Accept Refuse

EUR-Lex Access to European Union law

This document is an excerpt from the EUR-Lex website

Document 32005L0036

Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer (Text av betydelse för EES)

OJ L 255, 30.9.2005, p. 22–142 (ES, CS, DA, DE, ET, EL, EN, FR, IT, LV, LT, HU, MT, NL, PL, PT, SK, SL, FI, SV)
Special edition in Bulgarian: Chapter 05 Volume 008 P. 3 - 123
Special edition in Romanian: Chapter 05 Volume 008 P. 3 - 123
Special edition in Croatian: Chapter 05 Volume 001 P. 125 - 245

In force

ELI: http://data.europa.eu/eli/dir/2005/36/oj

30.9.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 255/22


EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2005/36/EG

av den 7 september 2005

om erkännande av yrkeskvalifikationer

(text av betydelse för EES)

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 40, artikel 47.1, artikel 47.2 första och tredje meningarna samt artikel 55,

med beaktande av kommissionens förslag (1),

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande (2),

i enlighet med förfarandet i artikel 251 i fördraget (3), och

av följande skäl:

(1)

Enligt artikel 3.1 c i fördraget är ett av gemenskapens mål att avskaffa hindren för fri rörlighet för personer och tjänster mellan medlemsstaterna. För medlemsstaternas medborgare innebär detta bland annat rätten att utöva ett yrke, som egenföretagare eller som anställd, i en annan medlemsstat än den där de har skaffat sig sina yrkeskvalifikationer. I artikel 47.1 i fördraget föreskrivs dessutom att direktiv skall utfärdas som syftar till ömsesidigt erkännande av examens-, utbildnings- och andra behörighetsbevis.

(2)

Efter Europeiska rådets möte i Lissabon den 23—24 mars 2000 antog kommissionen ett meddelande om ”En strategi för tjänster på den inre marknaden”, som särskilt syftar till att göra det lika enkelt att fritt tillhandahålla tjänster inom gemenskapen som inom en medlemsstat. Med anledning av kommissionens meddelande ”Nya europeiska arbetsmarknader, öppna och tillgängliga för alla” gav Europeiska rådet i Stockholm den 23-24 mars 2001 kommissionen i uppdrag att för Europeiska rådets möte våren 2002 lägga fram ”särskilda förslag om en mera enhetlig, öppen och flexibel ordning för erkännande av kvalifikationer”.

(3)

Den garanti som detta direktiv ger personer som har erhållit sina yrkeskvalifikationer i en medlemsstat att få tillträde till samma yrke och utöva det i en annan medlemsstat med samma rättigheter som dess medborgare utesluter inte att den som invandrat och utövar yrket bör uppfylla de icke-diskriminerande villkor som uppställs av den senare staten, under förutsättning att villkoren är objektivt motiverade och proportionerliga.

(4)

För att underlätta friheten att tillhandahålla tjänster bör särskilda regler föreskrivas för att utvidga möjligheten att utöva yrkesverksamhet under hemlandets yrkestitel. För informationssamhällets tjänster som ges på distans gäller även bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden (4).

(5)

Mot bakgrund av de olika system som inrättats för å ena sidan temporärt och tillfälligt tillhandahållande av gränsöverskridande tjänster och å andra sidan etablering bör kriterierna för att skilja mellan dessa två begrepp förtydligas, för det fall att den som tillhandahåller en tjänst flyttar till den mottagande medlemsstatens territorium.

(6)

Det är nödvändigt att garantera att tillhandahållande av tjänster säkras under noggrant iakttagande av skydd för folkhälsa och säkerhet samt konsumentskydd. Särskilda bestämmelser bör därför införas för reglerade yrken som har konsekvenser för folkhälsa eller säkerhet, och som tillfälligt eller temporärt tillhandahåller gränsöverskridande tjänster.

(7)

De mottagande medlemsstaterna får vid behov och i enlighet med gemenskapslagstiftningen föreskriva krav på underrättelse. Dessa krav bör inte leda till en oproportionerlig börda för tjänsteleverantörer och hindra utövandet av friheten att tillhandahålla tjänster eller göra det mindre attraktivt. Behovet av sådana krav bör ses över regelbundet mot bakgrund av de framsteg som görs med att upprätta en gemenskapsram för administrativt samarbete mellan medlemsstaterna.

(8)

Tjänsteleverantören bör omfattas av de disciplinåtgärder som tillämpas i den mottagande medlemsstaten och som har direkt och specifik koppling till yrkeskvalifikationerna, t.ex. definition av yrket, den verksamhet som ett yrke omfattar eller som är reserverad för detta yrke, användningen av titlar och allvarlig försummelse i yrkesutövningen som har ett direkt och specifikt samband med konsumentskydd och konsumentsäkerhet.

(9)

Medan man för etableringsfriheten bibehåller gällande principer och garantier som ligger till grund för de olika systemen för erkännande bör emellertid reglerna i dessa förbättras mot bakgrund av de erfarenheter som gjorts. Dessutom har berörda direktiv ändrats vid flera tillfällen och bestämmelserna i dem bör omarbetas och förenklas genom att de tillämpliga principerna görs mer enhetliga. Följaktligen måste följande rättsakter ersättas och samlas i en enda text: rådets direktiv 89/48/EEG (5) och 92/51/EEG (6) samt Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/42/EG (7) om införande av en ordning för erkännande av kvalifikationer och rådets direktiv 77/452/EEG (8), 77/453/EEG (9), 78/686/EEG (10), 78/687/EEG (11), 78/1026/EEG (12), 78/1027/EEG (13), 80/154/EEG (14), 80/155/EEG (15), 85/384/EEG (16), 85/432/EEG (17), 85/433/EEG (18) och 93/16/EEG (19) om yrkena sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, tandläkare, veterinär, barnmorska, arkitekt, farmaceut och läkare.

(10)

Detta direktiv hindrar inte medlemsstaterna från att, i enlighet med den egna lagstiftningen, erkänna yrkeskvalifikationer som medborgare från tredjeland har erhållit utanför Europeiska unionens territorium. Varje erkännande bör under alla omständigheter göras med beaktande av de minimivillkor för utbildningen som gäller för vissa yrken.

(11)

För de yrken som omfattas av den generella ordningen för erkännande av kvalifikationer, nedan kallad ”den generella ordningen”, bör medlemsstaterna behålla rätten att fastställa en lägsta kvalifikationsnivå i syfte att garantera kvaliteten på de tjänster som tillhandahålls inom deras respektive territorium. Enligt artiklarna 10, 39 och 43 i fördraget bör de dock inte ålägga en medborgare från en medlemsstat att skaffa sig kvalifikationer som de vanligen fastställer genom att endast hänvisa till de examensbevis som utfärdas inom deras eget utbildningssystem, när den berörda personen redan har skaffat sig alla eller en del av dessa kvalifikationer i en annan medlemsstat. Det bör följaktligen föreskrivas att varje mottagande medlemsstat i vilken ett yrke är reglerat är skyldig att ta hänsyn till de kvalifikationer som har förvärvats i en annan medlemsstat och att bedöma om dessa motsvarar de kvalifikationer den kräver. Detta allmänna system för erkännande hindrar emellertid inte att en medlemsstat ålägger en person som där utövar ett yrke särskilda krav på grund av att landet tillämpar yrkesbestämmelser som motiveras av allmänintresset. Sådana bestämmelser kan bland annat avse yrkets organisering, yrkesnormer, inklusive yrkesetiska regler, tillsyn och ansvar. Syftet med detta direktiv är inte att inkräkta på medlemsstaternas berättigade intresse att hindra att vissa medborgare försöker kringgå den nationella lagstiftning som gäller för olika yrken.

(12)

Detta direktiv avser medlemsstaters erkännande av yrkeskvalifikationer som förvärvats i andra medlemsstater. Direktivet omfattar dock inte medlemsstaters erkännande av beslut om erkännande i enlighet med detta direktiv som tagits av andra medlemsstater. En person vars yrkeskvalifikationer erkänts i enlighet med detta direktiv kan följaktligen inte utnyttja detta erkännande för att i sitt ursprungsland åtnjuta andra rättigheter än de som följer av de yrkeskvalifikationer som erhållits i denna medlemsstat, såvida personen i fråga inte kan styrka att han/hon har förvärvat ytterligare yrkeskvalifikationer i den mottagande medlemsstaten.

(13)

För att fastställa systemet för erkännande inom den generella ordningen är det nödvändigt att indela de olika nationella utbildnings- och yrkesutbildningssystemen i olika nivåer. Dessa nivåer, som enbart upprättas för att den generella ordningen skall fungera, påverkar inte alls de nationella strukturerna för utbildning och yrkesutbildning eller medlemsstaternas befogenheter på detta område.

(14)

Den ordning för erkännande som upprättas genom direktiven 89/48/EEG och 92/51/EEG ändras inte. Den som innehar ett examensbevis för postgymnasial yrkesutbildning på minst ett år bör således ges tillträde till ett reglerat yrke i en medlemsstat där tillträdet är betingat av att sökanden innehar ett examensbevis för fyraårig universitets- eller högskoleutbildning, oavsett nivån på det examensbevis som krävs i den mottagande medlemsstaten. Omvänt gäller att om tillträdet till ett reglerat yrke är beroende av avslutad universitets- eller högskoleutbildning på mer än fyra år bör detta tillträde beviljas enbart för den som innehar ett examensbevis för universitets- eller högskoleutbildning på minst tre år.

(15)

I avsaknad av harmonisering av minimikraven i fråga om utbildning för tillträde till de yrken som regleras genom den generella ordningen bör de mottagande medlemsstaterna kunna införa en kompensationsåtgärd. Denna åtgärd bör vara proportionerlig och särskilt ta hänsyn till sökandens yrkeserfarenhet. Erfarenheten visar att ett krav på lämplighetsprov eller anpassningsperiod, varvid invandraren själv får välja, ger tillräckliga garantier i fråga om sökandens kvalifikationsnivå, vilket innebär att varje undantag från denna rätt i varje enskilt fall bör vara motiverat av tvingande hänsyn till allmänintresset.

(16)

För att gynna den fria rörligheten för yrkesutövare och samtidigt säkerställa tillräcklig kvalifikationsnivå bör yrkessammanslutningar och yrkesorganisationer eller medlemsstater ha möjlighet att föreslå gemensamma europeiska plattformar. Det finns anledning att, på vissa villkor och med beaktande av medlemsstaternas behörighet, besluta vilka kvalifikationer som erfordras för utövande av ett yrke på deras respektive territorium och innehållet i och organisationen av utbildnings- och yrkesutbildningssystem samt med beaktande av gemenskapsrätten, i synnerhet gemenskapens konkurrensrätt, ta hänsyn till sådana initiativ i detta direktiv och härvid främja att erkännanden under den generella ordningen sker med mer automatik. De yrkessammanslutningar som kan lägga fram gemensamma plattformar bör vara representativa på nationell och europeisk nivå. En gemensam plattform är en samling kriterier som gör det möjligt att kompensera för största möjliga antal av de väsentliga skillnader som har konstaterats i utbildningskraven i minst två tredjedelar av medlemsstaterna inklusive samtliga medlemsstater som reglerar yrket. Kriterierna kan till exempel omfatta krav på kompletterande utbildning, en handledd anpassningsperiod, lämplighetsprov eller viss föreskriven lägsta nivå av praktik i yrket, eller kombinationer av dessa.

(17)

För att beakta alla situationer för vilka det fortfarande inte finns någon bestämmelse om erkännande av yrkeskvalifikationer, bör den generella ordningen utsträckas till att omfatta de fall som inte täcks av något särskilt system, både när yrket inte omfattas av något av dessa system och när sökanden, trots att yrket omfattas av ett särskilt system, av särskilda och exceptionella skäl inte uppfyller kraven för att omfattas av detta.

(18)

Reglerna för att bevilja tillträde till ett antal industri-, handels- och hantverksverksamheter bör förenklas i de medlemsstater där dessa yrken är reglerade när verksamheten i fråga har utövats i en annan medlemsstat under en skälig tidsperiod som inte ligger alltför långt tillbaka i tiden. Samtidigt bibehålls för dessa verksamheter ett system med automatiskt erkännande grundat på yrkeserfarenhet.

(19)

Den fria rörligheten och det ömsesidiga erkännandet av bevis på formella kvalifikationer som läkare, sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, tandläkare, veterinär, barnmorska, farmaceut och arkitekt bör bygga på den grundläggande principen om automatiskt erkännande av bevis på formella kvalifikationer på grundval av en samordning av minimikraven för utbildningarna. För att få arbeta i medlemsländerna som läkare, sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, tandläkare, veterinär, barnmorska och farmaceut bör det dessutom krävas bevis på vissa formella kvalifikationer som garanterar att den berörda personen har fullgjort en utbildning som uppfyller de fastställda minimikraven. Detta system bör kompletteras med en rad förvärvade rättigheter som de behöriga yrkesutövarna åtnjuter på vissa villkor.

(20)

För att beakta de särdrag som kännetecknar läkarnas och tandläkarnas utbildningssystem och gemenskapens regelverk för ömsesidigt erkännande på detta område är det för alla specialistkompetenser som är erkända vid detta direktivs ikraftträdande motiverat att bibehålla principen om automatiskt erkännande av de specialistkompetenser för läkare och tandläkare som är gemensamma för minst två medlemsstater. För att förenkla systemet bör dock principen om automatiskt erkännande, efter detta direktivs ikraftträdande, begränsas till de nya specialistkompetenser för läkare som är gemensamma för åtminstone två femtedelar av medlemsstaterna. Vidare inverkar detta direktiv inte på medlemsstaternas möjlighet att sinsemellan komma överens om ett automatiskt erkännande, enligt sina egna bestämmelser, för vissa specialistkompetenser för läkare och tandläkare som är gemensamma för dem och som inte omfattas av något automatiskt erkännande enligt detta direktiv.

(21)

Automatiskt erkännande av bevis på formella kvalifikationer som läkare med grundutbildning bör inte inverka på medlemsstaternas behörighet att avgöra huruvida detta bevis på formella kvalifikationer ger rätt till yrkesutövning eller inte.

(22)

Alla medlemsstaterna bör behandla tandläkaryrket som ett särskilt yrke skilt från läkaryrket, oavsett eventuell specialisering i odonto-stomatologi. Medlemsstaterna bör se till att utbildningen av tandläkare ger de färdigheter som krävs för att utöva alla former av verksamhet som innebär förebyggande, diagnos och behandling av anomalier och sjukdomar i tänder, mun, käkar och omkringliggande vävnader. Tandläkaryrket bör utövas av personer som innehar det bevis på formella kvalifikationer som tandläkare som anges i detta direktiv.

(23)

Det har inte framstått som önskvärt att föreskriva en utbildningsväg för barnmorskor som är enhetlig för alla medlemsstaterna. De bör tvärtom ges största möjliga frihet att organisera sin egen utbildning.

(24)

För enkelhetens skull bör beteckningen ”farmaceut” användas för att därmed avgränsa tillämpningsområdet för bestämmelserna om automatiskt erkännande av bevis på formella kvalifikationer, utan att det påverkar de specifika nationella bestämmelser som reglerar dessa verksamheter.

(25)

Personer som innehar bevis på formella kvalifikationer i farmaci är specialister på läkemedelsprodukter och bör i princip ha rätt till ett minimum av verksamhet på detta område i alla medlemsstater. Att ett sådant minsta verksamhetsområde fastställs i detta direktiv bör varken innebära någon begränsning av de former av verksamhet som farmaceuter har tillgång till i medlemsstaterna, bland annat när det gäller biomedicinska analyser, eller att dessa yrkesutövare beviljas monopol, eftersom detta fortfarande tillhör medlemsstaternas behörighetsområde. Bestämmelserna i detta direktiv påverkar inte medlemsstaternas möjlighet att kräva ytterligare utbildning som villkor för tillträde till de former av verksamhet som inte ingår i det minsta samordnade verksamhetsområdet. En mottagande medlemsstat bör därför kunna kräva att de medborgare som innehar något av de bevis på formella kvalifikationer som enligt detta direktiv erkänns automatiskt uppfyller dessa villkor.

(26)

Detta direktiv avser inte samordning av samtliga villkor för att få tillträde till och utöva farmaceutisk verksamhet. Särskilt bör den geografiska fördelningen av apotek och frågan om monopol på utlämning av läkemedel förbli medlemsstaternas ensak. Detta direktiv påverkar inte medlemsstaternas lagar och andra författningar som förbjuder eller uppställer vissa villkor för företagens utövande av viss farmaceutisk verksamhet.

(27)

Arkitektur, byggnaders kvalitet, det sätt på vilket dessa smälter in i omgivningen, respekt för naturliga landskap och stadsmiljön samt det kollektiva och individuella kulturarvet är angelägenheter av allmänt intresse. Därför bör det ömsesidiga erkännandet av kvalifikationer grundas på kvalitativa och kvantitativa kriterier, som garanterar att innehavarna av erkända bevis på formella kvalifikationer kan förstå och ge praktiska uttryck åt enskilda personers, samhällsgruppers och myndigheters behov i fråga om fysisk planering, utformning, projektering och uppförande av byggnader, bevarande och tillvaratagande av det arkitektoniska arvet och bevarande av jämvikt i naturen.

(28)

De nationella bestämmelserna på arkitekturområdet och om tillträde till och utövande av yrkesverksamhet som arkitekt har mycket varierad räckvidd. I de flesta medlemsstater utövas verksamheten på arkitekturområdet rättsligt eller i praktiken av personer som har titeln arkitekt, antingen enbart eller tillsammans med en annan titel. Dessa personer har inte monopol på att utöva denna verksamhet, utom när det föreskrivs i lag. Denna verksamhet eller en del av den kan också utövas av andra yrkeskategorier, särskilt av ingenjörer som fått särskild utbildning i byggande eller byggnadskonst. För enkelhetens skull bör begreppet ”arkitekt” användas för att därmed avgränsa tillämpningsområdet för bestämmelserna om automatiskt erkännande av kvalifikationer på arkitekturområdet, utan att det påverkar de specifika nationella bestämmelser som reglerar dessa verksamheter.

(29)

Om en nationell och europeisk yrkesorganisation eller yrkessammanslutning för ett reglerat yrke inkommer med en rimlig begäran om särskilda bestämmelser om erkännande av kvalifikationer på grundval av en samordning av minimikraven för utbildningarna, bör kommissionen avgöra om det är lämpligt att lägga fram ett förslag om ändring av detta direktiv.

(30)

För att säkerställa att ordningen för erkännande av yrkeskvalifikationer blir effektiv bör enhetliga formföreskrifter och handläggningsregler fastställas för genomförandet samt vissa närmare bestämmelser för utövandet av yrket.

(31)

Eftersom genomförandet av detta direktiv och uppfyllandet av de skyldigheter det medför underlättas av att medlemsstaterna samarbetar sinsemellan och med kommissionen, bör närmare bestämmelser fastställas för ett sådant samarbete.

(32)

Genom att på europeisk nivå införa yrkeskort utfärdade av yrkessammanslutningar eller yrkesorganisationer kan man underlätta yrkesutövarnas rörlighet, särskilt genom att öka takten i utbytet av information mellan den mottagande medlemsstaten och ursprungsmedlemsstaten. Med hjälp av detta yrkeskort bör man kunna följa karriären för en yrkesutövare som etablerar sig i olika medlemsstater. Sådana yrkeskort skulle kunna innehålla uppgifter om yrkesutövarens yrkeskvalifikationer (studier vid universitet eller andra läroanstalter, examensbevis, yrkeserfarenhet), dennes lagenliga etablering, påföljder som denne har ådragit sig i samband med yrkesutövandet samt uppgifter om behörig myndighet. Uppgifterna bör vara helt förenliga med bestämmelserna om uppgiftsskydd.

(33)

Upprättandet av ett nätverk av kontaktpunkter med uppgift att lämna information och bistånd till medlemsstaternas medborgare kommer att göra det möjligt att säkerställa att systemet med erkännande är klart och tydligt. Dessa kontaktpunkter skall ge varje medborgare som så begär och kommissionen all information och alla adresser som behövs för erkännandeförfarandet. Att varje medlemsstat utser en enda kontaktpunkt inom detta nätverk påverkar inte organisationen av befogenheter på nationell nivå. I synnerhet utgör det inget hinder för att på nationell nivå utse flera kontor, eftersom den kontaktpunkt som utses inom nämnda nätverk ansvarar för att samordna med övriga kontor och för att vid behov informera medborgaren om närmare uppgifter om det relevanta behöriga kontoret.

(34)

Administrationen av de olika system för erkännande som har införts genom sektorsdirektiven och den generella ordningen har visat sig vara tung och komplicerad. Administrationen och uppdateringen av detta direktiv för att beakta vetenskapliga och tekniska framsteg bör därför förenklas, särskilt när minimikraven för utbildningarna samordnas för att uppnå automatiskt erkännande av kvalifikationerna. En enda kommitté för erkännande av yrkeskvalifikationer bör inrättas för detta ändamål och det bör finnas garantier för lämplig medverkan av yrkesorganisationerna, även på EU-nivå.

(35)

De åtgärder som är nödvändiga för att genomföra detta direktiv bör antas i enlighet med rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter (20).

(36)

Genom att medlemsstaterna utarbetar en periodisk rapport med statistiska uppgifter om genomförandet av detta direktiv, blir det möjligt att bedöma effekten av ordningen för erkännande av yrkeskvalifikationer.

(37)

Det bör finnas ett lämpligt förfarande för att anta tillfälliga åtgärder, om tillämpningen av en bestämmelse i detta direktiv skulle innebära större svårigheter i en medlemsstat.

(38)

Bestämmelserna i detta direktiv påverkar inte medlemsstaternas rätt att själva utforma sina nationella system för social trygghet och att bestämma vilken verksamhet som måste utövas inom ramen för detta system.

(39)

Livslångt lärande har blivit särskilt viktigt för ett stort antal yrken i och med de snabba tekniska och vetenskapliga framstegen. I detta sammanhang ankommer det på medlemsstaterna att se till att yrkesutövarna genom lämplig fortbildning håller sig underrättade om de tekniska och vetenskapliga framstegen.

(40)

Eftersom målen för detta direktiv, nämligen att rationalisera, förenkla och förbättra reglerna om erkännande av yrkeskvalifikationer, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och de därför bättre uppnås på gemenskapsnivå, får gemenskapen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(41)

Detta direktiv påverkar inte tillämpningen av artikel 39.4 och artikel 45 i fördraget, som bland annat rör notarius publicus.

(42)

I fråga om etableringsrätt och tillhandahållande av tjänster åsidosätter detta direktiv inte andra särskilda rättsliga bestämmelser för erkännandet av yrkeskvalifikationer, till exempel gällande bestämmelser för transportområdet, försäkringsförmedlare och lagstadgade revisorer. Detta direktiv påverkar inte tillämpningen av rådets direktiv 77/249/EEG av den 22 mars 1977 om underlättande för advokater att effektivt begagna sig av friheten att tillhandahålla tjänster (21) eller Europaparlamentets och rådets direktiv 98/5/EG av den 16 februari 1998 om underlättande av stadigvarande utövande av advokatyrket i en annan medlemsstat än den i vilken auktorisationen erhölls (22). Erkännande av juristers yrkeskvalifikationer i syfte att omedelbart utöva yrket under yrkestiteln i den mottagande medlemsstaten omfattas av det här direktivet.

(43)

I den mån de är reglerade omfattar detta direktiv även fria yrken, som enligt detta direktiv utövas av var och en som på grund av särskilda yrkeskvalifikationer personligen, under eget ansvar och yrkesmässigt självständigt utför intellektuella tjänster i allmänhetens och uppdragsgivarens intresse. Yrkesutövningen är i medlemsstaterna vanligen, i överensstämmelse med fördraget, underkastad särskilda rättsliga förpliktelser i enlighet med den nationella lagstiftningen och de bestämmelser som inom lagstiftningens ramar fastställs under självständiga former av respektive representativ yrkesorganisation; genom dessa bestämmelser säkerställs och vidareutvecklas professionaliteten och kvaliteten och förtroendeförhållandet mellan den som utför tjänsten och uppdragsgivaren.

(44)

Detta direktiv påverkar inte de åtgärder som är nödvändiga för att garantera hög hälso- och konsumentskyddsnivå.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

AVDELNING I

ALLMÄNNA BESTÄMMELSER

Artikel 1

Syfte

I detta direktiv fastställs de regler enligt vilka en medlemsstat som kräver bestämda yrkeskvalifikationer för tillträde till eller utövande av ett reglerat yrke inom sitt territorium (nedan kallad ”mottagande medlemsstat”) för tillträde till och utövandet av detta yrke skall erkänna sådana yrkeskvalifikationer som förvärvats i en eller flera andra medlemsstater (nedan kallad ”ursprungsmedlemsstat”) och som ger innehavaren av dessa kvalifikationer rätt att där utöva yrket.

Artikel 2

Räckvidd

1.   Detta direktiv skall gälla för alla de medborgare i en medlemsstat, inbegripet fria yrkesutövare, som vill utöva ett reglerat yrke, antingen som egen företagare eller anställd, i en annan medlemsstat än den där de har förvärvat sina yrkeskvalifikationer.

2.   Varje medlemsstat kan inom sitt territorium, enligt sin egen lagstiftning, tillåta medborgare från medlemsstaterna med yrkeskvalifikationer som inte erhållits i en medlemsstat att utöva ett reglerat yrke enligt artikel 3.1 a. För de yrken som omfattas av avdelning III kapitel III skall detta första erkännande ske i överensstämmelse med de minimikrav på utbildning som anges i det kapitlet.

3.   Om det för ett visst reglerat yrke finns andra särskilda regler för erkännande av yrkeskvalifikationer finns i ett separat instrument i gemenskapslagstiftningen, skall motsvarande bestämmelser i det här direktivet inte gälla.

Artikel 3

Definitioner

1.   I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

a)

reglerat yrke: en eller flera former av yrkesverksamhet där det genom lagar och andra författningar direkt eller indirekt krävs bestämda yrkeskvalifikationer för tillträde till eller utövande av verksamheten eller någon form av denna; i synnerhet skall användandet av en yrkestitel som genom bestämmelser i lagar och andra författningar enbart får användas av den som innehar en viss yrkeskvalifikation utgöra en form av utövande. När första meningen inte är tillämplig, skall ett sådant yrke som avses i punkt 2 betraktas som ett reglerat yrke.

b)

yrkeskvalifikationer: kvalifikationer som intygas i ett bevis på formella kvalifikationer, ett kompetensbevis enligt artikel 11 a i och/eller yrkeserfarenhet.

c)

bevis på formella kvalifikationer: examens-, utbildnings- eller annat behörighetsbevis för en yrkesutbildning som huvudsakligen ägt rum i gemenskapen, utfärdat av en myndighet i en medlemsstat vilken utsetts i enlighet med denna stats lagar och andra författningar. När första meningen inte är tillämplig, skall ett sådant bevis på formella kvalifikationer som avses i punkt 3 betraktas som bevis på formella kvalifikationer.

d)

behörig myndighet: varje myndighet eller organ som medlemsstaterna bemyndigat att utfärda eller ta emot utbildningsbevis och andra handlingar eller upplysningar, samt att ta emot ansökningar och fatta de beslut som avses i detta direktiv.

e)

reglerad utbildning: all utbildning som särskilt utformats för ett visst yrke och som omfattar en eller flera kurser som vid behov kompletteras genom yrkesutbildning, provtjänstgöring eller yrkesutövning.

