vilka EU-insatser skulle kunna ge mervärde: bidra till att säkerställa skäliga minimilöner, hjälpa medlemsstaterna att uppnå uppåtgående konvergens i fråga om arbetsvillkor, säkerställa lika villkor på den inre marknaden och öka låginkomsttagares köpkraft.

3.4.2

I den andra fasen av samråd med arbetsmarknadsparterna har kommissionen tydliggjort målen för EU:s insatser och de politiska målen för ett eventuellt initiativ (23). Enligt kommissionen skulle de allmänna målen för ett sådant initiativ vara att se till att alla arbetstagare i EU skyddas genom en skälig minimilön, som möjliggör en skälig levnadsstandard oavsett var de arbetar, och att minimilöner fastställs på tillräckliga nivåer, samtidigt som de säkerställer tillgång till sysselsättning och tar hänsyn till effekterna på skapandet av arbetstillfällen och konkurrenskraften. En majoritet inom EESK välkomnar de mål som kommissionen har fastställt och anser att de bör eftersträvas genom EU-insatser för skäliga minimilöner. En minoritet anser dock att EU-insatser beträffande några av dessa mål inte skulle vara lämpliga.

3.4.3

Kommissionen har betonat att dess avsikt inte är att införa en gemensam ”europeisk minimilön” eller att direkt harmonisera nivån på minimilönerna inom EU, och har framhållit att den fullt ut kommer att respektera de nationella befogenheterna, de nationella traditionerna och särdragen i varje land samt arbetsmarknadsparternas avtalsfrihet.

3.4.4

Merparten av medlemsstaterna har visserligen en lagstadgad eller nationell minimilön, men det finns stora skillnader i nivåerna på den lagstadgade/nationella minimilönen mellan medlemsstaterna, vilket återspeglar de olika nivåerna av ekonomisk och social utveckling. I januari 2020 låg de lagstadgade minimilönerna i medlemsstaterna på mellan 312 och 2 142 euro i månaden. Minimilönerna ligger vanligen under 600 euro i månaden i de östra delarna av EU och över 1 500 euro i de nordvästra delarna (24). I samrådsdokumentet från den andra samrådsfasen noterar kommissionen att minimilönernas tillräcklighet har förbättrats i de flesta medlemsstaterna (25). Emellertid kvarstår skillnader, och i många medlemsstater ligger den lagstadgade minimilönen vid eller under 50 % av bruttomedianlönen för heltidsarbetande (26) och är betydligt lägre än lönetröskeln för fattigdomsrisk på 60 % av medianlönen, vilket innebär att den inte i sig kan lyfta arbetstagarna ur fattigdom.

3.4.5

Minimilöner bör säkerställa en skälig levnadsstandard. Arbetstagargruppen och gruppen Mångfald Europa anser att nivån på minimilönerna fortfarande inte är tillräcklig i flera medlemsstater och att den lagstadgade nettominimilön som används som referens måste fastställas avsevärt över fattigdomsgränsen – som i EU-sammanhang fastställs med hjälp av indikatorn för fattigdomsrisk på 60 % av hushållens nationella disponibla medianinkomst per konsumtionsenhet efter sociala transfereringar – och vara skälig i förhållande till de allmänna lönerna på arbetsmarknaden. Ett sådant riktmärke skulle säkerställa tillräckliga förmånsnivåer och förhindra att arbetstagare tvingas in i osäkra anställningar med negativa villkor som är kopplade till minimiinkomstsystem. Att höja låglönesegmentet genom att röra sig mot fattigdomssäkrade minimilöner skulle också bredda skattebasen för regeringarna, vilket skulle stödja finansieringen av tillräckliga sociala trygghetssystem. Arbetsgivargruppen anser dock att frågan inte ska hanteras med hjälp av EU-insatser, eftersom EU inte har någon befogenhet beträffande löneförhållanden och särskilt lönenivåer i enlighet med EU-domstolens avgöranden. Enligt förespråkarna för den senare uppfattningen kan man på sin höjd diskutera och utbyta synpunkter genom den öppna samordningsmetoden eller den europeiska planeringsterminen när det gäller hur man kan säkerställa tillräckliga förmånsnivåer och system för tillräckliga minimiinkomster, och hur detta, vid sidan av sysselsättning, kan stödja finansieringen av tillräckliga sociala trygghetssystem.

3.4.6

EESK erkänner de olika farhågorna beträffande eventuella EU-insatser på detta område. I synnerhet råder starkt delade meningar om EU:s befogenheter. Vissa menar att eftersom artikel 153.5 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt utesluter ”löneförhållanden” från EU:s lagstiftningsbefogenheter, finns det inget utrymme för insatser på EU-nivå. Andra, däribland kommissionen, anser däremot att det går att agera på EU-nivå och att artikel 153.5 inte förhindrar detta.

3.4.7

Det finns också farhågor, särskilt i medlemsstater där lägstalönerna enbart eller huvudsakligen fastställs i kollektiva förhandlingar, för att sådana insatser skulle påverka arbetsmarknadsparternas oberoende. Det är därför mycket viktigt att ett eventuellt EU-initiativ slår vakt om de modeller som används i de medlemsstater där arbetsmarknadsparterna inte anser att lagstadgade minimilöner behövs. Likaså bör åtgärder för att främja kollektiva förhandlingar, särskilt branschvisa sådana, fullt ut respektera de olika nationella systemen för arbetsmarknadsrelationer och inte sträva efter en universallösning.

