EUR-Lex Access to European Union law

Back to EUR-Lex homepage

This document is an excerpt from the EUR-Lex website

Document 62003CJ0380

Sammanfattning av domen

Domstolens dom (stora avdelningen) den 12 december 2006.
Förbundsrepubliken Tyskland mot Europaparlamentet och Europeiska unionens råd.
Talan om ogiltigförklaring - Tillnärmning av lagstiftning - Direktiv 2003/33/EG - Reklam för och sponsring till förmån för tobaksvaror - Ogiltigförklaring av artiklarna 3 och 4 - Val av rättslig grund - Artiklarna 95 EG och 152 EG - Proportionalitetsprincipen.
Mål C-380/03.

Nyckelord
Sammanfattning

Nyckelord

1. Tillnärmning av lagstiftning – Reklam för och sponsring till förmån för tobaksvaror – Direktiv 2003/33

(Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/33, artiklarna 3, 4 och 8)

2. Tillnärmning av lagstiftning – Reklam för och sponsring till förmån för tobaksvaror – Direktiv 2003/33

(Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/33, artikel 3.1)

3. Tillnärmning av lagstiftning – Åtgärder avsedda att förbättra den inre marknadens funktion – Rättslig grund – Artikel 95 EG

(Artiklarna 95 EG och 152 EG)

4. Tillnärmning av lagstiftning – Reklam för och sponsring till förmån för tobaksvaror – Direktiv 2003/33

(Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/33, artiklarna 3 och 4)

Sammanfattning

1. Förbudet mot reklam för och sponsring till förmån för tobaksvaror i tryckta publikationer, i informationssamhällets tjänster och i radioprogram, som föreskrivs i artiklarna 3 och 4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/33 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om reklam för och sponsring till förmån för tobaksvaror, kunde med fog grundas på artikel 95 EG.

Vad först avser tidningar och tidskrifter och andra tryckta publikationer förelåg det nämligen, när direktiv 2003/33 antogs, skillnader mellan de olika medlemsstaternas nationella lagstiftning om reklam för tobaksvaror. Dessa skillnader var av sådant slag att de kunde hindra den fria rörligheten för varor och friheten att tillhandahålla tjänster. Detsamma kan konstateras beträffande reklam för tobaksvaror i radioprogram och i informationssamhällets tjänster. Flera medlemsstater hade redan lagstiftat på dessa områden eller förberedde sig på att göra det. Med hänsyn till allmänhetens ökande medvetenhet om tobakskonsumtionens skadlighet för hälsan, var det sannolikt att det skulle uppkomma nya hinder för handeln eller för friheten att tillhandahålla tjänster på grund av antagandet av nya bestämmelser, som återspeglade denna utveckling, vilka syftade till att mer effektivt avskräcka från konsumtion av tobaksvaror.

Syftet med artiklarna 3 och 4 i direktiv 2003/33 är dessutom att förbättra villkoren för den inre marknadens sätt att fungera. Förbudet mot reklam för tobaksvaror i tidningar och tidskrifter och andra tryckta publikationer, som föreskrivs i artikel 3.1 i direktivet, är nämligen avsett att motverka att friheten att tillhandahålla tjänster hindras av nationella bestämmelser i de olika medlemsstaterna. Vidare är syftet med artiklarna 3.2 och 4.1 i direktivet, i vilka det föreskrivs förbud mot reklam för tobaksvaror i informationssamhällets tjänster och i radioprogram, att främja friheten att sända dessa radioprogram samt den fria rörligheten för meddelanden hänförliga till informationssamhällets tjänster. På samma sätt är syftet med artikel 4.2 i direktivet, genom att sponsring av radioprogram av företag vilkas huvudsakliga verksamhet är tillverkning eller försäljning av tobaksvaror förbjuds, att motverka att friheten att tillhandahålla tjänster hindras av nationella bestämmelser i de olika medlemsstaterna. Direktivets syfte att förbättra villkoren för den inre marknadens sätt att fungera uttrycks dessutom i dess artikel 8, enligt vilken medlemsstaterna inte får förbjuda eller begränsa den fria rörlighet för varor eller tjänster som följer bestämmelserna i direktivet.

Slutligen är förbuden i artiklarna 3 och 4 i direktivet begränsade till vissa former av reklam eller sponsring och utgör inte förbud med allmän räckvidd.