Utformningen av och nivån på yrkesutbildningen, provtjänstgöringen eller yrkesutövningen skall fastställas i den berörda medlemsstatens lagar och andra författningar, eller övervakas eller godkännas av den för ändamålet utsedda myndigheten.

f)

yrkeserfarenhet: det faktiska och lagliga utövandet av ifrågavarande yrke i en medlemsstat.

g)

anpassningsperiod: utövande av ett reglerat yrke i den mottagande medlemsstaten under en behörig yrkesutövares ansvar, eventuellt åtföljt av kompletterande utbildning. Denna praktik skall bedömas. De detaljerade bestämmelserna för anpassningsperioden och dess utvärdering samt status för en migrerande praktikant skall fastställas av den behöriga myndigheten i den mottagande medlemsstaten.

Den status som personen får i den mottagande medlemsstaten, särskilt när det gäller rätt till vistelse samt skyldigheter, sociala rättigheter och förmåner, ersättningar och arvoden, skall fastställas av de behöriga myndigheterna i nämnda medlemsstat i enlighet med tillämplig gemenskapslagstiftning.

h)

lämplighetsprov: ett prov som endast gäller sökandens yrkeskunnighet och som utarbetas av de behöriga myndigheterna i den mottagande medlemsstaten i syfte att bedöma sökandens förmåga att utöva ett reglerat yrke i denna medlemsstat. För att bevilja genomförande av detta prov skall de behöriga myndigheterna upprätta en förteckning över de ämnen som, utifrån en jämförelse mellan den utbildning som krävs i medlemsstaten och den som sökanden har genomgått, inte omfattas av de examens- eller andra behörighetsbevis som sökanden har.

Lämplighetsprovet skall utformas med beaktande av att sökanden är en behörig yrkesutövare i ursprungsmedlemsstaten eller den medlemsstat han kommer ifrån. Det skall omfatta ämnen valda ur förteckningen och i vilka kunskap är väsentlig för att kunna utöva yrket i den mottagande medlemsstaten. Provet får också omfatta kännedom om de yrkesregler som gäller för ifrågavarande verksamhet i den mottagande medlemsstaten.

De närmare bestämmelserna för lämplighetsprovet och status i den mottagande medlemsstaten för den som vill förbereda sig för provet skall fastställas av de behöriga myndigheterna i denna medlemsstat.

i)

företagsledare: varje person som har varit verksam i ett företag inom ifrågavarande yrkesgren

i)

som företagsledare eller chef för en filial, eller

ii)

som ställföreträdare för ägaren till ett företag eller till en företagsledare, om befattningen innebär att han/hon har ett ansvar motsvarande ägarens eller företagsledarens, eller

iii)

i arbetsledande funktion med arbetsuppgifter av affärsmässig och/eller teknisk art och med ansvar för en eller flera avdelningar inom företaget.

2.   Ett yrke som utövas av medlemmarna i en sådan sammanslutning eller organisation som anges i bilaga I skall betraktas som ett reglerat yrke.

De sammanslutningar eller organisationer som avses i första stycket har särskilt till uppgift att främja och upprätthålla hög standard inom det berörda yrkesområdet. För detta syfte är de föremål för erkännande i en medlemsstat i en speciell form och tilldelar sina medlemmar bevis på formella kvalifikationer, ser till att medlemmarna iakttar de regler för yrkesmässigt uppförande som de föreskriver och ger dem rätten att använda en titel eller en bokstavsförkortning eller att erhålla en ställning som motsvarar detta bevis på formella kvalifikationer.

När en medlemsstat erkänner en sådan sammanslutning eller organisation som avses i första stycket, skall den underrätta kommissionen som skall offentliggöra informationen i Europeiska unionens officiella tidning.

3.   Som bevis på formella kvalifikationer skall också betraktas varje bevis på formella kvalifikationer som utfärdats i tredjeland, om innehavaren har tre års yrkeserfarenhet inom det berörda yrket på den medlemsstats territorium där beviset på formella kvalifikationer erkändes i enlighet med artikel 2.2 och detta har intygats av den medlemsstaten.

Artikel 4

Verkan av erkännandet

1.   Den mottagande medlemsstatens erkännande av yrkeskvalifikationerna skall ge förmånstagaren möjlighet att på samma villkor som medborgarna i denna medlemsstat utöva det yrke som personen i fråga är behörig för i ursprungsmedlemsstaten.

2.   I detta direktiv skall det yrke som sökanden önskar utöva i den mottagande medlemsstaten vara detsamma som sökanden är behörig för i ursprungsmedlemsstaten, om det rör sig om jämförbara verksamheter.

AVDELNING II

FRIHET ATT TILLHANDAHÅLLA TJÄNSTER

Artikel 5

Principen om friheten att tillhandahålla tjänster

1.   Utan att det påverkar särskilda bestämmelser i gemenskapslagstiftningen eller tillämpningen av artiklarna 6 och 7 i detta direktiv får inte medlemsstaterna av skäl som rör yrkeskvalifikationerna inskränka friheten att tillhandahålla tjänster i en annan medlemsstat

a)

om tjänsteleverantören är lagligen etablerad i en medlemsstat för att där utöva samma yrke (nedan kallad ”etableringsmedlemsstaten”) och

b)

om tjänsteleverantören förflyttar sig och om han/hon har utövat yrket under minst två år i etableringsmedlemsstaten under de tio år som föregår tillhandahållandet av tjänsten, om yrket inte är reglerat i den medlemsstaten. Kravet på två års yrkespraktik skall inte tillämpas om yrket eller utbildningen för yrket är reglerad.

2.   Bestämmelserna i denna avdelning skall tillämpas enbart om tjänsteleverantören flyttar till den mottagande medlemsstatens territorium för att temporärt och tillfälligt utöva ett yrke enligt punkt 1.

Huruvida tillhandahållandet av tjänsten är temporärt och tillfälligt skall bedömas från fall till fall, i synnerhet på grundval av tjänstens varaktighet, frekvens, periodicitet och kontinuitet.

3.   En tjänsteleverantör som förflyttar sig skall omfattas av de yrkesregler av yrkesmässig, yrkesrättslig eller administrativ art som har direkt samband med yrkeskvalifikationerna, till exempel yrkesdefinitionen, användningen av titlar och allvarlig försummelse i yrkesutövningen som har direkt och specifikt samband med konsumentskydd och konsumentsäkerhet samt de disciplinära bestämmelser som tillämpas i den mottagande medlemsstaten på personer som utövar samma yrke i den medlemsstaten.

Artikel 6

Undantag

I enlighet med artikel 5.1 skall den mottagande medlemsstaten medge tjänsteleverantörer som är etablerade i en annan medlemsstat undantag från de krav som ställs på yrkesutövare som är etablerade inom den mottagande medlemsstatens territorium i fråga om

a)

tillstånd från, registrering eller medlemskap i en yrkesorganisation eller motsvarande organ; för att underlätta tillämpningen av disciplinära bestämmelser som gäller på territoriet, enligt artikel 5.3 i detta direktiv, får medlemsstaterna föreskriva antingen automatisk tillfällig registrering eller proformamedlemskap i en sådan yrkesorganisation eller motsvarande organ, på villkor att detta inte försenar eller på något sätt försvårar tillhandahållandet av tjänster och inte medför extrautgifter för tjänsteleverantören. En kopia av den underrättelse som avses i artikel 7.1 och i förekommande fall av en förnyad underrättelse, åtföljd, när det gäller yrken som har sådana konsekvenser för folkhälsa och säkerhet som avses i artikel 7.4 eller som omfattas av automatiskt erkännande i enlighet med avdelning III kapitel III, av en kopia av de handlingar som avses i artikel 7.2, skall skickas från den behöriga myndigheten till den relevanta yrkesorganisationen eller motsvarande organ, och detta skall betraktas som en automatisk tillfällig registrering eller ett proformamedlemskap,

b)

anslutning till socialförsäkringssystemet, i syfte att med en försäkringsgivare göra avräkningar för tjänster som tillhandahållits personer som är försäkrade genom ett socialförsäkringssystem.

Tjänsteleverantören skall emellertid på förhand eller, i brådskande fall, efteråt lämna upplysningar till det organ som avses i b om de tjänster som tillhandahålls.

Artikel 7

Förhandsunderrättelse om tjänsteleverantören förflyttar sig

1.   Medlemsstaterna får kräva att en tjänsteleverantör som för första gången förflyttar sig från en medlemsstat till en annan för att tillhandahålla tjänster på förhand skriftligen skall underrätta den behöriga myndigheten i den mottagande medlemsstaten, inklusive uppgifter om eventuellt försäkringsskydd eller annat personligt eller kollektivt skydd rörande yrkesansvar. En sådan underrättelse skall förnyas en gång om året om tjänsteleverantören har för avsikt att tillhandahålla temporära eller tillfälliga tjänster i den medlemsstaten under det året. Tjänsteleverantören får lämna underrättelsen på valfritt sätt.

2.   Vid det första tillhandahållandet av tjänster eller om de faktiska omständigheter som avses i handlingarna ändrats, får medlemsstaterna kräva att underrättelsen åtföljs av följande handlingar:

a)

Bevis på tjänsteleverantörens nationalitet.

b)

Intyg som visar att innehavaren är lagligt etablerad i en medlemsstat för att där bedriva verksamheten i fråga och att det när intyget utfärdas inte finns något förbud, ens tillfälligt, för innehavaren att utöva sitt yrke.

c)

Bevis på yrkeskvalifikationer.

d)

För de fall som avses i artikel 5.1 b bevis i någon form på att tjänsteleverantören har bedrivit verksamheten i fråga under minst två av de föregående tio åren.

e)

För yrkesutövare i säkerhetsbranschen: intyg om att vederbörande inte har dömts för något brott, om medlemsstaterna kräver ett sådant intyg av sina egna medborgare.

3.   Tjänsten skall tillhandahållas under den yrkestitel som används i etableringsmedlemsstaten, om det i denna medlemsstat finns en sådan reglerad titel för yrkesverksamheten i fråga. Denna titel skall anges på (ett av) etableringsmedlemsstatens officiella språk på ett sätt som gör att varje förväxling med yrkestiteln i den mottagande medlemsstaten undviks. I de fall då en sådan yrkestitel inte finns i etableringsmedlemsstaten, skall leverantören ange sitt bevis på formella kvalifikationer på denna medlemsstats officiella språk eller ett av dem. Undantagsvis skall, i de fall som avses i avdelning III kapitel III, tjänsten tillhandahållas under den yrkestitel som används i den mottagande medlemsstaten.

4.   Vid första tillhandahållandet av tjänster, när det gäller de reglerade yrken som har konsekvenser för folkhälsa eller säkerhet och som inte automatiskt erkänns enligt avdelning III kapitel III, kan den behöriga myndigheten i den mottagande medlemsstaten kontrollera tjänsteleverantörens yrkeskvalifikationer innan tjänsterna tillhandahålls för första gången. En sådan förhandskontroll skall vara möjlig endast om ändamålet med kontrollen är att undvika allvarlig skada för tjänstemottagarens hälsa eller säkerhet på grund av tjänsteleverantörens bristande yrkeskvalifikationer och om detta inte går utöver vad som är nödvändigt för det ändamålet.

Inom högst en månad efter det att underrättelsen och åtföljande handlingar inkommit skall den behöriga myndigheten eftersträva att informera tjänsteleverantören om antingen sitt beslut att inte kontrollera hans/hennes kvalifikationer eller om resultatet av denna kontroll. Om det uppstår problem som medför försening, skall den behöriga myndigheten senast efter en månad meddela tjänsteleverantören om orsaken till förseningen och tidsplanen för beslutet som skall fattas senast två månader efter det att myndigheten mottagit de fullständiga handlingarna.

Om väsentlig skillnad föreligger mellan tjänsteleverantörens yrkeskvalifikationer och den utbildning som krävs i den mottagande medlemsstaten skall, i den mån denna skillnad är skadlig för folkhälsa eller säkerhet, den mottagande medlemsstaten erbjuda tjänsteleverantören möjlighet att bevisa att han eller hon har förvärvat den kunskap eller kompetens som fattas, exempelvis genom lämplighetsprov. Under alla omständigheter skall tjänsten kunna tillhandahållas inom en månad efter det att beslutet fattats i enlighet med föregående stycke.

Vid utebliven reaktion från den behöriga myndigheten inom de tidsfrister som fastställs i föregående stycken får tjänsten tillhandahållas.

I de fall då kvalifikationer har kontrollerats enligt denna punkt skall tjänsten tillhandahållas under den mottagande medlemsstatens yrkestitel.

Artikel 8

Administrativt samarbete

1.   De behöriga myndigheterna i den mottagande medlemsstaten får av de behöriga myndigheterna i etableringsmedlemsstaten för varje tillhandahållande av tjänster begära upplysningar om huruvida tjänsteleverantören är lagligen etablerad i denna medlemsstat, följer god sed och inte har ådragit sig yrkesmässiga disciplinära eller straffrättsliga påföljder. De behöriga myndigheterna i etableringsmedlemsstaten skall lämna dessa uppgifter i enlighet med artikel 56.

2.   De behöriga myndigheterna skall se till att det sker utbyte av alla uppgifter som är nödvändiga för att en tjänstemottagares klagomål mot en tjänsteleverantör skall kunna utredas på korrekt sätt. Tjänstemottagaren skall informeras om resultatet av klagomålet.

Artikel 9

Uppgifter som skall lämnas till tjänstemottagarna

I de fall då tjänsterna tillhandahålls under etableringsmedlemsstatens yrkestitel eller enligt tjänsteleverantörens bevis på formella kvalifikationer, får de behöriga myndigheterna i den mottagande medlemsstaten kräva att tjänsteleverantören, utöver andra informationskrav som fastställs i gemenskapsrätten, meddelar tjänstemottagaren vissa eller samtliga av följande uppgifter:

a)

Om tjänsteleverantören är upptagen i ett handelsregister eller annat liknande offentligt register: vilket register det gäller samt registreringsnummer eller motsvarande identifikationsuppgifter som finns i detta register.

b)

Om verksamheten omfattas av ett tillståndssystem i etableringsmedlemsstaten: namn och adress till den behöriga tillsynsmyndigheten.

c)

Yrkessammanslutning eller liknande organisation där tjänsteleverantören är medlem.

d)

Yrkestiteln eller om sådan titel inte finns, tjänsteleverantörens bevis på formella kvalifikationer och den medlemsstat där tjänsteleverantören tilldelades denna titel.

e)

Om tjänsteleverantören bedriver momspliktig verksamhet: det momsregistreringsnummer som avses i artikel 22.1 i rådets sjätte direktiv 77/388/EEG av den 17 maj 1977 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättningsskatter - Gemensamt system för mervärdesskatt: enhetlig beräkningsgrund (23).

f)

Uppgifter om eventuellt försäkringsskydd eller annat personligt eller kollektivt skydd rörande yrkesansvar.

AVDELNING III

ETABLERINGSFRIHET

KAPITEL I

Den generella ordningen för erkännande av bevis på formella kvalifikationer

Artikel 10

Räckvidd

Detta kapitel gäller för alla yrken som inte omfattas av kapitlen II och III i denna avdelning och i följande fall där sökanden, av en specifik och exceptionell anledning, inte uppfyller villkoren i de kapitlen:

a)

För de verksamheter som förtecknas i bilaga IV när invandraren inte uppfyller kraven enligt artiklarna 17, 18 och 19.

b)

För läkare med grundutbildning, specialistläkare, sjuksköterskor med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, tandläkare, specialisttandläkare, veterinärer, barnmorskor, farmaceuter och arkitekter när invandraren inte uppfyller kraven i artiklarna 23, 27, 33, 37, 39, 43 och 49 för faktiskt och lagligt utövande av yrket.

c)

För arkitekter när invandraren innehar ett utbildningsbevis som inte upptas i punkt 5.7.2 i bilaga V.

d)

För läkare, sjuksköterskor, tandläkare, veterinärer, barnmorskor, farmaceuter och arkitekter med bevis på specialistbehörighet efter utbildning som berättigar till en yrkestitel enligt punkterna 5.1.1, 5.2.2, 5.3.2, 5.4.2, 5.5.2, 5.6.2 och 5.7.1 i bilaga V, dock endast för erkännande av specialiseringen i fråga och utan att artikel 21.1 och artiklarna 23 och 27 åsidosätts.

e)

För sjuksköterskor med ansvar för allmän hälso- och sjukvård samt specialistsjuksköterskor med bevis på specialistutbildning som berättigar till en yrkestitel enligt punkt 5.2.2 i bilaga V när invandraren ansöker om erkännande i en annan medlemsstat där yrkesverksamheten i fråga utövas av specialistsjuksköterskor utan utbildning till sjuksköterska inom allmän hälso- och sjukvård.

f)

För specialistsjuksköterskor utan utbildning till sjuksköterska inom allmän hälso- och sjukvård när invandraren ansöker om erkännande i en annan medlemsstat där yrkesverksamheten i fråga bedrivs av sjuksköterskor inom allmän hälso- och sjukvård, specialistsjuksköterskor utan utbildning till sjuksköterska inom allmän hälso- och sjukvård eller specialistsjuksköterskor med bevis på specialistutbildning som berättigar till en yrkestitel enligt punkt 5.2.2 i bilaga V.

g)

För invandrare som uppfyller kraven i artikel 3.3.

Artikel 11

Kvalifikationsnivåer

För tillämpningen av artikel 13 indelas yrkeskvalifikationerna i de nivåer som anges nedan:

a)

ett kompetensbevis som har utfärdats av en behörig myndighet i ursprungsmedlemsstaten vilken utsetts i enlighet med denna stats lagar och andra författningar på grundval av

i)

en utbildning som inte utgör en del av ett utbildnings- eller examensbevis enligt led b, c, d eller e eller ett särskilt prov som inte föregås av någon utbildning eller av att sökanden utövat yrket i en medlemsstat på heltid under tre år i följd eller på deltid under motsvarande tid under de senaste tio åren, eller

ii)

en allmän utbildning på grundskole- eller gymnasienivå som visar att innehavaren besitter allmänna kunskaper.

b)

ett bevis på avslutad gymnasieutbildning, omfattande

i)

allmän utbildning, som kompletterats med annan utbildning än den som avses i led c och/eller med den provtjänstgöring eller yrkesutövning som krävs utöver denna utbildning, eller

ii)

teknisk eller yrkesinriktad utbildning, som i förekommande fall kompletterats med allmän utbildning eller yrkesutbildning enligt led i och/eller med den provtjänstgöring eller yrkesutövning som krävs utöver denna utbildning.

c)

ett examensbevis över avslutad

i)

annan postgymnasial utbildning än den som avses i led d och e på minst ett år eller på deltid under motsvarande tid, för vilken ett av tillträdesvillkoren som regel är en avslutad gymnasieutbildning med den inriktning som krävs för behörighet till universitetsstudier eller högskolestudier eller annan utbildning på likvärdig nivå, samt den yrkesutbildning som eventuellt krävs utöver denna postgymnasiala utbildning, eller

ii)

i fråga om ett reglerat yrke, utbildning med särskild uppläggning motsvarande den utbildningsnivå som anges i led i, som ingår i bilaga II och som ger jämförbar nivå av yrkesskicklighet och förbereder den studerande för jämförbart ansvar och verksamhet. Förteckningen i bilaga II kan ändras i enlighet med förfarandet i artikel 58.2 för att ta hänsyn till utbildning som uppfyller de krav som anges i föregående mening.

d)

ett examensbevis över avslutad utbildning på postgymnasial nivå på minst tre år och högst fyra år, eller på deltid under motsvarande tid, vid universitet eller högskola eller annan utbildningsanstalt på motsvarande nivå samt den yrkesutbildning som eventuellt krävs utöver den postgymnasiala utbildningen.

e)

ett bevis över att innehavaren har avlagt examen från en postgymnasial utbildning på minst fyra år, eller på deltid under motsvarande tid, vid universitet eller högskola eller en annan likvärdig utbildningsanstalt, samt vid behov den yrkesutbildning som eventuellt krävs utöver den postgymnasiala utbildningen.

Artikel 12

Jämställda utbildningar

Varje bevis på formella kvalifikationer eller uppsättning bevis på formella kvalifikationer som utfärdats av en behörig myndighet i en medlemsstat skall, även vad beträffar nivån, jämställas med bevis på formella kvalifikationer över utbildning enligt artikel 11, på villkor att beviset gäller en avslutad utbildning som erhållits i gemenskapen och som är erkänd som likvärdig av denna medlemsstat samt där ger samma rätt till tillträde eller utövande av ett yrke eller förbereder för utövande av detta yrke.

Enligt samma villkor som anges i första stycket skall även varje yrkeskvalifikation som, även om den inte uppfyller de krav som fastställts i ursprungsmedlemsstatens lagar och andra författningar för tillträde till eller utövande av ett yrke, tilldelar innehavaren förvärvade rättigheter i kraft av dessa bestämmelser jämställas med sådant bevis på formella kvalifikationer. Detta gäller i synnerhet om ursprungsmedlemsstaten höjer de utbildningskrav som är en förutsättning för tillträde till och utövande av ett yrke, och om en person som genomgått tidigare utbildning, som inte uppfyller de nya kvalifikationskraven, åtnjuter förvärvade rättigheter i kraft av nationella bestämmelser i lag eller andra författningar. I detta fall betraktar den mottagande medlemsstaten, för tillämpningen av artikel 13, denna tidigare utbildning som motsvarande nivån på den nya utbildningen.

Artikel 13

Villkor för erkännande

1.   När det i en mottagande medlemsstat krävs bestämda yrkeskvalifikationer för tillträdet till eller utövandet av ett reglerat yrke, skall den behöriga myndigheten i den medlemsstaten ge sökande tillträde till yrket och rätt att utöva det på samma villkor som gäller för landets egna medborgare, om sökandena innehar det kompetensbevis eller bevis på formella kvalifikationer som krävs av en annan medlemsstat för tillträdet till eller utövandet av yrket inom dess territorium.

Kompetensbevis eller bevis på formella kvalifikationer skall uppfylla följande krav:

a)

De skall ha utfärdats av en behörig myndighet i en medlemsstat, vilken utsetts i enlighet med denna stats lagar och andra författningar.

b)

De skall intyga att innehavarens yrkeskvalifikationer minst motsvarar den nivå som ligger omedelbart före den som den mottagande medlemsstaten kräver, i enlighet med artikel 11.

2.   Tillträde till yrket och rätten att utöva det enligt punkt 1 skall också beviljas om sökanden utövat det yrke som avses i den punkten på heltid under minst två år under de senaste tio åren i en medlemsstat som inte reglerar detta yrke och personen i fråga har ett eller flera kompetensbevis eller bevis på formella kvalifikationer.

Kompetensbevis och bevis på formella kvalifikationer skall uppfylla följande krav:

a)

De skall ha utfärdats av en behörig myndighet i en medlemsstat, vilken utsetts i enlighet med denna stats lagar och andra författningar.

b)

De skall intyga att innehavarens yrkeskvalifikationer minst motsvarar den nivå som ligger omedelbart före den som den mottagande medlemsstaten kräver, i enlighet med artikel 11.

c)

De skall visa att innehavaren förberetts för att utöva yrket.

Den yrkeserfarenhet på två år som avses i första stycket får dock inte krävas, när det eller de bevis på formella kvalifikationer som sökanden har gäller som bevis på en reglerad utbildning enligt artikel 3.1 d på de kvalifikationsnivåer som anges i artikel 11 b, c, d eller e. Som reglerade utbildningar på den nivå som anges i artikel 11 c betraktas de utbildningar som avses i bilaga III. Förteckningen i bilaga III kan ändras enligt förfarandet i artikel 58.2, för att beakta reglerad utbildning som ger en jämförbar nivå av yrkesskicklighet och förbereder den studerande för jämförbart ansvar och verksamhet.

3.   Genom undantag från bestämmelserna i punkt 1 b och punkt 2 b skall den mottagande medlemsstaten tillåta tillträde till och utövande av ett reglerat yrke, när det för tillträde till detta yrke inom dess territorium krävs bevis på formella kvalifikationer över en avslutad utbildning på högskole- eller universitetsnivå på fyra år och sökanden har bevis på de formella kvalifikationer som avses i artikel 11 c.

Artikel 14

Kompensationsåtgärder

1.   Trots bestämmelserna i artikel 13 får den mottagande medlemsstaten kräva att sökanden slutför en anpassningsperiod som inte överskrider tre år eller genomgår lämplighetsprov i ett av följande fall:

a)

När omfattningen av den utbildning som åberopas som stöd för ansökan i enlighet med artikel 13.1 eller 13.2 är minst ett år kortare än den som krävs i den mottagande medlemsstaten.

b)

När innehållet i den sökandens utbildning väsentligt avviker från dem som omfattas av det bevis på formella kvalifikationer som krävs i den mottagande medlemsstaten.

c)

När det i den mottagande medlemsstaten reglerade yrket omfattar en eller flera reglerade yrkesaktiviteter som inte ingår i motsvarande yrke i sökandens ursprungsmedlemsstat, i enlighet med artikel 4.2, och denna skillnad motsvaras av en särskild utbildning som krävs i den mottagande medlemsstaten och utbildningen väsentligt avviker från dem som omfattas av det kompetensbevis eller bevis på formella kvalifikationer som sökanden stöder sig på.

2.   Om den mottagande medlemsstaten använder sig av den möjlighet som avses i punkt 1, skall den ge sökanden rätt att välja mellan anpassningsperiod och lämplighetsprov.

Om en medlemsstat anser att det för ett bestämt yrke är nödvändigt att bevilja undantag från kravet på att ge sökanden rätt att välja mellan anpassningsperiod eller lämplighetsprov enligt första stycket, skall den i förväg underrätta de andra medlemsstaterna och kommissionen om detta och lägga fram dokument som visar att detta undantag är berättigat.

Om kommissionen efter att ha mottagit alla nödvändiga uppgifter anser att det undantag som avses i andra stycket inte är berättigat eller strider mot gemenskapslagstiftningen, skall den inom tre månader anmoda medlemsstaten att inte vidta den planerade åtgärden. Har kommissionen inte reagerat inom denna tidsfrist får undantaget tillämpas.

3.   För de yrken som kräver exakta kunskaper i nationell rätt och där verksamheten till en väsentlig och konstant del består i att lämna råd och/eller hjälp i frågor som rör nationell rätt får den mottagande medlemsstaten, med avvikelse från principen i punkt 2 enligt vilken sökanden har rätt att välja, föreskriva antingen en anpassningsperiod eller lämplighetsprov.

