Nyckelord
Sammanfattning

Nyckelord

1. Överklagande – Berättigat intresse av att få saken prövad – Villkor – Överklagandet ska till sitt resultat kunna medföra en fördel för klaganden

2. Konkurrens – Administrativt förfarande – Kommissionens undersökningsbefogenheter – Befogenhet att begära in uppgifter avseende den kommunikation som förevarit mellan en advokat och hans klient – Gränser – Sekretesskyddet för sådana uppgifter – Räckvidd – Advokater anställda i företag omfattas inte

3. Unionsrätten – Principer – Likabehandling – Begrepp – Gränser

(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artiklarna 20 och 21)

4. Konkurrens – Administrativt förfarande – Kommissionens undersökningsbefogenheter – Befogenhet att begära in uppgifter avseende den kommunikation som förevarit mellan en advokat och hans klient – Gränser – Sekretesskyddet för sådana uppgifter – Räckvidd – Advokater anställda i företag omfattas inte

(Rådets förordning nr 1/2003)

5. Unionsrätten – Principer – Rätten till försvar – Tillämplig i samband med förfaranden som kan leda till sanktioner

(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 48.2)

6. Konkurrens – Administrativt förfarande – Kommissionens undersökningsbefogenheter – Befogenhet att begära in uppgifter avseende den kommunikation som förevarit mellan en advokat och hans klient – Gränser – Sekretesskyddet för sådana uppgifter – Räckvidd – Advokater anställda i företag omfattas inte

(Artiklarna 101 FEUF och 102 FEUF; rådets förordningar nr 17 och nr 1/2003)

7. Unionsrätten – Direkt effekt – Individuella rättigheter – Skydd som ges av de nationella domstolarna – Talan – Principen om nationell processuell autonomi

8. Konkurrens – Administrativt förfarande – Kommissionens undersökningsbefogenheter – Befogenhet att begära in uppgifter avseende den kommunikation som förevarit mellan en advokat och hans klient

(Rådets förordningar nr 17, artikel 14.6, och nr 1/2003, artikel 20.6)

9. Europeiska unionen – Exklusiv behörighet – Bestämmelser som är nödvändiga för att den inre marknaden ska fungera korrekt – Regler för konkurrensförfaranden – Omfattas

(Artiklarna 3.1 b FEUF, 101 FEUF–103 FEUF och 105 FEUF, rådets förordningar nr 17, artikel 14 och nr 1/2003, artikel 20)

Sammanfattning

1. Det berättigade intresset av att få saken prövad är ett villkor för att talan ska kunna väckas, som måste bestå fram till och med att domstolen avgör målet i sak.

I samband med ett överklagande föreligger ett sådant berättigat intresse så länge som utgången av överklagandet kan medföra någon fördel för klaganden.

Ett företags berättigade intresse av att få ett beslut – i vilket kommissionen vägrat att återlämna handlingar eller förstöra eventuella kopior av dessa, på grund av ett eventuellt åsidosättande av advokatsekretessen i samband med undersökningar – prövat består i konkurrensfall, åtminstone så länge som kommissionen kvarhåller antingen de handlingar som avses eller en kopia av dessa handlingar. Ett eventuellt åsidosättande av advokatsekretessen i samband med undersökningar uppkommer nämligen inte när kommissionen i ett beslut i sak grundar sig på en skyddad handling, utan redan när en tjänsteman vid kommissionen beslagtar en sådan handling.

(se punkterna 22, 23 och 25)

2. Sekretesskyddet för korrespondens mellan en advokat och hans klient är underkastat två kumulativa villkor. Korrespondensen med en advokat ska ha skett inom ramen för klientens rätt till försvar, och den ska ha utgått från en oberoende advokat, det vill säga en advokat som inte är knuten till klienten genom ett anställningsförhållande.

Kravet på oberoende innebär att advokaten inte på något sätt får vara knuten till sin klient, varför skyddet enligt konfidentialitetsprincipen inte omfattar utväxling med interna advokater inom ett företag eller en koncern.

Begreppet advokatens oberoende fastställs inte enbart positivt, till exempel genom en hänvisning till yrkesregler, utan även negativt, det vill säga genom avsaknaden av ett anställningsförhållande. En advokat anställd i ett bolag åtnjuter trots sitt medlemskap i advokatsamfundet och den därmed förbundna skyldigheten att iaktta yrkesreglerna inte samma oberoende i förhållande till sin arbetsgivare som en advokat som utövar verksamhet på en extern advokatbyrå åtnjuter i förhållande till sina klienter. Under dessa förutsättningar är det svårare för en intern advokat än för en extern advokat att lösa eventuella slitningar mellan de yrkesmässiga skyldigheterna och klientens målsättningar.

