Nyckelord
Sammanfattning

Nyckelord

1 Europeiska gemenskapernas egna medel - Återbetalning eller eftergift av import- eller exporttullar - Artikel 13 i förordning nr 1430/79 - Kommissionens behörighet att fatta beslut - Den berörde ekonomiska aktörens rätt att yttra sig - Räckvidd

(Rådets förordning nr 1430/79, artikel 13)

2 Europeiska gemenskapernas egna medel - Återbetalning eller eftergift av import- eller exporttullar - Artikel 13 i förordning nr 1430/79 - Räckvidd - Kommissionens behörighet att fatta beslut - Utövningssätt - "Särskilda omständigheter" - Begrepp - Kommissionens grova underlåtenhet

(Rådets förordning nr 1430/79, artikel 13)

3 Europeiska gemenskapernas egna medel - Återbetalning eller eftergift av import- eller exporttullar - Betalningsskyldig som uppfyller villkoren enligt artikel 13 i förordning nr 1430/79 - De behöriga myndigheternas skyldighet att återbetala eller efterge tullar - Uppfyllelse av de villkor som ställs upp i artikel 5.2 i förordning nr 1697/79 - Icke nödvändigt villkor

(Rådets förordningar nr 1430/79, artikel 13, och nr 1697/79, artikel 5.2)

Sammanfattning

1 Iakttagandet av rätten till försvar i alla förfaranden som inleds mot en person och som kan leda till en rättsakt som går denna person emot utgör en grundläggande gemenskapsrättslig princip som skall säkerställas även i avsaknad av reglering av förfarandet. Eftersom kommissionen har ett utrymme för skönsmässig bedömning när den fattar ett beslut om tillämpningen av skälighetsklausulen i artikel 13 i förordning nr 1430/79 om återbetalning eller eftergift av import- eller exporttullar, skall rätten att yttra sig i än högre grad säkerställas i förfaranden som har inletts med tillämpning av nämnda förordning. Denna princip förutsätter i detta sammanhang inte enbart att den berörde skall ges möjlighet att ta ställning och meningsfullt framlägga sin åsikt om omständigheternas relevans, utan även att han skall beredas tillfälle att ta ställning till åtminstone de handlingar som kommissionen har beaktat, och när denna klandras för allvarliga brister, till och med att den berörde skall ha tillgång till samtliga administrativa icke-konfidentiella rättsakter som rör det kritiserade beslutet.

Särskilt när kommissionen avser att avvika från de behöriga nationella myndigheternas ställningstagande avseende frågan om uppenbar vårdslöshet i den mening som avses i den ovannämnda artikel 13 kan tillskrivas den berörde, är den skyldig att låta denne yttra sig på denna punkt, eftersom ett sådant beslut innebär en komplex rättslig bedömning som endast kan göras på grundval av alla relevanta faktiska omständigheter.

2 Artikel 13 i förordning nr 1430/79, som föreskriver att importtullar får återbetalas eller efterges i särskilda fall som följer av särskilda omständigheter vid vilka varken oriktigheter eller uppenbar vårdslöshet kan tillskrivas den person det gäller, utgör en skälighetsklausul som är avsedd att omfatta andra situationer än de som är de allra vanligaste i praktiken och som vid antagandet av förordning nr 1430/79 kunde utgöra föremål för en särskild reglering. Den skall särskilt tillämpas när de omständigheter som kännetecknar förhållandet mellan den ekonomiska aktören och administrationen är sådana att det inte är skäligt att denna aktör skall behöva stå för en skada som han normalt inte skulle ha åsamkats.

Kommissionen skall således bedöma samtliga faktiska omständigheter för att avgöra om de utgör särskilda omständigheter i den mening som avses i den ovannämnda bestämmelsen. Även om den i detta hänseende har befogenhet att företa en skönsmässig bedömning, är den skyldig att använda denna befogenhet så, att den faktiskt utverkar en jämvikt mellan, å ena sidan, gemenskapens intresse att säkerställa att tullbestämmelser följs och, å andra sidan, det intresse som en importör som har handlat i god tro har av att inte bära skador som överskrider den vanliga kommersiella risken. Kommissionen kan i sin undersökning av om ansökan om eftergift är berättigad följaktligen inte nöja sig med att beakta importörens handlande. Den skall även bedöma vilken inverkan dess eget, i förekommande fall oriktiga, beteende har haft på den uppkomna situationen.

Även om det är riktigt att den omständigheten att det, för att erhålla förmånsbehandling i tullhänseende av varor som deklarerats för fri omsättning, inges handlingar, som sedan visar sig vara förfalskade även om dessa handlingar ingivits i god tro, inte i sig kan anses utgöra en särskild omständighet som berättigar till eftergift av importtullar, utgör denna regel likväl inte något hinder för beviljande av en sådan eftergift när kommissionen i fråga om en tullkontingent som undantagits från importtull, genom att underlåta att genomföra en effektiv kontroll av användningen av kontingenten, gjort sig skyldig till en allvarlig försummelse av sin skyldighet att säkerställa en riktig tillämpning av den och övervaka att den inte överskrids med hjälp av förfalskade intyg.

3 Artikel 13 i förordning nr 1430/79 föreskriver att de behöriga myndigheterna får återbetala eller efterge importtullar i särskilda fall som följer av särskilda omständigheter vid vilka varken oriktigheter eller uppenbar vårdslöshet kan tillskrivas den person det gäller. När dessa två villkor är uppfyllda har den betalningsskyldige rätt att kräva att importtullarna återbetalas eller efterges, för att denna bestämmelse inte skall fråntas sin ändamålsenliga verkan.

Av detta följer att eftergift av importtullar inte kan göras beroende av att de kumulativa villkoren i artikel 5.2 i förordning nr 1697/79 om uppbörd av import- eller exporttull i efterhand är uppfyllda, det vill säga att tullarna inte har tagits ut till följd av att de behöriga myndigheterna har begått ett fel, att den betalningsskyldige har handlat i god tro, det vill säga att han skäligen inte har kunnat förväntas upptäcka de behöriga myndigheternas fel och att han har följt alla bestämmelser i det gällande regelverket vad gäller tulldeklarationer. Även om de ovannämnda två bestämmelserna har samma målsättning, nämligen att begränsa betalningen av import- eller exporttullar i efterhand till situationer där sådan betalning är berättigad eller förenlig med en grundläggande princip, såsom principen om skydd för berättigade förväntningar, sammanfaller de nämligen inte i övrigt. Medan artikel 5.2 i förordning nr 1697/79 syftar till att skydda den betalningsskyldiges berättigade förväntningar på att samtliga de omständigheter som utgör grund för beslutet att uppbära eller inte uppbära tullen är riktiga, utgör artikel 13 i förordning nr 1430/79 en allmän skälighetsbestämmelse och skulle mista denna karaktär, om de villkor som ställs upp i artikel 5.2 måste vara uppfyllda i samtliga fall.