Detta gäller även de fall som anges i artikel 10 b, 10 c, 10 d beträffande läkare och tandläkare, 10 f när invandraren ansöker om erkännande i en annan medlemsstat där yrkesverksamheten i fråga bedrivs av sjuksköterskor inom allmän hälso- och sjukvård eller specialistsjuksköterskor med bevis på formell specialistbehörighet efter utbildning som berättigar till en yrkestitel enligt punkt 5.2.2 i bilaga V, och artikel 10 g.

I de fall som omfattas av artikel 10 a får den mottagande medlemsstaten kräva anpassningsperiod eller lämplighetsprov om invandraren avser att utöva yrkesverksamhet som egenföretagare eller som företagsledare som kräver kunskaper om och tillämpning av de specifika nationella gällande bestämmelserna, under förutsättning att de behöriga myndigheterna i den mottagande medlemsstaten kräver kunskaper om och tillämpning av dessa bestämmelser för sina egna medborgares tillträde till sådan verksamhet.

4.   För tillämpning av punkt 1 b och 1 c avses med ”utbildningsinnehåll som väsentligt avviker”, områden som är av största vikt för utövandet av yrket och som i invandrarens utbildning uppvisar väsentliga avvikelser när det gäller längd eller innehåll i förhållande till den utbildning som krävs i den mottagande medlemsstaten.

5.   Punkt 1 skall tillämpas med hänsyn till proportionalitetsprincipen. Om den mottagande medlemsstaten ämnar kräva att sökanden slutför en anpassningsperiod eller genomgår lämplighetsprov, skall den mottagande medlemsstaten först kontrollera om de kunskaper som sökanden har tillägnat sig genom sin yrkesverksamhet, i en medlemsstat eller i tredjeland, är sådana att de helt eller delvis täcker den väsentliga avvikelse som avses i punkt 4.

Artikel 15

Befrielse från kompensationsåtgärder på grundval av gemensamma plattformar

1.   I denna artikel definieras ”gemensamma plattformar” som en samling kriterier för yrkeskvalifikationer som kan kompensera för väsentliga skillnader som har konstaterats mellan de olika medlemsstaternas utbildningskrav för ett visst yrke Dessa väsentliga skillnader skall fastställas genom att utbildningarna jämförs med avseende på varaktighet och innehåll i minst två tredjedelar av medlemsstaterna inklusive alla medlemsstater som reglerar detta yrke. Skillnaderna i utbildningens innehåll kan bero på väsentliga skillnader i räckvidden för yrkesverksamheten.

2.   Gemensamma plattformar enligt definitionen i punkt 1 får läggas fram för kommissionen av medlemsstaterna eller av yrkessammanslutningar eller yrkesorganisationer som är representativa på nationell och europeisk nivå. Om kommissionen efter samråd med medlemsstaterna anser att ett utkast till gemensam plattform underlättar ömsesidigt erkännande av yrkeskvalifikationer kan den lägga fram utkast till åtgärder som skall antas i enlighet med förfarandet i artikel 58.2.

3.   När sökandens yrkeskvalifikationer uppfyller de kriterier som fastställs i en åtgärd som antagits enligt punkt 2, skall den mottagande medlemsstaten ge dispens från tillämpning av kompensationsåtgärder enligt artikel 14.

4.   Punkterna 1-3 skall inte påverka medlemsstaternas behörighet att bestämma vilka yrkeskvalifikationer som erfordras för utövande av ett yrke på deras respektive territorium och innehållet i och organisationen av deras utbildnings- och yrkesutbildningssystem.

5.   Om en medlemsstat anser att de kriterier som fastställs i en åtgärd som antas enligt punkt 2 inte längre ger tillräckliga garantier för yrkeskvalifikationerna, skall den underrätta kommissionen, som i förekommande fall skall lägga fram ett utkast till åtgärder enligt det förfarande som avses i artikel 58.2.

6.   Kommissionen skall senast den 20 oktober 2010 till Europaparlamentet och rådet lägga fram en rapport om denna artikels användning och vid behov lämpliga ändringsförslag.

KAPITEL II

Erkännande av yrkeserfarenhet

Artikel 16

Krav när det gäller yrkeserfarenhet

Om det i en medlemsstat för tillträde till eller utövande av någon av de verksamheter som anges i bilaga IV krävs kunskap och förmåga av allmän, affärsmässig eller yrkesmässig art, skall denna medlemsstat som tillräckligt bevis för att sådan kunskap och förmåga förvärvats godta utövande av denna verksamhet i en annan medlemsstat. Utövandet skall ha skett i enlighet med artiklarna 17, 18 och 19.

Artikel 17

Verksamhetsformer i förteckning I i bilaga IV

1.   När det gäller verksamhetsformerna i förteckning I i bilaga IV skall den tidigare verksamheten ha utövats

a)

under sex år i följd som egenföretagare eller företagsledare, eller

b)

under tre år i följd som egenföretagare eller företagsledare, om förmånstagaren visar att han för verksamheten i fråga har genomgått en utbildning på minst tre år som styrks i ett av medlemsstaten erkänt bevis eller som bedömts som fullgod av behörig yrkesorganisation, eller

c)

under fyra år i följd som egenföretagare eller företagsledare, om förmånstagaren kan visa att han för verksamheten i fråga genomgått en utbildning på minst två år som styrks i ett av medlemsstaten erkänt bevis eller som bedömts som fullgod av en behörig yrkesorganisation, eller

d)

under tre år i följd som egenföretagare eller företagsledare, om förmånstagaren kan visa att han utövat verksamheten i fråga som anställd under minst fem år, eller

e)

under fem år i följd i ledande ställning, varav minst tre år med tekniska uppgifter och med ansvar för minst en avdelning i företaget, om förmånstagaren kan visa att han för verksamheten i fråga genomgått en utbildning på minst tre år som styrks i ett av medlemsstaten erkänt bevis eller som bedömts som fullgod av en behörig yrkesorganisation.

2.   I de fall som avses i a och d får verksamheten inte ha upphört tidigare än tio år före den dag då den kompletta ansökan lämnas in hos den behöriga myndighet som avses i artikel 56.

3.   Punkt 1 e skall inte tillämpas på verksamhetsformer i grupp Ex 855 enligt ISIC-nomenklaturen, hårfrisörsinrättningar.

Artikel 18

Verksamhetsformer i förteckning II i bilaga IV

1.   När det gäller verksamhetsformerna i förteckning II i bilaga IV skall den tidigare verksamheten ha utövats

a)

under fem år i följd som egenföretagare eller företagsledare, eller

b)

under tre år i följd som egenföretagare eller företagsledare, om förmånstagaren visar att han för verksamheten i fråga har genomgått en utbildning på minst tre år som styrks i ett av medlemsstaten erkänt bevis eller som bedömts som fullgod av en behörig yrkesorganisation, eller

c)

under fyra år i följd som egenföretagare eller företagsledare, om förmånstagaren kan visa att han för verksamheten i fråga genomgått en utbildning på minst två år som styrks i ett av medlemsstaten erkänt bevis eller som bedömts som fullgod av en behörig yrkesorganisation, eller

d)

under tre år i följd som egenföretagare eller företagsledare, om förmånstagaren kan visa att han utövat verksamheten i fråga som anställd under minst fem år, eller

e)

under fem år i följd som anställd, om förmånstagaren kan visa att han för verksamheten i fråga genomgått en utbildning på minst tre år som styrks i ett av medlemsstaten erkänt bevis eller som bedömts som fullgod av en behörig yrkesorganisation, eller

f)

under sex på varandra följande år som anställd, om förmånstagaren kan visa att han för verksamheten i fråga genomgått en utbildning på minst två år som styrks i ett av medlemsstaten erkänt bevis eller som bedömts som fullgod av en behörig yrkesorganisation.

2.   I de fall som avses i a och d får verksamheten inte ha upphört tidigare än tio år före den dag då den kompletta ansökan lämnas in hos den behöriga myndighet som avses i artikel 56.

Artikel 19

Verksamhetsformer i förteckning III i bilaga IV

1.   När det gäller verksamhetsformerna i förteckning III i bilaga IV skall den tidigare verksamheten ha utövats

a)

under tre år i följd som egenföretagare eller företagsledare, eller

b)

under två år i följd som egenföretagare eller företagsledare, om förmånstagaren kan visa att han för verksamheten i fråga genomgått en utbildning som styrks i ett av medlemsstaten erkänt bevis eller som bedömts som fullgod av en behörig yrkesorganisation, eller

c)

under två år i följd som egenföretagare eller företagsledare, om förmånstagaren kan visa att han utövat verksamheten i fråga som anställd under minst tre år, eller

d)

under tre år i följd som anställd, om förmånstagaren kan visa att han för verksamheten i fråga genomgått en utbildning som styrks i ett av medlemsstaten erkänt bevis eller som bedömts som fullgod av en behörig yrkesorganisation.

2.   I de fall som avses i a och c får verksamheten inte ha upphört tidigare än tio år före den dag då den kompletta ansökan lämnas in hos den behöriga myndighet som avses i artikel 56.

Artikel 20

Ändringar i förteckningarna över verksamhetsformer i bilaga IV

Förteckningarna över de verksamhetsformer i bilaga IV som omfattas av ett erkännande av yrkeserfarenhet enligt artikel 16 får ändras enligt det förfarande som avses i artikel 58.2 i syfte att uppdatera eller förtydliga nomenklaturen under förutsättning att detta inte medför en ändring av verksamheten inom de enskilda verksamhetsslagen.

KAPITEL III

Erkännande på grundval av samordning av minimikraven för utbildning

Avsnitt 1

Allmänna bestämmelser

Artikel 21

Principen om automatiskt erkännande

1.   Varje medlemsstat skall erkänna de bevis på formella kvalifikationer som läkare som ger tillträde till yrkesverksamhet som läkare med grundutbildning och som specialistläkare, som sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, som tandläkare, som specialisttandläkare, som veterinär, som farmaceut och som arkitekt, vilka avses i punkterna 5.1.1, 5.1.2, 5.2.2, 5.3.2, 5.3.3, 5.4.2, 5.6.2 respektive 5.7.1 i bilaga V, och som uppfyller minimikraven för utbildning som avses i artiklarna 24, 25, 31, 34, 35, 38, 44 respektive 46, genom att ge innehavare av dessa bevis på formella kvalifikationer tillträde till och rätt att utöva yrket på samma villkor som innehavare av de bevis på formella kvalifikationer som utfärdats av denna medlemsstat.

Sådana bevis på formella kvalifikationer skall vara utfärdade av medlemsstaternas behöriga myndigheter och vid behov skall de bevis som avses i punkterna 5.1.1, 5.1.2, 5.2.2, 5.3.2, 5.3.3, 5.4.2, 5.6.2 respektive 5.7.1 i bilaga V bifogas.

Bestämmelserna i första och andra stycket påverkar inte de förvärvade rättigheter som avses i artiklarna 23, 27, 33, 37, 39 och 49.

2.   Varje medlemsstat skall inom ramen för sitt eget socialförsäkringssystem, när det gäller rätten att utöva verksamhet som allmänpraktiserande läkare, erkänna de bevis på formella kvalifikationer som anges i punkt 5.1.4 i bilaga V vilka utfärdats för medborgare i medlemsstaterna av övriga medlemsstater och uppfyller minimikraven för utbildning i artikel 28.

Bestämmelserna i första stycket påverkar inte de förvärvade rättigheter som avses i artikel 30.

3.   Varje medlemsstat skall erkänna de bevis på formella kvalifikationer som barnmorska enligt punkt 5.5.2 i bilaga V som utfärdats för medborgare i medlemsstaterna av övriga medlemsstater, om de uppfyller minimikraven för utbildning i artikel 40 samt motsvarar de krav som avses i artikel 41, genom att ge innehavare av dessa bevis på formella kvalifikationer tillträde till och rätt att utöva yrket på samma villkor som innehavare av de bevis på formella kvalifikationer som utfärdas av denna medlemsstat. Denna bestämmelse påverkar inte de förvärvade rättigheter som avses i artiklarna 23 och 43.

4.   Medlemsstaterna är dock inte skyldiga att godta de bevis på formella kvalifikationer som anges i punkt 5.6.2 i bilaga V för inrättande av nya apotek öppna för allmänheten. För tillämpningen av denna punkt skall också de apotek som öppnats inom mindre än tre år anses som nya apotek.

5.   De bevis på formella kvalifikationer som arkitekt enligt punkt 5.7.1 i bilaga V som erkänns automatiskt i enlighet med punkt 1 skall styrka en utbildning som påbörjats tidigast under det referensläsår som avses i nämnda bilaga.

6.   Varje medlemsstat skall för tillträde till och rätt att utöva verksamhet som läkare, sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, tandläkare, veterinär, barnmorska och farmaceut kräva innehav av något av de bevis på formella kvalifikationer som anges i punkterna 5.1.1, 5.1.2, 5.1.4, 5.2.2, 5.3.2, 5.3.3, 5.4.2, 5.5.2 respektive 5.6.2 i bilaga V, vilka garanterar att personen i fråga under hela sin utbildning har förvärvat de kunskaper och färdigheter som avses i artiklarna 24.3, 31.6, 34.3, 38.3, 40.3 respektive 44.3.

De kunskaper och färdigheter som avses i artiklarna 24.3, 31.6, 34.3, 38.3, 40.3 och 44.3 får ändras enligt det förfarande som avses i artikel 58.2, i syfte att anpassa dem till den vetenskapliga och tekniska utvecklingen.

Denna uppdatering får inte medföra att någon medlemsstat ändrar gällande principer inom yrkeslagstiftningen när det gäller utbildning och tillträdesvillkor för fysiska personer.

7.   Medlemsstaterna skall till kommissionen anmäla de lagar och andra författningar som de antar när det gäller utfärdande av bevis på formella kvalifikationer på det område som omfattas av detta kapitel. Dessutom skall denna anmälan göras till övriga medlemsstater när det gäller bevis på formella kvalifikationer på det område som avses i avsnitt 8.

Kommissionen skall offentliggöra ett meddelande i Europeiska unionens officiella tidning, med uppgift om de titlar som medlemsstaterna antagit som bevis på formella kvalifikationer och, i förekommande fall, det organ som utfärdar beviset på formella kvalifikationer, det intyg som medföljer detta bevis samt motsvarande yrkestitel enligt punkterna 5.1.1, 5.1.2, 5.1.4, 5.2.2, 5.3.2, 5.3.3, 5.4.2, 5.5.2, 5.6.2 respektive 5.7.1 i bilaga V.

Artikel 22

Gemensamma bestämmelser om utbildning

För utbildning enligt artiklarna 24, 25, 28, 31, 34, 35, 38, 40, 44 och 46 skall följande gälla:

a)

Medlemsstaterna får tillåta utbildning på deltid på de villkor som godkänts av de behöriga nationella myndigheterna. Dessa myndigheter skall se till att den totala utbildningstiden och utbildningens nivå och kvalitet inte underskrider motsvarande krav på kontinuerlig heltidsutbildning.

b)

Genom fortbildning skall det, enligt varje medlemsstats specifika förfaranden, säkerställas att de som har avslutat sina studier kan hålla sig à jour med utvecklingen inom yrket i den mån som är nödvändig för att yrkesinsatserna skall bibehållas på säker och effektiv nivå.

Artikel 23

Förvärvade rättigheter

1.   När de bevis på formella kvalifikationer som läkare som ger tillträde till yrkesverksamhet som läkare med grundutbildning och som specialistläkare, som sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, som tandläkare och specialisttandläkare, som veterinär, barnmorska och farmaceut som innehas av medborgare i medlemsstaterna inte uppfyller alla de utbildningskrav som anges i artiklarna 24, 25, 31, 34, 35, 38, 40 och 44, skall varje medlemsstat — utan att detta påverkar de förvärvade rättigheterna för dessa yrken — som tillräckligt bevis på formella kvalifikationer erkänna sådana bevis som utfärdats av dessa medlemsstater, om de avser utbildning som påbörjats före de referensdatum som anges i punkterna 5.1.1, 5.1.2, 5.2.2, 5.3.2, 5.3.3, 5.4.2, 5.5.2 och 5.6.2 i bilaga V och åtföljs av ett intyg som visar att innehavarna av dessa bevis på formella kvalifikationer under den femårsperiod som föregår intygets utfärdande faktiskt och lagligen utövat verksamheten i fråga under minst tre år i följd.

2.   Samma bestämmelser skall vara tillämpliga på sådana bevis på formella kvalifikationer som läkare som ger tillträde till yrkesverksamhet som läkare med grundutbildning och som specialistläkare, som sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, som tandläkare och specialisttandläkare, som veterinär, barnmorska och farmaceut som förvärvats inom f.d. Tyska demokratiska republikens territorium, även om de inte uppfyller samtliga de minimikrav för utbildning som anges i artiklarna 24, 25, 31, 34, 35, 38, 40 och 44, om dessa bevis anger att en utbildning slutförts med godkänt resultat och påbörjats före

a)

den 3 oktober 1990 för läkare med grundutbildning, sjuksköterskor med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, tandläkare med grundutbildning, specialisttandläkare, veterinärer, barnmorskor och farmaceuter, och

b)

den 3 april 1992 för specialistläkare.

De bevis på formella kvalifikationer som avses i första stycket ger rätt att utöva yrkesverksamhet inom Tysklands hela territorium enligt samma villkor som de bevis på formella kvalifikationer som utfärdats av behöriga tyska myndigheter och som anges i punkterna 5.1.1, 5.1.2, 5.2.2, 5.3.2, 5.3.3, 5.4.2, 5.5.2 och 5.6.2 i bilaga V.

3.   Utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna i artikel 37.1 skall varje medlemsstat erkänna de bevis på formella kvalifikationer för läkare som ger tillträde till yrkesverksamhet som läkare med grundutbildning och som specialistläkare, som sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, som veterinär, barnmorska, farmaceut och arkitekt som innehas av medborgare i medlemsstaterna och som har utfärdats av f.d. Tjeckoslovakien eller för vilka utbildningen när det gäller Tjeckien och Slovakien har påbörjats före den 1 januari 1993, om myndigheterna i en av de ovan nämnda staterna intygar att dessa bevis på formella kvalifikationer på deras territorium äger samma lagliga giltighet som de intyg dessa länder utfärdar och, för arkitekter, som de bevis som anges för dessa medlemsstater i bilaga VI punkt 6.1 vad gäller tillträde till yrkesverksamhet som läkare med grundutbildning och som specialistläkare, sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, veterinär, barnmorska, farmaceut när det gäller den verksamhet som avses i artikel 45.2 och som arkitekt när det gäller den verksamhet som avses i artikel 48 samt rätt att utöva yrket.

Detta intyg skall åtföljas av ett annat intyg som utfärdats av samma myndigheter och som visar att dessa personer faktiskt och lagligen har utövat verksamheten på myndigheternas territorium under minst tre år i följd under de fem år som föregick utfärdandet av intyget.

4.   Varje medlemsstat skall erkänna de bevis på formella kvalifikationer som läkare som ger tillträde till yrkesverksamhet som läkare med grundutbildning och som specialistläkare, som sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, som tandläkare, specialisttandläkare, veterinär, barnmorska, farmaceut och arkitekt som innehas av medborgare i medlemsstaterna och som har utfärdats av f.d. Sovjetunionen eller för vilka utbildningen har påbörjats

a)

för Estlands del före den 20 augusti 1991,

b)

för Lettlands del före den 21 augusti 1991,

c)

för Litauens del före den 11 mars 1990,

om myndigheterna i en av de tre ovan nämnda medlemsstaterna intygar att dessa bevis på deras territorium äger samma lagliga giltighet som de bevis dessa länder utfärdar och, för arkitekter, som de bevis som anges för dessa medlemsstater i bilaga VI punkt 6.1 vad gäller tillträde till yrkesverksamhet som läkare med grundutbildning och som specialistläkare, som sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, tandläkare, specialisttandläkare, veterinär, barnmorska, farmaceut när det gäller den verksamhet som avses i artikel 45.2 och som arkitekt när det gäller den verksamhet som åsyftas i artikel 48 samt rätt att utöva yrket.

Detta intyg skall åtföljas av ett annat intyg som utfärdats av samma myndigheter och som visar att dessa personer faktiskt och lagligen har utövat verksamheten på sitt territorium under minst tre år i följd under de fem år som föregick utfärdandet av intyget.

För de bevis på formella kvalifikationer som veterinär som utfärdats av f.d. Sovjetunionen eller för vilka utbildningen för Estlands del har påbörjats före den 20 augusti 1991, skall det intyg som avses i föregående stycke åtföljas av ett annat intyg, som utfärdats av de estniska myndigheterna och som visar att dessa personer faktiskt och lagligen har utövat verksamheten på sitt territorium under minst fem år i följd under de sju år som föregick utfärdandet av intyget.

5.   Varje medlemsstat skall erkänna de bevis på formella kvalifikationer som läkare som ger tillträde till yrkesverksamhet som läkare med grundutbildning och som specialistläkare, som sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, som tandläkare, specialisttandläkare, veterinär, barnmorska, farmaceut och arkitekt som innehas av medborgare i medlemsstaterna och som har utfärdats av f.d. Jugoslavien eller för vilka utbildningen när det gäller Slovenien har påbörjats före den 25 juni 1991, om myndigheterna i den ovan nämnda medlemsstaten intygar att dessa bevis på deras territorium äger samma lagliga giltighet som de bevis som dessa länder utfärdar och, för arkitekter, som de bevis på formella kvalifikationer som anges för dessa medlemsstater i punkt 6.1 i bilaga VI vad gäller tillträde till yrkesverksamhet som läkare med grundutbildning och som specialistläkare, som sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, tandläkare, specialisttandläkare, veterinär, barnmorska, farmaceut när det gäller den verksamhet som avses i artikel 45.2 och som arkitekt när det gäller den verksamhet som avses i artikel 48 samt rätt att utöva yrket.

Detta intyg skall åtföljas av ett annat intyg som utfärdats av samma myndigheter och som visar att dessa personer faktiskt och lagligen har utövat verksamheten på sitt territorium under minst tre år i följd under de fem år som föregick utfärdandet av intyget.

6.   Varje medlemsstat skall, när det gäller medborgare i de medlemsstater som har bevis på formella kvalifikationer som läkare, som sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, som tandläkare, specialisttandläkare, veterinär, barnmorska och farmaceut som inte motsvarar de benämningar som gäller för denna medlemsstat enligt punkterna 5.1.1, 5.1.2, 5.1.3, 5.1.4, 5.2.2, 5.3.2, 5.3.3, 5.4.2, 5.5.2 och 5.6.2 i bilaga V, erkänna de bevis på formella kvalifikationer som dessa medlemsstater utfärdat och som åtföljs av ett intyg utfärdat av behöriga myndigheter eller organ.

Av det intyg som avses i första stycket skall det framgå att dessa bevis på formella kvalifikationer utfärdats som bevis på avslutad utbildning i enlighet med artiklarna 24, 25, 28, 31, 34, 35, 38, 40 respektive 44 och att den medlemsstat som utfärdat dem jämställer dem med dem som nämns i punkterna 5.1.1, 5.1.2, 5.1.3, 5.1.4, 5.2.2, 5.3.2, 5.3.3, 5.4.2, 5.5.2 och 5.6.2 i bilaga V.

Avsnitt 2

Läkare

Artikel 24

Medicinsk grundutbildning

1.   För tillträde till medicinsk grundutbildning krävs en betygshandling som ger tillträde till universitet för studierna i fråga.

2.   Den medicinska grundutbildningen skall sammanlagt omfatta minst sex års studier eller 5 500 timmars teoretisk och praktisk undervisning vid universitet eller under tillsyn av ett universitet.

Om studierna påbörjades före den 1 januari 1972 kan den utbildning som avses i första stycket omfatta sex månaders praktisk heltidsutbildning på universitetsnivå under tillsyn av de behöriga myndigheterna.

3.   Den medicinska grundutbildningen skall garantera att personen i fråga har förvärvat följande kunskaper och färdigheter:

a)

Tillräckliga kunskaper om de vetenskaper som medicinen bygger på och god insikt i vetenskapliga metoder inklusive principerna för bedömning av biologiska funktioner, utvärdering av vetenskapligt vedertagna fakta och analys av data.

b)

Tillräckliga kunskaper om friska och sjuka människors anatomi, funktioner och beteende samt sambandet mellan människans hälsotillstånd och hennes fysiska och sociala miljö.

c)

Tillräckliga kunskaper om kliniska ämnen och behandlingar, som ger en sammanhängande bild av psykiska och fysiska sjukdomar och medicin sedd ur förebyggande, diagnostisk och terapeutisk synvinkel samt människans fortplantning.

d)

Lämplig klinisk erfarenhet på sjukhus under lämplig handledning.

Artikel 25

Specialistläkarutbildning

1.   För tillträde till specialistläkarutbildning krävs sex års fullgjorda studier med godkända resultat inom den utbildning som avses i artikel 24, där den studerande har förvärvat de nödvändiga baskunskaperna i medicin.

2.   Specialistläkarutbildningen skall omfatta teoretisk och praktisk utbildning vid universitet, universitetssjukhus eller i förekommande fall annan vårdinrättning som godkänts av behöriga myndigheter eller organ i detta syfte.

Medlemsstaterna skall se till att utbildningstiden för sådan specialistläkarutbildning som avses i punkt 5.1.3 i bilaga V inte är kortare än vad som avses i den punkten. Utbildningen skall ske under kontroll av behöriga myndigheter eller organ. Den förutsätter personlig medverkan och ansvarstagande av den blivande specialistläkaren i verksamheten på avdelningen i fråga.

3.   Utbildningen skall ske på heltid vid särskilda inrättningar som erkänts av de behöriga myndigheterna. Den förutsätter medverkan i all medicinsk verksamhet på den avdelning där utbildningen äger rum, inklusive jourtjänstgöring, så att den blivande specialistläkaren ägnar all sin yrkesverksamhet åt denna praktiska och teoretiska utbildning under hela arbetsveckan och under hela året på de villkor som fastställs av de behöriga myndigheterna. Dessa tjänster skall följaktligen avlönas med lämpligt belopp.

4.   För att medlemsstaterna skall utfärda bevis på formella kvalifikationer för specialistläkare krävs bevis på formella kvalifikationer som avser medicinsk grundutbildning enligt punkt 5.1.1 i bilaga V.

5.   De minimikrav på utbildningens omfattning som avses i punkt 5.1.3 i bilaga V får ändras i enlighet med förfarandet i artikel 58.2 i syfte att anpassa kraven till framstegen inom vetenskap och teknik.

Artikel 26

Benämningar på specialistläkarutbildningar

De bevis på formella kvalifikationer som specialistläkare som avses i artikel 21 har utfärdats av de behöriga myndigheter eller organ som avses i punkt 5.1.2 i bilaga V och motsvarar för specialistutbildningen i fråga de aktuella benämningar som tillämpas i de olika medlemsstaterna och som framgår av punkt 5.1.3 i bilaga V.

