Nyckelord
Sammanfattning

Nyckelord

1. Institutionernas rättsakter - direktiv - direkt effekt - villkor - olika tillvägagångssätt för att uppnå det föreskrivna resultatet - saknar betydelse

(artikel 189 tredje stycket i EEG-fördraget)

2. Socialpolitik - tillnärmning av lagstiftning - skydd för arbetstagare vid arbetsgivarens insolvens - direktiv 80/987 - artikel 1-5 - verkningar för förhållanden mellan staten och enskilda

(artikel 1-5 i rådets direktiv 80/987)

3. Gemenskapsrätt - enskildas rättigheter - en medlemsstats överträdelse - skyldighet att ersätta skada som orsakats enskilda

(artikel 5 i EEG-fördraget)

4. Gemenskapsrätt - enskildas rättigheter - en medlemsstats åsidosättande av skyldigheten att införliva ett direktiv - skyldighet att ersätta skada som orsakats enskilda - villkor - närmare villkor för ersättning - tillämpning av nationell rätt - gränser

(artikel 189 tredje stycket i EEG-fördraget)

Sammanfattning

1. Den omständigheten att en stat till vilken ett direktiv riktar sig kan välja mellan flera olika tillvägagångssätt för att uppnå det resultat som föreskrivs i direktivet är inte av beskaffenhet att utesluta enskildas möjlighet att vid nationella domstolar göra gällande sådana rättigheter vars innehåll kan bestämmas tillräckligt exakt enbart på grundval av direktivets bestämmelser.

2. Även om bestämmelserna i direktiv 80/987 om skydd för arbetstagarna vid arbetsgivarens insolvens är tillräckligt precisa och ovillkorliga såvitt gäller bestämmandet av vilka som omfattas av garantin och innehållet i denna, kan enskilda inte åberopa dessa bestämmelser vid nationella domstolar när en medlemsstats åtgärder för att genomföra direktivet inte har vidtagits inom tidsfristerna härför. För det första innehåller direktivets bestämmelser ingen angivelse om vem som är betalningsansvarig för garantin och för det andra kan staten inte anses som betalningsansvarig enbart på grund av den omständigheten att staten inte inom föreskriven tid har vidtagit åtgärder för direktivets införlivande.

3. Gemenskapsreglernas fulla verkan skulle äventyras och skyddet för de rättigheter som erkänns i dessa skulle försvagas om enskilda inte hade möjlighet att få skadestånd då deras rättigheter har kränkts genom en överträdelse av gemenskapsrätten som kan tillskrivas en medlemsstat. Denna möjlighet att erhålla skadestånd från en medlemsstat är oundgänglig i synnerhet om gemenskapsreglernas fulla verkan är beroende av att staten vidtar åtgärder och om till följd därav de enskilda i avsaknad av sådana åtgärder inte vid nationella domstolar kan göra gällande de rättigheter som tillkommer dem enligt gemenskapsrätten.

Härav följer att principen om statens ansvar för skada som har vållats enskilda genom sådana överträdelser av gemenskapsrätten som kan tillskrivas medlemsstaterna utgör en väsentlig del av fördragets system.

Medlemsstaternas skyldighet att ersätta sådan skada har även stöd i artikel 5 i fördraget, enligt vilken dessa skall vidta alla lämpliga åtgärder, både allmänna och särskilda, för att säkerställa att de skyldigheter fullgörs som åligger dem enligt gemenskapsrätten och följaktligen för att bringa de otillåtna följdverkningarna av en överträdelse av gemenskapsrätten till upphörande.

4. Även om medlemsstatens ersättningsansvar för skada som vållats enskilda genom sådana överträdelser av gemenskapsrätten som kan tillskrivas medlemsstaten följer av gemenskapsrätten, beror villkoren för att en rätt till skadestånd skall uppkomma på vilket slag av överträdelse av gemenskapsrätten som gett upphov till skadan.

Om en medlemsstat åsidosätter skyldigheten enligt artikel 189 tredje stycket i fördraget att vidta alla de åtgärder som är nödvändiga för att uppnå det resultat som föreskrivs i ett direktiv, förutsätter denna gemenskapsrättsliga regels fulla verkan att rätt till skadestånd föreligger när tre villkor är uppfyllda, nämligen för det första att det resultat som föreskrivs i direktivet innebär att enskilda tilldelas rättigheter och för det andra att innehållet i

dessa rättigheter kan utläsas på grundval av direktivets bestämmelser samt för det tredje att det föreligger orsakssamband mellan överträdelsen av statens skyldighet och den skada som de drabbade personerna lidit.

I avsaknad av gemenskapsrättsliga bestämmelser åligger det staten att inom ramen för den nationella skadeståndsrätten gottgöra följderna av den vållade skadan. Icke desto mindre får de materiella och formella villkor som fastställts i de olika nationella lagstiftningarna på området inte vara mindre förmånliga än de villkor som avser liknande nationella ersättningsanspråk och inte heller utformas så, att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att få skadestånd.