En advokat som är anställd i ett företag kan alltså inte, oavsett vilka garantier han har till sitt förfogande för att uppfylla sina uppgifter, likställas med en extern advokat på grund av den förres anställningssituation som, av naturliga skäl, hindrar honom från att avvika från arbetsgivarens affärsstrategier och som således äventyrar hans möjligheter att verka på ett yrkesmässigt oberoende sätt.

Interna advokater kan inom ramen för sitt anställningsavtal dessutom uppdras att utföra andra uppgifter som kan påverka företagets affärspolicy och som endast kan förstärka det redan starka band som finns mellan advokaten och hans arbetsgivare.

Av detta följer att den interna advokaten, på grund av dennes ekonomiska beroende och nära anknytning till sin arbetsgivare, inte är lika yrkesmässigt oberoende som en extern advokat.

Eftersom en intern advokat har en ställning som väsentligen skiljer sig från den ställning som en extern advokat har, på så sätt att deras respektive situationer inte kan jämföras, föreligger inte något åsidosättande av likabehandlingsprincipen när dessa yrken behandlas olika vad gäller sekretesskyddet för korrespondens mellan en advokat och hans klient.

För det fall att rådgivning från interna advokater som är anställda i företaget eller koncernen borde omfattas av rätten att erhålla rådgivning, låta sig försvaras och företrädas, utesluter inte detta att det, i fråga om interna advokater, tillämpas vissa begränsningar och ändringar med avseende på yrkesutövandet, som inte ska betraktas som överträdelser av rätten till försvar.

Den omständigheten att sekretesskyddet i samband med en undersökning som genomförs av kommissionen begränsas till korrespondensen med externa advokater innebär slutligen inte ett åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen.

(se punkterna 40, 41, 44, 45, 47–49, 58, 59, 95 och 106)

3. Likabehandlingsprincipen, som kräver att lika situationer inte får behandlas olika och olika situationer inte får behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling, utgör en allmän rättsprincip som har stadfästs i artiklarna 20 och 21 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

(se punkterna 54 och 55)

4. Domstolen har i sin dom av den 18 maj 1982 i mål 155/79, AM & S Europe mot kommissionen, angående principen om sekretesskydd i konkurrensrättsliga kontrollförfaranden, understrukit att denna del av unionsrätten ska ta hänsyn till de gemensamma principerna och begreppen i medlemsstaternas lagstiftning angående sekretess, särskilt i fråga om viss korrespondens mellan en advokat och hans klient. Härvid gjorde domstolen en jämförelse mellan olika nationella rättssystem. Domstolen fann likväl att advokatsekretessen på vissa villkor borde skyddas på unionsnivå.

Sedan domen i det ovannämnda målet AM & S Europe mot kommissionen meddelades går det således inte att i rättsordningarna i de 27 medlemsstaterna i Europeiska unionen urskilja någon dominerande tendens att skydda sekretessen för korrespondensen med interna advokater inom ett företag eller en koncern. Rättsläget i medlemsstaterna i Europeiska unionen har således inte utvecklats på ett sådant sätt att det motiverar en ändring av rättspraxis i den meningen att interna advokater ska anses omfattas av sekretesskyddet.

Förordning nr 1/2003, om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 och 82 i fördraget, har visserligen medfört ett stort antal ändringar av förfarandereglerna för unionens konkurrensrätt, men dessa regler innehåller inte något som tyder på att fritt yrkesutövande advokater ska likställas med interna advokater vad gäller principen om sekretesskyddet för korrespondens, eftersom denna princip inte på något sätt är föremål för förordningen, vars syfte är att bredda kommissionens befogenheter att genomföra inspektioner, bland annat vad gäller handlingar som skulle kunna vara föremål för sådana åtgärder. Ändringarna av förfarandereglerna för unionens konkurrensrätt, som bland annat lett till antagandet av denna förordning, rättfärdigar således inte heller en förändring av den praxis som följer av domen i målet AM & S Europe mot kommissionen.

(se punkterna 69, 70, 74, 76, 83, 86 och 87)

5. Att rätten till försvar iakttas i varje förfarande som kan leda till sanktionsåtgärder, särskilt böter eller viten, är en grundläggande unionsrättslig princip som stadfästs i artikel 48.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

(se punkt 92)

6. Kommissionens befogenheter i enlighet med förordning nr 17 och förordning nr 1/2003, om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 och 82 i fördraget, skiljer sig i fråga om omfattningen av de undersökningar som kan genomföras på nationell nivå. Dessa båda typer av undersökningar grundar sig nämligen på en kompetensfördelning mellan de olika konkurrensmyndigheterna. Bestämmelserna avseende advokatsekretessen kan således variera beroende på denna kompetensfördelning och beroende på de härför gällande föreskrifterna.