Nya medicinska specialiseringar som är gemensamma för minst två femtedelar av medlemsstaterna får läggas till i punkt 5.1.3 i bilaga V i enlighet med förfarandet i artikel 58.2 i syfte att uppdatera direktivet mot bakgrund av ändringar i nationell lagstiftning.

Artikel 27

Förvärvade rättigheter för läkare med specialistutbildning

1.   Av de läkare med specialistutbildning vars specialistutbildning på deltid reglerades av de lagar och andra författningar som gällde den 20 juni 1975 och som påbörjade sin specialistutbildning senast den 31 december 1983 kan den mottagande medlemsstaten kräva att deras bevis på formella kvalifikationer skall åtföljas av intyg som visar att de faktiskt och legalt har utövat verksamheten under minst tre år i följd under den femårsperiod som föregår utfärdandet av intyget.

2.   Varje medlemsstat skall erkänna de bevis på formella kvalifikationer för specialistläkare som utfärdats i Spanien för läkare som har fullgjort en specialistutbildning före den 1 januari 1995, även om denna inte motsvarar minimikraven för den utbildning som avses i artikel 25, om bevis på formella kvalifikationer åtföljs av ett intyg utfärdat av de behöriga spanska myndigheterna, av vilket det framgår att personen i fråga har blivit godkänd i det prov gällande särskild yrkeskompetens som anordnats inom ramen för de extraordinära regulariseringsåtgärderna i den kungliga förordningen 1497/99 i syfte att fastställa att denne har kunskapsnivå och kompetens likvärdig med de läkare som innehar sådant bevis på formella kvalifikationer för specialistläkare som för Spaniens del framgår av punkterna 5.1.2 och 5.1.3 i bilaga V.

3.   Varje medlemsstat som har upphävt lagar och andra författningar om utfärdande av bevis på formella kvalifikationer som specialistläkare enligt punkterna 5.1.2 och 5.1.3 i bilaga V och som har vidtagit åtgärder rörande förvärvade rättigheter till förmån för sina medborgare skall tillerkänna medborgarna i de övriga medlemsstaterna rätten att utnyttja samma åtgärder, om dessa bevis på formella kvalifikationer har utfärdats före det datum då den mottagande medlemsstaten upphörde att utfärda sådana bevis för den berörda specialistutbildningen.

De tidpunkter då bestämmelserna upphävdes anges i punkt 5.1.3 i bilaga V.

Artikel 28

Särskild allmänläkarutbildning

1.   För tillträde till särskild allmänläkarutbildning krävs avslutade och godkända studier under sex år inom den utbildningsgång som avses i artikel 24.

2.   Den särskilda allmänläkarutbildning för vilken bevis på formella kvalifikationer utfärdas före den 1 januari 2006 skall omfatta minst två års studier på heltid. Bevis på formella kvalifikationer som utfärdas efter detta datum skall omfatta minst tre års studier på heltid.

När den utbildning som avses i artikel 24 omfattar praktiktjänstgöring vid ett godkänt sjukhus med utrustning och avdelningar för allmänmedicin, hos en godkänd allmänpraktiserande läkare eller vid en godkänd vårdcentral för primärvård, får denna praktik inräknas, dock högst ett år, i den utbildningstid som avses i första stycket för bevis på formella kvalifikationer som utfärdas från och med den 1 januari 2006.

Den möjlighet som avses i andra stycket skall stå öppen bara för de medlemsstater där utbildningstiden för den särskilda allmänläkarutbildningen var två år den 1 januari 2001.

3.   Den särskilda allmänläkarutbildningen skall ske på heltid under tillsyn av de behöriga myndigheterna eller organen. Den skall snarare vara praktisk än teoretisk.

Den praktiska utbildningen skall förmedlas dels under minst sex månader vid ett godkänt sjukhus med utrustning och avdelningar för allmänmedicin, dels under minst sex månader hos godkänd allmänpraktiserande läkare eller vid godkänd vårdcentral för primärvård.

Den praktiska utbildningen skall genomföras tillsammans med andra vårdinrättningar för allmänmedicin. Utan att de minimiperioder som nämns i andra stycket påverkas får den praktiska utbildningen dock ges under högst sex månader vid andra godkända vårdinrättningar för allmänmedicin.

Utbildningen förutsätter samma personliga medverkan och ansvarstagande hos den blivande specialistläkaren i yrkesverksamheten som hos dem han arbetar tillsammans med.

4.   För att medlemsstaterna skall utfärda bevis på formella kvalifikationer för särskild utbildning i allmänmedicin krävs bevis på formella kvalifikationer som avser medicinsk grundutbildning enligt punkt 5.1.1 i bilaga V.

5.   Medlemsstaterna får utfärda de bevis på formella kvalifikationer som avses i punkt 5.1.4 i bilaga V till en läkare som inte har fullgjort utbildningen enligt denna artikel men som har avslutat en annan kompletterande utbildning för vilken de behöriga myndigheterna i en medlemsstat har utfärdat bevis på formella kvalifikationer. De får emellertid bara utfärda bevis på formella kvalifikationer om detta gäller en kunskapsnivå som motsvarar den utbildning som föreskrivs i denna artikel.

Medlemsstaterna skall avgöra bland annat i vilken mån den kompletterande utbildning och den yrkeserfarenhet som sökanden redan har kan beaktas i stället för den utbildning som föreskrivs i denna artikel.

Medlemsstaterna får bara utfärda bevis på formella kvalifikationer enligt punkt 5.1.4 i bilaga V om sökanden har skaffat minst sex månaders erfarenhet i allmänmedicin hos en allmänpraktiserande läkare eller på en vårdinrättning för primärvård enligt punkt 3 i den här artikeln.

Artikel 29

Yrkesutövning som allmänpraktiserande läkare

Med förbehåll för bestämmelserna om förvärvade rättigheter skall varje medlemsstat för yrkesutövningen som allmänpraktiserande läkare inom ramen för medlemsstatens socialförsäkringssystem kräva bevis på formella kvalifikationer enligt punkt 5.1.4 i bilaga V.

Medlemsstaterna kan från detta villkor undanta dem som genomgår särskild utbildning i allmänmedicin.

Artikel 30

Förvärvade rättigheter för allmänpraktiserande läkare

1.   Varje medlemsstat skall fastställa de förvärvade rättigheterna. Som förvärvad rättighet skall dock betraktas rätten att utöva verksamhet som allmänpraktiserande läkare inom ramen för det nationella socialförsäkringssystemet, utan det bevis på formella kvalifikationer som föreskrivs i punkt 5.1.4 i bilaga V, om läkaren åtnjuter denna rättighet vid det referensdatum som avses i den punkten i kraft av de på läkaryrket tillämpliga bestämmelser som ger tillträde till yrkesverksamhet som läkare med grundutbildning och om han vid denna tidpunkt är etablerad i medlemsstaten med stöd av artikel 21 eller 23.

De behöriga myndigheterna i varje medlemsstat skall på begäran utfärda ett intyg av vilket framgår att läkaren har rätt att utöva verksamhet som allmänpraktiserande läkare inom ramen för det nationella socialförsäkringssystemet, utan det bevis på formella kvalifikationer som föreskrivs i punkt 5.1.4 i bilaga V, om läkaren åtnjuter förvärvade rättigheter enligt första stycket.

2.   Varje medlemsstat skall erkänna de intyg som avses i punkt 1 andra stycket vilka de övriga medlemsstaterna utfärdat till medborgare i medlemsstaterna och ge dessa intyg samma verkan på sitt territorium som de bevis på formella kvalifikationer som medlemsstaten själv utfärdar och som ger rätt att utöva verksamhet som allmänpraktiserande läkare inom ramen för det egna socialförsäkringssystemet.

Avsnitt 3

Sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård

Artikel 31

Utbildning till sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård

1.   För att bli antagen till utbildning till sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård krävs tio års allmän skolutbildning styrkt genom examens-, utbildnings- eller annat behörighetsbevis utfärdat av de behöriga myndigheterna eller organen i en medlemsstat eller bevis på godkänt inträdesprov på motsvarande nivå till sjuksköterskeskola.

2.   Utbildningen till sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård skall ske på heltid och skall omfatta minst den utbildningsplan som anges i punkt 5.2.1 i bilaga V.

De i punkt 5.2.1 i bilaga V angivna ämnena får ändras i enlighet med det förfarande som avses i artikel 58.2, i syfte att anpassa dessa till den vetenskapliga och tekniska utvecklingen.

Denna uppdatering får inte medföra att någon medlemsstat ändrar gällande principer inom yrkeslagstiftningen när det gäller utbildning och tillträdesvillkor för fysiska personer.

3.   Utbildningen till sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård skall omfatta minst tre års utbildning eller 4 600 timmars teoretisk och klinisk undervisning, varav den teoretiska undervisningen skall utgöra minst en tredjedel och den kliniska undervisningen minst hälften av den föreskrivna minimitiden för utbildningen. Medlemsstaterna får ge partiell dispens för personer som genomgått en del av denna utbildning inom ramen för annan utbildning på minst motsvarande nivå.

Medlemsstaterna skall se till att den institution som utbildar sjuksköterskor är ansvarig för samordningen av den teoretiska och kliniska undervisningen under hela utbildningen.

4.   Med den teoretiska undervisningen avses den del av sjuksköterskeutbildningen där den studerande tillägnar sig de yrkesmässiga kunskaper, insikter och färdigheter som krävs för att planera, utföra och bedöma allmän hälso- och sjukvård. Denna utbildning skall äga rum på sjuksköterskeskolor och andra utbildningsanstalter som utbildningsinstitutionen utser och ges av personal som undervisar i sjukvård och andra kompetenta personer.

5.   Med den kliniska undervisningen avses den del av sjuksköterskeutbildningen där den studerande, som medlem i ett arbetslag och i direkt kontakt med friska eller sjuka enskilda och/eller grupper, lär sig att planera, utföra och bedöma en sjuksköterskas samlade vårduppgifter på grundval av förvärvade kunskaper och färdigheter. De sjuksköterskestuderande skall inte bara lära sig att ingå i ett arbetslag, utan även att leda ett arbetslag och organisera en sjuksköterskas samlade vårduppgifter, inklusive undervisning i hälsovård för enskilda personer och mindre grupper vid vårdinrättningar eller ute i samhället.

Denna utbildning skall äga rum på sjukhus och vid andra vårdinrättningar samt ute i samhället under de undervisande sjuksköterskornas ansvar i samarbete med och med stöd av andra utbildade sjuksköterskor. Även annan behörig personal kan medverka i denna undervisning.

De sjuksköterskestuderande skall delta i verksamheten på avdelningarna i fråga i den mån denna bidrar till deras utbildning och gör att de kan ta på sig det ansvar som är förbundet med en sjuksköterskas vårduppgifter.

6.   Utbildningen av sjuksköterskor med ansvar för allmän hälso- och sjukvård skall garantera att den blivande sjuksköterskan har förvärvat följande kunskaper och färdigheter:

a)

Tillräckliga kunskaper om de vetenskaper som den allmänna hälso- och sjukvården bygger på inklusive tillräcklig insikt i friska och sjuka människors anatomi, fysiologiska funktioner och beteende samt sambandet mellan människans hälsotillstånd och hennes fysiska och sociala miljö.

b)

Tillräckliga kunskaper om yrkets beskaffenhet och etik samt de allmänna principerna för hälso- och sjukvård.

c)

Tillräcklig klinisk erfarenhet; denna erfarenhet, som bör väljas med avseende på dess utbildningsvärde, skall förvärvas under tillsyn av utbildad sjukvårdspersonal och där det finns tillräckligt med utbildad personal och utrustning som uppfyller kraven på patientvård.

d)

Förmåga att ta del i den praktiska utbildningen av hälso- sjukvårdspersonal och erfarenhet av samarbete med sådan personal.

e)

Erfarenhet av samarbete med företrädare för andra yrken inom hälso- och sjukvårdssektorn.

Artikel 32

Utövande av yrkesverksamhet som sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård

I detta direktiv skall yrkesverksamhet som sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård innebära verksamhet som utövas av personer med de yrkestitlar som anges i punkt 5.2.2 i bilaga V.

Artikel 33

Förvärvade rättigheter för sjuksköterskor med ansvar för allmän hälso- och sjukvård

1.   För att de allmänna bestämmelserna om förvärvade rättigheter skall vara tillämpliga på sjuksköterskor med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, skall den verksamhet som avses i artikel 23 ha omfattat fullt ansvar för planering, organisation och administration av patientvård.

2.   När det gäller de polska utbildningsbevisen för sjuksköterskor med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, skall endast bestämmelserna nedan gälla för förvärvade rättigheter. För de medborgare i medlemsstaterna vars utbildningsbevis för sjuksköterskor med ansvar för allmän hälso- och sjukvård har utfärdats av Polen eller vars utbildning i denna stat har påbörjats före den 1 maj 2004 och som inte uppfyller minimikraven gällande utbildning i artikel 31 skall medlemsstaterna erkänna de nedan angivna bevisen på formella kvalifikationer som sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, om de åtföljs av ett intyg som visar att dessa personer faktiskt och lagligen i Polen har utövat verksamhet som sjuksköterska och gett allmän hälso- och sjukvård under den nedan angivna perioden:

a)

bevis på formella kvalifikationer som sjuksköterska - (dyplom licencjata pielęgniarstwa) — minst tre år i följd under de fem år som föregick utfärdandet av intyget,

b)

bevis på formella kvalifikationer som sjuksköterska - avslutad postgymnasial utbildning på vårdhögskola - (dyplom pielęgniarki albo pielęgniarki dyplomowanej) - minst fem år i följd under de sju år som föregick utfärdandet av intyget.

Denna verksamhet skall ha omfattat fullt ansvar för planering, organisering och administration av patientvård.

3.   Medlemsstaterna skall erkänna de bevis på formella kvalifikationer som sjuksköterska som utfärdats i Polen till sjuksköterskor, vars utbildning avslutades före den 1 maj 2004 utan att uppfylla minimikraven för utbildning i artikel 31, och som bestyrks genom en kandidatexamen som grundar sig på ett särskilt kompletteringsprogram som beskrivs i artikel 11 i lagen av den 20 april 2004 om ändring av lagen om sjuksköterske- och barnmorskeyrkena och om några andra rättsakter (Republiken Polens officiella tidning av den 30 april 2004, nr 92, punkt 885) och i hälsovårdsministerns förordning av den 11 maj 2004 om närmare bestämmelser för utbildning av sjuksköterskor och barnmorskor som har examensbevis från gymnasieskola (avgångsbetyg — studentexamen) och som har avslutat sin utbildning vid medicinskt gymnasium eller vårdskolor med sjuksköterske- och barnmorskeutbildning (Republiken Polens officiella tidning av den 13 maj 2004, nr 110, punkt 1170) i syfte att kontrollera att vederbörande har en kunskaps- och kompetensnivå som är jämförbar med nivån för sjuksköterskor med de kvalifikationer som, i Polens fall, finns angivna i punkt 5.2.2 i bilaga V.

Avsnitt 4

Tandläkare

Artikel 34

Grundläggande tandläkarutbildning

1.   För att bli antagen till grundläggande tandläkarutbildning skall sökanden inneha ett examensbevis eller bevis på formella kvalifikationer som berättigar honom/henne att bli antagen till den aktuella utbildningen vid universitet eller vid högskolor som tillerkänts likvärdig ställning i en medlemsstat.

2.   Den grundläggande tandläkarutbildningen skall omfatta minst fem års studier på heltid med teoretisk och praktisk undervisning, som skall omfatta minst den utbildningsplan som anges i punkt 5.3.1 i bilaga V, vid universitet, högskola som tillerkänts likvärdig ställning eller under tillsyn av ett universitet.

De i punkt 5.3.1 i bilaga V angivna ämnena får ändras i enlighet med det förfarande som avses i artikel 58.2, i syfte att anpassa dessa till den vetenskapliga och tekniska utvecklingen.

Denna uppdatering får inte medföra att någon medlemsstat ändrar gällande principer inom yrkeslagstiftningen när det gäller utbildning och tillträdesvillkor för fysiska personer.

3.   Den grundläggande tandläkarutbildningen skall garantera att den blivande tandläkaren har förvärvat följande kunskaper och färdigheter:

a)

Tillräckliga kunskaper om de vetenskaper som tandläkarverksamheten bygger på och god insikt i vetenskapliga metoder inklusive principerna för bedömning av biologiska funktioner, utvärdering av vetenskapligt vedertagna fakta och analys av data.

b)

Tillräckliga kunskaper om friska och sjuka människors kroppskonstitution, fysiologi och beteende samt den fysiska och sociala miljöns påverkan på människans hälsotillstånd, i den mån dessa faktorer påverkar tandläkarverksamheten.

c)

Tillräckliga kunskaper om tändernas, munnens, käkarnas och omkringliggande vävnaders anatomi och funktioner, i såväl friskt som sjukt tillstånd, och deras förhållande till patientens allmänna hälsotillstånd samt fysiska och sociala välbefinnande.

d)

Tillräckliga kunskaper om kliniska discipliner och metoder som ger tandläkaren en sammanhängande bild av anomalier, skador och sjukdomar i tänderna, munnen, käkarna och omkringliggande vävnader och av förebyggande, diagnostisk och terapeutisk tandläkarverksamhet.

e)

Tillräcklig klinisk erfarenhet under lämplig handledning.

Utbildningen skall ge den blivande tandläkaren de färdigheter som är nödvändiga för att utöva all verksamhet som innebär förebyggande, diagnos och behandling av anomalier och sjukdomar i tänder, mun, käkar och omkringliggande vävnader.

Artikel 35

Utbildning till specialisttandläkare

1.   För att bli antagen till utbildning till specialisttandläkare krävs att sökanden har fullgjort fem års teoretisk och praktisk utbildning med godkända resultat inom ramen för den utbildning som avses i artikel 34, eller innehar de handlingar som avses i artiklarna 23 och 37.

2.   Utbildningen till specialisttandläkare skall omfatta teoretisk och praktisk utbildning vid universitet, behandlingscentrum för studier och forskning eller, i förekommande fall, annan vårdinrättning som godkänts av behöriga myndigheter eller organ i detta syfte.

Utbildning till specialisttandläkare på heltid skall omfatta minst tre år under kontroll av behöriga myndigheter eller organ. Den skall innebära personlig medverkan och ansvarstagande av den blivande tandläkaren i verksamheten på avdelningen i fråga.

De minimikrav på utbildningen som avses i andra stycket får ändras i enlighet med förfarandet i artikel 58.2 i syfte att anpassa kraven till framstegen inom vetenskap och teknik.

3.   För att medlemsstaterna skall utfärda ett utbildningsbevis för specialisttandläkare krävs ett utbildningsbevis som avser grundläggande tandläkarutbildning enligt punkt 5.3.2 i bilaga V.

Artikel 36

Utövande av yrkesverksamhet som tandläkare

1.   I detta direktiv skall yrkesverksamhet som tandläkare innebära sådan verksamhet som definieras i punkt 3 och som utövas av personer med de yrkestitlar som anges i punkt 5.3.2 i bilaga V.

2.   Tandläkaryrket skall grunda sig på den tandläkarutbildning som avses i artikel 34 och är ett särskilt yrke skilt från yrket som läkare och specialistläkare. Utövande av yrkesverksamhet som tandläkare förutsätter innehav av något av de bevis på formella kvalifikationer som anges i punkt 5.3.2 i bilaga V. Personer som omfattas av artikel 23 eller 37 skall likställas med innehavare av ett sådant bevis på formella kvalifikationer.

3.   Medlemsstaterna skall se till att tandläkare generellt skall ha tillträde till verksamhet som innebär förebyggande, diagnos och behandling av anomalier och sjukdomar i tänder, mun, käkar och omkringliggande vävnader i enlighet med de i lag fastställda bestämmelserna och de yrkesetiska reglerna för yrket på de referensdatum som anges i punkt 5.3.2 i bilaga V.

Artikel 37

Förvärvade rättigheter för tandläkare

1.   Varje medlemsstat skall, för utövandet av yrkesverksamhet som tandläkare under de yrkestitlar som anges i punkt 5.3.2 i bilaga V, erkänna de bevis på formella kvalifikationer som läkare som utfärdats i Italien, Spanien, Österrike, Tjeckien och Slovakien för personer som påbörjat sin läkarutbildning senast det referensdatum som anges i den bilagan för den berörda medlemsstaten, om dessa bevis på formella kvalifikationer åtföljs av ett intyg utfärdat av de behöriga myndigheterna i den medlemsstaten.

Detta intyg skall bekräfta att följande två villkor uppfyllts:

a)

Att dessa personer i den medlemsstaten faktiskt, legalt och huvudsakligen har utövat den verksamhet som avses i artikel 36 under minst tre år i följd under den femårsperiod som föregår utfärdandet av intyget.

b)

Att dessa personer är behöriga att utöva denna verksamhet på samma villkor som innehavare av de bevis på formella kvalifikationer som anges för denna medlemsstat i punkt 5.3.2 i bilaga V.

Personer som framgångsrikt har fullföljt studier som omfattar minst tre år och som av de behöriga myndigheterna i den berörda medlemsstaten intygats vara likvärdiga med den utbildning som avses i artikel 34, skall undantas från kravet på tre års yrkespraktik enligt andra stycket led a.

När det gäller Tjeckien och Slovakien omfattas de bevis på formella kvalifikationer som erhållits i f.d. Tjeckoslovakien av erkännande på samma sätt som tjeckiska och slovakiska bevis på formella kvalifikationer och på samma villkor som angivits i de föregående styckena.

2.   Varje medlemsstat skall erkänna sådana bevis på formella kvalifikationer som läkare som utfärdats i Italien för personer som påbörjat sin läkarutbildning på universitetsnivå mellan den 28 januari 1980 och den 31 december 1984, om dessa bevis åtföljs av ett intyg utfärdat av de behöriga italienska myndigheterna.

Detta intyg skall bekräfta att följande tre villkor uppfyllts:

a)

Att dessa personer har godkänts i det särskilda lämplighetsprov som har anordnats av behöriga italienska myndigheter för att kontrollera att sökandena har en kunskaps- och färdighetsnivå jämförbar med den som krävs av innehavare av det bevis på formella kvalifikationer som anges för Italien i punkt 5.3.2 i bilaga V.

b)

Att dessa personer i Italien faktiskt, legalt och huvudsakligen har utövat den verksamhet som anges i artikel 36 under minst tre år i följd under den femårsperiod som föregår utfärdandet av intyget.

c)

Att de är behöriga att utöva eller att de faktiskt, legalt och huvudsakligen utövar den verksamhet som anges i artikel 36 på samma villkor som innehavare av de bevis på formella kvalifikationer som anges för Italien i punkt 5.3.2 i bilaga V.

Personer som framgångsrikt har fullföljt studier som omfattar minst tre år och som enligt de behöriga myndigheterna intygats vara likvärdiga med den utbildning som avses i artikel 34, skall undantas från skyldigheten att avlägga ett sådant lämplighetsprov som avses i andra stycket led a.

Personer som påbörjat sin läkarutbildning på universitetsnivå efter den 31 december 1984 skall behandlas på samma sätt som de personer som avses ovan, förutsatt att de studier under tre år som nämns ovan påbörjades före den 31 december 1994.

Avsnitt 5

Veterinär

Artikel 38

Veterinärutbildning

1.   Den samlade utbildningen för veterinärer skall omfatta minst fem års studier på heltid med teoretisk och praktisk undervisning, som skall omfatta minst den utbildningsplan som anges i punkt 5.4.1 i bilaga V, vid universitet, högskola som tillerkänts likvärdig ställning eller under tillsyn av ett universitet.

De i punkt 5.4.1 i bilaga V angivna ämnena får ändras i enlighet med det förfarande som avses i artikel 58.2, i syfte att anpassa dessa till den vetenskapliga och tekniska utvecklingen.

Denna uppdatering får inte medföra att någon medlemsstat ändrar gällande principer inom yrkeslagstiftningen när det gäller utbildning och tillträdesvillkor för fysiska personer.

2.   För att bli antagen till veterinärutbildningen måste sökanden inneha examensbevis eller bevis på formella kvalifikationer som berättigar honom/henne att bli antagen till den aktuella utbildningen vid universitet eller vid högskolor som tillerkänts likvärdig ställning i en medlemsstat när det gäller denna utbildning.

3.   Utbildningen skall garantera att den blivande veterinären har förvärvat följande kunskaper och färdigheter:

a)

Tillräckliga kunskaper om de vetenskaper som veterinärverksamheten bygger på.

b)

Tillräckliga kunskaper om friska djurs anatomi och funktioner, djurhållning och reproduktion, husdjurshygien i allmänhet samt djurens utfodring inklusive framställnings- och lagringsmetoder för foder som svarar mot deras behov.

c)

Tillräckliga kunskaper om djurs beteende och djurskydd.

d)

Tillräckliga kunskaper om orsaker, art, förlopp, följder, diagnos och behandling av sjukdomar hos djur, vare sig det gäller enskilda djur eller besättningar, inklusive särskilda kunskaper om de sjukdomar som kan överföras till människan.

e)

Tillräckliga kunskaper om förebyggande medicin.

f)

Tillräckliga kunskaper om hygien och metoder vid produktion och framställning av samt handel med animaliska livsmedel eller livsmedel av animaliskt ursprung avsedda för människoföda.

g)

Tillräckliga kunskaper om lagar och andra författningar som rör de områden som finns uppräknade ovan.

h)

Tillräcklig klinisk och praktisk erfarenhet under lämplig handledning.

Artikel 39

Förvärvade rättigheter för veterinärer

För de medborgare i medlemsstaterna vars bevis på formella kvalifikationer som veterinär har utfärdats av Estland eller vars utbildning har påbörjats i denna stat före den 1 maj 2004 skall medlemsstaterna — utan att det påverkar tillämpningen av artikel 23.4 — erkänna dessa bevis på formella kvalifikationer som veterinär, om de åtföljs av ett intyg som visar att dessa personer faktiskt och lagligen i Estland har utövat verksamhet som veterinär under minst fem år i följd under de sju år som föregick utfärdandet av intyget.

Avsnitt 6

Barnmorska

Artikel 40

Barnmorskeutbildning

1.   Barnmorskeutbildning skall omfatta minst en av följande utbildningar:

a)

En barnmorskeutbildning på heltid som omfattar minst tre års praktiska och teoretiska studier (utbildningsväg I) och minst den utbildningsplan som anges i punkt 5.5.1 i bilaga V.

b)

En barnmorskeutbildning på heltid som varar minst 18 månader (utbildningsväg II) och omfattar minst den utbildningsplan som anges i punkt 5.5.1 i bilaga V och som inte ingått i likvärdig undervisning inom utbildningen till sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård.

Medlemsstaterna skall se till att den institution som utbildar barnmorskor är ansvarig för samordningen av teori och praktiktjänstgöring under hela utbildningen.

