EUR-Lex Access to European Union law

Back to EUR-Lex homepage

This document is an excerpt from the EUR-Lex website

Document 52002AE0863

Yttrande från Ekonomiska och sociala kommittén om "Förslag till rådets rekommendation om tillämpning på egenföretagare av lagstiftningen om hälsa och säkerhet i arbetet" (KOM(2002) 166 slutlig – 2002/0079 CNS)

OJ C 241, 7.10.2002, p. 139–142 (ES, DA, DE, EL, EN, FR, IT, NL, PT, FI, SV)

52002AE0863

Yttrande från Ekonomiska och sociala kommittén om "Förslag till rådets rekommendation om tillämpning på egenföretagare av lagstiftningen om hälsa och säkerhet i arbetet" (KOM(2002) 166 slutlig – 2002/0079 CNS)

Europeiska gemenskapernas officiella tidning nr C 241 , 07/10/2002 s. 0139 - 0142


Yttrande från Ekonomiska och sociala kommittén om "Förslag till rådets rekommendation om tillämpning på egenföretagare av lagstiftningen om hälsa och säkerhet i arbetet"

(KOM(2002) 166 slutlig - 2002/0079 CNS)

(2002/C 241/26)

Den 28 maj 2002 beslutade rådet att i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget rådfråga Ekonomiska och sociala kommittén yttrande om ovannämnda förslag.

Sektionen för sysselsättning, sociala frågor och medborgarna, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 20 juni 2002. Föredragande var Christa Schweng.

Vid sin 392:a plenarsession den 17-18 juli 2002 (sammanträdet den 18 juli 2002) antog Ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 77 röster för, 32 emot och 15 nedlagda röster.

1. Inledning

1.1. Redan i gemenskapens program för arbetarskyddsfrågor 1996-2000 fastställdes att man skulle undersöka om det fanns behov av att utarbeta ett förslag om en rådsrekommendation om hälsa och säkerhet i arbetet för egenföretagare. I detta hänseende gav kommissionen under 1996 den rådgivande kommittén för arbetarskyddsfrågor i uppdrag att yttra sig om ett första förslag till rekommendation. Den rådgivande kommittén lade sammanlagt fram två olika yttranden i ärendet. I ett yttrande från 1997 uppmanades Europeiska kommissionen att utarbeta en rapport om organisationen av hälsa och säkerhet i arbetet för egenföretagare i medlemsstaterna, för att klarare urskilja riktlinjer för möjliga åtgärder.

1.2. Efter det att Europeiska arbetsmiljöbyrån i Bilbao lagt fram en rapport på uppdrag av Europeiska kommissionen, utarbetade den rådgivande kommittén för arbetarskyddsfrågor ett andra yttrande 1999 där man behandlade innehållet i kommissionens förslag. Den rådgivande kommittén föreslog att de enskilda bestämmelserna klarare skulle avgränsas från varandra och formuleras på ett tydligare sätt. Kommissionen har i stor utsträckning tagit hänsyn till den rådgivande kommitténs rekommendationer.

1.3. Man samrådde även med de europeiska arbetsmarknadsparterna inom ramen för den sociala dialogen om hur ett eventuellt gemenskapsinitiativ skulle kunna utformas.

2. Förslagets innehåll

2.1. I kommissionens förslag till rekommendation fastställs följande punkter: Medlemsstaterna skall erkänna egenföretagares rätt och skyldighet att skydda sin hälsa och säkerhet i samma utsträckning som anställda. Egenföretagare bör framför allt omfattas av tillämpningen av lagstiftningen om hälsa och säkerhet i arbetet även om lagstiftningen måste anpassas till egenföretagarnas särskilda situation.

2.2. Egenföretagare bör få tillgång till vissa myndigheter och organ där de kan få information och råd om hur man kan förebygga hälso- och säkerhetsrisker i yrket. De bör också får tillgång till fortbildning om åtgärder på området för hälsa och säkerhet utan att åläggas betydande ekonomiska kostnader.

2.3. Medlemsstaterna skall säkerställa en lämplig övervakning av egenföretagares hälsa med avseende på risker i arbetet. När lagstiftningsåtgärder utarbetas bör man dra nytta av andra medlemsstaters erfarenheter. Medlemsstaterna skall även ansvara för att kontrollera och övervaka att lagstiftningen följs och informera kommissionen om åtgärder som vidtagits för att genomföra rekommendationen fyra år efter dess antagande.