3.4.8

En annan källa till oro är att en EU-politik för lagstadgade minimilöner skulle kunna ha negativa effekter på sysselsättningen, särskilt för ungdomar och lågkvalificerade arbetstagare, och skulle kunna förvärra den bristande efterlevnaden, vilket också skulle kunna knuffa många låginkomsttagare mot den informella ekonomin (27). Detta kan dock motverkas om nivån på minimilönen fastställs på ett lämpligt sätt, dvs. så att den stöder arbetstagarnas inkomster utan att undergräva sysselsättningen, görs beroende av landspecifika faktorer, såsom arbetsgivarnas reaktioner, graden av konkurrens på produkt- och arbetsmarknaderna och interaktionen med andra politiska åtgärder, särskilt skatter och förmåner (28). Det finns konkreta exempel på medlemsstater där införandet av minimilöner inte har påverkat skapandet av arbetstillfällen negativt och där t.o.m. avsevärda ökningar av minimilönen har haft positiva makroekonomiska effekter, bl.a. en ökad sysselsättningstillväxt (29).

3.4.9

EESK inser till fullo komplexiteten i de frågor som ingår i denna debatt och erkänner att minimilöner inte är universallösningen på alla problem. En gemensam EU-strategi med tydliga politiska mål som medlemsstaterna ska uppnå på olika sätt och med garanterad medverkan av arbetsmarknadens parter inom ramen för välfungerande system för kollektiva förhandlingar skulle dock kunna säkerställa arbetstagarnas rätt till en skälig lön och föreningsfrihet och tillgodose arbetsgivarnas behov vad gäller produktivitet och konkurrenskraft. I kombination med bredare åtgärder skulle den även kunna bidra till uppåtgående konvergens och sociala framsteg i hela EU, genom att inkomst- och löneskillnaderna mellan medlemsstaterna minskar, att fattigdomen bland förvärvsarbetande minskar och att lika villkor uppnås på den inre marknaden.

3.4.10

Ett eventuellt EU-initiativ på området skäliga minimilöner som omfattar aspekter för att främja och stödja välfungerande kollektiva förhandlingar för lönesättning måste utformas på grundval av en noggrann analys och förståelse av situationen i medlemsstaterna, och till fullo respektera arbetsmarknadsparternas roll och oberoende liksom de olika modellerna för arbetsmarknadsrelationer.

4.   Mot ett europeiskt lagstiftningsinitiativ för lagstadgade minimilöner, inklusive stöd till och främjande av arbetsmarknadsparternas medverkan

4.1   Begreppet minimilön

4.1.1

Löner påverkas av många olika faktorer, såsom sektor och bransch och deras utsatthet för global konkurrens, levnadskostnader, tillgång och efterfrågan på marknaden, produktivitet, lönefördelning, lönenivåer i kollektivavtal, individuell kompetens och prestation samt beaktande av hur arbetet utförs och värderas. Lönen är en ersättning för det arbete som utförs i enlighet med gällande lagstiftning, kollektivavtal och praxis. Den sammanlagda lönen kan anses omfatta olika inslag, beroende på hur detta fastställs i medlemsstaterna, regionerna eller olika kollektivavtal.

4.1.2

ILO definierar minimilön som den lägsta lön som en arbetsgivare måste ge en arbetstagare för det arbete som utförts under en viss period, vilken inte kan sänkas genom kollektivavtal eller individuella avtal (30). Enligt ILO:s konvention (nr 131) om fastställande av minimilöner (31) ska man vid fastställandet av skäliga minimilöner beakta arbetstagarnas och deras familjers behov, inbegripet den allmänna lönenivån i landet och levnadskostnaderna, samt ekonomiska faktorer såsom produktivitet och sysselsättning. I konventionen föreskrivs också att ingående samråd med arbetsmarknadsparterna ska garanteras när minimilönerna fastställs. De tio EU-medlemsstater (32) som har ratificerat konventionen har alla ett system för lagstadgade minimilöner.

4.1.3

Hur ändamålsenliga lagstadgade minimilöner är beror på många faktorer, som spelar in olika mycket beroende på det nationella sammanhanget, såsom i vilken grad arbetstagarna omfattas, huruvida de fastställs och justeras på en tillräcklig nivå som täcker arbetstagarnas och deras familjers behov, samtidigt som hänsyn tas till ekonomiska faktorer såsom produktivitet, och huruvida arbetsgivarna följer regelverket kring minimilöner (33). Det beror också på om arbetsmarknadsparternas medverkan understöds och om det finns ett effektivt system för kollektiva förhandlingar som kompletterar fastställandet av den lagstadgade minimilönen. EU:s insatser bör stödja nödvändiga förbättringar på bland annat dessa områden.

4.1.4

I de medlemsstater där arbetsmarknadsparterna ansvarar för att fastställa lägstalöner varierar andelen arbetstagare som formellt inte omfattas av sådana avtal från 2 % i Österrike till ca 10 % i Sverige, Finland och Italien och ca 20 % i Danmark. När det gäller Sverige och Danmark bör man hålla i åtanke att majoriteten av de arbetstagare som inte formellt omfattas av minimilöner antingen är välavlönade tjänstemän som tjänar långt över kollektivavtalade lägstalöner, eller arbetande studenter eller andra unga arbetstagare som håller på att ta sig in på arbetsmarknaden. Arbetsgivarna tillämpar i praktiken också ofta sektorbaserade minimilöner på arbetstagare som inte formellt omfattas av minimilöner, utan att vara skyldiga att göra det. I Italien är dock de som inte omfattas antingen informella arbetstagare eller självständiga arbetstagare som arbetar på individuellt fastställda villkor för tillfälligt arbete, särskilt unga arbetstagare.