De i punkt 5.5.1 i bilaga V angivna ämnena får ändras i enlighet med det förfarande som avses i artikel 58.2, i syfte att anpassa dessa till den vetenskapliga och tekniska utvecklingen.

Denna uppdatering får inte medföra att någon medlemsstat ändrar gällande principer inom yrkeslagstiftningen när det gäller utbildning och tillträdesvillkor för fysiska personer.

2.   För att bli antagen till barnmorskeutbildningen krävs att ett av följande villkor uppfylls:

a)

Minst tio års fullföljd allmän skolutbildning för utbildningsväg I.

b)

Innehav av bevis på formella kvalifikationer för sjuksköterskor med ansvar för allmän hälso- och sjukvård enligt punkt 5.2.2 i bilaga V för utbildningsväg II.

3.   Utbildningen skall garantera att den blivande barnmorskan har förvärvat följande kunskaper och färdigheter:

a)

Tillräckliga kunskaper om de vetenskaper som barnmorskeverksamheten bygger på, särskilt obstetrik och gynekologi.

b)

Tillräckliga kunskaper om yrkesetik och lagstiftning som rör yrket.

c)

Ingående kunskaper om biologiska funktioner, obstetrisk och neonatal anatomi och fysiologi samt kunskaper om sambandet mellan människans hälsotillstånd, hennes fysiska och sociala miljö och hennes beteende.

d)

Tillräcklig klinisk erfarenhet som förvärvats på godkända institutioner under handledning av personal med behörighet som barnmorska och på obstetrikens område.

e)

Tillräcklig insikt i utbildning av hälso- och sjukvårdspersonal och erfarenhet av samarbete med sådan personal.

Artikel 41

Förfarande för erkännande av bevis på formella kvalifikationer som barnmorska

1.   De bevis på formella kvalifikationer som barnmorska som anges i punkt 5.5.2 i bilaga V skall erkännas automatiskt i enlighet med artikel 21 om de uppfyller något av följande villkor:

a)

Utbildning på heltid till barnmorska under minst tre år, som

i)

förutsätter innehav av examens-, utbildnings- eller annat behörighetsbevis som innebär rätt att bli antagen till studier vid universitet eller högskolor eller, i annat fall, som styrker motsvarande kunskapsnivå, eller

ii)

åtföljs av tvåårig yrkespraktik, för vilken ett intyg utfärdats i enlighet med punkt 2.

b)

Utbildning på heltid till barnmorska under minst två år eller 3 600 timmar som förutsätter innehav av bevis på formella kvalifikationer som sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård enligt punkt 5.2.2 i bilaga V.

c)

Utbildning på heltid till barnmorska under minst 18 månader eller 3 000 timmar som förutsätter innehav av bevis på formella kvalifikationer som sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård enligt punkt 5.2.2 i bilaga V och som åtföljs av ettårig yrkespraktik, för vilken ett intyg utfärdats i enlighet med punkt 2.

2.   Det intyg som avses i punkt 1 skall vara utfärdat av de behöriga myndigheterna i ursprungsmedlemsstaten. Intyget skall styrka att vederbörande, efter att ha erhållit bevis på formella kvalifikationer som barnmorska, på ett tillfredsställande sätt har utfört en barnmorskas alla arbetsuppgifter under motsvarande period på sjukhus eller annan vårdinrättning som erkänts för detta ändamål.

Artikel 42

Utövande av yrkesverksamhet som barnmorska

1.   Bestämmelserna i detta avsnitt skall tillämpas på verksamhet som barnmorska så som denna definieras av varje medlemsstat, om inte annat föreskrivs i punkt 2, och utövas under de yrkestitlar som anges i punkt 5.5.2 i bilaga V.

2.   Medlemsstaterna skall se till att barnmorskorna åtminstone får tillträde till och rätt att utöva följande verksamhet:

a)

Ge korrekt information och användbara råd om familjeplanering.

b)

Diagnostisera graviditet och övervaka en normal graviditet; utföra de undersökningar som krävs för att övervaka en normal graviditetsutveckling.

c)

Föreskriva eller rekommendera de undersökningar som är nödvändiga för att så tidigt som möjligt diagnostisera riskgraviditeter.

d)

Utarbeta program för de blivande föräldrarnas förberedelse inför sin roll och fullständig förberedelse inför barnets födelse samt ge dem råd om hygien och näringstillförsel.

e)

Ta hand om och bistå modern under förlossningen och övervaka fostrets tillstånd i livmodern genom lämpliga kliniska och tekniska medel.

f)

Leda spontanförlossningar och vid behov utföra episiotomi samt i brådskande fall assistera vid sätesförlossning.

g)

Känna igen varningssignaler om onormala tillstånd hos modern eller barnet, som kräver att läkare ingriper, och vid behov bistå denne; vidta nödvändiga krisåtgärder när läkare inte finns till hands, särskilt manuellt avlägsnande av placenta, eventuellt följt av manuell undersökning av livmodern.

h)

Undersöka och ta hand om det nyfödda barnet; ta alla initiativ som krävs och eventuellt genomföra omedelbar återupplivning.

i)

Ta hand om och övervaka moderns återhämtning efter förlossningen och ge modern all nödvändig information om spädbarnsvård så att hon kan ge det nyfödda barnet bästa möjliga utveckling.

j)

Utföra behandling som ordinerats av läkare.

k)

Föra de journaler som behövs.

Artikel 43

Förvärvade rättigheter för barnmorskor

1.   För de medborgare i medlemsstaterna vars bevis på formella kvalifikationer uppfyller alla de minimikrav för utbildningen som fastställs i artikel 40, men vilka med stöd av artikel 41 endast skall erkännas om de åtföljs av det intyg om yrkespraktik som avses i nämnda artikel 41.2, skall varje medlemsstat som tillräckligt bevis erkänna de bevis på formella kvalifikationer som barnmorska som utfärdats av dessa medlemsstater före det referensdatum som avses i punkt 5.5.2 i bilaga V när de åtföljs av ett intyg som visar att dessa medborgare faktiskt och legalt utövat verksamheten i fråga under minst två år i följd under den femårsperiod som föregår utfärdandet av intyget.

2.   Bestämmelserna i punkt 1 skall gälla för medborgare i medlemsstaterna vars bevis på formella kvalifikationer som barnmorska styrker utbildning som erhållits inom f.d. Tyska demokratiska republikens territorium och som uppfyller alla de minimikrav som fastställs för utbildningen i artikel 40, men vilka med stöd av artikel 41 endast skall erkännas om de åtföljs av det intyg om yrkespraktik som avses i nämnda artikel 41.2, när de styrker en utbildning som påbörjats före den 3 oktober 1990.

3.   När det gäller de polska bevisen på formella kvalifikationer som barnmorska skall endast bestämmelserna nedan gälla för förvärvade rättigheter.

För de medborgare i medlemsstaterna vars bevis på formella kvalifikationer som barnmorska har utfärdats av Polen eller vars utbildning har påbörjats i denna stat före den 1 maj 2004 och som inte uppfyller de minimikrav för utbildning som avses i artikel 40 skall medlemsstaterna erkänna de nedan angivna bevisen på formella kvalifikationer som barnmorska, om de åtföljs av ett intyg som visar att dessa personer faktiskt och lagligen i Polen har utövat verksamhet som barnmorska under den period som anges nedan:

a)

bevis på formella kvalifikationer som barnmorska på universitetsnivå - (dyplom licencjata położnictwa) — minst tre år i följd under de fem år som föregick utfärdandet av intyget,

b)

bevis på formella kvalifikationer som barnmorska med intyg om postgymnasial utbildning på vårdhögskola - (dyplom położnej) - minst fem år i följd under de sju år som föregick utfärdandet av intyget.

4.   Medlemsstaterna skall erkänna de bevis på formella kvalifikationer som barnmorska som utfärdats i Polen till barnmorskor, vars utbildning avslutades före den 1 maj 2004 utan att uppfylla minimikraven för utbildning i artikel 40, och som bestyrks genom en kandidatexamen som grundar sig på ett särskilt kompletteringsprogram som beskrivs i artikel 11 i lagen av den 20 april 2004 om ändring av lagen om sjuksköterske- och barnmorskeyrkena och om några andra rättsakter (Republiken Polens officiella tidning av den 30 april 2004, nr 92, punkt 885) och i hälsovårdsministerns förordning av den 11 maj 2004 om närmare bestämmelser för utbildning av sjuksköterskor och barnmorskor som har examensbevis från sekundärskola (avgångsbetyg — studentexamen) och har avslutat utbildning vid medicinskt gymnasium eller vårdskolor med sjuksköterske- och barnmorskeutbildning (Republiken Polens officiella tidning av den 13 maj 2004, nr 110, punkt 1170) i syfte att kontrollera att vederbörande har en kunskaps- och kompetensnivå som är jämförbar med nivån för barnmorskor med de kvalifikationer som, i Polens fall, finns angivna i punkt 5.5.2 i bilaga V.

Avsnitt 7

Farmaceut

Artikel 44

Farmaceututbildning

1.   För att bli antagen till farmaceututbildning skall sökanden inneha examensbevis eller bevis på formella kvalifikationer som berättigar honom/henne eller henne att bli antagen till den aktuella utbildningen vid universitet eller vid högskolor som tillerkänts likvärdig ställning i en medlemsstat.

2.   Av bevis på formella kvalifikationer för farmaceuter skall det framgå att minst fem års utbildning genomgåtts, som omfattar minst

a)

fyra års teoretisk och praktisk undervisning på heltid vid universitet, högskola som tillerkänts likvärdig ställning eller under tillsyn av ett universitet,

b)

sex månaders praktiktjänstgöring på ett apotek som är öppet för allmänheten eller på ett sjukhus under tillsyn av sjukhusets farmaceutiska avdelning.

Utbildningen skall omfatta minst den utbildningsplan som anges i punkt 5.6.1 i bilaga V. De i punkt 5.6.1 i bilaga V angivna ämnena får ändras i enlighet med det förfarande som avses i artikel 58.2, i syfte att anpassa dessa till den vetenskapliga och tekniska utvecklingen.

Denna uppdatering får inte medföra att någon medlemsstat ändrar gällande principer inom yrkeslagstiftningen när det gäller utbildning och tillträdesvillkor för fysiska personer.

3.   Utbildningen skall garantera att den blivande farmaceuten har förvärvat följande kunskaper och färdigheter:

a)

Tillräckliga kunskaper om läkemedel och de substanser som används vid läkemedelstillverkning.

b)

Tillräckliga kunskaper om farmaceutisk teknologi samt fysisk, kemisk, biologisk och mikrobiologisk kontroll av läkemedel.

c)

Tillräckliga kunskaper om läkemedels nedbrytning (metabolism) och verkningar, giftiga ämnens verkningssätt och användningen av läkemedel.

d)

Tillräckliga kunskaper för att utvärdera vetenskapliga data om läkemedel för att på denna grund kunna ge upplysningar.

e)

Tillräckliga kunskaper om gällande föreskrifter och andra villkor för att kunna utöva farmaceutisk verksamhet.

Artikel 45

Utövande av yrkesverksamhet som farmaceut

1.   I detta direktiv avses med verksamhet som farmaceut sådan verksamhet som, när det gäller tillträde till och rätten att utöva den, i en eller flera medlemsstater omfattas av villkor som rör yrkeskvalifikationerna, och som står öppen för de personer som innehar något av de bevis på formella kvalifikationer som anges i punkt 5.6.2 i bilaga V.

2.   Medlemsstaterna skall se till att innehavare av bevis på formella kvalifikationer i farmaci på universitetsnivå eller motsvarande nivå och som uppfyller villkoren i artikel 44 får tillträde till och rätt att utöva åtminstone följande verksamhet, med förbehåll för eventuella krav på kompletterande yrkeserfarenhet:

a)

Galenisk utveckling av läkemedel.

b)

Framställning och kontroll av läkemedel.

c)

Laboratoriekontroll av läkemedel.

d)

Lagring, förvaring och distribution av läkemedel i partihandelsledet.

e)

Beredning, kontroll, lagring och utlämning av läkemedel på apotek som är öppna för allmänheten.

f)

Beredning, kontroll, lagring och utlämning av läkemedel på sjukhus.

g)

Information och rådgivning om läkemedel.

3.   Om det i en medlemsstat inte bara krävs bevis på formella kvalifikationer enligt förteckningen i punkt 5.6.2 i bilaga V för tillträde till eller utövande av någon form av verksamhet som farmaceut, utan även kompletterande yrkeserfarenhet, skall den medlemsstaten som tillräckligt bevis erkänna intyg utfärdat av de behöriga myndigheterna i ursprungsmedlemsstaten som styrker att personen i fråga har utövat nämnda verksamhet under motsvarande period i ursprungsmedlemsstaten.

4.   Det erkännande som avses i punkt 3 skall inte vara tillämpligt på den tvååriga yrkeserfarenhet som krävs i Storhertigdömet Luxemburg för beviljande av statligt tillstånd att driva apotek som är öppna för allmänheten.

5.   Om det den 16 september 1985 i en medlemsstat fanns ett urvalssystem för att bland de farmaceuter som avses i punkt 2 välja ut dem som skall tilldelas de nya apotek som skall öppnas inom ramen för ett nationellt geografiskt fördelningssystem, får denna medlemsstat, med avvikelse från punkt 1, fortsätta med detta urvalssystem och kräva att de medborgare i medlemsstaterna som innehar något av de bevis på formella kvalifikationer för farmaceuter som anges i punkt 5.6.2 i bilaga V eller omfattas av bestämmelserna i artikel 23 deltar i detta.

Avsnitt 8

Arkitekt

Artikel 46

Arkitektutbildning

1.   Arkitektutbildning skall omfatta antingen minst fyra års studier på heltid eller sex års studier, varav minst tre år på heltid, vid universitet eller jämförbar läroanstalt. Denna utbildning skall avslutas med godkänd examen på universitetsnivå.

Utbildningen, som skall ges på universitetsnivå och i huvudsak omfatta arkitektur, skall till lämpliga delar bestå av teoretisk och praktisk arkitektutbildning och skall garantera att de studerande tillägnar sig följande kunskaper och färdigheter:

a)

Förmåga att utforma arkitektoniska projekt som uppfyller både estetiska och tekniska krav.

b)

Tillräcklig kunskap om arkitekturens historia och teori och besläktade konstarter, teknik och humaniora.

c)

Kunskap om de konstens inflytande på arkitektonisk formgivning.

d)

Tillräcklig kunskap om stadsplanering, fysisk planering och de kunskaper som krävs för planeringsprocessen.

e)

Insikter i förhållandet mellan människor och byggnader och mellan byggnader och deras omgivning, och i behovet av att anpassa byggnaderna och ytorna mellan dem efter mänskliga behov och ge dem rätta proportioner.

f)

Insikter i arkitektyrket och arkitektens roll i samhället, i synnerhet vid utarbetandet av projektunderlag, som tar hänsyn till sociala faktorer.

g)

Insikter i utrednings- och förberedelsemetoderna för underlagen i ett konstruktionsprojekt.

h)

Insikter i de strukturella och byggnadstekniska problem som är förbundna med byggnadskonstruktion.

i)

Tillräcklig kunskap om fysiska problem och teknik och byggnaders funktion, så att dessa inomhus blir bekväma och ger skydd mot olika väderförhållanden.

j)

De färdigheter i byggnadsutformning som behövs för att uppfylla de boendes krav inom ramen för begränsningar på grund av kostnadsfaktorer och byggnormer.

k)

Tillräcklig kunskap om de branscher, organisationer, bestämmelser och metoder som är förbundna med att omvandla konstruktionsritningar till byggnader och att detaljplanera hela projekt.

2.   De i punkt 1 angivna kunskaperna och färdigheterna får ändras i enlighet med det förfarande som avses i artikel 58.2, i syfte att anpassa dessa till den vetenskapliga och tekniska utvecklingen.

Denna uppdatering får inte medföra att någon medlemsstat ändrar gällande principer inom yrkeslagstiftningen när det gäller utbildning och tillträdesvillkor för fysiska personer.

Artikel 47

Undantag från kraven för arkitektutbildningen

1.   Med avvikelse från artikel 46 skall också, enligt artikel 21, erkännas den treåriga utbildningen vid ”Fachhochschulen” i Förbundsrepubliken Tyskland som existerade den 5 augusti 1985 och som uppfyller de krav som fastställs i artikel 46 och ger tillträde till den verksamhet som avses i artikel 48 i denna medlemsstat med yrkesbeteckningen arkitekt, under förutsättning att utbildningen kompletteras med fyra års yrkeserfarenhet i Förbundsrepubliken Tyskland och styrks av ett intyg som utfärdats av den yrkessammanslutning, där den arkitekt som önskar utnyttja bestämmelserna i detta direktiv är registrerad.

Yrkessammanslutningen skall i förväg ha fastställt att det arbete som arkitekten i fråga utfört på arkitekturområdet utgör övertygande prov på alla kunskaper och färdigheter som avses i 46.1. Intyget skall utfärdas enligt samma förfarande som gäller för registrering i yrkessammanslutningens medlemsförteckning.

2.   Med avvikelse från artikel 46 skall också, enligt artikel 21 och inom ramen för bättre befordringsmöjligheter eller deltidsstudier på universitetsnivå, erkännas den utbildning som motsvarar kraven i artikel 46 samt leder till att personer som varit anställda på arkitekturområdet minst sju år under överinseende av en arkitekt eller arkitektbyrå avlägger godkänd examen i arkitektur. Denna examen skall vara på universitetsnivå och vara likvärdig med den examen som avses i artikel 46.1 första stycket.

Artikel 48

Utövande av yrkesverksamhet som arkitekt

1.   Med yrkesverksamhet som arkitekt avses i detta direktiv den verksamhet som vanligtvis utövas under yrkestiteln arkitekt.

2.   De medborgare i en medlemsstat som fått rätt att bära titeln arkitekt i enlighet med en lag som ger den behöriga myndigheten i en medlemsstat möjlighet att ge denna titel åt medborgare i medlemsstaterna som utmärkt sig särskilt genom sina insatser på arkitekturområdet, skall anses uppfylla de krav som fastställts för att få utöva arkitektverksamhet under yrkestiteln arkitekt. Ifrågavarande personers verksamhet som arkitekt skall intygas genom ett bevis utfärdat av deras ursprungsmedlemsstat.

Artikel 49

Förvärvade rättigheter som arkitekt

1.   Varje medlemsstat skall erkänna de bevis på formella kvalifikationer som arkitekt som anges i punkt 6.1 i bilaga VI vilka utfärdas av övriga medlemsstater avseende en utbildning som påbörjats senast under det referensläsår som anges i den bilagan, även om de inte uppfyller minimikraven enligt artikel 46, genom att ge innehavare av dessa bevis på formella kvalifikationer tillträde till och rätt att utöva verksamhet som arkitekt på samma villkor som innehavare av bevis på formella kvalifikationer som utfärdats av denna medlemsstat.

Intyg från de behöriga myndigheterna i Förbundsrepubliken Tyskland om att bevis på formella kvalifikationer som utfärdats från och med den 8 maj 1945 av de behöriga myndigheterna i f.d. Tyska demokratiska republiken är likvärdiga med dem som avses i den bilagan skall följaktligen erkännas.

2.   Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 1 skall varje medlemsstat, när det gäller tillträde till och utövande av verksamhet som arkitekt med yrkestiteln arkitekt, som bevis på formella kvalifikationer erkänna intyg som utfärdas för medborgare i medlemsstaterna av de medlemsstater där tillträde till och utövande av verksamhet som arkitekt var reglerad vid nedanstående datum och ge dessa intyg samma ställning på sitt territorium som de intyg medlemsstaten själv utfärdar:

a)

Den 1 januari 1995 för Österrike, Finland och Sverige.

b)

Den 1 maj 2004 för Tjeckien, Estland, Cypern, Lettland, Litauen, Ungern, Malta, Polen, Slovenien och Slovakien.

c)

Den 5 augusti 1987 för övriga medlemsstater.

De intyg som avses i första stycket skall ange att innehavaren har fått tillstånd att bära yrkestiteln arkitekt senast detta datum och har varit aktivt verksam på området enligt dessa bestämmelser under minst tre år i följd under den femårsperiod som föregick utfärdandet av intyget.

KAPITEL IV

Gemensamma bestämmelser om etablering

Artikel 50

Handlingar och formföreskrifter

1.   När de behöriga myndigheterna i den mottagande medlemsstaten fattar beslut om en ansökan om tillstånd att utöva ett reglerat yrke genom tillämpning av denna avdelning, kan de begära de handlingar och intyg som nämns i bilaga VII.

De handlingar som avses i punkterna 1 d, e och f i bilaga VII får inte vara äldre än tre månader då de fogas till ansökan.

Medlemsstater, institutioner och andra juridiska personer skall behandla överlämnade uppgifter konfidentiellt.

2.   Om det finns skälig grund för tvivel får den mottagande medlemsstaten kräva att de behöriga myndigheterna i en annan medlemsstat styrker äktheten av de utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis som utfärdats i den andra medlemsstaten samt, i tillämpliga fall, intygar att personen i fråga, för de yrken som avses i kapitel III i detta avsnitt, har uppfyllt de minimikrav på utbildning som avses i artiklarna 24, 25, 28, 31, 34, 35, 38, 40, 44 och 46.

3.   Om det finns skälig grund för tvivel, och om bevis på formella kvalifikationer i enlighet med artikel 3.1 c har utfärdats av en behörig myndighet i en medlemsstat och innefattar utbildning som erhållits helt eller delvis vid en inrättning som etablerats lagligt i en annan medlemsstat, skall den mottagande medlemsstaten ha rätt att hos det behöriga organet i den medlemsstat där examensbeviset har utfärdats kontrollera

a)

huruvida utbildningskursen vid den institution som gav utbildningen har godkänts formellt av utbildningsanstalten i den medlemsstat där examensbeviset har utfärdats,

b)

huruvida det utfärdade beviset på formella kvalifikationer är detsamma som skulle ha utfärdats om kursen hade följts helt och hållet i den medlemsstat där examensbeviset har utfärdats,

c)

huruvida beviset på formella kvalifikationer ger samma yrkesrättigheter i den medlemsstat där examensbeviset har utfärdats.

4.   Om en mottagande medlemsstat av sina medborgare kräver edsavläggelse eller en högtidlig försäkran för tillträde till ett reglerat yrke och ordalydelsen i denna ed eller förklaring inte kan användas av medborgare i de andra medlemsstaterna, skall medlemsstaten sörja för att den berörde kan använda passande och likvärdiga formuleringar.

Artikel 51

Förfarande för ömsesidigt erkännande av yrkeskvalifikationer

1.   Den behöriga myndigheten i den mottagande medlemsstaten skall bekräfta mottagandet av ansökan inom en månad från och med mottagandet och underrätta sökanden om handlingar eventuellt saknas.

2.   En ansökan om tillstånd att få utöva ett reglerat yrke skall behandlas och ett vederbörligen motiverat beslut fattas av den mottagande medlemsstatens behöriga myndighet snarast möjligt och under alla omständigheter inom tre månader efter det att den fullständiga ansökan inkom. Denna tidsfrist kan emellertid förlängas med en månad i fall som omfattas av kapitlen I och II i denna avdelning.

3.   Beslutet eller underlåtenhet att meddela beslut inom föreskriven tid kan överklagas hos domstol enligt nationell rätt.

Artikel 52

Användande av yrkestitel

1.   Om användandet av yrkestiteln för en av yrkesverksamheterna i fråga är reglerat i en mottagande medlemsstat, skall de övriga medlemsstaternas medborgare vilka har tillstånd att utöva ett reglerat yrke med stöd av avdelning III bära den yrkestitel som i den mottagande medlemsstaten motsvarar detta yrke och använda eventuell förkortning.

2.   Om ett yrke är reglerat i den mottagande medlemsstaten genom en sådan sammanslutning eller organisation som avses i artikel 3.2, får medlemsstaternas medborgare bara använda den yrkestitel eller den förkortning som sammanslutningen eller organisationen fastställt om de kan visa att de tillhör sammanslutningen eller organisationen.

Om medlemskapet i sammanslutningen eller organisationen är förenat med vissa kvalifikationer, kan detta krav då det gäller de övriga medlemsstaternas medborgare som innehar yrkeskvalifikationer bara göras gällande på de villkor som föreskrivs i detta direktiv.

AVDELNING IV

DETALJERADE VILLKOR FÖR UTÖVANDE AV YRKET

Artikel 53

Språkkunskaper

Personer som får sina yrkeskvalifikationer erkända skall ha nödvändiga språkkunskaper för att utöva yrkesverksamheten i den mottagande medlemsstaten.

Artikel 54

Användande av akademisk titel

Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 7 och 52 skall den mottagande medlemsstaten se till att de berörda personerna har rätt att använda akademiska titlar från ursprungsmedlemsstaten, och den eventuella förkortningen av denna, på ursprungsmedlemsstatens språk. Den mottagande medlemsstaten får kräva att denna titel följs av namn och plats för den institution eller examensnämnd som utfärdat den. Om den akademiska titel som används i ursprungsmedlemsstaten kan förväxlas med en titel som i den mottagande medlemsstaten kräver kompletterande utbildning, som personen i fråga inte har genomgått, får denna medlemsstat kräva att vederbörande använder den akademiska titeln från ursprungsmedlemsstaten i en lämplig form som den mottagande medlemsstaten anger.

Artikel 55

Anslutning till försäkringskassa

Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 5.1 och artikel 6 första stycket b, skall de medlemsstater som kräver att de personer som förvärvat sina yrkeskvalifikationer på deras territorium skall fullgöra en förberedande praktiktjänstgöring och/eller ha yrkeserfarenhet för att få anslutas till en försäkringskassa, ge innehavare av yrkeskvalifikationer som läkare och tandläkare som förvärvats i en annan medlemsstat dispens från detta krav.

AVDELNING V

ADMINISTRATIVT SAMARBETE OCH GENOMFÖRANDEBEFOGENHETER

Artikel 56

Behöriga myndigheter

1.   De behöriga myndigheterna i den mottagande medlemsstaten och ursprungsmedlemsstaten skall bedriva ett nära samarbete och ge varandra ömsesidigt bistånd för att underlätta tillämpningen av detta direktiv. De skall garantera att de upplysningar som utväxlas behandlas konfidentiellt.

2.   De behöriga myndigheterna i den mottagande medlemsstaten och ursprungsmedlemsstaten skall utbyta information om disciplinära åtgärder eller straffrättsliga påföljder som vidtagits eller andra allvarliga, specifika omständigheter som kan ha följder för utövandet av verksamheten enligt detta direktiv, med iakttagande av lagstiftningen om skydd av personuppgifter enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (24) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG av den 12 juli 2002 om behandling av personuppgifter och integritetsskydd inom sektorn för elektronisk kommunikation (direktiv om integritet och elektronisk kommunikation) (25).

Ursprungsmedlemsstaten skall kontrollera om förhållandena är riktiga och dess myndigheter avgöra typ och omfattning av de undersökningar som skall göras och meddela den mottagande medlemsstaten vilka konsekvenser landet drar av de lämnade uppgifterna.

