Nyckelord
Sammanfattning

Nyckelord

1 Fri rörlighet för personer - Arbetstagare - Begrepp - Förekomsten av ett anställningsförhållande - Utövande av verklig och faktisk verksamhet - Maka till direktören och den ende aktieinnehavaren i ett företag - Omfattas

(EG-fördraget, artikel 48 (nu artikel 39 EG i ändrad lydelse); rådets förordning nr 1612/68)

2 Fri rörlighet för personer - Arbetstagare - Likabehandling - Sociala förmåner - Studiemedel - Beviljande till underhållsberättigade barn till arbetstagare som är medborgare i en annan medlemsstat - Bosättningsvillkor - Otillåtlighet

(Rådets förordning nr 1612/68, artikel 7)

3 Fri rörlighet för personer - Etableringsfrihet - Lagstiftning i en medlemsstat enligt vilken beviljande av studiemedel till barn till medborgare i en annan medlemsstat är beroende av villkoret avseende bosättning inom det nationella territoriet - Diskriminering av underhållsberättigade barn till egenföretagare - Otillåtlighet

(EG-fördraget, artikel 52 (nu artikel 43 EG i ändrad lydelse))

Sammanfattning

1 Begreppet arbetstagare i den mening som avses i artikel 48 i fördraget (nu artikel 39 EG i ändrad lydelse) är ett gemenskapsrättsligt begrepp som inte skall tolkas restriktivt. Varje person som utövar verklig och faktisk verksamhet, till vilken inte räknas verksamhet som utövas i så pass liten omfattning att den framstår som ett marginellt komplement, skall betraktas som en arbetstagare. Kännetecknet för ett anställningsförhållande är att en person under en viss tid, till förmån för någon annan och enligt dennes anvisningar utför tjänster i utbyte mot vilka han erhåller ersättning.

Den omständigheten att en person är gift med direktören för det bolag i vilket denne är den ende aktieinnehavaren utgör inte hinder för att denna person kan betraktas som en arbetstagare i den mening som avses i de ovannämnda bestämmelserna, då hon utövar sin verksamhet i en underordnad ställning. De person- och förmögenhetsförhållanden mellan makarna som följer av äktenskapet hindrar nämligen inte att det inom ramen för organisationen av ett företag förekommer en underordnad ställning som är kännetecknande för ett anställningsförhållande.

2 En medlemsstat kan inte göra beviljandet av en social förmån, i den mening som avses i artikel 7 i förordning nr 1612/68, beroende av villkoret att arbetstagarna, som är förmånstagare, skall vara bosatta inom denna medlemsstats nationella territorium. Den princip om likabehandling som fastställs i nämnda artikel har även till syfte att förhindra diskriminering av barn som arbetstagaren är underhållsskyldig mot. I detta avseende är ett bosättningsvillkor diskriminerande, om det föreskrivs i en nationell lagstiftning och uppställs för barn till medborgare i andra medlemsstater för att beviljas studiemedel, men inte uppställs för barn till arbetstagare som är medborgare i landet.

Det underhållsberättigade barnet till en person som är medborgare i en medlemsstat, men som är anställd i en annan medlemsstat samtidigt som han fortsätter att bo i den stat vars medborgare han är, kan således åberopa artikel 7.2 i förordning nr 1612/68 för att beviljas studiemedel på samma villkor som gäller för barn till arbetstagare som är medborgare i anställningslandet och i synnerhet utan att det är möjligt att uppställa ytterligare villkor i fråga om barnets bosättningsort.

3 Artikel 52 i fördraget (nu artikel 43 EG i ändrad lydelse) säkerställer att det för medborgare i en medlemsstat, vilka önskar utöva verksamhet som egenföretagare i en annan medlemsstat, skall gälla samma villkor som gäller för landets egna medborgare och förbjuder all diskriminering på grund av nationalitet som utgör hinder för att starta och utöva en sådan verksamhet. Denna princip om likabehandling har även till syfte att hindra diskriminering av barn som egenföretagaren är underhållsskyldig mot. Principen utgör således hinder för att det i en nationell lagstiftning uppställs ett sådant villkor avseende bosättning för barn till arbetstagare som är medborgare i andra medlemsstater för att beviljas studiemedel som inte uppställs för barn till arbetstagare som är medborgare i det egna landet, eftersom ett sådant villkor är diskriminerande.

Av detta följer att det underhållsberättigade barnet till en person som är medborgare i en medlemsstat, men som utövar verksamhet som egenföretagare i en annan medlemsstat samtidigt som han fortsätter att bo i den stat i vilken han är medborgare, kan beviljas studiemedel på samma villkor som gäller för barn till arbetstagare som är medborgare i etableringsstaten och i synnerhet utan att det är möjligt att uppställa ytterligare villkor i fråga om barnets bosättningsort.