Mål C‑625/13 P

Villeroy & Boch AG

mot

Europeiska kommissionen

”Överklagande – Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – De belgiska, tyska, franska, italienska, nederländska och österrikiska marknaderna för badrumsutrustning – Beslut i vilket en överträdelse av artikel 101 FEUF och artikel 53 i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet konstateras – Prissamordning och utbyte av känslig affärsinformation – En enda överträdelse – Bevis – Böter – Obegränsad behörighet – Rimlig tidsfrist – Proportionalitet”

Sammanfattning – Domstolens dom (första avdelningen) av den 26 januari 2017

1. Överklagande–Grunder–Felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna–Avvisning–Domstolens prövning av bevisvärderingen–Ej möjlig utom vid missuppfattning–Domstolens prövning av huruvida motiveringsskyldigheten har iakttagits–Omfattas

   (Artikel 256.1 andra stycket FEUF; domstolens stadga, artikel 58 första stycket)

2. Överklagande–Grunder–Otillräcklig motivering–Motiveringsskyldighetens omfattning–Skyldighet för tribunalen att motivera skillnaderna mellan olika domar som rör samma kommissionsbeslut–Föreligger inte

   (Domstolens stadga, artiklarna 36 och 53 första stycket)

3. Konkurrensbegränsande samverkan–Förbud–Överträdelser–Avtal och samordnade förfaranden som utgör en enda överträdelse–Ett företag tillskrivs ansvar för hela överträdelsen–Villkor–Rättsstridiga ageranden och förfaranden som ingår i en samlad plan–Bedömning–Krav på att de företag som deltar konkurrerar med varandra–Föreligger inte

   (Artikel 101.1 FEUF)

4. Överklagande–Grunder–Enbart upprepning av grunder och argument som framförts vid tribunalen–Underlåtenhet att ange vari den åberopade felaktiga rättstillämpningen består–Avvisning

   (Artikel 256.1 andra stycket FEUF; domstolens stadga, artikel 58 första stycket; domstolens rättegångsregler, artikel 169.2)

5. Överklagande–Grunder–Otillräcklig motivering–Motiveringsskyldighetens omfattning

   (Domstolens stadga, artiklarna 36 och 53 första stycket)

6. Domstolsförfarande–Åberopande av nya grunder under rättegången–Villkor–Tribunalens prövning–Förfaranden

   (Tribunalens rättegångsregler (1991), artikel 48.2)

7. Konkurrens–Administrativt förfarande–Beslut av kommissionen i vilket en överträdelse konstateras–Det ankommer på kommissionen att lägga fram bevis för överträdelsen och dess varaktighet–Bevisbördans omfattning–Bevis som lagts fram genom ett visst antal indicier och sammanträffanden som visar förekomsten av konkurrensbegränsande beteenden och hur länge de har pågått–Tillåtet

   (Artikel 101.1 FEUF)

8. Konkurrens–Administrativt förfarande–Beslut av kommissionen i vilket en överträdelse konstateras–Bevismedel–Skriftlig bevisning–Bedömning av en handlings bevisvärde–Kriterier–Uttalanden från andra medlemmar i kartellen

   (Artikel 101.1 FEUF; kommissionens meddelande 2002/C 45/03)

9. Konkurrens–Unionsbestämmelser–Överträdelser–Ansvar–Moderbolag och dotterbolag–Ekonomisk enhet–Bedömningskriterier–Presumtion om att moderbolaget utövar ett avgörande inflytande över helägda eller nästan helägda dotterbolag–Kan motbevisas–Åsidosättande av oskuldspresumtionen–Föreligger inte–Åsidosättande av principen in dubio pro reo och den straffrättsliga legalitetsprincipen–Föreligger inte

   (Artikel 101.1 FEUF; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 48.1)

10. Konkurrens–Företag–Begrepp–Ekonomisk enhet–Ansvar för överträdelser–Moderbolag och dotterbolag–Berörda bolags solidariska ansvar–Skyldighet för kommissionen att fastställa andelarna för de solidariskt förpliktade medgäldenärerna–Föreligger inte

    (Artikel 101 FEUF; rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2)

11. Konkurrens–Böter–Belopp–Fastställande–Domstolsprövning–Unionsdomstolens obegränsade behörighet–Räckvidd–Krav på att ex officio pröva ett beslut genom vilket böter åläggs–Föreligger inte–Åsidosättande av rätten till ett effektivt domstolsskydd–Föreligger inte

    (Artiklarna 261 FEUF och 263 FEUF; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 47; rådets förordning nr 1/2003, artikel 31)

12. Överklagande–Domstolens behörighet–Kontroll av den bedömning av hur allvarlig överträdelsen har varit som kommissionen gjorde när den fastställde bötesbeloppet–Omfattas inte–Begränsad kontroll avseende bedömningen av i vilken omfattning tribunalen har beaktat alla de faktorer som är väsentliga för bedömningen av hur allvarlig överträdelsen har varit och av samtliga argument som anförts med avseende på de böter som ålagts

