Nyckelord
Sammanfattning

Nyckelord

1 Begäran om förhandsavgörande - Upptagande till sakprövning - Nödvändigt att klargöra den faktiska och rättsliga bakgrunden för domstolen

(EG-fördraget, artikel 177 (nu artikel 234 EG))

2 Gemenskapsrätt - Tillämpningsområde - Idrott som utövas såsom ekonomisk verksamhet - Omfattas

(EG-fördraget, artikel 2 (nu artikel 2 EG i ändrad lydelse))

3 Fri rörlighet för personer - Arbetstagare - Fördragsbestämmelser - Tillämpningsområde - Idrottsutövning - Gränser

(EG-fördraget, artikel 48 (nu artikel 39 EG i ändrad lydelse))

4 Fri rörlighet för personer - Arbetstagare - Etableringsfrihet - Frihet att tillhandahålla tjänster - Fördragsbestämmelser - Tillämpningsområde - Regler som syftar till att på ett kollektivt sätt reglera avlönat arbete men som inte utfärdats av en myndighet - Omfattas

(EG-fördraget, artiklarna 48, 52 och 59 (nu artiklarna 39 EG, 43 EG och 49 EG i ändrad lydelse))

5 Frihet att tillhandahålla tjänster - Tjänster - Begrepp - Idrottsutövning

(EG-fördraget, artikel 59 (nu artikel 49 EG i ändrad lydelse) och artikel 60 (nu artikel 50 EG))

6 Frihet att tillhandahålla tjänster - Restriktioner - Idrottsregler som kräver att professionella eller halvprofessionella idrottsutövare har genomgått ett uttagningsförfarande för att de skall få delta i internationella tävlingar - Tillåtna

(EG-fördraget, artikel 59 (nu artikel 49 EG i ändrad lydelse))

Sammanfattning

1 Det krävs att den nationella domstolen klargör den faktiska och rättsliga bakgrunden till de frågor som ställs, eller att den åtminstone förklarar de faktiska omständigheter som ligger till grund för dessa frågor, eftersom det är nödvändigt att komma fram till en tolkning av gemenskapsrätten som är användbar för den nationella domstolen. Detta krav är av särskild betydelse på vissa områden, exempelvis konkurrensområdet, som kännetecknas av komplicerade faktiska och rättsliga förhållanden. De uppgifter som lämnas i begäran om förhandsavgörande skall inte bara göra det möjligt för domstolen att lämna användbara svar utan också ge såväl medlemsstaternas regeringar som andra berörda parter möjlighet att avge yttranden i enlighet med artikel 20 i domstolens stadga. Det åligger domstolen att se till att denna möjlighet finns, eftersom det enligt nyssnämnda bestämmelse endast är begäran om förhandsavgörande som delges de berörda parterna.

(se punkterna 30 och 31)

2 Med hänsyn till gemenskapens mål omfattas idrottsutövning av gemenskapsrätten, för så vitt den utgör en ekonomisk verksamhet i den mening som avses i artikel 2 i fördraget (nu artikel 2 EG i ändrad lydelse). Detta är fallet med professionell eller halvprofessionell judoutövning, under förutsättning att judoutövarna utför ett avlönat arbete eller en tjänst mot betalning och att det är fråga om en faktisk och verklig verksamhet som inte framstår som enbart marginell eller accessorisk.

(se punkterna 41, 53 och 54)

3 Bestämmelserna i fördraget om fri rörlighet för personer utgör inte hinder för tillämpning av regler eller praxis inom idrottsområdet genom vilka utländska spelare utestängs från vissa matcher av andra än ekonomiska skäl, beroende på dessa matchers särskilda karaktär och inramning, och som endast berör idrotten som sådan, såsom i fråga om landskamper. Denna begränsning av tillämpningsområdet för de nämnda bestämmelserna får emellertid inte gå utöver det egentliga syftet med begränsningen och kan inte åberopas för att utesluta all idrottsutövning från fördragets tillämpningsområde.

(se punkt 43)

4 De gemenskapsrättsliga bestämmelserna avseende fri rörlighet för personer och tjänster reglerar inte bara offentliga myndigheters verksamhet utan omfattar även andra former av regler som avser att på ett kollektivt sätt reglera förvärvsarbete. Undanröjandet av hindren för den fria rörligheten för personer och tjänster mellan medlemsstaterna skulle nämligen äventyras om avskaffandet av statliga hinder skulle kunna motverkas av hinder som följer av att sammanslutningar och organ som inte är offentligrättsligt reglerade utövar sin rättsliga autonomi.

(se punkt 47)

5 Idrottsutövning, och i synnerhet en elitidrottares deltagande i internationella tävlingar, kan utgöra tillhandahållande av flera separata men nära sammanhängande tjänster, vilka kan falla inom tillämpningsområdet för artikel 59 i fördraget (nu artikel 49 EG i ändrad lydelse) och artikel 60 i fördraget (nu artikel 50 EG), även om vissa av dessa tjänster inte betalas av dem som drar fördel av dem.

(se punkterna 55 och 56)

6 Idrottsregler som kräver att en professionell eller halvprofessionell idrottare, eller en idrottare som vill bli professionell eller halvprofessionell, innehar ett tillstånd eller har tagits ut av sitt nationella förbund för att kunna delta i en internationell idrottstävling på hög nivå, som inte är en landskamp, utgör inte i sig en sådan begränsning av friheten att tillhandahålla tjänster som är förbjuden enligt artikel 59 i fördraget (nu artikel 49 EG i ändrad lydelse), förutsatt att reglerna i fråga är en ofrånkomlig följd av organisationen av sådana tävlingar.

(se punkt 69 och domslutet)