Mål C‑543/14

Ordre des barreaux francophones et germanophone m.fl.

mot

Conseil des ministres

(begäran om förhandsavgörande från Cour constitutionnelle (Belgien))

”Mervärdesskatt — Direktiv 2006/112/EG — Giltighet och tolkning av direktivet — Advokattjänster — Mervärdesskatteskyldighet — Rätt till ett effektivt rättsmedel — Parternas likställdhet i processen — Rättshjälp”

Sammanfattning – Domstolens dom (fjärde avdelningen) av den 28 juli 2016

1. Harmonisering av skattelagstiftning – Gemensamt system för mervärdesskatt – Tillhandahållande av tjänster – Begrepp – Advokattjänster som tillhandahålls rättssubjekt som inte åtnjuter rättshjälp – Omfattas – Åsidosättande av rätten till ett effektivt rättsmedel och principen om parternas likställdhet i processen – Föreligger inte

   (Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 47; rådets direktiv 2006/112, artiklarna 1.2 och 2.1 c)

2. Internationella avtal – Unionens avtal – Konventionen om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor (Århuskonventionen) – Verkningar – Företräde framför unionens sekundärrättsliga akter – Bedömning av en unionsrättsakts lagenlighet i förhållande till denna konvention – Villkor – Huruvida artikel 9.4 och 9.5 i konventionen kan åberopas – Föreligger inte

   (Århuskonventionen, artikel 9.4 och 9.5; rådets direktiv 2006/112, artiklarna 1.2 och 2.1 c)

3. Harmonisering av skattelagstiftning – Gemensamt system för mervärdesskatt – Undantag från skatteplikt – Tjänster nära förbundna med hjälparbete och socialt trygghetsarbete som utförs av offentligrättsliga organ eller andra organ av social karaktär – Begrepp – Advokattjänster som tillhandahålls rättssubjekt som inte åtnjuter rättshjälp – Omfattas inte

   (Rådets direktiv 2006/112, artikel 132.1 g)

1.  Vid prövningen av artiklarna 1.2 och 2.1 c i rådets direktiv 2006/112, med beaktande av rätten till ett effektivt rättsmedel och principen om parternas likställdhet i processen såsom de säkerställs i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, har det inte framkommit någon omständighet som kan påverka giltigheten av dessa bestämmelser, såtillvida de föreskriver att mervärdesskatt ska utgå på tjänster som advokater tillhandahåller rättssubjekt som inte åtnjuter rättshjälp inom ramen för ett nationellt rättshjälpssystem.

   Det skydd som ges genom rätten till ett effektivt rättsmedel, såsom den fastställs i artikel 47 i stadgan, sträcker sig nämligen inte till att omfatta uttag av mervärdesskatt på advokattjänster. Beträffande rättssubjekt som inte åtnjuter rättshjälp, vilka enligt den relevanta nationella lagstiftningen antas ha tillräckliga medel för att ha tillgång till en rättslig prövning och låta sig företrädas av en advokat, garanterar inte rätten till ett effektivt rättsmedel, i princip, en rätt till att advokattjänster ska vara undantagna från mervärdesskatteplikt. Dessutom kan uttag av dylika avgifter endast bestridas med hänvisning till rätten till ett effektivt rättsmedel om dessa avgifter utgör ett oöverstigligt hinder eller gör det praktiskt omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som tillerkänns i unionsrätten Det föreligger likväl inget strikt, och inte heller något automatiskt, samband mellan uttag av mervärdesskatt på advokattjänster och en ökning av arvodena för dessa tjänster. Under alla omständigheter utgör det aktuella beloppet för mervärdesskatt långtifrån den största delen av kostnaderna för ett rättsligt förfarande. Vidare innebär principen om parternas likställdhet i processen, som syftar till att säkerställa den processuella jämvikten mellan parterna i ett rättsligt förfarande, en skyldighet att ge varje part en rimlig möjlighet att lägga fram sin sak och sin bevisning, på villkor som inte ger den ena parten väsentliga nackdelar gentemot motparten genom att säkerställa dessa parters lika rättigheter och skyldigheter avseende, bland annat, det regelverk som styr bevisupptagningen och det kontradiktoriska förfarandet vid domstol. Denna princip omfattar emellertid inte någon skyldighet att behandla parterna lika avseende de finansiella kostnader de måste bära inom ramen för det rättsliga förfarandet.

   (se punkterna 28, 31, 35, 36, 38, 40–42 och 47 samt punkt 1 i domslutet)

2.  Artikel 9.4 och 9.5 i konventionen om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor (Århuskonventionen) kan inte beaktas vid prövningen av giltigheten av artiklarna 1.2 och 2.1 c i direktiv 2006/112 om ett gemensamt system för mervärdesskatt.

   Bestämmelserna i ett internationellt avtal, till vilket unionen är part, kan nämligen endast åberopas till stöd för en talan om ogiltigförklaring av en unionsrättslig sekundärrättsakt, eller en invändning om rättsstridighet som riktas mot en sådan rättsakt, dels om avtalets beskaffenhet och systematik inte utgör hinder därför, dels om dessa bestämmelser, till sitt innehåll, framstår som ovillkorliga och tillräckligt precisa Beträffande artikel 9.4 i Århuskonventionen framgår det av själva ordalydelsen av denna bestämmelse att den endast är tillämplig på de förfaranden som anges i artikel 9.1, 9.2 och 9.3 i konventionen. Sistnämnda bestämmelser föreskriver inte någon ovillkorlig och tillräckligt precis skyldighet som direkt kan påverka enskildas rättsliga ställning. Detsamma gäller artikel 9.5 i Århuskonventionen.

   (se punkterna 49, 50, 55 och 57 samt punkt 2 i domslutet)

3.  Artikel 132.1 g i direktiv 2006/112 om ett gemensamt system för mervärdesskatt ska tolkas så, att tjänster som advokater tillhandahåller till förmån för rättssubjekt som åtnjuter rättshjälp inom ramen för ett nationellt rättshjälpssystem inte är undantagna från mervärdesskatteplikt.

   Tillämpningen av det undantag från mervärdesskatt som föreskrivs i artikel 132.1 g i direktiv 2006/112 är nämligen inte enbart underställt ett villkor om att de berörda tjänsterna ska vara av social karaktär med nära anknytning till hjälparbete eller socialt trygghetsarbete, det är dessutom begränsat till att avse tjänster som tillhandahålls av organ som erkänts ha en social karaktär. Mot bakgrund av deras övergripande syften och den omständigheten att deras eventuella sociala engagemang inte är stabilt, kan den yrkesgrupp advokater och jurister tillhör inte generellt anses ha social karaktär.

   (se punkterna 62, 63 och 68 samt punkt 3 i domslutet)