EUR-Lex Access to European Union law

Back to EUR-Lex homepage

This document is an excerpt from the EUR-Lex website

Document 62005CJ0150

Sammanfattning av domen

Domstolens dom (första avdelningen) den 28 september 2006.
Jean Leon Van Straaten mot Staat der Nederlanden och Republiek Italië.
Begäran om förhandsavgörande: Rechtbank 's-Hertogenbosch - Nederländerna.
Konventionen om tillämpning av Schengenavtalet - Principen ne bis in idem - Begreppen 'samma gärning' och 'fråga om ansvar för gärningen har prövats' - Utförsel i en stat och införsel i en annan stat - Frikännande av den tilltalade.
Mål C-150/05.

Nyckelord
Sammanfattning

Nyckelord

1. Begäran om förhandsavgörande – Domstolens behörighet – Gränser

(Artikel 234 EG)

2. Begäran om förhandsavgörande – Domstolens behörighet – Gränser

(Artikel 234 EG)

3. Europeiska unionen – Polissamarbete och straffrättsligt samarbete – Protokollet om införlivande av Schengenregelverket – Konventionen om tillämpning av Schengenavtalet – Principen ne bis in idem

(Konventionen om tillämpning av Schengenavtalet, artikel 54)

4. Europeiska unionen – Polissamarbete och straffrättsligt samarbete – Protokollet om införlivande av Schengenregelverket – Konventionen om tillämpning av Schengenavtalet – Principen ne bis in idem

(Konventionen om tillämpning av Schengenavtalet, artikel 54)

Sammanfattning

1. Inom ramen för det samarbete mellan EG-domstolen och de nationella domstolarna som har inrättats genom artikel 234 EG ankommer det uteslutande på de nationella domstolarna, vid vilka tvisten anhängiggjorts och som har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i varje enskilt mål bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till domstolen. Domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts avser tolkningen av gemenskapsrätten.

Domstolen har endast möjlighet att underlåta att besvara en tolkningsfråga från en nationell domstol när det är uppenbart att den begärda tolkningen av gemenskapsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller föremålet för talan i målet vid den nationella domstolen, när frågan är hypotetisk eller när domstolen inte har tillgång till de uppgifter om omständigheterna i målet och om relevant nationell rätt som krävs för att den skall kunna ge ett användbart svar på de frågor som har ställts till den.

(se punkterna 33 och 34)

2. Även om domstolen saknar behörighet enligt artikel 234 EG att tillämpa en gemenskapsrättslig bestämmelse i en bestämd tvist, och följaktligen kvalificera en bestämmelse i nationell rätt med hänsyn till denna bestämmelse, kan den emellertid, inom ramen för det samarbete mellan domstolar som har inrättats genom nämnda artikel, med utgångspunkt i handlingarna i målet tillhandahålla alla sådana uppgifter om gemenskapsrättens tolkning som den nationella domstolen kan behöva för att bedöma verkningarna av denna bestämmelse.

(se punkt 37)

3. Artikel 54 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet skall tolkas på så sätt att det kriterium som är relevant för tillämpningen av nämnda artikel är huruvida de konkreta gärningarna är identiska i den meningen att de utgör en helhet av omständigheter som är oupplösligt förbundna med varandra, oberoende av gärningarnas rättsliga kvalificering eller det rättsliga intresse som skyddas.

När det gäller narkotikabrott krävs det inte att de kvantiteter narkotika som är i fråga i de två berörda avtalsslutande staterna eller de personer som påstås ha medverkat till gärningarna i de båda staterna är identiska. Det är således inte uteslutet att en situation där det saknas en sådan identitet kan anses utgöra en helhet av omständigheter som till sin art är oupplösligt förbundna med varandra. Vidare skall straffbara gärningar som består i ut- och införsel av samma narkotika och som leder till åtal i olika stater som tillträtt denna konvention i princip anses utgöra ”samma gärning” i den mening som avses i artikel 54. Den slutgiltiga bedömningen i detta hänseende ankommer dock på de behöriga nationella domstolarna.

(se punkterna 48–51 och 53 samt punkt 1 i domslutet)

4. Principen ne bis in idem , som kommer till uttryck i artikel 54 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet (tillämpningskonventionen), vilken artikel har till syfte att säkerställa att en person inte åtalas för samma gärning i flera avtalsslutande stater på grund av att han utövat sin rätt till fri rörlighet, är tillämplig på ett lagakraftägande avgörande av de rättsliga myndigheterna i en avtalsslutande stat, varigenom den misstänkte frikänns på grund av bristande bevisning.

Artikel 54 i tillämpningskonventionen består nämligen av en enda mening, och huvudsatsen innehåller inte någon hänvisning till innehållet i den lagakraftägande domen. Det är endast bisatsen i artikel 54 i tillämpningskonventionen som avser det fall då det är fråga om en fällande dom, genom att det för det fallet uppställs ett särskilt villkor för förbudet mot åtal. Om den allmänna regel som anges i huvudsatsen endast skulle vara tillämplig på fällande domar vore det överflödigt att precisera att specialregeln är tillämplig vid fällande dom.

Att inte tillämpa artikel 54 på ett lagakraftägande avgörande som innebär frikännande på grund av bristande bevisning skulle dessutom kunna äventyra utövandet av rätten till fri rörlighet.

Att inleda ett brottmålsförfarande i en annan avtalsslutande stat avseende samma gärning, när ett frikännande på grund av bristande bevisning vunnit laga kraft, skulle slutligen undergräva rättssäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar. Den misstänkte skulle nämligen behöva frukta att åtal väcks på nytt i en annan avtalsslutande stat trots att frågan om ansvar för samma gärning prövats genom ett lagakraftägande avgörande.

(se punkterna 56–59 och 61 samt punkt 2 i domslutet)

Top