Nyckelord
Sammanfattning

Nyckelord

1. Tillnärmning av lagstiftning - konsumentskydd i de fall avtal ingås utanför fasta affärslokaler - direktiv 85/577 - artiklarna 1.1, 2 och 5 - bestämning av de berättigade och av minimifristen för utövande av ångerrätten - ovillkorlig och precis karaktär

(artiklarna 1.1, 2 och 5 i direktiv 85/577)

2. Institutionernas rättsakter - direktiv - direkt effekt - gränser - möjlighet att åberopa ett direktiv mot en enskild - omfattas inte

(artikel 189 i EEG-fördraget)

3. Tillnärmning av lagstiftning - konsumentskydd i de fall avtal ingås utanför fasta affärslokaler - direktiv 85/577 - möjlighet att i avsaknad av införlivandeåtgärder åberopa ångerrätten gentemot en enskild - omfattas inte

(artikel 189 tredje stycket i EEG-fördraget, artiklarna 1.1, 2 och 5 i direktiv 85/577)

4. Institutionernas rättsakter - direktiv - genomförande av medlemsstaterna - nödvändigheten att säkerställa direktivens verkan - de nationella domstolarnas skyldigheter

(artikel 189 tredje stycket i EEG-fördraget)

5. Gemenskapsrätt - rättigheter för enskilda - medlemsstats åsidosättande av skyldigheten att införliva ett direktiv - skyldighet att ersätta skada som orsakats enskilda - villkor - närmare bestämmelser för ersättningen - tillämpning av nationell rätt

(artikel 189 tredje stycket i EEG-fördraget)

Sammanfattning

1. Bestämmelserna i artiklarna 1.1, 2 och 5 i direktiv 85/577 för att skydda konsumenten i de fall då avtal ingås utanför fasta affärslokaler är ovillkorliga och tillräckligt precisa när det gäller att bestämma vilka de berättigade är och den minimifrist inom vilken meddelande skall lämnas om frånträde av ett avtal som ingåtts utanför en fast affärslokal. Även om medlemsstaterna enligt artiklarna 4 och 5 i direktivet ges ett visst utrymme för egen bedömning i fråga om konsumentskyddet om näringsidkaren inte har informerat om ångerrätten och när det gäller att fastställa fristen och villkoren för frånträde, utesluter detta utrymme för egen bedömning dock inte möjligheten att bestämma minimirättigheter som under alla förhållanden måste införas till förmån för konsumenterna.

2. Till grund för möjligheten att åberopa direktiv gentemot statliga inrättningar ligger den bindande verkan som artikel 189 i fördraget tillerkänner direktivet, en bindande verkan som dock enbart gäller i förhållande till varje medlemsstat till vilken direktivet är riktat. Syftet härmed är att staten hindras från att dra nytta av sin underlåtenhet att följa gemenskapsrätten. Det skulle nämligen vara oacceptabelt om en stat, när gemenskapslagstiftaren kräver att den skall anta vissa bestämmelser som skall reglera statens eller statliga inrättningars förhållanden till enskilda och ge enskilda vissa rättigheter, skulle kunna åberopa sin underlåtenhet att fullgöra sina skyldigheter för att beröva enskilda dessa rättigheter.

Att utsträcka denna princip till att även omfatta förhållanden mellan enskilda skulle innebära att gemenskapen gavs rätt att ålägga enskilda skyldigheter med omedelbar verkan, trots att den endast givits sådan behörighet i de fall där den har fått rätt att anta förordningar.

Därav följer att en enskild, om införlivandeåtgärder inte har vidtagits inom den föreskrivna fristen, inte kan stödja sig på ett direktiv för att hävda att han har en rätt gentemot en annan enskild och göra gällande denna rätt vid en nationell domstol.

3. Om åtgärder för införlivande av direktiv 85/577 för att skydda konsumenten i de fall då avtal ingås utanför fasta affärslokaler inte har vidtagits inom den i direktivet förskrivna fristen, kan en konsument inte åberopa själva direktivet till stöd för en ångerrätt gentemot en näringsidkare med vilken konsumenten har ingått ett avtal utanför en fast affärslokal och göra gällande denna rätt vid en nationell domstol.

4. Den skyldighet för medlemsstaterna som följer av ett direktiv att uppnå det resultat som föreskrivs i direktivet och deras förpliktelse enligt artikel 5 i fördraget att vidta alla lämpliga åtgärder, både allmänna och särskilda, för att säkerställa att denna skyldighet fullgörs, åligger alla myndigheter i medlemsstaterna, även domstolarna, inom ramen för deras behörighet. Härav följer att den nationella domstolen vid tillämpningen av nationell rätt, oavsett om det rör sig om bestämmelser som antagits före eller efter direktivet, är skyldig att i den utsträckning det är möjligt tolka den nationella rätten mot bakgrund av direktivets ordalydelse

och syfte så att det resultat som avses i direktivet uppnås och därmed agera i överensstämmelse med artikel 189 tredje stycket i fördraget.

5. Om en medlemsstat underlåter att fullgöra sin skyldighet enligt artikel 189 tredje stycket i fördraget att införliva ett direktiv och om det resultat som anges i direktivet inte kan uppnås genom domstolarnas tolkning av den nationella rätten, medför gemenskapsrätten skyldighet för denna medlemsstat att ersätta de skador som den har orsakat enskilda på grund av att direktivet inte har införlivats, förutsatt att tre villkor är uppfyllda. För det första skall det resultat som föreskrivs i direktivet innebära att enskilda ges rättigheter. För det andra skall innehållet i dessa rättigheter kunna fastställas på grundval av direktivets bestämmelser. Slutligen skall det föreligga orsakssamband mellan åsidosättandet av statens skyldighet och den uppkomna skadan. I sådana fall skall den nationella domstolen inom ramen för den nationella skadeståndsrätten säkerställa de skadelidandes rätt att erhålla ersättning.