Förenade målen C-125/07 P, C-133/07 P, C-135/07 P och C-137/07 P

Erste Group Bank AG, tidigare Erste Bank der österreichischen Sparkassen AG, m.fl.

mot

Europeiska gemenskapernas kommission

”Överklagande — Konkurrensbegränsande samverkan — Österrikiska bankers fastställande av in- och utlåningsränta — ’Lombardklubben’ — Inverkan på handeln mellan medlemsstaterna — Beräkning av böter — Övergång av företag — Konkret påverkan på marknaden — Genomförande av den konkurrensbegränsande samverkan”

Förslag till avgörande av generaladvokat Y. Bot föredraget den 26 mars 2009   I ‐ 8691

Domstolens dom (andra avdelningen) av den 24 september 2009   I ‐ 8821

Sammanfattning av domen

1. Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Avtal mellan företag – Inverkan på handeln mellan medlemsstaterna – Kriterier – Konkurrensbegränsningar som omfattar en medlemsstats hela territorium – En stark presumtion förpåverkan föreligger (Artikel 81.1 EG)

2. Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Inverkan på handeln mellan medlemsstaterna – Bedömningskriterier – Allomfattande kartell som omfattar nästan alla kreditinstitut i en medlemsstat och som avser ett stort antal bankprodukter och banktjänster

   (Artikel 81.1 EG)

3. Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Avgränsning av marknaden – Syfte

   (Artiklarna 81.1 EG och 82 EG)

4. Konkurrens – Gemenskapsregler – Överträdelser – Ansvar – Rättssubjekt som var ansvarigt för företagets drift vid tidpunkten för överträdelsen – Upphört att existera

5. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsens allvar

   (Rådets förordning nr 17, artikel 15.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03)

6. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Konkret påverkan på marknaden

   (Rådets förordning nr 17, artikel 15.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03, punkt 1 A första stycket)

7. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsens allvar – Horisontell priskartell – Mycket allvarlig överträdelse

   (Artikel 81.1 EG; kommissionens meddelande 98/C 9/03)

8. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Indelning av de berörda företagen i olika kategorier – Villkor

   (Rådets förordning nr 17, artikel 15.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03, punkt 1 A fjärde och sjätte styckena)

9. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Indelning av de berörda företagen i olika kategorier – Villkor

   (Rådets förordning nr 17, artikel 15.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03, punkt 1 A)

10. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Förmildrande omständigheter

    (Rådets förordning nr 17, artikel 15.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03, punkt 3)

11. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Befrielse från eller nedsättning av böter då det företag som är föremål för utredning samarbetar – Krav på ett beteende som underlättat kommissionens konstaterande av överträdelsen

    (Rådets förordning nr 17, artikel 15.2; kommissionens meddelande 96/C 207/04)

12. Överklagande – Domstolens behörighet – Förstainstansrättens dom angående fastställande av böter i fråga om konkurrens

    (Artikel 81 EG; rådets förordning nr 17, artikel 15)

13. Gemenskapsrätt – Principer – Rätten till försvar – Iakttagande i administrativa förfaranden – Konkurrens

    (Rådets förordning nr 17, artikel 11.2 och 11.5)

14. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Befrielse från eller nedsättning av böter då det företag som är föremål för utredning samarbetar – Krav på ett beteende som underlättat kommissionens konstaterande av överträdelsen

    (Rådets förordning nr 17, artikel 15.2; kommissionens meddelande 96/C 207/04)

15. Konkurrens – Administrativt förfarande – Meddelande om invändningar – Juridisk karaktär – Förberedande karaktär

    (Rådets förordning nr 17)

1.  För att ett beslut, ett avtal eller ett förfarande ska anses kunna påverka handeln mellan medlemsstater, krävs att det med tillräcklig grad av sannolikhet, på grundval av en rad objektiva rättsliga eller faktiska omständigheter, kan förutses att beslutet, avtalet eller förfarandet direkt eller indirekt, faktiskt eller potentiellt inverkar på handelsflödet mellan medlemsstater, på ett sådant sätt att det kan komma att hindra förverkligandet av en gemensam marknad mellan medlemsstater. Denna inverkan får inte heller vara obetydlig. Påverkan på handeln inom gemenskapen följer således i allmänhet av flera faktorer i förening, som var för sig inte nödvändigtvis är avgörande. För att fastställa huruvida ett samordnat förfarande märkbart påverkar handeln mellan medlemsstater är det nödvändigt att bedöma det i dess ekonomiska och rättsliga sammanhang.