    (Artikel 256 FEUF; domstolens stadga, artikel 58 första stycket; rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.3)

13. Överklagande–Domstolens behörighet–Ändring, av skälighetshänsyn, av tribunalens bedömning av det bötesbelopp som företag har ålagts på grund av att de har överträtt fördragets konkurrensregler–Omfattas inte–Bedömningen ifrågasatt på grund av åsidosättande av proportionalitetsprincipen–Tillåtet

    (Artikel 256 FEUF; domstolens stadga, artikel 58 första stycket; rådets förordning nr 1/2003, artikel 31)

14. Konkurrens–Böter–Fastställande–Principen om en skälig tidsfrist har inte iakttagits i det administrativa förfarandet och i domstolsförfarandet–Åsidosättande som inte i sig motiverar en nedsättning av bötesbeloppet

    (Artiklarna 101 FEUF och 102 FEUF; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 41.1; rådets förordning nr 1/2003)

1.  Se domen.

   (Se punkterna 38, 39, 96, 107, 135 och 138)

2.  Tribunalens skyldighet att motivera sina domar kan i princip inte innebära att den även ska motivera den lösning som antagits i ett mål i förhållande till den som antagits i ett annat mål som anhängiggjorts vid tribunalen även om målen skulle röra samma kommissionsbeslut om ett förfarande enligt artikel 101 FEUF.

   (Se punkterna 42 och 61)

3.  Ett företag som har deltagit i en sådan enda, komplex överträdelse genom sitt eget beteende, vilket innefattar avtal eller samordnade förfaranden med ett konkurrensbegränsande syfte i den mening som avses i artikel 101.1 FEUF, och som avsåg att bidra till förverkligandet av överträdelsen i dess helhet, kan således även vara ansvarigt, under den tid som företaget deltog i överträdelsen, för andra företags beteenden inom ramen för samma överträdelse. Så är fallet när det är styrkt att det aktuella företaget avsåg att genom sitt eget beteende bidra till att uppnå de gemensamma mål som deltagarna eftersträvade, och att det hade kännedom om de konkurrensbegränsande beteenden som planerades eller som genomfördes av andra företag i samma syfte eller att företaget rimligen kunnat förutse dem och att det varit berett att godta den risk som detta innebar.

   Lydelsen i artikel 101.1 FEUF åsyftar tvärtom allmänt alla avtal och samordnade förfaranden som, antingen horisontellt eller vertikalt, snedvrider konkurrensen på den inre marknaden, oberoende av vilken marknad parterna är verksamma på och oberoende av att endast ett av företagens beteende på marknaden berörs av dessa överenskommelser.

   Härav följer att tribunalen kan, utan att göra en felaktig rättstillämpning, göra bedömningen att ett företag har deltagit i en enda överträdelse omfattande ett visst territorium, i den mån det har slagits fast att det hade kännedom om att det på detta territorium genomfördes konkurrensbegränsande förfaranden som ingick i en samlad plan, även om företaget inte själv genomförde dem.

   (Se punkterna 56, 59 och 60)

4.  Se domen.

   (Se punkterna 69, 70 och 130)

5.  Se domen.

   (Se punkterna 72, 73 och 137)

6.  Se domen.

   (Se punkterna 86 och 87)

7.  Förekomsten av ett konkurrensbegränsande förfarande eller avtal måste i de flesta fall härledas ur ett antal sammanträffanden och indicier som sammantagna, förutsatt att det saknas en annan hållbar förklaring, kan utgöra bevis för att en överträdelse av konkurrensreglerna har skett. Såvitt avser en överträdelse som har pågått under flera år utgör den omständigheten att det inte har ingetts direkt bevisning rörande ett bolags deltagande i denna överträdelse under en viss period inte hinder för att ett sådant deltagande konstateras även för den perioden, om detta konstaterande grundas på objektiva och samstämmiga indicier, varvid avsaknaden av öppet avståndstagande från det berörda bolagets sida är en omständighet som kan beaktas i detta sammanhang.

   (Se punkt 111)

8.  Kommissionen har i tillräcklig mån styrkt ett företags delaktighet i en överträdelse av artikel 101.1 FEUF i den mån den inte grundar sin bedömning enbart på ansökan om förmånlig behandling som ingetts av ett bolag i kartellen, utan på ett handskrivet protokoll från ett olagligt möte som upprättats av en företrädare för detta företag samma dag som mötet ägde rum och som inte är samtida med den ansökan om förmånlig behandling som bolaget gett in med stöd av meddelande om immunitet mot böter och nedsättning av böter i kartellärenden, utan som tillkommit vid tidpunkten för de faktiska omständigheterna Sådan bevisning kräver ingen ytterligare samstämmig bevisning.

