Mål C‑201/15

Anonymi Geniki Etairia Tsimenton Iraklis (AGET Iraklis)

mot

Ypourgos Ergasias, Koinonikis Asfalisis kai Koinonikis Allilengyis

(begäran om förhandsavgörande från Symvoulio tis Epikrateias)

”Begäran om förhandsavgörande – Direktiv 98/59/EG – Tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kollektiva uppsägningar – Artikel 49 FEUF – Etableringsfrihet – Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Artikel 16 – Näringsfrihet – Nationell lagstiftning enligt vilken en förvaltningsmyndighet har befogenhet att förhindra kollektiva uppsägningar efter en bedömning av förhållandena på arbetsmarknaden, företagets situation och den nationella ekonomins intressen – Allvarlig ekonomisk kris – Mycket hög arbetslöshet i landet”

Sammanfattning – Domstolens dom (stora avdelningen) av den 21 december 2016

1. Socialpolitik–Tillnärmning av lagstiftning–Kollektiva uppsägningar–Direktiv 98/59–Nationell lagstiftning enligt vilken en förvaltningsmyndighet har befogenhet att förhindra kollektiva uppsägningar efter en bedömning av förhållandena på arbetsmarknaden, företagets situation och den nationella ekonomins intressen–Tillåtet–Gräns–Direktivet förlorar sin ändamålsenliga verkan genom nämnda lagstiftnings tillämpning i det konkreta fallet–Kontroll av den nationella domstolen

   (Rådets direktiv 98/59)

2. Etableringsfrihet–Restriktioner–Nationell lagstiftning enligt vilken en förvaltningsmyndighet har befogenhet att förhindra kollektiva uppsägningar efter en bedömning av förhållandena på arbetsmarknaden, företagets situation och den nationella ekonomins intressen–Otillåtet–Djup ekonomisk kris och särskilt hög arbetslöshet–Saknar betydelse

   (Artikel 49 FEUF; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artiklarna 16 och 52.1)

3. Etableringsfrihet–Bestämmelser i fördraget–Tillämpningsområde–Nationell lagstiftning enligt vilken en förvaltningsmyndighet har befogenhet att förhindra kollektiva uppsägningar efter en bedömning av förhållandena på arbetsmarknaden, företagets situation och den nationella ekonomins intressen–Omfattas–Det har inte gjorts en självständig prövning utifrån fördragets bestämmelser om fri rörlighet för kapital

   (Artiklarna 49 FEUF och 63 FEUF)

1.  Direktiv 98/59 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kollektiva uppsägningar ska tolkas så, att det i princip inte utgör hinder mot en nationell lagstiftning enligt vilken en arbetsgivare, om en överenskommelse inte har uppnåtts med arbetstagarrepresentanterna om planerade kollektiva uppsägningar, endast får genomföra dessa uppsägningar om den nationella behöriga myndighet som ska underrättas om denna plan inte inom den frist som föreskrivs i nämnda lagstiftning – efter att ha gått igenom handlingarna i ärendet och bedömt förhållandena på arbetsmarknaden, företagets situation och den nationella ekonomins intressen – fattar ett motiverat beslut att inte godkänna de planerade uppsägningarna eller vissa av dem. Så är emellertid inte fallet om det visar sig att nämnda lagstiftning leder till att dessa bestämmelser förlorar sin ändamålsenliga verkan genom de tre bedömningskriterier som föreskrivs i denna lagstiftning och det sätt som nämnda myndighet tillämpar dem i de konkreta fallen, under behöriga domstolars tillsyn. Det ankommer i förekommande fall på den nationella domstolen att pröva om så är fallet.

   Direktiv 98/59 säkerställer nämligen endast en delvis harmonisering av reglerna om skydd för arbetstagare vid kollektiva uppsägningar, närmare bestämt vad rör det förfarande som ska följas vid sådana uppsägningar. Detta direktiv inskränker således inte arbetsgivarens rätt att vidta eller avstå från kollektiva uppsägningar. I nämnda direktiv preciseras exempelvis inte under vilka omständigheter arbetsgivaren bör överväga kollektiva uppsägningar och inskränker på intet sätt dennes frihet att bestämma om och när denne bör utforma en plan för kollektiva uppsägningar. De materiella krav som i förekommande fall uppställs avseende arbetsgivarens möjlighet att genomföra kollektiva uppsägningar eller inte faller således i princip inte inom tillämpningsområdet för direktiv 98/59 och det är följaktligen något som medlemsstaterna även fortsättningsvis bestämmer över.