3.   Senast den 20 oktober 2007 skall varje medlemsstat utse de behöriga myndigheter och organ som är bemyndigade att utfärda eller ta emot bevis på formella kvalifikationer och andra handlingar eller upplysningar, samt de behöriga myndigheter och organ som är bemyndigade att motta ansökningarna och fatta de beslut som avses i detta direktiv, och de skall genast underrätta övriga medlemsstater och kommissionen om detta.

4.   Varje medlemsstat skall utse en samordnare för verksamheten för de myndigheter som avses i punkt 1 och underrätta övriga medlemsstater och kommissionen om detta.

Samordnarna skall ha följande uppgifter:

a)

Att främja enhetlig tillämpning av direktivet.

b)

Att inhämta alla uppgifter av betydelse för tillämpningen av direktivet, bland annat uppgifter om tillträdesvillkor för reglerade yrken i medlemsstaterna….

För att utföra det som avses i b kan samordnarna vända sig till de kontaktpunkter som avses i artikel 57.

Artikel 57

Kontaktpunkter

Varje medlemsstat skall senast den 20 oktober 2007 utse en kontaktpunkt som skall ha följande uppgifter:

a)

Att ge medborgarna och kontaktpunkterna i övriga medlemsstater all nödvändig information om erkännandet av yrkeskvalifikationer enligt detta direktiv, i synnerhet information om nationell lagstiftning som reglerar dessa yrken och utövandet av dessa, inklusive sociallagstiftning och eventuella yrkesetiska regler.

b)

Att bistå medborgarna vid utövandet av deras rättigheter enligt detta direktiv, vid behov i samarbete med övriga kontaktpunkter och behöriga myndigheter i den mottagande medlemsstaten.

På begäran av kommissionen skall kontaktpunkterna underrätta kommissionen om resultatet av ärenden som de handlagt i enlighet med b senast två månader efter det att de mottagits.

Artikel 58

Kommittén för erkännande av yrkeskvalifikationer

1.   Kommissionen skall biträdas av en kommitté för erkännande av yrkeskvalifikationer, nedan kallad ”kommittén”.

2.   När det hänvisas till denna punkt skall artiklarna 5 och 7 i beslut 1999/468/EG tillämpas, med beaktande av bestämmelserna i artikel 8 i det beslutet.

Den tid som avses i artikel 5.6 i beslut 1999/468/EG skall vara två månader.

3.   Kommittén skall själv anta sin arbetsordning.

Artikel 59

Samråd

Kommissionen skall säkerställa att experter från de berörda yrkesgrupperna på lämpligt sätt rådfrågas, särskilt i anslutning till arbetet i den kommitté som avses i artikel 58, och kommissionen skall för denna kommitté lägga fram en rapport om dessa samråd.

AVDELNING VI

ANDRA BESTÄMMELSER

Artikel 60

Rapportering

1.   Efter den 20 oktober 2007 skall medlemsstaterna vartannat år lämna en rapport till kommissionen över tillämpningen av det inrättade systemet. Utöver allmänna kommentarer skall rapporten innehålla en statistisk översikt över de beslut som fattats samt en beskrivning av de viktigaste problemen som tillämpningen av direktivet fört med sig.

2.   Efter den 20 oktober 2007 skall kommissionen vart femte år utarbeta en rapport om genomförandet av detta direktiv.

Artikel 61

Undantagsklausul

Om större svårigheter på något visst område skulle uppstå för en viss medlemsstat vid tillämpningen av det här direktivet, skall kommissionen undersöka dessa svårigheter i samarbete med medlemsstaten i fråga.

I förekommande fall skall kommissionen enligt det förfarande som avses i artikel 58.2 medge undantag för ifrågavarande medlemsstat vad gäller tillämpningen av bestämmelsen under en begränsad tidsperiod.

Artikel 62

Upphävande

Direktiven 77/452/EEG, 77/453/EEG, 78/686/EEG, 78/687/EEG, 78/1026/EEG, 78/1027/EEG, 80/154/EEG, 80/155/EEG, 85/384/EEG, 85/432/EEG, 85/433/EEG, 89/48/EEG, 92/51/EEG, 93/16/EEG och 1999/42/EG skall upphöra att gälla från och med den 20 oktober 2007. Hänvisningar till de upphävda direktiven skall anses som hänvisningar till detta direktiv, och de rättsakter som har antagits på grundval av de direktiven skall inte påverkas av upphävandet.

Artikel 63

Införlivande

Medlemsstaterna skall sätta i kraft de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast den 20 oktober 2007 De skall genast underrätta kommissionen om detta.

När en medlemsstat antar dessa bestämmelser skall de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen skall göras skall varje medlemsstat själv utfärda.

Artikel 64

Ikraftträdande

Detta direktiv träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Artikel 65

Adressater

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat i Strasbourg den 7 september 2005.

På Europaparlamentets vägnar

J. BORRELL FONTELLES

Ordförande

På rådets vägnar

C. CLARKE

Ordförande


(1)  EGT C 181 E, 30.7.2002, s. 183.

(2)  EUT C 61, 14.3.2003, s. 67.

(3)  Europaparlamentets yttrande av den 11 februari 2004 (EUT C 97 E, 22.4.2004, s. 230), rådets gemensamma ståndpunkt av den 21 december 2004 (EUT C 58 E, 8.3.2005, s. 1) och Europaparlamentets ståndpunkt av den 11 maj 2005 (ännu ej offentliggjord i EUT). Rådets beslut av den 6 juni 2005.

(4)  EGT L 178, 17.7.2000, s. 1.

(5)  EGT L 19, 24.1.1989, s. 16. Direktivet ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/19/EG (EGT L 206, 31.7.2001, s. 1).

(6)  EGT L 209, 24.7.1992, s. 25. Direktivet senast ändrat genom kommissionens beslut 2004/108/EG (EUT L 32, 5.2.2004, s. 15).

(7)  EGT L 201, 31.7.1999, s. 77.

(8)  EGT L 176, 15.7.1977, s. 1. Direktivet senast ändrat genom 2003 års anslutningsakt.

(9)  EGT L 176, 15.7.1977, s. 8. Direktivet senast ändrat genom direktiv 2001/19/EG.

(10)  EGT L 233, 24.8.1978, s. 1. Direktivet senast ändrat genom 2003 års anslutningsakt.

(11)  EGT L 233, 24.8.1978, s. 10. Direktivet senast ändrat genom 2003 års anslutningsakt.

(12)  EGT L 362, 23.12.1978, s. 1. Direktivet senast ändrat genom direktiv 2001/19/EG.

(13)  EGT L 362, 23.12.1978, s. 7. Direktivet senast ändrat genom direktiv 2001/19/EG.

(14)  EGT L 33, 11.2.1980, s. 1. Direktivet senast ändrat genom 2003 års anslutningsakt.

(15)  EGT L 33, 11.2.1980, s. 8. Direktivet senast ändrat genom direktiv 2001/19/EG.

(16)  EGT L 223, 21.8.1985, s. 15. Direktivet senast ändrat genom 2003 års anslutningsakt.

(17)  EGT L 253, 24.9.1985, s. 34. Direktivet ändrat genom direktiv 2001/19/EG.

(18)  EGT L 253, 24.9.1985, s. 37. Direktivet senast ändrat genom 2003 års anslutningsakt.

(19)  EGT L 165, 7.7.1993, s. 1. Direktivet senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1882/2003 (EUT L 284, 31.10.2003, s. 1).

(20)  EGT L 184, 17.7.1999, s. 23.

(21)  EUT L 78, 26.3.1977, s. 17. Direktivet senast ändrat genom 2003 års anslutningsakt.

(22)  EUT L 77, 14.3.1998, s. 36. Direktivet ändrat genom 2003 års anslutningsakt.

(23)  EGT L 145, 13.6.1977, s. 1. Direktivet senast ändrat genom direktiv 2004/66/EG (EUT L 168, 1.5.2004, s. 35).

(24)  EGT L 281, 23.11.1995, s. 31. Direktivet ändrat genom förordning (EG) nr 1882/2003.

(25)  EGT L 201, 31.7.2002, s. 37.


BILAGA I

Förteckning över yrkessammanslutningar eller yrkesorganisationer som uppfyller villkoren i artikel 3.2

IRLAND (1)

1.

The Institute of Chartered Accountants in Ireland (2)

2.

The Institute of Certified Public Accountants in Ireland (2)

3.

The Association of Certified Accountants (2)

4.

Institution of Engineers of Ireland

5.

Irish Planning Institute

FÖRENADE KUNGARIKET

1.

Institute of Chartered Accountants in England and Wales

2.

Institute of Chartered Accountants of Scotland

3.

Institute of Chartered Accountants in Ireland

4.

Chartered Association of Certified Accountants

5.

Chartered Institute of Loss Adjusters

6.

Chartered Institute of Management Accountants

7.

Institute of Chartered Secretaries and Administrators

8.

Chartered Insurance Institute

9.

Institute of Actuaries

10.

Faculty of Actuaries

11.

Chartered Institute of Bankers

12.

Institute of Bankers in Scotland

13.

Royal Institution of Chartered Surveyors

14.

Royal Town Planning Institute

15.

Chartered Society of Physiotherapy

16.

Royal Society of Chemistry

17.

British Psychological Society

18.

Library Association

19.

Institute of Chartered Foresters

20.

Chartered Institute of Building

21.

Engineering Council

22.

Institute of Energy

23.

Institution of Structural Engineers

24.

Institution of Civil Engineers

25.

Institution of Mining Engineers

26.

Institution of Mining and Metallurgy

27.

Institution of Electrical Engineers

28.

Institution of Gas Engineers

29.

Institution of Mechanical Engineers

30.

Institution of Chemical Engineers

31.

Institution of Production Engineers

32.

Institution of Marine Engineers

33.

Royal Institution of Naval Architects

34.

Royal Aeronautical Society

35.

Institute of Metals

36.

Chartered Institution of Building Services Engineers

37.

Institute of Measurement and Control

38.

British Computer Society


(1)  Irländska medborgare är även medlemmar i följande sammanslutningar eller organisationer i Förenade kungariket:

 

Institute of Chartered Accountants in England and Wales.

 

Institute of Chartered Accountants of Scotland.

 

Institute of Actuaries.

 

Faculty of Actuaries.

 

The Chartered Institute of Management Accountants.

 

Institute of Chartered Secretaries and Administrators.

 

Royal Town Planning Institute.

 

Royal Institution of Chartered Surveyors.

 

Chartered Institute of Building.

(2)  Endast för revisionsverksamhet.


BILAGA II

Förteckning över utbildningar med sådan särskild uppläggning som avses i artikel 11c ii

1.   Utbildning i paramedicin och barnomsorg

Utbildning till:

I Tyskland:

Barnsjuksköterska (”Kinderkrankenschwester/Kinderkrankenpfleger”).

Sjukgymnast (”Krankengymnast[in]/Physiotherapeut[in]”) (1).

Arbetsterapeut/ergoterapeut (”Beschäftigungs und Arbeitstherapeut/Ergotherapeut”).

Logoped (”Logopäde/Logopädin”).

Ortoptist (”Orthoptist[in]”).

Godkänd barnpedagog (”Staatlich anerkannte[r] Erzieher[in]”).

Godkänd speciallärare (”Staatlich anerkannte[r] Heilpädagoge[in]”).

Medicinsk laboratorieassistent (”medizinischtechnische[r] Laboratoriums Assistent[in]”).

Röntgentekniker (”medizinischtechnische[r] RadiologieAssistent[in]”).

Teknisk assistent — funktionsdiagnostik (”medizinischtechnische[r] Assistent[in] für Funktionsdiagnostik”).

Veterinärtekniker (”veterinärmedizinischtechnische[r] Assistent[in]”).

Dietist (”Diätassistent[in]”).

Apotekstekniker (”Pharmazieingenieur”) med examen före den 31mars 1994 i f.d. DDR eller i de nya tyska delstaterna.

Mentalskötare (”Psychiatrische[r] Krankenschwester/Krankenpfleger”).

Talpedagog (”Sprachtherapeut[in]”).

I Tjeckien:

Vårdbiträde (”zdravotnický asistent”).

Denna utbildning omfattar sammanlagt minst 13 år, varav minst åttaårs grundutbildning och fyraårs yrkesinriktad gymnasieutbildning på vårdlinje, kompletterat med ”maturitnízkouška” - examen.

Nutritionist (”nutriční asistent”).

Denna utbildning omfattar sammanlagt minst 13 år, varav minst åtta års grundutbildning och fyraårs yrkesinriktad gymnasieutbildning på vårdlinje, kompletterat med ”maturitnízkouška” examen.

I Italien:

Tandtekniker (”odontotecnico”).

Optiker (”ottico”).

I Cypern:

Tandtekniker (”οδοντοτεχνίτης”).

Denna utbildning omfattar sammanlagt minst 14 år, varav minst sexårs grundutbildning, sexårs gymnasieutbildning och två års postgymnasial yrkesutbildning, följd av ettårs yrkeserfarenhet.

Optiker (”τεχνικός oπτικός”).

Denna utbildning omfattar sammanlagt minst 14 år, varav minst sexårs grundutbildning, sexårs gymnasieutbildning och två års postgymnasial utbildning, följt av ett års yrkeserfarenhet.

I Lettland:

Tandsköterska (”zobārstniecības māsa”).

Denna utbildning omfattar sammanlagt minst 13 år, varav minst tioårs allmän skolutbildning och två års yrkesutbildning på vårdlinje, följt av treårsyrkeserfarenhet, varefter det krävs att en examen avläggs för erhållande av specialistcertifikat.

Biomedicinsk laboratorieassistent (”biomedicīnas laborants”).

Denna utbildning omfattar sammanlagt minst tolv år, varav minst tioårs allmän skolutbildning och två års yrkesutbildning på vårdlinje, följt av tvåårs yrkeserfarenhet, varefter det krävs att en examen avläggs för erhållande av specialistcertifikat.

Tandtekniker (”zobu tehniķis”).

Denna utbildning omfattar sammanlagt minst tolv år, varav minst tioårs allmän skolutbildning och två års yrkesutbildning på vårdlinje, följt av tvåårsyrkeserfarenhet, varefter det krävs att en examen avläggs för erhållande av specialistcertifikat.

Biträdande sjukgymnast (”fizioterapeita asistents”).

Denna utbildning omfattar sammanlagt minst 13 år, varav minst tioårs allmän skolutbildning och tre års yrkesutbildning på vårdlinje, följt av tvåårs yrkeserfarenhet, varefter det krävs att en examen avläggs för erhållande av specialistcertifikat.

I Luxemburg:

Röntgentekniker (”assistant[e] technique médical[e] en radiologie”).

Medicinsk laboratorieassistent (”assistant[e] technique médical[e] de laboratoire”).

Mentalskötare (”infirmier/ière psychiatrique”).

Sjukhustekniker — kirurgi (”assistant[e] technique médical[e] en chirurgie”).

Barnsjuksköterska (”infirmier/ière puériculteur/trice”).

Narkossköterska (”infirmier/ière anesthésiste”).

Examinerad massör/massös (”masseur/euse diplômé[e]”).

Barnpedagog (”éducateur/trice”).

I Nederländerna:

Veterinärassistent (”dierenartsassistent”).

Var och en av dessa utbildningar omfattar sammanlagt minst 13 år, bestående av

i)

minst tre års yrkesutbildning i specialskola med avslutande examen, i vissa fall kompletterad med ett eller två års specialiserad utbildning avslutad med examen, eller

ii)

minst två och ett halvt års yrkesutbildning i specialskola med avslutande examen, kompletterad med minst sex månaders yrkespraktik eller minst sex månaders praktiktjänstgöring i godkänd inrättning, eller

iii)

minst två års yrkesutbildning i specialskola med avslutande examen, kompletterad med minst ett års yrkespraktik eller minst ett års praktiktjänstgöring i godkänd inrättning, eller

iv)

för veterinärassistent (”dierenartsassistent”): tre års yrkesutbildning i specialskola (”MBO” - program) eller alternativt tre års yrkesutbildning inom lärlingssystemet (”LLW”), båda avslutade med examen.

I Österrike:

Särskild grundutbildning för sköterskor i barn och ungdomsvård (”spezielle Grundausbildung in der Kinder und Jugendlichenpflege”).

Särskild grundutbildning för sköterskor i psykiatrisk sjuk och hälsovård (”spezielle Grundausbildung in der psychiatrischen Gesundheits und Krankenpflege”).

Kontaktlinsoptiker (”Kontaktlinsenoptiker”).

Pedikyrist (”Fusspfleger”).

Tekniker för hörselhjälpmedel (”Hörgeräteakustiker”).

Försäljare av medicinska och kemiska produkter (”Drogist”).

Var och en av dessa utbildningar omfattar sammanlagt minst 14 år, varav minst fem år skall fullgöras inom ramen för en strukturerad utbildning som utgörs av minst tre års praktikantutbildning, omfattande utbildning på en arbetsplats och vid en yrkesskola, och en period av yrkesverksamhet och yrkesutbildning och avslutas med yrkesexamen som ger behörighet att utöva yrket och utbilda praktikanter.

Massör (”Masseur”).

Denna utbildning omfattar sammanlagt minst 14 år, varav minst fem år skall fullgöras inom ramen för en strukturerad utbildning med minst två års praktikantutbildning, två års praktisk yrkesverksamhet och en ettårig utbildning som avslutas med en yrkesexamen som ger behörighet att utöva yrket och utbilda praktikanter.

Förskollärare (”Kindergärtner/in”).

Barnskötare (”Erzieher”).

Var och en av dess utbildningar omfattar sammanlagt 13 år, varav fem års yrkesutbildning vid yrkesskola, och avslutas med examen.

I Slovakien:

Lärare på dansområdet i konstskolor på grundstadiet (”učiteľ vtanečnom odbore na základných umeleckých školách”).

Denna utbildning omfattar sammanlagt minst 14,5 år, varav åttaårs grundutbildning, fyraårsgymnasieutbildning med specialinriktning samt en femterminerskurs i danspedagogik.

Utbildare vid särskilda utbildningsanstalter och vid socialtjänstanstalter (”vychovávatel' v špeciálnych výchovných zariadeniach a v zariadeniach sociálnych sluieb”).

Denna utbildning omfattar sammanlagt minst 14 år, varav åtta/nio års grundutbildning, fyraårsgymnasieutbildning med pedagogisk inriktning eller annan inriktning och tvåårskompletterande deltidsstudier i pedagogik.

2.   Under rubriken hantverksmästare (”Mester/Meister/Maître”) med en annan utbildning än den som omfattas av avdelningIII, kapitelII i detta direktiv

Utbildning till:

I Danmark:

Optiker (”optometrist”).

Denna utbildning omfattar sammanlagt 14 år, varav fem års yrkesutbildning fördelad på två och ett halvtårsteoretisk utbildning vid en yrkesutbildningsanstalt och två och ett halvt års praktik på en arbetsplats och avslutas med en examen som ger behörighet att använda titeln ”Mester”.

Ortopedtekniker (”ortopædimekaniker”).

Denna utbildning omfattar sammanlagt tolv och ett halvt år, varav tre och ett halvt års yrkesutbildning fördelad på sexmånaders teoretisk utbildning vid en yrkesutbildningsanstalt och tre års praktik på en arbetsplats och avslutas med en erkänd examen i hantverksyrket som ger behörighet att använda titeln ”Mester”.

Ortopedskomakare (”ortopaediskomager”).

Denna utbildning omfattar sammanlagt 13,5 år, varav fyre och ett halvt års yrkesutbildning fördelad på tvåårsteoretisk utbildning vid en yrkesutbildningsanstalt och två och ett halvt års praktik på en arbetsplats och avslutas med en erkänd examen i hantverksyrket som ger behörighet att använda titeln ”Mester”.

I Tyskland:

Optiker (”Augenoptiker”).

Tandtekniker (”Zahntechniker”).

Bandagist (”Bandagist”).

Tekniker för hörselhjälpmedel (”Hörgeräte - Akustiker”).

Ortopedtekniker (”Orthopädiemechaniker”).

Ortopedskomakare (”Orthopädieschuhmacher”).

I Luxemburg:

Optiker (”opticien”).

Tandtekniker (”mécanicien dentaire”).

Tekniker för hörselhjälpmedel (”audioprothésiste”).

Ortopedtekniker/bandagist (”mécanicien orthopédiste/bandagiste”).

Ortopedskomakare (”orthopédiste - cordonnier”).

Var och en av dessa utbildningar omfattar sammanlagt 14 år, varav minst fem år skall fullgöras inom ramen för en strukturerad utbildning dels på en arbetsplats, dels vid en yrkesskola och avslutas med examen som ger behörighet att utöva någon som kvalificerad betraktad verksamhet i yrket antingen som självständig yrkesutövare eller som anställd på jämförbar ansvarsnivå.

I Österrike:

Bandagist (”Bandagist”).

Korsettmakare (”Miederwarenerzeuger”).

Optiker (”Optiker”).

Ortopedskomakare (”Orthopädieschuhmacher”).

Ortopedtekniker (”Orthopädietechniker”).

Tandtekniker (”Zahntechniker”).

Trädgårdsmästare (”Gärtner”).

Var och en av dessa utbildningar omfattar sammanlagt minst 14 år, varav minst fem år skall fullgöras inom ramen för en strukturerad utbildning med minst tre års praktiktjänstgöring, dels på en arbetsplats, dels vid en yrkesskola och med minst två års praktisk yrkesverksamhet som avslutas med mästarexamen som ger behörighet att utöva yrket, utbilda praktikanter och använda titeln ”Meister”.

Följande utbildningar till mästare inom jord och skogsbruk:

Lantmästare (”Meister in der Landwirtschaft”).

Mästare i lanthushållning (”Meister in der ländlichen Hauswirtschaft”).

Mästare i trädgårdsodling (”Meister im Gartenbau”).

Mästare i grönsaksodling (”Meister im Feldgemüsebau”).

Mästare i fruktodling och framställning av fruktprodukter (”Meister im Obstbau und in der Obstverwertung”).

Mästare i vinodling och vinframställning (”Meister im Weinbau und in der Kellerwirtschaft”).

Mejerimästare (”Meister in der Molkerei und Käsereiwirtschaft”).

Mästare i hästhållning (”Meister in der Pferdewirtschaft”).

Fiskerimästare (”Meister in der Fischereiwirtschaft”).

Mästare i fjäderfähållning (”Meister in der Geflügelwirtschaft”).

Mästare i biodling (”Meister in der Bienenwirtschaft”).

Skogmästare (”Meister in der Forstwirtschaft”).

Mästare i skogsplantering och skogsvård (”Meister in der Forstgarten und Forstpflegewirtschaft”).

Mästare i lagring av jordbruksprodukter (”Meister in der landwirtschaftlichen Lagerhaltung”).

Var och en av dessa utbildningar omfattar sammanlagt minst 15 år, varav minst sex år skall fullgöras inom ramen för en strukturerad utbildning som utgörs av minst tre års praktiktjänstgöring, med utbildning dels på ett företag, dels vid en yrkesskola, och treårspraktisk yrkesverksamhet och avslutas med mästarexamen som ger behörighet att utbilda praktikanter och använda titeln ”Meister”.

I Polen:

lärare för praktisk yrkesutbildning (”Nauczyciel praktycznej nauki zawodu”).

Denna utbildning omfattar

i)

åtta års grundutbildning och femårs yrkesinriktad gymnasieutbildning eller likvärdig gymnasieutbildning inom ett relevant område, följt av kurs i pedagogik på totalt minst150timmar, kurs i säkerhet i arbetet och arbetshygien och tvåårsyrkeserfarenhet inom det yrke som vederbörande skall undervisai eller

ii)

åtta års grundutbildning och femårs yrkesinriktad gymnasieutbildning samt avgångsdiplom från en postgymnasial teknisk lärarutbildning eller

iii)

åtta års grundutbildning och två till tre årsgrundläggande yrkesinriktad gymnasieutbildning samt minst treårsyrkeserfarenhet bestyrkt av ett mästarbrev för yrket i fråga följt av en kurs i pedagogik på totalt minst 150timmar.

I Slovakien:

lärare för yrkesutbildning (”majster odbornej výchovy”).

Denna utbildning omfattar sammanlagt minst tolv år, varav åttaårs grundutbildning, fyraårsyrkesutbildning (avslutad yrkesinriktad gymnasieutbildning och/eller lärlingstid på en relevant (liknande) yrkesutbildnings eller lärlingskurs), minst treårs yrkeserfarenhet inom samma område som vederbörandes avslutade utbildning eller lärlingstid och kompletterande studier i pedagogik vid pedagogiska fakulteten eller vid teknisk högskola, eller avslutad gymnasieutbildning och lärlingstid på en relevant (liknande) yrkesutbildnings eller lärlingskurs, minst tre års yrkeserfarenhet inom samma område som vederbörandes avslutade utbildning eller lärlingstid, och därutöver studier i pedagogik vid pedagogiska fakulteten, eller från och med den1september 2005 specialutbildning på specialpedagogikens område som bedrivs vid metodikcentra för lärare för yrkesutbildning vid specialskolor utan kompletterande pedagogiska studier.

3.   Utbildning i sjömansyrken

a)

Sjöfart

Utbildning till:

I Tjeckien:

Däcksmatros (”palubní asistent”).

Vakthavande befäl som är ansvarigt för vakttjänst (”námořní poručík”).

Överstyrman (”první palubní důstojník”).

Sjökapten (”kapitán”).

Maskinbiträde (”strojní asistent”).

Vakthavande maskinbefäl (”strojní důstojník”).

Förste maskinist (”druhý strojní důstojník”).

Maskinchef (”první strojní důstojník”).

Elektriker (”elektrotechnik”).

Elektroteknisk chef (”elektrodůstojník”).

I Danmark:

Skeppare (”skibsfœrer”).

Förstestyrman (”overstyrmand”).

Kvartermästare, däcksbefäl (”enestyrmand, vagthavende styrmand”).

Däcksbefäl (”vagthavende styrmand”).

Maskinchef (”maskinchef”).

Förste maskinchef (”l. maskinmester”).

Förste maskinchef/vakthavande maskinchef (”l. maskinmester/vagthavende maskinmester”).

I Tyskland:

Kustskeppare, större fartyg (”Kapitän AM”).

Kustskeppare, mindre fartyg (”Kapitän AK”).

Däcksbefäl, större kustfartyg (”Nautischer Schiffsoffizier AMW”).

Däcksbefäl, mindre kustfartyg (”Nautischer Schiffsoffizier AKW”).

Maskinchef, grad C (”Schiffsbetriebstechniker CT - Leiter von Maschinenanlagen”).

Maskinist, grad C (”Schiffsmaschinist CMa - Leiter von Maschinenanlagen”).

Skeppstekniker, grad C (”Schiffsbetriebstechniker CTW”).

Maskintekniker, grad C - ensammaskinist (”Schiffsmaschinist CMaW - Technischer Alleinoffizier”).