3. Allmänna kommentarer

3.1. Hittills har bara två medlemsstater, Portugal och Irland, införlivat egenföretagare i lagstiftningen för hälsa och säkerhet i arbetet. I dessa båda länder behandlas egenföretagare på samma sätt som andra arbetstagare. Detta gäller delvis även Danmark, Storbritannien och Sverige.

3.2. I de andra medlemsstaterna gäller lagstiftningen för säkerhet och hälsa i arbetet inte egenföretagare med undantag för de områden där man måste samordna verksamheten med egenföretagare (t.ex. på byggarbetsplatser som även omfattas av ett redan gällande EU-direktiv(1)).

3.3. Kommissionen grundar sitt förslag till rekommendation på artikel 308 i fördraget. Man motiverar detta med att artikel 137 i fördraget endast anger direktiv som rättsligt instrument för åtgärder på det här området. Kommittén vill dock tillägga att artikel 137 endast fastställer åtgärder för att införa "Förbättringar, särskilt av arbetsmiljön, för att skydda arbetstagarnas hälsa och säkerhet", vilket innebär att åtgärder för egenföretagare inte omfattas.

3.4. Kommissionen utgår ifrån att egenföretagare har samma rättigheter att skydda sin hälsa som arbetstagare. Kommittén välkomnar denna inställning, men hänvisar till den grundläggande skillnaden mellan egenföretagare och arbetstagare. En arbetstagare är inordnad i en företagsstruktur och kan inte självständigt utforma sin arbetsmiljö.

3.5. Kommissionens rekommendation omfattar inte de arbetstagare som ger sken av att vara egenföretagare, dvs. personer som räknas som egenföretagare men som ofta har ett arbetsförhållande med en tredje part, som kan betecknas som ett anställningsförhållande mellan en arbetsgivare och en anställd. Den rådgivande kommittén uppmanade kommissionen i sitt yttrande från 1999 att i en särskild förklaring framhålla att även dessa egenföretagare omfattas av ramdirektivet. Kommissionen har upprepade gånger framhållit detta, dock bara muntligt. EESK föreslår att kommissionen så snart som möjligt lägger fram en skriftlig förklaring. Kommissionen bör även göra en ansträngning att förbättra definitionen av arbetstagare som ger sken av att vara egenföretagare, för att på ett mer effektivt sätt förhindra missbruk.

3.6. Enligt skäl 4 är egenföretagare de personer som inte utövar sin yrkesverksamhet inom ramen för ett anställningsförhållande med en arbetsgivare, eller mer allmänt, överhuvudtaget inte inom något anställnings- eller beroendeförhållande till en tredje man (t.ex. yrkesverksamma inom fria yrken, egenföretagare, jordbrukare). En egenföretagare kan själv välja vilka uppdrag och arbeten som skall utföras, hur de skall utföras och vilka försiktighetsåtgärder som skall vidtas, respektive vilka risker som kan tas. En egenföretagares beslutsutrymme är därmed betydligt större än en vanlig arbetstagares.

3.7. För att kunna avgöra om en verksamhet innebär vissa risker är det nödvändigt att egenföretagare får tillgång till lämplig information. Egenföretagare bör uppmuntras att göra egna riskbedömningar.

4. Särskilda kommentarer

4.1. Kommittén välkomnar att kommissionen föreslagit ett icke-bindande instrument. Kommittén stöder även kommissionens inställning att egenföretagarna inte enbart skall ha rättigheter utan även vissa skyldigheter vad gäller deras hälsa och säkerhet. För det första bör egenföretagare, om så krävs, skyddas mot sig själva. För det andra måste egenföretagare avskräckas från att försöka vinna konkurrensfördelar i förhållande till dem som respekterar gällande hälso- och säkerhetsföreskrifter. Kommittén konstaterar att egenföretagare för närvarande endast omfattas av lagstiftningen för säkerhet och hälsa i arbetet när arbetstagare som samarbetar med egenföretagare kan komma i fara. Denna princip fastställs redan i direktivet om byggarbetsplatser och i direktivet om byggnadsställningar.

4.2. Kommittén hänvisar också till att ramdirektiv 89/391, som medlemsstaterna införlivat i sin lagstiftning, fastställer rättigheter och skyldigheter för arbetstagare och arbetsgivare. Vem skall göra en riskbedömning av en egenföretagares arbetsplats? Vem skall ansvara för att ge information och instruktioner? Om egenföretagare skall omfattas av ramdirektivet kan man inte behålla denna klara uppdelning.