   Den omständigheten att en konkurrensbegränsande samverkan endast avser saluföring av produkter i en enda medlemsstat är inte tillräcklig för att utesluta att handeln mellan medlemsstater skulle kunna påverkas. En konkurrensbegränsande samverkan som berör en medlemsstats hela territorium har nämligen genom själva sin karaktär till resultat att avskärmningen av marknaderna på nationell nivå förstärks och att den ekonomiska integration som eftersträvas i EG-fördraget följaktligen hindras. Vid en sådan samverkan föreligger en stark presumtion för att handeln mellan medlemsstaterna påverkats. Denna presumtion kan endast frångås om bedömningen av särdragen i överenskommelsen och den kontext i vilken den förekommer visar motsatsen. Gemenskapsdomstolen kan följaktligen, utan att kasta om bevisbördan, med utövande av sitt utrymme för skönsmässig bedömning av de faktiska omständigheterna, konstatera att en sådan presumtion inte har kullkastats.

   (se punkterna 36–39 och 43)

2.  En allomfattande kartell som omfattar de viktigaste aktörerna inom den finansiella sektorn i en medlemsstat och ett stort antal olika finansiella produkter och tjänster, som grundar sig på en principöverenskommelse om att priskonkurrensen ska undanröjas och som genomförs inom ramen för möten och olika mötesgrupper, utgör en enda överträdelse som motiverar och kräver en samlad prövning av huruvida denna allomfattande kartell kan påverka handeln inom gemenskapen. Det är följaktligen inte nödvändigt att göra en separat prövning av varje mötesgrupps möjlighet att påverka handeln mellan medlemsstater.

   (se punkterna 55, 56 och 59)

3.  Definitionen av den relevanta marknaden fyller inte samma funktion vid tillämpningen av artikel 81 EG som vid tillämpningen av artikel 82 EG. Definitionen av den relevanta marknaden saknar följaktligen all relevans om kommissionen slår fast att ett avtal snedvrider konkurrensen och kan påverka handeln mellan medlemsstater på ett märkbart sätt.

   (se punkt 60)

4.  Då ett företag har överträtt konkurrensreglerna ska det, enligt principen om personligt ansvar, ansvara för överträdelsen.

   En enhet som inte begick överträdelsen kan likväl påföras sanktioner för överträdelsen, för det första om den enhet som har begått överträdelsen rättsligt sett har upphört att existera. Då en enhet som har överträtt konkurrensreglerna ändras i rättsligt eller organisatoriskt avseende, medför denna ändring således inte nödvändigtvis att ett nytt företag bildas som är befriat från ansvar för den tidigare enhetens överträdelser av konkurrensreglerna, om det i ekonomiskt hänseende föreligger identitet mellan de båda enheterna.

   Vidare kan ett företag för det andra hållas ansvarigt för ett annat företags konkurrensbegränsande beteende, om det sistnämnda företaget inte självständigt har bestämt sitt agerande på marknaden, utan i huvudsak har tillämpat instruktioner som det har fått av det förstnämnda företaget, särskilt när detta beror på de ekonomiska och juridiska band som binder samman företagen. Den omständigheten att ett dotterbolag är en skild juridisk person utesluter följaktligen inte att moderbolaget kan tillskrivas ansvar för dotterbolagets beteende.