I Italien:

Däcksbefäl (”ufficiale di coperta”).

Maskinbefäl (”ufficiale di macchina”).

I Lettland:

Befälhavande elektroingenjör på fartyg (”kuģu elektromehāniķis”).

Kylmaskinsoperatör (”kuģa saldēšanas iekārtu mašīnists”).

I Nederländerna:

Förstestyrman på kustfartyg (med kompletterande utbildning) (”stuurman kleine handelsvaart [met aanvulling]”).

Examinerad maskinist på kustfartyg (”diploma motordrijver”).

VTSfunktionär (”VTS - functionaris”).

Detta motsvarar följande utbildningar:

I Tjeckien:

i)

Däcksmatros (”palubní asistent”).

1.

Undre åldersgräns 20 år.

2.

a)

Sjöfartshögskola eller sjöfartsskola — avdelningen för navigation, båda kurserna måste avslutas med ”maturitnízkouška” - examen, och godkänd tjänstgöring till sjöss iminst sex månader under studietiden, eller

b)

godkänd tjänstgöring till sjöss omfattande minst två år som vaktmanskap på underhållsnivå på fartyg och avslutad kurs anordnad av en sjöfartsakademi eller sjöfartsskola hos en part i den internationella konventionen angående normer för sjöfolks utbildning, certifiering och vakthållning (STCWkonventionen), med godkänt resultat som uppfyller den norm för behörighet som anges i avsnittAII/1 i STCWkoden, och avläggande av examen inför en examenskommitté som är erkänd av MTC (Tjeckienssjöfartskommitté).

ii)

Vakthavande befäl som är ansvarigt för vakttjänst (”Námořní poručík”).

1.

Godkänd tjänstgöring till sjöss som däcksmatros på fartyg på över500bruttoregisterton omfattande minst sex månader för dem som gått ut sjöfartsskola eller sjöfartsakademi, eller ett år för dem som genomgått en godkänd kurs, inklusive minst sex månader i egenskap av vaktmanskap.

2.

Vederbörligen ifylld och godkänd utbildningsjournal för däckskadetter.

iii)

Överstyrman (”První palubní důstojník”).

Certifikat för behörighet för vakthavande befäl på fartyg på över 500bruttoregisterton och minst tolvmånaders godkänd tjänstgöring till sjöss i denna befattning.

iv)

Sjökapten (”Kapitán”).

=

Certifikat för tjänstgöring som sjökapten på fartyg på mellan 500 och 3 000bruttoregisterton.

=

Certifikat för behörighet för överstyrman på fartyg på över 3 000bruttoregisterton och minstsexmånaders godkänd tjänstgöring till sjöss i befattningen som överstyrman på fartyg på över500bruttoregisterton och minstsexmånaders godkänd tjänstgöring till sjöss i befattningen som överstyrman på fartyg på över 3 000 bruttoregisterton.

v)

Maskinbiträde (”Strojní asistent”).

1.

Undre åldersgräns 20 år.

2.

Sjöfartshögskola eller sjöfartsskola — avdelningen för maritim teknik - och godkänd tjänstgöring till sjöss i minst sex månader under studietiden.

vi)

Vakthavande maskinbefäl (”Strojní důstojník”).

Godkänd tjänstgöring till sjöss som maskinbiträde i minst sex månader för dem som gått ut sjöfartsskola eller sjöfartshögskola.

vii)

Förste maskinist (”Druhý strojní důstojník”).

Godkänd tjänstgöring till sjöss i minst tolv månader i en befattning som andremaskinist på fartyg med huvudframdrivningsmaskineri med minst 750kWmaskineffekt.

viii)

Maskinchef (”První strojní důstojník”).

Vederbörligt certifikat för tjänstgöring som förste maskinist på fartyg med huvudframdrivningsmaskineri med minst 3 000kW maskineffekt och minstsexmånaders godkänd tjänstgöring till sjöss i den befattningen.

ix)

Elektriker (”Elektrotechnik”).

1.

Undre åldersgräns 18 år.

2.

Sjöfartshögskola eller annan högskola, fakultet för elingenjörsutbildning eller teknisk skola eller högskola för elektroteknisk ingenjörsutbildning, samtliga kurser måste avslutas med ”maturitní zkouška” - examen, och godkänd tjänstgöring på det elektrotekniska området i minst tolv månader.

x)

Elektroteknisk chef (”Elektrodůstojník”).

1.

Sjöfartshögskola eller sjöfartsskola, fakultet för maritim elektroteknik, eller annan högskola eller gymnasieutbildning på området för elektroteknik, samtliga kurser måste avslutas med ”maturitnízkouška” - examen eller statsexamen.

2.

Godkänd tjänstgöring till sjöss som elektriker i minst tolv månader för dem som gått ut sjöfartsskola eller sjöfartshögskola, eller 24månader för dem som genomgått gymnasieutbildning.

I Danmark: nio års grundskola följd av grundutbildning och/eller tjänstgöring ombord mellan 17 och 36 månader, kompletterad med

i)

ettårig specialiserad yrkesutbildning för däcksbefäl,

ii)

treårig specialiserad yrkesutbildning för övriga.

I Tyskland: Mellan 14 och 18 års sammanlagd utbildning, varav tre års grundläggande yrkesutbildning och ett års ombordtjänstgöring, följd av ett eller två års specialiserad yrkesutbildning, i förekommande fall kompletterad med två års yrkeserfarenhet av navigering.

I Lettland:

i)

Befälhavande elektroingenjör på fartyg (”kuģu elektromehāniķis”).

1.

Undre åldersgräns 18 år.

2.

Omfattar utbildning i sammanlagt minst tolv år och sex månader, varav minstnioårsgrundutbildning och minst tre års yrkesutbildning. Därutöver krävs det tjänst till sjöss under minst sex månader som skeppselektriker eller biträdande elektroingenjör på skepp med en generatorkraft högre än 750kW. Yrkesutbildningen avslutas med särskild examinering av den behöriga myndigheten i enlighet med det av transportministeriet godkända utbildningsprogrammet.

ii)

Kylmaskinsoperatör (”kuģa saldēšanas iekārtu mašīnists”).

1.

Undre åldersgräns 18 år.

2.

Omfattar utbildning i sammanlagt minst 13 år, varav minstnioårsgrundutbildning och minst treårs yrkesutbildning. Därutöver krävs det tjänst till sjöss under minst tolv månader som biträdande kylingenjör. Yrkesutbildningen avslutas med särskild examinering av den behöriga myndigheten i enlighet med det av transportministeriet godkända utbildningsprogrammet.

I Italien: Sammanlagt 13 års utbildning, varav minst fem års yrkesutbildning med avslutande examen, vid behov kompletterad med praktiktjänstgöring.

I Nederländerna:

i)

För förstestyrman på kustfartyg (med kompletterande utbildning) (”stuurman kleine handelsvaart [met aanvulling]”) och examinerad maskinist på kustfartyg (”diplomamotordrijver”): 14 års utbildning, varav minst två år vid specialiserad yrkesutbildningsanstalt, kompletterad med tolv månaders praktik.

ii)

För VTSfunktionär (”VTSfunctionaris”): sammanlagt minst 15 års utbildning, varav minst tre års högre yrkesutbildning (”HBO”) eller yrkesutbildning (”MBO”) följd av nationella och regionala specialistkurser, var och en bestående av minst tolv veckors teoriutbildning och avslutad med examen.

Dessa utbildningar har erkänts enligt den internationella STCWkonventionen (1978årsinternationella konvention angående normer för sjöfolks utbildning, certifiering och vakthållning).

b)

Fiske:

Utbildning till:

I Tyskland:

Skeppare, djuphavsfiske (”Kapitän BG/Fischerei”).

Skeppare, kustfiske (”Kapitän BLK/Fischerei”).

Däcksbefäl, djuphavsfiske (”Nautischer Schiffsoffizier BGW/Fischerei”).

Däcksbefäl, kustfiske (”Nautischer Schiffsoffizier BK/Fischerei”).

I Nederländerna:

Förstestyrman/maskinist (”stuurman werktuigkundige V”).

Maskinist (fiskefartyg) (”werktuigkundige IV visvaart”).

Förstestyrman (fiskefartyg) (”stuurman IV visvaart”).

Förstestyrman/maskinist (”stuurman werktuigkundige VI”).

Detta motsvarar följande utbildningar:

I Tyskland: Mellan 14 och 18 års utbildning, varav tre års grundläggande yrkesutbildning och ettårs ombordtjänstgöring följd av ett eller två års specialiserad yrkesutbildning, iförekommande fall kompletterad med två års yrkeserfarenhet av navigering.

I Nederländerna: Mellan 13 och 15 års utbildning, varav minst två år vid specialiserad yrkesutbildningsanstalt, kompletterad med tolv månaders yrkespraktik.

Dessa utbildningar är erkända enligt Torremolinoskonventionen (1977 års internationella konvention om säkerhet för fiskefartyg).

4.   Tekniska yrken

Utbildning till:

I Tjeckien:

Auktoriserad tekniker, auktoriserad byggmästare (”autorizovaný technik, autorizovaný stavitel”).

Denna utbildning omfattar yrkesutbildning i minst nio år, innefattande fyraårsgymnasial teknisk utbildning, avslutad med ”maturitnízkouška” (examen från tekniskt gymnasium), femårs yrkeserfarenhet och avslutad med prov i yrkeskvalifikationer för att kunna ägna sig åt den valda yrkesverksamheten inom byggnadsbranschen (enligt lag nr50/1976 Sb. [byggnadslagen] och lag nr360/1992 Sb.).

Förare av spårbundna fordon (”fyzická osoba řídící drání vozidlo”).

Denna utbildning omfattar sammanlagt minst tolv år, varav minst åttaårsgrundutbildning, och minst fyra års gymnasial yrkesutbildning avslutad med ”maturitnízkouška” - examen och därefter statsexamen i fordonsmotorlära.

Banbyggnadstekniker (”drání revizní technik”).

Denna utbildning omfattar sammanlagt minst tolv år, varav minst åtta årsgrundutbildning, och minst fyra års yrkesutbildning på maskin eller elektrotekniskt gymnasium som avslutas med ”maturitní zkouška” - examen.

Körskollärare (”učitel autoškoly”).

Undre åldersgräns 24 år. Utbildningen omfattar sammanlagt minst tolvår, varav minst åttaårsgrundutbildning och minst fyra års gymnasial yrkesutbildning med inriktning på trafik eller maskinlära som avslutas med ”maturitnízkouška” - examen.

Statlig tekniker för bilprovning (”kontrolní technik STK”).

Undre åldersgräns 21 år. Utbildningen omfattar sammanlagt minst tolvår, varav minst åttaårsgrundutbildning och minst fyra års gymnasial yrkesutbildning som avslutas med ”maturitní zkouška” - examen, följd av minst tvåårs teknisk praktik. Vederbörande måste ha körkort och vara utan några anteckningar i kriminalregistret samt måste ha avslutat specialutbildning till statlig tekniker omfattande minst 120timmar samt avlagt examen.

Mekaniker för kontroll av bilutsläpp (”mechanik měření emisí”).

Denna utbildning omfattar sammanlagt minst tolv år, varav minst åttaårsgrundutbildning och minst fyra års gymnasieutbildning på yrkeslinje som avslutas med ”maturitní zkouška” - examen. Vidare måste sökanden genomgå minst treårs teknisk praktik och specialutbildning till mekaniker för kontroll av utsläpp från fordon omfattande åttatimmar samt avläggande av examen.

Skeppare klass I (”kapitán I. třídy”).

Denna utbildning omfattar sammanlagt minst 15år, varav åttaårs grundutbildning och treårsyrkesutbildning avslutad med ”maturitnízkouška” - examen, och avslutas med examen som bekräftas genom lämplighetsintyg. Denna yrkesutbildning skall följas av fyraårsyrkespraktik avslutad med en examen.

Restaurator av monument som är att betrakta som konsthantverk (”restaurátor památek, které jsou díly uměleckých řemesel”).

Denna utbildning omfattar tolvår om den innebär fullständig teknisk gymnasieutbildning med inriktning på restaurering, eller tio till tolv årsstudier i en kurs som har anknytning till detta, plus fem års yrkeserfarenhet vid fullständig teknisk gymnasieutbildning som avslutas med ”maturitní zkouška” - examen, eller åttaårsyrkeserfarenhet vid teknisk gymnasieutbildning som avslutas med lärlingsexamen.

Restaurator av konstverk som inte är monument och som förvaras i samlingarna hos museer och konstgallerier, och av andra föremål av kulturellt värde (”restaurátor děl výtvarných umění, která nejsou památkami a jsou uloena ve sbírkách muzeí a galerií, aostatních předmětů kulturní hodnoty”).

Denna utbildning omfattar sammanlagt minst tolvår, plus femårs yrkeserfarenhet vid fullständig teknisk gymnasieutbildning med inriktning på restaurering som avslutas med ”maturitnízkouška” - examen.

Avfallshanterare (”odpadový hospodář”).

Denna utbildning omfattar sammanlagt minst tolvår, varav minst åttaårsgrundutbildning och minst fyra års yrkesinriktad gymnasieutbildning som avslutas med ”maturitní zkouška” - examen och minst fem års yrkeserfarenhet inom avfallshanteringssektorn under de senaste tioåren.

Sprängteknisk chef (”technický vedoucí odstřelů”).

Denna utbildning omfattar sammanlagt minst tolvår, varav minst åttaårsgrundutbildning och minst fyraårs gymnasieutbildning på yrkeslinje som avslutas med ”maturitní zkouška” - examen,

följt av

två år som sprängare under marknivå (för verksamhet under jord) eller ettår på ytan (förverksamhet ovan jord), varav sex månader som biträdande sprängare,

kurs omfattande 100timmars teoretisk och praktisk utbildning följt av examen inför vederbörande gruvdistriktsmyndighet,

yrkeserfarenhet i sex månader eller längre med planering och genomförande av sprängarbeten av större omfattning,

kurs omfattande 32 timmars teoretisk och praktisk utbildning följt av examen inför Tjeckiens gruvmyndighet.

I Italien:

Byggnadsingenjör (”geometra”).

Lantmätare (”perito agrario”).

Var och en av dessa utbildningar omfattar sammanlagt minst 13 års teknisk utbildning, varav minståtta års grundskola följd av fem års gymnasieskola vari ingår tre års yrkesutbildning med avslutande teknisk studentexamen, kompletterad med

i)

för byggnadsingenjör, minst två års praktik på en byrå med professionell kompetens eller fem års yrkespraktik,

ii)

för lantmätare, minst två års praktik,

samt därefter statsexamen.

I Lettland:

Lokförarbiträde (”vilces līdzekļa vadītāja [mašīnista] palīgs”).

Undre åldersgräns 18 år. Denna utbildning omfattar sammanlagt minst tolvår, varav minståttaårgrundutbildning och minst fyra år yrkesutbildning. Yrkesutbildningen avslutas med särskild examen anordnad av en arbetsgivare. Certifikat för behörighet utfärdas av behörig myndighet för en tid av femår.

I Nederländerna:

Utmätningsman (”gerechtsdeurwaarder”),

Protestekniker (”tandprotheticus”),

som omfattar

i)

för utmätningsman (”gerechtsdeurwaarder”) sammanlagt 19 års utbildning, varav åttaårsgrundskola följd av åtta års gymnasieskola, vari ingår fyra års yrkesutbildning med avslutande statsexamen och kompletterad med tre års teoretisk och praktisk yrkesutbildning,

ii)

för protestekniker (”tandprotheticus”) sammanlagt minst 15 års utbildning på heltid och treårs utbildning på deltid, varav åtta års grundskola, fyra års gymnasieutbildning, treårsteoretisk och praktisk yrkesutbildning som tandtekniker, kompletterad med treårsdeltidsutbildning som protestekniker, som avslutas med examen.

I Österrike:

Skogvaktare (”Förster”).

Teknisk rådgivare (”Technisches Büro”).

Uthyrare av arbetskraft (”Überlassung von Arbeitskräften — Arbeitsleihe”).

Arbetsförmedlare (”Arbeitsvermittlung”).

Ekonomisk rådgivare (”Vermögensberater”).

Privatdetektiv (”Berufsdetektiv”).

Väktare (”Bewachungsgewerbe”).

Fastighetsmäklare (”Immobilienmakler”).

Fastighetsförvaltare (”Immobilienverwalter”).

Byggprojektadministratör (”Bauträger, Bauorganisator, Baubetreuer”).

Inkassoagent (”Inkassobüro/Inkassoinstitut”).

Var och en av dessa utbildningar omfattar sammanlagt minst 15 år, varav åttaårsgrundskoleutbildning, följd av minst fem års gymnasieutbildning med teknisk eller ekonomisk examen och därefter minst två års praktik, och avslutas med yrkesexamen.

Försäkringskonsulent (”Berater in Versicherungsangelegenheiten”).

Denna utbildning omfattar sammanlagt 15 år, varav sex år skall fullgöras inom ramen för en strukturerad utbildning som utgörs av tre års praktiktjänstgöring och tre års praktisk yrkesverksamhet och yrkesutbildning och avslutas med examen.

Byggmästare (”Planender Baumeister”).

Mästare i träbyggande (”Planender Zimmermeister”).

Var och en av dessa utbildningar omfattar sammanlagt minst 18 år, varav minst nioårsyrkesutbildning uppdelad på fyra års tekniska studier på gymnasienivå och fem års praktik och avslutas med yrkesexamen som ger behörighet att utöva yrket, utbilda lärlingar i konsten att planera byggen, göra tekniska beräkningar och övervaka byggnadsarbeten (dets.k.MariaTheresiaprivilegiet).

Redovisningsekonom (”Gewerblicher Buchhalter”) enligt 1994 års arbetslagstiftning (lag från 1994 om handel, hantverk och industri).

Redovisningskonsult (”Selbständiger Buchhalter”) enligt 1999 års förbundslag om förvaltningsyrken (lag från 1999 om yrken inom offentlig redovisning).

I Polen:

Statlig tekniker för grundläggande motorfordonsprovning vid fordonsprovningsanläggning (”diagnosta przeprowadzający badania techniczne w stacji kontroli pojazdów o podstawowym zakresie badań”).

Denna utbildning omfattar åtta års grundutbildning och femårs gymnasieutbildning på yrkeslinje med inriktning på motorfordon, treårs praktik på fordonsprovningsanläggning eller på bilverkstad, grundläggande utbildning i bilprovning — 51timmar - och avläggande av kvalifikationsexamen.

Statlig tekniker för motorfordonsprovning vid distriktfordonsprovningsanläggning (”diagnosta przeprowadzający badania techniczne pojazdu w okręgowej stacji kontroli pojazdów”).

Denna utbildning omfattar åtta års grundutbildning och femårs gymnasieutbildning på yrkeslinje med inriktning på motorfordon, fyraårs praktik på motorfordonsprovningsanläggning eller på bilverkstad, grundkurs i motorfordonsprovning — 51 timmar - och avläggande av kvalifikationsexamen.

Tekniker för motorfordonsprovning vid fordonsprovningsanläggning (”diagnosta wykonujący badania techniczne pojazdów w stacji kontroli pojazdów”).

Denna utbildning omfattar

i)

åtta års grundutbildning och fem års gymnasieutbildning på yrkeslinje med inriktning på motorfordon samt fyraårs dokumenterad praktik på motorfordonsprovningsanläggning eller på bilverkstad eller

ii)

åtta års grundutbildning och fem års gymnasieutbildning på yrkeslinje med annan inriktning än motorfordon och åttaårs dokumenterad praktik på motorfordonsprovningsanläggning eller bilverkstad, och fullständig utbildning, med grundutbildning och specialiserad utbildning på sammanlagt 113 timmar och prov efter varje stadium.

Utbildningens längd i timmar och den allmänna omfattningen av de särskilda utbildningarna inom ramen för teknikerns fullständiga utbildning anges separat i infrastrukturministeriets förordning av den 28november 2002 om detaljerade utbildningskrav för tekniker (Officiella tidningen, 2002, nr208, punkt 1769).

Tågledare (”dyżurny ruchu”).

Denna utbildning omfattar åtta års grundutbildning och fyra års gymnasieutbildning på yrkeslinje med specialisering i järnvägstransport samt förberedande kurs för tågledare om 45 dagar med avläggande av behörighetsexamen, eller åtta års grundutbildning och fem års gymnasieutbildning på yrkeslinje med specialisering i järnvägstransport samt en förberedande kurs för tågledare om 63dagar och avläggande av behörighetsexamen.

5.   Utbildning i Förenade kungariket som godkänns som nationell yrkeskompetens (National Vocational Qualifications) eller skotsk yrkeskompetens (Scottish Vocational Qualifications)

Utbildning till:

Godkänd djurskötare (”listed veterinary nurse”).

Gruvelektroingenjör (”mine electrical engineer”).

Gruvmaskiningenjör (”mine mechanical engineer”).

Tandterapeut (”dental therapist”).

Tandhygienist (”dental hygienist”).

Optiker (”dispensing optician”).

Gruvförman (”mine deputy”).

Konkursförvaltare (”insolvency practitioner”).

Mäklare (”licensed conveyancer”).

Förstestyrman på last och passagerarfartyg — utan inskränkning (”first mate — freight/passenger ships — unrestricted”).

Andrestyrman på last och passagerarfartyg — utan inskränkning (”second mate — freight/passenger ships — unrestricted”).

Tredjestyrman på last och passagerarfartyg — utan inskränkning (”third mate — freight passenger ships unrestricted”).

Däcksbefäl på last och passagerarfartyg — utan inskränkning (”deck officer — freight/passenger ships — unrestricted”).

Maskinbefäl på last och passagerarfartyg — utan inskränkning (”engineer officer — freight/passenger ships — unlimited trading area”).

Auktoriserad driftsledare för avfallshantering (”certified technically competent person in waste management”).

Utbildningen ger kompetens som godkänns som National Vocational Qualifications (NVQ) eller i Skottland godkänns som Scottish Vocational Qualifications, på nivå 3 eller 4 enligt Förenade kungarikets National Framework of Vocational Qualifications.

Dessa nivåer definieras på följande sätt:

Nivå 3: Förmåga att utföra ett stort antal olika arbetsuppgifter i en mångfald olika situationer, varav flertalet komplexa och icke rutinbetonade. Verksamheten kräver avsevärt ansvar och avsevärd självständighet och ofta handledning och övervakning av andra.

Nivå 4: Förmåga att utföra ett stort antal komplexa, tekniska eller professionella arbetsuppgifter i en mångfald olika situationer och med en hög grad av personligt ansvar och självständighet. Ansvar för andras arbete och fördelning av resurser ingår ofta.


(1)  Från och med den 1juni 1994 ersattes yrkestiteln ”Krankengymnast(in)” med ”Physiotherapeut(in)”. De utövare av yrket som fick sin examen före detta datum kan dock, om de så önskar, fortsätta att använda sig av den tidigare titeln ”Krankengymnast(in)”.


BILAGA III

Förteckning över utbildningar med sådan särskild uppläggning som avses i artikel 13.2 tredje stycket

I Förenade kungariket:

Reglerade utbildningar som ger kompetens som National Vocational Qualifications (NVQs) eller i Skottland räknas som Scottish Vocational Qualifications, på nivå 3 eller 4 enligt Förenade kungarikets National Framework of Vocational Qualifications.

Dessa nivåer definieras på följande sätt:

Nivå 3: Förmåga att utföra ett stort antal olika arbetsuppgifter i en mångfald olika situationer, varav flertalet komplexa och icke rutinbetonade. Verksamheten kräver avsevärt ansvar och avsevärd självständighet och ofta handledning och övervakning av andra.

Nivå 4: Förmåga att utföra ett stort antal komplexa, tekniska eller professionella arbetsuppgifter i en mångfald olika situationer och med hög grad av personligt ansvar och självständighet. Ansvar för andras arbete och fördelning av resurser ingår ofta.

I Tyskland:

Följande reglerade utbildningar:

Reglerad utbildning som ger yrkesbehörighet som teknisk assistent (”technische[r] Assistent[in]”), affärsassistent (”kaufmännische[r] Assistent[in]”), yrken inom sociala sektorn (”soziale Berufe”) och statligt godkänd andnings-, tal- och röstpedagog (”staatlich geprüfte[r] Atem-, Sprech- und Stimmlehrer[in]”). Var och en av dessa utbildningar omfattar sammanlagt minst 13 års utbildning, vari ingår gymnasieutbildning (”mittlerer Bildungsabschluss”) och omfattar

i)

minst tre års (1) praktik vid en yrkesskola (”Fachschule”) avslutad med examen och i förekommande fall kompletterad med ett eller två års specialkurs också avslutad med examen, eller

ii)

minst två och ett halvt års utbildning vid yrkesskola (”Fachschule”) avslutad med examen, kompletterad med minst sex månaders yrkespraktik eller minst sex månaders praktiktjänstgöring i godkänd inrättning, eller

iii)

minst två års utbildning vid yrkesskola (”Fachschule”) avslutad med examen och kompletterad med minst ett års yrkespraktik eller minst ett års praktiktjänstgöring i godkänd inrättning.

Reglerad utbildning som ger yrkesbehörighet som statligt godkänd (”staatlich geprüfte[r]”) tekniker (”Techniker[in]”), affärsekonom (”Betriebswirt[in]”), formgivare (”Gestalter[in]”) och familjevårdare (”Familienpfleger[in]”) under sammanlagt minst 16 år som omfattar grundskoleutbildning eller motsvarande (minst nio års utbildning) och minst tre års utbildning vid yrkesskola (”Berufsschule”) och som efter minst två års yrkespraktik omfattar heltidsundervisning under minst två år eller deltidsundervisning under motsvarande tid.

Reglerad utbildning eller internutbildning omfattande sammanlagt minst 15 års utbildning som generellt kräver fullgjord grundskoleutbildning (omfattande minst nio år) och yrkesutbildning (normalt tre år) och som vanligtvis omfattar minst två års yrkespraktik (i de flesta fall tre år) och examen i samband med internutbildningen som normalt består av utbildning som antingen sker parallellt med yrkespraktiken (minst 1 000 timmar) eller på heltid (under minst ett år).

De tyska myndigheterna skall sända kommissionen och de övriga medlemsstaterna en lista över de utbildningar som omfattas av denna bilaga.

I Nederländerna:

Reglerad utbildning under sammanlagt minst 15 år, varav åtta års grundskola plus fyra års gymnasieutbildning (”MAVO”) eller förberedande yrkesutbildning (”VBO”) eller högre gymnasial utbildning omfattande tre eller fyra års utbildning vid en yrkesmedelskola (”MBO”) avslutad med examen.

Reglerad utbildning under sammanlagt minst 16 år, varav åtta års grundskola plus fyra års åtminstone förberedande yrkesutbildning (”VBO”) eller högre gymnasial utbildning omfattande minst fyra års praktiktjänstgöring med minst en dags teoretisk utbildning vid en skola varje vecka och praktik vid en yrkesutbildningsanstalt eller på en arbetsplats under veckans övriga dagar, avslutad med examen på medelnivå eller högre nivå.

