BESLUT AV EUROPEISKA UNIONENS PERSONALDOMSTOL

(första avdelningen)

23 april 2015

David Bensai

mot

Europeiska kommissionen

”Personalmål — Kontraktsanställd — Lön — Lönebesked — Bekräftande karaktär — Kraven för det administrativa förfarandet har inte iakttagits — Översyn av tjänsteföreskrifterna — Ökning av arbetstiden utan anpassning av lönen — Ingen inverkan på lönebeskedets bekräftande karaktär — Ojämlik behandling mellan kontraktsanställda och lokalt anställda — Artikel 81 i rättegångsreglerna”

Saken

:

Talan enligt artikel 270 FEUF, som är tillämplig på Euratomfördraget enligt dess artikel 106a, i vilken David Bensai begär ogiltigförklaring av lönebeskedet från Europeiska kommissionen för januari 2014 på den grunden att den lön som anges i lönebeskedet är lägre än den lön som uppbärs av en kollega som arbetar inom samma sektor och som enligt David Bensai utför jämförbara arbetsuppgifter, eller till och med mindre viktiga arbetsuppgifter.

Avgörande

:

Talan avvisas, eftersom det är uppenbart att den inte kan prövas i sak och ogillas under alla omständigheter, eftersom det är uppenbart att talan är ogrundad. David Bensai ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Europeiska kommissionens rättegångskostnader.

Sammanfattning

1. Domstolsförfarande – Avgörande genom motiverat beslut – Villkor – Uppenbart att talan ska avvisas eller att den helt saknar rättslig grund – Räckvidd

   (Personaldomstolens rättegångsregler, artikel 81)

2. Talan väckt av tjänstemän – Rättsakt som går någon emot – Begrepp – Första lönebeskedet efter ökningen av veckoarbetstiden genom en lagstiftningsakt – Omfattas inte

   (Tjänsteföreskrifterna, artikel 55, 90 och 91; anställningsvillkoren för övriga anställda, artiklarna 1, 16 och 91)

3. Tjänstemän – Likabehandling – Skillnader i behandling mellan kategorierna av unionsanställda i fråga om garantier enligt tjänsteföreskrifterna – Diskriminering föreligger inte

1.  Enligt artikel 81 i personaldomstolens rättegångsregler kan personaldomstolen om det är uppenbart att en viss talan helt eller delvis ska avvisas eller att den helt saknar rättslig grund, utan vidare handläggning, avgöra målet genom motiverat beslut.

   Särskilt ska det anges att avvisning av talan genom motiverat beslut i enlighet med artikel 81 i rättegångsreglerna inte enbart bidrar till processekonomin utan innebär även att parterna besparas de kostnader som en förhandling innebär, när personaldomstolen vid en genomläsning av akten i ett mål anser sig ha tillräckligt underlag, är övertygad om att det är uppenbart att talan ska avvisas eller att talan helt saknar grund och hållandet av en förhandling inte kan medföra att några nya uppgifter kommer fram som kan påverka denna bedömning.

   (se punkterna 27 och 28)

   Hänvisning till

   Personaldomstolen: beslut av den 10 juli 2014, Mészáros/kommissionen, F‑22/13, EU:F:2014:189, punkt 39 och där angiven rättspraxis

2.  Vad gäller frågan huruvida en talan från en kontraktsanställd avseende hans första lönebesked efter ökningen av veckoarbetstiden kan tas upp till prövning, kan det inte anses att lönebeskedet utgör en rättsakt som går någon emot på det sättet att det för första gången återspeglar en ensidig ändring från den kontraktsanställdes arbetsgivare av arbetsvillkoren i kontraktsanställningen, och särskilt en sänkning av den anställdes timlön.

   Den ensidiga ändringen av den anställdes kontraktsförhållande med institutionen antogs nämligen inte av institutionen själv utan av unionslagstiftaren, bestående av Europaparlamentet och Europeiska unionens råd, i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet. I förevarande fall tillämpas anställningsvillkoren för övriga anställda i enlighet med dess artikel 1 på kontrakten för alla som är anställda av unionen. Vissa arbetsvillkor, såsom de som avser de anställdas lön och längden på deras arbetstid, fastställs i anställningsvillkoren för övriga anställda, som är en rättsakt som antagits av lagstiftaren och som unionens institutioner, byråer och organ inte förfogar över i utövningen av sin avtalsfrihet i egenskap av myndighet som är behörig att sluta anställningsavtal.

   Vidare kan unionslagstiftaren, med iakttagande av bestämmelserna i fördragen, Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och de allmänna rättsprinciperna, när som helst ändra rättigheterna och skyldigheterna för tjänstemän och övriga anställda i unionen genom förordningar som antas med stöd av artikel 336 FEUF, om ändring av tjänsteföreskrifterna och anställningsvillkoren för övriga anställda, vilka – om inte annat har bestämts – tillämpas på framtida verkningar av situationer som uppkommit då den tidigare lagen gällde. Vad gäller ändringar som avser arbetstidens längd såsom den definieras i artikel 55 i tjänsteföreskrifterna, tillämpas denna även på tillfälligt anställda och kontraktsanställda med stöd av artiklarna 16 och 91 i anställningsvillkoren för övriga anställda.

   Vidare framgår det tydligt av bestämmelserna i anställningsvillkoren för övriga anställda att kontraktsanställda uppbär den lön som följer av deras lönegrad och löneklass inom tjänstegruppen och att de därvid uppbär en månadslön som formellt sett inte grundas på arbetstidens sedvanliga längd, vilken kan variera i enlighet med lydelsen i artikel 55.2 i tjänsteföreskrifterna mellan minst 40 timmar och högst 42 timmar i veckan, utifrån ett eventuellt beslut i detta avseende från den institution, den byrå eller det organ som anställer den kontraktsanställde.

   Sänkningen av timlönen utgör således inte ett ensidigt beslut från den kontraktsanställdes arbetsgivare, utan följer i praktiken enbart av en lagändring av relevanta bestämmelser i tjänsteföreskrifterna och anställningsvillkoren för övriga anställda.

   (se punkterna 38–42)

   Hänvisning till

   Domstolen: dom av den 22 december 2008, Centeno Mediavilla m.fl./kommissionen, C-443/07 P, REG 2008, s. I-767, punkterna 60 och 61

3.  Skillnaderna i anställningsform för lokalanställda, å ena sidan, och tjänstemän och övriga anställda, å andra sidan, kan inte ifrågasättas med hänvisning till likabehandlingsprincipen. Det föreligger nämligen essentiella objektiva juridiska skillnader mellan anställningsformerna, vad gäller anställningstrygghet, placering i lönegrad, lön och sociala förmåner, varför likabehandlingsprincipen inte är tillämplig.

   En kontraktsanställds argument om att ökningen av veckoarbetstiden, som följer av en ändring i anställningsvillkoren för övriga anställda, har förvärrat den diskriminerande skillnaden i timlönen mellan den kontraktsanställde och en lokalanställd kollega, kan inte godtas.

   (se punkt 43)

   Hänvisning till

   Förstainstansrätten: beslut av den 9 juli 2007, De Smedt/kommissionen, T‑415/06 P, EU:T:2007:205, punkterna 54 och 55

   Personaldomstolen: dom av den 19 oktober 2006, De Smedt/kommissionen, F‑59/05, EU:F:2006:105, punkt 76