EUR-Lex Access to European Union law

Back to EUR-Lex homepage

This document is an excerpt from the EUR-Lex website

Document 62014CJ0153

K och A

Mål C‑153/14

Minister van Buitenlandse Zaken

mot

K

och

A

(begäran om förhandsavgörande från Raad van State (Nederländerna))

”Begäran om förhandsavgörande — Direktiv 2003/86/EG — Artikel 7.2 — Familjeåterförening — Integrationsåtgärder — Nationell lagstiftning i vilken det föreskrivs en skyldighet för familjemedlemmar till en tredjelandsmedborgare som lagligen uppehåller sig i den berörda medlemsstaten att genomföra ett medborgarintegrationsprov med godkänt resultat för att få resa in i berörd medlemsstat — Avgifter för ett sådant prov — Förenlighet”

Sammanfattning – Domstolens dom (andra avdelningen) av den 9 juli 2015

Gränskontroller, asyl och invandring – Invandringspolitik – Rätt till familjeåterförening – Direktiv 2003/86 – Villkor för utövande av rätten till familjeåterförening – Integrationsåtgärder – Nationell lagstiftning i vilken det föreskrivs en skyldighet att genomföra ett medeborgarintegrationsprov med godkänt resultat för att få resa in och vistas i medlemsstaten – Tillåtet – Villkor – Beaktande av särskilda omständigheter som utgör objektiva hinder för att genomföra ett sådant prov med godkänt resultat – Rimliga avgifter

(Rådets direktiv 2003/86, artikel 7.2 första stycket)

Artikel 7.2 första stycket i direktiv 2003/86 om rätt till familjeåterförening ska tolkas så, att medlemsstaterna får kräva av tredjelandsmedborgare – innan de tillåter att nämnda medborgare reser in eller vistas på deras territorium i familjeåterföreningssyfte – att de med godkänt resultat genomför ett medborgarintegrationsprov, vilket omfattar grundläggande kunskaper i den berörda medlemsstatens språk och samhällsförhållanden och som innebär att avgifter måste betalas, om tillämpningsvillkoren för en sådan skyldighet inte omöjliggör eller gör det orimligt svårt att utöva rätten till familjeåterförening. Så är fallet i den mån de inte gör det möjligt att beakta särskilda omständigheter som utgör objektiva hinder för att berörda personer ska kunna genomföra provet med godkänt resultat och i den mån de fastställer de avgifter som är hänförliga till proven till för höga belopp.

Eftersom huvudregeln är att familjeåterförening ska beviljas, ska emellertid artikel 7.2 första stycket i direktiv 2003/86 tolkas restriktivt. Det utrymme för skönsmässig bedömning som tillerkänns medlemsstaterna ska för övrigt inte användas av dem på ett sätt som äventyrar direktivets syfte, som är att främja familjeåterförening, eller direktivets ändamålsenliga verkan.

I enlighet med proportionalitetsprincipen, som utgör en del av unionsrättens allmänna principer, ska de åtgärder som föreskrivs i nationell rätt för införlivande av artikel 7.2 första stycket i direktiv 2003/86 vara ägnade att säkerställa att de syften som eftersträvas med direktivet uppnås och inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa syften.

Såtillvida som artikel 7.2 första stycket i direktiv 2003/86 enbart avser ”integrationsåtgärder” an de åtgärder som medlemsstaterna får kräva med stöd av denna bestämmelse endast anses vara legitima om de underlättar integrationen av referenspersonens familjemedlemmar. Ur detta perspektiv bidrar skyldigheten att genomföra ett grundläggande medborgarintegrationsprov med godkänt resultat till att berörda tredjelandsmedborgare tillägnar sig kunskaper som tveklöst är nyttiga för att bygga upp band med värdmedlemsstaten.

Proportionalitetskriteriet kräver emellertid att tillämpningsvillkoren för en sådan skyldighet inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå syftet att underlätta familjeåterförening i direktiv 2003/86. Målet med de integrationsåtgärder som avses i nämnda artikel måste vara att underlätta integrationen i medlemsstaterna av de personer som utövar sin rätt till familjeåterförening, och inte att välja ut de personer som kan utöva denna rätt.

Särskilda personliga omständigheter såsom ålder, utbildningsnivå, ekonomisk situation och hälsa hos den berörda referenspersonens familjemedlemmar ska vidare beaktas för att kunna befria dessa personer från att genomföra ett sådant prov med godkänt resultat när det, på grund av dessa omständigheter, framgår att de inte är i stånd att delta i provet eller att genomföra detta med godkänt resultat.

Om det förhöll sig på ett annat sätt skulle en sådan skyldighet under nämnda omständigheter utgöra ett hinder som svårligen kunde övervinnas för att rätten till familjeåterförening i direktiv 2003/86 ska vara verksam.

Denna tolkning bekräftas av artikel 17 i direktivet, enligt vilken det ska göras en individuell prövning av ansökningarna om familjeåterförening.

Vad slutligen beträffar avgifterna för det medborgarintegrationsprov som är aktuellt i de nationella målen ska det preciseras att även om det är tillåtet för medlemsstaterna att kräva att tredjelandsmedborgare ska betala avgifter hänförliga till integrationsåtgärder som vidtas med stöd av artikel 7.2 i direktiv 2003/86 samt att fastställa avgifternas storlek ska icke desto mindre, enligt proportionalitetsprincipen, avgiftsnivån inte ha som syfte eller effekt att omöjliggöra eller göra det orimligt svårt att utöva rätten till familjeåterförening, vid äventyr av att annars undergräva syftet med direktiv 2003/86 och beröva direktivet dess ändamålsenliga verkan. Så är bland annat fallet om de avgifter som tas ut för att avlägga medborgarintegrationsprovet är orimliga med hänsyn till den väsentliga ekonomiska betydelse som de får för de berörda tredjelandsmedborgarna.

(se punkterna 50–52, 54–60, 64, 65, och 71 samt domslutet)

Top