   Kommissionen har i detta hänseende möjlighet att besluta om sanktioner för antingen dotterbolaget, som deltagit i överträdelsen, eller för moderbolaget, som kontrollerat dotterbolaget under den period som avsågs i beslutet. Kommissionen är inte skyldig att i första hand pröva om villkoren för att tillskriva moderbolaget ansvar för den överträdelse som begåtts av företaget är uppfyllda. Kommissionen kan i princip nämligen inte anses vara skyldig att först göra en sådan prövning innan den kan överväga huruvida den ska vända sig mot det företag som har begått överträdelsen, även om detta företag såsom juridisk enhet har genomgått förändringar. Principen om personligt ansvar utgör inte något hinder för att kommissionen först avser att vidta sanktionsåtgärder mot sistnämnda företag innan den undersöker huruvida överträdelsen eventuellt kan tillskrivas moderbolaget. Om så inte var fallet skulle kommissionens undersökningar avsevärt tyngas av nödvändigheten av att vid varje fall av succession av kontrollen av ett företag behöva undersöka huruvida företagets uppträdande kan tillskrivas det tidigare moderbolaget.

   I en situation där ett företag som deltar i en konkurrensbegränsande samverkan förvärvar ett annat företag som också deltar i denna samverkan ska det dessutom understrykas att det första företaget, vid tidpunkten för övertagandet av det andra företagets verksamheter, kände till att detta företag kunde bli föremål för ett förfarande angående överträdelser av artikel 81 EG och att det i egenskap av företagets rättsinnehavare utsatte sig för risken att bötfällas som en följd av nämnda förfarande.

   (se punkterna 76–83)

5.  Vid fastställandet av bötesbeloppet för överträdelser av gemenskapens konkurrensregler ska det tas hänsyn till hur länge överträdelserna har pågått och till alla de faktorer som kan påverka bedömningen av hur allvarliga överträdelserna är. Bedömningen av hur allvarliga överträdelserna är ska göras med hänsyn till ett stort antal omständigheter, såsom de särskilda omständigheterna i ärendet, dess sammanhang och böternas avskräckande verkan, utan att det har fastställts någon tvingande eller uttömmande förteckning över de kriterier som absolut ska tas i beaktande. Det ankommer på förstainstansrätten att kontrollera hur kommissionen har utövat sitt utrymme för skönsmässig bedömning av dessa omständigheter. Förstainstansrätten är inte motsägelsefull vare sig genom att slå fast att kommissionen kan göra en helhetsbedömning av hur allvarlig överträdelsen är utifrån samtliga relevanta omständigheter, inklusive sådana omständigheter som inte uttryckligen nämns i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget, eller genom att förklara att en horisontell priskartell omfattande en betydelsefull ekonomisk sektor inte kan undgå att kvalificeras som mycket allvarlig.

   (se punkterna 90–93)

6.  När gemenskapsdomstolen, vid bedömningen av hur allvarlig en överträdelse är för att fastställa bötesbeloppet, tar fasta på att en konkurrensbegränsande samverkan har haft en konkret påverkan på marknaden, varvid den hänvisar till ett stort antal exempel på genomförandet av de konkurrensbegränsande avtalen och anger att även om avtalen inte alltid har efterlevts kan detta inte kullkasta slutsatsen att avtalen genomförts och att de påverkat marknaden, konstaterar den inte endast att den konkurrensbegränsande samverkan har genomförts. Gemenskapsdomstolen kan följaktligen inte klandras för att uteslutande ha lagt genomförandet av denna samverkan till grund för konstaterandet att nämnda samverkan har haft en konkret påverkan på marknaden.

   (se punkterna 116–118)

7.  En horisontell priskartell hör till mycket allvarliga överträdelser i den mening som avses i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget, även om det inte föreligger någon annan konkurrensbegränsning såsom en avskärmning av marknader. En sådan överenskommelse, inom en så betydelsefull sektor som banksektorn, som omfattar ett stort antal produkter och i vilken en mycket stor majoritet av näringsidkarna deltar, kan i princip inte undgå att kvalificeras som mycket allvarlig, oavsett i vilket sammanhang den förekommer.

