Mål C‑379/15

Association France Nature Environnement

mot

Premier ministre

och

Ministre de l’Écologie, du Développement durable et de l'Énergie

(begäran om förhandsavgörande från Conseil d’État (Frankrike))

”Begäran om förhandsavgörande — Direktiv 2001/42/EG — Miljöbedömning av vissa planer och program — Nationell rättsakt som är oförenlig med unionsrätten — Rättsverkningar — Den nationella domstolens behörighet att förordna att vissa verkningar av rättsakten ska bestå tillfälligt — Artikel 267 tredje stycket FEUF — Skyldighet att begära förhandsavgörande från EU-domstolen”

Sammanfattning – Domstolens dom (första avdelningen) av den 28 juli 2016

1. Miljö – Miljökonsekvensbedömning av vissa planer och program – Direktiv 2001/42 – Nationell domstols ogiltigförklaring av nationella bestämmelser som strider mot skyldigheterna i direktivet – Möjlighet att låta de aktuella bestämmelsernas verkningar bestå – Villkor

   (Artikel 3 tredje stycket FEU; artikel 191.1 och 191.2 FEUF; Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/42, artikel 6.3)

2. Begäran om förhandsavgörande – Anhängiggörande vid domstolen – Tolkningsfrågor – Skyldighet att begära förhandsavgörande – Räckvidd – Fråga om möjligheten att låta nationella bestämmelser som befunnits strida mot unionsrätten om miljörätt fortsätta gälla – Omfattas – Villkor

   (Artikel 267 tredje stycket FEUF)

1.  En nationell domstol får – om nationell rätt tillåter det och i enskilda fall – undantagsvis begränsa vissa verkningar i tiden av en ogiltigförklaring av en nationell bestämmelse som har antagits i strid med kraven i direktiv 2001/42 om bedömning av vissa planers och programs miljöpåverkan, särskilt kraven i artikel 6.3 i detta, förutsatt att en sådan begränsning hänför sig till tvingande miljöskyddshänsyn och med beaktande av de särskilda omständigheterna i det mål den har att avgöra. Denna möjlighet, som ska tillämpas undantagsvis, kan emellertid endast utnyttjas när alla villkor är uppfyllda, det vill säga

   —	att den angripna nationella bestämmelsen utgör ett korrekt införlivande av unionsrätten för miljöskydd,

   —	att antagandet och ikraftträdandet av en ny nationell bestämmelse inte gör det möjligt att förhindra den skadliga inverkan på miljön som följer av ogiltigförklaringen av den angripna nationella bestämmelsen,

   —

   att ogiltigförklaringen av den angripna rättsakten skulle skapa ett rättsligt vakuum när det gäller införlivandet av unionsrätten på området för miljöskydd, vilket skulle vara skadligare för miljön i så måtto att en ogiltigförklaring skulle leda till ett minskat skydd och på så vis strida mot det huvudsakliga syftet med unionens miljörätt, och

   —	att rättsverkningarna av den angripna nationella bestämmelsen undantagsvis består endast under den tid som är absolut nödvändig för att vidta de åtgärder som avhjälper den konstaterade bristen.

   (se punkt 43 samt punkt 1 i domslutet)

2.  På unionsrättens nuvarande stadium är en nationell domstol mot vars avgöranden det inte längre finns något rättsmedel i princip skyldig att begära att EU-domstolen meddelar förhandsavgörande för att den ska kunna bedöma om nationella bestämmelser som befunnits strida mot unionsrätten undantagsvis kan bestå tillfälligt med beaktande av tvingande miljöskyddshänsyn och de särskilda omständigheterna i det mål som den nationella domstolen har att avgöra. Den nationella domstolen är befriad från denna skyldighet endast när den är övertygad om – vilket den ska redogöra för på ett detaljerat sätt – att det inte finns något rimligt tvivel avseende tolkningen och tillämpningen av sådana villkor som framgår av domen av den 28 februari 2012, Inter-Environnement Wallonie och Terre wallonne (C‑41/11).

   (se punkt 53 samt punkt 2 i domslutet)