4.1.5

Kommissionen, rådet och de europeiska arbetsmarknadsparterna har alla understrukit vikten av att främja den sociala dialogen och respektera arbetsmarknadsparternas oberoende, och även uppmanat medlemsstaterna att stödja en förbättrad och välfungerande nationell social dialog (34). Det är viktigt att ett eventuellt initiativ om minimilöner inte undergräver systemet för kollektiva förhandlingar i någon medlemsstat, t.ex. genom att försvaga arbetsmarknadsparternas kontroll över lönerna.

4.2   Nationella system och institutioner för lönesättning i Europeiska unionen

4.2.1

Systemen för fastställande av minimilöner och arbetsmarknadsparternas roll och kapacitet varierar avsevärt från en medlemsstat till en annan, beroende på skillnader i de nationella traditionerna samt olika ekonomiska och sociala faktorer och landets politiska och konstitutionella ramar.

4.2.2

Några medlemsstater har valt en lagstadgad minimilön där lönerna minst måste motsvara en lägstanivå som fastställs i lag. I dessa länder kan det även finnas (högre) branschspecifika eller branschövergripande minimilöner som fastställs av arbetsmarknadsparterna. I andra länder utan en lagstadgad lägstanivå fastställs lönerna uteslutande eller huvudsakligen av arbetsmarknadsparterna i kollektivavtal på riks-, bransch- och/eller företagsnivå.

4.2.3

I medlemsstater med lagstadgade minimilöner tenderar de flesta arbetstagare att omfattas, men undantag kan medges för vissa kategorier, vilket innebär att dessa arbetstagares löner är lägre än den lagstadgade minimilönen. Dessutom förekommer specialnivåer för vissa grupper av arbetstagare i elva medlemsstater (35). Dessa nivåer gäller främst för yngre eller mindre erfarna anställda och/eller lärlingar, men de kan även gälla för icke yrkesutbildade arbetare och personer med funktionsnedsättning, för att nämna några exempel. Vissa länder har också högre nivåer som grundas på de anställdas kompetens (36). Såsom kommissionen uppger kan luckor i täckningen få negativa konsekvenser för dessa arbetstagare och för ekonomin som helhet. Följderna av dessa undantag och även av en bredare täckning av arbetstagare måste bedömas för att förstå de olika nationella tillvägagångssätten och de möjliga skälen till undantagen samt följderna.

4.2.4

I länder utan lagstadgade minimilöner gäller minimilöner endast för arbetstagare som omfattas av kollektivavtal. Även om de kollektiva förhandlingarnas täckning är mycket hög (över 80 %) i de flesta av dessa länder, lämnas i vissa fall en del arbetstagare utanför (37).

4.2.5

Tillräcklighet är en central faktor för att avgöra om lagstadgade minimilöner är ”skäliga” och om de ger arbetstagare och deras familjer en skälig levnadsstandard. Deras nivå i förhållande till den övergripande lönefördelningen i landet bör också beaktas. Arbetstagargruppen och gruppen Mångfald Europa anser att det vore gynnsamt med gemensamma EU-kriterier för de minimitrösklar som krävs för en ”skälig levnadsstandard”. Det finns olika möjligheter att fastställa sådana trösklar, såsom att använda en referenskorg med varor som tillhandahåller mer än bara uppehälle och/eller att fastställa dessa trösklar i förhållande till en procentandel av medianlönen för heltidsarbetande eller bruttogenomsnittslönen för heltidsarbetande. Det är motiverat med ytterligare diskussioner om var dessa trösklar ska ligga och hur de successivt kan uppnås. Arbetsgivargruppen anser att frågan om trösklar inte ska hanteras med hjälp av EU-insatser, eftersom EU inte har någon befogenhet beträffande lönenivåer i enlighet med EU-domstolens avgöranden (38). Det är viktigt att se till att man vid granskningen av lagstadgade minimilöner beaktar deras tillräcklighet och hur ofta de ses över, och att det finns ett tydligt förfarande där arbetsmarknadsparterna deltar fullt ut.

4.2.6

Enligt Europeiska kommittén för sociala rättigheter vid Europarådet omfattar begreppet ”skälig levnadsstandard” mer än de materiella basbehoven såsom mat, kläder och boende, och innefattar även de resurser som krävs för att delta i kultur, utbildning och sociala aktiviteter. Kommittén konstaterade nyligen i sina slutsatser (39) att nivåerna på minimilönerna i olika medlemsstater inte var tillräckliga för att garantera arbetstagarna och deras familjer en skälig levnadsstandard.

4.2.7

Flera medlemsstater tillåter för närvarande att arbetsgivarna gör avdrag från den lagstadgade minimilönen (t.ex. för skador eller inköp av utrustning) eller låter extrabetalningar (t.ex. övertidsersättning eller bonus) ingå i beräkningen av lönen. Europeiska kommittén för sociala rättigheter och andra övervakningsorgan på FN- och ILO-nivå har fastslagit att detta i vissa medlemsstater inte var förenligt med arbetstagarnas rätt till en skälig lön.

4.3   Arbetsmarknadsparternas roll i system för fastställande av lagstadgade minimilöner

4.3.1

Arbetsmarknadsparternas delaktighet i systemen för fastställande av lagstadgade minimilöner varierar mycket. I vissa länder har regeringen tyvärr fattat ensidiga beslut om minimilöner, utan tillräckligt deltagande av eller samråd med arbetsmarknadsparterna.