De nederländska myndigheterna skall sända kommissionen och de övriga medlemsstaterna en lista över de utbildningar som omfattas av denna bilaga.

I Österrike:

Utbildning vid högre yrkeshögskolor (”Berufsbildende Höhere Schulen”) och högre utbildningsanstalt för jordbruk och skogsbruk (”Höhere Land- und Forstwirtschaftliche Lehranstalten”) inklusive specialutbildningar (”einschließlich der Sonderformen”) vilkas uppläggning och utbildningsnivå fastställs genom lagar och andra författningar.

Var och en av dessa utbildningar omfattar sammanlagt minst 13 år, varav fem års yrkesutbildning med avslutande examen som bevis på yrkesbehörighet.

Utbildning vid en hantverksmästarskola (”Meisterschulen”), mästarutbildning (”Meisterklassen”), verkmästarskola (”Werkmeisterschulen”) eller byggnadssnickeriskola (”Bauhandwerkerschulen”), vilkas uppläggning och utbildningsnivå fastställs genom lagar och andra författningar.

Var och en av dessa utbildningar omfattar sammanlagt minst 13 år, varav nio års grundskola följd av antingen minst tre års yrkesutbildning i specialskola eller minst tre års praktik på en arbetsplats parallellt med utbildning vid en yrkesskola (”Berufsschule”) och vilka båda avslutas med examen och kompletteras med minst ett års yrkesutbildning vid en hantverksmästarskola (”Meisterschule”), mästarutbildning (”Meisterklassen”), verkmästarskola (”Werkmeisterschule”) eller byggnadssnickeriskola (”Bauhandwerkerschule”). I de flesta fall är den sammanlagda utbildningstiden minst 15 år vari ingår praktikperioder som antingen sker före utbildningen vid dessa utbildningsanstalter eller samtidigt med en deltidsutbildning (minst 960 timmar).

De österrikiska myndigheterna skall sända kommissionen och de övriga medlemsstaterna en lista över de utbildningar som omfattas av denna bilaga.


(1)  Minimiutbildningstiden kan minskas från tre till två år om den berörda personen har de kvalifikationer som krävs för universitetsstudier (”Abitur”), dvs. 13 års utbildning, eller de kvalifikationer som krävs för en yrkeshögskola (”Fachhochschulreife”), dvs. tolv års utbildning och praktik.


BILAGA IV

Verksamhetsformer med anknytning till de slag av yrkeserfarenhet som avses i artiklarna 17, 18 och 19

Förteckning I

Huvudgrupper som omfattas av direktiv 64/427/EEG, ändrat genom direktiv 69/77/EEG, och av direktiven 68/366/EEG och 82/489/EEG

1   Direktiv 64/427/EEG

Huvudgrupp

23

Tillverkning av textilier

232

Tillverkning och beredning av textilmaterial på maskiner för ull

233

Tillverkning och bearbetning av textila material på maskiner för bomull

234

Tillverkning och bearbetning av textila material på maskiner för silke

235

Tillverkning och bearbetning av textila material på maskiner för lin och hampa

236

Andra textilfibrer (jute, hårda fibrer m.m.), repslagning

237

Tillverkning av stickade och virkade varor

238

Slutbehandling av textilier

239

Andra textilindustrier

Huvudgrupp

24

Tillverkning av fotbeklädnad och annan beklädnad samt bäddutrustning

241

Maskintillverkning av fotbeklädnad (utom av gummi eller trä)

242

Handtillverkning av skor och skoreparationer

243

Tillverkning av klädesplagg (utom pälsverk)

244

Tillverkning av madrasser och bäddutrustning

245

Skinn- och pälsindustri

Huvudgrupp

25

Trä- och korkindustri (utom möbeltillverkning)

251

Sågning och övrig träindustri

252

Tillverkning av halvfabrikat av trä

253

Serietillverkning av byggnadsdelar av trä inklusive golvbeklädnad

254

Tillverkning av träbehållare

255

Tillverkning av andra produkter av trä (utom möbler)

259

Tillverkning av strå, kork, korgarbeten, flätverk och rottingartiklar; borsttillverkning

Huvudgrupp

26

260 Tillverkning av trämöbler

Huvudgrupp

27

Pappersindustri och tillverkning av pappersprodukter

271

Tillverkning av pappersmassa, papper och papp

272

Bearbetning av papper och papp och tillverkning av pappersmasseprodukter

Huvudgrupp

28

280 Tryckerier, förlagsverksamhet och liknande verksamhet

Huvudgrupp

29

Läderindustri

291

Färgning och garvning

292

Tillverkning av lädervaror

Ex huvudgrupp

30

Tillverkning av gummi-, plast-, konstfiber- och stärkelseprodukter

301

Bearbetning av gummi och asbest

302

Bearbetning av plast

303

Tillverkning av konstfibrer

Ex huvudgrupp

31

Kemisk industri

311

Tillverkning av kemiska basämnen och vidarebearbetning av sådana ämnen

312

Specialiserad tillverkning av kemiska produkter huvudsakligen för industriella ändamål och jordbruksändamål (gäller även tillverkning av vegetabiliska och animaliska industriella fetter och oljor som ingår i ISIC-grupp 312)

313

Specialiserad tillverkning av kemiska produkter huvudsakligen för privat konsumtion och förvaltning (här utgår tillverkning av läkemedel [ex ISIC-grupp 319])

Huvudgrupp

32

320 Petroleumindustri

Huvudgrupp

33

Tillverkning av icke-metalliska mineraliska produkter

331

Tillverkning av byggnadssten

332

Tillverkning av glas och glasprodukter

333

Tillverkning av keramik, porslin, stengods och eldfasta keramiska produkter

334

Tillverkning av cement, kalk och puts

335

Tillverkning av byggnadsmaterial av betong, cement och puts

339

Stenbearbetning och tillverkning av andra icke-metalliska mineraliska produkter

Huvudgrupp

34

Produktion och primärreduktion av järnhaltig och icke-järnhaltig metall

341

Järn- och stålindustrin (såsom den anges i EKSG-avtalet, inklusive integrerade stålverksägda koksverk)

342

Tillverkning av stålrör

343

Tråddragning, kalldragning, kallvalsning av band, kallformning

344

Produktion och primäromvandling av icke-järnmetaller

345

Gjuterier för järn och icke-järnmetaller

Huvudgrupp

35

Tillverkning av metallvaror utom maskiner och transportutrustning

351

Smide, hejarsmide och excenterpressning

352

Tungt smide, sänksmide och hejarsmide; excenterpressning och dragning, sekundärreduktion och ytbehandling

353

Tillverkning och montering av konstruktioner av järn eller metall

354

Panntillverkning, tillverkning av rör för industrin

355

Tillverkning av verktyg och utrustning och färdiga föremål av järn och metall (utom elektrisk installationsmateriel)

359

Binäringar till mekaniska verkstäder

Huvudgrupp

36

Tillverkning av maskiner utom elektriska maskiner

361

Tillverkning av jordbruksmaskiner och traktorer

362

Tillverkning av kontorsmaskiner

363

Tillverkning av metallbearbetningsmaskiner och andra maskinverktyg och tillbehör och tillsatser till sådana och till andra kraftverktyg

364

Tillverkning av textilmaskiner och tillbehör, tillverkning av symaskiner

365

Tillverkning av maskiner och utrustning för livsmedelsindustrin och för kemisk och liknande industri

366

Tillverkning av anläggningar och utrustning för gruvor, järn- och stålverk och gjuterier och för byggnadsindustrin

367

Tillverkning av kraftöverföringsutrustning

368

Tillverkning av maskiner för annat angivet industriellt ändamål

369

Tillverkning av andra icke-elektriska maskiner och utrustningar

Huvudgrupp

37

Elektrisk utrustning

371

Tillverkning av elektrisk ledning och kabel

372

Tillverkning av motorer, generatorer, transformatorer, omkopplare och annan liknande utrustning för tillhandahållande av elektrisk kraft

373

Tillverkning av elektrisk utrustning för direkt nyttjande i industrin

374

Tillverkning av telekommunikationsutrustning, mätare, annan mätutrustning och elektromedicinsk utrustning

375

Tillverkning av elektronisk utrustning, ljudutrustning, radio- och televisionsmottagare

376

Tillverkning av elektriska hushållsapparater

377

Tillverkning av lampor och belysningsutrustning

378

Tillverkning av batterier och ackumulatorer

379

Reparation, montering och specialinstallation av elektrisk utrustning

Ex huvudgrupp

38

Tillverkning av transportutrustning

383

Tillverkning av motorfordon och reservdelar

384

Reparation av motorfordon, motorcyklar eller cyklar

385

Tillverkning av cyklar och motorcyklar och delar till dessa

389

Tillverkning av transportutrustning som inte hänförs till annat ställe

Huvudgrupp

39

Diverse tillverkningsindustri

391

Tillverkning av precisionsinstrument samt mät- och kontrollinstrument

392

Tillverkning av medicinsk utrustning och instrument och ortopediska apparater (utom ortopediska fotbeklädnader)

393

Tillverkning av fotografisk och optisk utrustning

394

Tillverkning och reparation av klockor och ur

395

Guldsmide och ädelmetalltillverkning

396

Tillverkning och reparation av musikinstrument

397

Tillverkning av spel, leksaker samt sport- och idrottsartiklar

399

Annan tillverkningsindustri

Huvudgrupp

40

Byggande

400

Byggande (ej specialiserat); rivning

401

Uppförande av byggnader (bostäder eller andra hus)

402

Anläggningsarbete; väg-, bro- och järnvägsbyggande m.m.

403

Installationsarbete

404

Utsmyckning och slutförande

2   Direktiv 68/366/EEG

Huvudgrupp

20A

200 Industri för produktion av animaliska och vegetabiliska oljor och fetter

20B

Livsmedelsindustri (förutom dryckesvaruindustrin)

201

Slakt, köttberedning och köttkonservering

202

Mjölk- och mjölkproduktindustri

203

Inläggning och konservering av frukt och grönsaker

204

Inläggning och konservering av fisk och andra havsprodukter

205

Tillverkning av kvarnprodukter

206

Tillverkning av bageriprodukter, kakor, skorpor och kex

207

Sockerindustri

208

Tillverkning av kakao, choklad och sockerkonfektyr

209

Tillverkning av diverse livsmedel

Huvudgrupp

21

Dryckesvaruindustri

211

Produktion av etylalkohol genom jäsning, produktion av jäst och sprit

212

Tillverkning av vin och andra omältade alkoholdrycker

213

Bryggning och mältning

214

Tillverkning av hälsodrycker och källvatten

Ex 30

Tillverkning av gummi-, plast-, konstfiber- och stärkelseprodukter

304

Tillverkning av stärkelseprodukter

3   Direktiv 82/489/EEG

Ex 855

Hårfrisörsinrättningar (utom pedikyrverksamhet och yrkesskolor för skönhetsvård)

Förteckning II

Huvudgrupper som omfattas av direktiven 75/368/EEG, 75/369/EEG och 82/470/EEC

1   Direktiv 75/368/EEG (verksamheter som avses i artikel 5.1)

Ex 04

Fiske

043

Inlandsfiske

Ex 38

Tillverkning av transportutrustning

381

Skeppsbyggnad, reparation och underhåll av fartyg

382

Tillverkning av järnvägsutrustning

386

Tillverkning och reparation av luftfartyg

Ex 71

Verksamhet relaterad till transporter och andra verksamheter än transporter inom följande grupper

Ex 711

Drift av sovvagnar och restaurangvagnar; underhåll av järnvägsutrustning i reparationsverkstad; rengöring av järnvägsvagnar

Ex 712

Underhåll av utrustning för stads-, linje- och turisttrafik

Ex 713

Underhåll av övrig utrustning för vägtransporter (såsom bilar, bussar och taxibilar)

Ex 714

Drift och underhåll av tillhörande anläggningar i samband med vägtransporter (såsom vägar, tunnlar och avgiftsbelagda vägbroar, busstationer, parkeringsplatser, buss- och spårvagnsgarage)

Ex 716

Övrig verksamhet i samband med inlandssjöfart (såsom drift och underhåll av vattenvägar, hamnar och andra anläggningar för inlandssjöfart; bogsering och lotsning i hamnar, utsättning av sjömärken, lastning och lossning av fartyg och övriga liknande verksamheter, såsom räddning av fartyg, bogsering, drift av förvaringsplatser för båtar)

73

Kommunikation: post och telekommunikation

Ex 85

Servicetjänster

854

Tvätt, kemtvätt, strykning och färgning

Ex 856

Fotograftjänster: porträttfotografi och kommersiell fotografi, utom nyhetsfotografi

Ex 859

Servicetjänster som inte hänförs till annat ställe (endast underhållning och städning av byggnader eller lokaler)

2   Direktiv 75/369/EEG (artikel 6: om verksamheten betraktas som industriell verksamhet eller hantverksrörelse)

Följande former av ambulerande verksamhet:

a)

Köp och försäljning av varor

genom handelsresande och hemförsäljare (ex ISIC-grupp 612), samt

på övertäckta marknadsplatser utan fasta stånd och på utomhusmarknader.

b)

De verksamhetsformer som omfattas av redan vidtagna övergångsåtgärder i vilka utövandet av dessa former av verksamhet som handelsresande och hemförsäljare uttryckligen undantas eller inte omnämns.

3   Direktiv 82/470/EEG (artikel 6.1 och 6.3)

Dessa verksamheter omfattar särskilt

att direkt eller i egenskap av ombud arrangera, saluföra och sälja en resa eller en vistelse i form av paket eller i delar (transport, inkvartering med eller utan måltider, utflykter etc.) oavsett resans orsak (artikel 2 B a).

förmedling mellan olika typer av transportföretag och människor som expedierar eller tar emot varor och som utövar följande former av därmed besläktad verksamhet:

aa)

Att för uppdragsgivarens räkning sluta avtal med transportföretag.

bb)

Att åt uppdragsgivaren göra en bedömning av och välja bäst lämpade transportslag, transportföretag och färdväg.

cc)

Att organisera transporten ur praktisk synvinkel (exempelvis nödvändig transportförpackning); att vidta olika åtgärder som hänger samman med transporten (exempelvis leverera is till kylvagnarna).

dd)

Att ta ansvar för formaliteter förbundna med transporten, exempelvis upprätta fraktsedlar; att gruppera och dela upp sändningar.

ee)

Att samordna olika delar av en transport genom att sörja för transitering, vidarebefordran, omlastning och andra åtgärder när varorna når slutlig destination.

ff)

Att dels förse transportföretagen med frakt, dels förse personer som expedierar eller tar emot varor med transportmöjligheter, inklusive

beräkning av transportkostnaden och kontroll av räkningen.

utförande av vissa uppgifter tillfälligt eller permanent i en redares eller en befraktares namn eller för dennes räkning (gentemot hamnmyndigheten, företag som utrustar fartyg etc.).

(Verksamheter i artikel 2 A a, 2 A b och 2 A d).

Förteckning III

Direktiven 64/222/EEG, 68/364/EEG, 68/368/EEG, 75/368/EEG, 75/369/EEG, 70/523/EEG och 82/470/EEG

1   Direktiv 64/222/EEG

1.

Tillhandahållande av tjänster som egenföretagare inom partihandel, med undantag för läkemedel och farmaceutiska produkter, giftiga ämnen och sjukdomsalstrande ämnen och kol (ex grupp 611).

2.

Yrkesverksamhet som förmedlare, vilken för en eller flera uppdragsgivare förhandlar om och genomför handelstransaktioner i dessa personers namn och för deras räkning.

3.

Yrkesverksamhet som förmedlare, vilken, utan att ha ett stadigvarande uppdrag, för samman personer som önskar sluta direkta avtal med varandra, förbereder deras handelstransaktioner eller hjälper till att genomföra dem.

4.

Yrkesverksamhet som förmedlare, vilken i eget namn genomför handelstransaktioner för annans räkning.

5.

Yrkesverksamhet som förmedlare, vilken för annans räkning sköter försäljning på auktion av varupartier.

6.

Yrkesverksamhet som förmedlare, vilken knackar dörr för att ta upp beställningar.

7.

Tillhandahållande av tjänster när det sker yrkesmässigt och sköts av en förmedlare som är i tjänst hos ett eller flera företag med verksamhet inom handel, industri eller hantverk.

2   Direktiv 68/364/EEG

Ex ISIC-grupp 612: Detaljhandel

Verksamheter som inte omfattas:

012

Hyra av jordbruksmaskiner

640

Fastigheter, hyra

713

Hyra av bilar, vagnar och hästar

718

Hyra av järnvägsvagnar (person- och gods-)

839

Hyra av maskiner för handelshus

841

Hyra av biografer och hyra av film

842

Hyra av teatrar och hyra av teaterrelaterad utrustning

843

Hyra av båtar, cyklar och spelautomater

853

Hyra av möblerade rum

854

Hyra av linne

859

Hyra av kläder

3   Direktiv 68/368/EEG

Ex ISIC-huvudgrupp 85

1.

Restauranger, kaféer, krogar och andra ställen där man äter och dricker (ISIC-grupp 852).

2.

Hotell, pensionat, campingplatser och andra slag av husrum (ISIC-grupp 853).

4   Direktiv 75/368/EEG (artikel 7)

Ex 62

Banker och andra finansiella institut

Ex 620

Patentbyråer och företag för distribution av royaltyer

Ex 71

Transport

Ex 713

Persontransport på väg, utom transport i bil

Ex 719

Drift av direktledningar för transport av flytande kolväten och andra flytande kemiska produkter

Ex 82

Samhällstjänster

827

Bibliotek, museer, botaniska trädgårdar och djurparker

Ex 84

Rekreationstjänster

843

Rekreationstjänster som inte hänförs till annat ställe:

Idrottsaktiviteter (idrottsplatser, idrottsföreningar etc.), med undantag för verksamhet som idrottsinstruktör

Spelverksamhet (kapplöpningsstall, spelplatser, kapplöpningsbanor etc.)

Andra rekreationsaktiviteter (cirkus, nöjesparker, andra nöjen etc.)

Ex 85

Servicetjänster

Ex 851

Hushållstjänster

Ex 855

Hårfrisörsinrättningar och manikyrverksamhet, utom pedikyr, yrkesskolor för skönhetsvård och frisörskolor

Ex 859

Servicetjänster som inte hänförs till annat ställe, utom idrottsmassage och paramedicinsk massage och bergsguider, enligt följande indelning:

desinficering och bekämpning av skadedjur

hyra av kläder och övervakning av persedlar

äktenskapsbyråer och liknande tjänster

astrologtjänster och liknande verksamheter som bygger på spekulationer

hygieniska tjänster och tillhörande verksamheter

begravning och underhåll av grav

guide- och tolktjänster i turismsammanhang

5   Direktiv 75/369/EEG (artikel 5)

Följande ambulerande verksamheter:

a)

Köp och försäljning av varor:

genom handelsresande och hemförsäljare (ex ISIC-grupp 612),

på övertäckta marknadsplatser utan fasta stånd och på utomhusmarknader.

b)

De verksamhetsformer som omfattas av redan vidtagna övergångsåtgärder i vilka utövandet av dessa former av verksamhet som handelsresande och hemförsäljare uttryckligen undantas eller inte omnämns.

6   Direktiv 70/523/EEG

Egenföretagare inom partihandel med kol och agenturverksamhet inom kolhandel (ex ISIC-grupp 6112)

7   Direktiv 82/470/EEG (artikel 6.2)

(Verksamheter som anges i artikel 2 A c, 2 A e, 2 B b, 2 C och 2 D)

Dessa verksamheter omfattar särskilt att

hyra ut järnvägsvagnar för befordran av personer eller gods,

förmedla köp, försäljning eller hyra av fartyg,

förbereda, förhandla fram och sluta avtal om transport av emigranter,

åta sig magasinering av alla slags föremål för deponents räkning, enligt tullförfarande eller inte, i lagerhus, allmänna depåer, möbelmagasin, kylhus, silor etc.,

lämna en handling till deponenten som bevis på att föremålet eller varan magasinerats,

tillhandahålla utrymmen, foder och plats för saluföring av boskap som hålls tillfälligt i förvar i väntan på försäljning eller som transporteras till eller från marknaden,

utföra teknisk kontroll av motorfordon,

mäta eller väga varor.


BILAGA V

Erkännande på grundval av samordningen av minimikrav för utbildningar

V.1   LÄKARE

5.1.1   Benämningar på examensbevis för grundläggande läkarutbildning

Land

Benämning på examensbeviset

Organ som utfärdar examensbeviset

Behörighetsbevis som medföljer examensbeviset

Referensdatum

België/Belgique/ Belgien

Diploma van arts/Diplôme de docteur en médecine

Les universités/De universiteiten

Le Jury compétent d'enseignement de la Communauté française/De bevoegde Examencommissie van de Vlaamse Gemeenschap

 

20 december 1976

Česká republika

Diplom o ukončení studia ve studijním programu všeobecné lékařství (doktor medicíny, MUDr.)

Lékářská fakulta univerzity v České republice

Vysvědčení o státní rigorózní zkoušce

1 maj 2004

Danmark

Bevis for bestået lægevidenskabelig embedseksamen

Medicinsk universitetsfakultet

Autorisation som læge, udstedt af Sundhedsstyrelsen og

Tilladelse til selvstændigt virke som læge (dokumentation for gennemført praktisk uddannelse), udstedt af Sundhedsstyrelsen

20 december 1976

Deutschland

Zeugnis über die Ärztliche Prüfung

Zeugnis über die Ärztliche Staatsprüfung und Zeugnis über die Vorbereitungszeit als Medizinalassistent, soweit diese nach den deutschen Rechtsvorschriften noch für den Abschluss der ärztlichen Ausbildung vorgesehen war

Zuständige Behörden

 

20 december 1976

Eesti

Diplom arstiteaduse õppekava läbimise kohta

Tartu Ülikool

 

1 maj 2004

Ελλάς

Πτυχίo Iατρικής

Iατρική Σχoλή Παvεπιστημίoυ,

Σχoλή Επιστημώv Υγείας, Τμήμα Iατρικής Παvεπιστημίoυ

 

1 januari 1981

España

Título de Licenciado en Medicina y Cirugía

Ministerio de Educación y Cultura

El rector de una Universidad

 

1 januari 1986

France

Diplôme d'Etat de docteur en médecine

Universités

 

20 december 1976

Ireland

Primary qualification

Competent examining body

Certificate of experience

20 december 1976

Italia

Diploma di laurea in medicina e chirurgia

Università

Diploma di abilitazione all'esercizio della medicina e chirurgia

20 december 1976

Κύπρος

Πιστοποιητικό Εγγραφής Ιατρού

Ιατρικό Συμβούλιο

 

1 maj 2004

Latvija

ārsta diploms

Universitātes tipa augstskola

 

1 maj 2004

Lietuva

Aukštojo mokslo diplomas, nurodantis suteiktą gydytojo kvalifikaciją

Universitetas

Internatūros pažymėjimas, nurodantis suteiktą medicinos gydytojo profesinę kvalifikaciją

1 maj 2004

Luxembourg

Diplôme d'Etat de docteur en médecine, chirurgie et accouchements,

Jury d'examen d'Etat

Certificat de stage

20 december 1976

Magyarország

Általános orvos oklevél (doctor medicinae univer- sae, röv.: dr. med. univ.)

Egyetem

 

1 maj 2004

Malta

Lawrja ta' Tabib tal-Medi- ċina u l-Kirurġija

Universita’ ta' Malta

Ċertifikat ta' reġistrazzjoni maħruġ mill-Kunsill Mediku

1 maj 2004

Nederland

Getuigschrift van met goed gevolg afgelegd artsexamen

Faculteit Geneeskunde

 

20 december 1976

Österreich

1.

Urkunde über die Verleihung des akademischen Grades Doktor der gesamten Heilkunde (bzw. Doctor medicinae universae, Dr.med.univ.)

1.

Medizinische Fakultät einer Universität

 

1 januari 1994

2.

Diplom über die spezifische Ausbildung zum Arzt für Allgemeinmedizin bzw. Facharztdiplom

2.

Österreichische Ärztekammer

Polska

Dyplom ukończenia studiów wyższych na kierunku lekarskim z tytułem ”lekarza”

1.

Akademia Medyczna

2.

Uniwersytet Medyczny

3.

Collegium Medicum Uniwersytetu Jagiellońskiego

Lekarski Egzamin Państwowy

1 maj 2004

Portugal

Carta de Curso de licenciatura em medicina

Universidades

Diploma comprovativo da conclusão do internato geral emitido pelo Ministério da Saúde

1 januari 1986

Slovenija

Diploma, s katero se podeljuje strokovni naslov ”doktor medicine/doktorica medicine”

Univerza

 

1 maj 2004

Slovensko

Vysokoškolský diplom o udelení akademického titulu ”doktor medicíny” (”MUDr.”)

Vysoká škola

 

1 maj 2004

Suomi/ Finland

Lääketieteen lisensiaatin tutkinto/Medicine licentiatexamen

Helsingin yliopisto/Helsingfors universitet

Kuopion yliopisto

Oulun yliopisto

Tampereen yliopisto

Turun yliopisto

Todistus lääkärin perusterveydenhuollon lisäkoulutuksesta/Examenbevis om tilläggsutbildning för läkare inom primärvården

1 januari 1994

Sverige

Läkarexamen

Universitet

Bevis om praktisk utbildning som utfärdas av Socialstyrelsen

1 januari 1994

United Kingdom

Primary qualification

Competent examining body

Certificate of experience

20 december 1976

5.1.2   Förteckning över benämningar på specialistutbildningar

Land

Benämning på examensbeviset

Organ som utfärdar examensbeviset

Referensdatum

België/Belgique/ Belgien

Bijzondere beroepstitel van geneesheer-specialist/Titre professionnel particulier de médecin spécialiste

Minister bevoegd voor Volksgezondheid/Ministre de la Santé publique

20 december 1976

Česká republika

Diplom o specializaci

Ministerstvo zdravotnictví

1 maj 2004

Danmark

Bevis for tilladelse til at betegne sig som speciallæge

Sundhedsstyrelsen

20 december 1976

Deutschland

Fachärztliche Anerkennung

Landesärztekammer

20 december 1976

Eesti

Residentuuri lõputunnistus eriarstiabi erialal

Tartu Ülikool

1 maj 2004

Ελλάς

Τίτλoς Iατρικής Ειδικότητας

1.

Νoμαρχιακή Αυτoδιoίκηση

1 januari 1981

2.

Νoμαρχία

España

Título de Especialista

Ministerio de Educación y Cultura

1 januari 1986

France

1.

Certificat d'études spéciales de médecine

1.

Universités

20 december 1976

2.

Attestation de médecin spécialiste qualifié

2.

Conseil de l'Ordre des médecins

3.

Certificat d'études spéciales de médecine

3.

Universités

4.

Diplôme d'études spécialisées ou spécialisation complémentaire qualifiante de médecine

4.

Universités

Ireland