   (se punkt 141)

8.  Det tillskrivande av marknadsandelar vilka innehas av bankerna inom de decentraliserade sektorerna som kommissionen gör, vid fastställandet av det bötesbelopp som åläggs för en överträdelse av artikel 81 EG inom banksektorn, för att dela in de företag i kategorier som har tagit på sig rollen som huvudbanker inom bankgrupperna, är inte en åtgärd genom vilken huvudbankerna tillskrivs ansvar för de förstnämnda bankernas överträdelse. Det är en åtgärd som ska säkerställa att nivån på de böter som huvudbankerna åläggs på ett korrekt sätt återspeglar hur allvarlig deras egen överträdelse är. För att bedöma hur allvarligt detta beteende är ska det, i enlighet med punkt 1 A fjärde och sjätte styckena i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget, tas hänsyn till företagens faktiska ekonomiska kapacitet att snedvrida konkurrensen och deras särskilda vikt, och således till den faktiska påverkan på konkurrensen av deras överträdelse. Detta förutsätter att det även tas hänsyn till de stabila strukturella förbindelser som huvudbankerna har med de decentraliserade bankerna, särskilt genom företrädarskap och informationsutbyte. Det är nämligen på grund av dessa förbindelser som huvudbankernas faktiska ekonomiska styrka, och följaktligen deras kapacitet att skada konkurrensen, kan vara större än den som motsvaras av deras egen omsättning. Om det inte togs hänsyn till de decentraliserade enheternas marknadsandelar skulle böternas avskräckande verkan riskera att inte kunna säkerställas. Ett sådant kriterium, avseende bankernas ekonomiska styrka, skiljer sig från ett kriterium som avser hur frekvent deltagandet i de viktigaste mötesgrupperna har varit, som kommissionen kan tillämpa för att bestämma adressaterna för det slutliga beslutet.

   (se punkterna 172–177, 214 och 215)

9.  När kommissionen delar in en kartells medlemmar i olika kategorier, vid fastställandet av utgångsbeloppet för de böter som åläggs för överträdelse av gemenskapens konkurrensregler, kan den avstå från att fastställa exakta tröskelvärden för de kategorier som den delar in företagen i och den kan använda sig av ”riktvärden” runt vilka marknadsandelarna för företagen i samma kategori befinner sig. Skillnaderna mellan dessa riktvärden ska vara begripliga och objektivt motiverade.

   (se punkterna 189 och 191)

10.  Även om det inte är uteslutet att en nationell rättslig ram eller uppträdandet hos nationella myndigheter kan utgöra förmildrande omständigheter, ska de nationella myndigheternas godkännande eller tolerans inte beaktas i detta avseende, om företagen i fråga förfogar över de resurser som är nödvändiga för att skaffa sig korrekt och exakt juridisk information.

    (se punkterna 228 och 230)

11.  Kommissionen har ett utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att undersöka huruvida de upplysningar eller handlingar som företagen frivilligt har lämnat har underlättat dess arbete och huruvida företagen har rätt till nedsättning enligt avsnitt D punkt 2 i meddelandet om befrielse från eller nedsättning av böter i kartellärenden. En sådan undersökning av kommissionen är endast föremål för en begränsad prövning.

    (se punkterna 248 och 249)

12.  Vid ett överklagande av en dom av förstainstansrätten angående böter för överträdelse av gemenskapens konkurrensregler består domstolens kontroll i att undersöka dels huruvida förstainstansrätten på ett juridiskt korrekt sätt har beaktat samtliga faktorer som är väsentliga för bedömningen av hur allvarligt ett visst handlande varit mot bakgrund av artiklarna 81 EG och 82 EG och artikel 15 i förordning nr 17, dels huruvida förstainstansrätten har gjort en rättsligt tillfredsställande prövning av samtliga argument som klaganden har anfört avseende undanröjande eller nedsättning av böterna. Vad däremot gäller bötesbeloppets storlek ankommer det inte på domstolen att göra en skälighetsbedömning som ändrar den bedömning som förstainstansrätten med stöd av sin obegränsade behörighet har gjort.

    Om förstainstansrätten i detta hänseende har undersökt och därefter fastställt att mervärdet av handlingar som ingetts av klaganden inom ramen för meddelandet om befrielse från eller nedsättning av böter i kartellärenden inte motiverar en större nedsättning av böterna, omfattas en sådan bedömning av de faktiska omständigheterna endast av förstainstansrättens behörighet, eftersom domstolen inte kan ändra denna bedömning i ett mål om överklagande.