(se punkterna 55, 61, 65, 71, 73–78 och 87–88)

2. Uttrycket tryckta publikationer, som används i artikel 3.1 i direktiv 2003/33 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om reklam för och sponsring till förmån för tobaksvaror, skall endast anses omfatta sådana publikationer som tidningar, tidskrifter och magasin, utan att andra typer av publikationer täcks av det förbud mot reklam som föreskrivs i denna bestämmelse. Denna tolkning stöds av skäl 4 i direktivet, i vilket det konstateras att spridningen av sådana publikationer som periodiska skrifter, tidningar och tidskrifter på den inre marknaden är utsatt för en betydande risk för hinder för den fria rörligheten till följd av de lagar och andra författningar i medlemsstaterna som förbjuder eller reglerar tobaksreklam i dessa medier. För att säkerställa den fria rörligheten för alla dessa medier på den inre marknaden förklaras i nämnda skäl att det är nödvändigt att tobaksreklamen på den inre marknaden begränsas till tidskrifter och periodiska skrifter som inte är avsedda för allmänheten.

(se punkterna 84–86)

3. Så fort som villkoren för att tillämpa artikel 95 EG som rättslig grund är uppfyllda, är gemenskapslagstiftaren inte förhindrad att hänvisa till denna rättsliga grund till följd av att skyddet för folkhälsan är avgörande för de val som skall göras.

Enligt artikel 95.3 EG krävs det nämligen uttryckligen att en hög hälsoskyddsnivå för människor skall säkerställas vid den harmonisering som genomförs. I artikel 152.1 första stycket EG föreskrivs dessutom att en hög hälsoskyddsnivå för människor skall säkerställas vid utformning och genomförande av all gemenskapspolitik och alla gemenskapsåtgärder.

Det är slutligen visserligen riktigt att all harmonisering av medlemsstaternas lagar eller andra författningar för att skydda och förbättra människors hälsa utesluts i artikel 152.4 c EG. Denna bestämmelse hindrar dock inte att harmoniseringsåtgärder som vidtas med stöd av andra bestämmelser i fördraget kan påverka skyddet för människors hälsa.

(se punkterna 92–95)

4. Artiklarna 3 och 4 i direktiv 2003/33 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om reklam för och sponsring till förmån för tobaksvaror strider inte mot proportionalitetsprincipen. De kan nämligen anses vara ägnade att leda till att det mål som eftersträvas med dem uppnås, det vill säga harmonisering av de olika medlemsstaternas nationella lagstiftning om reklam för och sponsring till förmån för tobaksvaror. Det är dessutom så att dessa artiklar, med hänsyn till gemenskapslagstiftarens skyldighet att säkerställa en hög hälsoskyddsnivå för människor, inte går längre än vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

När det gäller det i artikel 3 föreskrivna förbudet mot reklam för tobaksvaror i tryckta publikationer omfattas nämligen inte, för det första, de publikationer som är avsedda för yrkesverksamma inom tobaksindustrin eller som ges ut i tredjeland och som inte i första hand är avsedda för gemenskapsmarknaden. Det var inte heller möjligt för gemenskapslagstiftaren att, såsom en mindre ingripande åtgärd, föreskriva ett förbud mot reklam med uteslutande av publikationer som är avsedda för en lokal eller nationell marknad. Ett sådant undantag skulle nämligen ha medfört att tillämpningsområdet för förbudet mot reklam för tobaksvaror blev osäkert och oberäkneligt, vilket skulle ha utgjort ett hinder för att uppnå direktivets syfte.

Förbudet mot reklam för tobaksvaror i informationssamhällets tjänster och i radioprogram, som föreskrivs i artiklarna 3.2 och 4.1 i direktivet, kan, för det andra, inte anses vara oproportionerligt, och det kan motiveras med önskan att hindra att det förbud som gäller inom ramen för tryckta publikationer kringgås, till följd av mediakonvergensen, genom att dessa två medier utnyttjas i ökad utsträckning.

Vad beträffar det förbud mot sponsring av radioprogram som föreskrivs i artikel 4.2 i direktivet följer det, för det tredje, inte av skälen till direktivet att gemenskapslagstiftaren skulle ha överskridit sitt utrymme för skönsmässig bedömning på detta område genom att inte begränsa en sådan åtgärd till evenemang eller verksamheter som har gränsöverskridande verkan.

Förbuden mot reklam eller sponsring, som föreskrivs i artiklarna 3 och 4 i direktivet, utgör inte heller någon kränkning av den grundläggande yttrandefriheten, som slås fast i artikel 10 i Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna. Även om nämnda förbud får till verkan att de indirekt försvagar yttrandefriheten, förblir den journalistiska yttrandefriheten okränkt. Följaktligen påverkas inte det redaktionella arbete som journalister utför.

(se punkterna 146–152 och 156–158)

Top