4.3.2

Mekanismer som medger lämpliga samråd i god tid med arbetsmarknadsparterna bidrar till att se till att olika ekonomiska och arbetsmarknadsrelaterade situationer tas i beaktande. De kan också bidra till överenskommelser mellan de berörda nationella myndigheterna och arbetsmarknadsparterna och ett balanserat resultat där både arbetsgivarnas och arbetstagarnas behov beaktas.

4.3.3

Transparenta, tydliga och stabila kriterier för justeringar av lagstadgade minimilöner, för att se till att de är tillräckliga samtidigt som hänsyn tas till ekonomiska faktorer, bidrar till att förbättra förståelsen av dem och deras förutsägbarhet för arbetsgivare, arbetstagare och deras företrädare. Tyvärr saknas detta i vissa medlemsstater.

4.3.4

Arbetsmarknadsparterna bör på lämpligt sätt, och i enlighet med båda parters behov, vara delaktiga i samråden om lagstadgade minimilöner, bland annat vid fastställandet av lämpliga kriterier för att avgöra vilken nivå som är tillräcklig och vid bedömningen av eventuella justeringar. Dessutom kan stöd från EU och medlemsstaterna för kapacitetsuppbyggnad hos de nationella arbetsmarknadsparterna hjälpa dem att delta i kollektiva förhandlingar, bland annat löneförhandlingar i förekommande fall, och i diskussioner om lagstadgade minimilöner.

4.4   De kollektiva förhandlingarnas roll vid fastställandet av minimilöner

4.4.1

Löner som förhandlas fram av arbetsmarknadsparterna grundas på ett balanserat avtal mellan parterna, vilket är viktigt för att se till att lönerna är rättvisa för båda sidor. Fem av de sex länder där lägstalönerna fastställs i branschvisa kollektiva förhandlingar återfinns också bland de länder där flest arbetstagare omfattas av kollektiva förhandlingar.

4.4.2

EESK välkomnar signalerna om att ett eventuellt kommissionsinitiativ inte skulle syfta till att införa lagstadgade minimilöner i länder där kollektiva förhandlingar har stor täckning och där lönesättningen uteslutande sker genom dessa (40). Detta uttalande återspeglar det faktum att i enlighet med det val som gjorts på nationell nivå är det arbetsmarknadsparterna, med full respekt för deras oberoende och på den nivå de väljer, som är bäst lämpade att utforma och genomföra politiken och mekanismerna för lönesättning.

4.4.3

Kollektiva förhandlingar spelar också en central roll vid fastställandet av lönenivåer i många länder som har en lagstadgad minimilön. De avtal som förhandlas fram där ger ofta högre löner än de löner som regeringen fastställt.

4.5   Behovet av att stödja och främja kollektiva förhandlingar i medlemsstaterna

4.5.1

Effekten av och omfattningen på lagstadgade minimilöner beror på hur de samverkar med annan politik och arbetsmarknadsinstitutionerna. En sådan samverkan är mellan minimilöner och kollektiva förhandlingar. De kollektiva förhandlingarnas relativa styrka i de olika länderna är en av de viktigaste faktorerna för förekomsten av kedjereaktioner och hur stora dessa blir (41).

4.5.2

Där systemen för kollektiva förhandlingar fungerar väl stöder dessa högre sysselsättning och lägre arbetslöshet för alla arbetstagare. Samordning mellan förhandlande enheter hjälper arbetsmarknadsparterna att ta hänsyn till konjunkturläget och löneavtalens makroekonomiska effekter på konkurrenskraften (42).

4.5.3

Rätten till föreningsfrihet, organisationsrätten och den kollektiva förhandlingsrätten är grundläggande rättigheter som fastställs i internationella och europeiska instrument för mänskliga rättigheter. Alla medlemsstater har ratificerat ILO:s konvention (nr 87) angående föreningsfrihet och skydd för organisationsrätten och konvention (nr 98) angående tillämpningen av principerna för organisationsrätten och den kollektiva förhandlingsrätten. Nivån på de kollektiva förhandlingarna och deras täckning varierar betydligt mellan medlemsstaterna, från endast 7 % i Litauen till 98 % i Österrike. Sedan 2000 har de kollektiva förhandlingarnas täckning minskat i 22 medlemsstater och enligt uppskattningar är det nu minst 3,3 miljoner färre arbetstagare som täcks av kollektivavtal.

4.5.4

Enligt en OECD-rapport står de kollektiva förhandlingarna inför såväl gamla utmaningar (såsom minskad täckning och minskad facklig anslutning) som nya, såsom en ökad andel arbetstagare med atypiskt arbete (t.ex. tidsbegränsad deltidsanställning och egenföretagande) som kanske inte har tillgång till kollektiva förhandlingar (43). De kollektiva förhandlingarnas täckning har minskat i nästan alla medlemsstater sedan den ekonomiska och sociala krisens början (44) eftersom den gav upphov till förändringar i löneförhandlingssystemen i många länder och ledde till att den pågående tendensen till decentralisering fortsatte i andra länder. Detta berodde på olika nationella förhållanden och i vissa fall på EU-insatser som ett villkor för ekonomisk undsättning.