   Direktiv 98/59 säkerställer endast en delvis harmonisering av reglerna om skydd för arbetstagare vid kollektiva uppsägningar, men den omständigheten att harmoniseringen är begränsad får inte leda till att artiklarna 2–4 i direktivet förlorar sin ändamålsenliga verkan. En medlemsstat får således exempelvis inte anta en nationell åtgärd som, även om den är ägnad att ge arbetstagare större skydd mot kollektiva uppsägningar, emellertid leder till att artiklarna 2–4 i nämnda direktiv förlorar sin ändamålsenliga verkan. Samma sak gäller för en nationell lagstiftning enligt vilken en myndighet i förväg måste ge sitt tillstånd för att kollektiva uppsägningar ska kunna ske, om exempelvis de kriterier som denna myndighet har att tillämpa, eller det sätt på vilket denna myndighet i de konkreta fallen tolkar och tillämpar dessa kriterier, leder till att arbetsgivaren i praktiken helt saknar möjlighet att genomföra sådana kollektiva uppsägningar.

   (se punkterna 29–31, 33, 36–38 och 44 samt punkt 1 i domslutet)

2.  Artikel 49 FEUF ska tolkas så, att denna bestämmelse inte utgör hinder mot en nationell lagstiftning enligt vilken en arbetsgivare, om en överenskommelse inte har uppnåtts med arbetstagarrepresentanterna om planerade kollektiva uppsägningar, endast får genomföra dessa uppsägningar om den nationella behöriga myndighet som ska underrättas om denna plan inte inom den frist som föreskrivs i nämnda lagstiftning – efter att ha gått igenom handlingarna i ärendet och bedömt förhållandena på arbetsmarknaden, företagets situation och den nationella ekonomins intressen – fattar ett motiverat beslut att inte godkänna de planerade uppsägningarna eller vissa av dem.

   En sådan nationell lagstiftning utgör nämligen ett avsevärt ingrepp i den frihet att ingå avtal som näringsidkare generellt åtnjuter. En sådan lagstiftning är ägnad att göra det mindre attraktivt att gå in på den nationella marknaden, och, om så redan har skett, kraftigt minska eller till och med helt ta bort möjligheten för företag från andra medlemsstater, som gjort detta val att gå in på en ny marknad, att därefter anpassa sin verksamhet på denna marknad eller att helt lämna den och därvid säga upp de arbetstagare företaget tidigare anställt. En sådan nationell lagstiftning utgör således ett allvarligt hinder för utövandet av etableringsfriheten i denna medlemsstat.

   En sådan inskränkning av etableringsfriheten är bara tillåten om den är motiverad av tvingande hänsyn till allmänintresset. En sådan nationell lagstiftning kan dessutom endast omfattas av föreskrivna undantag om den är förenlig med de grundläggande rättigheter som EU-domstolen ska säkerställa iakttagandet av. Den nationella lagstiftningen i fråga innebär en inskränkning i utövandet av etableringsfriheten som stadfästs i artikel 16 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Skydd för arbetstagare och främjande av sysselsättning och anställning ingår bland de tvingande skäl av allmänintresse som erkänts av domstolen. EU-domstolen har således bland annat slagit fast att överväganden som rör bevarandet av arbetstillfällen, under vissa förhållanden och på särskilda villkor kan utgöra en godtagbar grund för att rättfärdiga en nationell lagstiftning som medför ett hinder i utövandet av etableringsfriheten.

