Mål C‑292/12

Ragn-Sells AS

mot

Sillamäe Linnavalitsus

(begäran om förhandsavgörande från Tartu ringkonnakohus)

”Begäran om förhandsavgörande — Direktiv 2008/98/EG — Avfallshantering — Artikel 16.3 — Närhetsprincipen — Förordning (EG) nr 1013/2006 — Avfallstransport — Blandat kommunalt avfall — Industri- och byggavfall — Förfarande för att tilldela en tjänstekoncession avseende insamling och transport av avfall som producerats inom en kommun — Skyldighet för den som erhåller koncessionen att transportera det insamlade avfallet till behandlingsanläggningar som utsetts av den koncessionsgivande myndigheten — Närmast belägna lämpliga behandlingsanläggningar”

Sammanfattning – Domstolens dom (femte avdelningen) av den 12 december 2013

1. Tolkningsfrågor – Upptagande till sakprövning – Det krävs att den faktiska och rättsliga bakgrunden klargörs i tillräcklig utsträckning för domstolen – Räckvidden av skyldigheten på konkurrensområdet

   (Artikel 267 FEUF)

2. Miljö – Avfall – Transport – Förordning nr 1013/2006 – Skyldighet för den som kommer att erhålla koncessionen att samla in och transportera vissa typer av avfall till den närmast belägna behandlingsanläggningen – Tillämplighet av artiklarna 34 FEUF–36 FEUF – Föreligger inte

   (Artiklarna 34 FEUF–36 FEUF; Europaparlamentets och rådets förordning. nr 1013/2006)

3. Miljö – Avfall – Transport – Förordning nr 1013/2006 – Blandat kommunalt avfall och avfall avsett för bortskaffningsförfaranden – Skyldighet att transportera detta avfall till närmast belägna lämpliga behandlingsanläggning, vilken är belägen inom samma medlemsstat – Principerna om tillräcklig egenkapacitet och närhet – Tillåtet

   (Europaparlamentets och rådets förordning nr 1013/2006, artikel 11.1 a; Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/98, artikel 16)

4. Miljö – Avfall – Transport – Förordning nr 1013/2006 – Annat avfall avsett för återvinning än blandat kommunalt avfall – Skyldighet för producenterna av sådant avfall att antingen överlämna det till det företag som har i uppdrag att samla in avfall, eller att transportera det direkt till nämnda anläggning – Skyldighet för detta företag att transportera detta avfall till den närmaste lämpliga behandlingsanläggningen, vilken är belägen inom samma medlemsstat – Otillåtet

   (Europaparlamentets och rådets förordning nr 1013/2006, artiklarna 3.1 b, 3.2, 12.1 och 18; Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/98, artikel 16)

5. Frihet att tillhandahålla tjänster – Etableringsfrihet – Bestämmelser i fördraget – Inte tillämpligt på en medlemsstats inre förhållanden

   (Artiklarna 49 FEUF och 56 FEUF)

1.  Se domen.

   (se punkterna 39–43)

2.  Skyldigheten som en lokal förvaltning i en medlemsstat ålägger en framtida innehavare av en koncession avseende insamling och transport av avfall, att leverera vissa typer av avfall som samlats in inom den lokala förvaltningens område – närmare bestämt antingen blandat kommunalt avfall eller industri- och byggavfall – till ett företag som är etablerat i denna medlemsstat i syfte att avfallet ska behandlas där, avser förordning nr 1013/2006, om transport av avfall, som har till syfte att tillhandahålla ett harmoniserat system av förfaranden, genom vilka avfallstransporterna kan begränsas för att säkerställa skyddet av miljön. Av detta följer att det inte är nödvändigt att dessutom pröva huruvida en nationell åtgärd avseende avfallstransport är förenlig med artiklarna 34 FEUF–36 FEUF.

   (se punkterna 44 och 49)

3.  Bestämmelserna i förordning nr 1013/2006 om transport av avfall ska tolkas så, att en lokal förvaltning får kräva att ett företag som har i uppdrag att samla in avfall inom dess territorium ska transportera blandat kommunalt avfall som samlats in från privata hushåll och, i förekommande fall, från andra producenter, till den närmaste lämpliga behandlingsanläggningen, vilken är belägen i samma medlemsstat som den lokala förvaltningen.

   Av dessa bestämmelser följer att medlemsstaterna får vidta allmänna åtgärder för att begränsa transport av blandat kommunalt avfall och avfall avsett för bortskaffningsförfaranden mellan medlemsstaterna genom att helt eller delvis förbjuda dessa transporter i syfte att i enlighet med direktiv 2008/98 genomföra principerna om närhet, prioritering av återvinning och självförsörjning.

   En skyldighet som en lokal förvaltning ålägger ett företag som har i uppdrag att insamla avfall inom dess territorium, att transportera vissa typer av avfall till en behandlingsanläggning i samma medlemsstat, kan likställas med en åtgärd med allmän giltighet som innebär ett sådant förbud mot transport av det berörda avfallet till andra anläggningar som avses i artikel 11.1 a i förordning nr 1013/2006, när avfallsproducenterna själva är skyldiga att transportera avfallet antingen till det nämnda företaget eller till den nämnda anläggningen.