    Om förstainstansrätten har konstaterat att en klagande har kunnat göra sin uppfattning gällande på ett ändamålsenligt sätt genom att åberopa grunder till stöd för en nedsättning av böterna, varvid dessa grunder främst rör kommissionens bedömning avseende överträdelsens kvalificering, huruvida det förelåg några förmildrande omständigheter eller klagandens samarbete under förfarandet, åligger det inte domstolen, inom ramen för ett överklagande, att uttala sig om huruvida förstainstansrätten, innan den utövade sin obegränsade behörighet, var skyldig att bereda klaganden tillfälle att yttra sig om en eventuell ändring av bötesbeloppet.

    (se punkterna 254–256 och 328–330)

13.  Det är en grundläggande gemenskapsrättslig princip att rätten till försvar ska iakttas i varje förfarande som kan leda till sanktionsåtgärder, särskilt böter eller viten, och att denna princip även ska iakttas i administrativa förfaranden. Även om kommissionen, i syfte att säkerställa att artikel 11.2 och 11.5 i förordning nr 17 får en ändamålsenlig verkan, har rätt att ålägga ett företag att lämna alla nödvändiga upplysningar om de faktiska omständigheter som det kan ha kännedom om och vid behov få del av därtill hörande handlingar som företaget är i besittning av, även om dessa kan användas för att fastställa att företaget självt eller ett annat företag har gjort sig skyldigt till konkurrensbegränsande beteende, kan kommissionen likväl inte genom ett beslut om begäran om upplysningar kränka företagets rätt till försvar. Detta gäller endast om kommissionen har fattat ett beslut i den mening som avses i artikel 11.2 och 11.5 i förordning nr 17.

    (se punkterna 270–273 och 327)

14.  En nedsättning på grundval av meddelandet om befrielse från eller nedsättning av böter i kartellärenden är endast motiverad när de uppgifter som lämnats och mer allmänt det berörda företagets beteende i detta hänseende kan anses visa att företaget verkligen har samarbetat. Ett företag som har lämnat en redogörelse för sakförhållandena som är ofullständig, bekräftande och saknar mervärde kan följaktligen inte göra gällande att det har haft ett sådant beteende.

    Även om kommissionen är skyldig att förklara varför den anser att de uppgifter som företag lämnar till följd av ett meddelande om samarbete utgör ett bidrag som motiverar eller inte motiverar en nedsättning av de böter som åläggs, ankommer det på de företag som avser att bestrida kommissionens beslut i detta hänseende att visa att kommissionen, om den inte hade haft sådana uppgifter som lämnats frivilligt av företagen, inte skulle ha varit i stånd att styrka de väsentliga delarna av överträdelsen och följaktligen att anta ett beslut om åläggande av böter.

    (se punkterna 281, 283, 297 och 305)

15.  Meddelandet om invändningar är en förberedande administrativ handling som, i syfte att säkerställa att rätten till försvar verkligen iakttas, avgränsar föremålet för det administrativa förfarande som kommissionen inlett, så att kommissionen hindras från att i det slutliga beslutet stödja sig på andra invändningar. Det ligger således i sakens natur att meddelandet om invändningar är preliminärt och att kommissionen kan komma att ändra ståndpunkt när den senare fattar sitt beslut med hänsyn till parternas yttranden och andra konstateranden av de faktiska omständigheterna. Kommissionen måste nämligen beakta alla uppgifter som framkommit under hela det administrativa förfarandet antingen för att kunna dra tillbaka invändningar som visar sig vara dåligt underbyggda eller för att kunna sammanställa och komplettera sina faktiska och rättsliga argument till stöd för de invändningar som kvarstår. Ett meddelande om invändningar hindrar således inte på något sätt kommissionen från att ändra sin ståndpunkt till förmån för de berörda företagen. Det är följaktligen inte uteslutet att företag, efter meddelandet om invändningar, särskilt i sina svar på detta meddelande, kan tillhandahålla kommissionen avgörande upplysningar som motiverar att institutionen beviljar dem en nedsättning av böterna enligt meddelandet om befrielse från eller nedsättning av böter i kartellärenden.

    (se punkterna 310–313)