Unionens konkurrensrätt och nationell konkurrensrätt rör konkurrensbegränsande förfaranden från olika utgångspunkter. I artikel 101 FEUF och artikel 102 FEUF bedöms dessa förfaranden mot bakgrund av de hinder som de kan utgöra för handeln mellan medlemsstaterna, medan konkurrenslagstiftningen i medlemsstaterna– var och en utifrån egna infallsvinklar – utgår från konkurrensbegränsningar på ett rent nationellt plan.

De företag vars lokaler utsätts för en husrannsakan inom ramen för en undersökning i ett konkurrensärende har alltså möjlighet att fastställa de rättigheter och skyldigheter som de har gentemot de behöriga myndigheterna och enligt den tillämpliga lagstiftningen, som till exempel hur de handlingar som kan beslagtas i samband med en sådan undersökning ska behandlas och om de ifrågavarande företagen har eller inte har rätt att åberopa sekretesskyddet för korrespondensen med en intern advokat. Företagen kan följaktligen mycket väl orientera sig med ledning av dessa myndigheters behörighet och deras konkreta befogenheter vad gäller att beslagta handlingar.

Rättssäkerhetsprincipen kräver således inte att advokatsekretessen tillämpas på samma kriterier i de båda ovannämnda förfarandena.

(se punkterna 102–105)

7. I avsaknad av unionsrättsliga föreskrifter på det ifrågavarande området ankommer det enligt principen om nationell processuell autonomi på varje medlemsstats interna rättsordning att ange vilka domstolar som är behöriga och att fastställa de processuella regler som gäller för talan som syftar till att säkerställa skyddet för enskildas rättigheter enligt unionsrätten.

Denna princip kan emellertid inte göras gällande mot ett beslut som fattats av en av unionens institutioner på grundval av en förordning som antagits på unionsnivå och som, dessutom, inte innehåller någon hänvisning till nationell rätt.

(se punkterna 113 och 114)

8. En enhetlig tolkning och tillämpning av principen om advokatsekretess på unionsnivå är absolut nödvändig för att kommissionens undersökningar i samband med förfaranden på området för konkurrensbegränsande samverkan ska kunna genomföras på lika villkor för de berörda företagen. Användningen av regler eller juridisk terminologi i nationell rätt, som omfattas av lagstiftningen i en medlemsstat, skulle annars äventyra unionsrättens enhetlighet. En sådan enhetlig tolkning och tillämpning av denna rättsordning ska inte påverkas av platsen för undersökningen eller av eventuella särdrag i de nationella bestämmelserna.

Vid de undersökningar som kommissionen genomför i egenskap av europeisk konkurrensmyndighet är nationell lagstiftning enbart tillämplig när de nationella myndigheterna bistår kommissionen, och särskilt när det är fråga om att övervinna det berörda företagets motstånd genom att vidta tvångsåtgärder, i enlighet med artikel 14.6 i förordning nr 17 och artikel 20.6 i förordning nr 1/2003, om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 och 82 i fördraget. Vilka skrivelser och handlingar som kommissionen får kontrollera och kopiera inom ramen för en konkurrensrättslig undersökning ska däremot uteslutande fastställas med tillämpning av unionsrätten.

(se punkterna 115 och 119)

9. De regler för konkurrensförfaranden som avses i artikel 14 i förordning nr 17 och i artikel 20 i förordning nr 1/2003, om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 och 82 i fördraget, är en del av de bestämmelser som är nödvändiga för att den inre marknaden ska fungera korrekt och som omfattas av unionens exklusiva behörighet i enlighet med artikel 3.1 b FEUF

I enlighet med artikel 103 FEUF ska unionen anta de förordningar och direktiv som behövs för att tillämpa de principer som anges i artiklarna 101 FEUF och 102 FEUF och som avser de konkurrensbestämmelser som är tillämpliga på företag. Denna behörighet ska särskilt syfta till att genom införande av böter och viten säkerställa att de förbud som anges i dessa artiklar iakttas, och att fastställa kommissionens uppgifter vid tillämpningen av dessa bestämmelser.

I enlighet med artikel 105 FEUF ska kommissionen i detta avseende säkerställa tillämpningen av de principer som anges i artiklarna 101 FEUF och 102 FEUF och undersöka fall av förmodade överträdelser.

Kompetensfördelningsprincipen kan således inte åberopas mot kommissionens undersökningsbefogenheter på konkurrensområdet.

(se punkterna 116–118 och 120)