4.5.5

EESK har ofta pekat på de utmaningar som de nya och flexibla arbetsformerna innebär, särskilt att många arbetstagare kan hamna utanför strukturerna för kollektiva förhandlingar och facklig representation. Kommittén har även understrukit behovet av att stärka den sociala dialogens och de kollektiva förhandlingarnas roll, bland annat genom EU-stöd till kapacitetsuppbyggnad, gynnsamma och stödjande nationella ramar, säkerställande av båda arbetsmarknadsparters organisatoriska styrka samt upprätthållande av välfungerande system för kollektiva förhandlingar (45).

4.5.6

Föreningsfriheten och organisationsrätten måste också respekteras och främjas. Det är viktigt med diskussioner på nationell nivå och EU-nivå om hur man kan se till att arbetstagare har tillgång till facklig representation och kan utöva den kollektiva organisationsrätten och rätten till kollektiva åtgärder.

4.5.7

EESK välkomnar kommissionens erkännande av att det finns utrymme för EU-insatser för att främja betydelsen av kollektiva förhandlingar till stöd för minimilönernas tillräcklighet och täckning. Åtgärder till stöd för kollektiva förhandlingar kan ingå i EU:s insatser för minimilöner, samtidigt som man respekterar de olika nationella systemen för arbetsmarknadsrelationer. Detta ligger i linje med tidigare EESK-rekommendationer där man efterlyst en förstärkning av de kollektiva förhandlingarna och den sociala dialogen.

5.   Synpunkter från berörda parter: virtuella landsbesök och offentlig hearing

5.1   Översikt/bakgrund till besöken

5.1.1

Vid utarbetandet av yttrandet var det viktigt för EESK att inhämta synpunkter från berörda parter på nationell och europeisk nivå. För att uppnå detta planerades flera landsbesök samt en offentlig hearing med aktörer på EU-nivå. För landsbesöken valdes fem medlemsstater (Polen, Rumänien, Spanien, Sverige och Tyskland) ut på grundval av de kriterier för institutioner som fastställer minimilöner i EU:s medlemsstater som kommissionen fastställt i den första fasen av samråd med arbetsmarknadsparterna. Diskussioner planerades med företrädare för regeringar, nationella lönesättningsorgan, nationella arbetsmarknadsparter och organisationer för fattigdomsbekämpning. På grund av covid-19-pandemin kunde besöken inte äga rum och ersattes med ett halvstrukturerat frågeformulär samt uppföljande videokonferenser med berörda parter.

5.2   Sammanfattning av videokonferenserna

5.2.1

Den största oron beträffande och motståndet mot ett EU-lagstiftningsinitiativ om minimilöner uttrycktes av de svenska företrädarna, där det rådde allmän enighet om att EU inte har befogenhet att vidta åtgärder avseende löner. Den gemensamma oron hos de svenska arbetsmarknadsparterna är att ett EU-initiativ bl.a. skulle påverka nationella löneförhandlingstraditioner och inkräkta på arbetsmarknadsparternas oberoende. De föreslog i stället icke-bindande initiativ för att främja social dialog och kollektiva förhandlingar, samtidigt som de betonade att nationella system är ett resultat av en utveckling som pågått i årtionden och inte kan överföras från ett land till ett annat. I Sverige är de kollektiva förhandlingarnas täckning 90 %, och mindre än 1 % av arbetstagarna tjänar mindre än 60 % av medianlönen (46). Den svenska regeringsföreträdaren stödde arbetsmarknadsparternas ståndpunkter och ansåg att EU har en viktig uppgift när det gäller att bidra till ökad sysselsättning och förbättrad social utveckling. Att ta itu med de sociala utmaningarna är viktigt för sammanhållningen i unionen och för den inre marknaden. De ansåg dock inte att ett rättsligt bindande initiativ, däribland ett direktiv, är den rätta vägen framåt, och anförde att ett EU-initiativ inte får leda till ett krav på medlemsstaterna att införa allmängiltiga kollektivavtal eller lagstadgade minimilöner.

5.2.2

Fackföreningar och civilsamhällesorganisationer i de andra fyra länderna ställde sig bakom insatser på EU-nivå, och vissa nämnde t.o.m. att det kunde ta formen av ett ramdirektiv. Argumenten till stöd för ett sådant initiativ omfattar möjligheten att samordna internationell lönepolitik, bekämpa social dumpning, främja lönekonvergens, minska fattigdomen bland förvärvsarbetande, erbjuda skydd för arbetstagare som inte omfattas av kollektivavtal, undvika utnyttjande av utsatta grupper av arbetstagare, såsom migranter, och bidra till att minska lönegapet mellan könen. Vissa företrädare hänvisade också till möjligheten till gemensamma EU-kriterier för minimitrösklar för tillräckliga minimilöner, genom att t.ex. använda en referenskorg med varor och viktiga tjänster som alla behöver. Flera företrädare nämnde också att ett EU-initiativ om minimilöner borde åtföljas av andra åtgärder, i synnerhet ett direktiv om tillräcklig minimiinkomst och ett initiativ för att stärka den sociala dialogens roll och fackföreningarnas representation.

