Nyckelord
Sammanfattning

Nyckelord

1. Social trygghet för migrerande arbetstagare — Tillämplig lagstiftning — Person som helt upphört att vara yrkesverksam i en medlemsstat och överfört sitt hemvist till en annan medlemsstat — Enligt lagstiftningen i den första medlemsstaten är det möjligt att vara fortsatt försäkrad på frivillig grund för vissa grenar av försäkringen i denna stat — Åsidosättande av principen om tillhörighet till endast ett system — Föreligger inte

(Rådets förordning nr 1408/71, artikel 13)

2. Social trygghet för migrerande arbetstagare — Medlemsstaternas behörighet att utforma sina sociala trygghetssystem — Gränser — Beaktande av gemenskapsrätten — Fördragets regler om fri rörlighet för arbetstagare

(Artikel 39 EG)

3. Social trygghet för migrerande arbetstagare — Försäkring enligt ett system för social trygghet — Person som helt upphört att vara yrkesverksam i en medlemsstat och överfört sitt hemvist till en annan medlemsstat — I lagstiftningen i den första medlemsstaten föreskrivs ett krav på bosättning för att vara obligatoriskt försäkrad i vissa grenar av socialförsäkringen — Villkoren för frivillig försäkring är mindre fördelaktiga än villkoren för obligatorisk försäkring — Inte tillåtet

(Artikel 39 EG)

Sammanfattning

1. Principen om tillhörighet till endast ett socialförsäkringssystem som fastställs i artikel 13.1 i förordning nr 1408/71, i dess lydelse enligt förordning nr 2195/91, påverkas således inte av att bestämmelserna i en medlemsstat tillämpas när dessa bestämmelser ger utomlands bosatta personer som upphört att vara yrkesverksamma i denna medlemsstat möjlighet att vara fortsatt försäkrade på frivillig grund enligt lagstiftningen i denna medlemsstat för de grenar som inte längre omfattas av den obligatoriska försäkringen.

Syftet med bestämmelserna i avdelning II i nämnda förordning, vari artikel 13 ingår, är nämligen inte enbart att förhindra att olika nationella lagstiftningar tillämpas samtidigt, med de komplikationer som kan följa härav, utan också att förhindra att de personer som omfattas av tillämpningsområdet för förordningen berövas skydd på området för social trygghet i avsaknad av lagstiftning som är tillämplig på dem. Det ankommer på varje medlemsstats lagstiftning att bestämma villkoren för rätten eller skyldigheten att tillhöra ett system för social trygghet, eller en gren av ett sådant system inklusive villkoren för när denna tillhörighet upphör.

(se punkterna 33, 34, 37 och 38)

2. Även om medlemsstaterna bibehåller sin behörighet att utforma sina sociala trygghetssystem, måste de likafullt beakta gemenskapsrätten vid utövandet av denna behörighet, och detta särskilt vad avser EG-fördragets bestämmelser om fri rörlighet för arbetstagare.

(se punkt 39)

3. Artikel 39 EG utgör hinder för nationell lagstiftning enligt vilken en person som helt har upphört att vara yrkesverksam i den medlemsstaten får fortsätta att vara obligatoriskt försäkrad i vissa grenar av socialförsäkringen endast om han fortsätter att vara bosatt där, trots att personen enligt medlemsstatens lagstiftning förblir obligatoriskt försäkrad i vissa andra grenar av systemet för social trygghet oavsett bosättningsort. Förutsättningen härför är att villkoren för frivillig försäkring i de grenar där den obligatoriska försäkringen upphört är mindre fördelaktiga än villkoren för obligatorisk försäkring.

En sådan lagstiftning försätter utomlands bosatta personer i en mindre fördelaktig situation än personer bosatta inom landet i fråga om socialförsäkringsskydd. Härigenom åsidosätts principen om fri rörlighet som fastställs i artikel 39 EG.

(se punkterna 44 och 45 samt domslutet.)