Mål C‑234/17

XC m.fl.

(begäran om förhandsavgörande från Oberster Gerichtshof)

”Begäran om förhandsavgörande – Unionsrättsliga principer – Lojalt samarbete – Processuell autonomi – Principerna om likvärdighet och effektivitet – Nationell lagstiftning enligt vilken rättsmedlet resning i brottmål får äga rum vid överträdelse av Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna – Skyldighet att utvidga detta förfarande till att omfatta fall där grundläggande rättigheter enligt unionsrätten påstås ha överträtts – Föreligger inte”

Sammanfattning – Domstolens dom (stora avdelningen) av den 24 oktober 2018

1. Begäran om förhandsavgörande – Upptagande till prövning – Gränser – Frågor som uppenbarligen saknar relevans och hypotetiska frågor som ställts i ett sammanhang som inte medger ett användbart svar

2. Unionsrätt – Direkt effekt – Individuella rättigheter – Skydd som ges av de nationella domstolarna – Talan – Principen om processuell autonomi – Fastställande både av de domstolar som är behöriga att pröva talan som grundas på unionsrätten och av de processuella regler som gäller för sådan talan – Gränser – Iakttagande av likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen – Den nationella domstolens kontroll

   (Artikel 4.3 FEU)

3. Medlemsstater – Skyldigheter – Rättskraft – Principerna om likvärdighet och effektivitet – Rättsmedel enligt nationell rätt enligt vilket resning i brottmål som avslutats med ett lagakraftvunnet nationellt avgörande får äga rum vid överträdelse av Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna – Skyldighet för den nationella domstolen att utvidga detta rättsmedel till att även omfatta överträdelser av unionsrätten – Föreligger inte

   (Artikel 4.3 FEU; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 50; konventionen om tillämpning av Schengenavtalet, artikel 54)

1.  Se domen.

   (se punkterna 16–18)

2.  Se domen.

   (se punkterna 21–24, 27 och 49)

3.  Unionsrätten, i synnerhet principerna om likvärdighet och effektivitet, ska tolkas på så sätt att en nationell domstol inte är skyldig att utvidga ett rättsmedel enligt nationell rätt, enligt vilket resning i brottmål som avslutats med ett lagakraftvunnet nationellt avgörande endast får äga rum vid överträdelse av Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950 eller något av tilläggsprotokollen till denna, till att även omfatta överträdelser av unionsrätten, särskilt överträdelser av den grundläggande rättighet som garanteras av artikel 50 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och artikel 54 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 mellan regeringarna i Beneluxstaterna, Förbundsrepubliken Tyskland och Franska republiken om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna, som undertecknades i Schengen (Luxemburg) den 19 juni 1990 och trädde i kraft den 26 mars 1995.

   Det framgår av handlingarna i målet att det extraordinära rättsmedel som föreskrivs i 363a § i straffprocesslagen motiveras av Europakonventionens natur i sig och att det, såsom det avsetts av den österrikiska lagstiftaren, har ett nära funktionellt band med förfarandet vid Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. Detta rättsmedel har nämligen införts för att de domar som meddelas av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna ska kunna verkställas. Den österrikiska regeringen har understrukit att lagstiftaren på detta sätt har avsett att uppfylla skyldigheten enligt artikel 46 i Europakonventionen.

   Det ska i detta avseende erinras om, såsom generaladvokaten har gjort i punkt 75 i sitt förslag till avgörande, att kravet i artikel 35.1 i Europakonventionen, enligt vilket ett mål får anhängiggöras hos Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna först när alla nationella rättsmedel har uttömts, innebär att en nationell domstol i sista instans har meddelat ett avgörande som har vunnit laga kraft.

   Såsom framgår av handlingarna i målet är det således just för att beakta detta fall och säkerställa att de domar som meddelas av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna verkställs i den nationella rättsordningen som förfarandet enligt 363a § i straffprocesslagen har införts, enligt vilket resning i brottmål som avslutats med ett lagakraftvunnet avgörande får äga rum.

   Det följer dessutom av begäran om förhandsavgörande och den österrikiska regeringens förklaringar att det nära funktionella bandet mellan förfarandet enligt denna bestämmelse och förfarandet vid Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna inte påverkas av att det förstnämnda förfarandets tillämpningsområde har utvidgats genom den vägledande dom som meddelats av Oberster Gerichtshof (Högsta domstolen) den 1 augusti 2007. Såsom har understrukits i punkt 30 i förevarande dom omfattas en talan enligt samma bestämmelse, som väcks innan det föreligger något fastställande från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna om att Europakonventionen eller något av tilläggsprotokollen till denna har överträtts, av samma sakprövningsförutsättningar som en talan vid sistnämnda domstol och dess enda syfte, enligt den hänskjutande domstolens förklaringar, är att föregripa ett sådant fastställande.

   Domstolen konstaterar emellertid att förfarandet enligt 363a § i straffprocesslagen, med beaktande av dess föremål, grund och väsentliga beståndsdelar, såsom de nyss beskrivits, inte kan anses likna en talan som syftar till att säkerställa en grundläggande rättighet som garanteras av unionsrätten, särskilt stadgan, på grund av de särskilda egenskaper som följer av unionsrättens själva beskaffenhet.

   (se punkterna 31–35 och 59 samt domslutet)