Nyckelord
Sammanfattning

Nyckelord

1. Direkt effekt – Nationella avgifter som är oförenliga med unionsrätten – Återbetalning – Procedur – Tillämpning av nationell rätt – Föreskrifter i denna om preskriptionstider eller utgångna frister

2. Direkt effekt – Nationella avgifter som är oförenliga med unionsrätten – Återbetalning – Procedur – Tillämpning av nationell rätt – Föreskrifter i denna om preskriptionstid för fordringar på återbetalning av avgifter från en mellanhand som är längre än den som är tillämplig på staten – Tillåtet – Villkor

3. Begäran om förhandsavgörande – Tolkning – Rättsverkningar i tiden av domar om tolkning – Retroaktiv verkan – Dom, i vilken fastställs att en nationell lagstiftnings retroaktiva verkan är oförenlig med unionsrätten

(Artikel 267 FEUF)

Sammanfattning

1. Unionsrätten utgör inte hinder för att en femårig preskriptionstid, som föreskrivs i den nationella rättsordningen för fordringar mot staten, tillämpas på fordringar avseende återbetalning av avgifter som i strid med unionsrätten har betalats till följd av ett ”blandat system av stöd och avgifter”.

I avsaknad av harmoniserade bestämmelser om återbetalning av avgifter som åläggs i strid med unionslagstiftningen har medlemsstaterna rätt att tillämpa de processuella regler som föreskrivs i den nationella rättsordningen, bland annat i fråga om utgångna frister. Det fordras emellertid att likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen iakttas.

Likvärdighetsprincipen åsidosätts inte så länge en femårig preskriptionstid tillämpas på samtliga fordringar mot den ifrågavarande staten och är tillämplig oberoende av huruvida dessa fordringar uppkommit på grund av att den nationella lagstiftningen eller unionsrätten åsidosatts. Det ankommer emellertid på de nationella domstolarna att kontrollera detta. Vad gäller effektivitetsprincipen är det förenligt med unionsrätten att det av rättssäkerhetshänsyn till skydd för både den enskilde och den berörda myndigheten fastställs rimliga tidsfrister för att väcka talan. Sådana tidsfrister kan nämligen inte medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av unionsrätten, även om utgången av dessa frister per definition medför att talan helt eller delvis ska avvisas

(se punkterna 34–36 och 38, samt punkt 1 i domslutet)

2. Unionsrätten utgör inte hinder för att preskriptionstiden för en enskilds fordringar på återbetalning av avgifter från en annan enskild som trätt in som mellanhand och felaktigt mottagit avgifterna samt betalat in dem till staten för den förstes räkning, enligt den nationella lagstiftningen är längre än den preskriptionstid för talan om återbetalning av avgifter som är tillämplig om den enskilde betalat in avgifterna direkt till staten, trots att den sistnämnda preskriptionstiden avviker från det allmänna systemet för återkrav av belopp som betalats felaktigt mellan enskilda, eftersom enskilda mellanhänder kan återkräva belopp från staten som eventuellt har betalats in för andra enskildas räkning.

(se punkt 45, samt punkt 2 i domslutet)

3. Den omständigheten att domstolen, i ett mål om förhandsavgörande, har slagit fast att en nationell lagstiftnings retroaktiva verkan är oförenlig med unionsrätten inverkar inte på frågan vid vilken tidpunkt den preskriptionstid för fordringar mot den ifrågavarande staten som föreskrivs i den nationella rättsordningen ska börja löpa.

För det första omfattas frågan vid vilken tidpunkt preskriptionstiden ska börja löpa nämligen i princip av den nationella rätten. För det andra är en dom i ett mål om förhandsavgörande inte av konstitutiv karaktär utan enbart av deklarativ karaktär, vilket medför att domens rättsverkningar i princip gäller från det datum då den tolkade regeln trädde i kraft. Unionsrätten utgör därför inte hinder för att en nationell myndighet åberopar att en rimlig preskriptionsfrist löpt ut, förutom när de nationella myndigheternas handlande tillsammans med den omständigheten att en preskriptionsfrist föreligger medför att den enskilde saknar möjligheter att göra sina rättigheter gällande vid de nationella domstolarna.

(se punkterna 47, 48, 51 och 53, samt punkt 3 i domslutet)