Mål C‑365/15

Wortmann KG Internationale Schuhproduktionen

mot

Hauptzollamt Bielefeld

(begäran om förhandsavgörande från Finanzgericht Düsseldorf)

”Begäran om förhandsavgörande – Tullunionen och gemensamma tulltaxan – Återbetalning av importtullar – Förordning (EEG) nr 2913/92 (tullkodexen) – Artikel 241 första stycket första strecksatsen – Skyldighet för medlemsstaten att föreskriva betalning av dröjsmålsränta även om ingen talan väckts vid nationell domstol”

Sammanfattning – Domstolens dom (tredje avdelningen) av den 18 januari 2017

Europeiska unionens egna medel – Återbetalning eller eftergift av import- eller exporttullar – Belopp som felaktigt erlagts av den enskilde som importtullar enligt en ogiltig antidumpningsförordning – Skyldighet att betala ränta på beloppet till den återbetalningsberättigade

(Rådets förordning nr 2913/92, artikel 241)

När importtullar, däribland antidumpningstullar, återbetalas med anledning av att de påförts i strid med unionsrätten, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera, har medlemsstaterna en skyldighet enligt unionsrätten att till de återbetalningsberättigade betala ränta på tullbeloppet, vilken löper från den dag då de återbetalningsberättigade erlade det återbetalda beloppet.

I detta hänseende påpekar domstolen att artikel 241 första meningen i tullkodexen föreskriver att om tullmyndigheterna återbetalar import- eller exporttullar eller kredit- eller dröjsmålsränta som uppburits vid betalning av dessa tullar, ska de inte behöva betala ränta för detta. Denna bestämmelse kan emellertid inte i sig innebära att den nationella lagstiftningen, i en situation såsom den som är i fråga i det nationella målet, med giltighet kan föreskriva att ränta inte ska utgå på belopp avseende återbetalda importtullar från och med tidpunkten för betalning av tullarna till och med tidpunkten för återbetalningen av dem. Det framgår nämligen såväl av bakgrunden till artikel 241 i tullkodexen som av det sammanhang i vilket den bestämmelsen ingår att den inte är tillämplig under sådana omständigheter de som är i fråga i det nationella målet.

Det ska vidare erinras om att det enligt domstolens praxis ankommer på de nationella myndigheterna att inom sitt rättssystem dra konsekvenserna av att en förordning om antidumpningstullar har förklarats vara ogiltig, vilket får till följd att de antidumpningstullar som har betalats enligt den aktuella förordningen inte var de som lagligen skulle betalas i den mening som avses i artikel 236.1 i tullkodexen. Tullmyndigheterna bör därför i princip återbetala dessa antidumpningstullar i enlighet med nämnda bestämmelse, om villkoren för återbetalning, däribland det villkor som anges i artikel 236.2 i tullkodexen, är uppfyllda (se, för ett liknande resonemang, dom av den27 september 2007, Ikea Wholesale, C‑351/04, EU:C:2007:547, punkt 67, och dom av den 18 mars 2010, Trubowest Handel och Makarov/rådet och kommissionen, C‑419/08 P, EU:C:2010:147, punkt 25).

(se punkterna 24–26, 34 och 39 samt domslutet)