5.2.3

Arbetsgivarorganisationerna i tre länder (47) uttryckte oro över eller motsatte sig bindande åtgärder. Några uppgav uttryckligen att EU enligt artikel 153 i EUF-fördraget inte har någon befogenhet beträffande löner, och att diskussionen borde inriktas på hur den europeiska planeringsterminen kan förstärkas. Arbetsgivarorganisationerna motsatte sig ett rättsligt initiativ på grund av att det skulle kunna inkräkta på nationella lönesättningssystem och inverka negativt på konkurrenskraften i medlemsstaterna och sysselsättningen, liksom på arbetslösas arbetsmarknadsintegration. De påpekade också att diskussioner om minimilön inte kan isoleras från bredare frågor som påverkar arbetsmarknaden, däribland de sociala trygghetssystemen. I vissa länder uttryckte arbetsgivarföreträdarna oro över lagstadgade minimilöneökningar på grundval av regeringens politiska beslut att höja minimilönerna utan att beakta ekonomiska faktorer. I ett land nämndes också att landsspecifika rekommendationer hade pekat på de negativa konsekvenserna av minimilöneökningar på konkurrenskraften. I ett land nämndes en icke-bindande rekommendation som ett möjligt instrument, och det konstaterades att en förstärkning av kollektiva förhandlingar är en fråga för den nationella nivån och att EU:s stöd behövs för det, särskilt när det gäller kapacitetsuppbyggnad hos arbetsmarknadsparterna.

5.2.4

Regeringsföreträdarna uttryckte inte en lika direkt ståndpunkt som arbetsmarknadsparterna och civilsamhällesorganisationerna gjorde. Medan vissa välkomnade främjandet av ett raminitiativ utan närmare precisering (Tyskland), stödde andra ett ramdirektiv (Spanien). När det gäller kommande steg bekräftade de tyska företrädarna att det tyska ordförandeskapet är angeläget om att stödja den pågående processen under andra halvåret 2020.

5.3   Offentlig hearing

5.3.1

En offentlig hearing anordnades online den 25 juni med deltagande av kommissionsledamoten med ansvar för sysselsättning och sociala rättigheter, Nicolas Schmit, Europaparlamentets föredragande om ”Minskad ojämlikhet med särskilt fokus på fattigdom bland förvärvsarbetande” och samordnarna för sysselsättning och sociala frågor för grupperna EPP och S&D, EFS och BusinessEurope samt Social Platform. Kommissionen upprepade sin avsikt att lägga fram ett rättsligt instrument om skäliga minimilöner i Europa, vilket skulle respektera arbetsmarknadsparternas oberoende, respektera de nationella systemen för kollektiva förhandlingar och inte påverka välfungerande system för kollektiva förhandlingar. Kommissionsledamoten medgav också att frågan om skäliga minimilöner är svår och kontroversiell. Det rådde politisk enighet mellan de tre Europaparlamentsledamöterna om att det krävs EU-insatser för att verka för att se till att arbetstagarna i Europa har en skälig levnadsstandard och ta itu med fattigdom bland förvärvsarbetande. De europeiska arbetsmarknadsparterna höll på att besvara den andra fasen av kommissionens samråd, men det är uppenbart att de har olika uppfattningar om behovet och genomförbarheten av EU-insatser och deras rättsliga grund. Social Platform betonade vikten av att ha både tillräckliga minimiinkomster och minimilöner och att minimilönen måste vara högre än minimiinkomsten.

6.   Utrymme för insatser på EU-nivå

6.1   EU:s regelverk

6.1.1

EESK noterar att det finns ett stort antal instrument på europeisk och internationell nivå som förankrar och stöder begreppet ”skäliga” löner som ger arbetstagare och deras familjer en ”skälig levnadsstandard” (48). EESK noterar att det föreslås att ett EU-lagstiftningsinitiativ om ”skäliga minimilöner” ska läggas fram inom ramen för avdelningen om socialpolitik i EUF-fördraget. Det bör kopplas till unionens mål enligt artikel 3 i EU-fördraget: att främja en social marknadsekonomi med hög konkurrenskraft där full sysselsättning och sociala framsteg eftersträvas, folkens välfärd och en hållbar utveckling i Europa.

6.1.2

Kommittén erkänner även att rättsläget beträffande ett EU-initiativ om minimilöner är mycket komplicerat. EU kan anta rättsliga instrument om arbetsvillkor på grundval av artiklarna 151 och 153.1 b i EUF-fördraget. I fördraget fastställs att bestämmelserna i artikel 153 inte ska tillämpas på ”löneförhållanden”. Å andra sidan finns det EU-rättspraxis och befintliga direktiv där lönefrågan har behandlats som ett centralt arbetsvillkor. Det finns tydligt motstridiga åsikter i denna fråga och EESK konstaterar att kommissionens tillvägagångssätt måste vara balanserat och försiktigt.

6.1.3

De europeiska arbetsmarknadsparterna har också befogenhet att ingå avtal enligt artikel 155 i avdelningen om socialpolitik i EUF-fördraget.

6.2   Ett möjligt EU-lagstiftningsinitiativ om skäliga minimilöner: direktiv eller rådsrekommendation

6.2.1

I fråga om minimilöner ligger ansvaret för att fullgöra åtagandena i den europeiska pelaren för sociala rättigheter främst hos de enskilda medlemsstaterna. Kommissionen har fastställt ett behov av och möjligheter till EU-insatser för skäliga minimilöner. Medan en majoritet av EESK:s ledamöter anser att sådana insatser kan ge mervärde, är andra av annan åsikt. I varje åtgärd som vidtas på EU-nivå måste man fullt ut respektera arbetsmarknadsparternas oberoende och fördelningen av befogenheter mellan EU-nivån och den nationella nivån.