   För att så ska vara fallet krävs att sådana inskränkningar måste vara ägnade att säkerställa att det eftersträvade målet av allmänintresse uppnås och de får inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål. Den omständigheten att en medlemsstat i sin nationella lagstiftning föreskriver att planerade kollektiva uppsägningar, innan de kan verkställas, först måste anmälas till en nationell myndighet, vilken har befogenhet att under vissa omständigheter motsätta sig en sådan plan, av skäl som rör skydd för arbetstagare och bevarande av sysselsättningen, strider härvid inte i sig mot vare sig etableringsfriheten enligt artikel 49 FEUF eller näringsfriheten enligt artikel 16 i stadgan. För det första leder en sådan ordning inte i sig till att företagen helt saknar möjlighet att genomföra kollektiva uppsägningar, eftersom den endast reglerar denna möjlighet, detta genom att, på detta känsliga område, syfta till en avvägning och en rättvis balans mellan olika intressen som är knutna till skydd för arbetstagare och bevarande av sysselsättningen, exempelvis mot uppsägningar utan saklig grund och mot de följder kollektiva uppsägningar har för arbetstagarna, och intressen som är knutna till näringsidkarnas etableringsfrihet och näringsfrihet enligt artikel 49 FEUF och artikel 16 i stadgan. Rent principiellt är ett sådant regelverk angående förutsättningarna för kollektiva uppsägningar ägnat att uppfylla de villkor som följer av proportionalitetsprincipen och det är i detta hänseende således förenligt med artikel 49 FEUF och artikel 16 i stadgan.

   Vad för det andra rör det regelverk för kollektiva uppsägningar som följer av nämnda lagstiftning i sin konkreta utformning, och särskilt vad avser de tre kriterier som den behöriga myndigheten ska tillämpa vid bedömningen huruvida den bör motsätta sig en kollektiv uppsägning, framgår att det första av dem, det vill säga kriteriet ”den nationella ekonomins intressen” inte kan godtas, eftersom det eftersträvar ett rent ekonomiskt mål som därmed inte kan anses utgöra ett skäl av allmänintresse som kan motivera en inskränkning av en grundläggande frihet som garanteras i fördraget. De två andra bedömningskriterier som anges i den aktuella nationella lagstiftningen, det vill säga ”företagets situation” och ”förhållandena på arbetsmarknaden” förefaller däremot i princip kunna anses knutna till legitima mål av allmänt intresse, närmare bestämt skydd för arbetstagare och bevarande av sysselsättningen. Dessa kriterier är emellertid mycket allmänna och vaga. Sådana kriterier som inte är precisa, och som således inte bygger på objektiva och kontrollerbara villkor, går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå angivna mål och kan således inte anses uppfylla proportionalitetsprincipens krav. Detta innebär att ett regelverk om kontroll av och möjlighet att motsätta sig kollektiva uppsägningar, som den som föreskrivs i den aktuella lagstiftningen, med hänsyn till dess konkreta utformning, inte uppfyller proportionalitetsprincipens krav. De strider således mot artikel 49 FEUF. Av samma skäl strider en sådan lagstiftning mot proportionalitetsprincipen, vilken stadfästs i artikel 52.1 i stadgan, och således mot artikel 16 i stadgan.

   Den eventuella omständigheten att det i en medlemsstat råder en djup ekonomisk kris och särskilt hög arbetslöshet påverkar inte denna tolkning. Det framgår nämligen att även om vissa hinder för etableringsfriheten som följer av nationella åtgärder kan anses vara motiverade av vissa tvingande skäl av allmänintresse, så finns det däremot i fördragen inga föreskrifter som gör att det, förutom i dessa fall, får göras avsteg från denna primärrättsliga bestämmelse eller att denna helt enkelt sätts åt sidan på grund av ett sådant nationellt sammanhang.

   (se punkterna 55–57, 61, 65, 66, 73–75, 80, 83, 88, 90, 94–100, 102–104, 107 och 108 samt punkterna 1 och 2 i domslutet)

3.  I det aktuella fallet är det bolag som har för avsikt att genomföra kollektiva uppsägningar ett bolag i vilket en multinationell koncern med säte i en annan medlemsstat är majoritetsaktieägare, vilket ger denna koncern ett bestämmande inflytande över nämnda bolags beslut och möjlighet att bestämma över dess verksamhet. Om det antas att den nationella lagstiftningen enligt vilken en förvaltningsmyndighet har befogenhet att förhindra kollektiva uppsägningar efter en bedömning av förhållandena på arbetsmarknaden, företagets situation och den nationella ekonomins intressen verkar inskränkande på den fria rörligheten för kapital, är en sådan verkan, under dessa förutsättningar, en oundviklig följd av ett eventuellt hinder för etableringsfriheten och den kan således inte motivera en självständig prövning utifrån artikel 63 FEUF om fri rörlighet av kapital.

   (se punkt 59)