   (Se punkt 134)

9.  Den fasta rättspraxis enligt vilken, i det särskilda fall där ett moderbolag – direkt eller indirekt – helt eller nästan helt äger ett dotterbolag som har begått en överträdelse av unionens konkurrensregler, det föreligger en motbevisbar presumtion om att moderbolaget utövar ett bestämmande inflytande över dotterbolaget, vilket innebär att det kan tillskrivas ansvar för dotterbolagets rättsstridiga ageranden, strider varken mot rätten till oskuldspresumtion som garanteras genom artikel 48.1 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, eller mot principen in dubio pro reo och den straffrättsliga legalitetsprincipen. Presumtionen om att ett moderbolag utövar ett bestämmande inflytande över ett helägt eller nästintill helägt dotterbolag resulterar nämligen inte i någon presumtion om att någotdera av dessa bolag skulle vara skyldigt, vilket betyder att den inte strider vare sig mot rätten till oskuldspresumtion eller mot principen in dubio pro reo. Den straffrättsliga legalitetsprincipen innebär för sin del att brotten och de därtill knutna påföljderna ska definieras tydligt i lagen, ett krav som är uppfyllt när den berörde med ledning av den relevanta bestämmelsens lydelse och i förekommande fall domstolarnas tolkning därav kan få kännedom om vilka handlingar och underlåtenheter som medför straffansvar.

   (Se punkterna 146, 147 och 149)

10.  Det framgår visserligen av artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 att kommissionen kan ålägga flera bolag böter med solidariskt betalningsansvar, om de ingick i ett och samma företag. Varken ordlydelsen av nämnda bestämmelse eller syftet med systemet med solidariskt betalningsansvar medger emellertid en tolkning som innebär att denna befogenhet att vidta sanktionsåtgärder sträcker sig, utöver fastställandet av det externa förhållandet vid solidariskt ansvar, till att även avse fastställandet av andelarna för de solidariskt förpliktade medgäldenärerna vad avser det interna förhållandet dem emellan.

    Systemet med solidariskt betalningsansvar syftar i stället till att ge kommissionen tillgång till ytterligare ett rättsligt instrument så att den effektivare kan kräva in böter som har ålagts för överträdelser av konkurrensrätten. Detta system minskar nämligen den insolvensrisk som kommissionen utsätts för i egenskap av borgenär såvitt avser den skuld som böterna utgör, vilket bidrar till den avskräckande verkan som allmänt eftersträvas inom konkurrensrätten.

    Att fastställa de enskilda solidariskt förpliktade medgäldenärernas andelar inom ramen för det interna förhållandet dem emellan bidrar emellertid inte till förverkligandet av detta dubbla syfte. Den inbördes fördelningen mellan medgäldenärerna är en tvistefråga som kan aktualiseras i ett senare skede och som i princip saknar intresse för kommissionen när denna redan har erhållit hela bötesbeloppet från en eller flera medgäldenärer. Det är således inte möjligt att kräva av kommissionen att den ska fastställa sådana andelar.

    (Se punkterna 151‐153)

11.  Beträffande domstolsprövningen av kommissionens beslut om påförande av böter, kompletteras, i enlighet med artikel 261 FEUF, den lagenlighetsgranskning som omfattas av unionsdomstolens behörighet enligt artikel 263 FEUF med den obegränsade behörighet som unionsdomstolen tillerkänns genom artikel 31 i förordning nr 1/2003. Förutom att pröva påföljdens lagenlighet är unionsdomstolarna därmed behöriga att ersätta kommissionens bedömning med sin egen bedömning och, följaktligen, att undanröja, sätta ned eller höja de böter eller det vite som ålagts.

    Av det ovan anförda följer att unionsdomstolen vid utövandet av de behörigheter som avses i artiklarna 261 FEUF och 263 FEUF, för att uppfylla kraven på att böter ska prövas med stöd av obegränsad behörighet i den mening som avses i artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, är skyldig att pröva varje anmärkning, avseende rättsliga eller faktiska omständigheter, som syftar till att styrka att bötesbeloppet inte är korrekt i förhållande till överträdelsens allvar och varaktighet. Utövandet av denna obegränsade behörighet är emellertid inte att likställa med en prövning ex officio, och förfarandet vid unionsdomstolen är kontradiktoriskt. Det ankommer i princip på sökanden att anföra grunder mot det angripna beslutet och att förebringa bevisning till stöd för dessa grunder.

    Avsaknaden av en prövning ex officio innebär inte ett åsidosättande av principen om ett effektivt domstolsskydd. Tribunalen är visserligen skyldig att bemöta de grunder som har åberopats och pröva såväl faktiska som rättsliga omständigheter, men behöver inte, för att iaktta denna princip, ex officio företa en ny och uttömmande granskning av handlingarna i målet.

    (Se punkterna 178‐182)

12.  Se domen.

    (Se punkterna 183 och 187‐189)

13.  Se domen.

    (Se punkterna 184 och 192)

14.  Inom konkurrensrätten kan åsidosättandet av en skälig handläggningstid i det administrativa förfarandet och domstolsförfarandet inte i sig leda till en nedsättning av det bötesbelopp som ålagts ett företag på grund av den aktuella överträdelsen.

    (Se punkt 190)