6.2.2

I samrådsdokumentet från den andra fasen av samråd med arbetsmarknadsparterna uppger kommissionen att de EU-instrument som övervägs är ett direktiv eller en rådsrekommendation. Det råder oenighet inom EESK om huruvida ett EU-lagstiftningsinitiativ enligt artikel 153, särskilt ett direktiv, vore lagenligt, eftersom det i artikel 153.5 i EUF-fördraget fastställs att artikelns bestämmelser inte ska tillämpas på löneförhållanden. Efter samrådet med arbetsmarknadsparterna och i avsaknad av en förhandling mellan arbetsmarknadsparterna bör syftet – oavsett vilket instrument kommissionen överväger att använda för ett initiativ om skäliga minimilöner – vara att se till att de lagstadgade minimilönerna, där sådana finns, är skäliga i förhållande till lönefördelningen i landet och säkerställer respekten för arbetstagarnas rätt till en skälig lön och således möjliggör åtminstone en skälig levnadsstandard för arbetstagarna och deras familjer. Man bör också beakta viktiga ekonomiska aspekter, såsom produktivitet.

6.2.3

Enligt kommissionen är både lagstiftningsinstrument och andra instrument möjliga. Den anger att ett direktiv på området ”arbetsvillkor” skulle låta medlemsstaterna bestämma hur de ska genomföra minimikraven och de förfarandemässiga skyldigheter som ska fullgöras. Kommissionen uppger också att om en rådsrekommendation föreslås, skulle genomförandet kunna övervakas genom en särskild ram för riktmärkning inom den europeiska planeringsterminen. Inom denna skulle bland annat principer för mekanismer för ändamålsenliga system för fastställande av lagstadgade löner, arbetsmarknadsparternas medverkan och tillräcklighet kunna diskuteras och övervakas.

6.3   Offentlig upphandling

6.3.1

Offentlig upphandling är ett sätt för offentliga institutioner på EU-nivå och nationell nivå att främja rimliga löner, skäliga arbetsvillkor och kollektiva förhandlingar, samtidigt som man eftersträvar ekonomiska mål, mål som rör tillhandahållande av tjänster av god kvalitet och mål av allmänt intresse. Detta är möjligt i enlighet med ILO:s konvention (nr 94) angående arbetsklausuler (offentliga kontrakt), genom bättre användning av sociala kriterier i befintlig EU-lagstiftning om offentlig upphandling.

6.3.2

Att införa klausuler om kollektiva förhandlingar i EU:s regler om offentlig upphandling, som kräver respekt för rätten till kollektiva förhandlingar och kollektivavtal som ett villkor för tilldelning av alla offentliga kontrakt, skulle kunna vara ett effektivt kompletterande sätt att stödja kollektiva förhandlingar i hela EU.

6.4   Bättre datainsamling

6.4.1

Det finns många områden där EU kan hjälpa medlemsstaterna genom att samla in data och bidra till att, i samråd med arbetsmarknadsparterna, ta fram indikatorer och efterlevnadsverktyg beträffande utvecklingen av lagstadgade minimilöner.

---

(1)  EUT C 125, 21.4.2017, s. 10.

(2)  EUT C 97, 24.3.2020, s. 32.

(3)  EUT C 190, 5.6.2019, s. 1.

(4)  Ekonomisk vårprognos 2020: En djup och ojämn ekonomisk nedgång, och en osäker återhämtning.

(5)  Eurofound (2020), Leva, arbeta och covid-19: Första resultaten – april 2020, Dublin.

(6)  Se fotnot 5.

(7)  Princip 6 – den europeiska pelaren för sociala rättigheter.

(8)  En ambitiösare union, Politiska riktlinjer för nästa Europeiska kommission, 2019–2024.

(9)  Se fotnot 1.

(10)  Eurofound: Minimum wages in 2019 – Annual review (2019).

(11)  B. Galgóczi och J. Drahokoupil, Galgóczi, Condemned to be left behind? Can Central and Eastern Europe emerge from its low-wage model?, ETUI, 2017.

(12)  Arbetstagare som får minimilöner kan dock, beroende på exempelvis hushållets sammansättning, fortfarande behöva förmåner från andra sociala trygghetssystem, arbetsrelaterade förmåner och/eller skattelättnader eller skatteavdrag för att uppnå en godtagbar levnadsstandard.

(13)  Eurofound (2019) Minimum wage in 2019 – Annual review.

(14)  Statutory Minimum Wages in the EU: Institutional Settings and Macroeconomic Implications, IZA Policy Paper nr 124, februari 2017.

(15)  Eurofound (2017), In work poverty in the EU.

(16)  I rapporten identifieras fem kategorier av indirekta åtgärder som kan bidra till att motverka fattigdom bland förvärvsarbetande: tillhandahållande av ekonomiskt överkomlig barnomsorg; flexibla arbetstidsarrangemang; karriärfrämjande eller kompetenshöjande åtgärder; åtgärder som bidrar till en högre levnadsstandard för lågavlönade; åtgärder som skapar inkluderande arbetsmiljöer för att förbättra möjligheterna för migranter, personer med funktionsnedsättning eller andra grupper av missgynnade arbetstagare (se s. 41).

(17)  EUT C 190, 5.6.2019, s. 1. (Yttrandet vann inte Arbetsgivargruppens bifall, se det motyttrande som bifogas EESK:s yttrande.)

(18)  Se motyttrandet i bilagan till EESK:s yttrande (EUT C 190, 5.6.2019, s. 1).

(19)  Se fotnot 2.

(20)  Fastställd till 60 % av den nationella disponibla medianinkomsten per konsumtionsenhet efter sociala transfereringar.