   Vad gäller avfall som är avsett för bortskaffande och blandat kommunalt avfall som insamlats från privata hushåll och i förekommande fall andra producenter, har en medlemsstat följaktligen rätt att ge lokala förvaltningar, på det geografiska plan den anser lämpligast, behörighet vad gäller hanteringen av avfall som producerats inom deras territorium för att säkerställa att skyldigheterna enligt artikel 16 i direktiv 2008/98 iakttas, och de lokala förvaltningarna får inom ramen för sin behörighet föreskriva att behandlingen av dessa avfallstyper ska ske vid den närmast belägna lämpliga anläggningen.

   (se punkterna 56, 57, 63 och 68 samt punkt 1 i domslutet)

4.  Bestämmelserna i förordning nr 1013/2006 om transport av avfall, jämförda med artikel 16 i direktiv 2008/98/EG om avfall, ska tolkas så, att en lokal förvaltning inte får kräva att ett företag som har i uppdrag att samla in avfall inom dess territorium ska transportera industri- och byggavfall som uppkommit inom detta territorium, till den närmaste lämpliga behandlingsanläggningen, vilken är belägen i samma medlemsstat som den lokala förvaltningen, när detta avfall är avsett för återvinning, om producenterna av avfallet är skyldiga antingen att överlämna det till det nämnda företaget, eller att transportera det direkt till den nämnda anläggningen.

   En sådan skyldighet kan nämligen likställas med en åtgärd med allmän giltighet. Det följer av de bestämmelser i förordning nr 1013/2006 som är tillämpliga på transport mellan medlemsstater av annat avfall avsett för återvinning än blandat kommunalt avfall, ger alltså vid handen att förordningen inte föreskriver någon möjlighet för en nationell myndighet att vidta en åtgärd med allmän giltighet som innebär att transport av sådant avfall till andra medlemsstater i syfte att avfallet ska behandlas där helt eller delvis förbjuds.

   (se punkterna 66–68 samt punkt 1 i domslutet)

5.  Artiklarna 49 FEUF och 56 FEUF är inte tillämpliga på en situation som i alla avseenden är begränsad till en och samma medlemsstat.

   (se punkterna 70 och 74, samt punkt 2 i domslutet)

Mål C‑292/12

Ragn-Sells AS

mot

Sillamäe Linnavalitsus

(begäran om förhandsavgörande från Tartu ringkonnakohus)

”Begäran om förhandsavgörande — Direktiv 2008/98/EG — Avfallshantering — Artikel 16.3 — Närhetsprincipen — Förordning (EG) nr 1013/2006 — Avfallstransport — Blandat kommunalt avfall — Industri- och byggavfall — Förfarande för att tilldela en tjänstekoncession avseende insamling och transport av avfall som producerats inom en kommun — Skyldighet för den som erhåller koncessionen att transportera det insamlade avfallet till behandlingsanläggningar som utsetts av den koncessionsgivande myndigheten — Närmast belägna lämpliga behandlingsanläggningar”

Sammanfattning – Domstolens dom (femte avdelningen) av den 12 december 2013

1. Tolkningsfrågor — Upptagande till sakprövning — Det krävs att den faktiska och rättsliga bakgrunden klargörs i tillräcklig utsträckning för domstolen — Räckvidden av skyldigheten på konkurrensområdet

   (Artikel 267 FEUF)

2. Miljö — Avfall — Transport — Förordning nr 1013/2006 — Skyldighet för den som kommer att erhålla koncessionen att samla in och transportera vissa typer av avfall till den närmast belägna behandlingsanläggningen — Tillämplighet av artiklarna 34 FEUF–36 FEUF — Föreligger inte

   (Artiklarna 34 FEUF–36 FEUF; Europaparlamentets och rådets förordning. nr 1013/2006)

3. Miljö — Avfall — Transport — Förordning nr 1013/2006 — Blandat kommunalt avfall och avfall avsett för bortskaffningsförfaranden — Skyldighet att transportera detta avfall till närmast belägna lämpliga behandlingsanläggning, vilken är belägen inom samma medlemsstat — Principerna om tillräcklig egenkapacitet och närhet — Tillåtet

   (Europaparlamentets och rådets förordning nr 1013/2006, artikel 11.1 a; Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/98, artikel 16)

4. Miljö — Avfall — Transport — Förordning nr 1013/2006 — Annat avfall avsett för återvinning än blandat kommunalt avfall — Skyldighet för producenterna av sådant avfall att antingen överlämna det till det företag som har i uppdrag att samla in avfall, eller att transportera det direkt till nämnda anläggning — Skyldighet för detta företag att transportera detta avfall till den närmaste lämpliga behandlingsanläggningen, vilken är belägen inom samma medlemsstat — Otillåtet