4.3. Det skulle vara önskvärt om rådets rekommendation inte bara fastställde lagstiftande åtgärder utan även andra åtgärder som gör egenföretagare mer medvetna om sin egen säkerhet och hälsa. Ett exempel på sådana åtgärder skulle kunna vara nationella och sektorsvisa informationskampanjer om egenföretagares säkerhet och hälsa i arbetet. Man skulle också kunna inbegripa egenföretagares säkerhet och hälsa i arbetet i sysselsättningsriktlinjerna och utarbeta motsvarande indikatorer (olycksstatistik för egenföretagare osv.).

4.4. Kommittén välkomnar och stöder rekommendationerna beträffande tillgången till myndigheter eller organ för att säkerställa att egenföretagare får ta del av relevant information. Kommittén ställer sig även bakom rekommendationen om tillgången till fortbildningsåtgärder samt rekommendationen att varken informations- eller fortbildningsåtgärder får innebära så stora ekonomiska kostnader att de verkar avskräckande för egenföretagarna. Vi vill till och med gå ännu längre och framhålla att egenföretagare bör erbjudas så låga kostnader som möjligt för information och fortbildning.

4.5. Vad gäller rekommendationen om övervakningen av egenföretagares hälsa anser kommittén att det är viktigt att egenföretagarna inte ytterligare belastas administrativt. Egenföretagare bör i stället uppmuntras att delta i hälsoövervakningen.

4.6. I fråga om rekommendationen om lämpliga kontroller och viss övervakning av lagstiftning för egenföretagare, anser kommittén, även vad gäller denna rekommendation, att lagstiftande åtgärder inte bör vara det enda instrumentet för att reglera arbetsvillkoren för egenföretagare. Man skulle kunna åtgärda detta genom att lägga till ordet "eventuella" före lagstiftande åtgärder.

4.7. Kommittén välkomnar kommissionens tionde rekommendation, enligt vilken medlemsstaterna måste informera om hur effektiva de åtgärder har varit som vidtagits för att genomföra bestämmelserna i denna rekommendation. Vi håller med om att medlemsstaterna i sina lägesrapporter även bör informera om de nationella bestämmelser beträffande arbetstagarnas skydd som är särskilt svåra att anpassa till egenföretagare. I dessa rapporter bör man även nämna eventuella snedvridningar av konkurrensen. Kommissionen bör sammanfatta de nationella rapporterna och lägga fram sammanfattningen för diskussion inför rådgivande kommittén för arbetarskyddsfrågor.

Bryssel den 18 juli 2002.

Ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Göke Frerichs

(1) Rådets direktiv 92/57 av den 24 juni 1992 om minimikrav för säkerhet och hälsa på tillfälliga eller rörliga byggarbetsplatser.

BILAGA

till Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande

1. Nedanstående text i sektionens yttrande, som fick minst en fjärdedel av de avgivna rösterna ströks till förmån för ett ändringsförslag som antogs av plenarförsamlingen:

Punkt 4.1

"Kommittén välkomnar att kommissionen föreslagit ett icke-bindande instrument men beklagar att man inte i större utsträckning skiljer mellan egenföretagare och arbetstagare när man rekommenderar medlemsstaterna att inte bara ålägga egenföretagarna rättigheter utan även skyldigheter vad gäller deras hälsa och säkerhet. Kommittén anser att egenföretagare endast bör omfattas av lagstiftningen för säkerhet och hälsa i arbetet när arbetstagare som samarbetar med egenföretagare kan komma i fara(1). Denna princip fastställs redan i direktivet om byggarbetsplatser(2) och i direktivet om byggnadsställningar(3)."

Resultat av omröstning

För: 62, emot: 47, nedlagda: 9.

2. Förkastade ändringsförslag

Följande ändringsförslag avslogs under debatten men fick minst en fjärdedel av de avgivna rösterna:

Punkt 4.5

Lägg till följande i slutet av texten: "Kommittén uppmanar kommissionen att undersöka vilka möjligheter som finns för att utveckla en effektiv övervakning i linje med rekommendationerna nedan och med hänsyn tagen till kommitténs synpunkter i punkt 4.1 ovan."

Motivering

Se ändringsförslag 1 rörande punkt 4.1.

Resultat av omröstning

För: 55, emot: 56, nedlagda: 7.

(1) I enlighet med ramdirektiv 89/391 skall arbetsgivaren bedöma om arbetstagarna utsatts för risker.

(2) Rådets direktiv 92/57 av den 24 juni 1992 om minimikrav för säkerhet och hälsa på tillfälliga eller rörliga byggarbetsplatser.

(3) Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/45/EG av den 27 juni 2001 om ändring av rådets direktiv 89/655/EEG om minimikrav för säkerhet och hälsa vid arbetstagares användning av arbetsutrustning i arbetet.

Top