(21)  Detta ligger i linje med EESK:s yttrande ”För ett europeiskt ramdirektiv om en minimiinkomst” (EUT C 190, 5.6.2019, s. 1) från 2019. Se fotnot 13.

(22)  Eurofound (2019), Minimum wages in 2019: Annual review.

(23)  Andra fasen av samråd med arbetsmarknadens parter enligt artikel 154 i EUF-fördraget om möjliga åtgärder för att ta itu med utmaningarna i fråga om skäliga minimilöner.

(24)  Disparities in minimum wages across Europe, Eurostat 03/02/2020 https://ec.europa.eu/eurostat/web/products-eurostat-news/-/DDN-20200203-2

(25)  Kommissionens samrådsdokument från den andra fasen av samråd med arbetsmarknadsparterna.

(26)  Information från den första fasen av samråd med arbetsmarknadsparterna (s. 2), där man hänvisar till Eurostats undersökning av inkomststruktur och EU-Silc-undersökningen (fotnoterna 6 och 7).

(27)  Eurofound (2019) Upward convergence in employment and socioeconomic factors.

(28)  Good Jobs for All in a Changing World of Work, The OECD Jobs Strategy.

(29)  Dube, The impact of minimum wages – review of the international evidence, 2019, London: HM Treasury: https://www.gov.uk/government/publications/impacts-of-minimum-wages-review-of-the-international-evidence; A.oGodøy, M.oReich, Minimum Wage Effects in Low-Wage Areas, IRLE Working Paper 106-19, juni 2019.

(30)  ILO:s expertkommitté om tillämpningen av konventioner och rekommendationer (2014): General Survey on Minimum Wage Systems, punkt 68.

(31)  Konvention (nr 131) om fastställande av minimilöner, 1970, https://www.ilo.org/dyn/normlex/en/f?p=NORMLEXPUB:12100:0::NO::P12100_ILO_CODE:C131.

(32)  Bulgarien, Frankrike, Lettland, Litauen, Malta, Nederländerna, Portugal, Rumänien, Slovenien och Spanien.

(33)  ILO Minimum Wage Policy Guide.

(34)  Se rådets slutsatser ”Nystart för en livaktig social dialog”, http://data.consilium.europa.eu/doc/document/ST-10449-2016-INIT/sv/pdf, och fyrpartsuttalandet från rådets ordförandeskap, kommissionen och arbetsmarknadsparterna, https://ec.europa.eu/social/main.jsp?langId=en&catId=89&newsId=2562.

(35)  Belgien, Frankrike, Irland, Litauen, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Portugal, Rumänien, Spanien och Ungern.

(36)  Se fotnot 22.

(37)  Se fotnot 22.

(38)  EU-domstolen, mål C-268/06 Impact.

(39)  https://www.coe.int/en/web/european-social-charter/-/protection-of-workers-rights-in-europe-shortcomings-found-but-also-positive-developments-in-certain-areas.

(40)  https://ec.europa.eu/commission/presscorner/detail/en/fs_20_51

(41)  Grimshaw, D., Bosch, G. och Rubery, J. (2013), ”Minimum wages and collective bargaining: what types of pay bargaining can foster positive pay equity outcomes?”, British Journal of Industrial Relations, D OI 10.1111 / bji r.12021.

(42)  OECD: Negotiating our way up: Collective bargaining in a changing world of work.

(43)  Se ovan.

(44)  Eurofound: Developments in collectively agreed pay 2000–2017 – Bilaga 1 https://www.eurofound.europa.eu/sites/default/files/ef_publication/field_ef_document/ef18049en.pdf.

(45)  EUT C 303, 19.8.2016, s. 54, EUT C 434, 15.12.2017, s. 30, EUT C 13, 15.1.2016, s. 161, EUT C 125, 21.4.2017, s. 10.

(46)  Enligt det skriftliga bidraget från civilsamhällesorganisationen mot fattigdom EAPN SE är det viktigt att EU verkar för inrättandet av ett system för reglering av minimilöner i alla medlemsstater, men det är också viktigt att respektera de länder som har ett system för kollektiva förhandlingar för att reglera minimilöner.

(47)  Den spanska arbetsgivarorganisationen CEOE kunde inte delta i landssamtalet men uttryckte samma åsikter i sitt skriftliga bidrag.

(48)  1989 års gemenskapsstadga om arbetstagares grundläggande sociala rättigheter, http://aei.pitt.edu/4629/1/4629.pdf; artikel 23.3 i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, https://www.regeringen.se/4a9fab/globalassets/regeringen/bilder/kulturdepartementet/demokrati-och-mr/mr-sidorna/fns-konventioner-om-manskliga-rattigheter.pdf; artikel 7 i den internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, https://www.regeringen.se/4a9fab/globalassets/regeringen/bilder/kulturdepartementet/demokrati-och-mr/mr-sidorna/fns-konventioner-om-manskliga-rattigheter.pdf; artikel 4.1 i Europarådets europeiska sociala stadga från 1961; FN:s mål för hållbar utveckling, särskilt mål 1, mål 8 och mål 10; ILO:s konvention (nr 95) angående rättsskydd för lön från 1949; artikel 4.5 i den europeiska sociala stadgan; ILO:s konvention (nr 173) om skydd av arbetstagares fordringar i händelse av arbetsgivarens insolvens från 1992; artikel 25 i den reviderade europeiska sociala stadgan från 1996, https://www.coe.int/en/web/conventions/full-list/-/conventions/rms/090000168007cf93.