   (Europaparlamentets och rådets förordning nr 1013/2006, artiklarna 3.1 b, 3.2, 12.1 och 18; Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/98, artikel 16)

5. Frihet att tillhandahålla tjänster — Etableringsfrihet — Bestämmelser i fördraget — Inte tillämpligt på en medlemsstats inre förhållanden

   (Artiklarna 49 FEUF och 56 FEUF)

1.  Se domen.

   (se punkterna 39–43)

2.  Skyldigheten som en lokal förvaltning i en medlemsstat ålägger en framtida innehavare av en koncession avseende insamling och transport av avfall, att leverera vissa typer av avfall som samlats in inom den lokala förvaltningens område – närmare bestämt antingen blandat kommunalt avfall eller industri- och byggavfall – till ett företag som är etablerat i denna medlemsstat i syfte att avfallet ska behandlas där, avser förordning nr 1013/2006, om transport av avfall, som har till syfte att tillhandahålla ett harmoniserat system av förfaranden, genom vilka avfallstransporterna kan begränsas för att säkerställa skyddet av miljön. Av detta följer att det inte är nödvändigt att dessutom pröva huruvida en nationell åtgärd avseende avfallstransport är förenlig med artiklarna 34 FEUF–36 FEUF.

   (se punkterna 44 och 49)

3.  Bestämmelserna i förordning nr 1013/2006 om transport av avfall ska tolkas så, att en lokal förvaltning får kräva att ett företag som har i uppdrag att samla in avfall inom dess territorium ska transportera blandat kommunalt avfall som samlats in från privata hushåll och, i förekommande fall, från andra producenter, till den närmaste lämpliga behandlingsanläggningen, vilken är belägen i samma medlemsstat som den lokala förvaltningen.

   Av dessa bestämmelser följer att medlemsstaterna får vidta allmänna åtgärder för att begränsa transport av blandat kommunalt avfall och avfall avsett för bortskaffningsförfaranden mellan medlemsstaterna genom att helt eller delvis förbjuda dessa transporter i syfte att i enlighet med direktiv 2008/98 genomföra principerna om närhet, prioritering av återvinning och självförsörjning.

   En skyldighet som en lokal förvaltning ålägger ett företag som har i uppdrag att insamla avfall inom dess territorium, att transportera vissa typer av avfall till en behandlingsanläggning i samma medlemsstat, kan likställas med en åtgärd med allmän giltighet som innebär ett sådant förbud mot transport av det berörda avfallet till andra anläggningar som avses i artikel 11.1 a i förordning nr 1013/2006, när avfallsproducenterna själva är skyldiga att transportera avfallet antingen till det nämnda företaget eller till den nämnda anläggningen.

   Vad gäller avfall som är avsett för bortskaffande och blandat kommunalt avfall som insamlats från privata hushåll och i förekommande fall andra producenter, har en medlemsstat följaktligen rätt att ge lokala förvaltningar, på det geografiska plan den anser lämpligast, behörighet vad gäller hanteringen av avfall som producerats inom deras territorium för att säkerställa att skyldigheterna enligt artikel 16 i direktiv 2008/98 iakttas, och de lokala förvaltningarna får inom ramen för sin behörighet föreskriva att behandlingen av dessa avfallstyper ska ske vid den närmast belägna lämpliga anläggningen.

   (se punkterna 56, 57, 63 och 68 samt punkt 1 i domslutet)

4.  Bestämmelserna i förordning nr 1013/2006 om transport av avfall, jämförda med artikel 16 i direktiv 2008/98/EG om avfall, ska tolkas så, att en lokal förvaltning inte får kräva att ett företag som har i uppdrag att samla in avfall inom dess territorium ska transportera industri- och byggavfall som uppkommit inom detta territorium, till den närmaste lämpliga behandlingsanläggningen, vilken är belägen i samma medlemsstat som den lokala förvaltningen, när detta avfall är avsett för återvinning, om producenterna av avfallet är skyldiga antingen att överlämna det till det nämnda företaget, eller att transportera det direkt till den nämnda anläggningen.

   En sådan skyldighet kan nämligen likställas med en åtgärd med allmän giltighet. Det följer av de bestämmelser i förordning nr 1013/2006 som är tillämpliga på transport mellan medlemsstater av annat avfall avsett för återvinning än blandat kommunalt avfall, ger alltså vid handen att förordningen inte föreskriver någon möjlighet för en nationell myndighet att vidta en åtgärd med allmän giltighet som innebär att transport av sådant avfall till andra medlemsstater i syfte att avfallet ska behandlas där helt eller delvis förbjuds.

   (se punkterna 66–68 samt punkt 1 i domslutet)

5.  Artiklarna 49 FEUF och 56 FEUF är inte tillämpliga på en situation som i alla avseenden är begränsad till en och samma medlemsstat.

   (se punkterna 70 och 74, samt punkt 2 i domslutet)